Söndagar med Bergman: Sånt händer inte här (1950)

Sånt händer inte här är en mycket märklig film, inte minst som Bergman-film betraktat. Som film stående för sig själv är den egentligen inte mycket att ha. Hur den kom till, vad Bergman tycker om den och efterspelet kring den gör den ändå intressant som fenomen.

När jag skriver om film brukar jag försöka fokusera på vad jag själv tycker om filmen och kanske inte rabbla så mycket fakta eller beskriva handlingen i långa drag. Det kan man ju läsa om på andra ställen så varför ödsla tid på det? Det är inte alltid jag lyckas med detta. Att beskriva vad man själv tycker och varför är ju betydligt jobbigare än att berätta att en film utspelar sig i Stockholm och har Signe Hasso, Alf Kjellin och Ulf Palme i huvudrollerna.

I det här fallet får jag dock göra ett litet undantag eftersom jag tycker saker runt omkring filmen är intressantare än filmen själv och vad jag tycker om den. Som vanligt när det gäller Bergman-filmer så har jag efter titten varit inne på IngmarBergman.se och läst på.

Där går bl a att läsa ett citat från Bergman själv (från hans självbiografi Bilder):

”Det finns några filmer som jag skäms för eller av olika skäl tycker mycket illa om. Sånt händer inte här är den första. Den gjordes under häftigt inre motstånd. Den andra är Beröringen. Båda har cementerat en bottennivå.”

Ja, han har ett sätt att uttrycka sig, Bergman, speciellt när han talar illa om sig själv. Bergman förbjöd efter fiaskopremiären på bio att filmen skulle visas. Den har aldrig visats på tv, aldrig släppts på nåt videoformat. Den har visats några få gånger på Cinemateket. Och så går den att se på YouTube (i lite för dålig bildmässig kvalitet) om man letar riktigt noga, vilket jag gjorde.

1950 var det kaos i Bergmans liv och han behövde pengar, precis som Svensk Filmindustri som var i konflikt med staten om nöjesskatten. SF satsade på att få till en internationell succé genom att göra en spionthriller med Bergman i registolen.

Alf Kjellin från Hets spelar kriminalkommissarie Almkvist som utreder försvinnandet av en diabolisk man vid namn Atkä Natas (Ulf Palme från t ex Flicka och Hyacinter). Mannens fru Vera spelas av Signe Hasso som man hämtat hem från Hollywood för att ge stjärnglans åt projektet. Tydligen var Hasso sjuk under inspelningen och tungt medicinerad.

Som sagt så är det en mycket märklig film. Den känns så långt ifrån Bergman man kan komma. Det ska vara en spionthriller. Inspiration har hämtats från Hitchcock, det är uppenbart. Bergman lyckas dock inte efterapa mästaren utan filmen känns tyvärr bitvis som en fars, speciellt i ”actionscenerna”. Filmen är väldigt mörk och för tankarna till film noir. Det kryllar av mörka sekvenser, svarta bilar, mörka trappor, telefonsamtal i skuggan gjord från en svart telefon.

När filmen börjar förkunnar en berättarröst att det hela utspelar sig i ett mycket litet och fredligt land som länge önskat göra sig så litet som möjligt och helst förbli helt obemärkt och att denna önskan ska respekteras. Ja, må så vara. Men när Stadshuset och Katarinahissen i Stockholm dyker upp i bild och den svenska nationalsången spelas på radion vid midnatt så börjar man ju lite smått fundera på vilket land det kan vara.

Till det lilla landet där man sjunger ”Den blomstertid nu kommer” har en stor grupp flyktingar kommit från öster över havet. De försöker bilda en motståndsrörelse men efter sig har de ondskefulla och hänsynslösa agenter utsända från diktaturen i deras hemland. Signe Hasso spelar en av dessa flyktingar och hon är alltså gift med en av de där agenterna (eller är han kanske dubbelagent?).

Landet i öster kallas Liquidatzia och det språk man talar där verkar vara svenska baklänges. Det låter helt vansinnigt. Ulf Palmes rollfigur heter alltså Atkä Natas, hmmm… Palme är för övrigt riktigt sevärd som slemmig agent som pratar svenska med en sorts finskbaltisk brytning.

Det förekommer helt bisarra scener som t ex när Vera åker hem till Almkvist och hans fina förortshem i vad som skulle kunna vara Vällingby Ålsten. En del av intrigen är att Almkvist och Vera tidigare har haft ihop det då Veras agentman har haft långa perioder av frånvaro utomlands. Nu när Vera är tillbaka hemma hos Almkvist så ska det kokas kaffe och Vera tar reflexmässigt på sig förklädet som hänger kvar på sin gamla vanliga plats. Man behöver tydligen förkläde när man kokar kaffe. Det ska jag tänka på nästa gång.

Almkvist och Veras trevliga fikastund avbryts av att Natas dyker upp. Nu tar en farsartad scen vid, en scen som jag antar ska vara spännande och fyllt med nerv. Den är enbart skrattretande. Almkvist har en pistol och borde alltså ha övertaget. Men det är bara för Natas att spela sjuk och norpa pistolen när Almkvist undrar hur det står till. Sen byter pistolen ägare några gånger till innan Natas undkommer i en bil med Vera och en för handlingen viktig portfölj.

En biljakt tar vid. En BILJAKT. I en Bergman-film. Japp, det är sant. Den var inte speciellt bra utan kändes som att den hörde hemma i en Åsa-Nisse-film. När det gäller genrefilm så är Bergman duktig inom skräck. Action ska han dock inte syssla med, och det här är ju det enda undantaget (vad jag vet). Och det vet ju Bergman själv. Under inspelningen så träffade filmteamet en grupp riktiga exilbalter som skulle medverka som skådespelare i filmen. När Bergman fick höra deras historier och livsöden insåg han att de gjorde helt fel film. Han försökte övertyga SF om att lägga ner projektet. I självbiografin Bilder konstaterar Bergman:

”Men tåget var i gång och gick inte att stoppa. I ungefär samma veva drabbades jag av influensa och ur den uppstod en nästan komiskt ursinnig sinusit som plågade mig under resten av inspelningen. Det var själen som satte sig till motvärn, förskansad längst inne i bihålornas mörker.”

I filmens slutsekvens ska Almkvist försöka hitta den av agenterna kidnappade Vera. Den svenska polisen tror att hon befinner sig på ett fartyg som precis ska lämna hamn. Vad heter fartyget? Jo, Mrofnimok Gadyn. Ja, det är väl bäst att inte vara för subtila tänkte kanske filmbolaget.

När jag sätter betyg på en film så brukar jag betygsätta min filmupplevelse snarare än filmen i sig. I fallet Sånt händer inte här så blir det dock ett betyg på filmen som enskilt verk och det blir inte högt. Det kanske är orättvist för det var ju trots allt både roligt och intressant att se själva filmen och framförallt att läsa på om omständigheterna kring den. Men jag kände att jag ville markera att filmen verkligen inte är bra.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Ulf Palme och Signe Hasso

Signe Hasso och Alf Kjellin

”Hur är det fatt?”

Ombytta roller!

En av filmens ”intensiva” actionsekvenser. Och faktiskt, den här hade i alla fall ett överraskande slut.

Söndagar med Bergman: Till glädje (1950)

Ingmar Bergmans första film från 50-talet är en som jag tidigare inte har sett. Till glädje är Bergmans åttonde biofilm och jag noterar att Bergmans produktivitet är hög, ruggigt hög. Han debuterade 1946 som regissör och sen kläcker han ur sig i princip två filmer per år, och när han inte gör film så sätter han upp teaterpjäser. Galet.

Apropå teatern så var Bergman chef för Helsingborgs stadsteater några år tidigare, och Till glädje utspelar sig just i Helsingborg (eller Hälsingborg som det stavades på den tiden) i samma kretsar som Bergman säkert umgicks i, bland skådespelare och musiker.

I fokus är medelmåttan Stig (Stig Olin som vi såg i Kris) som spelar fiol i den lokala symfoniorkestern men tror att han kan bli violinvirtuos. Den bistra sanningen är nog att han bara kommer att vara hyfsat bra på att spela fiol. I orkestern spelar även Marta (Maj-Britt Nilsson) som Stig uppvaktar under en längre tid. Till slut, mer eller mindre av minsta motståndets lag, så gifter de sig. Genom filmen får vi sen följa deras äktenskap och den bergochdalbanetur som det innebär.

Victor Sjöström

Jag vet inte riktigt om jag ska varna för spoilers nu eftersom det som jag tänkte kommentera händer inom filmens första minuter. Det är väl lika bra att varna för det. Så: varning för spoilers!

Filmens första minuter var något överraskande, och explosiva om man säger så. Jag var inte riktigt beredd på det och jag vet inte om det egentligen gjorde filmen som helhet någon tjänst. Filmen inleds nämligen med att Stig är på orkesterrepetition men får ett alarmerade telefonsamtal och rusar hem. Där får han det sorgliga beskedet att hans fru har omkommit i en olycka där ett spritkök exploderat.

Vi kastas alltså direkt in i vad man skulle kunna kalla en tragedi, men eftersom vi inte lärt känna några av rollfigurerna så var ju det känslomässiga avtrycket minimalt. Än så länge i alla fall.

Efter dödsbeskedet hoppar filmen sju år tillbaka i tiden. Detta tidshopp ackompanjeras som sig bör av ljudet av en harpa; det är ju sen gammalt. Ett snyggt grepp eftersom scenen övergår till dåtiden och den harpa som fanns med i orkestern. Det blev liksom en logisk och naturlig del av filmen.

Nu vi får se allt från början: hur de gifter sig, får barn, grälar, skiljer sig, blir ihop igen, hur Marta åker iväg med barnen på semester, en semester som Stig ska ansluta några dagar senare…

Birger Malmsten

Mmm, ett intressant upplägg måhända, men det finns ett problem. Problemet stavas Stig. Stig är en självupptagen medelmåtta som inte gör mycket rätt. Han är osympatiskt på ren svenska. Fast det brukar i och för sig inte hindra mig från att gilla en film. Ta t ex Inside Llewyn Davis som Shinypodden pratade om senast.

Det intressanta upplägget till trots så saknade jag, förutom en rollfigur att sympatisera med, även nån form av återbetalning. Om man inleder en film på detta vis så måste man (läs: jag) få nåt tillbaka på slutet, och jag kände inte att jag fick det på ett tillfredsställande sätt här.

Filmen har en del andra problem. En inte helt liten del av dialogen känns krystad och då menar jag inte att den känns teatral. Men dialogen känns inte som nåt som rollfiguren skulle säga i sammanhanget, teatral eller ej, utan det känns som nåt som manusförfattaren vill ha sagt. Stig har bl a en pinsam och spritinducerad monolog på en fest som bara kändes fånig. Han gapar om att ”man måste lida för konsten” osv. Det kanske hade funkat med en bättre skådis men Stig Olin höll tyvärr inte måttet för mig här.

En som däremot höll måttet, och mer därtill, var legenden Victor Sjöström. Det var hur roligt som helst att se honom i rollen som orkesterledaren Söderby. Med en blandning av humor, cynism och mänsklighet agerar han en både betraktare och berättare av det drama mellan Stig och Marta som vi får se på vita duken. Victor har en berättarröst som självaste Morgan Freeman skulle vara avis på, och det är just den som används under filmen bästa sekvens där Victor beskriver Stig och Martas relation, deras gräl men samtidigt deras tillgivenhet för varandra.

Margit Carlqvist

Två andra höjdpunkter var två av skådisarna i birollerna. Först var det Birger Malmsten, en av medlemmarna i orkestern, som gör en stilig och rolig glidare. En riktig stekare som kläckte ur sig repliker som ”Ta med dig fiolen på festen så gör vi lite musik innan vi blir fulla”. Normalt sett brukar jag tycka att Malmsten är både trist och träig. Inte så här. Kanske för att han spelade en biroll och liksom slapp ansvar? Kanske spelade han en roll mer lik sig själv?

Höjdpunkten nummer två bland birollerna var Margit Carlqvist som dök upp som en ung hustru till en äldre skådespelarman. Vem är detta tänkte jag?! Vilken snygging! En riktigt femme fatale. Sval och het på samma gång. Detta var tydligen Carlqvists debutroll och apropå femme fatale så spelade hon mycket riktigt under 50-talet s.k. vamp i en rad svenska filmer (förutom att vara med i Bergmans Sommarnattens leende).

Filmen som helhet funkar inte riktigt för mig. Den innehåller några riktigt fina delar (Sjöströms berättarsekvens som topp) men jag blev aldrig helt indragen. Jag tyckte även att man inte riktigt kopplar ihop filmens musiktema med resten av filmens handling. Fast jag måste ändå säga att det var rätt maffiga musiksekvenser under orkesterns repetitioner med pampiga verk av Beethoven, Mendelssohn och Mozart.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Flicka och hyacinter

Titel: Flicka och hyacinter
Regi: Hasse Ekman
År: 1950
IMDb
| Filmtipset

Jag har nog skrivit det förut (typ i det förra inlägget, haha) men det är värt att upprepas: Hasse Ekman är en regissör som växer mer och mer i mina ögon. De filmer han gör sträcker sig från tramsiga musikalkomedier till råa dramamysterier. Flicka och hyacinter är kanske hans mest hyllade film i våra dagar. Filmen handlar om Dagmar (en sagolikt bra Eva Henning) som i filmens inledning hittas död, hängandes från en takkrok i sin lägenhet. Efter sig har hon lämnat ett brev riktat till grannparet Anders (Ulf Palme) och Britt (Birgit Tengroth). Anders beslutar sig för att ta reda på varför Dagmar har tagit livet av sig. Han söker upp personer ur hennes liv och vi som tittare får följa med på resan fram till hennes död.

Det finns mycket att säga om Flicka och hyacinter. Ingmar Bergman sa t ex ”Ett absolut mästerverk. 24 karat, fulländat”. Mja, så långt vill jag nog inte sträcka mig men det är en riktigt bra film, det är det inget snack om. Jag vill inte spoila nåt för de som inte sett eller hört nåt om filmen så jag säger bara så här: för sin tid var den nog riktigt utmanande när det gäller de ämnen som den behandlar. Tydligen fattade inte en stor del av publiken (enligt Ekmans själv) filmens slut och vad det egentligen innebar. Storyn är riktigt smart berättad. Den känns modern på ett sätt som jag inte riktigt väntade mig. Eller jo, efter att ha sett Flickan från tredje raden så visste jag att Ekman har ett kreativt sätt att berätta. Han har lånat ganska mycket från Hollywood (det smarta moderna Hollywood), vilket han pratar om själv i en intervju som ingick i extramaterialet till den dvd som jag var tvungen att köpa för att se Flicka och hyacinter.

När det gäller skådespelarinsatser så är den ljuvliga Eva Henning strålande som Fröken Ensam. Just Fröken Ensam skulle filmen ha hetat men filmbolaget tyckte det var ett för deprimerande namn så det blev Flicka och hyacinter istället. Båda namnen syftar på en tavla som förekommer i filmen, som trots ändrad titel ändå är lika deprimerande faktiskt – på ett bra sätt. Till slut måste jag även nämna Anders Ek som gör en alkoholiserad konstnär på ett trovärdigt desperat sätt. Jag önskar att jag kunde hitta ett speciellt klipp då Henning och Ek träffas i filmen men jag kan inte hitta på det nånstans. Hmm, kanske skulle man ge sig på att försöka lägga upp det själv på YouTube?

4-/5

PS. Apropå det där med att jag var tvungen att köpa filmen på dvd för att kunna se den: några veckor efter att jag sett den visade givetvis SVT den i form av en vardagsmatiné. Nåväl, nu fick jag i alla fall se den intressanta intervjun med Ekman som ingick i extramaterialet. DS

Uppdatering: Och här har ni mötet mellan Ek och Henning.

%d bloggare gillar detta: