Tre solar (2004)

Sveriges facit vad gäller s.k. genrefilm är inte det bästa. Då och då görs halvhjärtade försök men antingen är problemet att man inte har resurser nog eller så tar man sig an den här typen av film på fel sätt. Jag tycker dock det har börjat ljusna på senare år. En sån sak som att om Arnfilmerna faktiskt gjordes såg jag, i alla fall för tio år sen, som ett positivt tecken. Även om de kanske inte var världens bästa filmer så visade man i alla fall att det går att göra nåt annat än Grabben i graven bredvid eller Beck. Det finns dock misslyckade försök. Försök att göra fantasy t ex. Dagens korta omdöme handlar om ett sånt misslyckat försök. Texten skrevs i februari 2004 efter att ha sett filmen på Göteborgs Filmfestival samma år.

Tre solar är en präktig kalkon som skulle räcka till mängder av Thanksgiving-middagar i USA. Det var länge sen jag såg en så här dålig film, som är så dålig att den nästan blir skrattretande trots gedigna skådisar (Lena Endre, Mikael Persbrandt, Maria Bonnevie, Rolf Lassgård, Kjell Bergqvist, mm) och en regissör med flera filmer bakom sig. Nu har jag i och för sig inte sett nån film av Richard Hobert men så här dåliga kan hans tidigare filmer inte vara. Ibland tror jag nästan att det verkligen är en komedi eller parodi men tyvärr är det väl inte så. Varje scen känns helt fel, replikerna krystade och känslan är helt fel. Allt faller platt. Det är märkligt att så mycket resurser har lagts ner på filmen men att den ändå misslyckas kapitalt. Nåt har gått galet. Persbrandts roll hade lika gärna kunnat gjorts av en docka. Den enda som klarar sig är Kjell Bergqvist som spelar sig själv ganska roligt ibland. Som DaisyBaggins (en medlem på det filmforum jag hängde på vid den här tiden) skrev så är den värd att se… i studiesyfte för att lära sig mer om kalkoner.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

PS. Tydligen var inte Tre solar en fantasyfilm i bokstavlig mening som jag hade fått för mig. Nej, den utspelar sig precis som Arn-filmerna i Sverige på medeltiden. Men jag skulle ändå kalla det en genrefilm. Eller vad säger du, Mikael?

Varg (2008)

Varg! Det ordet får mig alltid att tänka på Stephen King och Peter Straubs Talismanen och en viss figur från den fantasyromanen. *snyft* Men nu handlar det om en svensk film med just den titeln och min preblogg-text skrevs i maj 2008.

Kerstin Ekman har skrivit manus till filmen som bygger på en litet avsnitt ur hennes romantrilogi Vargskinnet. Svenska recensenter har av någon anledning gått ner i brygga inför filmen, kanske beroende på att kulturelithyllade Ekman är inblandad. Peter Stormare spelar den renskötande samen Klemens som får en varg på halsen, och hans renar får också vargen på halsen – bokstavligen. Med sig på fjället har Klemens sin brorson Nejla/Nils, väldigt bra spelad av nykomlingen Robin Lundberg.

Först en liten men för mig revolutionerande parentes: jag såg Varg på Filmstaden i Råsunda och jag upptäckte till min förvåning att jag hade egna (!) armstöd på bägge sidor. Jag satt med andra ord i en helt egen skön biofåtölj. Detta tillsammans med ett överflöd av benutrymme bidrog till en skön biokväll.

Perfekt hade kvällen varit om filmen hade varit en höjdare. Nu är den inte riktigt det. Men den är helt ok. Positivt var själva ämnet i filmen, alltså att den handlar om samer, renskötsel och huruvida man som renägare har rätt att döda en varg som hotar det som man livnär sig på. Det måste ha varit kul för Stormare att göra den här rollen. Efter att ha spelat galen kosmonaut och blonderad fåordig mördare så får han här spela en riktig människa, och han gör det bra.

Trots Stormare så är det ändå Robin Lundberg, som spelar unge Nejla, som är bäst i filmen. Nejla hamnar i en rejäl knipa och Lundberg gestaltar Nejlas känslor på ett trovärdigt sätt. När det gäller filmen som helhet så sugs den någonstans ändå in i det svenska småtöntiga filmträsket. Det kändes som filmen hade kunnat bli riktigt bra om man vågat gå på djupet och låtit filmen vara lite längre. Nu blev det som en light-light-mix av Into the Wild och Grizzly Man. En trea blir betyget till filmen.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Apan (2009)

För några dagar sen skrev Rörliga bilder och tryckta ord-Sofia om Jesper Ganslandts vardagstragedi (Sofias genrebestämning) Apan. Med anledning av det tyckte jag det kunde passa att skicka upp mitt eget preblogg-omdöme om samma film. Texten skrevs i november 2009.

Jag kommer ihåg att jag tyckte Olle Sarri var rolig i Tillsammans. Olle Sarri i Apan är nog ungefär så långt ifrån Tillsammans man kan komma. Jag kommer att tänka på Michael Haneke. Andra skribenter refererar till Dardenne-bröderna vilket jag håller med om. Det är intensivt, obehagligt, klaustrofobiskt, anonymt, vardagligt. En vardagsrysare som utspelas i den värsta dagen i Olle Sarris liv. Just det vardagliga understryker bara ångesten. Vad har hänt? Vi vet inte men anar.

Jag gillar verkligen den nya svenska personliga filmen: Flickan, Farväl Falkenberg, Man tänker sitt, Ping-pongkingen, mm. Jag måste berömma filmfotografen Fredrik Wenzels handhållna och närgångna fotot som följer Sarri i nacken. Det som kanske saknas i Apan är nån sorts bakgrund. Nu blir det nästan för mystiskt. Vi kommer inte Olle Sarris karaktär in på djupet trots att det är närgånget. Det är intensivt och jobbigt men det blir bara en mardrömsskildring av en person i djup kris. Men det är klart sevärt och filmen sticker ut. Den ger inga svar men förmedlar en mardrömsstämning och sitter kvar i sinnet en tid efteråt. Rekommenderas!

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Drottningen och jag (2008)

Rörliga bilder och tryckta ord-Sofia inledde året med att skriva om den svenska dokumentärfilmen Drottningen och jag. Därför tycker jag att det kunde passa bra att skicka upp min gamla preblogg-recension av samma film. Texten skrevs i januari 2010.

SVT Play en bra tjänst som jag har börjat utnyttja mer och mer under det senaste året efter att jag kopplat ihop dator och tv. (Det där med att titta på film på en datorskärm är väl inte någons grej, i alla fall inte min.) Nu tog jag chansen att se dokumentären Drottningen och jag som handlar två personer, som har liknande men ändå fullständigt olika bakgrund, som möts och faktiskt finner att de har mycket gemensamt. Svensk-iranska filmaren Nahid Persson Sarvestani träffar och gör en film om f.d. drottningen Farah av Iran.

Det som gör filmen speciell är att Nahid i slutet av 70-talet själv deltog aktivt i protesterna mot shahens styre som tvingade shahen och drottningen i landsflykt. Fast det muslimskt styrda Iran blev ju kanske inte vad alla hade hoppats på. Nahids familj protesterar även mot denna regim, och efter att Nahids bror avrättats (av den muslimska regimen) och familjen tvingats fly hamnar Nahid till slut i Sverige. Drottningen Farah lever omväxlande i USA och Paris.

Drottningen och jag kändes med tanke på upplägget som en unik dokumentär. Det är lustigt hur ”liten” och ”stor” världen ibland kan vara. Här har vi den svensk-iranska regissören som gjort kritiska filmer om det muslimska Iran som nu träffar ex-drottningen av Iran. En f.d. drottning som när hon får höra om Nahids bakgrund först betraktar henne som någon som enbart vill kritisera henne. Efter hand växer dock en vänskap fram mellan de båda, en något motvillig vänskap.

Filmen behandlar det här med objektivitet när man gör dokumentärfilm. Hur ska Nahid agera? För 30 år sen protesterade hon mot shahens styre och bidrog till att få honom störtad. Nu ska hon intervjua hans änka. Om hon ställer för kritiska frågor så kanske hela filmen skiter sig, om hon är för mesig så verkar det som om hon säljer sig. När Nahid är på fest med rojalister som hyllar drottningen så känner sig hon ganska obekväm och är faktiskt mest bekväm med drottningen själv. Det är märkligt med en ex-drottning som av många fortfarande betraktas som en drottning. Samtidigt är det sorgligt, hur man än ser på det, då hon inte har något hemland.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Skenbart (2003)

Vi inleder det nya året med en gammal preblogg-recension av en svensk film. Om det inte hade varit för Sagan om konungens återkomst så hade jag nog valt Peter Dalles Skenbart som familjens julfilm 2003. Apropå Peter Dalle så gick jag nästan in i honom på stan för några veckor sen. Han hade samma vilda ögonbryn som vanligt. Texten om Skenbart skrevs i januari 2004.

Peter Dalle har både skrivit och regisserat den här filmen som till största delen utspelar sig på ett tåg mellan Stockholm och Berlin i december 1945. Gunnar (Gustaf Hammarsten), bokrecensent och misslyckad författare, tänker ge sig ut i Europa för att göra nåt gott för världen efter 2:a världskriget, som precis slutat. Dessutom hoppas han få inspiration till kommande storverk i den litterära världen. På samma tåg finns, förutom en massa löst folk som vi får stifta bekantskap med, även en man och hans älskarinna som planerar att mörda mannens fru.

Jag gillar ofta filmer som utspelas på tåg. Det ger en speciell känsla. Vi är på väg nånstans men samtidigt i en statisk miljö. Skenbart är först och främst en komedi. Och så finns det inslag av Hitchcock. Åtminstone känns det som viss inspiration har hämtats därifrån (ni vet, kupéer, konduktörer, korridorer och restaurangvagnen). Klart roligast är de två bögarna, spelade av Gösta Ekman (som den snälle bögen) och Lars Amble (som den elake bögen). Speciellt Amble har några väldigt roliga repliker och schyssta enradare. Hammarsten funkar även han som aspirerande gottgörare som ändå hela tiden ställer till det trots goda intentioner. Han har det inte lätt, hehe.

Robert Gustavsson har en sorts cameoroll som snubbelnisse. Han är oftast rolig men jag tycker inte det passar in riktigt i resten av filmen. Sen har vi då ”thrillerdelen” med mannen, frun och älskarinnan. Den tycker jag är den svagaste, och sänker filmen en aning. Min sista kommentar gäller fotot och vissa specialeffekter, som bägge är bra. Det svartvita fotot är vackert och svagt bruntonat. Då och då används rätt så schyssta inzoomningar där vi får se tåget utifrån, framrusande genom snölandskapet, och sen zoomas ett fönster in där nåt pågår och vi befinner oss inne på tåget utan nåt klipp. Bra utnyttjande av effekter som inte tar överhanden utan används smakfullt så att de knappt märks. Ungefär som i Robert Zemeckis filmer Forrest Gump och Contact även om just dessa exempel är på en annan nivå. Dock känns det inte allt för vanligt att använda effekter (förvisso små) på detta sätt i svensk film.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

All Inclusive (2017)

Varje år under Malmö Filmdagar så brukar det alltid visas minst en hyfsat stor ny svensk produktion i den härliga singelbiografen Royal (jag hoppas att den aldrig läggs ned då det förmodligen är Sveriges bästa biosalong!). Tidigare år har vi sett filmer som Monica Z (2013), Mig äger ingen (2013), Medicinen (2014), Så ock på jorden (2015), Jag är Ingrid (2015), Jag älskar dig – En skilsmässokomedi (2016) och Den allvarsamma leken (2016). Verkligen en blandad kompott om man säger så.

Årets film var All Inclusive, en sorts uppdaterad version av Sällskapsresan med kvinnlig touch. En mamma (Suzanne Reuter) åker till Kroatien på chartersemester med sina två fullkomligt olika döttrar (Duktiga Flickan Jennie Silfverhjelm och Partypinglan Liv Mjönes). På planet ner droppar mamman nyheten att hennes man varit otrogen och därför inte följer med. Döttrarna ser det som sin uppgift att få mamman på fötter igen. De har dock lite olika syn på hur det ska gå till. Hilarity ensues. Eller nåt.

Njae. Det hade varit roligt att få se en riktigt lyckad och rolig svensk komedi. Tyvärr levererar inte All Inclusive. Filmen känns inte välskriven. Rollfigurerna beter sig ologisk jämfört med sin natur. Skämten känns inte klockrena eller fullföljs inte.

Jag hade velat se mer från de andra semesterfirarna i gruppen. De visas upp i början när man anländer till hotellet. Vi har gayparet, vi har hippiepappan som går med sin bebis på magen, vi har Jonas Karlsson som inte kan sluta gråta eftersom hans fru dött i cancer, vi har irriterande ungar.

Men ingen av dessa figurer följs egentligen upp utan förblir siluetter. I fokus är förstås mamman och hennes döttrar. Inget fel i det, men då krävs att jag känner för dessa rollfigurer, att jag blir indragen i deras problem och skrattar med dem när dråpliga situationer uppstår. Tyvärr händer inte det.

Jag tycker inte Suzanne Reuter får chansen att briljera som den komedienn hon är. Det är som att hon, och regissören, inte hittar rätt ton. Ett tag får jag för mig att hon ska ha fått en hjärnblödning då hon verkar fullkomligt förvirrad, inte vid sina sinnes fulla bruk. Men hon var bara upprörd över att hennes man lämnat henne. Eller? Det var oklart ett tag för mig.

Döttrarna funkar bättre. Både Liv Mjönes och Jennie Silfverhjelm har hittat rätt (komisk) ton. Framförallt så kanske Mjönes funkar bäst som den spontana Slarverdottern som den Duktiga Flickan-systern är avis på. Det är det vanliga med den Duktiga Flickan som sköter all markservice och sen glider Slarvern in och får all kredd.

Jonas Karlsson funkade också och jag tyckte det var roligt att han hade tårar i ögonen i varje scen, vad han än gjorde. Det var over the top på rätt sätt.

Det finns några sekvenser som inte funkar alls. Som t ex när Partypinglan vill få sin mamma att gå ut och festa medan den Duktiga Dottern, liksom mamman, tycker det är en dålig idé. Sen i nästa scen är alla tre festklädda och kommer gående i hotellkorridoren, i slowmotion och till cool musik. Jaha, och hur gick det till?

Apropå musik så behöver nån se över filmens soundtracket och kanske inte använda endast två låtar, eller om det bara var en låt, absolut precis hela tiden. Det blev till slut komiskt tröttsamt när samma låt drogs igång, igen, igen och igen. Och igen. Jag undrar om det inte var en tidig version av filmen som vi fick se (och höra) där soundtracket inte var spikat? Vi får hoppas på det.

I övrigt: ett ganska stor nja. Ingen katastrof dock.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

bioAll Inclusive har premiär nu på fredag och ni gör som vanligt som ni vill. Filmen bygger förresten på en dansk förlaga med samma namn från 2014. Undrar om det är en bra idé att kolla in den istället? Den finns att hyra på alla möjliga ställen.

Länkar till andra recensioner av filmen dyker upp här när de blir tillgängliga: Fiffis filmtajm.

Korparna (2017)

Låt mig börja med att konstatera att Jens Assur är ett fotografiskt geni!

Hans nya spelfilm Korparna fick mig dock att häpet skaka på huvudet och undra om jag skulle skratta eller gråta. Korparna kan nämligen vara den mest statiskt misärfyllda film jag nånsin har sett. Det är misär i kubik. Hela tiden. Oavbrutet.

Korparna utspelar sig i slutet av 70-talet och handlar om en bondefamilj som kämpar med att få det hela att gå ihop. Pappan sliter hårt och förväntar sig att den äldsta sonen ska ta över gården en dag. Sonen Klas är mer intresserad av fåglar och så småningom tjejer från Stockholm.

Filmen inleds med en fem minuter lång scen där vi får se Reine Brynolfssons bondepappa Agne försöka få bort en stor sten från åkern sin. Först hugger han med spett, igen och igen och igen. Det är en lång statisk scen. Han försöker få in en kedja under stenen för att kunna dra upp stenen med sin traktorn. När han väl gasar iväg med traktorn går nåt sönder och bakrutan krossas. Här fanns en absurd och skön humor. Kanske lite Roy Andersson? Jag kände visst hopp.

I fortsättningen är filmen inte helt humorfri men det går med snabba stövelsteg mot det enbart mörka och karga. Eller är det faktiskt så att det hela är ett skämt? Att filmen kan ses som en sketch som tagen ur Lorry där man driver med svenska ångestfilmer? För mig framstår det hela som helt obegripligt. Under några scener under inledningen var det med nöd och näppe att jag lyckades kväva ett antal skrattattacker. Det var så mycket misär och ångest att det slog över till att bli humor eller parodi, för mig är väl bäst att säga. Handjobb!

Klas (Jacob Nordström) heter sonen i familjen och han förväntas alltså av pappan att ta över driften av gården. Han är typ 13-14. Det känns lite tidigt kanske för att verka trovärdigt? Pappan använder dessutom helt absurda metoder för att försöka få in sonen på det spår han vill, att få honom intresserad av driften av gården.

Klas träffar även en tjej från Stockholm (spelad av Saga Samuelsson från bl a Mig äger ingen och Medicinen) som ska spendera sommaren ute på landet. Men inget kommer ut från det här. Hon åker tillbaka (eller till Öland) och sen var det bra med det. Inte heller kommer nåt egentligen ut från Klas stora fågelintresse. Det var ändå kul att få se en del fåglar och t.o.m. få höra rördrommen med sitt märkliga tutande läte.

Parallellt med all misär så får man se frukterna av Jens Assurs fotografiska genialitet, och tur är väl det. Annars vet jag inte vart jag hade tagit vägen. Bildkompositionerna är otroligt vackra och genomtänkta. Det är grymt snyggt helt enkelt.

Agne pratar vid ett tillfälle om skymningen och om horisonter… och många fina bilder på horisonter blir det.

Själv ville Agne som ung bli meteorolog, därav hans intresse för horisonter och skymningar. Men han tvingades, kände sig tvingad, att ta över gården efter att ha pluggat en tid i Uppsala. Hans far och farfar dog båda i förtid. Dränkte sig. Agne visar Klas fotoalbum på dessa bortgångna hedersamma män med de uppmuntrande orden ”och nu är det din tur!”. Det var en av de där absurda metoderna som Agne använde för att få sonen intresserad av bondelivet. Hehe, vilken galen pepp Klas måste ha känt här. NOT. Just den scenen var för övrigt ett typexempel på en sån scen där jag hade svårt att hålla mig för skratt för att den var så absurt överdriven.

Slutet av Korparna är så deprimerande det kan bli. För mig är filmen för statisk. Den är som en exponentiell kurva med tid på x-axeln och misär på y-axeln. Den funkar inte som film, som historia. Det finns ingen dynamik.

Filmen bygger förresten på Tomas Bannerheds Augustprisvinnande roman Korparna. Förmodligen är den lika deprimerande men jag tror även den är mycket bättre. När jag läser på om den så ser jag att i romanen så berättas historien ur sonen Klas synvinkel. Det är han som är bokens berättare och protagonist. I filmen är han ingetdera utan bara en anonym son med samma stela ansiktsuttryck hela filmen. Trist.

Kanske blir filmen bättre om man har läst boken, jag vet inte. En kvinna som satt bredvid oss på visningen som hade läst boken verkade uppskatta filmen mycket och jag har sett andra som tycker Korparna var den bästa filmen som visades under Filmdagarna nere i Malmö.

Ja, det är väl tur att vi alla tycker olika, annars skulle det bli väldigt tråkigt.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

bioKorparna har premiär imorgon fredag och ni gör som ni vill. Gå och se den! Speciellt om ni vill se vinnaren av bästa manliga huvudroll på den kommande Guldbaggegalan. Det priset har nämligen Reine Brynolfsson som i en liten potatissäck.

Andra som tycker till om filmen: Fiffis filmtajm. Har Jens Assur satt sin sista potatis?

The Nile Hilton Incident (2017)

The Nile Hilton Incident har tydligen blivit något av en biosuccé i Frankrike då den under några veckor i somras låg på topp-10-listan där. Dessutom vann den juryns pris för bästa utländska film på Sundancefestivalen i vintras. I Sverige är det nog inte många som ens känner till filmens existens.

Vad jag kände till innan visningen, förutom dess existens, är att den var regisserad av Tarik Saleh, utspelade sig i Kairo, skulle vara ett sorts crimedrama och hade Fares Fares i huvudrollen som polis. Dessa fakta gjorde det ganska självklart att jag skulle se den nere i Malmö under filmdagarna.

Just Tarik Saleh har jag varit intresserad av under en längre tid. I slutet av 80-talet gick Saleh under namnet Weird och var graffitimålare. Bl a gjorde han tillsammans med Circle den stora målningen Fascinate i Bromsten, som jag cyklat förbi ett otal gånger. Den finns fortfarande kvar att beskåda.

2009 gjorde han den animerade dystopithriller Metropia som nog var lite väl dyster och blek för min smak.

The Nile Hilton Incident är en, som jag tyckte, tät kriminalare som utspelar sig i ett korrumperat Kairo. I Kairo, om man ska tro filmen, är allt korrumperat. Det är satt i system. Hela ekonomin är i princip baserad på korruptionen.

Fares Fares spelar Noredin, en polis och änkeman som får ta hand om ett fall där en känd sångerska blivit mördad. Noredin är lika korrumperad som alla andra och en del av systemet. Han verkar dock mer desillusionerad än andra, kanske beror det på att han inte verkar ha startat om sitt liv efter att frun gått bort. När han inte är på jobbet verkar han mest ägna sig åt att röka och titta på en tv som inte fungerar.

Fallet med den döda sångerskan får dock Noredin att vakna till av nån anledning. Han blir besatt av att ta reda på vad som faktiskt har hänt istället för ta emot en summa pengar från den misstänkte och sedan lägga ner fallet genom att konstatera att det var ett självmord. Men om Noredin inte insett att allt handlar om flos så kommer han inse det nu.

Jag gillade filmen en hel del. Jag tycker den ger en intressant inblick i hur det egyptiska samhället fungerar. Tariks Salehs egyptiska bakgrund gör att jag litar på det jag ser. Miljöerna känns autentiska, trots att filmen är inspelad i Casablanca.

Fares Fares gör en kanoninsats som polisen som tror han ska kunna göra rätt. Man har lagt till små detaljer kring rollfiguren som gör att han funkar. Han är besatt av sin frisyr och kammar håret noggrant varje morgon – och så har han en skön skinnjacka.

Att han blir besatt fallet får mig att tänka på en Laura, en film noir där Dana Andrews spelar en polis som blir förtrollad av det kvinnliga mordoffret. Och The Nile Hilton Incident har helt klart en del noir-vibbar över sig.

Filmen kanske inte är världens mest tempofyllda film och det tar möjligen för lång tid innan stämningen blir så tät som man skulle kunna önska. Jag tyckte ändå det fanns detaljer att uppskatta på vägen till den där konspiratoriska spänningen som till slut infann sig.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

bioThe Nile Hilton Incident har premiär nu på fredag (i Sverige, inte i Egypten) och jag rekommenderar ett biobesök. Det är inte så ofta man ser filmer som utspelar sig i Kairo.

Andra som tyckt till om filmen: Fripps filmrevyer och Fiffis filmtajm. Är detta lika läckert som en egyptisk mango?

 

Och här är målningen Fascinate av Circle och Weird (Tarek Saleh).

Om jag vänder mig om (2003)

Eftersom jag fortfarande inte fått ihop min text om Dunkirk så skickar jag ut en gammal text om en svensk film från 2003. Det handlar om en film som jag gillade väldigt mycket när jag såg den på bio när det begav sig. Om jag vänder mig om heter den och regisserades av Björn Runge. Det känns som att Runge totalt försvunnit från filmkartan. Vad gör han nu för tiden? Kolla in bonusinfo efter recension för att få reda på det. Om jag vänder mig om hamnade förresten på plats 20 på min lista med 2003 års bästa filmer, vilket visar vilket grymt filmår 2003 var. Texten skrevs i januari 2004.

En svensk Magnolia skulle man (läs: jag) kunna kalla Om jag vänder mig om. Vi får följa en svartjobbande murare som får ett ovanligt uppdrag: ett äldre par vill mura igen fönster och dörrar på sin villa. Vi får vara med om parmiddagen ”from hell”. Och sen har vi uppmärksammade Ann Petrén som gör vänskapsvisit med elpistol hos sin f.d. man och hans nya fru.

Det är väldigt bra skådespeleri i filmen, speciellt under den där middagsbjudningen. Det finns egentligen inga döda punkter eftersom det är fler historier som ska avhandlas under en vanlig långfilmstid. Kul är det också bitvis, som när muraren är hemma hos det smått galna paret som ska mura in sig och skjuta tjuvar med AK4. Även under parmiddagen blir det absurt roligt. Om jag själv varit med där hade jag velat sjunka genom jorden. Bestick klingar väldigt högt ibland. Jakob Eklunds karaktär börjar laga Janssons frestelse mitt i natten i ren frustration i ett försök att förtränga. Och sen har vi ju elpistolen också. Det fanns vissa bitar mot slutet, främst i historien med Eklund och August, som kändes lite krystade.

Jag gillade musiken i filmen. Den var passande. Om jag vänder mig om är klart sevärd och jag delar ut en fyra. Fyra elpistoler av fem möjliga.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Björn Runge var det. Jo, han annonserade efter sin film Happy End som kom 2011 att han skulle sluta med film. Han var trött på att jobba i film-Sverige. Happy End, Mun mot mun (2005) och Om jag vänder mig om utgör en trilogi som Runge kallar Befrielsetrilogin. Själv har jag bara sett Om jag vänder mig om men nu blir jag rejält sugen på att se om den och sen se de två följande filmerna. Alltid intressant med trilogier.

Tillbaka till Runge som filmregissör. Faktum är att han precis har hoppat tillbaka in i filmbranschen. På Toronto International Film Festival i september i år kommer hans nya film The Wife ha premiär. Det är en svenskamerikansk samproduktion där vi bl a ser Glenn Close, Christian Slater och ingen annan än Karin Franz Körlof (Lydia från Den allvarsamma leken, yay!). En stark festival för svensk film vad det verkar då ju Borg, biopicen om Björn Borg (och John McEnroe), ska öppna festivalen.

Giliap (1975)

Eftersom jag är på äventyr i Dalarna just nu så kommer här ytterligare en preblogg-text från arkiven. Den här gången har jag grävt fram en gammal och rejäl sågning av en svensk film från mitten av 70-talet. Några veckor tidigare hade jag sett regissören Roy Anderssons första film En kärlekshistoria och verkligen gillat den. Jag hade även sett Sånger från andra våningen på bio några år tidigare och även gillat den mycket. Fallet blev högt… Texten skrevs i april 2003.

Jag har sett Roy Anderssons andra film efter En kärlekshistoria (1970). Den heter Giliap och handlar om en snubbe (Thommy Berggren) som kommer till ett hotell för att börja jobba som servitör. Det är bara tänkt att vara temporärt. Han har planer på att gå till sjöss. På hotellet träffar han diverse typer (de flesta s.k. förlorare), bl a servitrisen Anna (Mona Seilitz, VIF). De är ensamma. De funderar på vad de egentligen vill göra med livet, men som de inte orkar göra.

När den kom 1975 så uteblev publiken och den sågades dessutom, i alla fall av svenska kritiker. SVT-hallåan påstod att den på senare tid har fått upprättelse och nu betraktas som ett mästerverk. Hmmm… Efter att ha sett den (eller snarare försökt hålla mig vaken till den) kan jag bara säga att jag förstår varför den sågades. Mer deprimerande och tråkig film får man leta efter i Långtbortistan (min kommentar: hmm, politiskt inkorrekt nu?) och inte ens där skulle man hitta nåt tråkigare. Jag menar, Gudomligt ingripande är ju rena actionäventyret i jämförelse. Ok, jag ska inte klaga på skådisarna, de gör ett bra jobb. Det är bara det att inget händer. Ibland ville jag hoppa upp ur soffan, springa fram till teven, skaka den och skrika ”Kom igen nu då! Säg nåt! Gör nåt! Sitt inte bara där som ett fån!”. Ingen sa eller gjorde nåt förutom i slutet då plötsligt en väldig massa konstiga saker händer som inte gjorde det hela mindre deprimerande. Vad fan hände? Vad var poängen? Nä, det här var inte bra.

Jag försöker se mycket film och uppskattar oftast annorlunda filmer som inte är gjorda efter nån mall, men det här var bara för tråkigt. Den gnutta humor som fanns (och som det finns mer av i En kärlekshistoria och Sånger från andra våningen) drunknar helt i ett depressionshav. En film som jag tänker på nu i efterhand som påminner en del om Giliap är Todd Solondz Happiness. Det är bara det att där funkar scenerna där till synes inget händer och ingen säger nåt på en minut. Det finns helt annan humor, innehåll och intensitet. Detta gäller i viss mån också Anderssons Sånger från andra våningen som är betydligt bättre än Giliap. Nä, Giliap får faktiskt 1/5 av mig. Jag hade roligare när jag såg The Death of the Incredible Hulk.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

%d bloggare gillar detta: