Ben-Hur (1959)

Med anledning av att Sofia borta hos Rörliga bilder och tryckta ord har skrivit om Ben-Hur gånger två så tänkte jag det kunde passa att skicka upp en gammal preblogg-text om just Ben-Hur. Och då pratar jag alltså om originalet från 1959. Sofia var ju så järv att hon även betade av remaken från 2016. Min text om denna låååånga film skrevs i september 2003.

Jag har sett första timmen av Ben-Hur nu. Jag delar upp den och tar andra halvan imorgon. Hur som helst, jag är i m p o n e r a d av det jag hittills sett. Jag trodde inte den skulle vara så bra, allvarligt talat. Men skådespelarna är perfekta, speciellt Charlton Heston (Ben Hur, pacifist, hehe, i alla fall än så länge) och Stephen Boyd (Messala) och deras samspel. Det fanns ett djup som jag inte räknade med. Messala som kommer tillbaka till sin barndomsvän Judah Ben-Hur. Dessa två var som bröder när de var pojkar, och man ser verkligen att de är bästa vänner till en början. Men nu är Messala officer över de romerska trupperna och deras förhållande blir ansträngt och till slut ohållbart. Ben-Hur tvingas offra sin vänskap för att inte förråda sitt folk. Och sen olyckan med takstenarna. Oj oj, mycket bra manus.

En annan höjdpunkt: Ben-Hur möter Jesus. Jag gillade verkligen genidraget att aldrig visa Jesus framifrån i bild. Det gör det hela mäktigare. Nä, det här är verkligen en genomtänkt och välgjord film… än så länge. Vi får se om resten av filmen är lika bra. Nu är det en mycket stark fyra.

*en dag senare*

I går såg jag klart resten av Ben-Hur (1959) och jag är fortfarande i m p o n e r a d. Jag vet inte var jag har fått det ifrån men jag trodde det skulle vara en halvtråkig men lång matinérulle. Kanske det berodde på att jag har sett Spartacus (1960) och Cleopatra (1963) som jag båda tyckte var flera klasser sämre.

Heston passar perfekt i rollen som stolt jude som trots att han är galärslav lyckas behålla sin glöd för sitt folk, sin mor och sin syster. Dessutom, som jag skrev tidigare, fanns det ett djup som inte trodde skulle finnas. Vänskap, religion, tro, lojalitet, makthunger, osv. Sen är ju historien verkligen en historia av stora, episka mått. Filmen väver in Jesus på ett skickligt sätt så att han blir en lite mystisk del av filmen men ändå något av en röd tråd. Vi får storslagna, pampiga scener och en mycket bra gjord och spännande hästkapplöpning. Möjligtvis tappade den lite efter kapplöpningen när det handlade om mamman och syrran i lepra-dalen. Jag stördes inte av längden. Om man tycker filmen är dålig så blir ju längden ett problem, men om man gillar filmen så kan man ju i princip se hur mycket som helst. Betyget blir en mycket stark fyra, på gränsen till en femma.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

The Young Philadelphians (1959)

Jag gräver fram ett gammalt preblogg-omdöme om en svartvit höjdare från 50-talet. Paul Newman (klipp från filmen) var en stilig rackare får man lov att säga. Texten skrevs i januari 2004. Länge sen.

Paul Newman spelar Anthony Lawrence, en blivande jurist som försöker leva upp till sina ideal i den skrupelfria advokatvärlden i Philadelphia. Dessutom bär hans mor på en hemlighet om Anthonys ursprung. Robert Vaughn (Mannen från U.N.C.L.E.) blev Oscarsnominerad för rollen som Anthonys collegekompis Chet.

Jag tyckte The Young Philadelphians var en sevärd film med en intressant historia och framförallt var det kul att se en ung och dessutom bra spelande Paul Newman. Det är en typisk amerikansk 50-talskänsla över filmen. Bl a röker folk oavbrutet. Anthony upptäcker att det är svårt att leva upp till de ideal han själv trodde han hade om han samtidigt vill avancera i karriärstegen.

Filmen avslutas givetvis med en rättegång där Newman får briljera som advokat. Jag kan inte hjälpa det men jag gillar verkligen rättegång på film. ”Have the jury reached a verdict?”, ”Objection!”, ”Sustained”, hehe, underbart. Och sen den där sekunden precis innan juryn avslöjar domen, ”We, the jury, find the defendent… not guilty”. Eller ”Guilty”. Enkelt men effektivt. Om man inte får en överdos av det förstås, typ genom att kolla in alla avsnitt av Lagens änglar på en vecka.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Shadows

ShadowsTitel: Shadows
Regi: John Cassavetes
År: 1959
IMDb
| Filmtipset

Jag kör igång ett uppsamlingsheat med gamla recensioner av de John Cassavetes-filmer som jag har sett. Att jag såg dessa filmer berodde på att SVT körde ett tema med hans filmer för några år sen. Hur är det, gör SVT såna här intressanta satsningar nuförtiden?

Så! Då har jag sett den första av John Cassavetes filmer som SVT visat nyligen. Först ut var faktiskt debutfilmen, som handlar om tre syskon som delar liv och lägenhet i New York. Vi får inget veta om deras föräldrar men jag misstänker att de har en svart pappa och en vit mamma (eller tvärtom) eftersom de har lite olika hudfärg, vilket krånglar till vissa saker. Ben, han är en hip slacker som glider runt på jazzbarer med kompisar. Leila är en ung tjej som träffar en snubbe och blir kär (eller vill bli kär i alla fall). Slutligen i syskontrion har vi äldste brorsan Hugh som vill vara en framgångsrik sångare men klubbägarna är mest intresserade av att han ska presentera danstjejerna som ska in efter honom.

Musiken i filmen satte stämningen direkt. Hyfsat cool jazzmusik som tillsammans med miljöerna och den lite flummiga och hoppiga handlingen gav filmen en speciell känsla. Till en början var jag lite förvirrad och förstod inte vem som var vem. Man fick liksom inte veta något utan kastades direkt in i några personers liv. Ja, så kändes det verkligen. Nån (ja, Cassavetes!) har med en kamera följt några personer i några jazziga New York-kvarter. Sen visar det sig att dessa personer var syskon och bor i samma lägenhet! Filmen innehåller en del sekvenser när det är fest. Antingen är det lägenhetsfest eller party på en jazzbar. Av nån anledning brukar jag alltid gilla sånt i filmer. Så även i den här filmen. Lite kaotiska scener med schysst musik, där tiden liksom står stilla.

Sen gillade jag även historien med Hugh som försöker få i gång sin sångkarriär med hjälp av sin agent. Roligt ibland, som när Hugh ska övertalas att inte bara sjunga utan även dra lite skämt innan han sen ska presentera danstjejerna. Rörande ibland, som när vänskapen mellan agenten och Hugh sätts på prov. I eftertexterna stod det att hela filmen var en improvisation. Jag vet inte exakt vad det innebär i det här fallet. Jag antar att Cassavetes har haft en ram i form av ett manus på nån nivå och sen låtit skådisarna improvisera fram scenerna. Hur som helst, så blev resultatet i alla fall bra och betyget blir en fyra.

4/5

Hitchcock: North by Northwest

Alfred i profilNorth by NorthwestTitel: North by Northwest
Regi: Alfred Hitchcock
År: 1959
IMDb
| Filmtipset

Vet ni vad? Jag grävde fram ytterligare en gammal Hitchcock-recension så vi kör den också. Det kan även bli så att jag kör en sorts sammanfattning i ett inlägg under helgen. Vi får se.

En reklamman (Cary Grant) blir förväxlad med en agent och får som en följd av det både skurkar och polisen efter sig på en jakt genom USA, bl a på ett tåg där vår hjälte träffar femme fatalen Eve (Eva Marie Saint).

Jaha, förvånansvärt torftigt och ospännande med tanke på att många anser att North by Northwest är en av Hitchcocks bästa. Själv tyckte jag det kändes som helt ok screwballkomedi med vissa spänningsinslag. Cary Grant kör på i sin vanliga stil vilket för mig gjorde att det aldrig blev riktigt spännande även om det bitvis var ganska roligt. Eh, förresten hur gammal var egentligen Grants mamma i filmen när hon födde sin son?

Kanske var jag på fel humör men jag tycker att Hitchcock nog gjort många filmer som är bättre, t ex Dial M for Murder (min kommentar: som jag tyvärr inte skrivit om, kanske borde se om den?). Men North by Northwest blev ändå bra så fort underbare och slemmige James Mason var med, liksom den likaså slemmige Martin Landau. Det var kul att se Landau, då jag inte visste att han skulle vara med.

Alltså, missförstå mig rätt, filmen var ju inte på något sätt dålig och jag gillade vissa scener mycket, men däremellan var det inte speciellt strålande. Jag tyckte slutet vid Mount Rushmore var något av ett antiklimax faktiskt.

Vad gillade jag? Flygplansscenen (även om jag blev störd av att piloten måste varit blind), tändsticksetuiscenen (mycket bra, och typiskt Hitchcock, det här är han bra på). Jag stördes lite av Grants beteende vid mordet på FN-snubben. Vad fan höll han på med? Spoiler Varför ta i kniven och stå där som ett fån?! Kändes krystat Spoiler slut.

Slutbetyget blir ändå nästan en fyra, det är bra, det är Hitchcock, det är 50-tal, det är fina 50-talsfärger, det är Cary Grant, det är Eva Marie Saint, det är Hitchcock i en cameo, det är supsense då och då, men det landar ändå på en stark trea, vilket alltså är klart godkänt så ni nu inte sätter nåt kaffe i halsen eller så.

Alfred Alfred Alfred Alfred Halv

De 400 slagen

Dags för François Truffauts första rulle. När jag såg den här i mars 2004 var jag inte alls på det klara med vad nouvelle vague var för något och jag hade nog inte sett nån film av Truffaut heller. Förväntningarna var aningen uppskruvade men som så ofta när man ska till att se uppmärksammade, hyllade gamla filmer så…

François Truffauts första långfilm, som tydligen ses som epokgörande när det gäller starten av den s.k. nya franska vågen, handlar om 14-årige Antoine som bor i Paris i en minimal lägenhet med sina föräldrar. Han bryr sig inte speciellt om plugget och hans föräldrar bryr sig inte speciellt om honom. Antoine är mer intresserad av att skolka, tjuvröka och springa på stan. Delvis ska filmen vara självbiografisk har jag förstått.

Jaha, jag hade ganska stora förväntningar på De 400 slagen eftersom jag har hört en hel del om den och den har högt betyg på IMDb (8.2). Förväntningarna uppfylldes inte. Fick ungefär samma känsla som när jag såg några klassiska Fellini-filmer för nåt år sen: ”Jaha, än sen då? Var det inte mer?”. Den var till en början ganska rolig, när den utspelades i skolan. Den drev en del med lärarna som framställdes som karikatyrer. Men bitvis var den faktiskt ganska seg i mitt tycke. Kändes som en film som tidens tand har tuggat på en del. Den var kanske annorlunda, rå och realistisk, på sin tid, men i våra dagar med Larry Clark & Co så är det inget speciellt. Om det var nåt jag gillade så var det faktiskt slutscenerna <spoiler>då Antoine rymmer från ungdomsanstalten och springer till stranden i en lång svepande tagning</spoiler>. Det var en godkänd film men inget som ger gåshud.

En rolig detalj som mina falkögon (i kombination med återspolningsfunktionen på videon) uppfattade var att Antoine och hans kompis vid ett tillfälle på väg ut från en biograf snor en affisch, och inte vilken affisch som helst. Det var en bild på syndiga Harriet Andersson från Ingmar Bergmans Sommaren med Monika.

3-/5

%d bloggare gillar detta: