Söndagar med Bergman: Ett drömspel (1963)

Ingmar Bergman verkar ha varit besatt av August Strindbergs Ett drömspel då han satte upp pjäsen inte mindre än fyra gånger. Första försöket skedde 1963 och det gjordes i form av en tv-film och den går att se på SVT:s Öppet arkiv vilket jag gjorde.

När jag började titta så insåg jag att jag med största sannolikhet faktiskt har sett en uppsättning av Ett drömspel, i Uppsala för länge sen på Grand (en teater som för övrigt ligger på en parallellgata till Bergmans egen biograf, Slottsbiografen). Mitt minne av pjäsen: obegriplig och oändligt tråkig. Var det till och med så att vi lämnade i pausen?

Jag hade ingen koll på handlingen alls så det tog ett tag för mig att förstå att Ingrid Thulin spelade guden Indras dotter som klivit ner bland människorna på jorden för att få uppleva hur det känns att vara just människa. Glädjen, lyckan, hoppet, kärleken. Haha, nej, givetvis inte. Smärtan och lidandet handlar det förstås om! Vad trodde ni?

Att pjäsen heter just Ett drömspel är logiskt. Den påminner om en dröm vilket är just det som Strindberg ville få fram. I sin erinran skriver han följande:

Jag har i detta mitt drömspel sökt härma drömmens osammanhängande men skenbart logiska form. Allt kan ske. Allt är möjligt och sannolikt.

Hmm, det kan ju vara vanskligt det där, att gestalta en dröm. Det finns en risk att det blir för flummigt. Men jag brukar oftast gilla de drömsekvenser som dyker upp i filmer eller tv-serier. Ta bara Twin Peaks och när vi besöker The Black Lodge. Helt underbart.

Jämfört med Bergmans tidigare tv-pjäser som jag har sett (Herr Sleeman kommer och Venetianskan) så var det här en klart kvalitetshöjning, och det gäller det mesta. Framförallt så kändes det här betydligt mer påkostat och mer som en film. Borta är den statiska kameran och känslan av filmad teater. Här leker Bergman och fotograferna med bilden på ett helt annat sätt. Musiken spelar en större roll, bl a till att bidra med en skräckstämning. Jag noterar återigen att Bergman hade talang för det här med skräck.

Handlingen är som sagt drömlik. Vi hoppar från en scen till en annan. Samma personer återkommer. Samma scener återkommer. Det är en tidig metafilm. Indras dotter, som kallas Agnes, är i ena stunden gift med en advokat (utmärkt och aningen otäckt spelad av Allan Edwall). De är fattiga, klistrar igen fönstren för att hålla värmen inne och äter kålgryta. Agnes kan inte andas. Hon vill ha ut mer av livet än plikter. Hon flyr till semesterorten Fagervik men hamnar istället i Skamsund på andra sidan viken. Där är det fattigt, koleraepidemi och man tvingas vara i karantän i en brinnande ugn i 40 dagar. Tror jag.

Förutom Agnes så är en officer, spelad av Uno Henning, en av huvudpersonerna. Henning var riktigt bra. Han hade ett märkligt och indragande sätt att prata. Språket är för övrigt både fint och klurigt att lyssna på. Det kryllar av gamla svenska eljest ord. Ibland saknar jag tiden innan allt blev svengelska. Har jag blivit gammal på gamla dar, tro?

Det förekommer några roliga scener mitt i allt lidande – ”Det är synd om människorna” upprepar Agnes som ett mantra – och en av dem påminde mig om Hail, Caesar!. Fyra dekaner från fyra olika fakulteter grälar om livets mening. Agnes har begärt att dörren till svaret om livsgåtan ska öppnas och nu ska de enas om den faktiskt ska öppnas. De gnabbas som små barn som slåss i sandlådan. Jag fick vibbar av scenen i bröderna Coens Hollywood-skildring då Josh Brolins fixare försöker få representanter från de olika religionerna att bli nöjda.

En filosofisk diskussion om matematik och tid var även den underhållande. Att ett gånger ett blir ett är väl ett vattentätt bevis för att två gånger två blir två? Eller kanske inte. Och vad är egentligen tid? Det som flyr när jag talar förklarar magistern för barnen i skolan. En smart gosse (för övrigt spelad av Jörgen Lindström från Persona och Tystnaden) utnyttjar detta faktum med orden: ”Du talar och jag flyr, alltså är jag tiden!”. Filosofiskt skolk.

Är det högtravande i övrigt? Ja, det kan du hoppa upp och sätta dig på. Det är högtravande så det förslår. ”Det är synd om människorna”. Men jag kan inte låta bli att gilla det. Bergman tar ut svängarna och håller inte igen. Det här handlar inte om nån realism. Det här är en helt annan grej. En helt annan stil. Skådisarna håller långa monologer. Ingrid Thulin orerar om vinden som är människornas klagan och vågorna som är trösten.

Så vad fanns där bakom dörren. Intet eller 42?

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Söndagar med Bergman: Tystnaden (1963)

Vintage Bergman & Nykvist

Vi, eller snarare Bergman, fortsätter på det dystra spår som Nattvardsgästerna slog in. Mitt lilla omdöme skrevs i augusti 2003 och kanske hade jag överdoserat på Bergmans s.k. svåra filmer eftersom jag nu sparkade bakut och anklagade filmen för att vara ”för svår”.

På den eminenta sajten IngmarBergman.se läser jag att Tystnaden, främst pga av sina vågade sexscener, blev både SF:s och Bergmans största publiksuccé dittills. Det var stor uppståndelse kring filmen, både i Sverige och utomlands. I Argentina förbjöds den och distributören dömdes till ett års fängelse. I grannlandet Uruguay visades den dock ocensurerad och argentinare erbjöds paketresor med båttur och visning av Tystnaden.

Den kanske märkligaste trivian handlar om fotbollslaget Milan som skulle möta IFK Norrköping i en vänskapsmatch. Milan-spelarna bussades till Stockholm och Röda Kvarn för att få se Tystnaden. Enligt uppgift så tyckte de om filmen mycket men ansåg att sexscenerna var i starkaste laget…

Jag har sett Tystnaden från 1963. Den utspelar sig i främmande land där två systrar, Anna (Gunnel Lindblom) och Ester (Ingrid Thulin), och Annas son Johan är på nån sorts semesterresa. Förhållandet mellan Anna och Ester är inte det bästa. Syskongnabbet verkar hänga kvar och dessutom vara på allvar. Dessutom är Ester allvarligt sjuk. Hur allvarligt vet man inte riktigt men hon verkar vara på väg att dö (ja, ganska allvarligt med andra ord). De stannar i en stad och bor på ett hotell. Anna står inte ut, går ut på stan och hittar en man i stället.

Jag har inte sett alla Bergmans filmer, dock rätt så många vid det här laget, men jag tror det här måste vara hans mörkaste, dystraste och dessutom den svåraste att ta till sig. Tystnaden är ett passande namn eftersom det bara förekommer 38 repliker (enligt Bergman själv i pratet som visades innan filmen drog igång). Jag kom aldrig riktigt in i filmen. Jag kände aldrig för rollfigurerna även om jag tyckte Thulin spelade bra, precis som i Nattvardsgästerna. Även Nattvardsgästerna är mörk och dyster men där blev jag engagerad och jag tycker den är mycket bra. Tystnaden, däremot, blev för svår t.o.m. för mig. 😛 Det känns som om Bergman tagit i så han kräks. För mycket helt enkelt. Det finns vissa scener som är bra och en del surrealistiska bilder som fascinerar men filmen faller platt. Betyget blir 2-/5.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Numera nedlagda Röda Kvarn på Biblioteksgatan i Stockholm

Söndagar med Bergman: Nattvardsgästerna (1963)

Nu är det hardcore Bergman som gäller. Nu slutar vi leka. Paul Schraders magnifika film First Reformed, som garanterat kommer hamna på min topp-10-lista över årets bästa filmer, är i princip en remake av Nattvardsgästerna. Där är det Ethan Hawke som spelar en präst som grubblar över livet, här är det Gunnar Björnstrand. Min lilla tramstext om Nattvardsgästerna, som är den andra delen i trilogin om Guds tystnad, skrevs i augusti 2003.

Den här filmen handlar återigen om Guds existens och meningen med livet. Tomas (Gunnar Björnstrand) är präst i ett litet samhälle. Han är änkling efter att hans fru dog fyra år tidigare men han uppvaktas av byns skolfröken, Märtha. Han får besök av fiskaren Jonas (Max von Sydow) som har sett för mycket hemskheter på TV och funderar på meningen med livet. Tomas själv plågas av egna grubblerier om Guds existens.

Ja, det låter inte alltför upplyftande kanske. Och det är det inte heller, men inte dåligt för det. Det är en obehagligt intensiv film helt utan tillstymmelse till publikfrieri, något som Bergman faktiskt i ett intro till filmen beskyllde sig själv för att idka i tidigare filmer. Den här filmen däremot, hade han lovat sig själv, skulle vara fri från sådana ”eftergifter”.

Nattvardsgästerna är filmad i ett läskigt svartvitt sterilt ljus utan skuggor (min kommentar: den engelska titeln på filmen är Winter Light). Vid ett tillfälle ska prästen Jonas läsa ett brev som han fått från Märtha (Ingrid Thulin). Istället för att han läser det högt eller att vi bara hör Märthas röst visar Bergman Märtha rakt framifrån i helbild och hon läser brevet i ca fem minuter rätt in i kameran. En annorlunda och gripande scen. Betyget blir 4/5 men jag tror nog en del har svårt för den. På Filmtipset har den fått betyg från 1 till 5…

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Ray Harryhausen: Jason and the Argonauts

Ray Harryhausen SmallJason and the ArgonautsTitel: Jason and the Argonauts
Regi: Don Chaffey
År: 1963
IMDb
| Filmtipset

Det här skulle vara Harryhausens mästerverk men… ok, nu känner jag att jag måste klargöra en del eftersom det känns som jag är så himla negativ. Harryhausens animationer i de filmer jag skrivit om hittills har varit otroliga egentligen. Han är en mästare på att få till rörelserna, att få det att se ut som effekterna liksom är en del av filmen. Effekterna sticker ut men de är ändå väl integrerade i filmen. Det är just detta som filmmakare av idag inspirerats av. Jag återkommer till detta när jag skriver om dokumentärfilmerna.

Förtexterna i Jason and the Argonauts inleds precis som i filmen om Sinbad: vi får se gamla målningar som återger de händelser (ja, eller legender i vissa fall) som vi kommer att få ta del av i filmen. Nu krediteras Harryhausen som Associate Producer förutom att han givetvis är ansvarig för Special Visual Effects. I den här filmens för- eller eftertexter hittar vi inget om Dynamation alls. Tydligen har den sloganen spelat ut sin roll. Musiken känns dock igen från de andra filmerna och det är inte så konstigt. Det är nämligen Bernard Herrmann som plitat ned noterna i de tre filmerna jag har sett. Musiken är i mina öron ganska pompös och ganska tråkig. Det finns ett tillfälle i filmen då den är bra och jag nämner det lite längre ner i texten.

Storyn väldigt kort: Jason (Todd Armstrong) får i uppdrag att hitta ett magiskt gyllene fårskinn. Han seglar ut för att hitta skinnet tillsammans med sina ”argonauter”, däribland Herkules. I ett avlägset land träffar han Medea (Nancy Kovack) allt medan gudarna tittar på det hela från sin Olymp. En av gudarna är Hera och hon spelas av ingen mindre än Pussy Galore aka Honor Blackman.

Alltså, storyn är för dålig, så är det bara. Jag orkar inte gå in på några detaljer men det är kantigt berättat helt enkelt. Det är aldrig spännande. Det enda som är kul är Harryhausens animationsscener. Här tror jag Harryhausen (och filmens regissör) missat en liiiten poäng eller så har de inte kompetensen. Hur bra man än gör actionsekvenserna så måste resten av storyn och dess karaktärer dra sitt strå till filmstacken. Här drar de strået från filmstacken.

Harryhausens geni visar sig förstås ändå. Tänk om han hade fått vara en del av ett filmprojekt där även dess övriga delar höll världsklass. I Jason and the Argonauts får vi en sjuhövdad Hydra, en gigantisk levande bronsstaty (vid namn Talos) och givetvis de sju svärdsvingande skeletten i slutet av filmen.

Jag konstaterar återigen att Harryhausen är otroligt bra på att få sina effekter att bli en del av filmen. Visst, du ser att det är en modell kanske men du accepterar det ändå. Det finns nåt fysiskt och påtagligt över hans modeller, förmodligen pga det är just modeller. Detta påtagliga är nåt som kanske saknas i en del av dagens cgi-filmer.

Det som gjorde att Jason and the Argonauts nästan fick godkänt var inte Harryhausens effekter, nej, det var storyn med de grekiska gudarna som uppe bland molnen tittar på människorna och hur dessa människor reagerar på vad deras gudar utsätter dem för. Detta var ett roligt inslag. Men som helhet är det en dålig film, det går inte att komma ifrån.

Harryhausen skeleton Harryhausen skeleton Harryhausen skeleton halv
eller uttryckt i siffror 2+/5

Kvarteret Korpen

Titel: Kvarteret Korpen
Regi: Bo Widerberg
År: 1963
IMDb
| Filmtipset

Bo Widerbergs film Kvarteret Korpen brukar ofta nämnas när man ska lista de bästa svenska filmerna genom tiderna. Jag har inte sett den tidigare vilket kanske inte är så konstigt eftersom den av nån outgrundlig anledning inte finns utgiven på dvd. Rättelse: Anledningen är inte outgrundlig utan tydligen att SF Film och Widerbergs dödsbo inte kunnat komma överens om rättigheterna. Nu verkar det dock finnas hopp.

Nu går det att se filmen på andra vis. Man kan passa på om den visas på SVT eller så kan man se den på YouTube och jag har nu sett den.

Innan jag såg den så hade jag lite svårt att förstå att just den filmen skulle vara Widerbergs bästa. Sen tidigare har jag sett Widerbergs tidiga verk Barnvagnen (som var Widerbergs debutfilm) och Kärlek 65 och jag har väl inte varit jätteimponerad även om det bitvis varit riktigt bra.

Nåväl, Kvarteret Korpen handlar om unge Anders som bor med sin alkoholiserade pappa (Keve Hjelm, vilken kung!) och mamma (Emy Storm). Anders försöker bli författare men hans ambitioner störs av att det inte funkar hemma. Pappan dricker för jämnan, ständigt lite berusad kan han inte få ihop pengar. En gång i tiden hade pappan chansen att bli en toppförsäljare men han klantade till det när han spillde ut dyr konjak. Sen dess har det gått nerför. Mamman, hon gör så gott hon kan men döljer väl kanske på en eller annan hemlighet.

Kvarteret Korpen är en vacker film i svartvitt med underbara insatser från skådisarna. Keve Hjelm är skrämmande bra som bitter ”jag vet minsann bäst och bara jag får chansen så kommer jag dra in storkovan”-pappa. Mamman som försöker lura sig genom att drömma om somriga utflykter till bokskogen görs med inlevelse av Emy Storm (Emils mamma!). Thommy Berggren gör sin plågade rollfigur rättvisa genom att inte spela över men ändå ge Anders den rätta känslan av hopp och desperation samtidigt.

Filmen fokuserar helt på Anders och hans förhållande till sina föräldrar. Då och då dyker det upp korta sekvenser (nån som förstår vad mannen i klippet säger? Plox?) som blir en sorts andningspauser. Jag rekommenderar att man ser Kvarteret Korpen om man får chansen. Antingen väntar man på dvd/bluray eller så kollar man inte filmen omedelbums på tuben (se nedan!).

4/5

%d bloggare gillar detta: