Söndagar med Bergman: Stimulantia (1967)

Jag läser på IngmarBergman.se att mitten av 60-talet var episodfilmernas förlovade tid. Heta europeiska regissörer gjorde verk som Ro.Go.Pa.G.. Sverige ville inte vara sämre och Svensk Filmindustri gav i uppdrag till en rad svenska regissörer att göra varsin kortfilm. Men vad skulle den röda tråden bli? Hur skulle filmerna kunna knytas ihop tematiskt? Jo, det skulle handla om stimulans och filmen fick heta Stimulantia. Det visade sig föga förvånande att de åtta kortfilmerna som ingår inte hänger ihop för fem öre.

Innan varje kortfilm presenterar respektive regissör hur man ser på stimulans och varför man har gjort just den filmen man har gjort. En av filmerna är gjord av Ingmar Bergman och det är just därför jag har sett Stimulantia. Filmen inleds med ganska schyssta tecknade förtexter och mysig 60-talsjazz och sen börjar den första kortfilmen av Hans Abramson…

 

Upptäckten (Regi: Hans Abramson)
Abramson hävdar att barndomen kan vara en stimulans men att hans egen inte var det. Däremot måste Charlie Chaplins barndom stimulerat honom och lett till att han blev den han blev. Abramson har gjort en dokumentär i kortformat om Chaplins barndomskvarter i London. Först får vi dock se några arkivbilder (antar jag) från när Chaplin besökte Sverige tillsammans med sin dotter Geraldine. När Abramson sen kommer till London upptäcker han att området där Chaplin växte upp i princip består av övergivna rivningsobjekt. Dock finns här lekande barn och ledighetskommitén på den lokala puben. Det är alltid kul att se den här typen av vardagsskildring från förr.
3/5

 

Det var en gång två älskande (Regi: Jörn Donner)
Jörn Donner påstår att han ville göra en porrfilm som inte var en porrfilm eller vad han nu yrade om. Harriet Andersson och Sven-Bertil Taube tar in på hotell, badar i genomskinligt badkar, rakar sig (eller Harriet rakar Sven-Bertil snarare), dricker champagne i badet, och sen händer inte så mycket mer. Donner leker med klippningen. Det är fullt med jump cuts och frysta moment. Taube är ung och gullig. Andersson är coolt snygg. Som helhet är det inte speciellt bra även om det var trevliga 60-talsmiljöer, och autentiska dessutom eftersom det ju spelades in på 60-talet.
2/5

 

Konfrontationer (Regi: Lars Görling)
Det här var en positiv överraskning! Lars Görling har gjort en liten dokumentär om bilar, bilåkning i allmänhet och 24-timmarsloppet i Le Mans i synnerhet. Bilderna från Le Man är helt underbara. Det är som att se en nutida film om racing som ska utspela sig på 60-talet. Det är bara det att de rörliga bilderna vi får se är inspelade där och då på riktigt. Jag har upptäckt att gamla dokumentärer är en guldgruva. När de spelades in så kanske regissörerna inte alls tänkte på vilket tidsdokument de faktiskt skapar. Vi får även se några bilder från en svensk landsväg. Det var vänstertrafik och gula mittstreck, vilket gav en känsla av att det var bekant men ändå lite udda.
4/5

 

Daniel (Regi: Ingmar Bergman)
Nu kommer vi till Ingmar Bergmans insats och den föll platt. Här försvann den lätthet och humor som fanns med i de tidigare filmerna. Bergman presenterar som sagt sitt bidrag själv precis som de andra regissörerna. Det ska bli en film om sonen Daniels ansikte, från då han föddes till när han fyllde två år. Ni vet hur kul det är att titta på andra familjers semesterbilder eller bilder på andras barn. Nej, det är inte speciellt kul. Bra att du tycker om din son och hans ansikte, Ingmar, men det blir inte en speciellt rolig film för oss andra. Det bästa var när familjen (inklusive den gravida frun, pianisten Käbi Laretei) i de första bilderna, innan Daniel föddes, var ute och plockade svamp.
1/5

 

Birgit Nilsson (Regi: Arne Arnbom)
Arne Arnbom blir tydligen stimulerad av La Nilsson, dvs operadivan Birgit Nilsson. Vad den här lilla kortfilmen består av är först ett avsnitt där vi får se bilder från repetitioner inför en föreställning och sen själva resultatet. Birgit Nilsson verkar ha varit en helt underbar person. De bästa med filmen är det inledande klippet där Nilsson samarbetar med dirigenten och orkestern. Hon visar prov på humor och en härlig självdistans och en rejäl glimt i ögat. Hon har en skön pondus utan att vara dominerande på ett jobbigt sätt. Själva uppträdandet var mindre underhållande. Som helhet var det ändå en helt ok upplevelse.
2,5/5

 

Dygdens belöning (Regi: Hans Alfredson & Tage Danielsson)
Det första jag konstaterar är att den här filmen inte hade kunnat göras idag. Vad det handlar om är en komedi om en våldtäkt. Försök pitcha den idén idag. Jag tror inte det här är Alfredson och Danielssons bästa stund som komediskapare. Nu var det här ju förstås en annan tid men jag tycker inte filmen var speciellt rolig nånstans. Lena Granhagen spelar en tvätterska som blir våldtagen och som sen springer till en slemmig advokat (spelad av Alfredson) för att få mer betalt för sin ”insats”. Jag vet inte, jag kanske missar nåt, men bra var det inte.
1/5

 

Smycket (Regi: Gustaf Molander)
Det här var däremot nåt helt annat! Molander berättar innan filmen börjar att han ju egentligen gått i pension för länge sen men att han inte kunde motstå erbjudandet att spela in en novellfilm baserad på Guy de Maupassants korthistoria Smycket. Det som slutligen fick honom på fall var att Ingrid Bergman och Gunnar Björnstrand skulle spela huvudrollerna. Berättelsen handlar om status, fattiga vs rika, relationen mellan man och fru. Det var rörande att se Ingrid Bergman och Björnstrand, och så kul att höra Bergman på svenska också. Hon är strålande vacker, det är bara att konstatera. Dessutom bjuds vi på en twist som jag inte hade en aning om och som skulle få Shyamalan att dregla.
4/5

 

Negressen i skåpet (Regi: Vilgot Sjöman)
Well, ja, ni hör kanske på titeln att den här filmen nog inte heller hade kunnat göras idag. Titeln beskriver rätt så bra vad Sjöman har gjort för film. Det är en absurdistisk, surrealistisk och naivistisk vardagskomedi om en man (Lars Ekborg) i Farsta [sic!] som när frun (Inga Landgré) har åkt till jobbet på morgonen har fantasier om en ung svart kvinna i klädskåpet. Nej, nja, ja, det här funkade inte. Det blir mest fånigt och aningen pinsamt. Dock är den snygg i svartvitt och så förekommer det lite roliga metagrepp som när man byter till färg.
1/5

 

Helhetsbetyget till Stimulantia får bli en trea, en ganska svag trea men ändock en trea. Det som är bra med antologifilmer är ju samtidigt en förbannelse. Om man gillar en episod så vill man inte att den ska ta slut men om man inte gillar den så är det ju skönt att det kommer en ny film ganska så snart. Jag brukar ofta gilla de episodfilmer jag ser men det är oerhört svårt att gilla dem fullt ut och betyget blir nog aldrig högre än en trea. Precis som här.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Okja (2017)

En sak som är bra med Netflix är att de då och då bjuder på egenproducerade, egenartade och riktigt bra filmer som, om inte just de själva producerade dem, kanske inte skulle göras alls. Jag tycker Okja är ett sånt exempel. Det är nåt så annorlunda som ett global film som ändå känns personlig. Filmen är gjord av hela världen men har ändå en personlig stil och det är inte det vanligaste. Det brukar ju ofta i såna fall bli urvattnat eller konstigt med tyska skådisar som spelar ryssar eller svenskar som pratar dålig engelska.

Att det funkar här beror nog dels på att sydkoreanen Bong Joon-ho sitter i registolen. Jag tror han är stentuff vad gäller sin vision. Dessutom har man rollbesatt filmen på rätt sätt. När filmen utspelar sig i Sydkorea är det koreanska skådisar som pratar koreanska. Bara en sån sak.

Supergrisen Okja är helt underbar och det är svårt att inte gilla den omedelbart. Filmen inleds med härliga scener med lilltjejen, alltså matten Mija, ute i skogen med Okja. De bara ÄR som man brukar säga. En skön tillvaro.

Mija (Ahn Seo-hyun) visar sig vara en liten badass med benhård vilja. Vi bjuds på en mycket bra jaktsekvens när hon jagar en lastbil efter att Okja har kidnappats (pignappats?). Efter ett tag inser jag att det är en underbar film jag tittar på. Den fartfylld och fantasifull och man känner igen Bong Joon-hos quirky (på ett bra sätt) stil.

Jag tycker inte filmen är alltför politiskt korrekt med sitt budskap. Samtidigt som den visar upp en problematisk sida av en matindustri så driver den ändå med rabiata djurrättsaktivister. I alla fall som jag tolkar det. Det blir en klar fyra till Okja.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

The Outsiders (1983)

Fripps filmrevyer och Movies – Noir kör just nu ett projekt där de under året listar sina fem favoritfilmer från 52 regissörer. En ny regissör varje vecka. Den här veckan var turen kommen till Francis Ford Coppola. Henke hade med The Outsiders på listan, en film som jag inte hade sett… trodde jag. För det visade sig nämligen att jag hade sett den och jag hade dessutom skrivit om den. Så här kommer min gamla preblogg-text om den som skrevs i maj 2008.

The Outsiders är en sorts systerfilm till Coppolas utmärkta Rumble Fish. Filmerna spelades in efter varandra och båda bygger på romaner av S.E. Hinton (som bara var en 15 år när HON skrev The Outsiders). I The Outsiders är det de fattiga ”greasers” och de rika ”socs” som fajtas. När en socs blir knivmördad tvingas två greasers, spelade av Ralph Macchio och C. Thomas Howell, att gömma sig på annan ort.

The Outsiders känns ungefär som en ungdomsvästern även fast den utspelas på 1960-talet. Kanske bidrar de orangefärgade förtexterna som visar slitna stadsmiljöer till västernkänslan. Och sen har vi då två gäng som staden inte är stor nog för. Borta med vinden är en annan ”influens”. Dels läser man i filmen boken Borta med vinden och dels påminner en del av scenerierna starkt om studiomiljöerna i filmen Borta med vinden. Jag tänker främst på bilder med svarta siluetter mot en färggrann kvällshimmel.

Ja, jag gillade filmen. Den hade en annorlunda känsla och det var nog skönt för Coppola att göra en relativt ”enkel” film efter mastodontmästerverket Apocalypse Now (1979) och musikalfiaskot One from the Heart (1982). Det är rätt kul att lista skådisarna som är med i filmen: Tom Cruise, Matt Dillon, Patrick Swayze, Ralph Macchio, Rob Lowe, Diane Lane, Emilio Estevez, Tom Waits, mm. Alla gör nog inte strålande insatser och filmens känsla var både b-ig och bra. En stark trea blir betyget.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

”You are a fear prisoner. Yes, you are a product of fear.”

Widows (2018)

Den som följt min blogg har kanske märkt att jag då och då tar chansen att hylla tv-serien The Wire. Om det dyker upp en skådis från den mästerliga serien i en film jag så brukar jag passa på att återkoppla till The Wire i form av ett litet ”yay!”. För mig var The Wire en fascinerande serie som skildrade alla de kopplingar som finns mellan olika samhällsgrupper i en stad. Allt är sammankopplat och det mesta är korrupt.

I The Wire Baltimore staden i fokus och vi fick träffa knarkare som försöker överleva på gatan, kriminella som säljer knarket, polisen som försöker sätta dit knarklangarna, politiker som försöker bli återvalda eftersom polisen är så duktiga på att sätta stopp för knarklangningen, journalister som skriver om allt, och unga skolelever som blir springpojkar åt den lokale knarkkungen. Och då har jag inte nämnt hamnarbetarna som är en del i spelet de också. Ett epos i fem säsonger.

Steve McQueens senaste film Widows fick mig att känna sköna The Wire-vibbar. Istället för Baltimore så är spelplatsen Chicago. Givetvis är det inte så komplicerat och med så många personer som det kan vara i en tv-serie över fem säsonger men Widows är en urban saga i samma stil. Kanske hade storyn i filmen kunnat utökas och därmed passa som en bonussäsong i The Wire.

Jag tycker Widows är väldigt effektivt berättad. Huvudpersonerna (spelade av Viola Davis, Michelle Rodriguez och Elizabeth Debicki) och deras backstory avhandlas under de inledande minuterna. Vi hoppar mellan snabba klipp med vardagsscener och hyperintensiva scener där kvinnornas män är mitt uppe i ett rån, ett rån som håller på att gå helt fel.

Plötsligt finner sig kvinnorna ensamma i en för dem helt främmande värld. De är skyldiga en lokal politker/gangster en massa miljoner dollar, dollar som deras makar stulit. Nu måste de gå samman och genomföra nästa heist som deras män planerat.

Widows är en ”fish out of water”-historia som i grunden är en dramahriller men som ändå inte saknar humorinslag. Det var väl kanske just hur kvinnorna skulle bete sig i sin nya miljö som ibland fick mig att skratta. Som t ex när Viola Davis vill ha en bastu som möteslokal och öser vatten på aggregatet för att se till att de blir ensamma. Jag kan inte komma på några fler exempel just nu men jag vet att jag skrattade rätt ut ett antal gånger.

Allt hänger som sagt ihop. Politik och brottslighet går hand i hand. Colin Farrells politiker försöker axla sin fars (Robert Duvall) mantel och han använder givetvis inte schyssta medel. En hårfrisörska, spelad av nykomlingen Cynthia Erivo, som extraknäcker som CitySitter finner sig plötsligt indragen i historien eftersom Viola Davis har kallat till möte sent en kväll och Michelle Rodriguez behöver barnvakt. Kanske kan Cynthia även köra bilen under en heist? Hon visar sig i alla fall vara en baddare på att springa. Det är Tom Cruise-klass på hennes löpteknik och framförallt intensitet.

Fotot är en stor styrka i filmen. Det är knivskarpt, kliniskt och iskallt och bidrar till det effektiva berättandet. Den scen som det talas mest om är väl den där Farrells politiker åker tillbaka hem från ett möte i ett nedgånget kvarter. Färden tar några få minuter och visar hur nära men ändå så långt bort de två olika världarna är. Själv gillade jag nog en annan sekvens mer. Det var en maffig kameraåkning åkning där vi först fångar tunnelbanan uppe på en bro och sen sveper ner till gatunivå och in i Viola Davis bil. Mycket imponerande.

Som ni märker gillade jag verkligen Widows. Det kan hända att det finns en del logiska luckor och otydligheter. Bitvis får jag känslan av att det saknas scener, speciellt när det gäller den rollfigur som spelas av Liam Neeson. Men när man redan har sugits in och tagits över av filmen så betyder sånt ganska lite. Dessutom så ackompanjeras eftertexterna av en ny låt av gudinnan Sade.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Söndagar med Bergman: Höstsonaten (1978)

Jag hoppar nu framåt i tiden, från Bergmans tv-produktioner på 50-talet, till Höstsonaten från 1978 som gjordes i Norge under Bergmans Sverige-exil. Höstsonaten hamnade faktiskt på plats tre på min topp-10-lista för ’78. Jag skrev då bl a så här: ”Höstsonaten blir än mer intressant efter att ha sett dokumentären Jag är Ingrid. På ett sätt är den den film som Jag är Ingrid inte vågade att vara”. Ja, så kan man faktiskt se det. Min text om Höstsonaten skrevs i september 2003. I texten nämner jag en del om hur samarbetet funkade mellan Ingrid och Ingmar och mer om just detta kan den nyfikne läsa om på IngmarBergman.se.

Här samarbetar Ingrid Bergman och Ingmar Bergman för första och enda gången. Det var intressant att höra Ingmar berätta, innan filmen visades, om hur det var att samarbeta med Ingrid. Tydligen hade Ingrid när de skulle starta inspelningen läst in sin roll noggrant och hade för sig själv klart för sig själv klart för sig hur hon skulle spela. För Ingmar blev detta en mardröm eftersom Ingrid tydligen spelade över nåt så fruktansvärt. Enligt Ingmar hörde det hemma på en stor teater inför en tusenhövdad publik men absolut inte framför en kamera, Sven Nyqvists kamera som vanligt. Men detta vägrade Ingrid acceptera och hon tog inte regi överhuvudtaget. Till slut ställde Ingmar ultimatum och lät Ingrid själv titta på scenerna. Efter att ha sett scenerna erkände Ingrid till slut att Ingmar hade rätt och inspelningarna började om från början.

Filmen handlar om en berömd konsertpianist (Ingrid Bergman) som besöker sin dotter (Liv Ullman) inte träffat på sju år. Under besöket kommer gamla spänningar upp till ytan och det blir uppslitande (på gott och ont) för bägge parter.

Återigen en film av Bergman där han fokuserar på känslor, att våga älska, etc. Det är samma tema som återkommer gång på gång i Bergmans filmer. I början av filmen tyckte jag det var en tvåa. Jag gillade inte alls Ingrids sätt att spela. Hon var helt hysterisk. Överspel är ett ord man kan ta till (ganska intressant med tanke på vad jag skrev ovan). Men efter ett tag insåg jag att det var rollfigurens sätt att distansera sig, att inte vara ärlig mot sig själv och andra. Som vanligt med Bergman-filmer så var den alltså rätt seg (och nästan dålig) i början. Då gäller det bara att hänga kvar, att låta karaktärerna sjunka in, och så känner man intensiteten stiga efterhand och sen får man oftast en stark filmupplevelse den sista halvtimmen. Även så här. Det är starka scener mot slutet. Betyget blir 4/5.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Krisha (2015)

Krisha är en liten indie-film från 2015 som gjordes av Trey Edward Shults. Om regissörens namn kanske låter bekant så kan det bero på att han även ligger bakom den lågintensiva skräckisen It Comes at Night från 2017 (som för övrigt hamnade på plats 13 på min topp-22-lista över 2017 års bästa filmer).

Krisha är namnet på filmens huvudperson som kommer hem till sin familj för Thanksgiving-middag. Krisha, rollfiguren alltså, har en historia med drogberoende och har inte haft kontakt med sin familj på länge, inklusive sonen som växt upp hos hennes syster. Nu har Krisha dock lovat att hon är nykter och att hon dessutom ska laga middag till alla.

Kalkon! Nej, jag syftar inte på filmen utan på vad Krisha ska laga. Det är stort fokus på den där kalkonen. Hur ska det gå? Lyckas hon få den mör och saftig eller blir det pannkaka av alltihop?

Under inledningen av dagen och kvällen är alla övertrevliga. Krisha är nervös. Alla spelar sina roller (som Helena Ekdahl skulle ha sagt). En parentes är att det var lite synd att jag inte såg filmen textad på engelska då det var aningen svårt att höra allt som sägs. Det var så stimmigt i huset där de alla var samlade.

Musiken brukar jag oftast inte notera när jag ser på film. Den här gången stack den dock ut. Det handlar om en udda och hetsig musik, som gjord för att göra en nervös. Den visar verkligen hur Krisha känner sig. Det var likadant med klippningen, som hoppade kors och tvärs mellan scener på ett hetsigt sätt.

Ju mer filmen fortskrider desto mer övergår den till att bli en sorts skräckis. Givetvis är det en skräckis helt utan övernaturliga inslag. Det är en vardagsskräckis i form av en middag som blir mer och mer lik en Norén-middag där stämningen går att skära igenom (som när man skär upp en kalkon kanske).

Jag gillar att regissören har gjort en personlig film där det känns som att han har haft en tydlig och egen vision. Filmen är allt annat än generisk. Och bara för att motsäga mig själv så tyckte jag att den påminde en del om August: Osage County. Båda filmerna handlar om familjesammankomster, drogberoende och saker som dolts under ytan.

Mot slutet blev Krisha riktigt intensiv men kanske var det i senaste laget så mitt betyg hamnar till slut på en stark trea. Fast det känns som att den har växt en del i efterhand.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

War Dogs (2016)

War Dogs är en förglömlig film som försöker rida på vågen efter en film som The Wolf of Wall Street. Det är en BOATS om snubbar som håller på med skumraskaffärer. Gold med Matthew McConaughey är en film i samma genre. I War Dogs är det Miles Teller och Jonah Hill som spelar vapenhandlare. Det finns inget nytt här direkt. Det är svart ironisk humor, klassiska freeze frames med tillhörande berättarröst som presenterar huvudpersonerna – och hiphop (Beastie Boys och House of Pain). Var det även lite Pink Floyd? Snubbarna tjänar storkovan, det partajas, de gapar över mycket, och snart kommer fallet. Om man gillar Jonah Hill och hans skratt så gillar man nog filmen. Jag gillar Hill när han är mer nedtonad som i Moneyball. Miles Teller är bra här, även om han känns lite valpig.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Söndagar med Bergman: Venetianskan (1958)

Jag fortsätter att beta av filmerna i Bergmans tv-teater-produktion. Venetianskan, som bygger på en italiensk 1500-tals-komedi, visades första gången 1958. Det som är lite intressant är att den här typen av tv-pjäser vid den här tiden visades live! På 50-talet måste det ändå ha varit lite häftigt att få en tv-pjäs av Bergman direkt hemskickad till vardagsrumssoffan via tv. Jag kommer att tänka på dagens direktsändningar av operaföreställningar, och andra konserter, som man kan uppleva på vissa biografer.

Vad är då Venetianskan? Ja, bra är det i alla fall inte. Det här är verkligen filmad, eller tv-sänd, teater. Det här var ju i tidigt i tv-historien så det var nog ganska svårt att åstadkomma så mycket fancy stuff. Jag ser framför mig en stor otymplig tv-kamera på ett stativ. Det är lite svårt att göra häftiga panoreringar med en sån (om man den inte är placerad på nån form av räls).

Historien är ytterst fånig men kanske ändå lite udda. Den utspelar sig i Venedig som titeln antyder. En vän yngling har kommit dit från Milano och hans svarta lockar (substantiv) och kerubansikte lockar (verb) två mogna damer i staden. De vill helt enkelt ha honom som en toyboy.

Upplägget påminner bitvis om en high school-komedi fast med vuxna. Damerna, en gift fru (Gunnel Lindblom) och en rik änka (Eva Stiberg) skickar ut sina respektive tjänsteflickor för att locka ynglingen, lite på samma sätt som skolkompisar skickas för att fråga chans. Dialogen är pratig och oerhört teatral, men det är på nåt sätt själva poängen. Vi bjuds även på mängder av sexuella anspelningar som t ex när ynglingen funderar på vad han ska äta till middag.

”Det blir en sparsam måltid för att inte betunga stridshästen så han blir slak till torneringen”

Venetianskan är ett verk som vet att det är en teaterpjäs och den eftersträvar ingen som helst realism, vilket de undermåliga kulisserna (och en skrattretande gondol på hjul) skvallrar om.

En sak jag kom att tänka under pjäsens gång var det här med metainslag. I Venetianskan förekommer mycket sådant. Först har vi en berättare, iklädd en sån där venetiansk svart mask med lång näbb, som pratar direkt till tv-publiken. Berättaren själv är inte en del av pjäsen, i alla fall inte tillsammans med de andra skådisarna. Men sen börjar även de riktiga skådisarna med att då och då stanna upp och prata direkt till publiken och bryta fjärde väggen.

När man tänker efter så är ju det här med att bryta fjärde väggen nåt som är helt naturligt när det gäller teater. Man har ju en live-publik att kommunicera med. Men sen när man började göra film, realistisk film, så var det naturliga att inte alls låtsas om att man är ett påhittad verk som en publik kommer att titta på. Nej, då handlade det om att filma ”verkligheten”. Sen nån gång så blev det plötsligt coolt igen att i en film bryta fjärde väggen och låta filmen vara fullt medveten om att det är en film. Då kändes det plötsligt som ett fräscht grepp. Lustigt hur sånt här går i vågor, men även att olika stilar existerar parallellt som t ex bröderna Dardenne jämfört med filmskapare som Quentin Dupieux eller Charlie Kaufman.

Som ni märker har jag inte speciellt mycket, eller mycket gott, att säga om själva verket utan jag funderar mest över andra saker. Som avslutning kan jag ändå nämna att jag kände igen en av de unga skådisarna som spelade en av tjänsteflickorna. Maud Hansson hette hon. Var hade jag sett henne tidigare? Jo, hon var flickan som skulle brännas på bål i Det sjunde inseglet och som riddaren Block frågar om Djävulen. Dessutom spelade Hansson på 70-talet pigan Lina i Emil i Lönneberga. Slut på meddelandet från Klubben för värdelöst vetande.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Well, kanske inte bara anspelningar… LOL.

Dogman (2018)

För att gilla film så mycket som jag gör så är jag besynnerligt dålig på att muntligt berätta vad en film handlar om och att sälja in en film som jag verkligen gillar om jag blir tillfrågad. Precis så var det under Stockholm Filmdagar efter att jag sett Dogman. Jag började stamma om att det var en italiensk gangsterfilm, att det handlade om kriminella som befinner sig längst ner i näringskedjan. Jag märkte direkt att jag sålde in filmen dåligt då blicken på den som ställde frågan började glasas över. ”Gangsterfilm, nej tack”.

Senare på Twitter uttryckte jag mig istället så här:

”Dogman är ett tragiskt och våldsamt drama om en snäll snäll man som försöker överleva i värld där han inte ska behöva vara. Starkt!”

Ja, men det var väl bättre! Eller? Dogman är nämligen inte en gangsterfilm. Det är istället ett porträtt av en timid man vid namn Marcello (Marcello Fonte) som driver en hundsalong i en italiensk kuststad. Marcello är frånskild men har en dotter som han har bra kontakt med och så älskar han sina hundar.

Problemet är bara att Marcello är en del av en kriminell värld vare sig han vill det eller inte. Vid sidan om langar han kokain, bl a till en plågoande vid namn Simoncino (Edoardo Pesce) som terroriserar grannskapet generellt och Marcello i synnerhet.

Man kan säga att Dogman är film om mobbning. Det är bara det att mobbaren och den mobbade är vuxna människor. (Nu tror jag i och för sig att det inte är helt ovanligt med mobbning bland vuxna.) Marcello har hamnat i en rävsax. Han är en mjuk, tunn liten man med ett gott hjärta. Samtidigt är han kanske inte den smartaste när det gäller att prata sig ur situationer eller att hävda sig muntligt. Han saknar pondus. Så när den f.d. boxaren Simoncino kommer med krav om allt möjligt har han inte mycket att sätta emot. Det ena leder till andra och Marcellos livssituation blir jobbigare och jobbigare.

Oj, oj, jag drogs verkligen in i den här filmen. Jag kände stor empati med Marcello. Han försöker bli en del av gänget i kvarteret men han passar liksom inte in hur mycket han än försöker. Filmen lyfter fram vissa av mänsklighetens allra sämsta sidor. Och den ställer frågan om vad händer med en människa som blir utstött och behandlad som skräp. Till slut måste det väl koka över?

Jag kände fysiskt av filmen i magen och i ryggmärgen. Ett tecken på att jag lever mig in i en film är att jag under intensiva scener inte kan låta bli att röra på mig i biofåtöljen. Jag kastar mig bakåt med uppsträckta händer om nåt otäckt händer. Precis så var det här. Jag satt på helspänn. Jag hoppade upp och ner när tryckkokaren vid namn Marcello till slut lyfte på sitt lock och släppte ut all sin förnedrade ånga.

Förutom att Dogman var en intensiv upplevelse under själva titten så är det även en film som har stannat kvar i mitt sinne efteråt. Jag tänker på den då och då, främst på vad som hände med Marcello efter att filmen tog slut. Han känns nämligen som en verklig person som ju ska leva vidare även om filmen är över. Att jag har den känslan är ju om något ett gott betyg till filmen.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

bioDogman är regisserad av Matteo Garrone som för tio år sen gjorde den mästerliga Gomorra. Jag såg Dogman under Stockholm Filmdagar och jag rekommenderar den starkt. Men var beredd på att det är en stark (!) och sorglig film.

Dogman har biopremiär idag fredag och om det dyker upp några fler filmspanar-recensioner så lägger jag till länkar nedan.

 

Bilderna berättar en historia…

Narc (2002)

Vad gör Ray Liotta nuförtiden? Var köper han sina tröjor? Han var väl rätt het där ett tag under 90-talet. Nu var det ett tag sen man hörde nåt speciellt. Oavsett så tar jag och dammar av en gammal preblogg-recension om en Liotta-rulle, Narc från 2002, och min text om den skrevs i maj 2007.

Jag tog och såg den här filmen i helgen. Det visade sig vara en riktigt bra tv-deckare i biofilmsformat. Den för mig hittills okände Jason Patric gör rollen som Nick, en undercover-polis som blir avstängd efter en tragisk händelse. 18 månader senare vill polisledningen att Nick ska jobba ihop med aggrobrutalkommissarien Henry (Ray Liotta) för att lösa ett gammalt fall med en mördad polis. Nick går motvilligt med på det hela, vilket förstås visar sig leda in i en komplex härva av droger, lögner och fan och hans moster.

Som sagt, det kändes faktiskt som ett pilotavsnitt av Uppdrag: Mord (eller nån liknande polisserie med kvalitet), vilket var positivt i mina ögon. Jag gillade den skitiga, dystra miljön och att det är fokus på karaktärerna, främst Nick. Fotot överraskade en del, bl a med en bra och nervig jaktscen precis i inledningen som sätter stämningen direkt. Sen träder Ray Liotta in i filmen. Han är nog en liten favorit trots att jag inte har sett så många filmer med honom. Han är strålande i Maffiabröder förstås. Men han har helt klart nåt galet över sig, vilket funkar bra i Narc.

Av nån anledning så fick Narc mig att tänka på den dåliga filmen Brick trots att filmerna är helt olika. Jag tror det beror på att det i bägge filmerna äger rum avgörande händelser i tunnlar, typ stora avloppstunnlar. Hur som helst, Narc är bättre än wannabe-pretto-filmen Brick. Glöm att jag nämnde Brick överhuvudtaget. Narc rullar egentligen på filmen igenom. Inledningen var suverän med en del överraskande scener, <spoiler>bl a när Nick står i duschen – med sin lilla baby-son visade det sig – just efter att han som undercover-polis av misstag orsakat en gravid kvinnas fosters död. En vacker bild som kontrasterade mot det som skett tidigare i filmen på ett talande sätt.</spoiler>

Då och då dyker det dock upp en del klichémässiga scener, typ en frustrerad kommissarie som kört fast i sin utredning och i ett utbrott vildsint rensar bordet på alla utredningspapper. (Jag vet att ni kan se det framför er.) Det finns några fler exempel på såna här scener men som helhet funkar filmen bra. Jag gillade som sagt stämningen; det kändes slitet, rått och ruffigt. Ungefär som i Uppdrag: Mord. Bra med andra ord.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Crazy Ray

%d bloggare gillar detta: