Korparna (2017)

Låt mig börja med att konstatera att Jens Assur är ett fotografiskt geni!

Hans nya spelfilm Korparna fick mig dock att häpet skaka på huvudet och undra om jag skulle skratta eller gråta. Korparna kan nämligen vara den mest statiskt misärfyllda film jag nånsin har sett. Det är misär i kubik. Hela tiden. Oavbrutet.

Korparna utspelar sig i slutet av 70-talet och handlar om en bondefamilj som kämpar med att få det hela att gå ihop. Pappan sliter hårt och förväntar sig att den äldsta sonen ska ta över gården en dag. Sonen Klas är mer intresserad av fåglar och så småningom tjejer från Stockholm.

Filmen inleds med en fem minuter lång scen där vi får se Reine Brynolfssons bondepappa Agne försöka få bort en stor sten från åkern sin. Först hugger han med spett, igen och igen och igen. Det är en lång statisk scen. Han försöker få in en kedja under stenen för att kunna dra upp stenen med sin traktorn. När han väl gasar iväg med traktorn går nåt sönder och bakrutan krossas. Här fanns en absurd och skön humor. Kanske lite Roy Andersson? Jag kände visst hopp.

I fortsättningen är filmen inte helt humorfri men det går med snabba stövelsteg mot det enbart mörka och karga. Eller är det faktiskt så att det hela är ett skämt? Att filmen kan ses som en sketch som tagen ur Lorry där man driver med svenska ångestfilmer? För mig framstår det hela som helt obegripligt. Under några scener under inledningen var det med nöd och näppe att jag lyckades kväva ett antal skrattattacker. Det var så mycket misär och ångest att det slog över till att bli humor eller parodi, för mig är väl bäst att säga. Handjobb!

Klas (Jacob Nordström) heter sonen i familjen och han förväntas alltså av pappan att ta över driften av gården. Han är typ 13-14. Det känns lite tidigt kanske för att verka trovärdigt? Pappan använder dessutom helt absurda metoder för att försöka få in sonen på det spår han vill, att få honom intresserad av driften av gården.

Klas träffar även en tjej från Stockholm (spelad av Saga Samuelsson från bl a Mig äger ingen och Medicinen) som ska spendera sommaren ute på landet. Men inget kommer ut från det här. Hon åker tillbaka (eller till Öland) och sen var det bra med det. Inte heller kommer nåt egentligen ut från Klas stora fågelintresse. Det var ändå kul att få se en del fåglar och t.o.m. få höra rördrommen med sitt märkliga tutande läte.

Parallellt med all misär så får man se frukterna av Jens Assurs fotografiska genialitet, och tur är väl det. Annars vet jag inte vart jag hade tagit vägen. Bildkompositionerna är otroligt vackra och genomtänkta. Det är grymt snyggt helt enkelt.

Agne pratar vid ett tillfälle om skymningen och om horisonter… och många fina bilder på horisonter blir det.

Själv ville Agne som ung bli meteorolog, därav hans intresse för horisonter och skymningar. Men han tvingades, kände sig tvingad, att ta över gården efter att ha pluggat en tid i Uppsala. Hans far och farfar dog båda i förtid. Dränkte sig. Agne visar Klas fotoalbum på dessa bortgångna hedersamma män med de uppmuntrande orden ”och nu är det din tur!”. Det var en av de där absurda metoderna som Agne använde för att få sonen intresserad av bondelivet. Hehe, vilken galen pepp Klas måste ha känt här. NOT. Just den scenen var för övrigt ett typexempel på en sån scen där jag hade svårt att hålla mig för skratt för att den var så absurt överdriven.

Slutet av Korparna är så deprimerande det kan bli. För mig är filmen för statisk. Den är som en exponentiell kurva med tid på x-axeln och misär på y-axeln. Den funkar inte som film, som historia. Det finns ingen dynamik.

Filmen bygger förresten på Tomas Bannerheds Augustprisvinnande roman Korparna. Förmodligen är den lika deprimerande men jag tror även den är mycket bättre. När jag läser på om den så ser jag att i romanen så berättas historien ur sonen Klas synvinkel. Det är han som är bokens berättare och protagonist. I filmen är han ingetdera utan bara en anonym son med samma stela ansiktsuttryck hela filmen. Trist.

Kanske blir filmen bättre om man har läst boken, jag vet inte. En kvinna som satt bredvid oss på visningen som hade läst boken verkade uppskatta filmen mycket och jag har sett andra som tycker Korparna var den bästa filmen som visades under Filmdagarna nere i Malmö.

Ja, det är väl tur att vi alla tycker olika, annars skulle det bli väldigt tråkigt.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

bioKorparna har premiär imorgon fredag och ni gör som ni vill. Gå och se den! Speciellt om ni vill se vinnaren av bästa manliga huvudroll på den kommande Guldbaggegalan. Det priset har nämligen Reine Brynolfsson som i en liten potatissäck.

Andra som tycker till om filmen: Fiffis filmtajm. Har Jens Assur satt sin sista potatis?

The Nile Hilton Incident (2017)

The Nile Hilton Incident har tydligen blivit något av en biosuccé i Frankrike då den under några veckor i somras låg på topp-10-listan där. Dessutom vann den juryns pris för bästa utländska film på Sundancefestivalen i vintras. I Sverige är det nog inte många som ens känner till filmens existens.

Vad jag kände till innan visningen, förutom dess existens, är att den var regisserad av Tarik Saleh, utspelade sig i Kairo, skulle vara ett sorts crimedrama och hade Fares Fares i huvudrollen som polis. Dessa fakta gjorde det ganska självklart att jag skulle se den nere i Malmö under filmdagarna.

Just Tarik Saleh har jag varit intresserad av under en längre tid. I slutet av 80-talet gick Saleh under namnet Weird och var graffitimålare. Bl a gjorde han tillsammans med Circle den stora målningen Fascinate i Bromsten, som jag cyklat förbi ett otal gånger. Den finns fortfarande kvar att beskåda.

2009 gjorde han den animerade dystopithriller Metropia som nog var lite väl dyster och blek för min smak.

The Nile Hilton Incident är en, som jag tyckte, tät kriminalare som utspelar sig i ett korrumperat Kairo. I Kairo, om man ska tro filmen, är allt korrumperat. Det är satt i system. Hela ekonomin är i princip baserad på korruptionen.

Fares Fares spelar Noredin, en polis och änkeman som får ta hand om ett fall där en känd sångerska blivit mördad. Noredin är lika korrumperad som alla andra och en del av systemet. Han verkar dock mer desillusionerad än andra, kanske beror det på att han inte verkar ha startat om sitt liv efter att frun gått bort. När han inte är på jobbet verkar han mest ägna sig åt att röka och titta på en tv som inte fungerar.

Fallet med den döda sångerskan får dock Noredin att vakna till av nån anledning. Han blir besatt av att ta reda på vad som faktiskt har hänt istället för ta emot en summa pengar från den misstänkte och sedan lägga ner fallet genom att konstatera att det var ett självmord. Men om Noredin inte insett att allt handlar om flos så kommer han inse det nu.

Jag gillade filmen en hel del. Jag tycker den ger en intressant inblick i hur det egyptiska samhället fungerar. Tariks Salehs egyptiska bakgrund gör att jag litar på det jag ser. Miljöerna känns autentiska, trots att filmen är inspelad i Casablanca.

Fares Fares gör en kanoninsats som polisen som tror han ska kunna göra rätt. Man har lagt till små detaljer kring rollfiguren som gör att han funkar. Han är besatt av sin frisyr och kammar håret noggrant varje morgon – och så har han en skön skinnjacka.

Att han blir besatt fallet får mig att tänka på en Laura, en film noir där Dana Andrews spelar en polis som blir förtrollad av det kvinnliga mordoffret. Och The Nile Hilton Incident har helt klart en del noir-vibbar över sig.

Filmen kanske inte är världens mest tempofyllda film och det tar möjligen för lång tid innan stämningen blir så tät som man skulle kunna önska. Jag tyckte ändå det fanns detaljer att uppskatta på vägen till den där konspiratoriska spänningen som till slut infann sig.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

bioThe Nile Hilton Incident har premiär nu på fredag (i Sverige, inte i Egypten) och jag rekommenderar ett biobesök. Det är inte så ofta man ser filmer som utspelar sig i Kairo.

Andra som tyckt till om filmen: Fripps filmrevyer och Fiffis filmtajm. Är detta lika läckert som en egyptisk mango?

 

Och här är målningen Fascinate av Circle och Weird (Tarek Saleh).

Om jag vänder mig om (2003)

Eftersom jag fortfarande inte fått ihop min text om Dunkirk så skickar jag ut en gammal text om en svensk film från 2003. Det handlar om en film som jag gillade väldigt mycket när jag såg den på bio när det begav sig. Om jag vänder mig om heter den och regisserades av Björn Runge. Det känns som att Runge totalt försvunnit från filmkartan. Vad gör han nu för tiden? Kolla in bonusinfo efter recension för att få reda på det. Om jag vänder mig om hamnade förresten på plats 20 på min lista med 2003 års bästa filmer, vilket visar vilket grymt filmår 2003 var. Texten skrevs i januari 2004.

En svensk Magnolia skulle man (läs: jag) kunna kalla Om jag vänder mig om. Vi får följa en svartjobbande murare som får ett ovanligt uppdrag: ett äldre par vill mura igen fönster och dörrar på sin villa. Vi får vara med om parmiddagen ”from hell”. Och sen har vi uppmärksammade Ann Petrén som gör vänskapsvisit med elpistol hos sin f.d. man och hans nya fru.

Det är väldigt bra skådespeleri i filmen, speciellt under den där middagsbjudningen. Det finns egentligen inga döda punkter eftersom det är fler historier som ska avhandlas under en vanlig långfilmstid. Kul är det också bitvis, som när muraren är hemma hos det smått galna paret som ska mura in sig och skjuta tjuvar med AK4. Även under parmiddagen blir det absurt roligt. Om jag själv varit med där hade jag velat sjunka genom jorden. Bestick klingar väldigt högt ibland. Jakob Eklunds karaktär börjar laga Janssons frestelse mitt i natten i ren frustration i ett försök att förtränga. Och sen har vi ju elpistolen också. Det fanns vissa bitar mot slutet, främst i historien med Eklund och August, som kändes lite krystade.

Jag gillade musiken i filmen. Den var passande. Om jag vänder mig om är klart sevärd och jag delar ut en fyra. Fyra elpistoler av fem möjliga.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Björn Runge var det. Jo, han annonserade efter sin film Happy End som kom 2011 att han skulle sluta med film. Han var trött på att jobba i film-Sverige. Happy End, Mun mot mun (2005) och Om jag vänder mig om utgör en trilogi som Runge kallar Befrielsetrilogin. Själv har jag bara sett Om jag vänder mig om men nu blir jag rejält sugen på att se om den och sen se de två följande filmerna. Alltid intressant med trilogier.

Tillbaka till Runge som filmregissör. Faktum är att han precis har hoppat tillbaka in i filmbranschen. På Toronto International Film Festival i september i år kommer hans nya film The Wife ha premiär. Det är en svenskamerikansk samproduktion där vi bl a ser Glenn Close, Christian Slater och ingen annan än Karin Franz Körlof (Lydia från Den allvarsamma leken, yay!). En stark festival för svensk film vad det verkar då ju Borg, biopicen om Björn Borg (och John McEnroe), ska öppna festivalen.

Giliap (1975)

Eftersom jag är på äventyr i Dalarna just nu så kommer här ytterligare en preblogg-text från arkiven. Den här gången har jag grävt fram en gammal och rejäl sågning av en svensk film från mitten av 70-talet. Några veckor tidigare hade jag sett regissören Roy Anderssons första film En kärlekshistoria och verkligen gillat den. Jag hade även sett Sånger från andra våningen på bio några år tidigare och även gillat den mycket. Fallet blev högt… Texten skrevs i april 2003.

Jag har sett Roy Anderssons andra film efter En kärlekshistoria (1970). Den heter Giliap och handlar om en snubbe (Thommy Berggren) som kommer till ett hotell för att börja jobba som servitör. Det är bara tänkt att vara temporärt. Han har planer på att gå till sjöss. På hotellet träffar han diverse typer (de flesta s.k. förlorare), bl a servitrisen Anna (Mona Seilitz, VIF). De är ensamma. De funderar på vad de egentligen vill göra med livet, men som de inte orkar göra.

När den kom 1975 så uteblev publiken och den sågades dessutom, i alla fall av svenska kritiker. SVT-hallåan påstod att den på senare tid har fått upprättelse och nu betraktas som ett mästerverk. Hmmm… Efter att ha sett den (eller snarare försökt hålla mig vaken till den) kan jag bara säga att jag förstår varför den sågades. Mer deprimerande och tråkig film får man leta efter i Långtbortistan (min kommentar: hmm, politiskt inkorrekt nu?) och inte ens där skulle man hitta nåt tråkigare. Jag menar, Gudomligt ingripande är ju rena actionäventyret i jämförelse. Ok, jag ska inte klaga på skådisarna, de gör ett bra jobb. Det är bara det att inget händer. Ibland ville jag hoppa upp ur soffan, springa fram till teven, skaka den och skrika ”Kom igen nu då! Säg nåt! Gör nåt! Sitt inte bara där som ett fån!”. Ingen sa eller gjorde nåt förutom i slutet då plötsligt en väldig massa konstiga saker händer som inte gjorde det hela mindre deprimerande. Vad fan hände? Vad var poängen? Nä, det här var inte bra.

Jag försöker se mycket film och uppskattar oftast annorlunda filmer som inte är gjorda efter nån mall, men det här var bara för tråkigt. Den gnutta humor som fanns (och som det finns mer av i En kärlekshistoria och Sånger från andra våningen) drunknar helt i ett depressionshav. En film som jag tänker på nu i efterhand som påminner en del om Giliap är Todd Solondz Happiness. Det är bara det att där funkar scenerna där till synes inget händer och ingen säger nåt på en minut. Det finns helt annan humor, innehåll och intensitet. Detta gäller i viss mån också Anderssons Sånger från andra våningen som är betydligt bättre än Giliap. Nä, Giliap får faktiskt 1/5 av mig. Jag hade roligare när jag såg The Death of the Incredible Hulk.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Jönssonligan – Den perfekta stöten (2015)

Nyligen gick ju Gösta Ekman tyvärr ur tiden. Ekman gjorde ju bl a rollfiguren Charles-Ingvar ”Sickan” Jönsson till en svensk ikon (om än baserad på en dansk förlaga). 2015 bestämde sig några svenska filmmakare att det var dags för en reboot av Jönssonligan i modern tappning. Jag minns att ganska många skakade på huvudet och det vanliga drevet med idioter gick igång på att Rocky hade förvandlats till en tjej (spelad av Susanne Thorson) och att Ragnar Vanheden spelades av Alexander Karim. Väx upp, säger jag till dessa snöflingor (eller har jag missförstått användningen av snowflake?).

De gamla Jönssonligan-filmerna får väl sägas vara rena komedier. Denna nya version skulle jag kalla en actionthrillerkomedi. Den avancerade heisten är givetvis det viktigaste inslaget.

En detalj som det ovan nämnda drevet hade hakat upp sig på var att filmmakarna enligt uppgift skulle göra en mer rå och skitig film, typ på samma sätt som i Nolans Batman-filmer. Detta var nåt som inte alls skulle funka i svensk miljö sas det, och speciellt inte när det gällde Jönssonligan.

Själv tycker jag regissören Alain Darborg tillsammans med manusförfattaren Piotr Marciniak har gjort helt rätt. Att bara försöka upprepa samma sak fast med andra skådisar känns dömt att misslyckas. Bättre då att försöka med nåt annorlunda. Sen om det blev en total fullträff, det är en annan sak.

Inledningsvis hade jag lite svårt att acceptera filmens stil. Det är en amerikansk, lättviktig och underhållande actionkomedi, fast svensk. Jag har helt enkelt svårt att köpa Simon J Berger som småsnackande och skämtande biltjuv, förmodligen för att det pratas svenska och vi är så ovana med detta faktum. Det är ju engelska det pratas i vanliga fall i den här typen av genrefilm.

Efter ett tag hade jag vant mig och gillade stilen. Kanske berodde det på Alexander Karims entré som bluffmakaren Vanheden. Karim är förmodligen Sveriges bästa glidare med stil. Den mannen verkar kunna göra det mesta, inklusive jonglera med spritflaskor som bartender.

Torkel Petersson är med som Dynamit-Harry och gör i princip samma roll som i Josef Fares Kopps. Det funkar igen men känns kanske lite gjort vid det här laget. Fast jag gillar’t ändå.

Karim är ju känd från bl a de trevliga Arne Dahl-tv-filmerna och framförallt från Johan Falk. En annan skådis, och en trevlig överraskning, från just Johan Falk var Seth Rydell himself – ja, eller Jens Hultén då. Här spelar han skurk i form av en korrupt polis. Hultén är alltid underhållande, vare sig han pratar med Sophie Nord eller pucklar på Ethan Hunt.

Jönssonligan – Den perfekta stöten är en svensk Ocean’s Eleven och jag tycker den funkar bra. Givetvis är mycket hämtat från amerikansk film, men varför inte? Jag tycker det är charmigt. Om vi får se sånt här fler gånger så vänjer vi oss snart vid att svenska filmer inte bara behöver vara seriösa kriminalare, dramer eller landsorts- och Stockholmskomedier utan kan vara coola också.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Zozo (2005)

Zozo känns lite som en bortglömd film. Dessutom känns Josef Fares i dag som en lite bortglömd regissör, eller? Brorsan Fares känns mer het. Efter framgångarna med Jalla! Jalla! och Kopps skulle Fares i och med Zozo göra en ”seriös” film. Det är i alla fall den känslan jag har. Min text skrevs i september 2005.

Josef Fares nya rulle börjar i ett krigshärjat Libanon där vi möter Zozos familj som ska fly till Sverige, där farfar och farmor redan är. Vägen till Sverige blir dock betydligt längre än vad Zozo anar och väl där blir det inte så lätt heller. En skönt annorlunda svensk rulle. Fares vågar ta ut svängarna. Han vågar använda specialeffekter och gör det på ett skönt sätt. Han vågar berätta på ett sorts ”större än livet”-sätt, vilket känns uppfriskande i det delvis sumpiga svenska filmträsket. Filmen innehåller några väldigt vackra, poetiska och surrealistiska scener som jag gillade mycket. Tyvärr tycker jag inte Fares lyckas fullt ut med att få till en röd tråd eller skapa ett riktigt engagemang för filmen. Fares skulle nog behöva döda några älsklingar. Det blir bitvis lite för mycket upprepning i form av liknande scener med samma sentimentala musik. Ändå är det en sevärd film som får godkänt. Fares komiska och träffsäkra ådra glimtar till då och då, speciellt i vissa scener som utspelas på skolan i Sverige.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Pojken i trädet (1961)

Här kommer en preblogg-recension av Pojken i trädet, en ganska speciell svensk film regisserad av naturromantikern Arne Sucksdorff (som tidigare bl a gjort Det stora äventyret). En liten notis i sammanhanget är att jag i helgen stötte på just Björn Gustafson. Björn var ute och motionerade i Bromma, iklädd blå overall och en röd toppluva. Han körde nån form av jogging fast det såg mer ut som gång. Texten skrevs i september 2007.

Pojken i trädet är en märkvärdig film i regi av Arne Sucksdorff med en ung (och redan då slemmig) Heinz Hopf, en ung (och redan då sävlig) Björn Gustafson, och en mycket ung Tomas ”Tintin” Bolme. Bolme spelar 16-årige Göte som är en missförstådd ensamvarg som nästan bara trivs i skogen. Tillsammans med några äldre ”kamrater”, alltså Hopf & Co, tjuvskjuter han rådjur. När de riskerar att avslöjas flyr Göte in i skogen med skarpladdat gevär. Hans syster, Marie (Birgitta Pettersson från Jungfrukällan), jobbar som piga på en herrgård på ägorna.

Filmen inleds nästan som en noir med touch av Lynch, eller nåt liknande. Början är suggestiv, surrealistisk (välj vilket ord ni vill). En man är ute och kör bil i ett nattsvart och lantligt Sverige. Han trixar med radion, hittar klassisk musik, blir nöjd. Ett skott hörs i natten, några rådjur springer på vägen, vad händer? Plötsligt hör vi jazzmusik, komponerad av ingen mindre än en ung Quincy Jones. Jag kan inte annat än att gilla det. Efter den här inledning börjar filmen på riktigt så att säga, och den blir lite mer normal.

Normal skrev jag. Den känns ändå lite speciell hela tiden. Inte minst fotot av gurun, och Ingmar Bergman-fotografen, Gunnar Fischer, är underbart vackert och visar ett svartvitt sommmarsverige som från en saga. Rent manusmässigt kanske den inte håller högsta klass men den funkar bl a pga en sävlig Björn Gustafson, en slemmig Hopf, och en ung förvirrad Bolme. Sen var det nåt med att de ofta (mot slutet) sprang, jagade varandra, genom sankmarker. Det kändes tarkovskijiskt före, eller samtida med, Tarkovskij; det var nåt med vattnet. Mja, jag gillade filmen. Även om jag objektivt sett inser att det inte är nåt mästerverk så fastnade jag för den. Jag gillar även titeln.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

 

Film noir-bil

Rum 213 (2017)

rum-213Rum 237, eller vänta, Rum 213 heter filmen, är nåt så ovanligt som en skräckis för barn. Dessutom är den svensk!

Det hela utspelar sig under en sån där härlig äventyrssommar som i Stand By Me, som för övrigt är 1986 års bästa film. Här är handlingen förlagd till ett svenskt kollo istället för amerikanska järnvägsspår. Inledningsvis är det dock inte så härligt för vår huvudperson Elvira (Wilma Lundgren). Samma dag som det ska bära av till kollot så visar det sig att bästa kompisen har blivit sjuk och inte kan hänga med. Vem ska hon nu dela rum med?! Den oförstående mamman kvittrar bara ”men du kommer träffa jättemånga nya kompisar!”. Jo, visst, säger du, ja.

Faktum är ändå att mamman ju har rätt. Elvira hamnar i samma rum som Meja (Ella Fogelström) och Bea (Elena Hovsepyan) och efter lite inledande nervositet från Elviras sida så är allt frid och fröjd. Fast frid och fröjd kanske är fel att säga. Efter att det blivit översvämning i deras rum tvingas de flytta till det mystiska rum 213 som stått tomt i 60 år.

Rykten går på kollot att det spökar i rummet och redan första natten börjar konstiga saker hända. Bea har mardrömmar, de hör märkliga ljud och saker försvinner oförklarligt. Tjejerna beslutar sig för att ta reda på vad som händer. Spåren leder till stuga i närheten av kollot där en äldre kvinna bor. Muahahaha…

Vad jag tycker filmen lyckas med är att få till den där känslan av äventyr och mysterium. Det är en klassisk spökhistoria där tjejerna leker detektiver för att ta reda på vad som händer. Jag drogs in i det där mysteriet vilket förvånade mig en aning. Under filmens gång kom jag att tänka på Maria Gripes roman/radioföljetong Tordyveln flyger i skymningen. Visst har filmen lite av samma känsla?

Själva skräckkänslan var faktiskt helt ok. Stämningsmusiken (eller frånvaron av den när det passade) och klippningen fungerar. Problemet, för mig, är ju att när det är på väg att bli läskigt så går man inte hela vägen ut. Men jag antar att det har att göra med just det faktum att det är en film som riktar sig till barn. Det vore ju dumt skrämma de små liven från vettet.

Om man bortser från själva spökhistorien är resten filmen gullig med fokus på vänskap, killproblem och intriger på kollot.

Jag tycker det är intressant och lite vågat att man satsar på en sån här film. Det är en ganska smal film får jag för mig. Den riktar sig specifikt till åldersspannet 8-14 år eller nåt sånt. Den känns inte riktigt som en sån där barnfilm där hela familjen går och ser den på bio, som den senaste Pixar-filmen. Kudos!

Jag tycker Rum 213 är en välgjord och, som sagt, gullig film som nog är alldeles lagom skrämmande för barn.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

bioRum 213 har premiär imorgon fredag och jag rekommenderar ett biobesök. Skräck ska för bästa effekt givetvis ses på bio! Det är sen gammalt.

Även Fiffis filmtajm har tyckt till om filmen.

Hundraettåringen som smet från notan och försvann (2016)

101aringen2016 års annandagsfilm blev – givetvis, det var inget svårt val – uppföljaren till 2013 års svenska succé om hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann.

När vi återser hundraåringen har ett år passerat och hundraåringen Alan (Robert Gustafsson)… ja, eller hundraettåringen mer korrekt, befinner sig fortfarande på Bali tillsammans med sina kompisar Julius (Iwar Wiklander), Benny (David Wiberg) och Geddan (Jens Hultén). Två nykomlingar är en Herr Nilsson-liknande apa (Crystal the Monkey), och Miriam (Shima Niavarani) som är ihop med Benny.

En dag hittar Alan, bland sina prylar som fraktats ner från Sverige, en flaska med en röd läskeblask som tydligen smakar alldeles himmelskt, i alla fall baserat på hur de som smakar drycken reagerar. Folksoda heter underverket och det visar sig att väldigt många är intresserade av att få tag i receptet, ryssar och amerikaner bland annat. Om ni har undrat kring den underliggande och viktigaste orsaken till kalla kriget så får ni svaret här. Under 70- och 80-talet ville Sovjet spöa USA på läskedrycksfronten och la ner väldigt mycket tid och resurser på att ta fram ett bubbel som skulle slå Coca-Cola på fingrarna.

I flashbacksekvenser får vi se hur dubbelagenten Alan blev den som hjälpte till, ofrivilligt förstås, att fullkomna tillverkningsprocessen. Men var finns receptet nu? Efter att ryska och amerikanska agenter dödat varandra för att lägga vantarna på receptet vet nu ingen var eller om det finns kvar?

Eller vänta, Alan kanske minns? I filmens nutid beslutar sig gänget för att hitta receptet, och resan går bl a till Berlin och Sverige. Efter sig har de både ryssar, amerikaner, och brittiska gangsters som undrar vart deras pengar från den förra filmen har tagit vägen.

Mitt spontana omdöme om Hundraettåringen som smet från notan och försvann är att den överraskade mig ganska så mycket. Jag gillade den nämligen! Mer än den första filmen. Under visningen skrattade jag ett flertal gånger. Filmen är fars men det är en fars som på nåt sätt höll sig på rätt sida om töntighetsgränsen. Eller så är det min gräns som flyttats.

Min absoluta favorit bland skådisarna är den helt galet rolige Ralph Carlsson som polisen Göran som får två CIA-agenter på halsen. Ja, eller snarare, CIA-agenterna får Göran på halsen får man lov att säga. Carlsson har en komisk tajming som är perfekt och jag hade mycket roligt åt samspelet mellan lantispolisen Göran och de två seriösa agenterna.

En annan höjdpunkt var en psykolog, spelad av Eric Stern, som hade en agressiv rysk kvinna som patient. Även här fanns det en skön komisk tajming. Slutligen gillar jag, precis som i den första filmen, David Wiberg som den överosäkre Benny som inte kan ta ett enda beslut, och om han faktiskt tar ett beslut kan han inte stå för det i mer än fem sekunder. Underhållande.

Jag tycker även filmen som helhet känns mer tajt än den första filmen. Här fokuserar man enbart på en del av Alans förflutna och inte hela världshistorien från Jesu födelse och framåt (ja, jag överdriver en aning).

Denna uppföljaren slipper det där oket med att behöva ta med, eller rensa bort, det som finns med i boken. Här har man skrivit ett manus utan bokförlaga och det tror jag är en fördel. Jonas Jonasson, författaren till originalboken Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann, är för övrigt en av medförfattarna till manus och då inte bara under titeln ”based on characters created by”.

Nu ska väl ändå sägas att detta inte är Guds gåva till komedigenren (eller mänskligheten) men den funkar, den är rolig, och jag skrattade. Vad mer kan man begära?

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Johan Falk: Slutet (2015)

slutetDå var vi framme vid Slutet, den sista filmen i Johan Falk-serien. Jag började skriva om filmerna i maj i år och det tog sitt lilla tag att få ut texterna men jag är nöjd med att jag gick i mål innan årets slut!

I Slutet så har det blivit personligt för Falk. Maffian, som likt en bläckfisk har sina tentakler överallt, utövar utpressning mot Falk genom hans familj. Falk kallar samma GSI för att få hjälp och hans kollegor sluter givetvis upp. Now it’s personal.

Då var frågan om Falk skulle go out with a bang or a whimper? Tyvärr är det med viss nedstämdhet jag konstaterar att Slutet var något av en besvikelse. Det är inte nån av de sämsta i serien men ej heller nån av de bästa. Men det kanske ofta är så. Det gäller t ex tv-serier (och Falk-filmerna kan i princip likställas med en tv-serie) där det näst sista avsnittet är superbra medan det allra sista, där allt ska knytas ihop, inte flyter riktigt lika bra.

I inledningen använder man för övrigt samma grepp som i Lockdown med en skurk som man inte får se ansiktet på. Det blev ett trött grepp efter två gånger. Ja, vi har redan sett tatueringen, gå vidare!

En annan detalj som störde var olika karaktärers brytning när det pratade engelska. Vi har t ex skurken Milo (Peter Franzén) som pratar med en märkligt övertydlig finsk brytning. Nu vet jag inte ens om han skulle vara finne men det blev parodi av det hela i alla fall. Det konstiga är att skådisen Peter Franzén är en finländsk skådis så han om nån borde ha fått till det kan jag tycka.

Vi har även de ryska skurkarna som pratar engelska med en rysk brytning som tas till nya nivåer. Det blir jobbigt, på gränsen till pinsamt (och rasistiskt?). Eller är det sånt man ska blunda för?

Några bra saker att lyfta fram är t ex Aliette Opheim som spelar Seths nya flickvän Madde, en roll som hon gör med pondus och skinn på näsan. Jag vill även lyfta fram Hanna Alsterlund som spelar Falks (styv)dotter Nina. Hon har utvecklats till en riktigt duktig skådis.

Apropå Seth (Jens Hultén) så har han som rollfigur på nåt sätt blivit mindre intressant när han mjuknat. Seth var som bäst när han var badass och man inte visste var man hade honom. Nu är det lite som att mystiken försvunnit. Men Seth är ändå en favoritkaraktär.

Sammanfattningsvis så hamnar Slutet på en svag svag trea, men det är på gränsen. Den funkade inte fullt ut som enskild film för mig, men tyngden av hela serien gör att jag ändå delar ut en trea. En sista sak är att jag gillar är filmens titel. Slutet. Haha, bara så att vi förstår att det är den sista filmen.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

%d bloggare gillar detta: