Semestersabotören (1953)

Jacques Tati är inte en komiker som jag är speciellt bekant med. När jag kollar på Filmtipset – ja, den sajten lever faktiskt fortfarande, men jag måste nog snabba mig med att föra över mina betyg till Letterboxd för säkerhets skull – så verkar det som att jag bara har sett en enda film, och det är just Semestersabotören. Men jag tror att jag även har kollat in Playtime en gång i tiden. Anledningen till att det inte blev några fler filmer är kanske att jag inte riktigt förstod tjusningen med Tati. Min lilla text skrevs i januari 2007.

Tati. Ta i. Försök gilla. Jag försöker, men tyvärr, det här var inte riktigt bra. Eller, ibland var det roligt och det hade kanske funkat om det hade varit en 25 minuters novellfilm. Tati har en helt egen stil. Semestersabotören hade lika gärna kunnat vara en stumfilm med ljudeffekter och musik. En annan egenhet är att det liksom inte finns nån historia. Handling och rollfigurer i egentlig mening finns inte. Det är i princip en episodfilm med korta och lågmälda slapstick-scener. I längden blev det lite tråkigt och figuren Hulot (som Tati gör)… nja, jag vet inte, jag tyckte inte han var nåt speciellt. Då är Mr Bean (Rowan Atkinson har säkert tittat på Tati) tio gånger roligare, tycker jag. Gammal är inte alltid äldst.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Söndagar med Bergman: Gycklarnas afton (1953)

Parallellt med att jag bockar av de Bergman-filmer jag inte har sett tidigare och postar inlägg om alla filmerna här på bloggen så har jag även börjat lyssna på Sveriges Radios Bergmanpodden. Gunnar Bolin pratar med oftast två gäster om när de upptäckte Bergman, vad de egentligen tycker om gubben och så avhandlar man en eller två filmer. Lyssningsvärt, speciellt om man själv håller på att grotta ner sig i ämnet. Gycklarnas afton, som Bergmanpodden pratar om i avsnitt 9, är en av de filmer som jag såg under 2003 när SVT körde sin Bergman-sommar.

Jag har sett Gycklarnas afton från 1953. Den handlar om den kringresande cirkusen Cirkus Alberti. Direktör är den snälle men lite osäkre Albert (Åke Grönberg) som lämnat fru och barn för att resa runt med sin cirkus. Anne, hans unga flickvän, tillika ryttarprinsessa, spelas av Bergmans fru vid den här tiden: Harriet Andersson. Albert drömmer om att cirkusen ska mottas som hjältar när de kommer till en ny stad. Så går det ju till i USA (drömmarnas land) har han hört. Men cirkusen har mest problem: de är har inga pengar och de har blivit av med sina scenkläder.

Nästa stopp ska ske i staden där Alberts fru och barn bor (som han inte har sett på tre år) och själv har han dolda planer på att kanske överge cirkusen för att återförenas med sin fru. Samtidigt som han inte verkar gilla att slå sig ner i en lugn (tråkig!) småstad så börjar han ändå att ledsna på cirkusen. Även Anne har tröttnat på den jobbiga tillvaron med cirkusen och när hon blir uppvaktad (eller snarare utnyttjad) av en skådespelare vid stans teater, en ruggig typ spelad av Hasse Ekman, drömmer också hon om ett annat liv.

Jag tycker nog det här är den bästa Bergmanfilm som SVT visat hittills. Den har en annorlunda prolog som är gjord som en stumfilm. Den tar upp stora frågor, som vanligt när det gäller Bergman. Cirkusdirektören Albert är en rollfigur som man känner för. Han är snäll, och samtidigt stolt, men lite för osäker för att kunna göra sig gällande. Det fanns något med filmen som jag gillade. Jag vet inte om det var människorna vid cirkusen som kändes lite sorglustiga. De stretade på med sin cirkus fast de visste att det inte leder nån vart egentligen. Förutom att de gör vad de vill liksom. Betyget blir en stark trea, dvs 3+/5 (eller 3,5 om man använder bloggens betygssystem).

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Den där prologen som jag nämnde i texten har nån på tumblr snappat upp och kopplat ihop med videon till David Bowies låt Ashes To Ashes. Ja, kanske det. Tyvärr kan vi ju inte fråga Bowie själv om han inspirerades av Bergmans film…

Söndagar med Bergman: Sommaren med Monika (1953)

1952-53 höll Bergman som vanligt ett galet högt tempo. Förmodligen var han som en otålig kapplöpningshund i startburen efter 1951 års filmstopp. Det året ägnade sig Bergman åt att spela in reklamfilm för tvål. Hösten ’53 kom Gycklarnas afton ut men redan i februari hade Sommaren med Monika premiär (…Monika spelades dock in sommaren ’52). I bägge filmerna ser vi Harriet Andersson i en av huvudrollerna.

Jaha, precis som Greenleaf (en nätkompis från förr) har jag sett Sommaren med Monika (1953). Den handlar, precis som Greenie skriver, om två förälskade ungdomar, Harry (Lars Ekborg) och Monika (Harriet Andersson). Eller man kan kanske ska säga att åtminstone Harry är förälskad. Monika är nämligen en lite lurig tjej. Hur som helst, bägge har rätt så tråkiga jobb inne i stan (Stockholm). Monika bor hemma hos sina föräldrar och har det inte så bra. Pappan slår henne. Harry som är skötsam men lite av en drömmare bor ensam med sina sjuka pappa, som dock är snäll men efter att mamman dog har de ingen vidare kontakt. När Monika rymmer hemifrån åker de ut med Harrys pappas båt i skärgården och spenderar sommaren där.

Det blir en magisk sommar kan man säga. Mot slutet av sommaren närmar sig dock höststormarna, både bokstavligt och bildligt. Monika är nämligen gravid och de båda åker tillbaks till stan och gifter sig. Harry får nytt jobb och vill kunna försörja de båda och drömmer om en framtid tillsammans. Det visar sig att Monika inte riktigt har samma framtidsplaner.

Den engelska titeln på den här filmen är Monika, the Story of a Bad Girl (kolla in trailern!). När jag såg det kändes det som ett amerikanskt försök att sälja filmen som nåt annat än den var, men när jag sett filmen så stämmer det rätt bra. Monika är faktiskt en omogen och lite elak jänta som leker med andras känslor.

Filmen är fint fotad av Gunnar Fischer och trots att det var svartvitt gjorde skärgårdsbilderna att jag längtade dit ut. Den känns lite daterat vilket både är lite kul men också gjorde att jag hade lite svårt att sätta mig in i ungdomarnas problem. I och med att Monika blev gravid var det liksom inget snack om de skulle gifta sig eller ej. Det skulle man bara göra på den tiden tydligen.

Bergman verkar lite besatt av skärgården/havet. Själv bor han på Fårö och tre av de filmer jag har sett utspelas till stor del i skärgården. I Sommarlek (1951) träffas ju två ungdomar en sommar ute skärgården och i Persona bor en skådespelerska som slutat prata med en sjuksköterska ute i ett skärgårdshus en sommar.

Sommaren med Monika är bitvis lite rolig, framför allt i början som Greenie skrev, men kändes väl mest som ett drama som inte riktigt engagerad mig. Men betyget blir i alla fall 3/5 från mig. Det var den tillräckligt intressant för.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Den bedårande Harriet Andersson bryter fjärde väggen.

Roman Holiday

decadesAudreyTitel: Roman Holiday
Regi: William Wyler
År: 1953
IMDb
| Filmtipset

Fredag och då fortsätter decennietemat! Vi är inne på 50-talet.

Prinsessa på vift, som den heter på svenska, måste väl sägas vara en klassiker. Jag har i alla fall hört ganska mycket om den. William Wyler regisserade. Audrey Hepburn spelar prinsessan som kallar sig Anja, åtminstone för sina vänner, nyfunna sådana. Kommer hon alltså från ett rysktalande land? Eller åtminstone ett land där man talar ett slaviskt språk? Filmen är väldigt noga med att inte nämna vilket land det är. Anja är på goodwill-rundresa i Europa. Det hela går ut på att hon ska tala sig varm om europeiskt samarbete och samtidigt hälsa på, skaka hand med, så många celebriteter som möjligt. Anja stortrivs… inte. En kväll i Rom rymmer hon och drar ut på stan för att leva lite vardagsliv. Well, vardagsliv och vardagsliv. Drogad av sin läkare eftersom hon ”nedstämd” blir hon ”berusad” och hamnar efter diverse turer hemma hos journalisten Joe Bradley (Gregor Peck). Joe inser efter ett tag vem hon är och inser även att han har världens scoop i sin lägenhet, i sin säng! Vad göra?

Gregory Peck är liiiite för träig och Audrey Hepburn är bara fööööör sööööt och oskuldsfull för att min hjärna kan ta det här på allvar så att jag blir riktigt berörd. Introducing Audrey Hepburn stod det under förtexterna. Betyder det att Roman Holiday var hennes första film? Imponerande i vilket fall. Hon är som en chokladpralin med jordgubbsöverdrag och extra strössel. Det kan bli i sötaste laget. Men hon är förstås ändå ljuvlig.

Jag har insett att gamla amerikanska manliga skådisar, främst under 50-talet, inte riktigt är min grej. De är så präktiga, torra och lite tråkiga i mina ögon. Peck likaså. Fast viss charm har han kanske. Eller?

Roman Holiday tycker jag tar lite lång tid på sig att få till nån kemi mellan Anja och Joe. Sen när det väl kommer så kanske det är lite för lite, lite för sent. Jag tyckte det var för lekfullt länge. När kommer det bitterljuva undrade jag när det var 20 minuter kvar? Men visst, slutscenerna kändes en aning, det medges. Men dammskyddet var på.

En sekvens som stack ut som udda som jag inte vet om jag gillade eller ej var när Joe och Anja blivit tagna av polisen efter att ha kört vespa som tokar. Här blir plötsligt filmen en stumfilm under några minuter. Bara konstig musik och dialog utan hörbar dialog och lite hackiga rörelser. En något märkligt grepp kan jag tycka.

Annars tyckte jag scenerna när Joe och Anja dansar på båten var fina. Här kändes det som att Joe för första gången förstår att han nog håller på att falla pladask för Anja och att han aldrig kommer att gå hela vägen med sitt scoop.

Här snappade jag även upp ett annat guldkorn. När hovet inser att Anja försvunnit skickar man ett gäng ”agenter” i kostym och svarta hattar för att leta. De hittar henne på båten. Fler hattagenter kallas dit. När de anländer kan en av hattagenterna inte låta bli att vända sig om kasta blickar på de vackra kvinnorna. Han snubblar givetvis till när han har huvudet vänt åt fel håll, vilket ledarhatten ser och ger honom onda ögat. ”Skärp dig nu! Fokus på uppgiften, inte kjoltyg!”. Här kändes filmen som en fars och det blev inte mindre fars när väl hattagenterna ingriper under dansen.

Jag kan tycka att det är aningen märkligt att ingen romare känner igen Anja när hon turistar i Rom. Även om Facebook, Instagram och Twitter och än mindre Internet fanns så var hon ändå en kunglighet och med i tidningen. Annars verkar det mesta ganska likt jämfört med idag om än mindre hysteriskt.

Slutligen innehåller filmen en halvsunkig kvinnosyn. När Anja konstaterar att hon är duktig på att laga mat, tvätta och stryka kläder konstaterar hon samtidigt att ”I haven’t had the chance to do it for anyone”… Men det här var ju 50-talet, och jag gillar filmen men inte mer än att jag delar ut en trea.

betyg_hel betyg_hel betyg_hel betyg_tom betyg_tom

Vad tyckte nu Christian och Henke? Är det en kunglig klassiker?

Movies – Noir
Fripps filmrevyer

Även Fiffi har hittat prinsessan på vift.

Tôkyô monogatari

decadesTokyo StoryTitel: Tôkyô monogatari
Regi: Yasujirô Ozu
År: 1953
IMDb
| Filmtipset

Efter ett juluppehåll kör Christian och Henke igång sitt decennie-tema igen och jag hakar på. Först ut är en hyllad klassiker av den japanske regissören Yasujirô Ozu. För några år sen köpte jag en box med Ozus s.k. Noriko-trilogi. Tôkyô monogatari aka Tokyo Story aka Föräldrarna är den sista filmen i trilogin men av nån anledningen blev det den första jag såg, kanske för att den var den mest kända. De andra två filmerna är Banshun och Bakushû och det dyker nog upp recensioner av dessa också… ja, det har det redan gjort! 🙂

Föräldrarna är den första filmen jag ser av japanske regissören Yasujiro Ozu och jag kan bara konstatera att den är bättre än många av de Kurosawa-filmer jag har sett. Föräldrarna är en sällsam film om ett gammalt par som, från landsbygden, kommer på besök till sina barn i Tokyo. Barnen är inte speciellt roade av besöket utan verkar mest vilja lämpa över det jobbiga ansvaret att ”underhålla” föräldrarna på nåt annat syskon eller nån annan bekant. Själv är de ju alldeles för upptagna, främst med sina otroligt viktiga jobb.

Föräldrarna är en film som växer efter hand och till slut blir riktigt rörande. Eftersom det är en lågmäld film så tar det ett tag innan man inser vad den handlar om och innan man riktigt dras in i den. Sen kan den kanske vara lite svår att ta till sig eftersom den japanska kulturen och det japanska familjelivet är lite annorlunda jämfört med i Sverige. I slutändan handlar det ändå om att människor ibland kan tappa sin ödmjukhet, glömma bort sina medmänniskor, och helt enkelt bara tänka på sig själva och sitt eget liv. Förhållandet mellan de två föräldrarna (Chishu Ryu och Chieko Higashiyama) och deras sons änka (Setsuko Hara) är gripande och filmens röda tråd.

Det är lustigt med vissa asiatiska filmer. Personerna kan till synes vara känslokalla och stela men i efterhand visar det sig att det bubblar av känslor under ytan, känslor undertryckta pga att man i Japan helst inte ska visa känslor och ”tappa ansiktet”. (Eller så ska man visa alldeles överdrivna känslor; jag minns t ex en japansk företagsledare som grät på en presskonferens efter nån sorts konkurs/skandal eller dylikt.) Men, oj, när man väl inser vad som pågår så blir det så mycket starkare. Kort och gott så är Föräldrarna en vacker och sorglig film som får en att ringa mamma efter man har sett den.

betyg_hel betyg_hel betyg_hel betyg_hel betyg_tom

Vad tyckte Henke och Christian? O zu bra eller o zu dåligt?

Fripps filmrevyer
Movies – Noir

%d bloggare gillar detta: