Söndagar med Bergman: Nära livet (1958)

Man måste ju ändå säga att Bergman sticker ut. Att på 50-talet, och även idag, göra en film om tre kvinnor på en förlossningsavdelning känns inte direkt mainstream. På IngmarBergman.se läser jag att filmen både vann priser i Cannes och fick folk att svimma på löpande band. Främst var det män som aldrig varit med vid en förlossning som var känsliga. Rekordet var i norska Bergen där åtta biobesökare fick hjälpas ut ur salongen efter att ha kollapsat i biofåtöljen. Min korta text om Nära livet skrevs i april 2008.

Nära livet är en hyfsad Bergman-rulle om tre kvinnor med olika livssituationer men som alla befinner sig på samma BB. Manus är skrivet av Ulla Isaksson som även ligger bakom manuset till Oscarsbelönade Jungfrukällan (1960).

Historien är intressant då de tre kvinnorna ser helt olika på barnafödande eftersom deras liv skiljer sig helt åt. Eva Dahlbeck spelar den lyckligt gifta Stina som är så sprallig och glad man bara kan vara. Hennes helylleman spelas av Max von Sydow, som för övrigt får titeln Kung av mig; en grym skådis som vid 80 års ålder kör på för fullt i film efter film, Rush Hour 3 (!) och Fjärilen i glaskupan för att nämna några av de senaste. Och nu tio år sen kör von Sydow på i samma tempo vid snart 90. Kolla in hans IMDb-sida där man ser att han har roller i tre kommande filmer..

Unga Bibi Andersson är tjejen som är förvirrad inför att möjligen bli mamma. Ingrid Thulin är på sjukhuset för ett eventuellt missfall. Med sig har hon sin man spelad av den i den här rollen ganska obehaglige Erland Josephson som tycker att ”ja, ja, älskling, det ordnar sig, bara låt de duktiga doktorerna titta på dig så väntar jag här utanför”. Mot slutet av filmen går det kanske inte riktigt som man väntar sig och det blir ganska gripande som det ofta blir i Bergman-filmer. Godkänt blir det, helt klart. Bergman har fin hand med sina skådisar, så är det bara.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Söndagar med Bergman: Ansiktet (1958)

En relativt härlig italiensk poster

Någon gång kring 2010 så bestämde jag mig för att beta av ett antal av de Bergman-filmer jag fortfarande inte hade sett. Jag köpte jag på mig ett antal dvd-filmer och det handlade främst om Bergmans 40-talsfilmer som Det regnar på vår kärlek, Törst och Skepp till Indialand. I bunten med dvd:er ingick även Ansiktet från 1958 och det är den filmen det handlar om denna söndag.

På senare tid har jag sett ett antal av Bergmans tidiga 40-talsfilmer. Nu hoppade jag tio år framåt i tiden och jag får känslan av att Bergmans stil har ändrats, blivit mer skarp. Det är inte lika mycket trams. Historien är mer fokuserad. Max von Sydow gör rollen som Vogler, en kringresande magiker som tillsammans med sitt resesällskap kommer till hufvudstaden där de blir inbjudna till konsul Egerman (en ung Erland Josephson). Gäster hos Egerman är även polismästare Starbeck och medicinalrådet Vergerus (Gunnar Björnstrand). Speciellt Vergerus vill avslöja Voglers magiska föreställning som den bluff han tror den, och Vogler själv, är.

Som jag nämnde ovan så är det mer likt den Bergman jag menar då jag tänker på Bergman. Den är ändå inte alls befriad från saker som humor och trams (både bra och dåligt trams). Voglers medhjälpare Tubal (Åke Fridell) står för en del av humorn då han är en glappkäft av rang. Det var kul att se von Sydow och Bengt Ekerot tillsammans i helt olika roller jämfört med i Det sjunde inseglet där ju Ekerot spelade Döden (vilket han i och för sig även gör här skulle man kunna säga). Ekerot, von Sydow och inte minst Ingrid Thulin bidrar med skådespelarpondus. Fast allra bäst är nog Gunnar Björnstrand.

Bäst i filmen är nog just de scener där Björnstrand konfronterar Vogler, dels i början och dels i slutet i en bra scen som utspelar sig på en vind. Här bevisar Bergman återigen att han är något av skräckmästare. Kul var det också att se hur ung Bibi Andersson ser ut bara sju år innan Persona. Naima Wifstrand är en annan Bergman-favorit som gör en trollpacka, eller nja, Voglers gamla mormor i alla fall. Hon är en skön karaktär med en skön röst som påminner väldigt mycket om Gunn Wållgren. Jag gillar Ansiktet men bara så mycket att det räcker till en normal trea.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Identifiera de tre skådisarna!

Hitchcock: Vertigo

VertigoAlfred i profilTitel: Vertigo
Regi: Alfred Hitchcock
År: 1958
IMDb
| Filmtipset

Vertigo har jag sett tidigare så först kommer mina gamla tankar om den.

James Stewart (vem annars?) spelar här en polis med höjdskräck. Efter att en kollega dödsstörtat från ett tak så väljer han att sluta hos polisen. Nu blir han kontaktad av en gammal studiepolare som vill att han ska bevaka hans fru, Madeleine (Kim Novak), som kompisen tror har blivit galen eller besatt av en död släkting, eller både och. Stewart tar sig an fallet och börjar bevaka frun. Han dras själv mer och mer in i mysteriet kring Madeleine och han blir besatt av att lösa gåtan om vad som händer med Madeleine.

Mmm, det här var en lite annorlunda film jämfört med Rear Window och The Man Who Knew Too Much (min kommentar: det kommer bonusrecensioner av dessa filmern om ett tag). Den är lite mörkare och något av ett psykologiskt drama. Stewart är riktigt bra som polisen som får svindel om han står på en för hög pall. Jag gillade verkligen hur Stewarts ansiktsuttryck ändrades och förvreds till en grimas när han drabbades av den där svindeln och är på väg att svimma. Han lyckas på nåt sätt fånga känslan där. Hehe, kul.

Själva historien är intressant och lyckas därför hålla mitt intresse uppe, trots att det egentligen inte händer så mycket. Jag hade sett filmen tidigare men jag kom inte ihåg så mycket, och jag var hela tiden intresserad av vad som skulle hända. Det var dessutom ganska svårt att gissa vad som skulle hända eller vad som egentligen låg bakom Madeleines beteende.

Spoiler
En bit in i filmen kommer en vändning (en sån där twist som man ser så ofta nu för tiden) som gjorde att filmen lyfte en del. Vad jag tänker på är när man fick reda på vad som verkligen hände när Madeleine ”dog” första gången. Jag tyckte i det läget – efter Madeleines första ”död” och när Stewart uppvaktade Judy – att filmen hade blivit lite seg och tråkig men nu lyfte den alltså åter.
Spoiler slut

Det som jag nämner inom spoilertaggar är ju verkligen ett sånt grepp som dagens filmskapare har tagit efter och Hitchcock var nog en av föregångarna.

Filmens klämkäcka inslag stod Barbara Bel Geddes för och det var harmlöst men ändå töntigt och ganska onödigt, enligt mig. En annan sak jag inte gillade var att filmen tappade en hel del mot slutet, trots det jag nämnde inom spoilertaggar. T ex så tyckte jag Kim Novaks beteende i slutet känns helt ologiskt och omotiverat. Vad håller människan på med? Nåväl, jag tycker filmen har en ganska skön lite mörkare stämning och Stewart visar prov på varierat skådespel. Jag gillade även de surrealistiska inslagen med drömsekvenser och annat. Det blir en stark trea.

Och nu till mina uppdaterade tankar.

Världens bästa film? Världens bästa film?! Really?! Vertigo ligger numera på plats nummer ett på Sight & Sounds lista över världens 50 bästa filmer efter att ha kickat den förra ettan Citizen Kane från tronen. Listan tas fram vart tionde år genom att kritiker världen över (den här gången drygt 800 st) får rösta på sin favorit. Som ni kanske förstår har jag svårt att förstå att detta skulle vara världens bästa film. Men, strunt i det nu. Vi, eller jag dårå, fokuserar på det som är bra med filmen istället (i alla fall till en början, haha).

Förtexterna av Saul Bass är som en liten kortfilm i sig och kändes modern. Bernard Herrmann står för musiken. Lite lustigt (kanske) är att jag lärde mig Herrmanns namn under mitt tema med Ray Harryhausen-filmer. Så för mig är Herrmann Ray Harryhausens hovkompositör, haha.

Återigen slås jag hur bra Hitchcock är på att få till spänning med bilder och klippning. Det finns en scen i inledningen som är underbar där Stewart kliver upp på en pall för bevisa att han kan bota sig själv från sig höjdskräck. En inzoomning på Stewarts fötter ger plötsligt en märkvärdig spänning. Under en lång sekvens i början följer Stewart efter Madeleine (Novak). Novak tar bilen, Stewart följer efter i sin bil, hon stannar vid ett museum, han stannar och följer efter in på museet, och så håller det på under en förvånansvärt lång tid. Här känner jag att jag är i händerna på en mästare. Det är bra och mysigt. Så mysigt att jag somnar. Haha, ja, faktiskt.

Vertigo byter riktning efter ungefär halva filmen. En viss händelse äger rum som ändrar förutsättningarna. Spoiler Jag syftar på när man fick se den blonda Kim Novak störta från klocktornet första gången och därmed försvann ur Stewarts liv (ja, nu var det ju inte Novaks rollfigur utan Stewarts studiekompis fru) Spoiler slut. Tyvärr blev filmen efter detta sämre och sämre. Men innan dess har vi fått en trevlig (och tecknad!) drömsekvens. Dessutom använder Hitchcock återigen greppet med dubbletter ett antal gånger. Bara Kim Novaks roll i sig är ju en dubblett men det förekommer även några scener som, så att säga, går igen.

Vertigo är även den första färgfilmen jag ser i temat och just färgen utnyttjas fint här. Färgen inne på restaurangen Ernie’s där huvudpersonerna är några gånger är djupröd. James Stewarts ögon är isblå. Kim Novak ser vid ett tillfälle ut som ett spöke då hon temporärt är ljussatt av gröna neonljus utanför en lägenhet.

Men tyvärr alltså, jag tycker filmen blir sämre, lite mindre intressant under sista delen. Barbara Bel Geddes kommer in och ut ur handlingen utan att bidra med nåt speciellt. Filmen övergår till att bli en melodram och det absoluta slutet känns ologiskt. För att upprepa mig själv: Vad håller människan på med?

Betyg när jag såg den 2006:

Alfred Alfred Alfred Alfred Halv
Betyg när jag såg den nu:

Alfred Alfred Alfred Alfred Halv
Undrar ni vilken film som Filmitchcock har sett idag? Svaret hittar ni här.

Filmspanar-tema: Specialeffekter – Ray Harryhausen: The 7th Voyage of Sinbad

Ray HarryhausenNär det blev klart att månadens filmspanartema skulle bli specialeffekter visste jag ganska så direkt vad jag skulle fokusera på. Ray Harryhausen är ett namn som dykt upp genom åren och jag har nog sett några av hans filmer. Jag mindes gamla filmer från typ 50- eller 60-talet med coola stop motion-animerade varelser. Jag mindes nån scen där en films hjältar svärdfajtades med en massa skelett. Jag hade också nånstans i bakhuvudet att jag nog inte hade blivit så imponerad av just den filmen. Men det var i alla fall bestämt. Jag skulle fokusera på stop motion-gurun Ray Harryhausen.

Som en del av det här tema har jag spanat in tre av hans mest kända filmer samt kollat på två dokumentärer. En bit in i temat insåg jag att jag hade gapat över lite väl mycket (nähä!). Därför kommer jag dela upp det hela i flera inlägg under de kommande dagarna. Temat avslutas på lördag med recensioner av de två dokumentärerna. Men först ut alltså om filmerna. Om ni tycker jag är hård mot dem, så håll ut. När jag skriver om dokumentärerna och Harryhausens inflytande så är jag snällare, lite i alla fall.

****

CyklopTitel: The 7th Voyage of Sinbad
Regi: Nathan Juran
År: 1958
IMDb
| Filmtipset

Nånstans i den filmen finns en intressant historia. Framförallt är den ganska intressant när man ser den ur vår tids perspektiv. Filmen är ett äventyr från de persiska/arabiska sagorna Tusen och en natt med sjöfararen Sinbad (här spelad av torrbollen Kerwin Mathews) i centrum. Sinbad har seglat långt till ett avlägset land för att medla fred. Nu är han på väg tillbaka till Bagdad och sin kalif, inte bara med ett löfte om fred utan också med sin blivande brud, dottern till kungen i det avlägsna landet, prinsessan Parisa (überkäcka Kathryn Grant). På väg hem seglar de dock vilse och hamnar på den mystiska ön Colossa där de träffar på en skräckinjagande cyklop och den av cyklopen jagade trollkarlen Sokurah (Torin Thatcher) som från den enögdes skattgömma fått med sig en magisk oljelampa.

Sinbad räddar trollkarlen som dock i tumultet tappar sin magiska lampa innehållandes en pojkande som låter den som uttalar de rätta orden få tre (endast tre mind you) önskningar. Väl tillbaka i Bagdad är det upplagt för ett storslaget giftermål mellan prinsessan Parisa och Sinbad men natten innan bröllopet trollar den lömske trollkarlen Sokurah i lönndom så att Parisa krymper och abrakadabra är en tvärhand hög. Sokurah kan dock göra henne stor igen… ja, om han bara kan få tag i äggskal från fågeln Rock, en mytisk tvåhövdad jättefågel som bara finns på ön Colossa (nähä, där lampan finns, vilken slump!). För att undvika krig tvingas kalifen gå med på att ge trollkarlen ett skepp och besättning för att hitta det där äggskalet som behövs för att bota prinsessan. Med på resan följer givetvis både Sinbad och den lilla teskedsgummeprinsessan.

Det första jag tänker på när jag ser filmen är att Allah, Bagdad, kalifer och annat ”farligt” förekommer i filmen utan att det görs nån grej av det. Nu är i och för sig filmen väldigt västvärldifierad, åtminstone känns det så, och det har väl gjorts historier om t ex Aladdin för inte allt för länge sen… men vänta nu, det här skulle väl handla om Ray Harryhausen? Jo, just det. Ja, jo, ja, jo, de stop motion-animerade varelser som vi får se är häftiga, det är det inget snack om, och om jag hade varit tio år gammal när jag såg filmen så hade jag hyllat den. Men nu…

Under förtexterna proklameras det att det vi ska få se är filmat ”In Dynamation – The New Miracle of the Screen”. Ja, det var tydligen ett mirakel, i alla fall om man ska lita på några av de filmskapare som kommer till tals i en av de dokumentärer jag såg. När det gäller Harryhausens arbete så får vi en cool cyklop med hovar till fötter, en ormkvinna, en teskedsprinsessa, en tvåhövdad fågel Rock och en drake som fajtas med cyklopen. Allt coolt och härligt matinémysigt, men tyvärr är filmen i övrigt och dess skådespelare som från en annan värld (50-talet kanske, doh).


eller uttryckt i siffror 2/5

****

Vilka speciella effekter bjuder mina filmspanarkompisar på? Kolla in här:

Rörliga bilder och tryckta ord
Fripps filmrevyer
The Velvet Café
Fiffis filmtajm
Mode + Film
Addepladde
ExceptFear
Filmitch

The Fly (1958)

FluganTitel: The Fly (Flugan)
Regi: Kurt Neumann
År: 1958
IMDb
| Filmtipset

Igår handlade det om en muterad jätteödla. Idag handlar det om nåt mindre med sex ben. Bzzzz bzzzzz… Jag såg och skrev om Flugan i februari 2005. Sen dess har jag sett fler filmer med Vincent Price och han har blivit något av en favorit. Kanske blir det ett litet tema med fler Vincent Price-filmer framöver. Vi får se.

Originalet till David Cronenbergs version från 1986 handlar även den om en forskare som försöker åstadkomma teleportering av först föremål och sedan levande varelser. Det ultimata testet blir förstås att pröva själv. Synd då att en fluga råkade slinka med in i maskinen… muahahaha.

Ja, haha, vad ska man säga. Det här är faktiskt ett exempel på en film då remaken bättre. Originalet är dock inte dålig. Bitvis är det underhållande men filmen lite för blek och det tar för lång tid innan det blir riktigt spännande. Den är annorlunda uppbyggt om man jämför med remaken. Här utspelas större delen av historien i form av en återblick. Det hela börjar med ett mystiskt mord och sen får man se vad som ledde fram till det.

Problemet är som sagt att det tar lite för lång tid innan återblicken börjar och första delen av historien är helt enkelt inte tillräckligt spännande, kanske för att jag förväntade mig en skräck/sf-film redan från början. Dock är Vincent Price med mest i det partiet, vilket förstås är positivt. Price gör en engagerad insats trots filmens b-stämpel, och det ju är beundransvärt. Nåväl, när väl vi får se vetenskapsmannens experiment, och experiment som går fel, väldigt fel, några roliga specialeffekter etc så blir det underhållande. Bra på riktigt blev det faktiskt under en jakt för att fånga in en viss fluga. Det hela mynnar ändå inte helt oväntat ut i en helt ok trea. (Oj, titta! Uttrycket ”helt ok” var populärt redan för åtta år sen. 😉)

3/5

%d bloggare gillar detta: