Söndagar med Bergman: Djävulens öga (1960)

Denna söndags Bergman-film är Djävulens öga och i självbiografin Bilder skriver Ingmar Bergman så här om den:

”Bolaget hade köpt en dammig dansk komedi som hette ”Don Juan kommer tillbaka”. Dymling [SF-chef] och jag ingick en skamlig överenskommelse. Jag ville iscensätta Jungfrukällan som han avskydde. Han ville att jag skulle ta mig an Djävulens öga som jag avskydde. Vi var båda mycket belåtna med vår överenskommelse och ansåg att vi hade lurat varandra. I själva verket hade jag bara lurat mig själv.”

Haha, typiskt Bergman att snacka ner sig själv och sina egna filmer. Min text om Djävulens öga skrevs i april 2009.

Plötsligt kände jag att det var dags för en Bergman-film. Det blev Djävulens öga där Satan (Stig Järrel) har fått en vagel i ögat. Handling tar sats i ett, enligt filmen, irländskt ordspråk: En ung kvinnas oskuld är en vagel i Djävulens öga. Den unga kvinnan i fråga, Britt (Bibi Andersson), är förlovad och ska gifta sig och är dessutom dotter till en kyrkoherde (Nils Poppe). Don Juan (Jarl Kulle) och hans betjänt Pablo (Sture Lagerwall) får permis från helvetet av Satan och skickas till jorden för råda bot på problemet.

Djävulens öga är en lättsam film, nästan vad jag skulle kalla en komedi. Filmens känns mysig i alla fall, och till det bidrar Gunnar Björnstrand som är vår berättare/ledsagare i de metafilmsinslag som förekommer. Björnstrand kallar själv filmen för en komedi. Dramakomedi med övernaturliga inslag kanske passar bättre om man ska beskriva filmen. En tragedi är det i alla fall definitivt inte. När det gäller skådisarna så är det toppinsatser på de flesta håll. Stig Järrel är härlig som Satan. Nils Poppe är mysigare än mysig som den snälle, naive men ändå smarte kyrkoherden. Bibi Andersson är kanske en aning svagare men det kan bero på att hennes rollfigur inte var så intressant.

Även om Jarl Kulle är obetalbar som Don Juan så är relationen mellan honom och Bibi Andersson inte det som för mig blir filmens fokus. Betydligt intressantare är scenerna mellan kyrkoherdens fru (Gertrud Fridh) och Don Juans betjänt Pablo samt relationen mellan kyrkoherden (Poppe) och hans frun. En rolig scen var när Poppe lyckas lura in en liten smådjävul i ett skåp varpå han glatt och otroligt nöjt utbrister: ”Jag har en djävul i mitt skåp, jag har en djävul i mitt skåp”. Smådjävulen hade följt med till jorden för att hålla uppsikt över Don Juan och se till att allt gick som Satan ville, hehe.

Som vanligt när det gäller Bergman är dialogen skarp och välskriven. Givetvis är det en fantastiskt teatral dialog – men alltså underbar. Filmen når inte riktigt fram till fyran men en stark trea är självklar. Komedier blir sällan fyror för mig, då jag oftast inte blir gripen eller indragen på samma sätt som när jag ser en thriller eller ett drama. Om fyran ska komma så måste jag i princip skratta ihjäl mig. Men det var kul att se Bergman igen; det var ett tag sen. Jag blev sugen på att se några av de Bergman-rullar jag ännu inte har sett, och det i sig är väl ett ganska bra betyg till Djävulens öga.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Lägg märke till Allan Edwall till vänster. Han spelar örondemon (!) som från helvetet kan lyssna på vad som händer uppe på jorden. I mitten ser vi Don Juan (Kulle) och till vänster Djävulen själv (Järrel).

Söndagar med Bergman: Jungfrukällan (1960)

Ingmar Bergman har sagt att Jungfrukällan var hans försök att göra en Akira Kurosawa-film. Då när filmen gjordes 1960 var han enligt honom själv mycket nöjd med den men senare har han kallat Jungfrukällan för en usel imitation. Jag har lärt mig att när det gäller Bergman så ska man inte alltid lita på vad han säger. Många andra verkar ha gillat filmen när det begav sig och den vann exempelvis Oscar’n för bästa utländska film.

Filmens manus, som bygger på den svenska medeltidsballaden ”Per Tyrssons döttrar”, skrevs av Ulla Isaksson som ju Bergman även samarbetade med i Nära livet. Om man tycker att Jungfrukällans handling är grym så kan jag säga att balladen lägger till en extra twist som gör den ännu grymmare. Min korta text om Jungfrukällan skrevs i september 2003.

Nu har jag sett Jungfrukällan från 1960. Det är grym saga/legend som utspelar sig i Sverige på 1300-talet. På en gård bor den unga Karin (Birgitta Pettersson) med sin familj och några andra. Bl a arbetar där en föräldralös piga, Ingeri (Gunnel Lindblom), som är avis på den söta och lite bortskämda Karin. På väg till kyrkan tillsammans så stannar Ingeri efter stunds färd hos en märklig trollgubbe. Där uttalar hon tillsammans med trollgubben nån sorts förbannelse över Karin. Detta ångrar hon nog senare eftersom Karin blir våldtagen och mördad av tre vallare (ja, egentligen bara två eftersom den tredje är en ung pojke som ser på). Karins föräldrar blir oroliga när hon inte kommer hem och sanningen kommer så småningom fram när de tre vallarna av en slump söker mat och husrum just hos Karins familj.

Det här var en rätt så otäck och grym film. Max (inte Björn) von Sydow är väldigt bra som Karins pappa. Han är på nåt sätt huvudpersonen också (på nåt sätt (?), ehe, det är klart han är huvudpersonen!). Det handlar om ondska, hämnd och slutligen ångest, men slutet är mycket bra och ”bibliskt”. Trots titeln på filmen så blev jag överraskad av de väldigt bra slutscenerna när en källa plötsligt uppstår på platsen där Karins kropp har legat. Vattnet symboliserar oskulden och kärleken och renar bl a den av ångest fyllda Ingeri. Jungfrukällan är en bra film som får betyget 4-/5. Bergmans senare filmer som Persona, Viskningar och rop och Höstsonaten är dock bättre enligt mig.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Plein soleil (1960)

Matt Damon (Matt Damon!) var inte först med att spela den talangfulle Tom Ripley. Här kommer en preblogg-recension av en fransk-italiensk filmatisering av Patricia Highsmiths roman The Talented Mr. Ripley. Texten skrevs i oktober 2006.

Den mystiske och opportunistiske herr Ripley gestaltas här för första gången på vita duken av snyggingen Alain Delon. Tom Ripley som befinner sig i Rom för att övertala rikemanssonen Philip Greenleaf att komma hem till USA. Om det var en plan från början framgår inte riktigt men Ripley bestämmer sig för att mörda Greenleaf och sen överta hans identitet. Det hela lyckas men polisen är honom i hälarna.

Jag gillade i princip inget med Plein soleil (Het sol fick den heta i Sverige) i början. Jag tyckte de flesta karaktärerna var fåniga, scenerna kändes töntiga, det fanns ingen spänning alls, hela sammanhanget saknades, vad gick det hela ut på? Nåja, att det skulle vara lite oklart vad herr Ripley egentligen var för en figur var väl meningen men jag tyckte även hela filmens poäng saknades. Till en början. När väl Ripley hade tagit steget och blivit mördare blev filmen mer intressant. Jag gillade det faktum att Ripley verkligen känns som en galenpanna som agerar impulsivt och tar vara på tillfällen (att mörda någon) om de dyker upp och det är nödvändigt enligt honom själv. Han är kylig inför att ta människors liv men han är inte kallt beräknande.

Sen när väl polisen är honom på spåren så blir det lite spännande, och även om jag inte direkt hejar på Ripley så uppskattar jag när han gång på gång klarar sig undan polisens snara på ett eller annat sätt. Jag kunde tycka att Greenleafs flickväns beteende var lite märkligt och tyckte även debutanten Marie Laforêt i den rollen spelade ganska dåligt (och över). Anledningen till att filmen inte får underkänt är att den tar sig allt eftersom och främst att slutet var underbart.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Peeping Tom

Peeping TomTitel: Peeping Tom
Regi: Michael Powell
År: 1960
IMDb
| Filmtipset

Filmer som förstör regissörers karriärer, och ibland orsakar filmbolagskonkurser, finns det en del av: Michael Ciminos Heaven’s Gate, Francis Ford Coppolas One from the Heart för att nämna två. Peeping Tom avskyddes av kritiker och gjorde inte heller nån succé hos publiken när den kom 1960. Innehållet var alldeles för kontroversiellt för den tidens Storbritannien.

I denna film som sabbade karriären för engelske regissören Michael Powell får vi ta del av seriemördaren Marks liv. Han är besatt av kameror och filmar sina mord. När han inte tar livet av kvinnor lever han ett tillbakadraget och blygt liv och jobbar i en filmstudio.

Av Powells andra filmer har jag tidigare nog bara sett en tror jag: A Matter of Life and Death, som fick precis godkänt av mig. När det gäller Peeping Tom så är det en klart annorlunda film, säkert än mer annorlunda på sin tid skulle jag tro, och förmodligen en av anledningarna till att kritiker och publik sågade den vid fotknölarna när den kom. Här finns ingen självklar hjälte utan det är mördaren som är huvudpersonen och man kan inte låta bli att, efter ha fått reda på mer om honom, känna en viss sympati trots hans brott.

Huvudrollen spelas av en tysk skådis vid namn Karlheinz Böhm och trots att han ska föreställa engelsman talar han engelska med en svag tysk brytning. Det lustiga är att det på nåt sätt passade in mer i karaktären. Böhm är faktiskt riktigt bra i sin roll och är, vilket den tyska brytningen bidrar till, smått obehaglig och slemmig med sin dubbelnatur (blyg/tillbakadragen och mördare).

Ett problem filmen har är att den inte är spännande eller läskig. Som drama funkade den lite bättre men, som sagt, en konstig film som jag inte blev riktigt klok på. Sen tyckte jag Anna Massey som spelade Marks ”kärleksintresse” var rent ut sagt dålig faktiskt. Hon kändes bara löjlig (läs: man hoppas att Mark ska ta livet av henne) och alldeles för gammaldags på nåt sätt. Det tog bort en del av känslan . Jag tycker ändå det var tillräckligt intressant för att ge den godkänt.

3+/5

%d bloggare gillar detta: