Söndagar med Bergman: Trollflöjten (1975)

En Hagegård-hobbit med panflöjt

Jag vet inte varför jag kände mig ganska peppad och hade en del förväntningar på Ingmar Bergmans tv-version av Mozarts opera Trollflöjten. Kanske berodde det på att jag har hört en hel del gott om den samt att jag faktiskt sett en uppsättning av Trollflöjten (på Dalhalla av alla ställen), en föreställning som jag gillade ganska mycket om jag minns rätt.

Om jag ska välja ett ord som sammanfattar min upplevelse av Bergmans Trollflöjten så väljer jag… PLÅGA. Ja, det var en riktigt jobbig hemläxa som jag var tvungen att dela upp i två sittningar. Det som jag hade förträngt var att jag i grunden avskyr opera. Jag tror det är så enkelt. Speciellt har jag oerhört svårt för de kvinnliga sångarna (männen går an). Mina öron håller på att sprängas när sopranerna tar i från diafragman och skriker som stuckna grisar. Hur tekniskt skickliga sångerskorna i den här uppsättningen än var så var det så långt från örongodis man kan komma för mig. Nu finns det säkert undantag som jag antingen inte minns nu eller inte lyssnat på (än).

Förutom själva ljudet som kommer ur sångerskornas strupar så är framförandet och agerandet teatralt och plågsamt pompöst. Teatralt, verkligen? De är ju på en teater! Vad hade du förväntat dig, din idiot?! Ja, jo, så är det ju. Tv-filmen är inspelad på Drottningholms slottsteater… eller faktiskt inte. Bergman byggde nämligen upp en fullskalig kopia av scenen på Filmhuset, och det hela blev den dyraste tv-produktionen nånsin i Sverige.

Åter till det här med det teatrala. Jag har egentligen inget problem med det teatrala sätt som Bergmans skådisar har i hans filmer. Det är en del av stilen, och jag gillar det. Bara man accepterar att hoppa upp en nivå från nån sorts tänkt realism så funkar det. Problemet med opera, och musikaler, är att man här hoppar upp ytterligare ett steg i och med att man lägger på sången. Jag kan bara inte med det utan tappar intresset för vad som händer nästan omedelbart.

Om det var nåt jag gillade med Trollflöjten så var det scenografin, kostymerna, maskerna och en del filmiska grepp som Bergman och fotografen Sven Nykvist använde. Exempelvis gillade jag visualiseringen av Tamino och Paminas helevetesvandring. När det gäller stilen på scenografin och kostymerna så gick mina tankar till Sagan om ringen eller kanske Mio, min Mio. Snyggt gjort, helt klart, och pengarna som östes in i produktionen märks i slutresultatet.

Jag tycker även att filmen inleddes lovande. Ouvertyren är fin med bra musik och jag slapp den vedervärdiga sången. Bergman använder sig av metagrepp som så ofta förr. Vi får se publiken, eller i alla fall en tänkt publik, sitta och lyssna på musiken. Mängder av människor av alla möjliga raser och åldrar flimrar förbi. Klippningen är snygg, perfekt i takt med musiken. Jag antar att Bergman vill säga att konst, och opera i synnerhet, är för alla, unga som gamla och var du än kommer ifrån. Speciellt stannar vi med en ung flicka som intresserat ser på föreställningen. Hon återkommer då och då även senare och vi får se hur hon reagerar på det som händer på scenen. Metatilltagen fortsätter förresten då vi får se sångarna vänta bakom scenen under pausen. Papageno spelar schack medan Nattens drottning tar en cigg.

Håkan Hagegårds insats som fågelfångaren Papageno som söker en käresta ger en välbehövlig lättnad från det pompösa. Det är på gränsen till buskis och det förekommer en del sexistiska inslag där Papageno är väldigt intresserad av kvinnobröst. Scener som inte hade gjorts eller gått hem idag. Men i slutändan så var det ändå Hagegårds scener som gjorde att jag till slut tog mig igenom hela föreställningen med sinnet i någorlunda behåll.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Söndagar med Bergman: Ett drömspel (1963)

Ingmar Bergman verkar ha varit besatt av August Strindbergs Ett drömspel då han satte upp pjäsen inte mindre än fyra gånger. Första försöket skedde 1963 och det gjordes i form av en tv-film och den går att se på SVT:s Öppet arkiv vilket jag gjorde.

När jag började titta så insåg jag att jag med största sannolikhet faktiskt har sett en uppsättning av Ett drömspel, i Uppsala för länge sen på Grand (en teater som för övrigt ligger på en parallellgata till Bergmans egen biograf, Slottsbiografen). Mitt minne av pjäsen: obegriplig och oändligt tråkig. Var det till och med så att vi lämnade i pausen?

Jag hade ingen koll på handlingen alls så det tog ett tag för mig att förstå att Ingrid Thulin spelade guden Indras dotter som klivit ner bland människorna på jorden för att få uppleva hur det känns att vara just människa. Glädjen, lyckan, hoppet, kärleken. Haha, nej, givetvis inte. Smärtan och lidandet handlar det förstås om! Vad trodde ni?

Att pjäsen heter just Ett drömspel är logiskt. Den påminner om en dröm vilket är just det som Strindberg ville få fram. I sin erinran skriver han följande:

Jag har i detta mitt drömspel sökt härma drömmens osammanhängande men skenbart logiska form. Allt kan ske. Allt är möjligt och sannolikt.

Hmm, det kan ju vara vanskligt det där, att gestalta en dröm. Det finns en risk att det blir för flummigt. Men jag brukar oftast gilla de drömsekvenser som dyker upp i filmer eller tv-serier. Ta bara Twin Peaks och när vi besöker The Black Lodge. Helt underbart.

Jämfört med Bergmans tidigare tv-pjäser som jag har sett (Herr Sleeman kommer och Venetianskan) så var det här en klart kvalitetshöjning, och det gäller det mesta. Framförallt så kändes det här betydligt mer påkostat och mer som en film. Borta är den statiska kameran och känslan av filmad teater. Här leker Bergman och fotograferna med bilden på ett helt annat sätt. Musiken spelar en större roll, bl a till att bidra med en skräckstämning. Jag noterar återigen att Bergman hade talang för det här med skräck.

Handlingen är som sagt drömlik. Vi hoppar från en scen till en annan. Samma personer återkommer. Samma scener återkommer. Det är en tidig metafilm. Indras dotter, som kallas Agnes, är i ena stunden gift med en advokat (utmärkt och aningen otäckt spelad av Allan Edwall). De är fattiga, klistrar igen fönstren för att hålla värmen inne och äter kålgryta. Agnes kan inte andas. Hon vill ha ut mer av livet än plikter. Hon flyr till semesterorten Fagervik men hamnar istället i Skamsund på andra sidan viken. Där är det fattigt, koleraepidemi och man tvingas vara i karantän i en brinnande ugn i 40 dagar. Tror jag.

Förutom Agnes så är en officer, spelad av Uno Henning, en av huvudpersonerna. Henning var riktigt bra. Han hade ett märkligt och indragande sätt att prata. Språket är för övrigt både fint och klurigt att lyssna på. Det kryllar av gamla svenska eljest ord. Ibland saknar jag tiden innan allt blev svengelska. Har jag blivit gammal på gamla dar, tro?

Det förekommer några roliga scener mitt i allt lidande – ”Det är synd om människorna” upprepar Agnes som ett mantra – och en av dem påminde mig om Hail, Caesar!. Fyra dekaner från fyra olika fakulteter grälar om livets mening. Agnes har begärt att dörren till svaret om livsgåtan ska öppnas och nu ska de enas om den faktiskt ska öppnas. De gnabbas som små barn som slåss i sandlådan. Jag fick vibbar av scenen i bröderna Coens Hollywood-skildring då Josh Brolins fixare försöker få representanter från de olika religionerna att bli nöjda.

En filosofisk diskussion om matematik och tid var även den underhållande. Att ett gånger ett blir ett är väl ett vattentätt bevis för att två gånger två blir två? Eller kanske inte. Och vad är egentligen tid? Det som flyr när jag talar förklarar magistern för barnen i skolan. En smart gosse (för övrigt spelad av Jörgen Lindström från Persona och Tystnaden) utnyttjar detta faktum med orden: ”Du talar och jag flyr, alltså är jag tiden!”. Filosofiskt skolk.

Är det högtravande i övrigt? Ja, det kan du hoppa upp och sätta dig på. Det är högtravande så det förslår. ”Det är synd om människorna”. Men jag kan inte låta bli att gilla det. Bergman tar ut svängarna och håller inte igen. Det här handlar inte om nån realism. Det här är en helt annan grej. En helt annan stil. Skådisarna håller långa monologer. Ingrid Thulin orerar om vinden som är människornas klagan och vågorna som är trösten.

Så vad fanns där bakom dörren. Intet eller 42?

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Söndagar med Bergman: Venetianskan (1958)

Jag fortsätter att beta av filmerna i Bergmans tv-teater-produktion. Venetianskan, som bygger på en italiensk 1500-tals-komedi, visades första gången 1958. Det som är lite intressant är att den här typen av tv-pjäser vid den här tiden visades live! På 50-talet måste det ändå ha varit lite häftigt att få en tv-pjäs av Bergman direkt hemskickad till vardagsrumssoffan via tv. Jag kommer att tänka på dagens direktsändningar av operaföreställningar, och andra konserter, som man kan uppleva på vissa biografer.

Vad är då Venetianskan? Ja, bra är det i alla fall inte. Det här är verkligen filmad, eller tv-sänd, teater. Det här var ju i tidigt i tv-historien så det var nog ganska svårt att åstadkomma så mycket fancy stuff. Jag ser framför mig en stor otymplig tv-kamera på ett stativ. Det är lite svårt att göra häftiga panoreringar med en sån (om man den inte är placerad på nån form av räls).

Historien är ytterst fånig men kanske ändå lite udda. Den utspelar sig i Venedig som titeln antyder. En vän yngling har kommit dit från Milano och hans svarta lockar (substantiv) och kerubansikte lockar (verb) två mogna damer i staden. De vill helt enkelt ha honom som en toyboy.

Upplägget påminner bitvis om en high school-komedi fast med vuxna. Damerna, en gift fru (Gunnel Lindblom) och en rik änka (Eva Stiberg) skickar ut sina respektive tjänsteflickor för att locka ynglingen, lite på samma sätt som skolkompisar skickas för att fråga chans. Dialogen är pratig och oerhört teatral, men det är på nåt sätt själva poängen. Vi bjuds även på mängder av sexuella anspelningar som t ex när ynglingen funderar på vad han ska äta till middag.

”Det blir en sparsam måltid för att inte betunga stridshästen så han blir slak till torneringen”

Venetianskan är ett verk som vet att det är en teaterpjäs och den eftersträvar ingen som helst realism, vilket de undermåliga kulisserna (och en skrattretande gondol på hjul) skvallrar om.

En sak jag kom att tänka under pjäsens gång var det här med metainslag. I Venetianskan förekommer mycket sådant. Först har vi en berättare, iklädd en sån där venetiansk svart mask med lång näbb, som pratar direkt till tv-publiken. Berättaren själv är inte en del av pjäsen, i alla fall inte tillsammans med de andra skådisarna. Men sen börjar även de riktiga skådisarna med att då och då stanna upp och prata direkt till publiken och bryta fjärde väggen.

När man tänker efter så är ju det här med att bryta fjärde väggen nåt som är helt naturligt när det gäller teater. Man har ju en live-publik att kommunicera med. Men sen när man började göra film, realistisk film, så var det naturliga att inte alls låtsas om att man är ett påhittad verk som en publik kommer att titta på. Nej, då handlade det om att filma ”verkligheten”. Sen nån gång så blev det plötsligt coolt igen att i en film bryta fjärde väggen och låta filmen vara fullt medveten om att det är en film. Då kändes det plötsligt som ett fräscht grepp. Lustigt hur sånt här går i vågor, men även att olika stilar existerar parallellt som t ex bröderna Dardenne jämfört med filmskapare som Quentin Dupieux eller Charlie Kaufman.

Som ni märker har jag inte speciellt mycket, eller mycket gott, att säga om själva verket utan jag funderar mest över andra saker. Som avslutning kan jag ändå nämna att jag kände igen en av de unga skådisarna som spelade en av tjänsteflickorna. Maud Hansson hette hon. Var hade jag sett henne tidigare? Jo, hon var flickan som skulle brännas på bål i Det sjunde inseglet och som riddaren Block frågar om Djävulen. Dessutom spelade Hansson på 70-talet pigan Lina i Emil i Lönneberga. Slut på meddelandet från Klubben för värdelöst vetande.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Well, kanske inte bara anspelningar… LOL.

Söndagar med Bergman: Herr Sleeman kommer (1957)

Jag har ju gett mig på den vansinniga uppgiften att se alla Ingmar Bergmans filmer. När jag inledde detta maratonprojekt i somras hade jag som tur var redan sett och skrivit om över 30 av hans filmer.

När jag nu kronologiskt tar mig igenom hans filmografi så har det med jämna mellanrum dykt upp filmer som jag inte sett tidigare, t ex som de två senaste veckornas dokumentärer om Fårö (trevliga filmer bägge två!).

Den här veckan gräver dock min filmspade än djupare och avtäcker en tv-film från 1957 med den något märkliga titeln Herr Sleeman kommer. Det här var Bergmans första besök i tv-världen och vad det handlar om är en tv-teater-uppsättning av Hjalmar Bergmans pjäs med samma namn.

Den unga Anne (Bibi Andersson) bor hemma hos sina gamla mostrar Bina och Mina. Anne är kär och kanske t.o.m. förlovad med skogsmannen och jägaren Valter (Max von Sydow). Vad Anne dock inte vet är att hennes till synes oskyldiga mostrar planerar att gifta bort henne med den 30 år äldre och halte landssekreterare herr Sleeman.

Fasiken. Det här var en riktigt mörk pjäs visade det sig. Den inleddes roligt med tant Bina (en underbar Naima Wifstrand) och tant Mina (Jullan Kindahl) som sitter i soffan och virkar och syr och skvallrar. De har ett roligt samspel mellan sig. Efter ett tag inser jag alltså att de inte är så snälla och oskyldiga som det verkar. Deras dialog är kryddad av diverse antydningar om allt möjligt kring Annes kommande giftermål med gubben Sleeman.

När Anne får reda de ”glada” nyheterna biter hon ihop men när hon blir lämnad ensam träffar hon sin jägare Valter (som givetvis kommer in genom fönstret) och försöker få tiden att stanna. Utanför villan/fängelset väntar äventyr i skogen med allt från dansbanor, skjutbanor och dresserade apor. Ska hon rymma eller inte?

Det här mellanpartiet med Valter och Anne var sämst i filmen. Bibi Andersson spelar över på ett flickaktigt sätt, bryter fjärde väggen och pratar rätt in i kameran och refererar tillbaka till dialog som förekommit i en tidigare scen. Ja, ett lite annorlunda grepp kanske för den här tiden men det blev övertydligt. ”Anne är en tung börda för tanterna”. ”Men Valter kan lyfta mig”.

En detalj som kanske inte störde mig men som jag noterade var att tanterna pratade i rim. Jag undrar om det var nåt som Ingmar Bergman själv la till eller om det fanns i originaltexten av Hjalmar Bergman. Det känns som att det förmodligen fanns med från början.

Sen dyker den vedervärdige herr Sleeman själv upp till slut och då tar det hela en vändning mot skräckhållet. Slutet är supermörkt och jag skulle kalla verket för en tragedi. Sleeman är en skräckfigur och framställs som ondskan själv.

Jag ställde mig även frågan om det var Hjalmar Bergman som skrivit Den allvarsamma leken. Jag kände igen teman därifrån i form av olycklig, omöjlig kärlek och uppgjorda äktenskap. Det visade sig förstås vara den andre Hjalmar, dvs Söderberg. Men jag antar att dessa var teman som återkom under den här tiden (tidigt 1900-tal).

Herr Sleeman kommer är en märklig pjäs just pga av det eländiga slutet. Men en tvåa får den ändå, denna 43 minuter långa tv-film.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Film- och bloggåret 2018

Årets första dag och dags för en årskrönika där jag sammanfattar 2018 ur mitt eget och bloggens perspektiv. Vilka filmer såg jag? Behövde jag byta bloggheader? Kanske blir det lite om tv också. Tidsbrist och att jag är lite sen i starten gör att det möjligen blir ett något mindre matigt inlägg än normalt. Men bättre ett litet inlägg än inget alls tänker jag. Årsbästalistan över 2018 års bästa filmer får ni vänta på ett tag till. Jag har alldeles för många filmer kvar att se. Men lite ledtrådar om vilka filmer som kommer på den listan kan man nog få.

Obs! Det här handlar alltså om filmer jag har sett i år och inte om 2018 års bästa filmer i olika kategorier. Så när jag utnämner årets komedier så är det komedier som jag har sett i år, inte 2018 års bästa komedier (även om det förstås kan överlappa).

 

Bästa filmerna jag sett i år:
En film sticker ut och det är den enda femman jag sett i år. Annihilation var nämligen filmen som fick mig att byta bloggheader. 5/5! Hmm, men nu när jag kollar igenom listan på filmer jag har sett i år så ser jag en femma till. I februari såg jag om The Shawshank Redemption på SVT Play och den behöll sin femma. Kanske borde jag ha uppdaterat bloggheadern redan där. Regeln är nämligen att headern ska uppdateras om jag ser en 5/5-film oavsett om den är gammal eller ej. Nåväl, en månad senare såg jag i alla fall Annihilation. Två andra filmer som jag vill lyfta här är First Reformed och Mandy. Båda knockade mig totalt även om de inte nådde toppbetyget.

Sämsta filmerna jag sett i år:
Tommy Wiseaus The Room är den sämsta filmen jag sett i år, utan konkurrens. Vilken tur då att belöningen var så stor (se kategorin Årets komedier längre ner). För att inte tala om alla dessa kvinnor måste vara Bergmans absolut sämsta film. Trams rakt igenom, vilket ni kunde läsa om i söndags. Slutligen kollade jag även in Inferno, Ron Howards tredje film om Robert Langdon. Urusel och framförallt är slutet en förvirrad soppa.

Årets besvikelser:
The Death of Stalin är med på denna trista lista. Jag älskar In the Loop och såg verkligen fram emot Armando Iannuccis senaste film. Men den föll platt för mig. En annan besvikelse var den för mig sega, tråkiga, tomma och sega A Ghost StoryApostle är en tredje film som förtjänar att nämnas i detta sammanhang. Skräp i mina ögon.

Årets överraskningar:
Only the Brave överraskade mig rejält. Jag hade förväntat mig den värsta sortens patriotism, den smöriga sorten, men Only the Brave var både välspelad och gripande på helt rätt sätt. Maze Runner: The Death Cure var en trevlig avslutning på en i övrigt ganska blek trilogi. Slutligen måste jag nämna Upgrade som var smart, snygg och häftig och utnyttjade sin lilla budget på precis rätt sätt.

Årets komedier:
The Disaster Artist. Efter att ha genomlidit The Room så var det underbart att få betalt tillbaka i form av årets bästa komedi. Oj, jag höll ju på att glömma Juliet, Naked som jag såg under Malmö Filmdagar. Efter den visningen studsade jag nerför trapporna på Filmstaden glad som en lärka.

Tv-serie som blev bättre för varje avsnitt och troligen min favorit under året:
The Orville. Seth MacFarlanes rymdserie är en homage till Star Trek och en underbar sådan. Efter en knackig start så avslutade The Orville på topp och visade sig vara bättre än omstarten av Star Trek, Star Trek: Discovery. Nu längtar jag till säsong två som började i söndags. Nu är bara frågan om jag ska vänta in de 14 avsnitten och hetstitta eller se dem en gång i veckan.

Årets bästa bioupplevelser:
The Disaster Artist var en lisa för själen att se och extra kul att se den i en skrattande biosalong under Stockholm Filmdagar. Mission: Impossible – Fallout. Om det är nån film man ska se på bio så är det den senaste filmen i Mission: Impossible-serien. Maffigt var ordet. First Man i Sveriges bästa biosalong, Royal i Malmö, var en mäktig upplevelse i både det lilla och det stora. Lisa för själen nämnde jag ovan. Det passar även in på Juliet, Naked. Mysigare går det inte att få i en biosalong.

Årets värsta bioupplevelser:
Inga katastrofer men jag minns att visningen av Hereditary inte var klockren. Folk i salongen verkade tycka den var seg eftersom det pratades och prasslades väldigt mycket. Jag tror detta kan ha bidragit till att jag inte uppskattade filmen så mycket som jag kanske borde ha gjort.

Bloggprojekt:
Jag tog mig i kragen och dammade av ett gammalt projekt, filmer om att överleva i vildmarken, som legat i malpåse i flera år. Jag är stolt över att jag gick i mål med detta tema som jag kallade Into the Wild. Samtidigt drog jag igång ett annat projekt där jag ska skriva om alla Ingmar Bergmans filmer. Galenskaper kan tyckas men faktum är att jag redan hade sett och skrivit om väldigt många av Bergmans filmer innan jag startade bloggen. Men det är en lång resa, det ska inte förnekas.

Årets bästa score i en film som bara var helt ok: You Were Never Really Here.

Bästa filmen jag såg på Stockholm Filmfestival: Blaze.

Svenska filmer: The Square, en rad Bergman-filmer – och Gräns som jag borde ha sett.

Min lista över de Netflix-filmer jag har sett, från den sämsta till den bästa:
10. Apostle (1/5)
9. Mudbound (2,5/5)
8. Anon (3/5)
7. The Cloverfield Paradox (3/5)
6. Outlaw King (2,5/5)
5. Mowgli (3/5)
4. The Ballad of Buster Scruggs (2,5/5)
3. Roma (3/5)
2. Hold the Dark (4/5)
1. Annihilation (5/5)

De ovanstående filmerna är alltså s.k. Netflix Originals, vad det nu än betyder.

Mest deprimerande men ändå väldigt bra tv-serie: The Vietnam War.

Årets fem mest lästa blogginlägg:
Potatishandlaren, 10 i topp: Filmer 1993, Robin HoodModstrilogin: Det sociala arvet och Djungelboken. Midvinterduell missar topp-5 för första gången på flera år men Lars Molin tar ändå förstaplatsen med Potatishandlaren. Disney verkar även gå hem.

Vilka länder kommer bloggbesökarna/bottarna ifrån?
Topp-5 (förutom Sverige): USA, Hongkong, Finland, Norge och Storbritannien. Varför Hongkong seglat in på listan är oklart. Jag antar att det måste vara nån form av spindelbot som kör från Hongkong.

graffititomten

Och därmed önskar jag och graffititomten Gott Nytt År! 🙂

 

 

Till sist: Vila i frid Anthony Bourdain och Jóhann Jóhannsson

Film- och bloggåret 2017

Så här när året börjar lida mot sitt slut så känns det lämpligt med en liten sammanfattning över mitt film/tv- och bloggår, och i år faktiskt även poddår. En årskrönika, helt enkelt. När det gäller filmer så kommer det handla om alla filmer jag har sett oavsett tillverkningsår men mestadels är det förstås fokus på filmer från 2017 i lite olika kategorier. Den slutgiltiga listan över 2017 års bästa filmer kommer däremot senare under vintern/våren 2018.

Som vanligt så började jag året med att se en mängd filmer från 2016 för att komma ikapp så att det skulle vara möjligt att sätta ihop en årsbästalista för 2016. Jag känner att det blir lite konstigt att prata om dessa filmer igen. Kolla in min 2016-lista om du är intresserad av vilka filmer från 2016 som gick hem hos mig.

 

Bästa filmerna jag sett i år:
Fyra filmer tycker jag sticker ut än så länge. Logan kom tidigt under året men jag kan nästan garantera att den kommer att vara med på min topp-10-lista för 2017. Dunkirk knockade mig totalt när jag såg den på en perfekt IMAX-visning. Denis Villeneuve levererade igen i form av Blade Runner 2049. Vackrare film får man leta länge efter. Lägg dessutom till den maffigaste ljudmattan i år så får du en bioupplevelse utöver det vanliga. Slutligen har vi den bästa filmen som jag såg under Malmö Filmdagar, den med den långa titeln: Three Billboards Outside Ebbing, Missouri. Rent teoretiskt är dock Captain Fantastic den bästa filmen jag sett i år eftersom jag såg den i januari. Det är fortfarande den senaste 5/5-filmen jag sett (därav den nuvarande bloggheadern).

Sämsta filmerna jag sett i år:
Utan tvekan den vidriga Monsters of Film-filmen Kuso. Filmen finns att se på SF Anytime om du är sugen på att plåga dig själv. Inte ens min personliga musikhusgud George Clintons medverkan kunde rädda detta träck. Just Clintons medverkan var väl kanske den främsta orsaken till att jag gav den en chans.

Årets besvikelser:
Morgan var en film som jag såg fram emot en del. Tyvärr blev det inte mer än en blek Ex Machina-efterföljare som urartade i tråkig action.

Årets överraskningar:
Kong: Skull Island överraskade mig rejält. Ett mustigt, vackert och maffigt matinéäventyr som använde cgi på helt rätt sätt.

Årets bästa bioupplevelser:
Jag har tre kandidater som skiljer sig åt en del. Först Blade Runner 2049 som måste vara den snyggaste filmen i år. Lägg dessutom till den maffigaste ljudmattan så får du en bioupplevelse utöver det vanliga. Sen har vi Christopher Nolans Dunkirk som verkligen utnyttjade IMAX-duken till fullo. En krigsfilm som fick mig att sitta på kanten av sätet. Slutligen var det en upplevelse att se Three Billboards nere i Malmö i Sveriges kanske bästa biosalong Royal. Det var typ den tredje visningen i världen (efter festivalvisningar i Venedig och Toronto) och det var vakter i salongen som kontrollerade att ingen spelade in nåt. Levererade själva filmen? Hell, yes!

Årets värsta bioupplevelser:
Hmm, här brukar jag ha ett antal debacle att välja bland men i år kan faktiskt inte komma på nåt speciellt. Har jag börjat bli för förlåtande mot idioter tro?

Årets möte:
Här känner jag att jag vill lyfta fram Twitter, som ju vanligtvis får så mycket skäll. Jag tycker det är coolt att man faktiskt kan kommunicera med allt från andra filmintresserade bloggare, poddare och recensenter till filmmakarna själva.

Årets mest deprimerande film: Korparna.

Film som fick mig att undra om det faktiskt inte var en parodi: Korparna.

Bästa filmen jag såg på Stockholm Filmfestival: The Florida Project.

Mysigaste filmen jag såg på Stockholm Filmfestival: Band Aid.

Svenska filmer: Borg och Sameblod. Helt olika filmer men båda är riktigt bra.

Bloggprojekt:
Jag och Rörliga bilder och tryckta ord-Sofia skrev om tre systrarna Brontë-filmer/serier: Wuthering Heights, Jane Eyre och The Tenant of Wildfell Hall.

Poddprojekt:
Jag var med på ett specialavsnitt av Buffy/Shinypodden där jag, Niklas och Carl tillsammans med värden Henke listade våra filmfavoriter från 2016. Poddäventyret var inte slut med det då Henke, Carl och jag även pratade om alla MCU-filmer under åtta avsnitt.

Filmgenre som var helt ny för mig:
Blaxploitation! Jag såg mina första filmer i denna genre i form av Foxy Brown, Coffy, Truck Turner och Across 110th Street. Den sistnämnda känns i och för sig mer som en film som hämtar inspiration från Blaxploitation snarare än att den är en del av genren. En sak alla bör vara överens om är i alla fall att Pam Grier är en badass.

Svenska tv-serie:
Den fjärde och sista säsongen av Fröken Frimans krig (SVT Play) förstås.

Tv-serie som gjorde mig glad över att jag har Netflix:
Star Trek: Discovery (Netflix). Så kul att se en ny Star Trek-serie igen.

Tv-serie som jag äntligen tog mig igenom:
Till slut gick jag i mål med den sjunde och sista säsongen av Buffy the Vampire Slayer. Det var kul att till slut ha sett denna omtalade serie. Jag tycker det är en bra serie men i slutändan är det nog inte riktigt min kopp te.

Tv-serie som fick mig att bli HBO-prenumerant och som visade sig hålla måttet:
Twin Peaks (HBO Nordic) förstås. 25 år senare återkommer David Lynch och Mark Frost och, oj, vad de levererade. Jag satt som trollbunden mest hela tiden och dessutom blev det dammigt i rummet vid ett antal tillfällen. Avsnitt åtta ska vi inte ens tala om.

Ett urval av andra tv/webb-serier som jag kollat in:
The Art of Organized Noize (Netflix): Mycket sevärt och hörvärt om producentteamet Organized Noize från Hotlanta i The Dirty South.
Netflix comedy specials (Netflix): Jag har sett ett antal av Netflix stand up-specialare. De som sticker ut för mig är Sarah SilvermanDave ChappelleAli WongHasan Minhaj och Bo Burnham.
Curb Your Enthusiasm (HBO Nordic): Larry Davids egen serie efter Seinfeld är lika delar pinsam och rolig. Vissa delar funkar inte (känns daterade?) men mestadels är det hilarious. Jag har nu sett en bit in i säsong 7.
Angel: Jag har nu kämpat mig igenom säsong 3 av denna Buffy-spinoff-serie. Att den är sämre än Buffy står klart. Säsong 4 har dock börjat någorlunda lovande. Fast Angels son kan gärna kastas tillbaka i en helvetesdimension.
Hollywood Roundtable (YouTube): I början av året så börjar de droppa in, Hollywod Reporters runda bord-samtal inför Oscarsgalan. Allt som oftast trevliga samtal med skådisar, producenter, filmfotografer och regissörer.
MasterChef: Detta är min återkommande snuttefilt. De brittiska, australiensiska (och svenska) versioner tittas slaviskt på.
Anthony Bourdain: No Reservations (Netflix): Bourdain åker jorden runt och testar olika länders mat. Förvånansvärt underhållande. Bourdains matglädje skiner igenom.
Hela Sverige bakar (TV4 Play): Mysigare program finns kanske inte. Jag gillar även att deltagarnas problem och motgångar tas upp till ytan och behandlas som ett normalt inslag i livet. Går även att se på C More utan reklam, förutsatt att du har C More förstås.
The Mind of a Chef (Netflix): Ytterligare ett matprogram på Netflix. I säsong 4 får vi bl a träffa den fascinerande kocken Gabrielle Hamilton som har en liten liten restaurang i New York som heter Prune.
DP/30: The Oral History Of Hollywood (YouTube): Förmodligen den bästa intervju-serien du kan hitta, i alla fall på YouTube. David Poland pratar med regissörer och skådisar och han låter dem verkligen prata vilket ofta ger ett intimt och intressant samtal som liksom växer fram.

Årets fem mest lästa blogginlägg:
Potatishandlaren, Djungelboken10 i topp: Filmer 2016, Modstrilogin: Det sociala arvet och Midvinterduell. Vi hittar alltså två filmer av Lars Molin på topp-5-listan. Intressant. Vad betyder det? Att andra inte skriver om hans filmer och att folk därför hittar till just min blogg? Eller är Lars Molin helt enkelt väldigt populär?

Vilka länder kommer bloggbesökarna ifrån?
Topp-5 (förutom Sverige): USA, Norge, Finland, Tyskland och Storbritannien.

 

graffititomten

Och därmed önskar jag och graffititomten (och Dougie) Gott Nytt År! 🙂

 

Norrmalmstorg (2003)

Efter några intensiva veckor under Stockholm Filmfestival drar jag ner på ambitionsnivån och passar på att skicka ut några gamla preblogg-recensioner. Först handlar det om en svensk tv-film om Norrmalmstorgsdramat, dvs rånet och det efterföljande gisslandramat i Stockholm 1973 som gav upphov till uttrycket Stockholmsyndromet. Det som är lite passande i sammanhanget är att det faktiskt under 2018 kommer en stor Hollywood-produktion om händelsen. Den filmen kallas Stockholm och i rollerna ser vi bl a Ethan Hawke, Mark Strong och Noomi Rapace. Min text om Norrmalmstorg skrevs i september 2003.

Norrmalmstorg är en tv-film om dramat på en bank vid Norrmalmstorg i Stockholm där rånaren krävde tre miljoner samt att fängelsekunden Clark Olofsson skulle föras till banken. Rånaren höll fyra personer gisslan i nästan en vecka.

Det här var en intressant filmidé men ganska dåligt utförd tyckte jag. När jag ser liknande filmer där rånare har tagit gisslan osv, funderar jag alltid på hur rånarna egentligen tror de ska komma undan. De är ju i ett hopplöst läge men det verkar aldrig riktigt fatta det. Likadant är det i denna film där rånaren tror han kan åka ifrån banken i en bil med tre miljoner. Nåväl, själva filmen tyckte jag inte var speciellt spännande. Poliserna kändes lite töntiga (det kanske de var också). Rånaren kändes lite töntig också för den delen. Positivt var att filmen utnyttjade autentiska tv-klipp från händelsen. Det skapade en verklighetskänsla i alla fall. Men problemet var att det aldrig blev tillräckligt intensivt eller spännande.

Det här med det s.k. Stockholmssyndromet är ju lite intressant. Det innebär ju att en gisslan plötsligt börjar sympatisera med rånaren och vända sig emot polisen. Jag vet inte, i filmen kändes det mer som om gisslan helt enkelt ville överleva och därför tyckte att polisen exempelvis inte skulle storma eftersom som gisslan då bedömde att de skulle kunna skadas själva.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

När jag tittar in på IMDb-sidan om den nya Hollywood-remaken Stockholm så ser jag att den har fått genrebeteckningen Komedi (förutom de förväntade Crime och Drama). Jag nämner i min text om Norrmalmstorg att den aldrig blev tillräckligt spännande. Kanske var det så att den verkliga historien inte var speciellt spännande utan ger mer om man vinklar det hela på ett humoristiskt sätt? Tv-filmen Norrmalmstorg finns förresten att se på SVT Öppet Arkiv.

Systrarna Brontë: The Tenant of Wildfell Hall (1996)

wildfell-hallSista filmen ut i Brontë-temat! Trodde vi…

Som jag nämnt i ett tidigare inlägg var det inte helt lätt att hitta filmatiseringar av Anne Brontës verk. Ja, det var faktiskt omöjligt. Vi fick helt enkelt byta medium och kolla in en tv-serie (fast nu börjar väl dessa medier flyta ihop *host*O.J.: Made in America*host*). Till slut hittade vi en BBC-miniserie i tre delar från 1996 baserad på Annes sista roman The Tenant of Wildfell Hall som kom ut 1848, året före hennes död.

En förklaring till att Anne är betydligt mindre känd för eftervärlden än Emily och Charlotte (förutom att Anne dog ung precis som Emily) är att Charlotte, efter vad jag har läst mig till, inte uppskattade The Tenant of Wildfell Hall och därför under resten av sitt liv förhindrade att den kom ut i nyutgåvor.

Värt att nämna är att The Tenant of Wildfell Hall i alla fall blev en stor publiksuccé när den gavs ut första gången. Däremot var tydligen inte kritikerna speciellt förtjusta i den, och alltså inte Charlotte heller. Jag undrar om det feministiska temat var för magstarkt för dem?

Första avsnittet inleds med att Helen Graham (Tara Fitzgerald), en änka med ett okänt förflutet tillsammans med sin son flyttar in i Wildfell Hall, en gård i utkanten av ett litet samhälle på den brittiska landsbygden.

Folket i byn ser på Mrs Graham och hennes liv med nyfikenhet, misstänksamhet och fascination. Vem tror hon att hon är som bor ensam med sin son och livnär sig på att måla hötorgskonst. Det går ju inte för sig! Den lokale prästen inleder en… häxjakt, ja, det är väl det bästa ordet för det.

Men det finns även bybor som känner sig dragna till Mrs Graham på ett mer (ehe) positivt sätt. Framförallt gäller det den unge fårfarmaren Gilbert Markham (Toby Stephens). Men att närma sig Mrs Graham är inte det lättaste. Hon är sluten som en mussla och vill leva sitt liv i fred och inte väcka nån som helst uppmärksamhet.

Vad är det som Mrs Graham har varit med om? I del två av serien som i princip är en enda lång flashbacksekvens får vi reda på just det.

Inledningsscenen av den här serien kändes udda. Framförallt var det musiken som stack ut. En obehaglig kvinnokör med dissonanta röster gav nästan en skräckfilmsstämning, vilket så här när jag har sett hela serien visade sig vara rätt så passande.

Temat i The Tenant of Wildfell Hall känner jag igen från Jane Eyre och även till viss del från Wuthering Heights. Vi har en person med ett okänt förflutet som adopteras av en familj (eller en by) och rör upp känslor med sitt sätt att leva, både positiva och negativa känslor.

Ok, vad är det då som Mrs Graham flyr från? Ja, ganska snart står det klart att det handlar om sviniga män som hon inte vill att sonen ska växa upp med och korrumperas av.

Även om det tog ett tag för mig att komma in i serien så gillar jag den. Här finns allt från humor, stor dramatik, förväxlingar, personer som tar fel beslut, stolthet (och fördom förstås 😉 ), och t.o.m. cliffhangers. Både del ett och två avslutas på ett sätt som gör att man omedelbart vill titta på nästa avsnitt.

Som jag nämnde ovan är del två en tillbakablick på vad Helen varit med om tidigare i sitt liv och till en början så hade jag lite svårt att komma in i den här handlingen eftersom vi nu inte följde de personer (förutom Helen) som vi lärt känna i del ett. Men det släppte ganska snart.

Om du vill se serien själv så är det nu nog dags för mig att varna för spoilers…

I tillbakablickarnas del två introduceras vi för Helens make Arthur Huntington (Rupert Graves), en snygg och charmig man som förför Helen utan svårigheter. Helens mor försöker gifta bort sin dotter med en äldre stofil men den unga Helen ser bara Arthur som ju verkar så rätt och romantisk. Det visar sig snart att Arthur och hans manliga bekanta är svin.

Arthur & Co super och behandlar kvinnor som sopor eftersom detta är nåt som män som är riktiga män ska göra. Och det ska börjas i tid. Helens och Arthurs unge som ska minsann lära sig att dricka sprit innan han har lärt sig läsa. Som tittare är det förståeligt att Helen till slut beslutar sig för att fly.

Arthur framställs som en fullkomligt bindgalen alkoholist som frustar, stönar, skriker och spottar saliv så det står härliga till. För mig var det på gränsen till överspel, eller överdrivet. Men visst, poängen gick fram. Den mannen vill man fly ifrån.

Upplösningen i del tre, där vi hoppar tillbaka till nutid där allt ska knytas ihop, tyckte jag var rolig. Vi får ett klassiskt missförstånd där en osäker karaktär tolkar en situation på fel sätt men så blir det rätt ändå till slut. Och den här gången har Helen lärt sig sin läxa. Hon kastar sig inte in i ett äktenskap som med Arthur. Nej, här krävs det en viss karenstid för friaren.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

Ta nu reda på vad Sofia tyckte om serien genom att klicka här.

Film- och bloggåret 2016

ArrivalDags för en liten årskrönika! Det blir en sammanfattning av mitt eget film/tv- och bloggår. När det gäller filmer så är det inte bara 2016-filmer utan det handlar om allt jag sett i år oavsett tillverkningsår. Min årsbästalista för 2016 års filmer kommer senare, någon gång under vårvintern skulle jag tro, då jag som vanligt känner att jag har en hel del att se ikapp för att kunna klämma fram en lista. Vissa galningar postar ju sina årsbästalistor redan nu. Well, de kan ju alltid uppdateras i efterhand men sånt är ju jobbigt.

 

Bästa filmen jag sett i år:
Jag har sett fyra filmer i år som jag delat ut högsta betyg till, dvs 5/5. Av dessa är nog Room den bästa filmen. Det är förstås en 2015-film men jag såg den på vårkanten när det var dags för att få ut årsbästalistan för 2015. Av 2016 års filmer så är Arrival och Midnight Special i särklass och de enda som hittills fått högsta betyget. Den fjärde filmen är förstås Alien som sågs i höstas på Bio Rio i en Alien/Aliens double feature.

Sämsta filmen jag sett i år:
Utan tvekan Dog Eat Dog. En film som gjorde att jag ville åka hem och duscha bort all smuts och allt äckel efter visningen. Hedersomnämnanden till Indiana Jones and the Kingdom of the Crystal Skull, Independence Day: Resurgence och Jag älskar dig – En skilsmässokomedi.

The Hateful EightÅrets bästa bioupplevelser:
Att för första gången besöka biografen Fontänen i Vällingby var riktigt trevligt. Dessutom var Nocturnal Animals, filmen som sågs vid besöket, en toppenfilm. Men toppupplevelsen var nog att se Quentin Tarantinos The Hateful Eight i 70 mm på ett fullsatt, fokuserat och peppat Rigoletto. En i sällskapet på visningen var inte oväntat Fripps filmrevyer-Henke, denne garant för en lyckad bioupplevelse (om man bortser från American Hustle vill säga). Hedersomnämnande till visningen av Rogue One, även det på ett fullsatt, fokuserat och peppat Rigoletto med en bonus i form av applåder när eftertexterna drog igång. Det som drog ner det hela för min del var ju att filmen i sig inte höll toppklass.

Årets värsta bioupplevelser:
Jag kan ju bara inte låta bli att nämna SF:s IMAX-debacle som i och för sig för min del ledde till att jag hamnade på mysiga Fontänen. I vilket fall, torsdagen innan jag på söndagen skulle se Rogue One i IMAX på Filmstaden Scandinavia så låter SF meddela att man tvingas stänga alla Scandinavias salonger i minst en vecka. Akustikplattor i taket sitter löst och riskerar att ramla ner på huvudet på folk. Otroligt men sant. Jag får reda på det här när jag sitter på tunnelbanan på väg till Rigoletto för att se Nocturnal Animals. Jag blir sur men tänker inte låta det störa min visning. Trodde jag. För när jag kommer fram till bion så är salongen helt tom trots att det står att visningen är utsåld. Vad är det som pågår här? Jo, det visar sig att SF har ställt in visningen för att istället ha ett företagsevent där, ett event som man blivit tvungna att flytta från Scandinavia pga av lösa akustikplattor i taket! Jag och några till står snopna med våra biljetter i handen och undrar hur SF resonerar. Vi får pengarna tillbaka och dessutom en gratisbiljett till en valfri visning. Jag utnyttjar den till att se Nocturnal Animals dagen efter på just biografen Fontänen. Och Rogue One sågs alltså till slut på en bra visning på Rigoletto. Slutet gott, allting gott.

Årets besvikelser:
The Danish Girl var fin men blek. The Big Short var en hajpad film som jag inte gillade nåt speciellt.

10 Cloverfield LaneÅrets överraskningar:
10 Cloverfield Lane var en udda liten film som gjorde mig upprymd. Dredd var en annan lite oväntad glädjespridare.

Årets möte:
Det var kul att träffa Roger Wilson (kämpa!) nere i Malmö och snacka lite kort om Star Trek.

Årets skummaste film: Hmm. Vad har vi här då? Kanske Toni Erdmann? Nej, den var inte skum. Midnight Special var väl lite av ett mysterium nästan hela tiden. Eller? Hmm. I år finns det liksom ingen självklar som Holy Motors, Evolution eller Upstream Color varit andra år.

Bästa filmen jag såg på Stockholm Filmfestival: Hell or High Water.

Sämsta filmen jag såg på Stockholm Filmfestival: Dog Eat Dog.

Italienska film: Suburra. BLYTUNG.

Tyska film: Toni Erdmann.

Mest deprimerande film: Sauls son.

Bloggprojekt:
Jag gick äntligen i mål med att skriva om Johan Falk-filmerna. Jag körde en vecka där jag skrev om alla Alicia Vikanders filmer jag inte hade sett tidigare. Jag och Filmitch-Johan tittade på filmer om Mellanöstern. Ett antal årsbästalistor har betats av.

Skådis som jag blivit besatt av:
Amy Adams får man nog lova att säga.

Svenska tv-serie:
Säsong 3 av Fröken Frimans krig (SVT Play) förstås.

Tv-serier som jag äntligen tog mig an:
Buffy the Vampire Slayer (Netflix) och Angel. Jag har kommit halvvägs genom säsong 5 i Buffy och en bit in i andra säsongen av Angel. Just nu ligger dock Angel på is fram till att säsong 5 av Buffy är avklarad.

midnight-sunEtt urval av andra tv/webb-serier som jag kollat in:
Leif GW Persson – min klassresa (SVT Play): Intressant figur denne GW.
The Hollywood Reporter Roundtables (YouTube): Alltid trevliga och intressanta rundabordssamtal.
MasterChef: De brittiska och australiensiska programmen. Ja, även den betydligt sämre svenska versionen gick ner (Sveriges Mästerkock, TV4 Play). Den amerikanska är usel.
Star Trek: The Animated Series: Skönt att äntligen beta av den enda Star Trek-serie jag inte hade sett. Två säsonger finns det.
Kampen om tungvattnet (SVT Play): Bitvis riktigt bra och spännande snöäventyr men i slutändan något av en besvikelse.
The Mind of a Chef (Netflix): Intressant insikt i olika kockars hjärnor. Bäst när David Chang och Magnus Nilsson (från Fäviken) är i fokus.
Allt för Sverige (SVT Play): Jag såg även denna säsong men serien har tappat sin charm känns det som.
Springfloden (SVT Play): Jag kunde inte låta bli att titta på den trots uppenbara brister. Perfekt som avslutning på helgen.
Så mycket bättre (TV4 Play): Det finns nåt fascinerande över artister som blir rörda när de hör andra artisters versioner av sina egna låtar.
Musikbranschens verkliga stjärnor (SVT Play): Mycket bra, för att hålla det kort. Originaltiteln är Soundbreaking: Stories from the Cutting Edge of Recorded Music. Som vanligt slarvar SVT med att ange originaltitel och vilka som ligger bakom dokumentären i fråga.
Lyckliga gatan (TV4 Play): Sveriges charmigaste programledare Näääk parar ihop artister från förr med unga hip-hopare och magi uppstår.
The Walking Dead, avslutningen av säsong 6: Japp, jag gillar den fortfarande. Jag har ännu inte börjat med säsong 7.
Sagan om Björn Borg (SVT Play): Om en svunnen tid.
Cooked (Netflix): Ambitiöst om vikten av och glädjen i att faktiskt laga sin egen mat.
Jorden runt på 6 steg (Dplay): Filip och Fredrik åker jorden runt för att t ex från en gammal kvinna i öknen i Namibia ta sig till Michael Bolton i Florida via sex bekantskaper. Six degrees of separation.
Hip-hop Evolution (Netflix): Mycket sevärt om hip-hopens födelse och utveckling.
Midnattssol (SVT Play): Sist men inte minst. Givetvis. Otroligt snygg och välproducerad. Frågan är om nåt snyggare har producerats (och koordinerats) för svensk tv nånsin. Tyvärr höll den inte ihop som helhet. För många olika trådar gjorde att det spretade. Inledningen var dock strålande. Synd på så rara ärtor.

Årets fem mest lästa blogginlägg:
Filmspanar-tema: Skurkar – Blue Velvet, 10 i topp: Filmer 2015, En man som heter Ove, 10 i topp: Filmer 2014 och Midvinterduell (alltid denna Midvinterduell).

Vilka länder kommer bloggbesökarna ifrån?
Topp-5 (förutom Sverige): USA, Finland, Irland, Norge och Brasilien.

 

graffititomten

Och därmed önskar jag och graffititomten Gott Nytt År! 🙂

 

toni-erdmann-1

toni-erdmann-2

toni-erdmann-3

Film- och bloggåret 2015

Ex MachinaOj, är 2015 redan slut?! Därmed är det dags för en årskrönika i miniformat. Det blir en snabb sammanfattning av mitt eget film- och bloggår. Det är inte på långa vägar heltäckande och när det gäller filmer så är det inte bara 2015-filmer utan det handlar om allt jag sett i år oavsett tillverkningsår. Min årsbästalista för 2015 års filmer kommer senare, någon gång under vårvintern skulle jag tro, då jag som vanligt känner att jag har en hel del att se ikapp för att kunna klämma fram en lista. Vissa galningar postar ju sina årsbästalistor redan nu…

 

Bästa filmen jag sett i år:
Jag har delat ut högsta betyg till endast en film: Ex Machina SOM INTE GICK UPP PÅ BIO. Gargagagahahhagah. Årets hjärnsläpp av UIP och SF.

Sämsta filmen jag sett i år:
Ganska hård konkurrens i den här kategorin men under Monsters of Film-festivalen i höstas såg jag en galet dålig film som hette Hellmouth. Den tar priset framför näsan på bl a Taken 2, Ursäkta, vad är klockan?, Jupiter Ascending, Ett päron till farsa, Det vita folket, The Amazing Spider-Man 2, German Angst, Gangnam Blues och Lockout.

Kylo RenÅrets bästa bioupplevelser:
Ja, det måste nog bli Star Wars: The Force Awakens i LieMAX-salongen på Filmstaden Scandinavia. Plus att jag hade ruskigt roligt under visningen av Fast & Furious 7 på Saga.

Årets värsta bioupplevelser:
Åh, jag hade förträngt det men om jag tänker efter så blir det givetvis The Babadook på Bio Rios vansinnigt feltänkta biobar Salong 4. En annan dålig upplevelse var att jag under några minuter blev åksjuk pga för högt och gällt ljud under visningen av Spectre på Filmstaden Scandinavia. Som tur var så var ljudet perfekt under Star Wars-visningen. Ytterligare ett bottennapp var förstås filmspanarvisningen av Sagan om prinsessan Kaguya. Den hade det mesta av det värsta.

Årets besvikelser:
Inherent Vice (även solen har fläckar), Jupiter Ascending (jag hoppades på syskonen W trots svidande kritik) och Jag är Ingrid (med så mycket material borde det gått att göra nåt mindre sövande).

ant-manÅrets överraskningar:
Ant-Man (bästa MCU-filmen efter Captain America: The Winter Soldier) och Inside Out (min första Pixar-film!).

Årets möte:
Det med författaren (eller skriver man fortfarande författarinnan?) Sara Bergmark Elfgren i samband med att filmspanarna kollade in Cirkeln. Det var riktigt intressant att få höra om hur det går till bakom kulisserna i filmbranschen…

Årets skummaste film: Utan konkurrens Evolution.

Bästa filmen jag såg på Stockholm Filmfestival: The Lobster.

Sämsta filmen jag såg på Stockholm Filmfestival: Gangnam Blues.

Finska film: Big Game.

Norska film: 1001 gram.

Argentinska film: Wild Tales.

Mest deprimerande film: Det vita folket.

Svenska festivalhajpfilm som föll platt: Det vita folket.

Svenska festivalhajpfilm som inte föll platt: Tjuvheder och Min lilla syster.

decadesBloggprojekt som avslutades:
Fripps filmrevyer och Movies – Noir gick i mål med sitt mastodontprojekt Decennier där årtiondena dammsögs efter missade guldkorn. Jag bidrog som vicesheriff varje fredag då alla tre (och ibland fler) skrev om samma film. För min del var det nog roligast att kolla på de gamla Disney-filmerna Robin Hood, Lady och Lufsen och framförallt Dumbo! En annan upptäckt var att jag INTE gillade den gamla stumfilmsklassikern La Passion de Jeanne d’Arc. Däremot lät jag mig underhållas av två män som åt middag och pratade i My Dinner with Andre vilket en del andra inte gjorde. Här hittar ni min sammanfattning av spektaklet.

Filmserie som jag kollat in:
Johan Falk (alla 20 filmer!). Amen vafan! Recensioner kommer nästa år.

Skådis som jag blivit besatt av:
Inte svårt att gissa. Alicia Vikander. Jag har betat av alla filmer hon varit med i och recensioner av dessa kommer under nästa år.

FrimanSvensk tv-serie som jag upptäckt:
Fröken Frimans krig – Som alltså handlar om den svenska klass- och kvinnokampen i början av 1900-talet. Huh?! Ja, visst eller hur! Men faktum är att det en härlig serie som är rolig, lärorik, tänkvärd och spännande. Den puttrar på i ett mycket trevligt tempo utan att liksom ta i för mycket. Jag gillar skådisarna. Sissela Kyle, Maria Kulle och Lena T Hansson är grymma och roliga. Och så har vi Allan Svensson som kvinnornas främste motståndare och hans fru Ulla Skoog som hjärnan bakom mankulissen. Det finns två säsonger med tre avsnitt i varje säsong och serien går att se på SVT Play.

Ett urval av andra tv-serier som jag kollat in:
Bron säsong 3 – Förstås. Saga Norén, länskrim Malmö, ftw.
The Walking Dead säsong 5 och säsong 6 – Japp, perfekt att kolla in zombier efter jobbet på kvällen. Jag gillar samspelet mellan personerna och hur dynamiken ändras.
MasterChef – Lite olika varianter av de brittiska och australiensiska programmen där kocken Marcus Wareings blick är inte att leka med. Jag får bra matlagningsinspiration.
Star Trek: Enterprise – Kanske den svagaste av alla Star Trek-serier men ändå sevärd. Jag ogillar vinjetten grovt. Kaptenen är träig och jag saknar givetvis Jean-Luc. Nu återstår bara den animerade serien och så har jag sett alla Star Trek-serier och -filmer, och inspirerad av Roger Wilson kommer jag nog kryssa den också.
Jordskott – Bättre än sitt rykte och jag älskar att man använder gammal svensk folktro som inspiration.
Allt för Sverige – Njaaee, en ganska svag säsong med mycket krokodiltårar. Det känns som vi sett det mesta förr vid det här laget.
Jills veranda – Njaaee, en ganska svag säsong där det tände aldrig riktigt till. Det kändes ofta stelt mellan Jill och gästen. Avsnitten med Adam Baptiste och Joel Alme var dock riktigt bra.
Kobra – Alltid. Men det nya formatet med två programledare som ska prata med varandra känns lite krystat. Inslagen lika bra som vanligt dock.
Hitlåtens historia – Riktigt intressant om hur sex hitlåtar kommit till.

Årets fem mest lästa blogginlägg:
10 i topp: Filmer 2014, Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann, 10 i topp: Filmer 2013, The Hobbit: The Desolation of Smaug och Midvinterduell (alltid denna Midvinterduell).

 

graffititomten

Och därmed önskar jag och graffititomten Gott Nytt År! 🙂

 

Caleb: ”You tore up her picture.”
Nathan: ”I’m gonna tear up the fuckin’ dance floor, dude. Check it out.”

dance1

dance2

dance4

dance3

%d bloggare gillar detta: