It Comes at Night (2017)

Här kommer en relativt oediterad ström av tankar om skräckthrillern It Comes at Night. Jag varnar redan från början för spoilers. Så läs vidare på egen risk.

Det första jag tänker är att det här är The Walking Dead i vardagsmiljö, indie-varianten liksom. Det är inte lika bombastiskt. Det förekommer inte några stora horder med zombier. Skalan är mindre.

Jag gillar filmens stilgrepp, framförallt fotomässigt. Det förekommer några rejält snygga bilder och bildlösningar under filmens gång som förhöjde upplevelsen.

Det är ofta beckmörkt. Mörkret lyses sen upp med en stråle från en ficklampa. Mörker och sen en liten cirkel som är ljussatt. Det ger en häftig och klaustrofobisk effekt.

De människor vi möter i filmen är i en oerhört utsatt situation. Vad gör man i en sån situation? Kan man vänja sig? Den utsatta känsla som filmens rollfigurer känner är inte påhittad. Samma sak upplevs säkert av massor av människor dagligen runt om i vår värld. Varje dag. Skydda din familj till varje pris.

Familjen det handlar om består av en pappa (en perfekt Joel Edgerton), en mamma (Carmen Ejogo) och en son (Kelvin Harrison Jr). De bor i ett hus djupt inne i skogen avskilda från en omvärld som drabbats av en mystisk farsot som snabbt tar livet av en om man smittas.

Men omvärlden tränger sig givetvis på. Familjen låter efter lång tvekan en annan familj (där mamman spelas av Elvis barnbarn!) flytta in. Tanken är att de ska hjälpa varandra överleva. Ju fler desto bättre. Eller hur.

Jag känner igen känslan av misstänksamhet fån The Walking Dead. Det är en av de aspekter som jag gillar med den serien. Det farligaste är kanske inte zombier eller en smitta utan snarare andra människor som gör allt för att överleva i en värld som faller samman.

När de båda papporna är ute och kör bil blir det plötsligt attackerade av några med gevär. Det visar sig vara en pappa och en son som helt enkelt försöker överleva. Edgerton dödar bägge två utan att tveka. Mörkt.

Vid ett tillfälle tjuvlyssnar Edgertons son på mamman och pappan i den nyinflyttade familjen. Vill man egentligen tjuvlyssna i ett sånt här läge? Vill man få reda på andras hemligheter? Det blir ju bara komplicerat alltsammans.

Känslan jag får av den nya familjen är de kommer försöka ta över allt det goda som Edgerton och hans familj har skapat, och de kommer att göra det genom sex och Edgertons 17-årige son. Mamman i den nya familjen kommer lirka honom runt sitt ringfinger.

It Comes at Night är en liten men ruggigt intensiv film. Vi får ofta närbilder på personernas ansikten vilket förstärker den känslan precis som skenet från ficklampan i mörkret gjorde.

Slutscenen är så läbbig den kan bli i princip. Helt utan hopp. Totalt mörker. Jag känner att filmen kanske vill vara en beskrivning eller tolkning av vår jords tillstånd. Och det är inte en positiv beskrivning eller tolkning. Därför gillar jag en mer hoppfull film som t ex Arrival mer.

Det är två väldigt olika filmer förstås, men till viss del har de samma upplägg i och med att de, som jag ser det, båda innehåller en sorts beskrivning av vår samtid. Skillnaden är att Arrival visar på en mer hoppfull väg där man väljer att försöka samarbeta med ett yttre hot eller vad som i alla verkar vara ett hot. Jag ger ändå It Comes at Night en stabil fyra.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

The Commuter (2018)

Liam Neeson är fast i ekorrhjulet. Han pendlar varje dag från en New York-förort in till Manhattan där han jobbar som… ja, vad var det nu? Försäkringsrådgivare? Liam jobbar häcken av sig för att bekosta sin sons college-studier. Men att jobba häcken av sig räcker förstås inte. Liams chef kallar in honom för ett litet samtal, ”Do you have a minute?”.

Fem minuter senare står Liam på trottoaren med den sedvanliga kartongen, utan jobb och förnedrad. Liam träffar sin gamla poliskollega Patrick Wilson för en öl innan han moloken tar tåget hem.

På tåget träffar Liam en mystisk kvinna, Vera Farmiga, som ger honom ett uppdrag. Liam ska identifiera den person på tåget som inte hör hemma där. Välbekant med alla pendlare borde ju Liam kunna peka ut den person som åker för första gången. (Haha, krystat så det förslår.) Liam lockas av erbjudandet eftersom det involverar en riklig belöning om han lyckas. Både tåget och handlingen är därmed i rullning.

Inledningen var lite lustig. Vi får ett, nästan konstnärligt, montage som skildrar Liams monotona och upprepande vardag. Denna konstnärliga stil var givetvis inget som fortsatte under resten av filmen (förutom en liten detalj). Men som inledning stack det ut som något udda. En Måndag hela veckan-homage måhända?

Jag gillade att Liam i princip spelade sin verkliga ålder. När han får sparken utbrister han ”I’m 60 years old!”. Det fanns även nåt udda i att Liams familj kämpade så med att få ekonomin att gå ihop, och då menar jag udda i filmvärlden. I många andra filmer bor 25-åringar i takvåningar på Manhattan utan att till synes tjäna några pengar alls.

Filmen utspelar sig i skuggan av 9/11 och andra terrordåd. Säkerhetskontroller på tåg verkar vara vanligt förekommande. Folk börjar bli luttrade men vissa blir ändå irriterade. Varför just idag?

The Commuter är en funktionell thriller. Funktionell men förutsägbar. Kanske är det lite Hitchcock över den. Just konspirationskänslan och att den till största delen utspelar sig på ett tåg. Det ger en klaustrofobisk och samtidigt mysig stämning.

Jag nämnde att det förekom ytterligare en ”konstnärlig” detalj förutom vardagsmontaget under inledningen. Vad var det? Jo, det var en klassisk s.k. dolly zoom (som bl a kan ses i Jaws) som användes för att förstärka Liams känsla av panik när skiten träffar fläkten där ombord på tåget. Apropå Hitchcock så tror jag att han var först att använda denna teknik i Vertigo.

The Commuter är en perfekt fredagsfilm. Den är harmlös och får en harmlös trea av mig.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

The Invitation (2015)

The Invitation är en dramaskräckthriller som kanske påminner en del om Coherence från 2013. En grupp gamla vänner och bekanta som inte sett varandra på länge träffas för en middag. Stämningen är något obekväm. En tragisk händelse i det förflutna har skapat sår som inte har läkt. Will (en långhårig och skäggig Logan Marshall-Green) och hans flickvän är de som blir inbjudna av Wills ex-fru Eden och hennes nya man. Nya personer har kommit in i Edens liv, bl a en något (läs: väldigt) obehaglig man vid namn Pruitt (en perfekt castad John Carroll Lynch).

Jag gillade stämningen direkt och tänkte även att det här hade varit en perfekt film att se på Stockholm Filmfestival. Känslan av att nåt är fel är påtaglig men ändå inte överdriven. Logan Marshall-Green, som för övrigt blir mer och mer lik Tom Hardy, är bra som den f.d. mannen som undrar vad som har hänt med Eden. Det är uppenbart att nåt är fel med henne. I Wills ögon är hon förändrad; frälst, galen, hjärntvättad eller en kombination av alla tre.

Pruitt är alltså en obehaglig man och han kommer förstås från en sekt, kallad The Invitation. Sekten sysslar med nån form av dödsflum som ska göra att man blir fri från sin sorg. En dödssekt helt enkelt. Men inledningsvis nämns givetvis inte det utan det handlar om nån form av andlig helning. Burr. Här blir jag påmind om en annan obehaglig film om en sekt, Todd Haynes-filmen Safe med Julianne Moore.

The Invitation är en klart godkänd thriller som långsamt bygger upp en klaustrofobisk stämning. Det som hindrar ett högre betyg är nog att den känns lite för liten. Den utspelas i samma hus och det är samma lilla grupp med skådisar. För att få en wow-känsla med det upplägget så måste det verkligen vara välgjort på alla sätt och vis. Som det är nu så saknas den där mysiga filmfilm-känslan. Nu ska ju filmen inte vara mysig utan precis tvärtom…

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

Jag har för mig att Filmitch gillade filmen mycket. Japp, jag kom ihåg rätt.

Deadline (1971)

Lagom till midsommar har den svenska katastroffilmen (!) Den blomstertid nu kommer biopremiär. För mig är den ett garanterat biobesök då katastroffilmer är en av mina favoritgenrer.

Just genrefilm rent generellt är ju Sverige oerhört svaga inom. Nu är det kanske inte så märkligt då det ju behövs en rejäl budget för att få explosioner och dylika ting att se trovärdiga ut på vita duken. Nu kan man ju i och för sig göra annan typ av genrefilm som kanske inte kräver en jättebudget. Inom skräck, action och thriller finns ju ändå några exempel på lyckade svenska försök även om de inte är många. De två sistnämnda genrerna kanske är för breda för att ingå i begreppet genrefilm?

Men om vi håller oss till katastroffilmen så kan jag inte komma någon svensk sådan. Dessa filmer verkar uteslutande komma från USA. För några år sen gjorde vi dock välförtjänt vågen för den norska Bølgen. Sverige då? Ja, om man går in på Wikipedia och kategorin svenska katastroffilmer får man upp just den kommande Den blomstertid nu kommer.

Men vänta nu, det finns en träff till?! Vad är detta? Deadline från 1971. Varför har jag inte hört talas om denna film? Den måste ju givetvis ses. Vad passande då att den nyligen restaurerats och digitaliserats av SFI (tack!) och att den gick att se på SVT Play (inte längre tyvärr).

I Deadline kraschar ett flygplan med biologiskt stridsmedel utanför kusten i Skåne. In mot den den lilla semesterorten Mölle sveper en giftig dimma som gör folk sjuka. Till en början verkar det inte vara så allvarligt men sen sker nån form av mutation och människor börjar dö. Mölle spärras av. Ingen får lämna och ingen får komma in.

I fokus i filmen är Kent-Arne, en busschaffis som råker befinna sig utanför Mölle när katastrofen sker. Hans fästmö Elsebeth och hans syster Evabritt med familj är kvar inne i Mölle. Kent-Arne försöker med alla medel ta sig tillbaka till Mölle.

Tyvärr var ju det här inte så bra, vilket var riktigt synd. Jag gillar försöket, eller åtminstone konceptet katastroffilm i Sverige. Om det funkar så tror jag nämligen det kan funka bättre än den amerikanska versionen beroende på att det känns närmare helt enkelt.

Deadline lyckas dock inte. Filmen lider nog en aning av sin låga budget. Man har lyckats skaka fram två Draken-plan som flyger förbi några barn på stranden i inledningen, några polisbilar, några poliser som skjuter med k-pist en gång, en buss som kör igenom en avspärrning och en bil som blir jagad av en lågt flygande helikopter. Ja, när jag räknar upp allt så var det kanske inte så lite ändå. Men det känns väldigt amatörmässigt allting.

Skådespelarensemblen är en blandning av etablerade skådisar och lokala förmågor från Mölle (kändes det som). Delar av filmen är gjord i en sorts dramadokumentär stil. Det kändes mest stelt när vi fick se myndighetspersoner sitta i ett möte för att diskutera hur man ska lösa situationen. Lite som att titta på ett rollspel där ett kristeam ska träna på olika tänkta scenarion. En militär pratar som om han blev intervjuad i Rapport.

Blandningen av riktiga skådisar och den slumpmässiga skåningen från gatan var störande. Evabritt (spelas av Evabritt Strandberg) och hennes man (Stig Torstensson) pratar rikssvenska medan deras två döttrar pratar grov skånska. Huh? Hur gick det till? Och jag ber om ursäkt direkt… men den där skånskan som kommer ur barnens munnar, jag tål den inte. Det var som få öronen indränkta med råolja och vattgröt.

Filmen har ett element av flum som jag inte tycker passar in. Som jag nämnde tidigare så påminde delar av filmen om en dramadokumentär. Andra delar kändes som en ren dokumentär, t ex när vi plötsligt får se musikgruppen Pan sitta och jamma i en meningslös scen. Även slutet av filmen tycker jag i viss mån urartar när folk driver omkring vid stranden och bara flummar (i brist på bättre ord).

Filmen kom ut 1971 och då är det kanske inte så konstigt att den har politiska inslag i form av en del samhällskritik. Demonstrationer utbryter. Folket kräver svar från de feta makthavarna som ju givetvis inte går att lita på. Och, jo, när makthavarna delvis ser positivt på det som har hänt och bakom lyckta dörrar droppar repliker som ”Vi har serverats ett humanförsök. Ett försök på levande människor” då finns det anledning att vara misstänksam (åtminstone i filmens verklighet).

Det positiva med filmen är dess värde som tidsdokument och därför var det helt klart var kul att se den. Att tidsandan var annorlunda märks tydligt. Jag konstaterar att synen på nakenhet och sex var bra mycket mer öppen, i alla fall så som filmen framställer det. Som vanligt är det även härligt att se miljöer, bilar, kläder och frisyrer från en svunnen tid. Det lustiga var ändå är att just hår- och klädmodet inte kändes speciellt omodernt. Då är det ju värre när man ser filmer från 80- och 90-talet.

Jag delar ut en stabil tvåa och ser fram emot Den blomstertid nu kommer.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Även Fiffis filmtajm har skrivit om Deadline.

 

Anon (2018)

Anon är Andrew Niccols senaste film och tidsenligt hade den premiär direkt på Netflix, för bara några dagar sen. Jag såg den flimra förbi när jag letade efter nån hyfsat ny sf-rulle att kolla in. Den verkade lite intressant så jag tog en närmare titt på vad den handlade om. Jag såg att regissören alltså hette Andrew Niccol och då ringde det en klocka. Vad hade han gjort tidigare? Tre sekunder senare visste jag att han bl a låg bakom Gattaca, en film som jag verkligen gillade när jag såg den på bio, och In Time, en inte lika bra film. Min nyfikenhet var väckt och jag klickade på Spela upp.

Anon är en film noir i en science fiction-miljö. Eller är det tech noir man kallar den här typ av film? Ja, jag tror det. Tech noir. Det låter rätt för Anon.

Jag kände direkt igen mig från Gattaca, och även In Time. Vi har ett väldigt tydligt koncept. Många skulle kalla konceptet övertydligt, även jag. Och så har vi miljöerna, som är betonggrå, kalla, rena, kliniska, sterila, stiliserade, utan utsmycknad. Ja, vilka ord du vill som inte betyder värme.

Med tanke på filmens frånvaro av värme så framstår det ju som kongenialt att vi hittar Clive Owen i huvudrollen som den deppiga poliskommissarien Sal. Han brinner inte för sitt jobb direkt och resten av hans liv består mest av sitta hemma i soffan och tänka tillbaka på ett tidigare liv som han inte längre har. Visst låter det kul?

Vad är då filmens koncept? Jo, att världen har utvecklats till ett extremt övervakningssamhälle. Det behövs dock inga kameror för att övervaka. Nej, allt du ser med dina egna ögon spelas in och lagras i vad man kallar Etern, ett gigantiskt datalagringssystem. Om ett mord sker är det bara för polisen att spela upp filmen från offret och förövarens synvinkel. Case closed.

Det speciella är även att alla har tillträde till det som man själv har lagrat i Etern. (Polisen har förstås befogenhet att se allt från alla.) Så om du inte mindes vad du gjorde den där berusade natten för två veckor sen så är det inget problem. Dessutom behöver du ingen fysisk skärm att titta på. Nej, du öppnar det du vill se ”med tanken” och sen spelas det upp framför dina ögon som om du hade en liten IMAX-duk på insidan av dina ögon.

Detta geniala övervakningssystem har, enligt filmen, lett till att det i princip inte längre finns nån brottslighet i världen. Men inget som har programmerats kan inte hackas, och kommissarie Sal dras förstås in i en utredning om en serie mordfall där mördarens identitet är okänd pga av nån (mördaren?) har lyckats radera delar av det som har lagrats i den ohackbara Etern.

Jag är svag för den här typen av konceptfilmer, precis som Andrew Niccol själv verkar vara. Niccol har bl a regisserat och skrivit S1m0ne (2002), Gattaca (1997) och In Time (2011) och även (helt själv!) skrivit manus till The Truman Show (1998). Niccol är uppenbarligen besatt av övervakning, virtuell verklighet, identitet (mänsklig och annan) och ny teknik som vrider till dessa koncept ett eller två varv.

Några andra filmer som jag kom att tänka under titten på var Minority Report (brott löses med nya tekniska innovationer) och Strange Days (minne lagras för att kunna tas del av efteråt). Kanske hade Anon funkat bättre om nån av dessa filmers regissörer tagit sig an Niccols manus.

(Apropå filmtiteln Anon så insåg jag först dagen efter titten att det givetvis var Anonymous man syftade på. Jag trodde länge att det bara var ett nonsensord eller en person som hette så. Jag fattar inte varför jag inte insåg det direkt…)

Det som jag tycker filmen får till är hur den visar att ny teknik, hur smidig den än är, på ett sätt skapar ett samhälle med mer distans (en typ av distans i alla fall) mellan människor. Ta en sån sak som Swish t ex. Swish är jättebra men att klicka på sin app är inte samma sak som lämna över 300 kronor i sedlar (inga guldpengar!) till sin vän för den där middagen. Handlingen blir mindre symbolisk och jag tycker även man tappar lite av värdet av pengarna i sig. Eller är det bara jag? Men jag gillar verkligen Swish.

I filmen behöver man inte nån app i en mobil. Det förekommer inga mobiler. Allt sköts via nån typ av internt system som programmerats in i allas hjärnor. Ska du ge dricks på ett fik dyker det upp en miniräknare på din inre display och så procentsatserna 0, 10, 20 och 30. Du behöver inte ens titta på den som säljer kaffet.

Just det där med ögonen var intressant. Det är som att ingen i filmen tittar på varandra. De tittar allt som oftast på sin inre display, även när de pratar med varandra. Ja, jag skrev ju tidigare att det var övertydligt. Men ändå inte överdrivet; det är ju bara att åka tunnelbana i Stockholm.

Jag tänkte på detta när jag var ute och promenerade idag. Jag gick förbi en grupp människor som verkade hänga med varandra. Två satt i en bil med ena dörren öppen parkerad vid en trottoar, och tre andra stod på trottoaren intill bilen. Samtliga glodde ner på sina mobiler. Det såg lustigt ut just för att de var så många. Jag vet inte om de väntade på en sjätte person eller vad de höll på med men det såg lustigt ut och jag var sugen på att ta en bild. De hade förmodligen inte märkt nåt.

Anon är kanske en lite för liten film. Kanske är filmens budget för låg för just den typen av film den försöker vara. Det är samma gråa och kliniska miljöer hela tiden. Det blir för statiskt, lite som Clive Owens ansiktsuttryck. Fast jag tycker Owen av samma anledning passar i den här typen av roll precis som i Children of Men. Det ska vara dystert.

Film noir-stämningen funkar kanske inte fullt ut. Känslan av sleeze man vill förmedla med droger, dricka och prostituerade känns lite krystad och mest ofräsch.

Jag ger ändå Niccol med tvekan godkänt. En svag trea blir det. Det hade kunnat vara en tvåa lika gärna men jag ska sluta vara så gnällig (förutom när det gäller populära MCU-filmer).

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

Amanda Seyfried spelar för övrigt ungefär samma roll här som i In Time. Lite längre peruk bara.

 

The Day the Earth Stood Still (2008)

För drygt en vecka sen postade jag ett inlägg om den bästa filmen Keanu Reeves nånsin varit med i, en film som är bra på riktigt: The Matrix. Nu, i väntan på min recension av Avengers: Infinity War som droppar på onsdag, kommer här en gammal kortis om en inte riktigt lika bra film. Texten om The Day the Earth Stood Still skrevs i augusti 2009.

Originalet till den här sci-fi-rullen är en klassiker och riktigt bra (4/5). Det som är bra i den här remaken är inte mycket. Några saker finns det dock som jag uppskattade. Keanu Reeves med sitt nååågot stela spel passar perfekt som utomjording i obekväm människokropp. Jennifer Connelly är också godkänd även om det här inte är en skådespelarnas film. Fotot är bitvis ganska snyggt. Det var väl det ungefär. Resten är skräp. Historien segar sig fram som ett rostigt ooljat tröskverk. Det är totalt ospännande hela tiden. Bara en massa SWAT-teams och arméinsatser hela tiden (gäsp). Specialeffekterna är anonyma. Rymdskeppen är urtråkiga. Jag gillar egentligen grundidén (inte så konstigt eftersom jag gillar originalet), men, nä, regissören har inte alls lyckats att få liv i historien.

Filmen påminner en hel del om Knowing men den rullen tog ut svängarna mer och kändes mer oförutsägbar. Här leder liksom historien ingenvart. Vi kommer aldrig till nån höjdpunkt.

Och just det, kan nån ta bort den där ungen. Han är visst Will Smiths son. Bara ta bort honom.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Jag noterer att filmens regissör är en viss Scott Derrickson. Vem är det frågar ni er? Jo, han har gjort en av mina absoluta skräckfavoriter från de senaste tio åren: Sinister. Och även Doctor Strange ser jag nu, en av de MCU-filmer som jag ger klart godkänt.

It (2017)

Jag kände att det var dags att se den… eller Det. Stephen King (eller Steffen King som mina föräldrar envisas med att uttala hans namn) är ju trots allt min favoritförfattare.

Jag var förberedd på drypande 80-talsnostalgi. Filmmakarna hade ju gjort det smarta och förlagt denna den första delen (för jag antar att det kommer en uppföljare) till 80-talet. I boken utspelar sig ju ”barn-delen” på 50-talet.

Nja, det här var ju inte speciellt bra. Det hela är för snabbt berättat. Jag hinner aldrig vila i nån av rollfigurerna. Det känns hoppigt, ryckigt, som att man bara bockar av de delar i handlingen som man valt att ha med från boken, snarare än att filmen bygger på ett helgjutet manus som håller ihop på egen hand.

Mike Hanlons rollfigur (den svarte killen) har nästan skrivits bort helt. I Kings tegelsten är det ju han (åtminstone som vuxen) som gjorde all research om Det, jobbade på biblioteket osv. Här är det istället den korpulente Ben som är biblioteksnörden. Fast det kanske han var i boken också som barn. Jag minns inte.

Hon som spelar Bev, Sophia Lillis, är perfekt castad, och rollfiguren Bev känns som den tjej som jag minns från boken. Men i filmen känns det samtidigt lite för mycket som nördiga pojkar som sätter en tjej på piedestal och betraktar henne som om hon kom från en annan planet. Och sen har vi ju Chüdritualen… ja, fast den hade filmmakarna vett nog att skriva bort från manus.

Det jag gillad mest med filmen är scenerna mellan ungarna, hur de spenderar sin sommar i the barrens eller vid stenbrottet för att bada. På Twitter beskrev jag filmen så här: ”Nånstans i Stephen King-filmatisering IT så döljer sig en Stand by Me.” Och, ja, jag håller med mig själv. Det handlar om kids som upplever en magisk sommar men sen sprids för vinden i slutet av augusti. It är som Stand by Me om man tar bort de rena skräckinslagen.

Och när vi ändå är vid skräckinslagen så var just dessa filmens svaghet. Det är för många scener där Snåljåp visar sig i nån skepnad för de olika barnen. Det fanns liksom inget som länkade samman dem med resten av filmen utan de känns bara staplade på varandra. Och de var aldrig skrämmande och det är väl ett minus i en skräckfilm.

Hur var det med den drypande 80-talsnostalgin? Att jag antydde att denna nostalgi skulle vara nåt negativt beror inte så mycket på att jag inte gillar 80-talsnostalgi i sig utan snarare på att jag börjar bli aningen less på att det ska förekomma överallt. I just It tyckte jag inte den dröp speciellt mycket, i alla fall inte så att det störde.

Avslutningsvis får jag säga att jag gillade när lille George, vars bror i filmen heter Bill, blir bestört när hans båt (som Bill just gjort) försvinner ner i en avloppsbrunn, och konstaterar:

”Bill’s gonna kill me!”.

Ja, han vet inte hur rätt han har…

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Mina tankar om miniserien It från 1990 hittas här. Jag ser att jag nämnde Stand by Me som referens redan då.

A Quiet Place (2018)

Senaste gången filmspanarna såg en skräckis blev det succé, åtminstone för mig. Om jag minns rätt var det nämligen då vi lät oss skrämmas av Scott Derricksons Sinister.

I lördags var det dags igen när vi i en förvånansvärt tyst och lugn salong avnjöt A Quiet Place. I huvudrollerna ser vi äkta paret Emily Blunt och John Krasinski. Filmen är även regisserad av Krasinski själv, och jag skulle kunna tänka mig att Blunt i praktiken även fungerande som medregissör.

I en nära framtid har Jorden intagits av nån form av monster som attackerar och dödar människor. Varelserna är blinda men har oerhört bra hörselsinne och gör du minsta ljud så är du rostat bröd (ping Cecilia!).

Blunt och Krasinski bor kvar på sin gård ute på landet med sina barn och tillökning väntas. De har gjort ganska omfattande anpassningar för att vara ljudlösa. Det tassas barfota fram på stigar med utlagd sand. Porslin och metallbestick är inte tillåtet, nej, här serveras maten på blad och man äter med händerna. Högljudda barnleksaker går bort. Men om tystnad hade rått hela filmen så hade det ju inte blivit nån film…

Jag gillar verkligen filmens upplägg och koncept. Allt med filmen är egentligen bra. Stämningen borde gå att ta på. Dialogen pratas fram med hjälp av teckenspråk eller möjligen viskande. Om du gör minsta ljud som är högre än omgivningens bakgrundsljud så är du illa ute. Det är som upplagt för en svettig och intensiv upplevelse.

Jag gillar även hur filmen är kompakt och utan nåt extra fett. 90 minuter från start till mål. Precis som en skräckfilm ska vara. Vi får inte veta nåt om vad som har hänt (varför är monstren där?) och vi håller oss hela tiden i anslutning till familjen och deras gård. Helt rätt grepp för att skapa en känsla av att vara där som tittare.

Ibland kan en filmupplevelse emellertid saboteras av de minsta detaljer, som t ex en spik. Det spelade ingen roll hur mycket jag på ett objektivt plan uppskattade det jag såg och (inte) hörde. Just detaljen med spiken förstörde filmen för mig.

Sen var det här med spänningen och att jag borde sitta på kanten av biosätet. Det gjorde jag inte, förutom vid en sekvens som länge var briljant (andas!) men som i slutändan ändå gjorde mig lite besviken efter all uppbyggnad. Upplösningen (eller förlossningen) kom lite väl snabbt.

Jag vet inte varför jag inte kände av mer av spänningen på samma sätt som andra verkar ha gjort. För mig var det knappt en skräckfilm utan snarare en thriller med cgi-monsterangrepp. Jag blir inte rädd av sånt. Inte den här gången i alla fall. I en skräckis så vill jag mer få den där känslan av att nåt är fel, riktigt fel, men ändå inte så långt ifrån det normala. Den där obehagskänslan av att nån kanske är besatt av en demon. Eller vardagliga ting som plötsligt inte är så vardagliga. Eller grangrenar i den dunkla skogen som susar i vinden. Hörde jag David Lynch?

Om jag ska ge mig på att förklara varför den där spiken förstörde så mycket så behöver jag nog spoila filmen. Om man ska prata mer generella termer så kände jag att filmens rollfigurer bröt mot sina egna regler på ett ologiskt och märkligt sätt. Hela deras tillvaro bygger på att de gör rätt. Det som sen fäller dem funkade inte för mig. Att ett barn gör fel, det köper jag rakt av. Men inte att Emily Blunt gör som hon gör. Det var helt obegripligt.

Det fanns ytterligare en ologisk detalj som involverade en sorts svängdörr. Det borde heller aldrig ha kunnat hända. Det var dock inte lika ologiskt och konstigt som spiken.

Äh, jag vet inte. Filmen funkade helt enkelt inte fullt ut för mig. Det var nog en rad småsaker som gjorde det. En del av dessa småsaker har jag inte nämnt. Egentligen är det en effektiv skräckis och jag kan se att det är så med ett öga men mitt andra öga gnäller och tar mig ur filmen. Så är det ibland. Betyget blir HELT OK. Ok?

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Och nu får jag be om största möjliga tyssssstnad så att alla kan fokusera på att läsa de andra filmspanarnas texter om A Quiet Place.

Rörliga bilder och tryckta ord
Fiffis filmtajm
The Nerd Bird

Annihilation (2018)

Plötsligt händer det. Jag har sett en 5/5-film. Senaste gången det hände var 22 januari 2017, alltså över ett år sen. Tack för din insats som bloggheader, Viggo!

På senaste tiden har jag varit lite orolig om det nånsin skulle hända igen. Skulle jag nånsin känna så mycket för en film att det enda alternativet var att dela ut toppbetyget. Jag började som sagt bli lite orolig. Hade jag överdoserat på film? Började jag bli för luttrad? För van att se på film så att inget längre skakade om mig?

Svaret var lyckligtvis: nej. Jag blev nämligen påverkad, in på cellnivå kändes det som, av den film jag nyss sett. Och det har jag Alex Garland och Netflix att tacka för. Varför Netflix undrar ni? Jo, när filmstudion Paramount inte vågade släppa filmen (för svår för popcornpubliken!) på bio, förutom i USA, Kanada och Kina, så klev Netflix fram som distributör världen över.

Filmen det handlar om är alltså sf-thriller-skräckisen Annihilation, Alex Garlands uppföljare till min personliga favorit Ex Machina (en annan 5/5-film för övrigt).

Vad som ser ut att vara en meteorit slår ner på en fyr vid den amerikanska sydkusten. En mystisk zon, kallad The Shimmer, uppstår runt fyren. Zonen växer ständigt och riskerar att sprida sig över USA och så småningom över hela Jorden. De team som de amerikanska myndigheterna skickar in går inte att kommunicera med och ingen återvänder nånsin.

Lena (Natalie Portman) är en biologiprofessor som sörjer sin man Kane (Oscar Isaac) som var soldat i armén och försvunnit under uppdrag (vilket uppdrag tror ni det var?) ett år tidigare. En dag står plötsligt Kane i deras hus. Han verkar dock inte riktigt vara sig själv och har ingen förklaring till var han har varit eller hur han kommit tillbaka. Plötsligt blir han allvarligt sjuk. På väg till sjukhus stoppas ambulansen av myndighetsmän som för de båda till vad som kallas Area X, en bas precis intill The Shimmer.

På basen är det psykologen Ventress (Jennifer Jason Leigh) som styr och ställer. Hon sätter ihop ett team på fem kvinnnor, inklusive sig själv, som ska ge sig in i The Shimmer för att ta reda på vad det är och om det är möjligt att stoppa dess expansion.

Ex Machina, Midnight Special och Arrival är tre filmer från de senaste åren som jag gett högsta betyg. Det som de har gemensamt med Annihilation är att de alla är välgjorda idébaserade science fiction-filmer som samtidigt har ett högt produktionsvärde i form av bl a foto och score. För mig är det jackpott.

Från och med nu får jag nog lov att varna för spoilers så läs inte vidare om du inte har sett filmen eller är nåt så ovanligt som okänslig för spoilers.

Annihilation är en film som skriven för mig. Det är en film med ett mysterium. En grupp människor är på väg mot ett okänt mål. Ingen, inklusive vi tittare, vet vad som väntar. Man kan säga att den är upplagd som en klassisk monsterskräckis där en och en av deltagarna i teamet går åt. Skillnaden är att den inte avslutas med en ordinär fajt. Eller, den avslutas faktiskt med en sorts fajt men den är långt ifrån ordinär om man säger så.

Jag älskar miljön och naturen inne i The Shimmer. Det känns som att vara inne i ett varmt och tropiskt växthus med ett prunkande djur- och växtliv. Fast det är nåt som är fel med biologin. Växter och djur har korsbefruktats på ett sätt som inte ska vara möjligt. Det förekommer även en färgrik (gul, röd, blå, grön) typ av mossa eller svampliknande lav som växer överallt. Den gav mig obehagliga vibbar av Fantastic Voyage, en film där en grupp människor förminskas till miniatyrstorlek och skickas in i en patient för att ta bort en blodpropp. I en scen blir en av medlemmarna i teamet attackerad av nån form av immunförsvarsceller som uppfattade personen som ett hot.

En liknande känsla av biologisk skräck som i Fantastic Voyage råder hela tiden i Annihilation, ibland mer direkt och ibland mer i bakgrunden. Men den finns hela tiden där och etableras redan i öppningsscenen när Lena visar sina studenter hur cancerceller ser ut och delar sig. Burr.

Konceptet med korsbefruktning och hur alla varelser i The Shimmer påverkar varandra och tar biologiska drag från varandra används i en scen för att skapa en ren känsla av skräck, som tagen ur den bästa skräckfilmen. Om jag säger muterat björnsvin med Tuva Novotnys skrikande röst så vet ni som sett filmen vilken scen jag syftar på. Uuuuuuuuh, vad läbbigt. Jag satt på kanten av vardagsrumssoffan.

Jag fick lite av samma känsla som när jag tittar på några av Aphex Twins musikvideor regisserade av Chris Cunningham. Kanske speciellt Rubber Johnny men även klassiker som Windowlicker och superläbbiga Come To Daddy. Det är samma känsla av att nåt är fruktansvärt fel, biologiskt fel.

Vad den utomjordiska varelsen, eller vad man nu ska kalla det som kraschat (landat?) på Jorden, egentligen vill är oklart. Det som händer i The Shimmer är att allt flyter samman. Allt levande påverkar varandra. Människor blir buskar. Buskar blir människor. Jag kommer att tänka på Public Enemys album och låt Fear of a Black Planet där det konstateras:

Black man, black woman, black baby
White man, white woman, white baby
White man, black woman, black baby
Black man, white woman, black baby

Vill varelsen bara att vi ska (över)leva i harmoni genom att droppa garden och lämna fördomar om annat och andra bakom oss? Bara låta oss smälta ihop till en enhet. ”People, I just want to say, you know, can we all get along? Can we get along?” Fast vi borde ju inte behöva ge upp oss själva och förlora vår egen identitet kan man tycka. Andra som sett filmen läser in andra saker. Som t ex att den handlar om att hantera psykisk ohälsa, otrohet, att komma ut från andra sidan av ett misslyckat äktenskap, att växa upp och lämna barndomen bakom sig, att bli den person man vill bli, människans tendens till självdestruktion (som ju finns inbyggd i våra celler vare sig vi vill det eller ej). Det är öppet för tolkning. Den mest uppenbara analogin, som är så uppenbar att det kanske inte är en analogi, är att det handlar om cancer. En av medlemmarna i teamet visar sig nämligen ha cancer och The Shimmer sprider sig och växer obönhörligt likt en svulst.

Då har vi kommit till den fullkomliga och fullkomligt fantastiska slutdelen av filmen, de sista 30 minuterna, ett segment som kallas The Lighthouse. Här satt jag på helspänn, återigen på kanten av soffan, med händerna på tinningarna i trans. Obehag. Mystisk. Alien. 2001. Ekon. Dubbletter. Enemy. Obehag. Uppslukad. Jag kände att jag var på väg att sjunka igenom soffan, att mina celler skulle bli en del av soffan, och soffan en del av mig.

Filmens score, skrivet av Ben Salisbury och Portisheads Geoff Barrow är makalöst bra just här. När det utomjordiska väsendet skapar en kopia av Lena med hjälp av hennes blod är jag inte som i trans; jag är i trans.

Efter denna magi blir det än mer magiskt när Lena och hennes klon utför en balett tillsammans. Till en början är Lenas kopia enbart en grönglänsande ansiktslös varelse (spelad av Sonoya Mizuno från Ex Machina för övrigt) som försöker lära sig vad Lena är för något och det resulterar alltså i en dans. Lena leder och varelsen följer. Kämpa mot den och den kämpar mot dig, och du kan inte vinna. Ge efter och den ger efter. Magiskt var ordet.

Jag älskar Annihilation och nu måste jag ju kalla Alex Garland för min favoritregissör i och med att hans två regiinsatser båda har fått högsta betyg. Jag hoppas verkligen han får chansen att även i fortsättningen göra de filmer han vill göra. Det senaste jag har hört är dock att Garland ska göra en sf-tv-serie för FX. Hmm, tv-serier kan vara mycket bra förstås men för mig är det fortfarande film som är den mest exklusiva pärlan.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

Andra som sett och skrivit om Annihilation: Movies – Noir, Flmr, Fiffis filmtajm och Fripps filmrevyer.

Postern ovan är en fan-poster gjord av DawnOfKaiju17. Slutligen några fina bilder från filmen.

 

Joint Security Area (2000)

Igår avslutades ju de olympiska vinterspelen i Pyeongchang i Sydkorea så varför inte skicka upp en gammal preblogg-text om just en sydkoreansk film: Joint Security Area, en tidig Park Chan-wookare. Texten skrevs i mars 2008.

Först, bara för att klara av det från början: de ”europeiska” skådisarna och den delen av handlingen är ungefär så dålig som den kan vara. Fast Swiss & Swedish Camp och NNSC finns på riktigt. Man lär sig nåt nytt varje dag. Nåja, sen när filmen börjar på riktigt med riktiga skådisar så är det riktigt bra. Song ”Babyface” Kang-ho är alltid bra, i alla fall i de filmer jag har sett med honom. Sen kände jag även igen Lee Byung-hun från A Bittersweet Life. Han är bra även han, till skillnad från de två européerna. Det känns som om Babyface och Lee Byung-hun tillhör gräddan av sydkoreanska skådisarna. Ungefär som Mickarna Persbrandt och Nyqvist. Skillnaden är att de sydkoreanska kollegorna oftast medverkar i bra filmer.

Filmen är nästan som ett sorts kammarspel som utspelas i en gränsstation mellan Nord- och Sydkorea. Givetvis är den politisk och visar hur sjuk situationen är. Nån gång ganska snart kommer det att förändras kan jag nästan garantera. Men ok, det kan dröja (ja, nu har det gått tio år efter att texten skrevs och det har väl inte gjorts så många framsteg). Det var intressant att se en film av Park Chan-wook från tiden innan hämndtrilogin. Då och då märker man på t ex bildlösningar att det inte är frågan om nån ordinär regissör. Men filmen är lite för ojämn för att få ett högre betyg än en trea. Bitvis blixtrar den till, och blir spännande, intensiv och snygg, för att ibland falla ner i djupa dalar. Slutet är bra och med en ganska snygg poäng. Det förekommer även en del ganska typisk sydkoreansk humor i filmen.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

%d bloggare gillar detta: