Atomic Blonde (2017)

Jag tror aldrig att jag varit nåt jättefan av Charlize Theron. Det är inte så att jag ogillar henne, men om jag ska lista favoritskådisar så dyker hon i alla fall inte upp i skallen. Jag har inte heller varit förtrollad av hennes skönhet. Kanske är hon för docklik i ansiktet, jag vet inte. Man tvingades ju i alla fall att fulsminka henne rejält när hon skulle spela Aileen Voorhees.. eh Wuornos i Monster.

Men vänta nu, hon var väl ändå en badass i Mad Max: Fury Road? Ja, det var hon. När jag läser igenom min recension av filmen så ser jag att jag mycket riktigt kallar henne för en badass och hon är det som styr handlingen framåt. Det är likadant när jag kollar upp min gamla (på bloggen opublicerade) text om Monster. Jag skriver att Theron grym som Aileen och att jag håller med Oscarsjuryn som gav henne en guldgubbe för sin insats.

Och ändå så är hon inte nån personlig favorit. Hmmm.

Nu har jag sett Atomic Blonde, Therons bidrag till spionactiongenren där det slåss både mycket och brutalt. Enkelt beskrivet så är det John Wick fast med Charlize istället för Keanu. Och jag gillar’t.

Atomic Blonde känns verkligen som en serieroman i sin estetik, och den bygger ju mycket riktigt på en sån. Eller är det grafisk roman man ska kalla det? I vilket fall, filmen är grymt snygg och med grymt snygg musik (förutom en överanvändning av ”99 Luftballons”).

Filmen hoppar mellan en debriefingscen i London där Charlize är stenhård (påminde mig lite om Basic Instinct) och scener i dåtid där vi får följa Therons spion på uppdrag i Berlin.

Inledningsvis var jag lite orolig att filmen i själva verket bara skulle vara en enda lång musikvideo. Bra låtar, coola scener men helt utan substans. Lite samma brist som Suicide Squad lider av. Men jag tyckte faktiskt att det fanns nåt här som drog in mig och fick mig att känna nåt i magen.

Apropå bra musik så var det kul att återigen höra Public Enemys ”Fight the Power” i en nutida film. Senast var det ju Jaylah och Scotty som diggade den i Star Trek Beyond. Den låten verkar ha fått en revival (”nytt liv” på svenska?). Men bäst använd är den ju ändå i Do the Right Thing, filmen som den ursprungligen skrevs för.

Nu till fajterna. De är svinbra på ren svenska. Min favorit är en lång sekvens mot slutet där Theron ska försöka smuggla ut en person från Östberlin i skydd av en demonstration. Det hela urartar till en galen och brutal fajt i ett trapphus och vidare in i en lägenhet. Det påminde mig lite om vissa av Tony Jaas mest stenåldersbrutala fajter (bl a en i Ong-bak där han slåss mot ett kylskåp).

Det jag kanske gillade mest med fajtingscenerna var att jag egentligen aldrig såg skillnad på Charlize Theron och hennes stuntkvinna. Här har man verkligen ansträngt sig för att det ska bli sömlöst, och det är inte så konstigt då det är stuntmannen David Leitch som regisserat filmen. Leitch gjorde ju för övrigt den första John Wick-filmen tillsammans med Chad Stahelski (en annan stuntsnubbe).

Förutom fajterna, musiken, en stenhård Charlize (ursnygg på ett mänskligt och inte docklikt sätt den här gången) så gillade jag miljöerna i Berlin väldigt mycket. Givetvis får vi en sekvens som utspelar sig i tunneln med de breda pelarna med orangefärgad mosaik som vi sett i bl a Hanna och Captain America: Civil War och en mängd andra filmer.

Mot slutet får vi ett antal svängningar i handlingen där agenter först är agenter, sen dubbelagenter och slutligen kanske trippelagenter. Kanske lite onödigt svängigt men det var inte nåt som störde helhetsupplevelsen. En sån som Eddie Marsan vägde upp på plussidan. Och Bill Skarsgård är tydligen the It Boy just nu.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Andra som tyckt till om Atomic Blonde: Rörliga bilder och tryckta ord, Fripps filmrevyer, Movies – Noir, Fiffis filmtajm och Har du inte sett den?-Carl.

 

Hmmm (igen), jag undrar hur många stunttjejer de egentligen använde? Imponerande, Charlize.

Dog Day Afternoon (1975)

Efter Norrmalmstorg så fortsätter vi på det inslagna spåret med filmer om bankrån och gisslandraman och även denna gång är det verkliga händelser som ligger till grund. Min text om Dog Day Afternoon skrevs i januari 2004.

Al Pacino och John Cazale ska råna en bank men det mesta går fel och de två tar gisslan och stannar i banken och förhandlingar med polisen inleds.

Jag tyckte det här var en bra film. Eftersom den i princip utspelar sig på samma plats hela tiden kan man kalla det ett sorts kammardrama. Det uppstår en speciell känsla p.g.a detta, en sorts intensitet som gör att man känner att man är där, i sommarvärmen den där svettiga eftermiddagen i New York. Jag gillade att man kastades direkt in i handlingen utom nån som helst bakgrundshistoria om de två rånarna, om varför de ska råna banken eller vad som har hänt innan. Detta får man reda på allt eftersom filmen håller på och anledningen till själva rånet är ganska oväntad. Själva handlingen, där gisslan i viss mån tar rånarnas parti, påminner en del om Norrmalmstorgsdramat som det ju nyligen gjordes en svensk tv-film om (dock inte lika bra som Dog Day Afternoon).

I Dog Day Afternoon får Pacino spela ut en hel del medan Cazale spelar (utmärkt) en mer tillbakadragen person. Bäst blev det när anledningen till rånet kommer till platsen och pratar i telefon med Pacino. Mot slutet blir det ganska spännande och en ung Lance Henriksen får till slut agera och säga några repliker och inte bara stå i bakgrunden och se hård ut (vilken han i och för sig gör bra också).

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Norrmalmstorg (2003)

Efter några intensiva veckor under Stockholm Filmfestival drar jag ner på ambitionsnivån och passar på att skicka ut några gamla preblogg-recensioner. Först handlar det om en svensk tv-film om Norrmalmstorgsdramat, dvs rånet och det efterföljande gisslandramat i Stockholm 1973 som gav upphov till uttrycket Stockholmsyndromet. Det som är lite passande i sammanhanget är att det faktiskt under 2018 kommer en stor Hollywood-produktion om händelsen. Den filmen kallas Stockholm och i rollerna ser vi bl a Ethan Hawke, Mark Strong och Noomi Rapace. Min text om Norrmalmstorg skrevs i september 2003.

Norrmalmstorg är en tv-film om dramat på en bank vid Norrmalmstorg i Stockholm där rånaren krävde tre miljoner samt att fängelsekunden Clark Olofsson skulle föras till banken. Rånaren höll fyra personer gisslan i nästan en vecka.

Det här var en intressant filmidé men ganska dåligt utförd tyckte jag. När jag ser liknande filmer där rånare har tagit gisslan osv, funderar jag alltid på hur rånarna egentligen tror de ska komma undan. De är ju i ett hopplöst läge men det verkar aldrig riktigt fatta det. Likadant är det i denna film där rånaren tror han kan åka ifrån banken i en bil med tre miljoner. Nåväl, själva filmen tyckte jag inte var speciellt spännande. Poliserna kändes lite töntiga (det kanske de var också). Rånaren kändes lite töntig också för den delen. Positivt var att filmen utnyttjade autentiska tv-klipp från händelsen. Det skapade en verklighetskänsla i alla fall. Men problemet var att det aldrig blev tillräckligt intensivt eller spännande.

Det här med det s.k. Stockholmssyndromet är ju lite intressant. Det innebär ju att en gisslan plötsligt börjar sympatisera med rånaren och vända sig emot polisen. Jag vet inte, i filmen kändes det mer som om gisslan helt enkelt ville överleva och därför tyckte att polisen exempelvis inte skulle storma eftersom som gisslan då bedömde att de skulle kunna skadas själva.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

När jag tittar in på IMDb-sidan om den nya Hollywood-remaken Stockholm så ser jag att den har fått genrebeteckningen Komedi (förutom de förväntade Crime och Drama). Jag nämner i min text om Norrmalmstorg att den aldrig blev tillräckligt spännande. Kanske var det så att den verkliga historien inte var speciellt spännande utan ger mer om man vinklar det hela på ett humoristiskt sätt? Tv-filmen Norrmalmstorg finns förresten att se på SVT Öppet Arkiv.

The Endless (2017)

Henke från Fripps filmrevyer ville ha sällskap när han skulle se The Endless på filmfestivalen, och det var tur det eftersom det gjorde att jag faktiskt kom iväg på festivalen. Av nån anledning så har jag inte känt samma sug som förr om åren.

Eftersom The Endless inte skulle visas förrän vid åtta hann jag dessutom med att se en annan film tidigare på kvällen, nämligen Beast som jag redan skrivit om. Det blev en trevlig fredagskväll med två festivalfilmer!

The Endless handlar om två bröder som flytt från en märklig sekt. Tio år senare lever de ett tråkigt liv och verkar inte riktigt ha kommit tillbaka in i samhället, i alla fall inte socialt.

En dag anländer ett paket till bröderna. Innehållet visar sig vara en videoinspelning med en tjej från sekten. Hon pratar om nån typ av ascension och att man inte ska vara orolig om de är försvunna. Efter detta vill den yngre brodern Aaron åka tillbaka till sekten, eller Camp Arcadia som de själva kallar sig. Aaron känner fortfarande att de som bor i lägret är typ de enda vänner de har haft.

Den äldre brodern Justin som känner ett ansvar för Aaron och var den som tog initiativet att lämna Camp Arcadia är skeptiskt. Han är övertygad om det är en självmordssekt. Men till slut låter han sig övertygas om att besöka lägret ett dygn. Bara ett dygn.

De ger sig av till Camp Arcadia. Frågan är vad de kommer att hitta där?

Jag är glad att jag hakade på den här filmen. Det visade sig bli en sån där skön festivalupptäckt. Jag visste ingenting om vare sig filmen eller de två snubbarna som regisserat och dessutom spelar bröderna i filmen. Tydligen är de hyfsat kända i indiefilmvärlden. Justin Benson och Aaron Moorhead heter de.

I grunden är det ett drama om relationen mellan två bröder (ett bra och mot slutet rörande drama) och det är berättat i form av en science fiction/mysterie-film. Science fiction-elementet har att göra med vilket typ av plats som lägret egentligen är och mer specifikt hur tid fungerar där. En film som man osökt kommer att tänka på är en annan indie-rulle, nämligen Primer. Fast The Endless är ganska olika då det här egentligen inte handlar om att grotta ner sig i detaljer, analysera fram och tillbaka och klura ut vad som pågår och vem som är vem och när.

I The Endless handlar det mer om hur man skulle reagera om man hamnar i en sån situation som rollfigurerna i filmen har hamnat i. Egentligen finns inget mysterium att lösa. Saker är helt enkelt som de är.

Å andra sidan så är man som tittare förvirrad till en början och man försöker förstå vad som händer. Men när man väl har förstått det, eftersom filmen gör det väldigt tydligt, så handlar det mindre om att lösa ett mysterium och mer om att analysera mänskligt beteende.

Filmens budget är förmodligen väldigt låg, relativt sett, men jag tycker man har utnyttjat de resurser man har haft på bästa sätt. Fotot var speciellt. Det var lite för ljust, lite suddigt eller nåt, och kameran rörde sig på ett sätt som gav en obehaglig stämning. Inledningsvis var jag lite störd av stilen men efter ett tag tyckte jag bara det var snyggt. En sekvens i slowmotion där Justin tar en joggingtur i lägret och springer förbi olika pågående aktiviteter i lägret var väldigt effektiv.

De tidsparadoxer som filmen presenterar ger scener med en rejäl obehagsfaktor. Varför ser vi hela tiden en ilsken man komma gående i full fart med nedböjt huvud som en oxe? Varför finns det tre månar? Hur kan man hitta en film på sig själv i en låda på botten av sjö? Fast egentligen är det inte paradoxer, snarare tidsfaktum, tidsbubblor.

Det förekommer en hel del visuella effekter och med tanke på filmens budget så har man gjort ett väldigt bra jobb. Det finns dock ett undantag som involverade eld. Det hade man kanske kunnat lösa på ett annat sätt, i kameran med riktig eld istället för cgi-eld i efterhand. Men det var enda gången som jag störde mig på effekterna.

Justin Benson och Aaron Moorhead är ena riktiga eldsjälar (inte cgi-eldsjälar) vad det verkar. De jobbar inom indie-skräck-genren har jag förstått. Baserat på The Endless så handlar det om idébaserade filmer som utforskar ett tema, snarare än Paranormal Activity. Det gillar jag, och jag gillade The Endless så pass mycket att jag delar ut en fyra.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Jag såg alltså The Endless på Stockholm Filmfestival och visningen tog faktiskt slut trots filmtiteln. När får den vanlig svensk biopremiär? Ja, troligen aldrig skulle jag säga. Men man vet aldrig.

Kolla nu in vad Movies – Noir-Christian (som trevligt nog dök upp på visningen) och Henke tyckte om filmen.

<brasklapp> Jag har inte sett Paranormal Activity så jag kanske inte ska använda den som exempel. </brasklapp>

The Killing of a Sacred Deer (2017)

Minns ni den unga killen som var på fiskebåten tillsammans med Mark Rylance i Dunkirk? Han, skådisen alltså, heter Barry Keoghan och är 25 år gammal. 25 år gammal?! What? Jag trodde han var typ 17. Han ser ut som det i alla fall.

I Dunkirk är han inte med så mycket men det lilla han var med så fanns det nåt envist, nästan obehagligt eller åtminstone udda, över honom.

I Giorgos Lanthimos nya film The Killing of a Sacred Deer är Keoghan (lustigt stavade namn de ofta har, de goda irländarna) perfekt castad som en psykopatpojke som plågar en familj bestående av läkaren Steven (Colin Farrell), hans fru Anna (Nicole Kidman), dottern Kim (Raffey Cassidy) och sonen Bob (Sunny Suljic).

Psykopatpojken, som heter Martin, verkar till en början vara en ganska vanlig pojke (i alla fall för att vara en pojke i en värld skapad av Lanthimos). Efter ett tag inser vi som tittare emellertid att inte allt står rätt till i huvudet på Martin. Av orsaker som ni får upptäcka när ni ser filmen så börjar Martin på ett Funny Games-liknande sätt att infiltrera Stevens familj. Till en början är det till synes oskyldigt, men känslan av att nåt är fel finns ändå där. Och det blir bara värre och värre för stackars Steve och resten av familjen.

Mmm, ja, Giorgos Lanthimos har verkligen en egen stil. De tre filmer jag nu har sett av denne grekiske auteur (eller är det ett förlegat uttryck?) har alla det gemensamt att de bygger upp en konstruerad värld där vanliga spelregler inte gäller. För att filmerna ska funka behöver man släppa det här med logik, normalt beteende och vanliga fysiska eller biologiska lagar. Här kan allt hända, och i Lanthimos värld så funkar det, förutsatt att du går in i filmen med öppet sinne.

Ta bara en sån sak som hur skådisarna levererar sina repliker. De uttrycker sig stelt och utan känslor. Jag undrar vilken regi skådisarna har fått från Lanthimos. ”Spela totalt uttryckslös utan ilska, sorg, glädje eller nerv”. Och sen blir det ändå så nervigt som det blir. Känslan av att nåt är fel är påtaglig redan från början. Är det lite som en kall version av David Lynch kanske?

Jag tror det kan vara bra att se om filmen för att snappa upp tonen som filmen vill sätta så fort som möjligt och liksom vänja sig vid den.

Hur klarar sig skådisarna då? Ja, Colin Farrell passar exempelvis perfekt i Lanthimos filmer. Det har han ju redan visat i The Lobster. Farrell är uttrycklös på ett sätt som ändå förmedlar nåt sorts uttryck (vilket vet jag inte riktigt).

Pojkvaskern Keoghan (som alltså är 25) är som sagt suveränt castad och mycket obehaglig, så det räcker och blir över, i sin gestaltning av psykopatpojken Martin. Han kan säga helt vansinniga saker med en ton som om han i förbifarten nämner vad han åt till frukost. Otäckt.

Alicia Silverstone har en trevlig liten biroll som Martins mamma. Det var kul att se henne eftersom det var ett tag sen (för mig i alla fall).

Nicole Kidman är bra hon med men jag undrar om inte en sån som Farrell passar ännu bättre ihop med Lanthimos och det icke-skådespeleri som han vill ha.

Om jag ska jämföra med hans andra filmer så gillade jag Dogtooth ganska så mycket mer. Den känns som en än mer vrickad konstruktion fullt ut. The Killing of a Sacred Deer kändes inte lika extrem vilket gjorde att den sjönk en aning för mig. Det går ju inte att känna nåt för rollfigurerna då de aldrig visar känslor, och då kan det lika gärna vara så extremt (skruvat, vrickat) det bara kan vara, vilket jag tyckte det var i Dogtooth. Här kändes det kanske ibland som en ”vanlig” film och då blev den möjligen inte lika intressant.

Det är lite svårt att sätta betyg. Som jag skrev på Twitter direkt efter att jag sett filmen så är den en konstruktion som jag behöver fundera på ett tag till.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

bioThe Killing of a Sacred Deer har premiär idag fredag och jag rekommenderar ett biobesök. Jag tror man tjänar på att se den på bio där man, förutsatt att publiken sköter sig, kan ha fullt fokus på filmen.

Länkar till andra recensioner av filmen dyker upp här när de blir tillgängliga: Fiffis filmtajm.

Star Trek Beyond (2016)

Jag har accepterat att Star Trek-filmerna är actiondrivna äventyr med humor och spektakel snarare än filmer med mystiska fenomen och tidsparadoxer i fokus. Det gäller för övrigt även de äldre filmerna då det främst är i tv-serierna man hittar mer koncept- eller idébaserade teman.

Jag har nog inte bara accepterat det utan tycker nog det är ganska vettigt. Vissa av de äldre filmerna försökte vara seriösa, vilket misslyckades kapitalt. Det gäller väl främst det första filmförsöket från 1979, Star Trek: The Motion Picture, som är segare än kola.

I och med J.J. Abrams omstart av Star Trek 2009 så skakades nytt liv i franchisen. Besättningen på stjärnskeppet Enterprise föryngrades och därmed även rollbesättningen. Man la lite mer vikt på återkommande gnabb mellan rollfigurer och betonade att folket ombord var en familj. Den kvinnliga kommunikationsofficeren Uhura fick mer utrymme. Actionsekvenserna blev mer slicka. Det mesta gjordes coolare och mer modernt, och samtidigt kanske lite tråkigare (jämfört med, återigen, tv-serierna).

I den tredje filmen efter återuppväckelsen är kapten Kirk desillusionerad. Han har tappat tron på sig själv och funderar över poängen med att vara kapten på ett stjärnskepp. De åker ju bara runt och ”utforskar”. Kicken som fanns initialt har avtagit och han funderar på att hoppa av.

Men Kirk får ganska snart annat att tänka på då en superskurk i form Idris Elbas Krall dyker upp. Krall är av nån anledning arg på Federationen och vill förgöra dem. Let the rymdaction begin.

Jag gillade Star Trek Beyond. Det är lättsam rymdaction med duktiga skådisar som får till ett bra gnabb mellan sina rollfigurer. Jag gillade exempelvis att besättningen en bit in i filmen splittras upp och därmed tvingas samarbeta med partners som de kanske inte skulle ha valt själva. Främst gäller det ju förstås Spock (Zachary Quinto) och Bones (doktorn spelad av Karl Urban) som med glimten i ögat varit i luven på varandra ända sen tidigt i originalserien.

Hur funkade Krall som huvudskurk? Inte speciellt bra tyvärr. Elba är maskad och sminkad till oigenkännlighet. Dessutom pratar han med nån märklig afrikansk brytning. Varför? Spelades filmen in i direkt anslutning till biografifilmen Mandela: Long Walk to Freedom där Elba gestaltade just Nelson Mandela?

En rollfigur som jag däremot gillade mycket var badass-kvinnan Jaylah, som spelades av mumien själv, dvs Sofia Boutella. Hon var kaxig, frispråkig och badass på ett bra sätt. Men även hon var kanske alien-sminkad en aning för mycket. Eller, nej förresten, nu när jag tittar på bilder på henne från filmen konstaterar jag att hon ser cool ut med sitt vita ansikte med svarta tribal-streck.

Det förekom en del skön musik i filmen också. Jag hoppade t ex till i soffan när jag hörde tonerna av Public Enemys Fight The Power. Scotty, spelad av Simon Pegg som för övrigt även skrivit filmens manus, var inte ett fan. Jaylah däremot gillade beatet och skrikandet. Hmm, beatet och Chuck D:s mässande kulspruteflyt skulle jag uttrycka det.

Star Trek Beyond är inte den bästa filmen i franchisens historia men den är klart godkänd. Perfekt underhållning om du är sugen på rymdaction och lagom mycket humor.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Blade Runner 2049 (2017)

Eftersom regissören av Blade Runner 2049 är en man från Québec som lystrar till namnet Denis Villeneuve så var mina förväntningar trots allt ganska höga på uppföljaren till 1982 års Blade Runner. Om du har läst min text om originalet så vet du att jag inte är tokförtjust i den även om jag fortfarande tycker det är en bra film.

Det som gjorde mig lite orolig var att Villeneuve under de senaste åren (från 2013 och framåt) klämt ur sig det ena mästerverket efter det andra. Well, alla kanske inte är mästerverk men det är ruggigt bra filmer vi pratar om: Prisoners, Enemy, Sicario och Arrival. Vilken serie filmer! – och lägg dessutom till Incendies och Polytechnique och du har en regissör som gör äkta filmfilmer i en mängd genrer. Det är väl komedi som inte verkar vara hans grej, än så länge är väl kanske bäst att säga.

Skulle verkligen Villeneuve orka med att ta sig an en sån här typ av franchise-film eller skulle han knäckas under trycket? Jag tyckte även det var lite synd att min favoritregissör inte fortsatte göra sin egen grej baserat på nån form av originalkoncept.

Nu visade det sig som tur var att min oro var obefogad (även om jag tycker den gode Denis förtjänar en lång semester för att ladda batterierna). Jag tyckte nämligen väldigt mycket om Blade Runner 2049. För mig hade den en helt annan tyngd i allt från bilder och story till ljud och scenografi än originalet.

Nu kan givetvis den maffiga bioupplevelsen av att se filmen på en perfekt visning på Filmstaden Scandinavia (i 2D!) bidra till att jag håller BR2049 högre än sin förälder. Att ta del av Roger Deakins makalösa foto av Dennis Gassners brandgula scenografi till tonerna av Hans Zimmers drönarscore i en biosalong är nåt utöver det vanliga.

Det tog inte lång tid innan jag var totalt inne i filmen och lät den omsluta mig. När Ryan Goslings blade runner K träffade den väldige Dave Bautista till tonerna av en kokande vitlöksgryta fick jag Logan-vibbar och satt jag bara och njöt.

En sak som höjde filmen för mig jämfört med originalet var att vi här bl a fick bekanta oss med en hologram-intelligens vid namn Joi (Ana de Armas). Hon var K:s artificiella hemmafru som hälsade honom välkommen hem efter jobbet med mat och omsorg. Eftersom det var tydligt att hon var just en artificiell skapelse så blev frågeställningen om hennes eventuellt mänskliga egenskaper mer intressant för mig jämfört med hur det är med replikanter.

Ryan Gosling tyckte jag passade perfekt i rollen som blade runner och replikant i ett. Han har alltid haft ett robotaktig inslag i sitt skådespeleri (se Only God Forgives om inte annat).

Harrison Ford är med som Deckard och jag tycker han är bättre här än i originalet. Han är äldre. Han verkar ha ont i höften. Han är luttrad men har humorn i behåll eller så har han fått humor snarare. Hmm, har replikanter humor? Han kanske inte är replikant trots allt?

Skådisarna gillar jag alltså överlag, och det gäller även Robin Wright och Sylvia Hoeks som båda gör badass-kvinnor på olika sidor om gott och ont, om man nu kan göra den digitala uppdelningen.

Det som lyfter filmen till det där extra är dock filmens scenografi, foto och ljudbild.

Scenografin ansvarar alltså Dennis Gassner för. Nu vet jag inte om scenografi är den korrekta termen för det som Gassner ansvarar för. Production Designer kallas det på engelska, i alla fall på IMDb, det som Gassner sysslar med. Det jag syftar på är filmens miljöer, främst interiörerna, och framförallt looken på de lokaler som huserar Niander Wallaces (filmens skurk) globala storföretag.

Det är en njutning att se på de raka linjer och oftast brandgula färger som har använts för att skapa de här kontorslandskapen. De känns fullkomligt oanvändbara men de är ruskigt snygga. Korridorer är ersatta med vattenfyllda rum där svarta träskivor utplacerade med jämna mellanrum utgör det icke flytande golvet. De, träskivorna, kan inte vara lätta att träffa med högklackade skor.

Filmens score, ljudspåret, har gjorts av Hans Zimmer och Benjamin Wallfisch. Från början var det tänkt att Arrival-kompositören Jóhann Jóhannsson skulle ansvara för musiken men han lämnade produktionen och ersattes av Zimmer & Wallfisch. Nu tycker jag ändå Jóhannssons isländska ande svävar över filmen. Jag får samma blåvalsvibbar som jag fick av Arrival, och det handlar alltså om positiva vibbar.

Slutligen så är det Roger Deakins som ansvarar för fotot, vilket han även gjorde i Villeneuves Prisoners. Jag känner direkt att jag är i trygga fotohänder. Det är perfekta bilder vi får se och jag sitter, återigen, bara och njuter. Det måste väl nästan vara dags för en Oscar till slut för veteranen Deakins? Eller blir den den flygande svenskholländaren Hoyte Van Hoytema som kniper den för Dunkirk?

Filmens enda egentliga brist är en viss Jared Leto, eller möjligtvis hans rollfigur Niander Wallace. Det flyter väl ihop det där. Alla scener med Wallace känns totalt överflödiga och rent av dåliga. Wallace mässar som en gud om sin egen gudsstatus med ett överspel som skaver. Varje gång det sker så försvinner all stämning som byggts upp totalt, och sen tar det några minuter att bygga upp den igen.

Men det är alltså den enda bristen enligt mig. Slutbetyget blir en fyra, på gränsen till fyra och en halv.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Det är fler som skrivit om månadens filmspanarfilm:

The Nerd Bird
Rörliga bilder och tryckta ord
Fiffis filmtajm
Fripps filmrevyer
Movies – Noir
Filmitch
Flmr

 

Blade Runner (1982)

Blade Runner är en sån där klassiker som jag rimligen borde älska. Senaste gången jag såg den var för kanske tio år sen. Av den titten minns jag inte jättemycket förutom att jag inte var speciellt imponerad och att filmen inte lämnade nåt vidare intryck (tydligen, eftersom jag inte minns så mycket, duh).

Nu när det kommit en uppföljare, Blade Runner 2049, var det givetvis hög och perfekt tid att se om Ridley Scotts science fiction-klassiker. Skulle den lyfta denna gång och leva upp till sitt klassiker-epitet?

Svaret för mig blev det lite tråkiga: nej, tyvärr inte denna gång heller. Jag tror jag ändå börjar med att ta upp det som jag gillar, för det är i själva verket ganska mycket, ja, det mesta till och med.

Jag gillar miljöerna. Los Angeles är som ett enda stort, dystopiskt och regnande Chinatown. Jag gillar hur all kultur och alla språk verkar ha flutit ihop. Det pratas kinesiska och andra språk, man äter nudlar och dricker whisky, och sen spelas det plötsligt arabisk musik.

Jag gillar blandningen av high- och low tech. Vi har flygande bilar men vi har även persienner på ett poliskontor där M. Emmet Walsh sitter bakom ett hederligt gammalt skrivbord. Här kommer vi även in på film noir-känslan som är tydlig. Harrison Fords rollfigur Deckard är en klassisk deckarsnubbe som får ett fall på halsen med en tillika klassisk femme fatale i form av Sean Youngs rollfigur Rachael. I bioversionen av filmen har vi även Fords noiriga berättarröst.

Filmens teman är fortfarande aktuella och behandlas i många samtida filmer. Var Blade Runner en föregångare i detta avseende? Jag vet inte. Såna här frågor måste ha diskuterats redan före Metropolis. Vad gör oss mänskliga? Är det våra minnen? Den detalj jag fann kanske mest tankeväckande var att vi i filmen har en replikant som inledningsvis inte vet att den är replikant. Här fanns nåt rörande och sorgligt.

Så på ytan fanns mycket här som jag gillade. Ändå lyfter filmen aldrig till några mirakelhöjder för min del. Jag kände aldrig nåt starkt för karaktärerna och jag kände aldrig nån sorts känsla av förundran (sense of wonder på engelska) över de teman och idéer som filmen tar upp.

På grund av det som skrev i stycket ovan så kände jag även att handlingen liksom segade sig fram. Jag kände mig bitvis aningen uttråkad och det är aldrig ett bra betyg. Enda gången som det brände till och jag tittade riktigt ordentligt på det jag såg var under Rutger Hauers och Harrison Fords slutuppgörelse.

Roy Battys katt och råtta-lek med stackars Deckard, som är förtvivlat underlägsen, var fascinerande. Hur den slutar var fascinerande. Battys slutdialog är bra men det är ju inte det bästa sen skivat bröd. Jag fick inte gåshud om man säger så. Men det är bra i alla fall.

Så har vi då kommit till frågan med stort F. Är Deckard en replikant? Jag såg den version av Blade Runner som kallas Final Cut. Som jag förstått det så kan det skilja en del i hur de olika versionerna behandlar Deckards natur. För mig kändes det som att Final Cut på ett subtilt sätt antyder att Deckard är replikant.

Varför tror jag det? Jo, det är ett antal små detaljer. Ögon är viktiga exempelvis. Det antyds att replikanters ögon ibland lyser rött, ungefär som när man får röda ögon på fotografier. Vid ett tillfälle blänker det till på det sättet i Deckards ögon, precis efter att vi sett samma rödhet i Rachaels ögon.

Rachael frågar vid ett tillfälle om Deckard har genomgått testet som avgör om en person är replikant eller ej. Hon får dock inget svar eftersom Deckard har slocknat i sängen.

Slutligen så har vi drömmen, som jag inte tror finns med i bioversionen, om en enhörning som Deckard har vi ett tillfälle. I slutet av filmen så hittar sen Deckard en enhörning som hade lämnats där av Edward James Olmos rollfigur Gaff. Jag tolkade det som att det skulle visa att den drömmen hade planterats hos Deckard. Varför skulle annars Gaff lämna just en enhörning? Och vem var den där Gaff egentligen? Bara en av Deckards kollegor? Hmmm.

Slut.

Eller vänta. Efter att ha skrivit klart texten så känner jag att jag inte lyckats sätta fingret på varför jag inte fascineras mer av filmen med tanke på de teman den tar upp. En film som exempelvis Ex Machina fascinerade ju mig nåt enormt. Jag tror det är konceptet med replikanterna som jag inte köper fullt ut. Replikanter ser ut exakt som människor vilket gör att jag inte inser, förutom i min logiska hjärna, att de är konstgjorda. För mig känns de som människor som av nån anledning kallas replikanter. Just att de är artificiella känner jag aldrig av, så hela frågeställningen kring vad som gör oss och dem mänskliga blir ointressant för mig. För mig är de mänskliga från dag ett så det finns inget för mig att grotta ner mig i där. Jag är på ett sätt på deras sida redan från början.

Sen funderar jag på hur vettigt det var (inte vettigt alls!) att göra replikanter som är identiska med vanliga människor, som helt enkelt inte går att särskilja från människor förutom om man utför ett omständligt test med frågor där man studerar reaktionen på ögats pupill. Huh? Och inget av-knapp finns det heller. Nej, istället har man infört en livslängd på… låt oss säga… fyra år. Det blir väl bra. Huh? Nej, det finns nåt med replikant-konceptet i Blade Runner som skaver för mig.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Nu ser jag fram emot Blade Runner 2049 i regi av favoriten Denis Villeneuve. Ja, faktum är att jag redan har sett den och recensionen kommer på onsdag.

Andra som tycker och tänker om Blade Runner:

Flmr
Fiffis filmtajm
Movies – Noir
Rörliga bilder och tryckta ord
Fripps filmrevyer

Ögon…

Edmond (2005)

Jag har en hel hög texter som jag skrivit på andra forum innan jag skaffade den här bloggen, s.k. preblogg-texter. Med jämna mellanrum publicerar jag dessa texter här bara för att få allt samlat på ett ställe. Just nu har jag kommit till texter som skrevs i november 2005. I november brukar ju Stockholm Filmfestival äga rum och mycket riktigt handlar det idag om en film som jag såg på festivalen 2005.

Edmond är filmen om en desillusionerad man, spelade av en strålande William H Macy, i New York som plötsligt inser eller snarare plötsligt meddelar nåt han vetat länge: att han är less på sin fru, sitt liv… på allt. Efter att ha besökt en spåkvinna (spelad av snart 90-åriga (!) veteranskådisen Frances Bay) beger han sig ut på en bitvis våldsam odyssé i New Yorks undre värld bland sexklubbar, rånare, pimps och horor.

Det här var kanske inte den typ av film (det var tydligen en teaterpjäs från början) som jag förknippar med David Mamet direkt. Även om jag i och för sig inte har sett speciellt många filmer som Mamet stått bakom vare sig som regissör eller här bara som manusförfattare så känner jag ändå igen vissa ingredienser. Det är nåt med handlingen och hur folk agerar som påminner mig om en så olik film som The Spanish Prisoner. Det gäller t ex att ha koll på små detaljer i filmen som återkommer eller spelar en sorts betydelse mot slutet. Det vilar en lite märklig stämning över hela filmen som jag inte riktigt gillar. Den känns av nån anledning oengagerande, precis som The Spanish Prisoner för övrigt. Det är svårt att förklara.

Ok, vi bjuds ändå på en hel del scener med en svart humor där Macy dominerar, t ex när han envisas med att få växel tillbaka i ganska udda situationer – ”Can I have my ten back!”. Han har en naiv och barnslig inställning i vuxna situationer om man säger så och det blir roligt och visar väl att världen i stort handlar om pengar och inte, som Edmond verkar tro, om nån sorts ärlighet och rättvisa. Ett antal kända ansikten från antingen tv-serier (Vita huset och Nip/Tuck bl a) eller vita duken gör små roller. Jag tyckte alla passade ganska bra i sina roller förutom Julia Stiles som jag har svårt för. När jag såg hennes rollfigur såg jag inte hennes rollfigur utan jag såg Julia Stiles och tänkte att ”åh nej, ska hon vara med resten av filmen?!”. Nu var hon inte med så himla länge så det var lugnt.

En annan skådis jag inte imponerades av var Rebecca Pidgeon, som spelade Edmonds fru. Hon var direkt dåligt. Hon kändes inte som sin rollfigur utan som en såpaskådis på en dålig audition.

Nja, filmen var en märklig resa där handlingen liksom blev trögare och trögare. Det hela börjar dock ganska bra. Efter ett tag tar filmen en lite annorlunda vändning och då tänkte jag först att ”nja, nu blir det bara konstigt” men sen tyckte det var lovande ett tag igen för att till slut tycka att det blev varken eller. Haha, det var en film som är svår betygsätta.

Edmond, alltså Macys rollfigur, säger vid ett tillfälle att det vi är rädda för egentligen är det vi innerst inne önskar och då skulle man kunna säga att Edmond verkligen får det han är rädd för (eller alltså innerst inne önskar). Just den här poängen tänkte jag faktiskt inte på men efter en trevlig diskussion (min kommentar: undrar med vem? Kanske min bror?) efter filmen blev jag upplyst och insåg att det var precis vad som hände. Just denna slutpoäng är tillräcklig för att ge filmen godkänt (knappt) trots att den bitvis kändes lite spretig, märklig och saggig (vet inte riktigt vad det betyder men det känns som rätt ord).

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Om visningen: Är det ok att be helt okända människor att hålla bra platser i mitten av en fullsatt salong, försvinna i en kvart för att sen dyka upp precis innan filmen börjar och då dessutom börja prassla med en prasslig plastpåse?

Villebråd (2017)

Villebråd verkade vara en typ av film som jag borde gilla, i alla fall på ytan och speciellt när man läser filmens synopsis.

En del av Malmö Filmdagar är att välja ut vilka filmer man ska se. Jag själv börjar med att gå igenom programmet och läsa distributörens beskrivning av handlingen. Det är en konst det där att med några korta rader sälja in en film. Det är även en konst av se förbi dessa rader och inte låta sig luras.

Det påminner mig förresten om när man läser igenom programmet för Stockholm Filmfestival, som för övrigt börjar närma sig med stormsteg nu när höstmörkret sänker sig över oss. De är roliga att läsa de där korta synopsisarna (ja, det heter så i plural).

I beskrivningen av Villebråd läser jag bl a ”Villebråd är Oscarsnominerade Agnieszka Hollands återkomst till hemlandet Polen efter en framgångsrik tid som regissör för serier som House of Cards och The Killing. Filmen har av kritiker jämförts med mordmysterier som Twin Peaks och Fargo.

Hoppla! Nej, men den hamnar ju förstås på listan.

Villebård visade sig vara en snygg film och den hade en lagom mystisk handling som kretsade kring ett antal mordfall i skogarna utanför ett polsk samhälle. Påminner den om Twin Peaks? Nej, den har inte alls samma mysiga, otäcka, varma och blöta känsla.

I fokus är en gammal engelsklärarinna som bor tillsammans med sina två hundar ute på landet. När hundarna en dag försvinner spårlöst tar hon med sig hela skolklassen ut i de mörka skogarna för att gå skallgång. (Några av föräldrarna klagar efteråt.) Men några hundar hittar de inte. Senare hittas istället människor som vad det verkar blivit dödade av djur. Hur hänger allt ihop är väl frågan som ska få sitt svar.

Nja, det här var tyvärr inte speciellt engagerande. Jag kom aldrig in i handlingen. Jag lärde egentligen aldrig känna några av rollfigurerna, inte ens lärarinnan som ju är med väldigt mycket. Hon var en ganska mysig kvinna, lite barnslig men med en stark vilja. Men jag förstod nog aldrig henne.

Det fanns en massa andra bifigurerna som jag inte ens förstod vilka det var. Det fanns nån granne med stor näsa som verkade vara förtjust i lärarinnan. Det fanns en ung kvinna som jobbade i en klädbutik som verkade vara ihop med en ond man som hade nån sorts djurfarm i en betongbunker. Det dök upp en insektsforskare som lärarinnan blev ihop med vilket gjorde grannen svartsjuk. Eller? Då blev filmen plötsligt en sorts fars eller mustig komedi eller nåt.

Nej, filmen är för spretig, för otajt. Jag kände inte att det fanns några stakes. Jag antar att det var meningen man skulle ”heja på” lärarinnan, men jag vet inte, jag hejade inte på nån.

Att jag inte hängde med i handlingen kan ha berott på att jag var väldigt trött när jag såg filmen. Jag hamnade ibland i ett tillstånd där jag inte visste om jag drömde eller tittade på film. Eller så var det filmen som gjorde mig trött. Oavsett så funkade den inte. Berodde det på att den var gjord i en polsk stil som jag inte förstod eller var van vid?

Jag försöker sätta fingret på vad det var som inte funkade men jag känner att det är svårt. Så det kanske är lika bra att sluta och konstatera att detta inte var nån höjdare. Men ändå inte värdelös.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

bioVillebråd har premiär idag fredag och den kan nog vara värd att se på bio för det snygga fotot. Sen om man kommer gilla filmens stil det vet jag inget om. Det är ju personlig smak det handlar om.

Andra som tycker till om Villebråd: Fripps filmrevyer och Har du inte sett den?-Carl. Är den värd att hälla upp en sexa Żubrówka och skåla för?

%d bloggare gillar detta: