Puzzle (2018)

Oj. Hoppsan. Jag upptäckte precis att jag har glömt att skriva om en av de filmer som jag såg under höstens Malmö Filmdagar, och dessutom är det en film som redan har haft biopremiär. Slarvigt.

Puzzle är en film som handlar om… pussel. Livspusslet. Hur ofta har jag hört det skämtet när recensenter beskrivit filmen? Ofta! Fast grejen är att filmen inte handlar om livspusslet. Den handlar snarare om livet. Kelly Macdonald (underskattad och underanvänd?) spelar Agnes, en hemmafru i en småstad i USA. Hennes liv går, vad det verkar, ut på att serva man och barn, och inte så mycket mer.

En dag får Agnes ett nytt intresse som hon vill fortsätta med. Att lägga pussel! Det visar sig att det finns en hel värld av människor som är besatta av att lägga pussel. Givetvis finns det även sammankomster där pusselnördar tävlar om att lägga ihop de små utsågade bitarna till ett färdigt pussel.

Sköna Irrfan Khan spelar en annan pusselfantast som Agnes börjar träffa i hemlighet för att träna och så småningom delta i det nationella pusselmästerskapet tillsammans, i partävlingen. Börjar de fatta tycke för varandra? Börjar Agnes öppna upp sig och fundera på sitt eget liv? Är Agnes man helt oförstående inför hennes nya intresse och vilja att leva ett eget liv? Ja, ja, ja.

Puzzle är en totalt ofarlig och mysig film. Jag tycker som sagt att Kelly Macdonald är en underutnyttjad skådis som jag skulle vilja ser mer av. Här spelar hon en blyg och tillbakadragen person och hon gör det mer eller mindre perfekt.

Filmen som helhet är dock lite väl snäll och kanske för liten i sitt omfång. Jag saknade viss spänning och dramatik. Den puttrar på men bränner aldrig till. Agnes man är inte ett totalt svin som är genomond, vilket på ett sätt känns bra då det oftast inte är så svartvitt. Samtidigt kändes han mest tråkig, och ett litet svin var han förstås. Men mest bekväm och lat.

Jag önskar att slutet hade känts mer för mig, betytt mer. Nu var det lite som att filmens handling rann ut i sanden.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_halvbetyg_tomsep

bioPuzzle hade biopremiär på juldagen men går fortfarande på bio. Är du sugen på en mysig och småputtrig rulle som kanske inte gör nåt jätteintryck så rekommenderar jag den.

Om jag minns rätt så var det bara jag och Fripps filmrevyer-Henke som såg Puzzle nere i Malmö.

Söndagar med Bergman: Vargtimmen (1968)

Bra poster!

Efter det monumentala misslyckandet, i mina och många andras ögon, med färgfilmen För att inte tala om alla dessa kvinnor så gjorde Bergman sin bästa film Persona, återigen i mina och många andras ögon. Vilken berg-och-dal-bane-tur. Från bottenskrap i färg till toppnivå i svartvitt. Persona har jag skrivit om tidigare och faktum är att det var det första inlägg som jag publicerade på min blogg i september 2010. Så idag handlar det om den efterföljande filmen Vargtimmen och min text om den skrevs i april 2007.

Den här filmen bleknar rejält i skuggan av mästerverket Persona. Precis som Persona är den inspelad på Fårö, har Liv Ullman i en huvudroll, och Sven Nykvist är fotograf. Här spelar Max von Sydow en konstnär med inre demoner orsakade av, vad det verkar, en trasslig barndom och händelser tidigare i livet. Ullman spelar frun som försöker förstå. Paret flyttar ut till en ö för att komma ifrån och få lugn. Det går inget vidare, då även frun börjar se syner.

Trots att filmen inte alls har samma magiska kvaliteter som Persona så är den ändå välspelad och med ett foto i toppklass. Problemet är att den inte engagerar mig fullt ut. Det tar för lång tid innan det kommer nån riktigt intensiv och bra scen. Den känns kanske lite tråkig i början men är aldrig helt ointressant. Det finns vissa överraskande scener och allra bäst är en obehaglig sekvens när Max von Sydow är ute och fiskar och en läskig liten pojke dyker upp (troligen konstnärens egna fantasier). Bra var även scenen när Max von Sydow kollar hur lång en minut egentligen är.

Mot slutet blir det riktigt surrealistiskt och drömsekvenserna avlöser varandra. Så här i efterhand har jag faktiskt lite svårt att förstå filmen fullt ut. Hur var det egentligen med de personer som är med i filmen? Jag är ganska säker på att förutom Max von Sydows och Liv Ullmans rollfigurer så var de flesta andra bara figurer som existerade i deras fantasi. Men jag är inte helt säker. Jag känner nästan att jag måste se om filmen. Jag kan inte underkänna Vargtimmen trots att den var trögstartad. Jag gillar även den absolut sista scenen; det var klassisk Bergman. Knappt godkänt blir det.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Eye Martini?

Max von Sydow tar reda på hur lång en minut är. Kan den vara… en minut?

Das Experiment (2001)

Jag inleder 2019 med att skicka ut en gammal preblogg-text om Oliver Hirschbiegels debutfilm Das Experiment. Min text skrevs i februari 2004.

Experimentet är en tysk film baserad på verkliga händelser där en grupp försökspersoner under två veckor ska spela fångar respektive vakter på ett ”låtsasfängelse”. Till en början är allt också just på låtsas men efter en ganska kort tid blir det mer allvar än vad någon kunnat räkna med. Muahaha. En av rollerna spelas för övrigt av Moritz Bleibtreu som spelar Lolas pojkvän i Spring Lola.

Ok, jag måste medge att vissa beslut som tas och vissa handlingar som utförs av vissa personer i filmen känns orealistiska. Även om det måste ha varit en pressad situation så tror jag inte man förvandlas till psykopat så snabbt. Men vad vet jag. Jag har inte deltagit i något liknande experiment.

Med det sagt så måste jag också säga att jag tyckte filmen var ruskigt bra, och ruskig också för den delen. Den sista halvtimmen är bland det svettigaste jag har sett faktiskt. Riktigt spännande och obehagligt på samma gång. Skådespelarna gör toppinsatser. Foto och klippning håller hög klass. Bra och passande stämningsmusik. Jag håller med Movies – Noir lite grann, om att tjejen som figurerar i handlingen kanske känns lite ditsatt, men det var inget jag störde mig nämnvärt på. Nej, jag gillar verkligen filmen och den får högt betyg!

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Film- och bloggåret 2018

Årets första dag och dags för en årskrönika där jag sammanfattar 2018 ur mitt eget och bloggens perspektiv. Vilka filmer såg jag? Behövde jag byta bloggheader? Kanske blir det lite om tv också. Tidsbrist och att jag är lite sen i starten gör att det möjligen blir ett något mindre matigt inlägg än normalt. Men bättre ett litet inlägg än inget alls tänker jag. Årsbästalistan över 2018 års bästa filmer får ni vänta på ett tag till. Jag har alldeles för många filmer kvar att se. Men lite ledtrådar om vilka filmer som kommer på den listan kan man nog få.

Obs! Det här handlar alltså om filmer jag har sett i år och inte om 2018 års bästa filmer i olika kategorier. Så när jag utnämner årets komedier så är det komedier som jag har sett i år, inte 2018 års bästa komedier (även om det förstås kan överlappa).

 

Bästa filmerna jag sett i år:
En film sticker ut och det är den enda femman jag sett i år. Annihilation var nämligen filmen som fick mig att byta bloggheader. 5/5! Hmm, men nu när jag kollar igenom listan på filmer jag har sett i år så ser jag en femma till. I februari såg jag om The Shawshank Redemption på SVT Play och den behöll sin femma. Kanske borde jag ha uppdaterat bloggheadern redan där. Regeln är nämligen att headern ska uppdateras om jag ser en 5/5-film oavsett om den är gammal eller ej. Nåväl, en månad senare såg jag i alla fall Annihilation. Två andra filmer som jag vill lyfta här är First Reformed och Mandy. Båda knockade mig totalt även om de inte nådde toppbetyget.

Sämsta filmerna jag sett i år:
Tommy Wiseaus The Room är den sämsta filmen jag sett i år, utan konkurrens. Vilken tur då att belöningen var så stor (se kategorin Årets komedier längre ner). För att inte tala om alla dessa kvinnor måste vara Bergmans absolut sämsta film. Trams rakt igenom, vilket ni kunde läsa om i söndags. Slutligen kollade jag även in Inferno, Ron Howards tredje film om Robert Langdon. Urusel och framförallt är slutet en förvirrad soppa.

Årets besvikelser:
The Death of Stalin är med på denna trista lista. Jag älskar In the Loop och såg verkligen fram emot Armando Iannuccis senaste film. Men den föll platt för mig. En annan besvikelse var den för mig sega, tråkiga, tomma och sega A Ghost StoryApostle är en tredje film som förtjänar att nämnas i detta sammanhang. Skräp i mina ögon.

Årets överraskningar:
Only the Brave överraskade mig rejält. Jag hade förväntat mig den värsta sortens patriotism, den smöriga sorten, men Only the Brave var både välspelad och gripande på helt rätt sätt. Maze Runner: The Death Cure var en trevlig avslutning på en i övrigt ganska blek trilogi. Slutligen måste jag nämna Upgrade som var smart, snygg och häftig och utnyttjade sin lilla budget på precis rätt sätt.

Årets komedier:
The Disaster Artist. Efter att ha genomlidit The Room så var det underbart att få betalt tillbaka i form av årets bästa komedi. Oj, jag höll ju på att glömma Juliet, Naked som jag såg under Malmö Filmdagar. Efter den visningen studsade jag nerför trapporna på Filmstaden glad som en lärka.

Tv-serie som blev bättre för varje avsnitt och troligen min favorit under året:
The Orville. Seth MacFarlanes rymdserie är en homage till Star Trek och en underbar sådan. Efter en knackig start så avslutade The Orville på topp och visade sig vara bättre än omstarten av Star Trek, Star Trek: Discovery. Nu längtar jag till säsong två som började i söndags. Nu är bara frågan om jag ska vänta in de 14 avsnitten och hetstitta eller se dem en gång i veckan.

Årets bästa bioupplevelser:
The Disaster Artist var en lisa för själen att se och extra kul att se den i en skrattande biosalong under Stockholm Filmdagar. Mission: Impossible – Fallout. Om det är nån film man ska se på bio så är det den senaste filmen i Mission: Impossible-serien. Maffigt var ordet. First Man i Sveriges bästa biosalong, Royal i Malmö, var en mäktig upplevelse i både det lilla och det stora. Lisa för själen nämnde jag ovan. Det passar även in på Juliet, Naked. Mysigare går det inte att få i en biosalong.

Årets värsta bioupplevelser:
Inga katastrofer men jag minns att visningen av Hereditary inte var klockren. Folk i salongen verkade tycka den var seg eftersom det pratades och prasslades väldigt mycket. Jag tror detta kan ha bidragit till att jag inte uppskattade filmen så mycket som jag kanske borde ha gjort.

Bloggprojekt:
Jag tog mig i kragen och dammade av ett gammalt projekt, filmer om att överleva i vildmarken, som legat i malpåse i flera år. Jag är stolt över att jag gick i mål med detta tema som jag kallade Into the Wild. Samtidigt drog jag igång ett annat projekt där jag ska skriva om alla Ingmar Bergmans filmer. Galenskaper kan tyckas men faktum är att jag redan hade sett och skrivit om väldigt många av Bergmans filmer innan jag startade bloggen. Men det är en lång resa, det ska inte förnekas.

Årets bästa score i en film som bara var helt ok: You Were Never Really Here.

Bästa filmen jag såg på Stockholm Filmfestival: Blaze.

Svenska filmer: The Square, en rad Bergman-filmer – och Gräns som jag borde ha sett.

Min lista över de Netflix-filmer jag har sett, från den sämsta till den bästa:
10. Apostle (1/5)
9. Mudbound (2,5/5)
8. Anon (3/5)
7. The Cloverfield Paradox (3/5)
6. Outlaw King (2,5/5)
5. Mowgli (3/5)
4. The Ballad of Buster Scruggs (2,5/5)
3. Roma (3/5)
2. Hold the Dark (4/5)
1. Annihilation (5/5)

De ovanstående filmerna är alltså s.k. Netflix Originals, vad det nu än betyder.

Mest deprimerande men ändå väldigt bra tv-serie: The Vietnam War.

Årets fem mest lästa blogginlägg:
Potatishandlaren, 10 i topp: Filmer 1993, Robin HoodModstrilogin: Det sociala arvet och Djungelboken. Midvinterduell missar topp-5 för första gången på flera år men Lars Molin tar ändå förstaplatsen med Potatishandlaren. Disney verkar även gå hem.

Vilka länder kommer bloggbesökarna/bottarna ifrån?
Topp-5 (förutom Sverige): USA, Hongkong, Finland, Norge och Storbritannien. Varför Hongkong seglat in på listan är oklart. Jag antar att det måste vara nån form av spindelbot som kör från Hongkong.

graffititomten

Och därmed önskar jag och graffititomten Gott Nytt År! 🙂

 

 

Till sist: Vila i frid Anthony Bourdain och Jóhann Jóhannsson

Söndagar med Bergman: För att inte tala om alla dessa kvinnor (1964)

Det var en konstig känsla att se en Bergman-film i färg må jag säga. Bergman och svartvitt hör ihop, är det inte så? Visst, Viskningar och rop och Fanny och Alexander är ju färgfilmer och har alltid varit färgfilmer och ska vara färgfilmer. Men i övrigt är det ju i princip svartvitt som gäller.

Men nu är det ju inte färgen som är felet med den film jag nyligen har sett för första gången. Det var ett tag sen men nu var det alltså dags för mig att ta mig an en tidigare osedd Bergman-film. Filmen i fråga har den långa och fåniga titeln För att inte tala om alla dessa kvinnor och dess manus skrevs av Bergman tillsammans med Erland Josephson. Enligt Bergman själv gjordes filmen för att SF skulle tjäna pengar. Well, jag vet inte hur det gick med den saken. Jag har svårt att tro att För att inte tala om alla dessa kvinnor gick hem nånstans, vare sig i slott eller koja.

Under förtexterna listas, förutom regissör, skådisar och det vanliga, även filmens musik och det står ”Musik: Diverse”. Jag får intrycket av att man vill leka med filmen som medium genom nån form av metainslag, lite som man gör i våra dagars Deadpool. Man förmedlar att filmen inte är nåt ta på allvar. Vi, filmskaparna, har gjort den lite hipp som happ, lite slarvigt för att det är kul bara. Såna här studentikosa inslag blir sällan bra.

För att inte tala om alla dessa kvinnor ska förmodligen vara en satir och komedi om kritiker, en drift med kritiker och den meningslösa roll som de kan tyckas ha. Ja, må så vara att det kan vara ett intressant tema men tyvärr blev även filmen i sig totalt meningslös.

Jarl Kulle spelar en kritiker som anländer till cellovirtuosen Felix hem för att intervjua honom inför en kommande biografi. I huset, eller snarare slottet, befinner sig en mängd kvinnor som alla är fruar och/eller älskarinnor till Felix. Den Don Juan-liknande kritikern gör till sig i byxan när han träffar alla dessa kvinnor som spelas av bl a Bibi Andersson, Harriet Andersson och Eva Dahlbeck, dvs idel ädel skådespelar-adel från Bergmans eget stall.

Det här är trams. Trams i kubik. Kulle råkar välta ner en byst av Mästaren Felix och spenderar sen några minuter med att försöka lyfta upp bysten (uppenbart gjord av papier-maché) på piedestalen igen som nån sorts Papphammar. Ah. Jag förstår. Det är en skildring av relationen mellan konstnär och kritiker. Smart.

Och alla dessa kvinnor som springer runt i slottet ska väl representera olika kvinnotyper och personligheter av samma kvinna på nåt sätt antar jag. Ja, jo, kanske det. Men det framställs mest som ett sorts harem. Å andra sidan så slutar filmen med att kvinnorna efter att Felix har dött (ja, han dör, spoiler!) sätter tänderna i en ny ung man så det kanske är just kvinnorna som styr ändå. Är de en sorts vampyrer tro?

Apropå metainslagen så förekommer det en sexscen, men den skildras som en tango i svartvitt för att undvika censurfaran. Och en textskylt i filmen informerar oss tittare om just detta faktum. Kulle tittar även rätt in i kameran, bryter fjärde väggen och talar direkt till oss tittare. Jag kan ofta gilla såna här tilltag men här tillförde det ingenting men det beror nog mest på att filmen som helhet var outhärdlig.

Nej. För att inte tala om alla dessa kvinnor är en fars av värsta sort. Jag får vibbar från Woody Allens sämsta filmer. Det är sextrams in absurdum. Med jämna mellanrum avbryts filmen av olidlig gladjazz samtidigt som filmens tempo speedas upp. ”Yes! We Have No Bananas”. Det är fullkomligt outhärdligt och sagolikt dåligt. Jag visste knappt vart jag skulle ta vägen.

De enda ljuspunkterna var att se Jarl Kulle utklädd till kvinna (i ett försök att få prata med Felix) samt en ung Mona Malm (som ju spelade Jarl Kulles fru i Fanny Alexander 20 år senare!). Men dessa ljuspunkter kan inte rädda denna film från en totalkatastrof. Jag drar till med ett lågt betyg som endast föräras de där riktigt usla filmerna.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Capote (2005)

Jag gör det lätt för mig under julen och tar ledigt men låter bloggen jobba av sig själv med att skicka ut några korta och gamla preblogg-texter som skrevs i oktober 2006. Den tredje och sista filmen är Capote som gav Philip Seymour Hoffman (*snyft*) en välförtjänt Oscar för bästa manliga huvudroll.

En ganska speciell film om en speciell man, en man som i den här filmen gestaltas obehagligt bra av Philip Seymour Hoffman. Truman Capote var uppenbarligen ganska odräglig och självcentrerad (men rolig) och samtidigt en briljant författare som efter att ha skrivit Breakfast at Tiffany’s blir besatt av mordet på en familj i Kansas. Denna besatthet ledde till han sista bok In Cold Blood och filmen, som är ambitiös och välgjord i alla aspekter, berättar om hans arbete med den boken. Filmen hade en förmåga att komma in under skinnet på en och den skildrar väldigt bra hur Capotes arbete med boken, och hans nära kontakt med en av mördarna, tär på honom. Jag brukar alltid vara lite skeptisk till biografifilmer. Jag får alltid för mig att de ska vara tråkiga av nån anledning men Capote var intensiv, intressant och spännande i sin skildring av personen Capote och hans twistade ego.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Lady in the Water (2006)

Jag gör det lätt för mig under julen och tar ledigt men låter bloggen jobba av sig själv med att skicka ut några korta och gamla preblogg-texter som skrevs i oktober 2006. Andra filmen blir M. Night Shyamalans utskällda Lady in the Water.

Jaha, det här var en var en småmysig äventyrsmatiné på innergården, typ. Jag tycker nog den en aning oförtjänt har blivit allmän kritikerslagpåse. Men det är klart, om man ser filmen med hjärnan så får man inte ut mycket av den. Det är en saga. Nån recensent skrev att varken Paul Giamatti eller fotografmeister Doyle funkade. Jag håller inte med på nån av de punkterna. Giamatti är alltid sympatiskt bitter (se Sideways!) och Doyle skapar flytande bilder. Filmen har vissa tendenser till att bli fånig och att bli lite väl mycket världsförbättrarfilm, speciellt eftersom Shyamalan själv spelade rollen som just (blivande) världsförbättrare. Men betyget blir en svag trea.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Dödsängeln Maria (1993)

Jag gör det lätt för mig under julen och tar ledigt men låter bloggen jobba av sig själv med att skicka ut några korta och gamla preblogg-texter som skrevs i oktober 2006. Först ut är Tom Tykwers debutfilm Die tödliche Maria.

Jag tyckte det kändes lite, eller ganska mycket, att det här var en debutfilm från Tom Tykwers sida. Jag kände igen hans ganska säregna stil med en historia om en människa som söker efter något, och om hur olika människors öden kan sammanflätas, ofta pga slumpen. Precis innan jag såg Dödsängeln Maria såg jag om Heaven (2002) och efter att ha sett den så insåg jag att Tykwer har utvecklats. I Heaven har han lärt sig att döda sina älsklingar, och göra sin (ja, eller Kieslowskis då) historia mer skarp och lita lite mer på sina skådisar. Dödsängeln Maria är ändå en sevärd film men blir bitvis lite upprepande och står liksom och stampar på samma ställe. Slutet är typiskt tykwerskt!

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Söndagar med Bergman: Tystnaden (1963)

Vintage Bergman & Nykvist

Vi, eller snarare Bergman, fortsätter på det dystra spår som Nattvardsgästerna slog in. Mitt lilla omdöme skrevs i augusti 2003 och kanske hade jag överdoserat på Bergmans s.k. svåra filmer eftersom jag nu sparkade bakut och anklagade filmen för att vara ”för svår”.

På den eminenta sajten IngmarBergman.se läser jag att Tystnaden, främst pga av sina vågade sexscener, blev både SF:s och Bergmans största publiksuccé dittills. Det var stor uppståndelse kring filmen, både i Sverige och utomlands. I Argentina förbjöds den och distributören dömdes till ett års fängelse. I grannlandet Uruguay visades den dock ocensurerad och argentinare erbjöds paketresor med båttur och visning av Tystnaden.

Den kanske märkligaste trivian handlar om fotbollslaget Milan som skulle möta IFK Norrköping i en vänskapsmatch. Milan-spelarna bussades till Stockholm och Röda Kvarn för att få se Tystnaden. Enligt uppgift så tyckte de om filmen mycket men ansåg att sexscenerna var i starkaste laget…

Jag har sett Tystnaden från 1963. Den utspelar sig i främmande land där två systrar, Anna (Gunnel Lindblom) och Ester (Ingrid Thulin), och Annas son Johan är på nån sorts semesterresa. Förhållandet mellan Anna och Ester är inte det bästa. Syskongnabbet verkar hänga kvar och dessutom vara på allvar. Dessutom är Ester allvarligt sjuk. Hur allvarligt vet man inte riktigt men hon verkar vara på väg att dö (ja, ganska allvarligt med andra ord). De stannar i en stad och bor på ett hotell. Anna står inte ut, går ut på stan och hittar en man i stället.

Jag har inte sett alla Bergmans filmer, dock rätt så många vid det här laget, men jag tror det här måste vara hans mörkaste, dystraste och dessutom den svåraste att ta till sig. Tystnaden är ett passande namn eftersom det bara förekommer 38 repliker (enligt Bergman själv i pratet som visades innan filmen drog igång). Jag kom aldrig riktigt in i filmen. Jag kände aldrig för rollfigurerna även om jag tyckte Thulin spelade bra, precis som i Nattvardsgästerna. Även Nattvardsgästerna är mörk och dyster men där blev jag engagerad och jag tycker den är mycket bra. Tystnaden, däremot, blev för svår t.o.m. för mig. 😛 Det känns som om Bergman tagit i så han kräks. För mycket helt enkelt. Det finns vissa scener som är bra och en del surrealistiska bilder som fascinerar men filmen faller platt. Betyget blir 2-/5.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Numera nedlagda Röda Kvarn på Biblioteksgatan i Stockholm

Upgrade (2018)

Logan Marshall-Green spelar Grey, en teknikfientlig snubbe i en nära framtid där tekniken tagit över allt mer. Eller snarare: tekniken har tagit över allt. Det är smarta datorer, polisdrönare och självkörande bilar som sköter allt. Grey, han är gammaldags, mekar med vanliga hederliga bilar och vill helst slippa ha nåt med nån dator eller avancerad teknik att göra.

Efter en katastrof, där Greys fru dör och han själv blir förlamad, lockas Grey ändå att testa på the bleeding edge of medicial technology. Grey får ett chip inopererat i sin ryggrad och vips så kan han gå igen… och mer än så. Chipet kallas STEM och visar sig ge Grey oanade förmågor som kommer väl till pass i jakten på fruns mördare. STEM visar sig även ha en egen vilja…

Inledningen av Upgrade kändes inte helt klockren eller speciellt intressant. Vi har sett mycket förut. Ett övervakningssamhälle fyllt av teknologi där ingen kan vara anonym. Maskiner som tar över vård och omsorg. Vi har även en företagsledare som är ett asocialt ungt geni. Inget nytt under solen direkt.

Men sen hände nåt! STEM började prata, i huvudet på Grey. Här blev filmen genast mycket intressant. STEM verkar vara en snäll intelligens. STEM hjälper Grey med att röra sig men har sina regler. Det är Grey som styr (eller?) och sen tolkar STEM nervsignalerna och får musklerna att röra sig.

Om Grey är i rejält trubbel så kan Grey ge STEM tillåtelse att ta över och göra processen kort med den som Grey fajtas med. Dessa sekvenser var briljanta och dessutom mycket roliga. Logan Marshall-Green visade sig vara riktigt bra på att gestalta hur det förmodligen känns när man inte själv styr sin kropp. Marshall-Greens förvirrade och panikartade ansiktsuttryck när STEM goes full ninja är obetalbart.

Jag är mycket förtjust i filmens stil. Det är en riktigt bra tech-thriller (tech-noir!). Mina tankar går bl a till The Matrix-filmerna när det gäller det visuella samt de avancerade och välgjorda fajterna. Filmens slut är kolmörkt, vilket vi gillar. Jag och min STEM alltså.

Ett litet klagomål, som mer är kopplat till vad som nog är en begränsad budget än nåt annat, är att filmen kan kännas lite för liten. Det är samma miljöer och personer som återkommer vilket gör att det inte fullt ut känns som en komplett värld som är inbodd på riktigt.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Filmens bästa fajt! Den lyckas vara både rolig och brutalt våldsam på samma gång (och vi slipper giftiga cgi-tentakler). Notera vid 0:14 hur STEM är tvungen att vrida på Greys huvud med hjälp av handen. Jag missade den lilla detaljen när jag såg filmen men råkade sen se att nån noterade det i en kommentar på YouTube. Och det är ju helt logiskt eftersom STEM har kontroll över allt utom just huvudet som Grey själv styr.

%d bloggare gillar detta: