Systrarna Brontë: The Tenant of Wildfell Hall (1996)

wildfell-hallSista filmen ut i Brontë-temat! Trodde vi…

Som jag nämnt i ett tidigare inlägg var det inte helt lätt att hitta filmatiseringar av Anne Brontës verk. Ja, det var faktiskt omöjligt. Vi fick helt enkelt byta medium och kolla in en tv-serie (fast nu börjar väl dessa medier flyta ihop *host*O.J.: Made in America*host*). Till slut hittade vi en BBC-miniserie i tre delar från 1996 baserad på Annes sista roman The Tenant of Wildfell Hall som kom ut 1848, året före hennes död.

En förklaring till att Anne är betydligt mindre känd för eftervärlden än Emily och Charlotte (förutom att Anne dog ung precis som Emily) är att Charlotte, efter vad jag har läst mig till, inte uppskattade The Tenant of Wildfell Hall och därför under resten av sitt liv förhindrade att den kom ut i nyutgåvor.

Värt att nämna är att The Tenant of Wildfell Hall i alla fall blev en stor publiksuccé när den gavs ut första gången. Däremot var tydligen inte kritikerna speciellt förtjusta i den, och alltså inte Charlotte heller. Jag undrar om det feministiska temat var för magstarkt för dem?

Första avsnittet inleds med att Helen Graham (Tara Fitzgerald), en änka med ett okänt förflutet tillsammans med sin son flyttar in i Wildfell Hall, en gård i utkanten av ett litet samhälle på den brittiska landsbygden.

Folket i byn ser på Mrs Graham och hennes liv med nyfikenhet, misstänksamhet och fascination. Vem tror hon att hon är som bor ensam med sin son och livnär sig på att måla hötorgskonst. Det går ju inte för sig! Den lokale prästen inleder en… häxjakt, ja, det är väl det bästa ordet för det.

Men det finns även bybor som känner sig dragna till Mrs Graham på ett mer (ehe) positivt sätt. Framförallt gäller det den unge fårfarmaren Gilbert Markham (Toby Stephens). Men att närma sig Mrs Graham är inte det lättaste. Hon är sluten som en mussla och vill leva sitt liv i fred och inte väcka nån som helst uppmärksamhet.

Vad är det som Mrs Graham har varit med om? I del två av serien som i princip är en enda lång flashbacksekvens får vi reda på just det.

Inledningsscenen av den här serien kändes udda. Framförallt var det musiken som stack ut. En obehaglig kvinnokör med dissonanta röster gav nästan en skräckfilmsstämning, vilket så här när jag har sett hela serien visade sig vara rätt så passande.

Temat i The Tenant of Wildfell Hall känner jag igen från Jane Eyre och även till viss del från Wuthering Heights. Vi har en person med ett okänt förflutet som adopteras av en familj (eller en by) och rör upp känslor med sitt sätt att leva, både positiva och negativa känslor.

Ok, vad är det då som Mrs Graham flyr från? Ja, ganska snart står det klart att det handlar om sviniga män som hon inte vill att sonen ska växa upp med och korrumperas av.

Även om det tog ett tag för mig att komma in i serien så gillar jag den. Här finns allt från humor, stor dramatik, förväxlingar, personer som tar fel beslut, stolthet (och fördom förstås 😉 ), och t.o.m. cliffhangers. Både del ett och två avslutas på ett sätt som gör att man omedelbart vill titta på nästa avsnitt.

Som jag nämnde ovan är del två en tillbakablick på vad Helen varit med om tidigare i sitt liv och till en början så hade jag lite svårt att komma in i den här handlingen eftersom vi nu inte följde de personer (förutom Helen) som vi lärt känna i del ett. Men det släppte ganska snart.

Om du vill se serien själv så är det nu nog dags för mig att varna för spoilers…

I tillbakablickarnas del två introduceras vi för Helens make Arthur Huntington (Rupert Graves), en snygg och charmig man som förför Helen utan svårigheter. Helens mor försöker gifta bort sin dotter med en äldre stofil men den unga Helen ser bara Arthur som ju verkar så rätt och romantisk. Det visar sig snart att Arthur och hans manliga bekanta är svin.

Arthur & Co super och behandlar kvinnor som sopor eftersom detta är nåt som män som är riktiga män ska göra. Och det ska börjas i tid. Helens och Arthurs unge som ska minsann lära sig att dricka sprit innan han har lärt sig läsa. Som tittare är det förståeligt att Helen till slut beslutar sig för att fly.

Arthur framställs som en fullkomligt bindgalen alkoholist som frustar, stönar, skriker och spottar saliv så det står härliga till. För mig var det på gränsen till överspel, eller överdrivet. Men visst, poängen gick fram. Den mannen vill man fly ifrån.

Upplösningen i del tre, där vi hoppar tillbaka till nutid där allt ska knytas ihop, tyckte jag var rolig. Vi får ett klassiskt missförstånd där en osäker karaktär tolkar en situation på fel sätt men så blir det rätt ändå till slut. Och den här gången har Helen lärt sig sin läxa. Hon kastar sig inte in i ett äktenskap som med Arthur. Nej, här krävs det en viss karenstid för friaren.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

Ta nu reda på vad Sofia tyckte om serien genom att klicka här.

Film- och bloggåret 2016

ArrivalDags för en liten årskrönika! Det blir en sammanfattning av mitt eget film/tv- och bloggår. När det gäller filmer så är det inte bara 2016-filmer utan det handlar om allt jag sett i år oavsett tillverkningsår. Min årsbästalista för 2016 års filmer kommer senare, någon gång under vårvintern skulle jag tro, då jag som vanligt känner att jag har en hel del att se ikapp för att kunna klämma fram en lista. Vissa galningar postar ju sina årsbästalistor redan nu. Well, de kan ju alltid uppdateras i efterhand men sånt är ju jobbigt.

 

Bästa filmen jag sett i år:
Jag har sett fyra filmer i år som jag delat ut högsta betyg till, dvs 5/5. Av dessa är nog Room den bästa filmen. Det är förstås en 2015-film men jag såg den på vårkanten när det var dags för att få ut årsbästalistan för 2015. Av 2016 års filmer så är Arrival och Midnight Special i särklass och de enda som hittills fått högsta betyget. Den fjärde filmen är förstås Alien som sågs i höstas på Bio Rio i en Alien/Aliens double feature.

Sämsta filmen jag sett i år:
Utan tvekan Dog Eat Dog. En film som gjorde att jag ville åka hem och duscha bort all smuts och allt äckel efter visningen. Hedersomnämnanden till Indiana Jones and the Kingdom of the Crystal Skull, Independence Day: Resurgence och Jag älskar dig – En skilsmässokomedi.

The Hateful EightÅrets bästa bioupplevelser:
Att för första gången besöka biografen Fontänen i Vällingby var riktigt trevligt. Dessutom var Nocturnal Animals, filmen som sågs vid besöket, en toppenfilm. Men toppupplevelsen var nog att se Quentin Tarantinos The Hateful Eight i 70 mm på ett fullsatt, fokuserat och peppat Rigoletto. En i sällskapet på visningen var inte oväntat Fripps filmrevyer-Henke, denne garant för en lyckad bioupplevelse (om man bortser från American Hustle vill säga). Hedersomnämnande till visningen av Rogue One, även det på ett fullsatt, fokuserat och peppat Rigoletto med en bonus i form av applåder när eftertexterna drog igång. Det som drog ner det hela för min del var ju att filmen i sig inte höll toppklass.

Årets värsta bioupplevelser:
Jag kan ju bara inte låta bli att nämna SF:s IMAX-debacle som i och för sig för min del ledde till att jag hamnade på mysiga Fontänen. I vilket fall, torsdagen innan jag på söndagen skulle se Rogue One i IMAX på Filmstaden Scandinavia så låter SF meddela att man tvingas stänga alla Scandinavias salonger i minst en vecka. Akustikplattor i taket sitter löst och riskerar att ramla ner på huvudet på folk. Otroligt men sant. Jag får reda på det här när jag sitter på tunnelbanan på väg till Rigoletto för att se Nocturnal Animals. Jag blir sur men tänker inte låta det störa min visning. Trodde jag. För när jag kommer fram till bion så är salongen helt tom trots att det står att visningen är utsåld. Vad är det som pågår här? Jo, det visar sig att SF har ställt in visningen för att istället ha ett företagsevent där, ett event som man blivit tvungna att flytta från Scandinavia pga av lösa akustikplattor i taket! Jag och några till står snopna med våra biljetter i handen och undrar hur SF resonerar. Vi får pengarna tillbaka och dessutom en gratisbiljett till en valfri visning. Jag utnyttjar den till att se Nocturnal Animals dagen efter på just biografen Fontänen. Och Rogue One sågs alltså till slut på en bra visning på Rigoletto. Slutet gott, allting gott.

Årets besvikelser:
The Danish Girl var fin men blek. The Big Short var en hajpad film som jag inte gillade nåt speciellt.

10 Cloverfield LaneÅrets överraskningar:
10 Cloverfield Lane var en udda liten film som gjorde mig upprymd. Dredd var en annan lite oväntad glädjespridare.

Årets möte:
Det var kul att träffa Roger Wilson (kämpa!) nere i Malmö och snacka lite kort om Star Trek.

Årets skummaste film: Hmm. Vad har vi här då? Kanske Toni Erdmann? Nej, den var inte skum. Midnight Special var väl lite av ett mysterium nästan hela tiden. Eller? Hmm. I år finns det liksom ingen självklar som Holy Motors, Evolution eller Upstream Color varit andra år.

Bästa filmen jag såg på Stockholm Filmfestival: Hell or High Water.

Sämsta filmen jag såg på Stockholm Filmfestival: Dog Eat Dog.

Italienska film: Suburra. BLYTUNG.

Tyska film: Toni Erdmann.

Mest deprimerande film: Sauls son.

Bloggprojekt:
Jag gick äntligen i mål med att skriva om Johan Falk-filmerna. Jag körde en vecka där jag skrev om alla Alicia Vikanders filmer jag inte hade sett tidigare. Jag och Filmitch-Johan tittade på filmer om Mellanöstern. Ett antal årsbästalistor har betats av.

Skådis som jag blivit besatt av:
Amy Adams får man nog lova att säga.

Svenska tv-serie:
Säsong 3 av Fröken Frimans krig (SVT Play) förstås.

Tv-serier som jag äntligen tog mig an:
Buffy the Vampire Slayer (Netflix) och Angel. Jag har kommit halvvägs genom säsong 5 i Buffy och en bit in i andra säsongen av Angel. Just nu ligger dock Angel på is fram till att säsong 5 av Buffy är avklarad.

midnight-sunEtt urval av andra tv/webb-serier som jag kollat in:
Leif GW Persson – min klassresa (SVT Play): Intressant figur denne GW.
The Hollywood Reporter Roundtables (YouTube): Alltid trevliga och intressanta rundabordssamtal.
MasterChef: De brittiska och australiensiska programmen. Ja, även den betydligt sämre svenska versionen gick ner (Sveriges Mästerkock, TV4 Play). Den amerikanska är usel.
Star Trek: The Animated Series: Skönt att äntligen beta av den enda Star Trek-serie jag inte hade sett. Två säsonger finns det.
Kampen om tungvattnet (SVT Play): Bitvis riktigt bra och spännande snöäventyr men i slutändan något av en besvikelse.
The Mind of a Chef (Netflix): Intressant insikt i olika kockars hjärnor. Bäst när David Chang och Magnus Nilsson (från Fäviken) är i fokus.
Allt för Sverige (SVT Play): Jag såg även denna säsong men serien har tappat sin charm känns det som.
Springfloden (SVT Play): Jag kunde inte låta bli att titta på den trots uppenbara brister. Perfekt som avslutning på helgen.
Så mycket bättre (TV4 Play): Det finns nåt fascinerande över artister som blir rörda när de hör andra artisters versioner av sina egna låtar.
Musikbranschens verkliga stjärnor (SVT Play): Mycket bra, för att hålla det kort. Originaltiteln är Soundbreaking: Stories from the Cutting Edge of Recorded Music. Som vanligt slarvar SVT med att ange originaltitel och vilka som ligger bakom dokumentären i fråga.
Lyckliga gatan (TV4 Play): Sveriges charmigaste programledare Näääk parar ihop artister från förr med unga hip-hopare och magi uppstår.
The Walking Dead, avslutningen av säsong 6: Japp, jag gillar den fortfarande. Jag har ännu inte börjat med säsong 7.
Sagan om Björn Borg (SVT Play): Om en svunnen tid.
Cooked (Netflix): Ambitiöst om vikten av och glädjen i att faktiskt laga sin egen mat.
Jorden runt på 6 steg (Dplay): Filip och Fredrik åker jorden runt för att t ex från en gammal kvinna i öknen i Namibia ta sig till Michael Bolton i Florida via sex bekantskaper. Six degrees of separation.
Hip-hop Evolution (Netflix): Mycket sevärt om hip-hopens födelse och utveckling.
Midnattssol (SVT Play): Sist men inte minst. Givetvis. Otroligt snygg och välproducerad. Frågan är om nåt snyggare har producerats (och koordinerats) för svensk tv nånsin. Tyvärr höll den inte ihop som helhet. För många olika trådar gjorde att det spretade. Inledningen var dock strålande. Synd på så rara ärtor.

Årets fem mest lästa blogginlägg:
Filmspanar-tema: Skurkar – Blue Velvet, 10 i topp: Filmer 2015, En man som heter Ove, 10 i topp: Filmer 2014 och Midvinterduell (alltid denna Midvinterduell).

Vilka länder kommer bloggbesökarna ifrån?
Topp-5 (förutom Sverige): USA, Finland, Irland, Norge och Brasilien.

 

graffititomten

Och därmed önskar jag och graffititomten Gott Nytt År! 🙂

 

toni-erdmann-1

toni-erdmann-2

toni-erdmann-3

Film- och bloggåret 2015

Ex MachinaOj, är 2015 redan slut?! Därmed är det dags för en årskrönika i miniformat. Det blir en snabb sammanfattning av mitt eget film- och bloggår. Det är inte på långa vägar heltäckande och när det gäller filmer så är det inte bara 2015-filmer utan det handlar om allt jag sett i år oavsett tillverkningsår. Min årsbästalista för 2015 års filmer kommer senare, någon gång under vårvintern skulle jag tro, då jag som vanligt känner att jag har en hel del att se ikapp för att kunna klämma fram en lista. Vissa galningar postar ju sina årsbästalistor redan nu…

 

Bästa filmen jag sett i år:
Jag har delat ut högsta betyg till endast en film: Ex Machina SOM INTE GICK UPP PÅ BIO. Gargagagahahhagah. Årets hjärnsläpp av UIP och SF.

Sämsta filmen jag sett i år:
Ganska hård konkurrens i den här kategorin men under Monsters of Film-festivalen i höstas såg jag en galet dålig film som hette Hellmouth. Den tar priset framför näsan på bl a Taken 2, Ursäkta, vad är klockan?, Jupiter Ascending, Ett päron till farsa, Det vita folket, The Amazing Spider-Man 2, German Angst, Gangnam Blues och Lockout.

Kylo RenÅrets bästa bioupplevelser:
Ja, det måste nog bli Star Wars: The Force Awakens i LieMAX-salongen på Filmstaden Scandinavia. Plus att jag hade ruskigt roligt under visningen av Fast & Furious 7 på Saga.

Årets värsta bioupplevelser:
Åh, jag hade förträngt det men om jag tänker efter så blir det givetvis The Babadook på Bio Rios vansinnigt feltänkta biobar Salong 4. En annan dålig upplevelse var att jag under några minuter blev åksjuk pga för högt och gällt ljud under visningen av Spectre på Filmstaden Scandinavia. Som tur var så var ljudet perfekt under Star Wars-visningen. Ytterligare ett bottennapp var förstås filmspanarvisningen av Sagan om prinsessan Kaguya. Den hade det mesta av det värsta.

Årets besvikelser:
Inherent Vice (även solen har fläckar), Jupiter Ascending (jag hoppades på syskonen W trots svidande kritik) och Jag är Ingrid (med så mycket material borde det gått att göra nåt mindre sövande).

ant-manÅrets överraskningar:
Ant-Man (bästa MCU-filmen efter Captain America: The Winter Soldier) och Inside Out (min första Pixar-film!).

Årets möte:
Det med författaren (eller skriver man fortfarande författarinnan?) Sara Bergmark Elfgren i samband med att filmspanarna kollade in Cirkeln. Det var riktigt intressant att få höra om hur det går till bakom kulisserna i filmbranschen…

Årets skummaste film: Utan konkurrens Evolution.

Bästa filmen jag såg på Stockholm Filmfestival: The Lobster.

Sämsta filmen jag såg på Stockholm Filmfestival: Gangnam Blues.

Finska film: Big Game.

Norska film: 1001 gram.

Argentinska film: Wild Tales.

Mest deprimerande film: Det vita folket.

Svenska festivalhajpfilm som föll platt: Det vita folket.

Svenska festivalhajpfilm som inte föll platt: Tjuvheder och Min lilla syster.

decadesBloggprojekt som avslutades:
Fripps filmrevyer och Movies – Noir gick i mål med sitt mastodontprojekt Decennier där årtiondena dammsögs efter missade guldkorn. Jag bidrog som vicesheriff varje fredag då alla tre (och ibland fler) skrev om samma film. För min del var det nog roligast att kolla på de gamla Disney-filmerna Robin Hood, Lady och Lufsen och framförallt Dumbo! En annan upptäckt var att jag INTE gillade den gamla stumfilmsklassikern La Passion de Jeanne d’Arc. Däremot lät jag mig underhållas av två män som åt middag och pratade i My Dinner with Andre vilket en del andra inte gjorde. Här hittar ni min sammanfattning av spektaklet.

Filmserie som jag kollat in:
Johan Falk (alla 20 filmer!). Amen vafan! Recensioner kommer nästa år.

Skådis som jag blivit besatt av:
Inte svårt att gissa. Alicia Vikander. Jag har betat av alla filmer hon varit med i och recensioner av dessa kommer under nästa år.

FrimanSvensk tv-serie som jag upptäckt:
Fröken Frimans krig – Som alltså handlar om den svenska klass- och kvinnokampen i början av 1900-talet. Huh?! Ja, visst eller hur! Men faktum är att det en härlig serie som är rolig, lärorik, tänkvärd och spännande. Den puttrar på i ett mycket trevligt tempo utan att liksom ta i för mycket. Jag gillar skådisarna. Sissela Kyle, Maria Kulle och Lena T Hansson är grymma och roliga. Och så har vi Allan Svensson som kvinnornas främste motståndare och hans fru Ulla Skoog som hjärnan bakom mankulissen. Det finns två säsonger med tre avsnitt i varje säsong och serien går att se på SVT Play.

Ett urval av andra tv-serier som jag kollat in:
Bron säsong 3 – Förstås. Saga Norén, länskrim Malmö, ftw.
The Walking Dead säsong 5 och säsong 6 – Japp, perfekt att kolla in zombier efter jobbet på kvällen. Jag gillar samspelet mellan personerna och hur dynamiken ändras.
MasterChef – Lite olika varianter av de brittiska och australiensiska programmen där kocken Marcus Wareings blick är inte att leka med. Jag får bra matlagningsinspiration.
Star Trek: Enterprise – Kanske den svagaste av alla Star Trek-serier men ändå sevärd. Jag ogillar vinjetten grovt. Kaptenen är träig och jag saknar givetvis Jean-Luc. Nu återstår bara den animerade serien och så har jag sett alla Star Trek-serier och -filmer, och inspirerad av Roger Wilson kommer jag nog kryssa den också.
Jordskott – Bättre än sitt rykte och jag älskar att man använder gammal svensk folktro som inspiration.
Allt för Sverige – Njaaee, en ganska svag säsong med mycket krokodiltårar. Det känns som vi sett det mesta förr vid det här laget.
Jills veranda – Njaaee, en ganska svag säsong där det tände aldrig riktigt till. Det kändes ofta stelt mellan Jill och gästen. Avsnitten med Adam Baptiste och Joel Alme var dock riktigt bra.
Kobra – Alltid. Men det nya formatet med två programledare som ska prata med varandra känns lite krystat. Inslagen lika bra som vanligt dock.
Hitlåtens historia – Riktigt intressant om hur sex hitlåtar kommit till.

Årets fem mest lästa blogginlägg:
10 i topp: Filmer 2014, Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann, 10 i topp: Filmer 2013, The Hobbit: The Desolation of Smaug och Midvinterduell (alltid denna Midvinterduell).

 

graffititomten

Och därmed önskar jag och graffititomten Gott Nytt År! 🙂

 

Caleb: ”You tore up her picture.”
Nathan: ”I’m gonna tear up the fuckin’ dance floor, dude. Check it out.”

dance1

dance2

dance4

dance3

Stephen King: Rose Red

Rose RedTitel: Rose Red
Regi: Craig R. Baxley
År: 2002
IMDb
| Filmtipset

Rose Red är en tv-miniserie i tre delar och bygger alltså på ett originalmanus av Stephen King och det faktumet skvallrar som vanligt om kvaliteten. Den här gången är det dock värre än vanligt.

Joyce Reardon (Nancy Allen) är en professor i parapsykologi som vill studera övernaturligheter i en gammal byggnad, Rose Red, där det sägs spöka och att folk försvinner. Därför bjuder hon in ett gäng personer med olika parapsykologiska förmågor under en helg för att väcka till liv det gamla spökslottet.

Neeeeeeeeeej. Så här dåligt får det inte bli med en sån här budget. Det gör liksom fallet extra tungt och bidrar till bottenbetyget som denna skapelse, segare än kola, kommer att få. Det var plågsamt att titta på Making of-filmen som ingick på dvd:n. Alla möjliga inblandade, från Stephen King själv till specialeffektsmakarna, sitter och babblar om hur bra allt är. King: ”I wanted to make the haunted house story of haunted house stories”. Oj, oj, det blev verkligen en unik spökhushistoria, nämligen den sämsta av alla.

Precis som i Kings egna version av The Shining är det ruggigt segt. Ingen spänning över huvudtaget. Inget oväntat sker nånsin. Allt är liksom avslöjat från början. Gengångarna visar sig direkt och sen var spänningen helt bortblåst. Alla karaktärer är stereotyper helt utan djup. Dialogen och skådespelarinsatser är bland det sämsta jag sett. Stelt, uppstyltat och tillgjort är bara förnamnet. Tajmingen i berättandet saknas helt. Detta är ju en tv-serie från början och när dvd:n släpptes skulle man enligt uppgift ha gjort en rejäl omklippning. Detta verkar inte vara gjort eftersom det ständigt och jämnt kommer jobbiga partier som avbryter handlingen och troligen ska visas direkt efter ett reklamavbrott. Här sveper kameran fram över eller inne i byggnaden ackompanjerad av en ”läskig” ljudbild och absolut inget händer. Bara jobbigt och gör om möjligt filmen ännu segare. Jag fattar inte varför King inte inser att han helt enkelt inte kan skriva filmmanus.

1/5

Stephen King: Golden Years

Golden YearsTitel: Golden Years
Regi: Michael Gornick
År: 1991
IMDb
| Filmtipset

Golden Years är ett exempel på sånt som King har skrivit direkt för tv eller film och det är dessutom ett exempel på att det aldrig blir bra när King skriver manus själv, vare sig det är ett originalmanus eller baserat på nån av hans böcker.

Sf-dramat Golden Years handlar om 70-årige Harlan som jobbar som vaktmästare på forskningsinstitut där en galen doktor, Toddhunter, gör galna experiment där varningslamporna blinkar rött. Doktorn vägrar avbryta och nåt går fel. Doktorn hinner dock fly innan det hela exploderar. Harlan befinner sig i närheten, överlever explosionen men blir exponerad för nån sorts grön strålning. Några dagar senare visar det sig att Harlan blir yngre för varje dag och syntesten han tidigare misslyckats med går plötsligt galant. Detta är förstås intressant för ondskefulla personer med makt som vill utnyttja fenomenet. Personer från en hemlig myndighet, The Shop (Pling! King-klockan ringer), anländer och Harlan och hans fru flyr tillsammans med institutets säkerhetsansvariga, Terry (Felicity Huffman), en kvinna med ett förflutet i The Shop men som nu har blivit snäll.

Oj oj oj, vad dåligt. Det är kassa skådisar och en otroligt seg handling. Det är fyllt med alla klicheér från andra (och bättre) filmer i samma genre. Värst är nog den där Doktor Toddhunter som har vit rock, glasögon och ett hår som står åt alla håll. Han ska spela excentrisk men det blir bara buskis. Det lustiga är att skådisen som heter Bill Raymond även, helt oväntat, är med i Lars von Triers Dogville. En skådis som jag kände igen (till utseendet, inte namnet) var Stephen Root som spelar Milton i Office Space. Här spelar han över i sin roll som administratör som är besatt av fakturor och blanketter. Kände även igen Ed Lauter från Familjen Macahan där han spelade ondskefull sheriff.

Så det var alltså en samling halvkända skådisar men de lyckas inte träffa rätt i sina roller överhuvudtaget. Det är nåt i regin som saknas. Tajmingen är fullständigt åt pipsvängen. Det blir aldrig det minsta spännande, bara smetigt och töntigt. Effekterna är skrattretande och logiken får man leta efter med svepelektronmikroskop. Den enda som får godkänt är, inte helt oväntat, skurken från The Shop, som spelas av R.D. Call.

Som tur var var dvd:n bara tre timmar lång. Ursprungligen är det ju en tv-serie som jag tror i sin helhet är betydligt längre och det vet jag inte om jag klarat med hälsan i behåll. Det enda roliga för mig som King-fantast var att jag snappade upp några referenser till några Kingböcker. Meddelande till Stephen King: Håll dig borta från allt som har med filmmanus att göra och skriv böcker!

1+/5

PS. Är inte Felicity Huffman här lite lik Dana Scully aka Gillian Anderson från The X-Files? Nå, de platsar i alla fall som Lika som bär.

Felicity Huffman Dana Scully

Stephen King: It

ItTitel: It
Regi: Tommy Lee Wallace
År: 1990
IMDb
| Filmtipset

För några år sen köpte jag in fyra dvd-filmer baserade på manus av Stephen King. Det som var lite speciellt var att det var originalmanus, alltså manus av King som inte var baserade på nån av hans böcker. Det var just därför jag köpte filmerna, det var ju enda sättet att ta del av just dessa King-historier. Nu tänkte jag posta recensioner av dessa filmer. Ni kan alltså se fram emot ett litet King-tema de närmsta dagarna. Men vi fuskar lite först med tv-film som utan tvekan bygger på en av hans böcker. Det handlar om Det.

Stephen Kings tegelsten It (Det), på över 1000 sidor, är på min topplista över Kings bästa romaner (topp-3 tillsammans med The Stand och The Dark Tower-böckerna). Nu har jag sett tv-versionen (två avsnitt på vardera 1.5 timme) av detta episka verk. Precis som i boken så utspelas den i småstaden Derry, Maine, dels kring 1960 och dels 30 år senare. Ondskan självt, här kallad Det, härjar i form av clownen Pennywise (Snåljåp). Barn försvinner och mördas. Sju stycken lite annorlunda eller mobbade barn bildar tillsammans Förlorargänget (The Loosers’ Club) och bestämmer sig för att ha död på Det. De lyckas – nästan, för 30 år senare kommer Det tillbaka och de nu vuxna förlorarna måste återvända till Derry… där Pennywise väntar, muahahaha.

Det första avsnittet utspelas till största delen när förlorarna var barn, alltså kring 1960. De sju (Bill, Ben, Mike, Bev, Stan, Eddie och Richie) presenteras i tur och ordning. Här har filmmakarna lyckats få till en mysig och samtidigt läskig stämning. Jag får klara Stand by Me-vibbar. Barnskådisarna är grymma och bättre än de vuxna. Det kanske inte är så konstigt då barndomens magi har en förmåga att försvinna både på film och i verkliga livet. Pennywise är betydligt mer otäck när det är barn som möter honom. Med det sagt så är Tim Curry som clownen Pennywise helt underbar. Hans slemmiga röst parat med hans lekfulla clownmanér ger ett av de obehagligaste monstren någonsin faktiskt. Clowner är läskiga helt enkelt. Första avsnittet får 4-/5.

I det andra avsnittet så anländer de nu vuxna förlorarna till Derry för att återigen möta Det, och direkt så är magin till stor del borta. Tyvärr. Det första avsnittet var faktiskt riktigt bra och en svag fyra i mina ögon. Det andra avsnittet kändes bitvis som en sämre kopia av det första. De vuxna skådisarna lyckas inte riktigt bli trovärdiga på samma sätt som barnen. Det bästa med historien i Det är hur Det/Pennywise egentligen inte i sig själv är så stark, utan hur Det utnyttjar det svaga i en själv, det som man är mest rädd för, och livnär sig på det. Det funkar ju på samma sätt med mobbare och den mobbade. Om man går samman, är starka tillsammans så kan man övervinna det, precis som Förlorargänget gör. Just detta var så mycket bättre när det gestaltades av barn. Andra avsnittet får 3/5.

Slutbetyget till hela tv-filmen blir en stark trea.

3+/5

Filmspanar-tema: Barndom – tv-upplevelser från förr

VebisÅrets andra filmspanartema är Barndom och just den vinkling som jag bestämde mig för har jag snuddat vid förr. Det var i samband med ett tidigare tema, nämligen En film som jag ångrar att jag sett, då jag skrev om hur jag upplevde The Haunting så olika som barn och vuxen. Den här gången lämnar jag mitt vanliga format med först lite allmänt snack och sen fokus på en speciell film. Jag kör en lista à la Henke. Det blir en lista på tv-upplevelser från förr. Främst handlar det om tv-serier men det kommer slinka med en del filmer också. Gemensamt är dock att jag såg alla som barn framför teven och fick en upplevelsen som etsade sig kvar i minnet.

****

Chocky
Chocky var en brittisk sf-serie som jag har vaga minnesbilder av. Jag minns bara att jag var fascinerad och lite skrämd av den och att den handlade om en pojke som blev besatt av en utomjordisk varelse. Haha, ja, och den där vinjetten är ju lite obehaglig faktiskt. Lite research visade att serien bygger på en sf-historia av John Wyndham och att det gjordes tre serier under 80-talet: Chocky, Chocky’s Children and Chocky’s Challenge. Och vet ni vad? Det planeras en ny filmversion med Steven Spielberg som regissör.

Det var en gång (Il était une fois…)
Den här tecknade serien är det kanske fler som kommer ihåg. I efterhand har jag förstått att det är ett franskt original men det är ju sånt som man inte tänker på som barn. Jag minns att det fanns olika upplagor av serien. Först en från stenåldern, sen en framtidsversion i rymden och så en som utspelades inne i människokroppen. Härlig fantasi, lärorikt och vilken musiken av Bach i den första vinjetten (jag var helt besatt av den där musiken minns jag nu)!

Flykten från New York (Escape from New York)
Oj, den här filmen har jag inte vågat se om eftersom jag är livrädd att den ska blekna rejält. Jag såg den ensam hemma en kväll när mina föräldrar var på nån fest och det var nog det bästa jag nånsin hade sett. Snake Plissken!

Lace
Vet ni vad? Vi kastar in en överraskning här också. Eller? Lace var en sån där klassisk miniserie som man gjorde på 80-talet. Den utspelas under en ganska lång tidsperiod, innehåller mysterium och är proppfull med romantik, främst i form av en arabisk prins. Haha, underbart. Nedan hittar ni en sanslös trailer, kolla in den!

Sinkadus
Första svenska serien på listan. Jag minns i princip ingenting från den förutom att jag gillade titeln (Sinkadus!) och så var Mona Seilitz med. Research visade att Sinkadus var en uppföljare till en tidigare serie, Ärliga blå ögon, som jag har ännu vagare minnen av men jag minns att mina föräldrar gillade den. Kolla nu in detta underbara klipp på inledningen av ett Sinkadus-avsnitt inklusive en introduktion av hallåan Arne Weise.

Dubbelstötarna
Vi kör ytterligare en svensk kriminalare med radarparet, studierektorn (Björn Gustafson som alltid cyklar) och läkaren (Frej Lindqvist), som ska råna en bank tillsammans. Jag minns serien som både spännande och rolig. Skulle den hålla idag? Ja, klippet nedan kanske ger svaret.

En härlig tid (The Wonder Years)
En mysig och supernostalgisk serie. När Fred Savage, i huvudrollen, blev äldre tappade jag nog intresset har jag för mig. Det var liksom inte samma mysiga känsla längre. Kolla in seriens vinjett för att få en känsla av stämningen. Savages syrra i serien spelas av Olivia d’Abo vars pappa är kusin med Maryam d’Abo som spelade Bondbrud i The Living Daylights, så nu vet ni det. 😉

Fripassageraren (Blindpassasjer)
På förra filmspanarträffen pratade vi lite om gamla tv-serier eller filmer som man såg som barn och bara vet att man gillade. Man kanske inte minns namnet på dem och man kanske inte minns så många detaljer men ändå minns man dem tydligt. Den norska sf-serien Fripassageraren var en sådan för mig. Jag minns några scener som skrämde mig, en med en bonde (?) med ett helt blankt ansikte utan några drag på en okänd planet och så en scen med avfallskvarn med ett läskigt ljud. Några googlingar senare visste jag serien hette. Blindpassasjer heter den i original.

All Summer In A Day
På ovan nämnda filmspanarträff nämndes en annan sådan serie. Det skulle vara en science fiction-historia om en framtid där det regnar hela tiden. Vi träffar några barn som är inomhus och det bara regnar och regnar. En flicka ritar dock en sol. Och så plötsligt kommer solen fram för en kort stund och barnen springer ut och njuter och leker. Det ringde en klocka för mig direkt. Det här hade jag sett och gillat. Google är bra att ha. Det handlar om kortfilmen All Summer In A Day som bygger på en korthistoria med samma namn av Ray Bradbury. Hela filmen finns på YouTube!

V
Vi avslutar som sig bör med 80-talsseriernas 80-talsserie för min del. Härlig 80-talskänsla och dessutom science fiction. Det kan inte bli bättre. Det här var årets snackis. Klassiska scener:  första gången vi får se en ödlas rätta ansikte bakom människomasken + när Diana slukar en hamster hel + när människoödlebebisen föds och räcker ut tungan. Jag minns också att det var en del rabalder kring seriens avslutning, nånting med att de sista delarna slogs ihop till en enda där en massa hade klippts bort. Och var det inte snack om att barn inte skulle få se den då den var för läskig och våldsam också?

****

Några andra klassiker som jag funderade på men som hamnade utanför listan var:

Professor Balthazar
Röd snö
Ålder okänd
Tillbaka till Eden (Return to Eden)
Automan
Det stora skogsäventyret (Brendon Chase)
Pojken med guldbyxorna
Shogun
Törnfåglarna (The Thorn Birds)
Den osynlige mannen (The Invisible Man)
Vilse i pannkakan (uh-uh, burr, storpotäten)

****

Minns mina filmspanarkompisar sin barndom i ett nostalgiskt skimmer eller hade de en tuff uppväxt? Kolla in här:

Rörliga bilder och tryckta ord
Moving Landscapes
Fripps filmrevyer
The Velvet Café
Fiffis filmtajm
Filmparadiset
Mode + Film
Addepladde
ExceptFear
Filmitch
Flmr

Star Trek-sommar – Star Trek: The Original Series

Jag har alltid gillat Star Trek (mer än Star Wars) och för några år sen såg jag om filmerna. Alltså inte några av tv-serierna utan de 11 filmerna, där den första kom 1979 och den senaste 2009 då J.J. Abrams rebootade alltihopa. Nu så här i sommarstiltjen så tänkte jag att det kunde passa att samla ihop mina gamla recensioner av dem. Det blir en recension per dag med ett uppehåll på en vecka då jag befinner mig ute i sommarsverige utan riktiga datorresurser. När jag recenserar filmerna så försöker jag se dem som fristående filmer men det är ju klart att det blir lite roligare om man har bakgrundsinformation om vissa saker. Vi börjar emellertid med en mjukstart i form av ett kort omdöme av originalserien som jag faktiskt äger på plastbitar (dvd alltså). ”Engage!”

****

Titel: Star Trek: The Original Series
Skapare: Gene Roddenberry
År: 1966-1969
IMDb

”Space: the final frontier. These are the voyages of the starship Enterprise. Its five-year mission: to explore strange new worlds, to seek out new life and new civilizations, to boldly go where no man has gone before.”

Detta var ett givet köp för mig då jag verkligen gillar Star Trek. Egentligen började det hela med The Next Generation när SVT visade den serien. Sen såg jag en hel del avsnitt av originalserien när femman visade dem för ett antal år sen. För mig var det en ren fröjd att nu ha alla avsnitt av originalserien. Stämningen är så skön att det bara inte finns. Kirk, Spock och McCoy är en oslagbar kombination. Spock som är till hälften vulcan, till hälften människa men som inte vill annat än att bli mindre mänsklig; McCoy som är hetlevrad och hela tiden stör sig på och gnabbas med Spock; och så Kirk som en sorts macho-medlare i mitten. Äventyren är i princip alltid av samma slag. Skeppet Enterprise kommer till en okänd planet eller stöter på ett okänt rymdfenomen. Till en början verkar alltid vara ganska ofarligt eller för bra för att vara sant (t ex om man har kommit till vad som verkar vara en paradisplanet så bara måste finnas nåt otäckt som väntar i kulisserna). Även om serien är episodisk så finns ändå en röd tråd vad gäller personernas utveckling. Intressantast är att följa Spock. Ja, jag gillar verkligen Star Trek: TOS.

The Ides of March

Titel: The Ides of March
Regi: George Clooney
År: 2011
IMDb
| Filmtipset

Jag har inte sett så många filmer med Ryan Gosling. Gulliga och harmlösa The Notebook är nog den enda som jag kommer på just nu. Ja, förutom Drive då som jag såg alldeles nyss. Nu blev det en till Gosling-film på kort tid, nämligen den George Clooney-regisserade The Ides of March (den svenska titeln utelämnar jag då jag tycker den kändes klichémässig). Efter Drive så var det som att jag väntade mig nya underverk bara för att Gosling var med. Jag fick väl inte riktigt det men en bra film det är The Ides of March definitivt. När det gäller Gosling så känns det lite som om han kör sin ”var så stiff som möjligt”-stil. Hmm, jag är lite tveksam till hans skådespelartalang.

George Clooney har en biroll i filmen där han spelar den demokratiske presidentkandidaten Mike Morris. Fokus i filmen är istället det rävspel som pågår bakom kulisserna. Riktigt kul är det att se Evan Rachel Woods som ni bara måste se i Mildred Pierce, en supertvserie med Kate Winslet som mamman som gör allt för sin dotter (som inte är alltför tacksam kan man väl säga). Jag minns inte så rackarns mycket från The Ides of March. Det är ett hyfsat drama om valkampanjer och om att stå för det man tycker. Själva dramat känns väl kanske som det mer hör hemma i en tv-serie. Nu säger jag inte att det skulle vara en dålig tv-serie men ändå.

3+/5

Twin Peaks


Titel: Twin Peaks
Skapare: David Lynch & Mark Frost
År: 1990-1991
IMDb

Som utlovad kommer här ett omdöme om Twin Peaks och också som utlovad så blir det en ganska kort text. För betydligt matigare analys så får jag som tidigare hänvisa till BlueRoseCase.

Jag såg Twin Peaks när den visades på SVT för en herrans massa år sen och blev totalt fast. Det var egentligen bara en tidsfråga innan jag skulle köpa den på dvd och så dök då den där guldboxen upp. När jag nu såg om hela serien så var jag fast igen, kanske inte riktigt på samma sätt som första gången men likväl fast. Mycket är underbart och första säsongen är genomgående suverän. Det som överraskar mig en aning är jag faktiskt tycker det bitvis är riktigt otäckt. Bob är inte att leka med. Under andra säsongen, som av nån anledning har dragits ut på, så sjunker kvaliteten lite grann. Några av sidohistorierna är inte lika bra, främst är det den med James på egna äventyr som inte platsar. Slutet av säsong två når dock upp till första säsongens nivå, om inte högre. Avslutningen är underbar och jag hade kunnat kolla på hur många avsnitt som helst som utspelas i The Black Lodge. Dessutom var Windom Earle en trevlig bekantskap.

Twin Peaks är tokbra helt enkelt.

%d bloggare gillar detta: