The Butterfly Effect (2004)

Tidresefilmer är ju alltid roliga oavsett tid på året eller dygnet. Här kommer en gammal preblogg-recension av just en sån film. Texten skrevs i juli 2004.

Evans pappa sitter på mentalsjukhus och själv har 7-årige Evan (Ashton Kutcher) blackouter och minns inte vissa jobbiga händelser efter att de har ägt rum. Så småningom leder det hela till att Evans mamma (Melora Walters) flyttar med Evan till en annan stad. Blackouterna slutar och när vi återigen möter Evan i filmen har han börjat på college och allt verkar ok, fram tills att Evan av en slump börjar läsa i sina gamla dagböcker, och vips så är Evan i sinnet tillbaka i sin barndoms tragiska händelser. Vad är det som händer?

Mmm, jag blev lite besviken, kanske pga av lite väl högt ställda förväntningar. För det första måste jag säga att för mig så spelar Donnie Darko – en film som många jämför med – i en helt annan och bättre liga. Nog sagt om det. The Butterfly Effect är trots allt en välgjord film med få döda punkter. Jag gillar delen om Evans barndom som är välgjord och ej för smörig. Som Czechflash (aka Movies – Noir) skrev så funkar barnskådisarna även om jag hade lite problem med Kayleighs onda brorsa Tommy. Han var liksom för ond.

Allt det här med tidsparadoxer och parallella universum är godis för mig. Älskar sånt. Det var bara att suga i sig. Sen kunde jag kanske tycka att det blev lite väl mycket upprepningar med detta ständiga tidshoppande men det höll ändå filmen ut. Just att det inte fanns så många döda punkter gjorde att filmen inte riktigt satte sig för mig. Men alltså klart godkänt och betyget blir en svag fyra. Kanske det bara är en trea, men jag höjer den eftersom man får en del att fundera över efter att man har sett filmen. Nej, det slutade med att jag delade ut en trea trots allt.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

PS. Jag har hört hur Director’s Cut slutar så om ni vill veta det är det bara att markera här nedanför.

<spoiler>
Den slutar med att Evan stryper sig själv med navelsträngen som foster i mammans mage (WTF?!). Detta för att undvika de tragiska händelser som han orsakar genom att försöka ställa saker och ting till rätta. Japp, i bioversionen är ju inte slutet så pass drastiskt även om Evan är lite grym mot sig själv och Kayleigh genom offra deras vänskap.
</spoiler>

Apan (2009)

För några dagar sen skrev Rörliga bilder och tryckta ord-Sofia om Jesper Ganslandts vardagstragedi (Sofias genrebestämning) Apan. Med anledning av det tyckte jag det kunde passa att skicka upp mitt eget preblogg-omdöme om samma film. Texten skrevs i november 2009.

Jag kommer ihåg att jag tyckte Olle Sarri var rolig i Tillsammans. Olle Sarri i Apan är nog ungefär så långt ifrån Tillsammans man kan komma. Jag kommer att tänka på Michael Haneke. Andra skribenter refererar till Dardenne-bröderna vilket jag håller med om. Det är intensivt, obehagligt, klaustrofobiskt, anonymt, vardagligt. En vardagsrysare som utspelas i den värsta dagen i Olle Sarris liv. Just det vardagliga understryker bara ångesten. Vad har hänt? Vi vet inte men anar.

Jag gillar verkligen den nya svenska personliga filmen: Flickan, Farväl Falkenberg, Man tänker sitt, Ping-pongkingen, mm. Jag måste berömma filmfotografen Fredrik Wenzels handhållna och närgångna fotot som följer Sarri i nacken. Det som kanske saknas i Apan är nån sorts bakgrund. Nu blir det nästan för mystiskt. Vi kommer inte Olle Sarris karaktär in på djupet trots att det är närgånget. Det är intensivt och jobbigt men det blir bara en mardrömsskildring av en person i djup kris. Men det är klart sevärt och filmen sticker ut. Den ger inga svar men förmedlar en mardrömsstämning och sitter kvar i sinnet en tid efteråt. Rekommenderas!

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Chrysalis (2007)

Fransmännen har känsla för stil, det får man ge dem. Chrysalis är en riktigt snygg actionthriller som utspelar sig i ett stålgrått Paris med skurkar som inte visar nån som helst hänsyn utan dödar för att de kan. I fokus hittar vi en manlig deppig polis (hmm, nytänk!) som får en ny kollega i form av en ung kvinna. Precis som den förra filmen jag skrev om, Before I Go to Sleep, så handlar det även här om en människas minnen, och manipulation av dessa. Vi får bekanta oss med en obehaglig hjärntvätt-klinik som för tankarna till Gattaca då miljöerna är ungefär lika rena och kalla som i den filmen. Det förekommer en hel del sköna scener, bl a en intensiv martial arts-fajt i ett badrum och en scen i en hiss på väg upp mot den där kliniken till tonerna av suggestiv syntmusik. Mot slutet av filmen blir nog allt det kalla och grå för mycket för mig och jag blir trött. Sista kvarten tog 40 minuter för mig att ta mig igenom.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Before I Go to Sleep (2014)

Jag gillar upplägget i den här filmen. Det påminner kanske lite om Premonition, en film med Sandra Bullock som jag visserligen inte har sett men som även den leker med det här med minnet och hur det kan spela oss spratt ibland. Här är det Nicole Kidman som vaknar upp varje dag utan att minnas vem hon är eller vad som har hänt dagen innan. Jag kommer förstås att tänka på Memento och Bourne-filmerna. Vem är jag och vem kan jag lita på? Det finns ett obehag i dessa frågor som vissa filmer lyckas förmedla på ett lyckat sätt. Before I Go to Sleep lyckas tyvärr inte riktigt. Trots en bra trio skådisar i form av Kidman, Colin Firth och Mark Strong så känns det mesta trött och krystat. Filmen är även för liten om ni förstår vad jag menar. Det är samma miljöer och samma typ av bilder hela tiden. Det är en kompetent gjord film men jag tycker den saknar själ. Mot slutet ska det bli känslosamt är det tänkt men för mig blev som sagt mest krystat.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Skenbart (2003)

Vi inleder det nya året med en gammal preblogg-recension av en svensk film. Om det inte hade varit för Sagan om konungens återkomst så hade jag nog valt Peter Dalles Skenbart som familjens julfilm 2003. Apropå Peter Dalle så gick jag nästan in i honom på stan för några veckor sen. Han hade samma vilda ögonbryn som vanligt. Texten om Skenbart skrevs i januari 2004.

Peter Dalle har både skrivit och regisserat den här filmen som till största delen utspelar sig på ett tåg mellan Stockholm och Berlin i december 1945. Gunnar (Gustaf Hammarsten), bokrecensent och misslyckad författare, tänker ge sig ut i Europa för att göra nåt gott för världen efter 2:a världskriget, som precis slutat. Dessutom hoppas han få inspiration till kommande storverk i den litterära världen. På samma tåg finns, förutom en massa löst folk som vi får stifta bekantskap med, även en man och hans älskarinna som planerar att mörda mannens fru.

Jag gillar ofta filmer som utspelas på tåg. Det ger en speciell känsla. Vi är på väg nånstans men samtidigt i en statisk miljö. Skenbart är först och främst en komedi. Och så finns det inslag av Hitchcock. Åtminstone känns det som viss inspiration har hämtats därifrån (ni vet, kupéer, konduktörer, korridorer och restaurangvagnen). Klart roligast är de två bögarna, spelade av Gösta Ekman (som den snälle bögen) och Lars Amble (som den elake bögen). Speciellt Amble har några väldigt roliga repliker och schyssta enradare. Hammarsten funkar även han som aspirerande gottgörare som ändå hela tiden ställer till det trots goda intentioner. Han har det inte lätt, hehe.

Robert Gustavsson har en sorts cameoroll som snubbelnisse. Han är oftast rolig men jag tycker inte det passar in riktigt i resten av filmen. Sen har vi då ”thrillerdelen” med mannen, frun och älskarinnan. Den tycker jag är den svagaste, och sänker filmen en aning. Min sista kommentar gäller fotot och vissa specialeffekter, som bägge är bra. Det svartvita fotot är vackert och svagt bruntonat. Då och då används rätt så schyssta inzoomningar där vi får se tåget utifrån, framrusande genom snölandskapet, och sen zoomas ett fönster in där nåt pågår och vi befinner oss inne på tåget utan nåt klipp. Bra utnyttjande av effekter som inte tar överhanden utan används smakfullt så att de knappt märks. Ungefär som i Robert Zemeckis filmer Forrest Gump och Contact även om just dessa exempel är på en annan nivå. Dock känns det inte allt för vanligt att använda effekter (förvisso små) på detta sätt i svensk film.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Deja Vu (2006)

Så här i juletider så passar jag på att posta en preblogg-recension. Deja Vu såg och skrev jag om i februari 2007. En sak jag noterar är att jag i dessa gamla texter ofta är ganska snäll med betyget. Om jag sett Deja Vu idag hade den nog inte fått en trea, men det vet man ju aldrig…

Denzel spelar agent som utreder bombattentat i New Orleans och rekryteras av en hemlig FBI-grupp som kan se tillbaka till (och resa till?) det förflutna. Hoho, vad fånigt det här var till stora delar. Science fiction-delen i historien känns som om den har hittats på av några dagisbarn som spenderat en eftermiddag på Buttericks: mumbojumbo, helt utan den där känslan av att man tror på det man ser fastän det är övernaturligt eller påhittat. Ibland kändes det riktigt löjligt det hela. Förutom just den ganska stora bristen så är det en hyfsat stabil men ordinär thriller med den i mitt tycke oftast sevärda Denzel. Jag tycker han har en sympatisk och tillbakalutad stil som ibland exploderar i känsloutbrott. Denzel lyfter filmen för min del. Med en annan sämre skådis hade det blivit underkänt för filmen. Mot slutet blir det lite spännande trots att det är förutsägbart. Många skådisar på autopilot, klyschor och saker man deja vu (höhö) men tillräckligt spännande för ett knappt godkänt betyg från mig.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

The Gathering (2002)

I början av 2000-talet körde biografen Sture i Stockholm några gånger per år nåt som man kallade för Midnight Movie Madness. Det var en sorts minifestival där man under en vecka visade ett gäng aktuella skräckisar som tidigare inte gått att se på bio. Just The Gathering såg och skrev jag om i januari 2004.

Christina Ricci spelar Cassie som befinner sig i en liten by på engelska landsbygden. Hon blir påkörd av bil och tappar minnet. Kvinnan som kör bilen låter Cassie bo hos sin familj för att vila upp sig och återfå minnet. Cassie blir dock inte bättre utan får istället läskiga syner. Samtidigt hittar några arkeologer en begravd gammal kyrka med märkliga statyer. Finns det ett samband? Muahahaha.

Jag gillade faktiskt själva idén och grundhistorien. Filmen är lite lagom klurig och arkeologerna pysslar en del för att reda ut hemligheten bakom kyrkan. Varför är den begravd, osv? Problemet är genomförandet i övrigt. Den är inte läskig för fem öre. Den har inte alls den där krypande läskiga känslan som finns i t ex The Ring (samt Ringu och Ringu 2 för alla som föredrar originalen) som gör att överraskningseffekterna, när de väl kommer, blir betydligt mer effektiva. Dessutom verkar skådisarna inte fått tillräckligt med regi av Brian Gilbert. De verkar inte veta riktigt hur de ska spela och är bitvis helt handfallna, inte minst Christina Ricci. Ibland känns det som ett sämre avsnitt av Hem till gården. Men, som en kompis sa efter filmen: det var lagom underhållning för en torsdagkväll.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Atomic Blonde (2017)

Jag tror aldrig att jag varit nåt jättefan av Charlize Theron. Det är inte så att jag ogillar henne, men om jag ska lista favoritskådisar så dyker hon i alla fall inte upp i skallen. Jag har inte heller varit förtrollad av hennes skönhet. Kanske är hon för docklik i ansiktet, jag vet inte. Man tvingades ju i alla fall att fulsminka henne rejält när hon skulle spela Aileen Voorhees.. eh Wuornos i Monster.

Men vänta nu, hon var väl ändå en badass i Mad Max: Fury Road? Ja, det var hon. När jag läser igenom min recension av filmen så ser jag att jag mycket riktigt kallar henne för en badass och hon är det som styr handlingen framåt. Det är likadant när jag kollar upp min gamla (på bloggen opublicerade) text om Monster. Jag skriver att Theron grym som Aileen och att jag håller med Oscarsjuryn som gav henne en guldgubbe för sin insats.

Och ändå så är hon inte nån personlig favorit. Hmmm.

Nu har jag sett Atomic Blonde, Therons bidrag till spionactiongenren där det slåss både mycket och brutalt. Enkelt beskrivet så är det John Wick fast med Charlize istället för Keanu. Och jag gillar’t.

Atomic Blonde känns verkligen som en serieroman i sin estetik, och den bygger ju mycket riktigt på en sån. Eller är det grafisk roman man ska kalla det? I vilket fall, filmen är grymt snygg och med grymt snygg musik (förutom en överanvändning av ”99 Luftballons”).

Filmen hoppar mellan en debriefingscen i London där Charlize är stenhård (påminde mig lite om Basic Instinct) och scener i dåtid där vi får följa Therons spion på uppdrag i Berlin.

Inledningsvis var jag lite orolig att filmen i själva verket bara skulle vara en enda lång musikvideo. Bra låtar, coola scener men helt utan substans. Lite samma brist som Suicide Squad lider av. Men jag tyckte faktiskt att det fanns nåt här som drog in mig och fick mig att känna nåt i magen.

Apropå bra musik så var det kul att återigen höra Public Enemys ”Fight the Power” i en nutida film. Senast var det ju Jaylah och Scotty som diggade den i Star Trek Beyond. Den låten verkar ha fått en revival (”nytt liv” på svenska?). Men bäst använd är den ju ändå i Do the Right Thing, filmen som den ursprungligen skrevs för.

Nu till fajterna. De är svinbra på ren svenska. Min favorit är en lång sekvens mot slutet där Theron ska försöka smuggla ut en person från Östberlin i skydd av en demonstration. Det hela urartar till en galen och brutal fajt i ett trapphus och vidare in i en lägenhet. Det påminde mig lite om vissa av Tony Jaas mest stenåldersbrutala fajter (bl a en i Ong-bak där han slåss mot ett kylskåp).

Det jag kanske gillade mest med fajtingscenerna var att jag egentligen aldrig såg skillnad på Charlize Theron och hennes stuntkvinna. Här har man verkligen ansträngt sig för att det ska bli sömlöst, och det är inte så konstigt då det är stuntmannen David Leitch som regisserat filmen. Leitch gjorde ju för övrigt den första John Wick-filmen tillsammans med Chad Stahelski (en annan stuntsnubbe).

Förutom fajterna, musiken, en stenhård Charlize (ursnygg på ett mänskligt och inte docklikt sätt den här gången) så gillade jag miljöerna i Berlin väldigt mycket. Givetvis får vi en sekvens som utspelar sig i tunneln med de breda pelarna med orangefärgad mosaik som vi sett i bl a Hanna och Captain America: Civil War och en mängd andra filmer.

Mot slutet får vi ett antal svängningar i handlingen där agenter först är agenter, sen dubbelagenter och slutligen kanske trippelagenter. Kanske lite onödigt svängigt men det var inte nåt som störde helhetsupplevelsen. En sån som Eddie Marsan vägde upp på plussidan. Och Bill Skarsgård är tydligen the It Boy just nu.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Andra som tyckt till om Atomic Blonde: Rörliga bilder och tryckta ord, Fripps filmrevyer, Movies – Noir, Fiffis filmtajm och Har du inte sett den?-Carl.

 

Hmmm (igen), jag undrar hur många stunttjejer de egentligen använde? Imponerande, Charlize.

Dog Day Afternoon (1975)

Efter Norrmalmstorg så fortsätter vi på det inslagna spåret med filmer om bankrån och gisslandraman och även denna gång är det verkliga händelser som ligger till grund. Min text om Dog Day Afternoon skrevs i januari 2004.

Al Pacino och John Cazale ska råna en bank men det mesta går fel och de två tar gisslan och stannar i banken och förhandlingar med polisen inleds.

Jag tyckte det här var en bra film. Eftersom den i princip utspelar sig på samma plats hela tiden kan man kalla det ett sorts kammardrama. Det uppstår en speciell känsla p.g.a detta, en sorts intensitet som gör att man känner att man är där, i sommarvärmen den där svettiga eftermiddagen i New York. Jag gillade att man kastades direkt in i handlingen utom nån som helst bakgrundshistoria om de två rånarna, om varför de ska råna banken eller vad som har hänt innan. Detta får man reda på allt eftersom filmen håller på och anledningen till själva rånet är ganska oväntad. Själva handlingen, där gisslan i viss mån tar rånarnas parti, påminner en del om Norrmalmstorgsdramat som det ju nyligen gjordes en svensk tv-film om (dock inte lika bra som Dog Day Afternoon).

I Dog Day Afternoon får Pacino spela ut en hel del medan Cazale spelar (utmärkt) en mer tillbakadragen person. Bäst blev det när anledningen till rånet kommer till platsen och pratar i telefon med Pacino. Mot slutet blir det ganska spännande och en ung Lance Henriksen får till slut agera och säga några repliker och inte bara stå i bakgrunden och se hård ut (vilken han i och för sig gör bra också).

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Norrmalmstorg (2003)

Efter några intensiva veckor under Stockholm Filmfestival drar jag ner på ambitionsnivån och passar på att skicka ut några gamla preblogg-recensioner. Först handlar det om en svensk tv-film om Norrmalmstorgsdramat, dvs rånet och det efterföljande gisslandramat i Stockholm 1973 som gav upphov till uttrycket Stockholmsyndromet. Det som är lite passande i sammanhanget är att det faktiskt under 2018 kommer en stor Hollywood-produktion om händelsen. Den filmen kallas Stockholm och i rollerna ser vi bl a Ethan Hawke, Mark Strong och Noomi Rapace. Min text om Norrmalmstorg skrevs i september 2003.

Norrmalmstorg är en tv-film om dramat på en bank vid Norrmalmstorg i Stockholm där rånaren krävde tre miljoner samt att fängelsekunden Clark Olofsson skulle föras till banken. Rånaren höll fyra personer gisslan i nästan en vecka.

Det här var en intressant filmidé men ganska dåligt utförd tyckte jag. När jag ser liknande filmer där rånare har tagit gisslan osv, funderar jag alltid på hur rånarna egentligen tror de ska komma undan. De är ju i ett hopplöst läge men det verkar aldrig riktigt fatta det. Likadant är det i denna film där rånaren tror han kan åka ifrån banken i en bil med tre miljoner. Nåväl, själva filmen tyckte jag inte var speciellt spännande. Poliserna kändes lite töntiga (det kanske de var också). Rånaren kändes lite töntig också för den delen. Positivt var att filmen utnyttjade autentiska tv-klipp från händelsen. Det skapade en verklighetskänsla i alla fall. Men problemet var att det aldrig blev tillräckligt intensivt eller spännande.

Det här med det s.k. Stockholmssyndromet är ju lite intressant. Det innebär ju att en gisslan plötsligt börjar sympatisera med rånaren och vända sig emot polisen. Jag vet inte, i filmen kändes det mer som om gisslan helt enkelt ville överleva och därför tyckte att polisen exempelvis inte skulle storma eftersom som gisslan då bedömde att de skulle kunna skadas själva.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

När jag tittar in på IMDb-sidan om den nya Hollywood-remaken Stockholm så ser jag att den har fått genrebeteckningen Komedi (förutom de förväntade Crime och Drama). Jag nämner i min text om Norrmalmstorg att den aldrig blev tillräckligt spännande. Kanske var det så att den verkliga historien inte var speciellt spännande utan ger mer om man vinklar det hela på ett humoristiskt sätt? Tv-filmen Norrmalmstorg finns förresten att se på SVT Öppet Arkiv.

%d bloggare gillar detta: