Zozo (2005)

Zozo känns lite som en bortglömd film. Dessutom känns Josef Fares i dag som en lite bortglömd regissör, eller? Brorsan Fares känns mer het. Efter framgångarna med Jalla! Jalla! och Kopps skulle Fares i och med Zozo göra en ”seriös” film. Det är i alla fall den känslan jag har. Min text skrevs i september 2005.

Josef Fares nya rulle börjar i ett krigshärjat Libanon där vi möter Zozos familj som ska fly till Sverige, där farfar och farmor redan är. Vägen till Sverige blir dock betydligt längre än vad Zozo anar och väl där blir det inte så lätt heller. En skönt annorlunda svensk rulle. Fares vågar ta ut svängarna. Han vågar använda specialeffekter och gör det på ett skönt sätt. Han vågar berätta på ett sorts ”större än livet”-sätt, vilket känns uppfriskande i det delvis sumpiga svenska filmträsket. Filmen innehåller några väldigt vackra, poetiska och surrealistiska scener som jag gillade mycket. Tyvärr tycker jag inte Fares lyckas fullt ut med att få till en röd tråd eller skapa ett riktigt engagemang för filmen. Fares skulle nog behöva döda några älsklingar. Det blir bitvis lite för mycket upprepning i form av liknande scener med samma sentimentala musik. Ändå är det en sevärd film som får godkänt. Fares komiska och träffsäkra ådra glimtar till då och då, speciellt i vissa scener som utspelas på skolan i Sverige.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Pojken i trädet (1961)

Här kommer en preblogg-recension av Pojken i trädet, en ganska speciell svensk film regisserad av naturromantikern Arne Sucksdorff (som tidigare bl a gjort Det stora äventyret). En liten notis i sammanhanget är att jag i helgen stötte på just Björn Gustafson. Björn var ute och motionerade i Bromma, iklädd blå overall och en röd toppluva. Han körde nån form av jogging fast det såg mer ut som gång. Texten skrevs i september 2007.

Pojken i trädet är en märkvärdig film i regi av Arne Sucksdorff med en ung (och redan då slemmig) Heinz Hopf, en ung (och redan då sävlig) Björn Gustafson, och en mycket ung Tomas ”Tintin” Bolme. Bolme spelar 16-årige Göte som är en missförstådd ensamvarg som nästan bara trivs i skogen. Tillsammans med några äldre ”kamrater”, alltså Hopf & Co, tjuvskjuter han rådjur. När de riskerar att avslöjas flyr Göte in i skogen med skarpladdat gevär. Hans syster, Marie (Birgitta Pettersson från Jungfrukällan), jobbar som piga på en herrgård på ägorna.

Filmen inleds nästan som en noir med touch av Lynch, eller nåt liknande. Början är suggestiv, surrealistisk (välj vilket ord ni vill). En man är ute och kör bil i ett nattsvart och lantligt Sverige. Han trixar med radion, hittar klassisk musik, blir nöjd. Ett skott hörs i natten, några rådjur springer på vägen, vad händer? Plötsligt hör vi jazzmusik, komponerad av ingen mindre än en ung Quincy Jones. Jag kan inte annat än att gilla det. Efter den här inledning börjar filmen på riktigt så att säga, och den blir lite mer normal.

Normal skrev jag. Den känns ändå lite speciell hela tiden. Inte minst fotot av gurun, och Ingmar Bergman-fotografen, Gunnar Fischer, är underbart vackert och visar ett svartvitt sommmarsverige som från en saga. Rent manusmässigt kanske den inte håller högsta klass men den funkar bl a pga en sävlig Björn Gustafson, en slemmig Hopf, och en ung förvirrad Bolme. Sen var det nåt med att de ofta (mot slutet) sprang, jagade varandra, genom sankmarker. Det kändes tarkovskijiskt före, eller samtida med, Tarkovskij; det var nåt med vattnet. Mja, jag gillade filmen. Även om jag objektivt sett inser att det inte är nåt mästerverk så fastnade jag för den. Jag gillar även titeln.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

 

Film noir-bil

Rum 213 (2017)

rum-213Rum 237, eller vänta, Rum 213 heter filmen, är nåt så ovanligt som en skräckis för barn. Dessutom är den svensk!

Det hela utspelar sig under en sån där härlig äventyrssommar som i Stand By Me, som för övrigt är 1986 års bästa film. Här är handlingen förlagd till ett svenskt kollo istället för amerikanska järnvägsspår. Inledningsvis är det dock inte så härligt för vår huvudperson Elvira (Wilma Lundgren). Samma dag som det ska bära av till kollot så visar det sig att bästa kompisen har blivit sjuk och inte kan hänga med. Vem ska hon nu dela rum med?! Den oförstående mamman kvittrar bara ”men du kommer träffa jättemånga nya kompisar!”. Jo, visst, säger du, ja.

Faktum är ändå att mamman ju har rätt. Elvira hamnar i samma rum som Meja (Ella Fogelström) och Bea (Elena Hovsepyan) och efter lite inledande nervositet från Elviras sida så är allt frid och fröjd. Fast frid och fröjd kanske är fel att säga. Efter att det blivit översvämning i deras rum tvingas de flytta till det mystiska rum 213 som stått tomt i 60 år.

Rykten går på kollot att det spökar i rummet och redan första natten börjar konstiga saker hända. Bea har mardrömmar, de hör märkliga ljud och saker försvinner oförklarligt. Tjejerna beslutar sig för att ta reda på vad som händer. Spåren leder till stuga i närheten av kollot där en äldre kvinna bor. Muahahaha…

Vad jag tycker filmen lyckas med är att få till den där känslan av äventyr och mysterium. Det är en klassisk spökhistoria där tjejerna leker detektiver för att ta reda på vad som händer. Jag drogs in i det där mysteriet vilket förvånade mig en aning. Under filmens gång kom jag att tänka på Maria Gripes roman/radioföljetong Tordyveln flyger i skymningen. Visst har filmen lite av samma känsla?

Själva skräckkänslan var faktiskt helt ok. Stämningsmusiken (eller frånvaron av den när det passade) och klippningen fungerar. Problemet, för mig, är ju att när det är på väg att bli läskigt så går man inte hela vägen ut. Men jag antar att det har att göra med just det faktum att det är en film som riktar sig till barn. Det vore ju dumt skrämma de små liven från vettet.

Om man bortser från själva spökhistorien är resten filmen gullig med fokus på vänskap, killproblem och intriger på kollot.

Jag tycker det är intressant och lite vågat att man satsar på en sån här film. Det är en ganska smal film får jag för mig. Den riktar sig specifikt till åldersspannet 8-14 år eller nåt sånt. Den känns inte riktigt som en sån där barnfilm där hela familjen går och ser den på bio, som den senaste Pixar-filmen. Kudos!

Jag tycker Rum 213 är en välgjord och, som sagt, gullig film som nog är alldeles lagom skrämmande för barn.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

bioRum 213 har premiär imorgon fredag och jag rekommenderar ett biobesök. Skräck ska för bästa effekt givetvis ses på bio! Det är sen gammalt.

Även Fiffis filmtajm har tyckt till om filmen.

Hundraettåringen som smet från notan och försvann (2016)

101aringen2016 års annandagsfilm blev – givetvis, det var inget svårt val – uppföljaren till 2013 års svenska succé om hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann.

När vi återser hundraåringen har ett år passerat och hundraåringen Alan (Robert Gustafsson)… ja, eller hundraettåringen mer korrekt, befinner sig fortfarande på Bali tillsammans med sina kompisar Julius (Iwar Wiklander), Benny (David Wiberg) och Geddan (Jens Hultén). Två nykomlingar är en Herr Nilsson-liknande apa (Crystal the Monkey), och Miriam (Shima Niavarani) som är ihop med Benny.

En dag hittar Alan, bland sina prylar som fraktats ner från Sverige, en flaska med en röd läskeblask som tydligen smakar alldeles himmelskt, i alla fall baserat på hur de som smakar drycken reagerar. Folksoda heter underverket och det visar sig att väldigt många är intresserade av att få tag i receptet, ryssar och amerikaner bland annat. Om ni har undrat kring den underliggande och viktigaste orsaken till kalla kriget så får ni svaret här. Under 70- och 80-talet ville Sovjet spöa USA på läskedrycksfronten och la ner väldigt mycket tid och resurser på att ta fram ett bubbel som skulle slå Coca-Cola på fingrarna.

I flashbacksekvenser får vi se hur dubbelagenten Alan blev den som hjälpte till, ofrivilligt förstås, att fullkomna tillverkningsprocessen. Men var finns receptet nu? Efter att ryska och amerikanska agenter dödat varandra för att lägga vantarna på receptet vet nu ingen var eller om det finns kvar?

Eller vänta, Alan kanske minns? I filmens nutid beslutar sig gänget för att hitta receptet, och resan går bl a till Berlin och Sverige. Efter sig har de både ryssar, amerikaner, och brittiska gangsters som undrar vart deras pengar från den förra filmen har tagit vägen.

Mitt spontana omdöme om Hundraettåringen som smet från notan och försvann är att den överraskade mig ganska så mycket. Jag gillade den nämligen! Mer än den första filmen. Under visningen skrattade jag ett flertal gånger. Filmen är fars men det är en fars som på nåt sätt höll sig på rätt sida om töntighetsgränsen. Eller så är det min gräns som flyttats.

Min absoluta favorit bland skådisarna är den helt galet rolige Ralph Carlsson som polisen Göran som får två CIA-agenter på halsen. Ja, eller snarare, CIA-agenterna får Göran på halsen får man lov att säga. Carlsson har en komisk tajming som är perfekt och jag hade mycket roligt åt samspelet mellan lantispolisen Göran och de två seriösa agenterna.

En annan höjdpunkt var en psykolog, spelad av Eric Stern, som hade en agressiv rysk kvinna som patient. Även här fanns det en skön komisk tajming. Slutligen gillar jag, precis som i den första filmen, David Wiberg som den överosäkre Benny som inte kan ta ett enda beslut, och om han faktiskt tar ett beslut kan han inte stå för det i mer än fem sekunder. Underhållande.

Jag tycker även filmen som helhet känns mer tajt än den första filmen. Här fokuserar man enbart på en del av Alans förflutna och inte hela världshistorien från Jesu födelse och framåt (ja, jag överdriver en aning).

Denna uppföljaren slipper det där oket med att behöva ta med, eller rensa bort, det som finns med i boken. Här har man skrivit ett manus utan bokförlaga och det tror jag är en fördel. Jonas Jonasson, författaren till originalboken Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann, är för övrigt en av medförfattarna till manus och då inte bara under titeln ”based on characters created by”.

Nu ska väl ändå sägas att detta inte är Guds gåva till komedigenren (eller mänskligheten) men den funkar, den är rolig, och jag skrattade. Vad mer kan man begära?

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Johan Falk: Slutet (2015)

slutetDå var vi framme vid Slutet, den sista filmen i Johan Falk-serien. Jag började skriva om filmerna i maj i år och det tog sitt lilla tag att få ut texterna men jag är nöjd med att jag gick i mål innan årets slut!

I Slutet så har det blivit personligt för Falk. Maffian, som likt en bläckfisk har sina tentakler överallt, utövar utpressning mot Falk genom hans familj. Falk kallar samma GSI för att få hjälp och hans kollegor sluter givetvis upp. Now it’s personal.

Då var frågan om Falk skulle go out with a bang or a whimper? Tyvärr är det med viss nedstämdhet jag konstaterar att Slutet var något av en besvikelse. Det är inte nån av de sämsta i serien men ej heller nån av de bästa. Men det kanske ofta är så. Det gäller t ex tv-serier (och Falk-filmerna kan i princip likställas med en tv-serie) där det näst sista avsnittet är superbra medan det allra sista, där allt ska knytas ihop, inte flyter riktigt lika bra.

I inledningen använder man för övrigt samma grepp som i Lockdown med en skurk som man inte får se ansiktet på. Det blev ett trött grepp efter två gånger. Ja, vi har redan sett tatueringen, gå vidare!

En annan detalj som störde var olika karaktärers brytning när det pratade engelska. Vi har t ex skurken Milo (Peter Franzén) som pratar med en märkligt övertydlig finsk brytning. Nu vet jag inte ens om han skulle vara finne men det blev parodi av det hela i alla fall. Det konstiga är att skådisen Peter Franzén är en finländsk skådis så han om nån borde ha fått till det kan jag tycka.

Vi har även de ryska skurkarna som pratar engelska med en rysk brytning som tas till nya nivåer. Det blir jobbigt, på gränsen till pinsamt (och rasistiskt?). Eller är det sånt man ska blunda för?

Några bra saker att lyfta fram är t ex Aliette Opheim som spelar Seths nya flickvän Madde, en roll som hon gör med pondus och skinn på näsan. Jag vill även lyfta fram Hanna Alsterlund som spelar Falks (styv)dotter Nina. Hon har utvecklats till en riktigt duktig skådis.

Apropå Seth (Jens Hultén) så har han som rollfigur på nåt sätt blivit mindre intressant när han mjuknat. Seth var som bäst när han var badass och man inte visste var man hade honom. Nu är det lite som att mystiken försvunnit. Men Seth är ändå en favoritkaraktär.

Sammanfattningsvis så hamnar Slutet på en svag svag trea, men det är på gränsen. Den funkade inte fullt ut som enskild film för mig, men tyngden av hela serien gör att jag ändå delar ut en trea. En sista sak är att jag gillar är filmens titel. Slutet. Haha, bara så att vi förstår att det är den sista filmen.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

Johan Falk: Lockdown (2015)

lockdownEfter Stockholm Filmfestival, årslista för 1981, en Harry Potter-prequel och ett mästerverk är det så äntligen dags att hoppa ombord på Johan Falk-tåget igen. Men vafan!

Johan Falk och GSI har en förrädare bland sig. Vem är det? Nån vi känner? Plötsligt står det klart att förrädaren befinner sig i polishuset och hela byggnaden försätts i lockdown! Ingen kommer in, ingen kommer ut. Nu ska förrädaren rökas ut.

Oj, oj, det här var ju ruggigt bra faktiskt. Det är nervigt, spännande och det är t.o.m. dammigt i rummet. Det sistnämnda trodde jag inte jag skulle få uppleva i en Johan Falk-film, men det är väl så att det byggts upp en känsla av att man är kompis med karaktärerna i serien. Klump i halsen-läge, ungefär som när E.T. åkte hem.

En sak som störde mig en aning var när man inledningsvis hela tiden filmade polisförrädare så att överkroppen inklusive huvudet doldes. Det skulle väl ge en känsla av spänning och förväntan (vem är det?!) men det blev krystat till slut.

Även det faktum att Falk givetvis tror att fel person är förrädaren kändes som ett lite trött och standardmässigt grepp.

Parallellt med huvudstoryn så får vi även följa familjen Falk och hur Heléns ex Örjan dyker upp med dokument som kan avslöja vilka det är som hotat familjen. Den storyn funkade men var inte lika intressant. Det som räddar den är väl Johan Hedenbergs insats som Örjan, detta psykfall tillika en total loser.

Ett annat litet ”klagomål” (som egentligen är en komplimang) är att det känns som ett tv-serie-avsnitt. Allt är lite futtigare, lite mindre påkostat, lite sämre jämfört med en rejäl film. Den står inte helt på egna ben utan känns som en delmängd av nåt. Men det är väl det som är grejen i slutändan. Det är är ju just en tv-serie vilket gör att man uppskattar avsnitt mot slutet så mycket mer om man sett allt från början.

Det jag gillar med Falk-filmerna är att man på ett sätt har utvecklat sig själv. De första filmerna är rena actionrullar där poliserna är i fokus och the bad guys bara är bad guys. Från 2012 och framåt så skildras bägge sidor av lagen, precis som i The Wire, favoritserien nummer ett. Jag tror t.o.m. repliken ”Follow the money” yttras vid ett tillfälle.

En sista notis om en (till synes) liten rollfigur. Jag känner att jag bara måste nämna GSI-medlemmen Matte (Zeljko Santrac). Han är en sån där lugn person som du vill ha i ditt team. Lojal och rejäl. Han gör sitt jobb lite i det tysta men går alltid att lita på. Just i det här avsnittet brusar han faktiskt upp en gång då det verkligen behövdes.

I slutändan är Lockdown i mina ögon den hittills bästa Falk-filmen och den får en rak fyra. Nu ser jag fram emot Slutet.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

 

Därmed önskar jag och graffititomten God Jul!

graffititomten

Johan Falk: Blodsdiamanter (2015)

blodsdiamanterNej, det här är inte en svensk remake i Johan Falk-tappning av Leonardo DiCaprio-filmen Blood Diamond. Men det handlar om diamanter. Diamanter som Seth Rydells gäng vill stjäla. Allt står dock inte rätt till bland Rydells mannar. Jack (en härligt otäck Björn Bengtsson) krånglar och vill ta över. Rydell, ja, han spelar ett farligt spel. Samtidigt som han vill göra diamantstöten fortsätter han vara informatör åt polisen. Han vill både ha kakan och äta den.

En av Rydell-ligans samarbetspartner är en ny spelare i Göteborg, den s.k. kavkazmaffian (rysk? georgisk? armensk?). GSI-medlemmen Niklas Saxlid (härligt efternamn) har under en tid varit undercover på en MMA-klubb där maffian huserar. Precis som Rydell så är det ett farligt spel som Saxlid spelar. Kavkazerna börjar misstänka att de har en tjallare i sina led och de lägger inga fingrar emellan för att ta reda på vem det är. Saxlid har med andra ord fastnat i en rävsax…

Vad skönt att det här var en mycket bättre film än den förra, Tyst diplomati. Redan i inledningen kände jag att Blodsdiamanter höjde nivån. Just Niklas Saxlid (Alexander Karim) är en skön men samtidigt irriterande karaktär. Han visar prov på besserwisser-fasoner och onödigt risktagande. Men han är charmerande, det går inte att komma ifrån, och så har han ett bra samspel med sin kollega Vidar (Mårten Svedberg).

Återigen, och jag har nämnt det tidigare i mina Johan Falk-texter, får jag lite The Wire-vibbar. Båda sidor av lagen skildras med lika mycket fokus. Alla framställs som människor med fel och brister. The Wire är mer intrikat i sitt upplägg. Där hänger allting samman och det svartvita flyter verkligen ihop till en gråskala. Men skildringen av Rydell-ligan i Falk-filmerna är inte fy skam.

Apropå Rydell så har Seth fått ihop det med en tjej. Hon spelas av en skådis med det något udda namnet Aliette Opheim. Direkt när jag såg henne så kände jag igen henne från nåt. Jag kunde bara inte placera henne. Nuförtiden kan man ju hur lätt som helst googla upp svaren på sina frågor (kanske inte alla) så en googling senare visste jag var jag hade sett Opheim tidigare. Det var i prettosömnpillret Det vita folket.

Blodsdiamanter är en riktigt bra och spännande crime-thriller. Delar av filmen, främst det som Saxlid (Karim) råkar ut för, kändes som nåt vi inte riktigt sett tidigare i Falk-filmerna. Här blev det ett intensivt kammarspel mellan några fåtal personer och där ingen kan lite på nån. Svettigt.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

Johan Falk: Tyst diplomati (2015)

tyst-diplomatiJag rör mig sakta sakta mot slutet av serien med filmer om Johan Falk. Nu är det dags för den 17:e filmen, Tyst diplomati. Vad har vi här då? Ja, vi, och Johan Falk, träffar en gammal bekant. Alexandra Rapaport dyker nämligen upp i sin roll som Pernilla Vasquez.

Falk och Vasquez jobbade ju ihop i den andra filmen, Livvakterna, då Falk tillfälligt sadlade om för att jobba inom säkerhetsbranschen. Nu blir det emellertid inget speciellt trevligt möte då Vasquez uppträder väldigt märkligt. Bakgrunden till vad som händer behöver vi inte gå in på men hon befinner sig i alla fall i Göteborg för att tillsammans med några terrorister fixa vapen som sen ska användas för att mörda en person. What? Vad är det som har hänt? Has Vasquez gone rogue?

Parallellt med detta fortsätter Seth (Jens Hultén) och Sophie (Melize Karlge) sin relation… ja, ehe, eller samarbete. Seth har dock stora problem på hemmaplan. Slemmot och gängets andraman Jack (strålande spelad av Björn Bengtsson) är i princip säker på att Seth är infiltratör. Och det har han ju helt rätt i!

Under inledningen börjar jag fundera på om manusförfattarna tagit sig vatten över huvudet. Kommer det funka med den här internationella story? Vasquez, utländska terrorister i Göteborg, Seth och Falk. Det kändes aningen krystat kanske. Lite samma känsla som i några av Hamilton-filmerna (och även Den tredje vågen till viss del). Man försöker höja insatserna men funkar det verkligen i Johan Falk-världen?

Jag tycker det är ganska hafsigt berättat med en lång uppbyggnad där inget egentligen händer. Efter att filmen pågått en timme känner jag att i princip inget har hänt. Jag gillar Seth, som vanligt, men var det inte bättre när han bara var en ren skurk?

Mot slutet börjar det ta sig. Det blir betydligt mer spännande, bl a under en klassisk slutuppgörelse då våra hjältar befinner sig på en mingelfest på en ambassad. Iklädda festblåsor eller kostym glider de runt med snäckor i öronen för att försöka lokalisera hotet. Vi har sett det förut men jag tycker det funkar. Det finns en anledning till att den är typer av scener återanvänds i thrillers.

Jag måste även passa på att återigen berömma musiken av Bengt Nilsson (bror till showrunnern Anders för övrigt). Den ger en spänning och samtidigt en maffig ödesmättad stämning. Bra, rätt och slätt.

Tyst diplomati är ändå en mellanfilm för mig, ungefär som några av Marvel-filmerna. Det är inte dåligt men ej heller speciellt bra.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

Johan Falk: Ur askan i elden (2015)

ur-askan-i-eldenDå var det dags att dra igång den sista omgången med filmer om Johan Falk & Co och vi börjar med att kasta oss ur askan i elden. Johan Falk får det nämligen hett om öronen i denna den sextonde filmen. Efter det som skedde i Kodnamn: Lisa (Falk hjälpte tjallaren Frank Wagner och dödade en lettisk maffiaboss) lever Johan och hans familj nu under skyddad identitet.

Falk själv är ett nervöst vrak, drömmer mardrömmar, får panikattacker, och här måste jag säga att Jakob Eklund gör en (faktiskt!) bra insats. Han känns rädd på riktigt. Även samspelet med Marie Richardsson (Eklunds fru i verkliga livet) är bra och jag tror på att de är en familj.

När frun till den där döda maffiabossen dyker upp för att försöka få tag i sin mans ägodelar blir Falk nyfiken. Det slutar med att han följer med frun (maffiabossens alltså) till Riga för att lösa nån typ av gåta. Det går inte så bra för Falk i Riga, vilket filmtiteln antyder.

Parallellt med detta får vi följa maktkampen i Seth Rydells gangstergäng. Seth (en som vanligt stabil Jens Hultén) har fått en dotter på halsen för att uttrycka sig dåligt. Grejen är nämligen att Seth, hur konstigt det än kan låta, nu verkar vilja en någorlunda laglydigt liv. Det visar väl att barn kan ge, och ger, en positiv förändring, i alla fall i Seths liv.

Tyvärr, för Seths del, så släpps en stor del av hans gamla gängmedlemmar ut från fängelset efter några år bakom galler. De, och speciellt Jack (Björn Bengtsson), är inte speciellt intresserade av att vara laglydiga, om man säger så…

Ur askan i elden är en relativt lovande inledning på resan mot Slutet av Falk-filmerna. Det är bitvis spännande på ett sätt som är ganska ovanligt i svenska polisthrillers.

Det var kul att se att Marie Richardsson fick lite mer att göra här också. Som jag skrev tidigare så funkar samspelet med Eklund bra och dessutom ger Richardsson en grupp poliser en rejäl avhyvling i en bra scen.

Scenerna mellan Seth och polisen Sophie Nord (Meliz Karlge) är sevärda som vanligt. De bedriver ett intressant maktspel och har även nån sorts – romantisk? kärlek börjar med bråk? Spuffy? – kemi. Det känns nästan som att de kan vara ett blivande par. Kanske i en annan Johan Falk-värld.

En av nykomlingarna i filmserien är Björn Bengtsson som alltså spelar Jack som är ute efter att ta över efter Seth som ledare i det kriminella gänget. Jack är en otäck karaktär, en sån där slemmig vessla som inte har nån som helst tjuvheder. Bra spelat av Bengtsson! Otäck.

Ur askan i elden är en helt ok Johan Falkare och betyget blir en rak trea.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

Jätten (2016)

jattenJätten är en speciell film. Jag, och säkert andra med mig, vill kalla det för diskbänkssurrealism, socialsurrealism, vardagsdrama med inslag av magisk realism eller nåt i den stilen. Det finns säkert exempel på andra filmer, även svenska, som har ett liknande koncept men för mig känns Jätten ändå speciell (på ett bra sätt).

Regissören Johannes Nyholms film handlar om den snart 30-årige Rikard som (till synes) inte har det lätt i livet. Han är autistisk, bor på ett gruppboende, har nåt typ av syndrom som gett en stor böld som täcker halva ansiktet och även utövar ett farligt tryck på hans hjärna. Dessutom har han pga syndromet svårt att gå och så blev han lämnad av sin mamma som fick en psykos efter att hon fött honom.

Japp. Happy life! Not. Kan man tycka. Men grejen är att Rikard ändå trivs med tillvaron, får jag intrycket av. Hela hans värld kretsar kring en sak: BOULE. Han är med i en bouleklubb i Göteborg och ska vara med i nordiska mästerskapen. Och oj, vad han ser fram emot den kommande tävlingen. Tillsammans med sin otroligt sympatiske och lojale klubbkompis (och vän) Roland (Johan Kylén) studerar han videor med de regerande danska mästarna för att hitta deras svagheter. Rikard lever för sin boule och tränar (trots att han förstås inte får) hemma i sin lägenhet.

I filmens inledning sker dock en olycka under ett av klubbens träningspass. Det hela leder till att Rikard inte ska få vara med på mästerskapen. Hela hans värld rasar samman.

Ja, när man på ytan beskriver vad filmen handlar om så kan det tyckas att det här handlar om en tung och grå film. Men grejen är att Jätten inte bara blandar upp realismen med magiska inslag utan realismen har en värme och en humor som väcker till skratt.

Om ska försöka hitta referenser till andra filmer så skulle jag beskriva det som om Ruben Östlund regisserat en fiktiv version av den underbara dokumentären Plötsligt i Vinslöv (och släng in lite Mask och The King of Kong också). I Vinslöv handlade det om minigolf, här alltså om boule. En av medlemmarna i klubben heter Greger och är en av de roligaste paragrafryttare jag träffat på på vita duken. Det är underhållning på hög nivå när klubben har årsmöte och Greger vill ta upp frågan om de nya parkeringsplatserna… Men det ska visa sig att det lönar sig att ha en paragrafryttare i klubben.

Jätten är också en sportfilm, med en underdog som kommer igen, där spänningen byggs upp inför det kommande stora mästerskapet. Hur ska det gå? Hur ska man lyckas slå de kaxiga unga danskjävlarna? Spänning!

Musiken var för härlig också, speciellt under de surrealistiska inslagen där Rikard i sitt inre ser sig själv som en jätte som vandrar omkring i fjällvärlden med bouleklot stora som Globen.

När jag nu skriver det här är det väldigt nära att jag lyckas övertala mig själv att dela ut en fyra i betyg. Jag har velat fram och tillbaka mellan en stark trea och en vanlig fyra och jag bestämmer mig i detta nu för en trea. Varför inte fyra? Ja, det är det vanliga. Jätten är en riktigt bra film men av nån anledning blev jag inte totalt indragen. Det fanns små detaljer som jag störde mig på. No biggies men tillräckligt ändå.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

filmspanarna_kvadratJätten var denna månads filmspanarfilm. Kolla in vad de andra tyckte här nedan. Joel skriver inte om filmen men var med och såg den och gillade den jättemycket.

Har du sett den?-Johan
Rörliga bilder och tryckta ord
Fiffis filmtajm

%d bloggare gillar detta: