2 x Musikfilmer

Jag insåg plötsligt att jag har sett och gillat en hel del filmer om musik, och då pratar jag alltså musikfilmer, INTE musikalfilmer. Stor skillnad. Några exempel är Junun20,000 Days on Earth, Soul PowerRammstein in Amerika, Pink Floyd The WallJanis: Little Girl BlueMichael Jackson’s Journey from Motown to Off the WallMetallica: Some Kind of Monster och Searching for the Wrong-Eyed Jesus. Här kommer nu två korta preblogg-texter om två konsertfilmer. Texterna skrevs i juni 2003 då SVT körde ett sommartema med musikfilmer. Och allra sist kommer ett poddcasttips.

 

Ziggy Stardust and the Spiders from Mars (1973)

Ziggy Stardust and the Spiders from Mars är en konsertfilm där vi får se David Bowies sista uppträdande som sitt alter ego Ziggy Stardust (som ska föreställa en rockstjärna från rymden). Nja, bild och ljud är väl inte de bästa och sen var det inte mycket annat förutom själva konserten. Jag hade gärna sett nåt mer vid sidan om scenen. Sen måste jag säga att Bowies scenkläder nog är det fulaste jag sett. Var det nån annan som såg filmen? Hur som helst, ruskigt fula. Bl a en sorts kort kort kimono. Filmen om Woodstock var flera klasser bättre. Betyget blir 2/5.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

 

Woodstock (1970)

Det här var en härlig film om Woodstock-festivalen 1969. 3,5 timmar lång med FLUM, naket, droger och inte minst härlig musik. Santana, Canned Heat och Richie Havens tyckte jag var bäst. Förutom musiken är det ett skönt tidsklipp: kläderna, orden (groovy, far out, cat, man, etc), inställningen hos människorna, osv. Ändå känner man igen många frågor från nu. Motstånd mot kriget (Vietnam), mot polisen, problem med myndigheter, osv. Till festivalområdet kom nästan en halvmiljon människor och hela området utropades till katastrofområde. Betyget blir 4/5.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

 

TIPS!

Vill du förkovra dig inom ämnet David Bowie och samtidigt lyssna på två snubbar som vet att uppskatta Bowie bra mycket mer än jag, och som dessutom backar upp sin uppskattning med kunskap och vältalighet, kan jag rekommendera att lyssna på säsong två av Shinypodden där Henke och hans kompis Olof går igenom hela Bowies digra katalog, en skiva per poddavsnitt. Det senaste avsnittet handlade om just albumet The Rise and Fall of Ziggy Stardust and the Spiders from Mars från 1972.

King Arthur: Legend of the Sword (2017)

Oj, vilken fantasilös, trött och tråkig smörja det här var. Inledningen ska föra tankarna till Sagan om ringen. Irländska folkmusikfioler ska ge en känsla av att vara tillbaka i Rohan och så har man även slängt in en magiker som heter Mordred.

(Jaha, namnet Mordred är faktiskt taget från Artursagan. Whatever.)

Vi kastas direkt in i ett förvirrande slag där nämnda Mordred med mystiska krafter och gigantiska elefanter (olifanter?) slåss mot Arthurs pappa Uther Pendragon (Eric Bana). Vad är det som händer? Vad har Mordred för krafter? Det mesta är förvirrat och visuellt är det inte bra heller då vi får mörka, grådaskiga och urtråkiga datoranimerade bilder.

Den gode kungen Uther besegrar den ondskefulle Mordred och allt verkar vara frid och fröjd. Fast om man är kung och har en bror som är prins men vill bli kung så är det minst lika viktigt att titta efter fienden i sitt eget hus. Den prins John-like Vortigern (Jude Law) föråder sin bror och tar makten själv. Kungens lille son Arthur lyckas undkomma och växer upp som ficktjuv i den romerska staden Londinium utan att veta vem han är.

Guy Ritchie? Börjar man inte bli rätt så trött på that guy? Hans teknik vad gäller klippning kanske kändes cool i två, upp till tre, filmer. Nu känns stilen mest trött och den tillför ingenting förutom förvirring. Det ska hoppas fram och tillbaka i handlingen. Nån ska berätta om en plan samtidigt som vi i snabba flash forward-sekvenser får se planen utföras. Jag minns att det här var nåt som funkade i exempelvis den första Sherlock Holmes-filmen, men icke här.

En regissör som jag tror är förtjust i den här formen av metaberättande är Edgar Wright. I söndags såg jag nämligen Baby Driver, min första Wright-film, och liknande stilgrepp återkom där med jämna mellanrum. Jag påmindes även om MCU-filmen Ant-Man där ju Wright skulle ha varit regissör men som till slut endast bidrog med manus. Scenerna när Michael Peña ska berätta historier har samma lekfulla känsla över sig.

Problemet med Ritchie är att Ritchie inte känns lekfull längre utan snarare trött och som en regissör som lider brist på nya idéer.

Grundtemat i King Arthur: Legend of the Sword handlar om att hitta sig själv och sin plats i tillvaron. För Arthur (som vuxen spelad av Charlie Hunnam) gäller det att konfrontera sina inre demoner. Om han inte kan göra det så kommer han aldrig att till fullo kunna utnyttja den enorma inneboende kraften som finns i det magiska svärdet Excalibur.

Hörde jag Star Wars? Haha, ja, det är inte bara teman från Sagan om ringen som går igen. Här hittar man mycket gammal skåpmat från exempelvis Star Wars. Men det är ju klassiskt. Den här typen av historier, historier om The One, kommer väl aldrig försvinna. Men det hindrar inte att de känns trötta.

Ytterligare en trött detalj är att man reflexmässigt har fått till en rollbesättning med bra mångfald. Inget fel i bra mångfald, men vad en kung fu-kines gör i Londinium får vi inget svar på. Jag skulle önska att man ”i Hollywood” även fokuserar på att försöka berätta andra typer av historier, från andra kulturer och miljöer, med rollfigurer som inte är så vanliga (Moonlight, Tangerine och kommande Black Panther är tre exempel). Men då krävs att vi har mångfald och/eller mångfaldstänk även bakom kameran.

Till sist så var slutfajten totalt värdelös. Den hölls på en greenscreen-plattform, i grådaskigt ljus, och Arthurs motståndare var nåt sorts försök att få till en Balrog-liknande men ändå nästan mänsklig glödande monstermänniska.

Haha, just det, innan jag glömmer det: vår egen Mikael Persbrandt är med som viking. Om jag ska säga nåt positivt om det så kan jag säga att han var med betydligt mer här än i Peter Jacksons Hobbit-filmer i alla fall. Skämt åsido, jag tyckte faktiskt Persbrandt funkade bra och det verkade som han hade ganska roligt.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

En världsomsegling under havet (1954)

Nu blir det söndagsmatiné i form av En världsomsegling under havet. Originaltitel, tagen från namnet på den franska äventyrsromanen, är 20,000 Leagues Under the Sea. Det är först nu som jag läser mig till att league (eller lieue på franska) i det här fallet inte alls är ett mått på vattendjupet utan ett vägmått, alltså hur långt man färdats under havsytan. Texten skrevs i oktober 2003. Ok, oktober 2003? Shit, that was some shit ass long time ago! Ja, jag såg just Girls Trip.

Det här är alltså Jules Vernes roman filmatiserad av Disney och med Kirk Douglas som harpunerare och James Mason som kapten Nemo.

Nja, det här var en amerikansk 50-talsfilm av det slaget som jag inte gillar. Eller egentligen borde jag gilla den. Historien är ju egentligen bra och vissa effekter likaså. Jag gillar Paul Lukas och Peter Lorre, en professor och hans assistent, som tillsammans med Douglas karaktär hamnar i kapten Nemos undervattensfarkost Nautilus. James Mason är också bra som kapten Nemo. Men det är Kirk Douglas karaktär som är värdelös tycker jag. En sorts macho-karaktär som till råga på allt spelar gitarr och sjunger med jämna mellanrum. Bottennappet var när han sjöng duett med ett tamt sjölejon vid namn Esmeralda. Fånigt!

Men, men. Det är en intressant historia där Mason och övriga skådisar gör ett bra jobb. Boken, som jag läste i slukaråldern, kommer jag ihåg att jag gillade mycket. Det är tyvärr så att Douglas förstör filmen för mig.

Två filmer från samma tidsepok och land som jag gillar är t ex Night of the Hunter (1955) och Ben-Hur (1959), där speciellt Ben-Hur är flera klasser bättre. En film som jag tycker spelar i en liga t.o.m. under En världsomsegling under havet är John Wayne-filmen The Searchers (1956) som bl a innehåller en kvinnosyn som tydligen gällde i 50-talets Hollywood. Jules Verne-filmen om kapten Nemo är bättre, kanske inte just när det gäller kvinnosynen, men överlag, och betyget blir 2+/5.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

13th (2016)

Om man som jag är intresserad av medborgarrättsrörelsen och den svarta befolkningens situation i USA genom historien så har det de senaste åren kommit ett antal filmer som utforskar dessa ämnen. The Butler (2014) och Selma (2013) är två exempel. Selma regisserades av Ava DuVernay och hon ligger även bakom Netflix-dokumentären 13th.

Filmens titel syftar på det trettonde tillägget till den amerikanska konstitutionen som efter det amerikanska inbördeskriget slog fast att slaveri var förbjudet. Eller vänta, helt förbjudet kanske det inte blev eftersom det även sägs att det är tillåtet som straff för dömda fångar. Och man kan väl säga att denna sista skrivelse har utnyttjats genom åren.

Det som 13th gör är att svart på vitt fastställa att America was built on racism som Chuck D skulle uttrycka det. Vi får en historielektion som går igenom slaveriet, Jim Crow-lagar, segregationen och War on Drugs och hur allt detta syftar till att trycka ner afroamerikaner i det amerikanska samhället.

En detalj jag gillade med dokumentären är att den i vissa avseenden inte är så självklar vad gäller det här med en god och en ond sida. Vad som sker, och varför, är ofta, alltid, mer komplext än vad man kan luras att tro om man bara följer det som man kan läsa på sociala medier.

Det går inte att låta bli att dra paralleller till Sverige och vissa partiers ursprung. Kan partier med rasistiska rötter nånsin omvandlas så pass mycket att man kan bortse från dessa rötter? Det amerikanska demokratiska partiet var fyllt av Ku Klux Klan-medlemmar och en majoritet inom partiet var emot slaveriets avskaffande. I våra dagar är väl Barack Obama (eller JFK) det första man tänker på.

I mångt och mycket är det här en standardmässigt gjord dokumentär där ett antal pratande huvuden får komma till tals. Detta klipps ihop med gamla nyhetsklipp och andra bilder för att skapa en helhet.

Ett av de gamla klippen har svenskkoppling och det är en intervju med Angela Davis som är tagen från den svenska dokumentären The Black Power Mixtape 1967-1975 som i sin tur har tagit intervjun från ett svensk tv-program från 1972 då en viss Bo Holmström intervjuar Davis när hon sitter fängslad. En riktigt stark intervju som man kan kolla in här.

Bitvis blir dokumentären på gränsen till övertydlig och för vinklad. Eller vinklad kanske är fel ord. Det skrivs på näsan. Trots att det som skrivs på näsan är rätt så är känslan ändå att bli skriven på näsan.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Italienska för nybörjare (2000)

Enligt Dogma-manifestets egen hemsida finns det 35 Dogma-filmer. Den allra första är inte en Lars von Trier-film vilket man skulle kunna tro. Nej, det är Thomas Vinterbergs Festen, en film som jag såg på bio när den kom och knockades totalt av (5/5). Den andra är von Triers Idioterna och den har jag fortfarande inte vågat se pga sekundär skam-varning. Den tolfte är Italienska för nybörjare och min korta preblogg-text om den skrevs i januari 2004. Filmen är förresten regisserad av Lone Scherfig som ju verkligen lyckats ute i den stora filmvärlden med framgångar som An Education och Their Finest.

En präst kommer till en småstad som vikarie. Där träffar han en grupp människor som, precis som han själv, inte är helt nöjda med livet. En av få glädjepunkter är nybörjarkursen i italienska.

Filmen innehåller sympatiska karaktärer med brister som gör tafatta försök att få ihop det med nån. Egentligen är det inte mycket till handling utan filmen drivs framåt av sina karaktärer. Det förekommer en hel del roliga och pinsamma scener. Jag blev dock en smula besviken då jag hade lurats tro att jag skulle gilla den mer. Fortfarande är Festen den bästa Dogma-filmen, om det nu finns nån poäng i att samla just de filmerna i ett fack. En film är en film, och de flesta är olika. Jag gillar inte kommentarer av typen ”jag tål inte Dogma-filmer”. Hur som helst, i slutändan är Italienska för nybörjare en helt ok må-bra-film.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Cameraperson (2016)

Cameraperson är en fascinerande ”bakom kulisserna”-dokumentär om hur det är bakom kulisserna när man spelar in en dokumentär. Vänta nu? Blev det ett metalager för mycket där? I vilket fall så bygger filmen på överblivet material, sånt som har hamnat på klippgolvet, från allt det som Kirsten Johnson filmat under sitt yrkesliv som dokumentärfilmfotograf.

Vi får vara med och uppleva hur det går till när filmmakarna börjar förbereda sig, när Johnson testar olika bildlösningar. Johnson filmar en herde men några grässtrån i förgrunden stör helhetsintrycket. Johnsons hand dyker upp i bild och rycker bort grässtråna. Redan där skulle man kunna säga att scenen inte är autentisk utan iscensatt.

Johnson filmar en öde landsväg i USA, en bil passerar och kort därefter, lyser himlen upp när en blixt slår ner borta mot horisonten. Vilken bra tajming! Det är ofta tur det handlar om när man råkar fånga ”det där ögonblicket”. Och sen nyser hon. Mindre bra tajming kanske.

Filmen är löst sammansatt, eller inte sammansatt alls, kan man tycka till en början. Vi får se lösryckta bilder från alla världens hörn (USA, Bosnien, Rwanda, Afghanistan). Efter ett tag börjar man kanske ändå skönja ett mönster. Så mycket sorg, så mycket elände och samtidigt så mycket glädje oavsett var på planeten vi befinner oss.

Cameraperson påminner mig lite om Koyaanisqatsi i det att det är till synes slumpartade bilder som knyts samman till en abstrakt helhet. Vissa kan säkert tycka att det är en svår film, och det bevisas väl av att betyget på IMDb är 7.6 medan kritikerna på Rotten Tomatoes drar till med 8.4 i medel. Och, ja, det går inte att förneka att det finns prettovibbar här. Men jag skulle inte säga att den är svår, utan snarare övertydlig i sin iver att visa att världen är EN.

För mig var den mest intressanta aspekten metaaspekten. Hur ska man som filmare förhålla sig till det ämne man valt och de personer man följer och filmar. När är det rätt att kliva in och påverka det som sker för att det man ser framför sig i kameran är helt åt helvete? Det är i grunden samma problem som kapten Picard i Star Trek brottas med när han pga The Prime Directive är tvingad av avhålla sig från att hjälpa ett folk vars planet håller på att förintas.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

American Splendor (2003)

Det här gamla preblogg-omdömet handlar om en film med Paul Giamatti i sitt esse som grumpy old man. Titeln American Splendor är namnet på en serietidning som tecknades av Harvey Pekar och filmen är en biografifilm om tecknaren själv. Texten skrevs i januari 2004.

Det här var en ball film som jag ständigt blev lite överraskad av. Det är inte en helt vanlig spelfilm utan känns bitvis som en dokumentär eftersom den riktige Harvey Pekar är med också i en del scener. Paul Giamatti är utmärkt som Pekar i de spelfilmsscener som ändå dominerar filmen. Han har ett speciellt sätt att grina med munnen. Det kan både vara en irriterad grimas eller ett uppskattande flin. Han gör det mycket bra och är emellanåt skrattretande rolig. Precis som Pekar säger själv i början av filmen så finns det här inte nån superhjälte som i andra serietidningsfilmer utan det här är en film om vardagens små och stora frågor. Allt från vilken matkö man ska välja, via ensamhet, till att besegra cancer. Mmm, det här är i slutändan en sympatisk film om de små hjältarna. Jag gillar den.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Swiss Army Man (2016)

Den här filmen blev känd under smeknamnet the farting corpse movie. Japp, det är precis vad vi får då Daniel Radcliffe mycket riktigt spelar ett pruttande lik som spolas upp på samma ö som den skeppsbrutna och suicidala Paul Dano redan befinner sig på. Dano upptäcker att liket, en sorts mänsklig schweizisk armékniv, kan användas till mycket. Några exempel: jetski, vattenkran, kompass, tändsticka och katapult. Hur funkar pruttandet? Jo, när liket används som jetski är det riktigt roligt. När Radcliffe fortsätter prutta med jämna mellanrum är det inte lika roligt. I övrigt gillar jag inte filmen. Ta bara musiken som är vidrig. Otroligt irriterande, precis som Danos eviga nynnande som påminde mig om en kollega på jobbet som nu tack och lov har slutat. ”Cotton Eye Joe”? Nej, tack. Jag får aldrig ihop poängen med filmen. Jag förstår att det går ut på att kroppens diverse funktioner är naturliga. Ja, men mer då? Det finns ingen story att hänga upp nåt på. Swiss Army Man är en rejält innovativ film men en irriterande Dano sänker den för mig.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Battle: Los Angeles (2011)

Battle: Los Angeles är inte min typ av filmen och ändå så såg jag den. Ja, det är väl i och för sig svårt att veta innan. Jag var sugen på lite science fiction, och här skulle jag åtminstone få rymdvarelser som invaderar Jorden. Det kan ju bli bra som i Arrival (well, där invaderar ju inte utomjordingarna egentligen och det är kanske därför det blev så bra). I Battle: Los Angeles är det ingen tvekan om att främlingarna är onda. Nej, de vill kolonisera vår planet och döda så många människor som möjligt. Tyvärr är filmen inte mycket att hänga i julgranen vad gäller science fiction-biten. Nej, det är smetig och sentimental krigsromantik som råkar innehålla fienden från yttre rymden. Jag kan inte med det. Musiken är enerverande. Soldaterna verkligen längtar efter att komma ut i strid. En gravid fru lämnas kvar hemma som en ängel. Vi har givetvis även en oerfaren och tafatt fänrik. Det finns några få intensiva, rakt upp och ner spännande, scener men överlag är det blaha blaha.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Chrysalis (2007)

Fransmännen har känsla för stil, det får man ge dem. Chrysalis är en riktigt snygg actionthriller som utspelar sig i ett stålgrått Paris med skurkar som inte visar nån som helst hänsyn utan dödar för att de kan. I fokus hittar vi en manlig deppig polis (hmm, nytänk!) som får en ny kollega i form av en ung kvinna. Precis som den förra filmen jag skrev om, Before I Go to Sleep, så handlar det även här om en människas minnen, och manipulation av dessa. Vi får bekanta oss med en obehaglig hjärntvätt-klinik som för tankarna till Gattaca då miljöerna är ungefär lika rena och kalla som i den filmen. Det förekommer en hel del sköna scener, bl a en intensiv martial arts-fajt i ett badrum och en scen i en hiss på väg upp mot den där kliniken till tonerna av suggestiv syntmusik. Mot slutet av filmen blir nog allt det kalla och grå för mycket för mig och jag blir trött. Sista kvarten tog 40 minuter för mig att ta mig igenom.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

%d bloggare gillar detta: