10 i topp: Filmer 1973

1973: Var ett år med få live-spelningar för Parliament-Funkadelic och det verkar inte finnas nåt inspelat heller, förutom en härlig reklamvideo för Funkadelics album Cosmic Slop. Parliament kunde fortfarande inte ge ut skivor under namnet Parliament pga skivbolagstrubbel. Funkadelic som alltså hade samma bandmedlemmar som Parliament gav däremot ut just Cosmic Slop.

Muhammad Ali gick bl a två matcher mot Ken Norton under 1973. Den första slutade med förlust och en bruten käke för Ali. I den efterföljande matchen vann Ali mycket knappt och var världsmästare igen.

Filmer då? Jo då, visst gjordes det ett antal filmer som är värda att topp-10-lista. Den här gången såg jag endast tre tidigare osedda filmer men samtliga tog sig faktiskt in på listan. De är markerade med * nedan.

 

10. High Plains Drifter*
High Plains Drifter

För att Clintan återigen visade att Clintan är Clintan.

9. Serpico
Serpico
För Al Pacinos kläder och huvudbonader.

8. Mean Streets
Mean Streets
För en ung Robert De Niro och för att jag såg den på Cinemateket.

7. The Sting
The Sting

För att det är en mysig heistfilm och för den klassiska låten.

6. The Long Goodbye*
The Long Goodbye
För Elliott Goulds avslappnade ”it’s ok by me”-attityd och för hans oförlåtande attityd när det till slut inte var ok.

5. Coffy*
Coffy

För Pam Grier! Igen.

4. Don’t Look Now
Don't Look Now

För att den innehåller nåt så ovanligt som en bra sexscen.

3. Soylent Green
Soylent Green

För att man trots 70-talsstämningen ändå lyckas få fram en känsla av en dystopisk framtiden, och för Edward G. Robinson.

2. The Exorcist
The Exorcist
För att jag gillar demonfilmer och för att Sofia hos Rörliga bilder och tryckta ord just nu har demontema.

1. O Lucky Man!
O Lucky Man!
För att det är en sevärd odyssé genom ett bisarrt Storbritannien.

 

Bubblare? Japp, några stycken: Amarcord, Westworld, Dag som natt (och kanske Scener ur ett äktenskap, men den ser jag mer som en tv-serie även om det finns en filmversion).

Kolla nu in vad de andra filmspanarna hyllar från ’73.

Fripps filmrevyer
Movies – Noir
Filmitch
Fiffis filmtajm
Flmr
Cinema Absurd

 

Två bonusbilder. Arnold från The Long Goodbye och pimpen King George från Coffy.

O Lucky Man! (1973)

Medan jag är nere i Malmö och njuter av Filmdagarna så passar jag på att skicka ut några gamla preblogg-recensioner och det kommer handla om tre filmer med satirisk touch om det brittiska samhället, den s.k. Mick Travis-trilogin. Den andra filmen är O Lucky Man! från 1973. Texten skrevs i februari 2004.

Lindsay Anderson och Malcolm McDowells andra film ihop efter If…. (1968). Efter att ha sett If…. precis innan inser jag att det egentligen inte är en uppföljare i vanlig mening. Även om huvudpersonen Mick Travis har samma namn som i If…. så känns det inte som en fortsättning (tilläggas kan att Travis blev Travers i If…. vilket tydligen var ett misstag).

I O Lucky Man! är huvudpersonen Travis i början av filmen lärling för att bli kaffeförsäljare för Imperial Coffee. Efter att Imperials toppförsäljare hoppat av får Travis uppdraget att täcka, det tydligen viktiga, nordöstra England. Detta blir början på en märklig odyssé genom England för vår ”hjälte”. Travis hamnar på alla möjliga bisarra ställen: strippklubbar, hemliga militärfabriker, skumma forskningscentrum, etc.

Det är andra gången jag ser filmen på ungefär ett år och det är bara att konstatera att det är en helt unik film som är smått bisarr men med en skön känsla. Den innehåller en hel del svidande kritik mot dagens samhälle. Inte mycket har ändrats sen 70-talet (min kommentar: jo, det har det i  många avseenden men inte alla). McDowell är perfekt som Travis och snobbigt läskig på nåt sätt. Mängder av personer passerar revy och många skådisar spelar flera roller. Kul är att en ung Helen Mirren syns i en framträdande roll.

Emellanåt får vi se liveframträdanden av Alan Price (tydligen från gruppen The Animals) som specialskrivit musiken i filmen. ”Poor People” var en riktigt skön poplåt (min kommentar: med en tankeväckande text). Dessa musikinslag passar av nån anledning perfekt in i filmen. Jag vet att en del irriterar sig på dem men jag tyckte de var sköna. Många skådisar från If…. syns också här, liksom Philip Stone som även figurerar i Kubricks A Clockwork Orange, Barry Lyndon och The Shining (Delbert Grady, den gamle yxhuggande vaktmästaren). Filmen är lite av en utmaning då den är lång och har en ganska spretig handling men är klart sevärd!

Nu återstår bara Brittiska sjukan (Britannia Hospital, 1982) så är Anderson/McDowells filmtrilogi fullbordad.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

<spoiler>
I If…. ledde Travis ett väpnat uppror på en internatskola men man fick aldrig se upplösningen på det hela eller överhuvudtaget veta vad som egentligen hände. I O Lucky Man! berörs inte detta alls, förutom möjligtvis vid ett förhör efter att Travis blivit gripen på förbjudet område. Eller? Är det nån som minns det där förhöret? Nämner de inte ett skoluppror då?
</spoiler>

Robin Hood (1973)

”Prisa Gud, här kommer skatteåterbäringen”

”Prisa Gud, här kommer skatteåterbäringen”

decadesDags för decenniefredag igen och dags för Disney igen. Den här gången handlar det om Robin Hood. ”Det är Robin Hood jag vill ha!”. Filmen inleddes som vanligt med att man öppnar en sagobok. Jag tyckte nu att det greppet kändes aningen trött. Under förtexterna noterade jag också att man skrev ut alla rollfigurer och även vilka djur de var. Var det viktigt för filmmakarna att vi som tittare skulle veta vilket djur som varje figur var och varför litade de inte på att vi förstår det när vi får se figuren i fråga? Men visst, att Broder Tuck var en grävling kanske inte var helt lätt att se när jag tänker efter. Han såg mer ut som… Broder Tuck. 😉

Ni känner till historien. Kung Rikard har dragit på korståg, prins John har girigt tagit makten och suger ut folket med orimligt höga skatter. Robin och hans anhang stjäl nobelt från de rika och ger till fattiga. Prins Johns närmaste är ormassistenten Sir Väs och den fetlagde vargen sheriffen av Nottingham. (En fet varg! Jag trodde bara björnar var feta i Disneyfilmer?!)

Robin Hood är i stilen mycket lik Djungelboken. Lille John är en stor björn som i den svenska versionen spelas av übermysige Bebbe Wolgers. Det är lite tramsigt, ungefär på samma sätt som i Djungelboken. Jag drar även paralleller till Lady och Lufsen. I bägge fallen har vi ju en laglös vilding (Robin/Lufsen) som kärar ner sig i en ”hovdam” (Marion/Lady) och därför stadgar sig.

Jag såg för övrigt den svenska versionen och den här gången lyckades jag hitta den via nätet helt lagligt. Det var film2home som levererade och jag hyrde filmen för 19 kr!

Lite lustigt är hur det här med skatter i viss mån är omvänt jämfört med idag (i alla fall om man tittar på Sverige, det är skillnad i USA). I Robin Hood är det de rika (i och för sig främst i form av prins John) som vill ha HÖGA skatter för att fylla sina skattkistor. Men det handlade ju om att suga ut folket snarare än att de själva tjänade ihop sina pengar. Höga skatter framställs här som ren ondska, så det gick nog hem i USA. ”Prisa Gud, här kommer skatteåterbäringen”. Pengarna är lösningen och nästan heliga. Kolla på Broder Tuck i bilden ovan. Han älskar verkligen de där pengarna.

Mot slutet får vi en ganska spännande och bra gjord heist där Robin stjäl tillbaka alla pengar som prins John snott från invånarna i Nottingham. Det var filmens höjdpunkt och jag förstår att det är den sekvensen som man valt ut och visar på julafton på tv. I övrigt är nämligen Robin Hood en ganska trist historia. Det är lösryckt och slarvigt berättat. Hoppigt liksom. Det flyter inte på. Skurken prins John är fånig med sitt eviga tumsugande. Då gillade jag ormen Sir Väs betydligt mer.

”Oo-de-lally, oo-de-lally, hoppsan, vilken dag!” är en fantastiskt fånig sång.

Var det inte lite slarvigt tecknat också? Nej, tacka vet jag Dumbo!

betyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tombetyg_tomsep

Hoppa nu över till mina decennie-kollegor Henke och Christian för deras syn på filmen. Är det Robin Hood de vill ha?

Movies – Noir
Fripps filmrevyer

(Tidigare har även Filmitch, Rörliga bilder och tryckta ord och Fiffis filmtajm skrivit om Robin och hans muntra män.)

Decennietemat fortsätter i december med 80-talet och de fredagsfilmer som är utvalda ser mycket spännande ut och jag ser fram emot att se samtliga fyra för första gången. Om jag förstått saken rätt så får vi även ytterligare två (!) vicesheriffer (inte av Nottingham men av Decennier), nämligen Sofia från Rörliga bilder och tryckta ord och Fiffi från Fiffis filmtajm. Superkul! 🙂

Serpico (1973)

SerpicoMed anledning av att Sofia precis skrev om Serpico så skickar jag upp en gammal preblogg-recension av samma film. Texten skrevs i oktober 2009.

En amerikansk 70-talsfilm i regi av Sidney Lumet och med en skäggig Al Pacino i huvudrollen borde vara en säker hit. Och faktum är att den här filmen har så mycket ”gratis” att den bara pga det får godkänt. Vad har vi då? Jo, vi har en strålande Pacino i sköna frisyrer och kläder (kostymavdelningen har verkligen jobbat övertid här!), härligt slitna men vackra New York-miljöer, och en historia som efter ett tag engagerar. Pacino är klockren som nybliven polis med ambitioner att göra nytta men som upptäcker att korruptionen är så utbredd att det inte går att undvika den. Det är en film om en outsider, om någon som sticker ut från mallen. Kanske är just detta något som man hittar i flera av Lumets filmer? Folk som hamnar i omöjliga, desperata situationer. Förutom en ung Pacino var det kul att se yngre upplagor av andra skådisar som man känner igen (tänker på M. Emmet Walsh och F. Murray Abraham). Historien är intressant men blir aldrig riktigt, riktigt, gripande. Det är nära fyran men det räcker inte ända fram. Filmen bygger för övrigt på den sanna historien om Frank Serpico. (Min kommentar: BOATS är inget nytt med andra ord.)

betyg_hel betyg_hel betyg_hel betyg_halv betyg_tom

Don’t Look Now

Don't Look NowTitel: Don’t Look Now
Regi: Nicolas Roeg
År: 1973
IMDb
| Filmtipset

Hmm, jag undrar om regissören till den nu aktuella svenska filmen Vi har kollat på Don’t Look Now. Det är i alla fall intressant att jämföra hur man ser på det här med nakenhet på film och hur det skiljer sig i mer mainstream filmer.

Julie Christie och weird looking Donald Sutherland spelar huvudrollerna som Laura och John i detta rysardrama i regi av Nicolas Roeg (som tre år tidigare gjorde en usel film som jag gav en etta, nämligen Performance). Det brittiska paret mister sin dotter i en olycka och bor efter det under en tid i Venedig där John arbetar med att restaurerar gamla kyrkor. Här träffar de två mystiska systrar varav den ena är blind och synsk och påstår att hon kan se deras döda dotter. Dessutom härjar en seriemördare bland Venedigs kanaler.

Jag vet att del (min kommentar: bloggare där ute) inte uppskattar filmen men jag måste säga att den växte mer och mer ju längre den pågick. Jag gillade även scenerna precis i inledningen i samband med att dottern förolyckas. Här använder Roeg en klippning mellan olika scener som till en början kändes lite sökt, men som på nåt sätt gav en lite obehaglig stämning och antydde att saker och ting som händer i filmen hör ihop. Tekniken går ut på att visa nåt i en scen, t ex att dottern kastar en boll när hon är ute och leker och sen direkt klippa in en annan scen där John kastar nåt (ett cigarettpaket tror jag det var) till Laura.

Hela filmen har en ”kreativ klippning” som bitvis kunde kännas lite märklig men som faktiskt efter tag funkade (på mig). Roeg lyckas antyda hur saker och ting kanske hänger ihop utan berätta det genom dialog och vanliga scener utan mer subtilt på detta sätt. Mycket av det som händer i filmen får aldrig nån förklaring och till en början kunde jag även störa mig på det. Men efter hand lyckas Roeg skapa en obehaglig stämning när det springs omkring i gränderna i Venedig. Och vad håller de där systrarna egentligen på med? Sen förekommer en biskop i handlingen vars roll även den förblir oklar men nånting med honom var det…

Filmen innehåller en ganska omtalad sexscen, och förvånande för mig själv så var det faktiskt en av få gånger som en sexscen funkade. Även här klippte Roeg in andra sekvenser, från när John och Laura klädde på sig för att gå ut och äta efteråt. Detta gav en annorlunda dynamik, och scenen som helhet visade hur paret kände för varandra, vilket gjorde resten av filmen mer engagerande. Sen tyckte jag det kändes äkta att de båda verkligen var nakna – faktiskt, även fast en naken Donald Sutherland kanske platsar som en chockscen i en skräckfilm, haha. Det hela kändes väldigt brittisk, och långt från sexscener nu för tiden i de flesta amerikanska filmer.

Roeg använder sig av ett väl genomtänkt foto filmen igenom. Förutom klippningen som jag nämnt så zoomar man ofta in på nån detalj i bilden vilket gör att man hela tiden får känslan av att just denna detalj betyder nåt viktigt. Mot slutet blir det även riktigt spännande då John och Laura har skiljts åt men försöker hitta varandra i Venedigs mörka gränder. Även här används klippningen och bildspråk för att skapa en bra stämning. Mmm, hela filmen har faktiskt en lite olustig krypande stämning av att ”nu är det nåt skumt på gång”, främst skapad av klippning och bildspråk, vilket gör att man kanske inte sitter på nålar men lite spänd är man allt. Jag är faktiskt nära att ge den en fyra, men det får bli en stark trea pga att den är lite trög i början och på några andra ställen.

3+/5

Spoiler
Jag kom efter att ha sett filmen på att man faktiskt får se mördaren (eller dvärgmörderskan, haha) i de allra första scenerna. John sitter och tittar på diabilder på interiören i en kyrka och i en av bänkarna sitter en liten figur i röd rock. Det bör ha varit bilder på den kyrka i Venedig som John senare i filmen restaurerar och figuren i den röda rocken är mördaren, fångad på bild och klädd precis som dottern.
Spoiler slut

Några andra som har sett Don’t Look Now är Movies – Noir och Fiffi men jag hittar bara Fiffis recension.

Soylent Green

Soylent GreenTitel: Soylent Green
Regi: Richard Fleischer
År: 1973
IMDb
| Filmtipset

Sofia på Rörliga bilder och tryckta ord skrev nyligen om Soylent Green så därför kommer här min recension från 2007 av denna sf-klassiker.

Charlton Heston i ännu en dystopisk sci-fi-film efter att ha varit den siste mannen på jorden. I Soylent Green spelar han en polis i ett framtida och överbefolkat (40 miljoner!) New york där en burk jordgubbssylt kostar en förmögenhet och en bit färskt kött eller grönsaker bara är att glömma. Dessutom är det stekhett då jorden drabbats av växthuseffekten (en relativt tidig ”miljöfilm” alltså). När Heston utreder ett mord kommer han en oroande hemlighet på spåren som har med storföretaget Soylent att göra. Soylent förser den hungrande befolkningen med konstgjord näringsrik mat som är tillverkad av plankton från jordens hav.

Trots att det ska vara en framtidsskildring så gillade jag 70-talskänslan i filmen, precis som i The Omega Man. Fast man har ändå lyckats med att få till en känsla av att det faktiskt är en annan tid. Det är smutsigt, alla har en sorts skumma mössor, och det är folk överallt. Jag gillade att det här inte var den typ av sf-historia där det har skett en högteknologisk utveckling. Här har det istället gått bakåt (i alla fall de flesta avseenden). T ex finns det knappt några böcker längre. Istället är det människor som har som yrke att vara en bok. Heston har t ex en bok till sin hjälp i sina utredningar, spelad av Edward G. Robinson som en gång i tiden spelade i Little Caesar (1931) och i en mängd film noirs. Robinson är skön i sin roll, 80 år och i princip döv som han var (enligt extramaterialet på dvd:n).

I Hollywoods filmer från slutet av 60- till slutet av 70-talet så kan man inte förvänta sig ett lyckligt slut eller en helt förutsägbart handling. Under den här perioden fick ju regissörer/manusförfattare friare händer, vilket gjorde att filmerna tog vändningar och var personliga på ett sätt som inte förekommer i t ex de flesta nutida remakes. Nu är kanske inte just Soylent Green ett klockrent exempel på det här, men ett hyfsat exempel i alla fall. Heston då? Nja, han passar i sin roll. Han är träig, stel och inte helt smidig. Han passar helt enkelt. Filmen som helhet är underhållande, lagom spännande och med en ganska bra konspiration. Framförallt är det känslan som är skön. Jag gillade nästan mest de där bulldozrarna som skyfflade upp hungrande upproriska demonstranter, haha.

4-/5

PS. Robinson dog för övrigt nio dagar efter att inspelningarna var klara.

%d bloggare gillar detta: