Söndagar med Bergman: Viskningar och rop (1972)

Gissa om Sven Nykvist vann en Oscar för bästa foto?

Jag skriver i min gamla text om Viskningar och rop att det är Bergmans första färgfilm. Ni som mot förmodan följt mitt Bergman-tema vet att detta inte stämmer då ju Bergman redan 1964 gjorde färgfilmsfiaskot För att inte tala om alla dessa kvinnor. Ytterligare en kommentar gäller det jag skriver inom spoilertaggarna i slutet om Bergman som en skräckmästare. Här var jag helt klart inne på nåt som fler snappat upp. Under 2018 har jag med stort nöje lyssnat på SR:s Bergmanpodden och skräck-Bergman är ett ämne som poppat upp flera gånger. Min text om Viskningar och rop skrevs i september 2003.

Det här var Ingmar Bergmans första färgfilm, fotad av mästaren Sven Nyqvist, och den handlar om tre systrar och en piga skulle man kunna säga. Den utspelar sig i början på 1900-talet på en herrgård där Agnes ligger döende i cancer och hennes två systrar och en piga vakar och sköter om henne. Ganska snart märker man att allt inte står rätt till, för att ta till en underdrift, i deras relationer. Pigan, Anna, är egentligen den enda som vågar närma sig Agnes för att trösta henne.

Handlingen låter inte alltför munter och det är den inte heller. Bergman tar med oss på en resa i svår ångest. Som vanligt handlar det om att våga tycka om sig själv, att våga vara öppen med sina känslor. Det finns en obehaglig scen som fick mig att tänka på en liknande scen i Michael Hanekes Pianisten (där Isabelle Huppert spelar en störd kvinna). Om jag säger att i Viskningar och rop så är det Ingrid Thulins tur att skära sig, så vet ni som sett Pianisten vad jag menar. Viskningar och rop är en jobbig men gripande film. Betyget blir 4+/5.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Nåt lite annorlunda som jag kom att tänka på under filmen var att Bergman faktiskt skulle kunna göra skräckfilm rätt så bra.

<spoiler>
Jag tyckte nämligen följande scen var riktigt läskig. Detta utspelas efter det att Agnes har dött och hon ligger i sin säng i väntan på begravning. Anna går upp på natten för att hon hör gråt och då träffar hon på de två systrarna stående som skyltdockor utanför Agnes rum. Hon går in till den döda Agnes (samtidigt som man hör hennes häftiga andhämtning) och vi ser Agnes ligga död i sin säng. Plötsligt zoomas Agnes ansikte in och vi ser tårar rinna på hennes kinder. Det var riktigt läskigt. Faktiskt.
</spoiler>

Hitchcock: Frenzy

Alfred i profilFrenzyTitel: Frenzy
Regi: Alfred Hitchcock
År: 1972
IMDb
| Filmtipset

Frenzy har jag sett tidigare så först kommer mina gamla tankar om den.

Hmmm, jag var tveksam till denna senkomna Hitchcock-film. Jag har ganska nyligen sett Alfreds sista film, Family Plot (Arvet), och den var ruskigt dålig. Men, efter en lite seg start blev Frenzy mycket bra och spännande. Mördarens tur i potatisbilen var det mest gastkramande jag har sett på länge. Inte läskigt alltså, men otroligt välgjort för att skapa mesta möjliga spänning (suspense). Som vanligt i Hitchcocks filmer kretsar handlingen kring en man som blir oskyldigt anklagad för mord, och det förekommer också en del typiskt Hitchcockska klippningar och bildlösningar. Sen var den även obetalbart rolig, och då tänker jag på scenerna med polischefen och hans matlagande fru. Helt underbart kul. Haha, vilka rätter han tvingas äta. En klar fyra blir betyget.

Och nu till mina uppdaterade tankar.

Ja, jag minns att jag var ganska tveksam till Frenzy när jag såg den första gången men jag minns också att jag verkligen gillade den. Hur skulle jag uppfatta den vid den här omtitten? Det första som slår mig är: Tillbaka till London, England! Filmen inleds med pampiga flygbilder på the fine city of London. Känslan är helt annorlunda jämfört med de Hollywood-produktioner jag sett tidigare i temat. Det är en brittisk film och det känns. Det har blivit 70-tal med allt vad den innebär i form av kläder, frisyrer, glasögon, inredning. Dessutom är det som sagt en brittisk film och jag kan säga så här: snyggt är det inte.

Vi bjuds omgående på Hitchcocks torra humor. En prominent person håller tal om hur man ska rena Themsen, ”The river shall be rid of all foreign objects” (referens till invandringsfientliga britter månntro?). Under talet flyter det i land en naken kvinnokropp, ja, naken förutom en slips som används som strypsnara. Den prominenta personen utrbrister ”It’s not my club tie, is it?!”. Ja, haha, varför det nu skulle vara det? Hmmm. Mordet är ett i raden som utförs av den så kallade necktie murderer.

Slackerslarvern Richard Blaney får en dag sparken från sitt jobb som bartender på en sunkig pub. Han söker tröst hos sin kompis Bob Rusk (Barry Foster) som säljer frukt i Covent Garden. Foster som spelar Rusk är väl inte ruskigt lik Michael Caine men han är i alla fall britt och rödhårig och jag kunde låta bli att tänka på Caine. Blaney besöker senare sin f.d. fru för att kanske få låna pengar fast han inte vill låna pengar. Strax efter besöket hittas ex-frun våldtagen och mördad – med en slips runt halsen. Blaney blir givetvis misstänkt, och givetvis är han oskyldig (det är ju en Hitchcock-film) och det vet vi tittare. I själva verket vet vi som tittar ganska snart vem mördaren är, och det gör ju att vi har två spänningsmoment: ska Blaney kunna hålla sig undan och kommer den riktige mördaren bli avslöjad.

Det som stack ut med filmen så här i efterhand är den torra och svarta humorn. Jag måste även säga att den sköna brittiska engelskan kändes skön som omväxling efter Hitchcocks Hollywood-filmer. Det finns nåt rått och fult i språket som ger en extra dimension. Konstigt kanske men så är det. Humorn var det. I filmen möter vi poliskommissarien Oxford (Alec McCowen) som utreder slipsmorden. Egentligen har han bara en biroll, i alla fall är det så det verkar från början. Han är bara den som utreder morden men nån speciellt viktigt roll har han inte. I Frenzy har Hitchcock av nån anledning valt att ha med långa scener där Oxford är hemma med sin fru (Vivien Merchant) för att äta middag. Frun har nyligen gått på fransk matlagningskurs och bjuder på den ena ”läckerheten” efter den andra. När Oxford kommer till kontoret på morgonen så köper han sig en redig engelsk frukost efter att inte ätit mycket till middagen kvällen innan och sen på kontinentalt vis bjudits på en espresso och en croissant.

Dessa middagsscener med frun är helt underbara (vad det säger om Hitchcocks kvinnosyn låter jag vara osagt). Det är så satans märkliga scener att stoppa in bara, i en sån här film. Det handlar inte heller om korta klipp, nej, det är i princip kortfilmer eller sketcher som skulle kunna visas separat. Ungefär som Mr. Bean, Papphammar eller Fawlty Towers, kanske.

Apropå Fawlty Towers, jag kände igen pubägaren i filmen som ger Blaney sparken men jag kunde inte placera honom. Nu tror jag till slut att jag kommit på vem det är. Jag tror det är en skådis som spelade hotellinspektör (eller möjligen nån som Basil trodde var hotellinspektör) i ett Fawlty Towers-avsnitt, och… några googlingar senare… japp, stämmer han heter Bernard Cribbins. Bra, då kan vi släppa det.

Om jag säger potatis och slipsnål så vet ni som sett filmen vilken scen jag syftar på. Det är en helt galet spännande scen. Det är så typiskt Hitchcock. Med till synes enkla medel så får Alfred till en ruggig spänning. Det är suspense i kubik.

Betyg när jag såg den 2004:

Alfred Alfred Alfred Alfred
Betyg när jag såg den nu:

Alfred Alfred Alfred Alfred
Frenzy är kanske inte en vanvettigt bra film men det var en värdig avslutning på temat för min del, och Filmitch avslutar faktiskt med samma film.

Silent Running

Silent RunningTitel: Silent Running
Regi: Douglas Trumbull
År: 1972
IMDb
| Filmtipset

Jag fortsätter med ytterligare en gammal recension av en sf-rulle från 70-talet.

Douglas Trumbull var med och gjorde specialeffekter i Kubricks 2001. Några år senare fick han regissera sin egen film och det blev givetvis en sci-fi-film. Trumbull verkar helt insnöad på det. Historien är ganska intressant och aktuell idag. Jorden har blivit fullständigt miljöförstörd och det enda som återstår av Jordens skogar finns nu uppe i rymden i stora biosfärer på ett antal rymdskepp. På ett av skeppen jobbar Freeman Lowell (Bruce Dern), hjärnan och drivkraften bakom hela projektet. När han får reda på att det hela ska skrotas och skogarna sprängas med kärnvapen blir han desperat och kapar ett skepp.

Silent Running är en lite annorlunda sci-fi där det inte är så mycket action. Det är nästan en filosofisk sci-fi skulle man kunna säga (inspirerad av 2001, helt klart). Även om det finns ”smarta” robotar som hjälper personalen på skeppen så är steget till t ex I, Robot med Will Smith väldigt stort. Det ska sägas direkt att budgeten till filmen måste ha varit ansenligt mycket mindre än den budget som Kubrick hade tillgång till i 2001. De effekter som förekommer är enkla och inte speciellt snygga. Ibland är det på gränsen till kalkon eller kult, som t ex när man plötsligt kör några sånger där Joan Baez sjunger.

Historien och hela filmens koncept är klart intressant. Det är en ganska sorglig och melankolisk film med en hel del berättigad samhällskritik, som är aktuell, än mer kanske, i våra dagar. Ibland är den lite rolig, främst pga att Bruce Dern är en lite annorlunda skådis med en speciell röst och ett speciellt sätt att agera. Han passar bra i rollen som trädkramare. Förutom Dern, och några servicerobotar, får vi bara se tre andra skådisar (resten av personalen på ett av skeppen). Det gör att det blir en ganska begränsad film. I större delen av filmen är dessutom Dern helt ensam. Det ger en lite annorlunda och, som sagt, sorglig känsla.

Jag gillar en hel del med filmen: inledningen, själva konceptet, 70-talskänslan (trots att det ska föreställa framtiden så finns en klar 70-talskänsla, bl a Derns frisyr), Derns skådespel, slutet. Men filmen känns ändå lite begränsad om man säger så. Ytterligare en kalkonvarning, förutom Baez-sångerna, är att det så tydligt syns det är en liten människa som går omkring inuti de där servicerobotarna. Betyget kan inte bli mer än en trea. Lite kult är det dock.

3/5

PS. Haha, när jag tänker på titeln Silent Running så kommer jag alltid att tänka på en helt annan film, nämligen Cool Runnings

Martial arts-måndag: Five Fingers of Death

Five Fingers of DeathTitel: Five Fingers of Death
Regi: Jeong Chang-hwa
År: 1972
IMDb
| Filmtipset

Jag tror det här är den första Shaw Brothers-filmen som jag skriver om som en del av martial arts-måndag. Shaw Brothers Studio var den största producenten av Hongkong-filmer under 60-, 70- och 80-talen. När jag letade efter information om dem så råkade jag se att en av bröderna Shaw (Run Run heter han i ”förnamn”) lever och är 105 år. Han föddes alltså 1907, vilket är ett år innan min morfar (som gick bort för 10 år sen) föddes. 1907… snubben var alltså närmare 40 när andra världskriget tog slut. Wow!

Five Fingers of Death är härlig gammal Shaw Brothers-kung fu från 70-talet. Kan det bli bättre? Ja, det kan det faktiskt. T ex i The 36th Chamber of Shaolin, en annan Shaw Brothers-film. Five Fingers of Death är dock en klassisk kung fu-film där en ung elev lärs upp av en äldre mästare. Den här gången får eleven lära sig en teknik kallad Iron Palm, en dödlig teknik känd av ett fåtal. Tekniken visar sig komma väl till pass då en rivaliserande (och, givetvis,  ond) kung fu-skola skickar efter japanska mördare för att kunna vinna den stora kung fu-tävlingen. No mercy!

Det som var sämst med filmen var faktiskt själva fajterna, tvärtemot hur det brukar vara i mer moderna kung fu-filmer. Snubben som spelar huvudrollen är inte speciellt duktig, rent ut sagt. Han är seg, långsam, tung, känns lite trött. Ha, nej, så dålig är han kanske inte men han är inte i klass med Gordon Liu, Jet Li eller Jackie Chan. Bäst i filmen är istället karaktärerna och speciellt skurkarna då. Från Japan kommer tre lönnmördare varav två verkar vara den främsta inspirationen till de långhåriga skräcktjejerna som har dykt upp i japanska rysare de senaste åren.

Till det positiva hör också scenerna när hjälten ska till att använda sin Iron Palm-teknik. Hjältens händer blir rött självlysande samtidigt som det spelas upp ett underbart stycke musik. Just den här ljudeffekten använde Quentin Tarantino i Kill Bill – Vol. 1. Låten är faktiskt skriven av Quincy Jones och användes allra först i den amerikanska tv-deckaren Ironside från slutet av 60-talet. Ok, därmed avslutar klubben för nördigt vetande sitt möte för denna gång och vi går på betyget i stället. Five Fingers of Death får en svag trea. Filmen är ganska mysig men vår hjälte är inte tillräckligt karismatisk och det är lite för dåliga fajtingscener.

3-/5

Dr. Phibes Rises Again

Dr. Phibes Rises AgainTitel: Dr. Phibes Rises Again
Regi: Robert Fuest
År: 1972
IMDb
| Filmtipset

Det var nog ganska hög produktionstakt på den här tiden. Året efter den första filmen om Dr Phibes kom uppföljaren.

Vincent Price fortsätter att spela rollen som Dr Phibes. Tre år har gått efter det som hände i den första filmen. Phibes har tillsammans med sin fru legat i dvala. Nu har dock månen och planeterna hamnat i rätt läge, vilket innebär att det är dags att vakna. Phibes ska åka till Egypten för att åter väcka sin fru till liv i Livets flod och tillsammans ska de få evigt liv. En forskare vid namn Biederbeck är samtidigt samma hemlighet på spåren och det är upplagt för en arkeologisk uppgörelse i egyptiska gravvalv. Muahahaha.

Ja, det fortsätter inte oväntat i samma stil som i ettan. Price är skön som Phibes. Han är som en oövervinnlig superhjälte med en osannolik förmåga att hitta på och lyckas genomföra sina bisarra mord t.o.m. ute i den egyptiska öknen. Bl a lyckas han ur bakfickan trolla fram en gigantisk fläkt för att simulera en ökenstorm. Hur kul som helst. Var får han allt ifrån? Vulnavia är återigen med (ny skådis dock) som Phibes fåordiga medhjälperska (tror inte hon säger något alls faktiskt) och tillsammans har de återigen sina märkliga seanser där de dansar, spelar musik eller äter middag.

Phibes kör även här sina sköna monologer: ”Sleep on my sweet Victoria, for regal claws of noble birds guard well your place of rest. For those poor fools that dare intrude, the penalty is death”. Även i den här filmen finns en del torr brittisk humor som de töntiga poliserna står för. Såna här filmer är kult och det är kul att de ges ut på dvd (eller att femman visar dem mitt i natten). Vincent Price är kung. Han har främst en helt underbar röst, vilket han på gamla dar visade i Michael Jacksons video Thriller, om ni inte visste det.

3/5

PS. En av skådisarna, Peter Jeffrey, är med som polis i de bägge Phibes-filmerna och jag kände igen honom, men kunde inte placera honom. Tittade på IMDb och upptäckte att Jeffrey är med i två andra filmer som jag har sett, nämligen kultfilmerna If…. och O Lucky Man!.

The Harder They Come

the-harder-they-comeJaha, då har jag sett en film som var usel ur de flesta aspekter. Den utspelas på Jamaica där Jimmy Cliff spelar en ung aspirerande musiker som kommer från landet till Kingston där han försöker spela in och leva på sin musik. Tyvärr är handlingen hoppig och ologisk. Skådisarna läser upp sina repliker. Vissa sekvenser känns som helt tagna ur sitt sammanhang. Man tror att det ska handla om Cliffs försök att lyckas som artist men det hela urartat till en märklig soppa med larvigt våld och knarkhandel. Det finns egentligen bara en bra scen och det är när Cliff i en studio sjunger in sin låt med samma titel som filmen. Cliff har inga som helst skådespelartalanger. Enda gången han känns rätt är som sagt när uppträder med sin låt, och då är det riktigt bra. Denna scen känns i och för sig också tagen ur sitt sammanhang. Miljöer och klädstil är helt underbart 70-talshärliga. Utan den sköna stämningen och viss bra musik hade det blivit en etta.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

%d bloggare gillar detta: