2 x Michel Gondry

Här kommer två gamla kortisar om två Michel Gondry-filmer. The Science of Sleep såg jag på Filmfestivalen 2006 och kanske var det därför den gick hem så bra för mig. Det är ju alltid lite speciellt att se filmer på festivaler. Sen gjorde kanske höga förväntningar att Gondrys nästa film Be Kind Rewind, som kom två år senare, inte funkade lika bra.

 

The Science of Sleep (2006)

Michel Gondrys första långfilm som han skrivit manus till helt själv, utan hjälp av Charlie Kaufman alltså. Det är en otroligt lekfull, fantasifull och romantisk komedi där mexikanen Gael García Bernal är charmig i rollen som snubben som strular till det med sin granne spelad av Charlotte Gainsbourg. Det här är nog bland det mest annorlunda och barnsligaste jag har sett på bio i en film för vuxna – och det funkar utan att bli fånigt, vilket jag var rädd för i början. Bitvis är den mycket rolig och jag skrattade ett gäng gånger. Det är helt enkelt en må-bra-film som jag rekommenderar. En brasklapp dock: den kan möjligen uppfattas som fånig av vissa. Av mig får The Science of Sleep dock en svag fyra.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

 

Be Kind Rewind (2008)

Jag säger det direkt: en besvikelse! Men ok, det kommer kanske inte som en jätteöverraskning då Michel Gondry verkligen blandar och ger. Jag trodde ett tag att det krävdes en manusförfattare (som Charlie Kaufman) för att styra upp honom. Men den tesen stämmer inte då Human Nature, som Kaufman skrev, är en dålig soppa, medan The Science of Sleep, som Gondry stod för själv, var skönt skön. Som många andra konstaterat så är Be Kind Rewind en film som hyllar en persons egna kreativitet. Tyvärr har Gondry inte fattat att det inte räcker med en räcka charmiga och fantasifulla ”YouTube-klipp” med Jack Black om man samtidigt har ett klichéfyllt, platt och tråkigt manus. Mos Def är den enda karaktären som har nåt sorts djup. Vissa scener är briljanta som t ex när Black och Def ska sabotera en kraftstation och gömmer sig genom att likt mänskliga kameleonter ha overaller som matchar omgivningen. Slutbetyget kan dock inte bli mer än en stark tvåa, dvs underkänt.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

The Fits (2015)

The Fits var en sån där indiefilm som det pratades om under 2016 på en hel del av de podcasts som jag lyssnar på. En smal kritikerfavorit som jag visste aldrig skulle komma i närheten av en biograf i Sverige.

Filmen är regisserad av Anna Rose Holmer och handlar om Toni, en ung svart tjej, eller snarare pojkflicka, som tränar boxning medan hennes klasskamrater dansar (och därmed får uppmärksamhet från killarna).

Samtidigt som Toni bestämmer sig för att träna dans så börjar de äldre tjejerna i danstruppen råka ut för märkliga krampanfall. De skakar okontrollerat för att till slut falla ihop och svimma. Ingen förstår vad det beror på men Toni och några av hennes nyfunna kompisar spekulerar i att det är nån form av ”pojkvänssjuka”.

Så här i efterhand går mina tankar till Moonlight (eller varför inte Black Panther?). Filmens rollbesättning är helt svart. Jag kan inte påminna mig en enda vit person. Det skulle i såna fall vara nån av lärarna på den svarta skola som filmen utspelar sig på. Toni skulle kunna vara en kvinnlig version av den unge Chiron från Moonlight. I The Fits får vi dock bara se det första kapitlet av hennes uppväxthistoria.

Allt i filmen utspelar sig i skolan eller alldeles i närheten. Det handlar om de vanliga grupperingar. Dynamiken i ett omklädningsrum, vilka som styr. De Populära vs De Osynliga.

För Toni handlar det om att hitta sig själv som tjej. Börja dansa, göra hål i öronen, kanske få, och se fram emot, de där anfallen som alla förr eller senare verkar drabbas av.

The Fits är inte nära Moonlight-nivå men det är ändå en lågmäld och ganska fin film. Den är kompakt också, endast 72 minuter och nu går den att se i Sverige på exempelvis C More. Slutligen, hon som spelar huvudrollen som Toni har ett badass-namn: Royalty Hightower!

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Swiss Army Man (2016)

Den här filmen blev känd under smeknamnet the farting corpse movie. Japp, det är precis vad vi får då Daniel Radcliffe mycket riktigt spelar ett pruttande lik som spolas upp på samma ö som den skeppsbrutna och suicidala Paul Dano redan befinner sig på. Dano upptäcker att liket, en sorts mänsklig schweizisk armékniv, kan användas till mycket. Några exempel: jetski, vattenkran, kompass, tändsticka och katapult. Hur funkar pruttandet? Jo, när liket används som jetski är det riktigt roligt. När Radcliffe fortsätter prutta med jämna mellanrum är det inte lika roligt. I övrigt gillar jag inte filmen. Ta bara musiken som är vidrig. Otroligt irriterande, precis som Danos eviga nynnande som påminde mig om en kollega på jobbet som nu tack och lov har slutat. ”Cotton Eye Joe”? Nej, tack. Jag får aldrig ihop poängen med filmen. Jag förstår att det går ut på att kroppens diverse funktioner är naturliga. Ja, men mer då? Det finns ingen story att hänga upp nåt på. Swiss Army Man är en rejält innovativ film men en irriterande Dano sänker den för mig.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

The Killing of a Sacred Deer (2017)

Minns ni den unga killen som var på fiskebåten tillsammans med Mark Rylance i Dunkirk? Han, skådisen alltså, heter Barry Keoghan och är 25 år gammal. 25 år gammal?! What? Jag trodde han var typ 17. Han ser ut som det i alla fall.

I Dunkirk är han inte med så mycket men det lilla han var med så fanns det nåt envist, nästan obehagligt eller åtminstone udda, över honom.

I Giorgos Lanthimos nya film The Killing of a Sacred Deer är Keoghan (lustigt stavade namn de ofta har, de goda irländarna) perfekt castad som en psykopatpojke som plågar en familj bestående av läkaren Steven (Colin Farrell), hans fru Anna (Nicole Kidman), dottern Kim (Raffey Cassidy) och sonen Bob (Sunny Suljic).

Psykopatpojken, som heter Martin, verkar till en början vara en ganska vanlig pojke (i alla fall för att vara en pojke i en värld skapad av Lanthimos). Efter ett tag inser vi som tittare emellertid att inte allt står rätt till i huvudet på Martin. Av orsaker som ni får upptäcka när ni ser filmen så börjar Martin på ett Funny Games-liknande sätt att infiltrera Stevens familj. Till en början är det till synes oskyldigt, men känslan av att nåt är fel finns ändå där. Och det blir bara värre och värre för stackars Steve och resten av familjen.

Mmm, ja, Giorgos Lanthimos har verkligen en egen stil. De tre filmer jag nu har sett av denne grekiske auteur (eller är det ett förlegat uttryck?) har alla det gemensamt att de bygger upp en konstruerad värld där vanliga spelregler inte gäller. För att filmerna ska funka behöver man släppa det här med logik, normalt beteende och vanliga fysiska eller biologiska lagar. Här kan allt hända, och i Lanthimos värld så funkar det, förutsatt att du går in i filmen med öppet sinne.

Ta bara en sån sak som hur skådisarna levererar sina repliker. De uttrycker sig stelt och utan känslor. Jag undrar vilken regi skådisarna har fått från Lanthimos. ”Spela totalt uttryckslös utan ilska, sorg, glädje eller nerv”. Och sen blir det ändå så nervigt som det blir. Känslan av att nåt är fel är påtaglig redan från början. Är det lite som en kall version av David Lynch kanske?

Jag tror det kan vara bra att se om filmen för att snappa upp tonen som filmen vill sätta så fort som möjligt och liksom vänja sig vid den.

Hur klarar sig skådisarna då? Ja, Colin Farrell passar exempelvis perfekt i Lanthimos filmer. Det har han ju redan visat i The Lobster. Farrell är uttrycklös på ett sätt som ändå förmedlar nåt sorts uttryck (vilket vet jag inte riktigt).

Pojkvaskern Keoghan (som alltså är 25) är som sagt suveränt castad och mycket obehaglig, så det räcker och blir över, i sin gestaltning av psykopatpojken Martin. Han kan säga helt vansinniga saker med en ton som om han i förbifarten nämner vad han åt till frukost. Otäckt.

Alicia Silverstone har en trevlig liten biroll som Martins mamma. Det var kul att se henne eftersom det var ett tag sen (för mig i alla fall).

Nicole Kidman är bra hon med men jag undrar om inte en sån som Farrell passar ännu bättre ihop med Lanthimos och det icke-skådespeleri som han vill ha.

Om jag ska jämföra med hans andra filmer så gillade jag Dogtooth ganska så mycket mer. Den känns som en än mer vrickad konstruktion fullt ut. The Killing of a Sacred Deer kändes inte lika extrem vilket gjorde att den sjönk en aning för mig. Det går ju inte att känna nåt för rollfigurerna då de aldrig visar känslor, och då kan det lika gärna vara så extremt (skruvat, vrickat) det bara kan vara, vilket jag tyckte det var i Dogtooth. Här kändes det kanske ibland som en ”vanlig” film och då blev den möjligen inte lika intressant.

Det är lite svårt att sätta betyg. Som jag skrev på Twitter direkt efter att jag sett filmen så är den en konstruktion som jag behöver fundera på ett tag till.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

bioThe Killing of a Sacred Deer har premiär idag fredag och jag rekommenderar ett biobesök. Jag tror man tjänar på att se den på bio där man, förutsatt att publiken sköter sig, kan ha fullt fokus på filmen.

Länkar till andra recensioner av filmen dyker upp här när de blir tillgängliga: Fiffis filmtajm.

Synecdoche, New York (2008)

Igår skrev jag om Anomalisa, Charlie Kaufmans andra långfilm med honom själv i registolen. Kaufmans första långfilm kom 2008 och filmerna har en del likheter. Det är nåt med den dystra stämningen. Jag undrar om inte Kaufman kommer bäst till sin rätt när han skriver till andra, andra som kanske är lite lättsammare än vad han själv är, typ Spike Jonze. Den här preblogg-texten om Synecdoche, New York skrevs i augusti 2009.

Charlie Kaufman är något av en hjälte för mig. Nja, hjälte kanske är ett för starkt ord men att han har lyckats få fram och medverka till filmer som I huvudet på John Malkovich och Adaptation är en bedrift. Synecdoche, New York, som är hans första försök att både skriva manus och regissera, handlar om en hypokondrisk och framgångsrik teaterregissör, spelad av Philip Seymour Hoffman, som får för sig att den ultimata teaterpjäsen är den om hans eget liv. I en gigantisk hangar bygger han upp en 1:1-kopia av staden, Schenectady, han bor i (ja, sånt är möjligt i Kaufman-filmer). Förutom Hoffman ser vi bl a Catherine Keener som Hoffmans fru, Samantha Morton, Michelle Williams samt den trevliga överraskningen Tom Noonan (som det är något obehagligt över; kanske beror på Manhunter).

Jag säger direkt att det blir en svag fyra. Jag kan helt enkelt inte låta bli att belöna något så här annorlunda och märkligt som samtidigt förmedlar något känslomässigt. Skådisarna gör strålande insatser. Hoffman är både rolig och tragisk. Det finns dock brister. Vissa scener är underbara och tankeväckande, andra är bara konstiga. Jag gillade t ex inte riktigt sidohistorien med Hoffmans dotter i Berlin. En typisk Kaufman-grej som dock funkade var Samantha Mortons ständigt brinnande lägenhet. Surrealistiskt och bra. Filmen är aningen för dyster och trögflytande. Samtidigt är den vacker och rolig (i alla fall i början). Det kryllar av detaljer och allt får ta sin tid (lite för lång tid kanske). Det är en väldigt ambitiös film. Kaufman vill verkligen säga något och ibland blir det kanske lite övertydligt när det uttalas som repliker i filmen.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Jätten (2016)

jattenJätten är en speciell film. Jag, och säkert andra med mig, vill kalla det för diskbänkssurrealism, socialsurrealism, vardagsdrama med inslag av magisk realism eller nåt i den stilen. Det finns säkert exempel på andra filmer, även svenska, som har ett liknande koncept men för mig känns Jätten ändå speciell (på ett bra sätt).

Regissören Johannes Nyholms film handlar om den snart 30-årige Rikard som (till synes) inte har det lätt i livet. Han är autistisk, bor på ett gruppboende, har nåt typ av syndrom som gett en stor böld som täcker halva ansiktet och även utövar ett farligt tryck på hans hjärna. Dessutom har han pga syndromet svårt att gå och så blev han lämnad av sin mamma som fick en psykos efter att hon fött honom.

Japp. Happy life! Not. Kan man tycka. Men grejen är att Rikard ändå trivs med tillvaron, får jag intrycket av. Hela hans värld kretsar kring en sak: BOULE. Han är med i en bouleklubb i Göteborg och ska vara med i nordiska mästerskapen. Och oj, vad han ser fram emot den kommande tävlingen. Tillsammans med sin otroligt sympatiske och lojale klubbkompis (och vän) Roland (Johan Kylén) studerar han videor med de regerande danska mästarna för att hitta deras svagheter. Rikard lever för sin boule och tränar (trots att han förstås inte får) hemma i sin lägenhet.

I filmens inledning sker dock en olycka under ett av klubbens träningspass. Det hela leder till att Rikard inte ska få vara med på mästerskapen. Hela hans värld rasar samman.

Ja, när man på ytan beskriver vad filmen handlar om så kan det tyckas att det här handlar om en tung och grå film. Men grejen är att Jätten inte bara blandar upp realismen med magiska inslag utan realismen har en värme och en humor som väcker till skratt.

Om ska försöka hitta referenser till andra filmer så skulle jag beskriva det som om Ruben Östlund regisserat en fiktiv version av den underbara dokumentären Plötsligt i Vinslöv (och släng in lite Mask och The King of Kong också). I Vinslöv handlade det om minigolf, här alltså om boule. En av medlemmarna i klubben heter Greger och är en av de roligaste paragrafryttare jag träffat på på vita duken. Det är underhållning på hög nivå när klubben har årsmöte och Greger vill ta upp frågan om de nya parkeringsplatserna… Men det ska visa sig att det lönar sig att ha en paragrafryttare i klubben.

Jätten är också en sportfilm, med en underdog som kommer igen, där spänningen byggs upp inför det kommande stora mästerskapet. Hur ska det gå? Hur ska man lyckas slå de kaxiga unga danskjävlarna? Spänning!

Musiken var för härlig också, speciellt under de surrealistiska inslagen där Rikard i sitt inre ser sig själv som en jätte som vandrar omkring i fjällvärlden med bouleklot stora som Globen.

När jag nu skriver det här är det väldigt nära att jag lyckas övertala mig själv att dela ut en fyra i betyg. Jag har velat fram och tillbaka mellan en stark trea och en vanlig fyra och jag bestämmer mig i detta nu för en trea. Varför inte fyra? Ja, det är det vanliga. Jätten är en riktigt bra film men av nån anledning blev jag inte totalt indragen. Det fanns små detaljer som jag störde mig på. No biggies men tillräckligt ändå.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

filmspanarna_kvadratJätten var denna månads filmspanarfilm. Kolla in vad de andra tyckte här nedan. Joel skriver inte om filmen men var med och såg den och gillade den jättemycket.

Har du sett den?-Johan
Rörliga bilder och tryckta ord
Fiffis filmtajm

#SFF15: The Lobster (2015)

sff_logoThe LobsterThe Lobster är den grekiska regissören Giorgos Lanthimos första engelskspråkiga film. Lanthimos är mannen bakom den omtalade weirdo-rullen Dogtooth, en film som jag fullkomligt tokgillade när jag såg den precis innan filmfestivalen drog igång. Just därför såg jag fram lite extra emot att se just The Lobster och därmed fick en bild från filmen agera bloggheader under festivalen.

Dogtooth var en film med ett vrickat koncept, en galen idé, som hela filmen byggde på. Det är samma här. Lanthimos stil påminner mig lite om Charlie Kaufmans fantasifulla alster. Det är nästan en sorts science fiction-filmer det handlar om, men bara med fokus på idéer, inte teknik. Verkligheten skruvas till några varv och ut kommer en absurd värld där koncept och begrepp vi är vana vid omkullkastas.

I The Lobsters värld lever alla i tvåsamhet. Alla ensamma skickas till ett hotell där de har 45 dagar på sig att hitta en partner. I filmens inledning träffar vi David (Colin Farrell) vars fru just lämnat honom. Samma dag skickas David därmed till hotellet för att leta partner. Vi får följa David när han skrivs in på hotellet och då han inleder sin vistelse där. En twist är att om du inte lyckas hitta en partner så kommer du efter de 45 dagarna förvandlas till ett djur (genom nån sorts mystisk operation). Vilket djur väljer du själv. De flesta väljer att bli hundar. Det är därför det är så satans många hundar i världen får vi veta. David väljer att bli en hummer.

Haha, ja, det är en absurd historia det här, och jag gillar det. Första delen av filmen är härlig. Det förekommer en svart humor som fick mig att skratta ett flertal gånger. Stämningen på hotellet får mig att tänka på finska dansinstruktionsvideor som man kan se på YouTube. Hilarious.

I The Lobsters värld lever alltså alla (ja, nästan alla, det finns en motståndsrörelse) ihop med nån annan. Men det verkar inte förekomma nån vidare värme mellan människorna. Alla är stela som robotar. Att man blir ihop med någon är en rutin, inte nåt spännande. Det räcker att du träffar nån som har samma utmärkande karaktärsdrag. För alla har nämligen ett, och endast ett, utmärkande karaktärsdrag. Du kanske är halt, läspar eller gillar att spela gitarr. Om du träffar nån med samma egenskap, så vips, a match made in heaven. Så alla följer liksom dessa regler och kanske det är därför alla beter sig som robotar. Men behöver inte vara charmig.

Jag nämnde en motståndsrörelse, och efter kanske halva filmen så får vi träffa dessa s.k. loners. De lever ute i skogen uteslutna från resten av samhället. Dessutom jagas de av hotellets gäster som under ordnade former gör dagliga räder för att fånga in dem. En bonus är att för varje loner du som gäst fångar så får du en extra dag att försöka hitta din partner. Vissa gäster har bott länge på det där hotellet…

Men tillbaka till motståndsrörelsen. Här finns en twist också, givetvis. Dessa loners tycker inte bara att man inte behöver vara ihop nån, nej, de har tagit det hela ett steg till. De anser att ingen ska vara ihop med nån, det är helt enkelt förbjudet. Alla ska vara ensamma. Om man bryter mot några av de absurda reglerna så blir man utsatt för grymma, ja, jag menar grymma, straff. Så man kan säga att de två delarna av samhället, de två motpolerna, är lika goda kålsupare bägge två.

När vi kom ut i skogen så tyckte jag filmen tyvärr tappade en aning. Jag saknade den absurda världen på hotellet. Visst, det är ganska absurt ute i skogen också men inte på samma mysiga sätt om man säger så. Jag satt även och funderade på hur dessa loners egentligen klarade sig ute i skogen. Man får aldrig se nåt typ av läger eller nåt sånt. De bara sitter där ute i skogen iklädda gröna regnponchos. Men det är väl sånt man får köpa i den här typen av film.

Jag gillar mycket med The Lobster. Idéerna, koncepten, den skruvade humorn. Skådisarna är bra också, en klassensemble: Colin Farrell (ja, ibland håller han bra klass, som i In Bruges t ex), Rachel Weisz, Léa Seydoux, John C. Reilly och Ben Whishaw bl a. Halvvägs in var det dock som luften lite gick ur filmen. Kanske tog idéerna slut för jag tyckte inte det hände så rackarns mycket mot slutet. Men en stark trea delar jag ut.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

Om visningen: Brorsan och jag skyndade hos från Park och Dope till mysiga Grand för att där hinna med ett toalettbesök innan visningen satte igång. Vi kom precis i lagom tid, eller snarare i sista sekunden, för att få bra platser eftersom det var mycket folk på Grand. Logistiken fungerade bra. Volontärerna delade ut tydliga instruktioner om att flytta in mot mitten för att ge plats på kanten åt besökare som kom in under eftersläppet. När eftersläppet var klart satte filmen igång. Bra där! Inte som det ibland brukar vara, nämligen tvärtom, att sätta igång filmen och sen börja med eftersläppet. 🙂

Filmspanar-tema: Syskon – Dogtooth (2009)

DogtoothNovember månads filmspanartema är Syskon och det gjorde att jag tog/fick chansen (riskerade) att kolla in den uppmärksammade grekiska filmen Dogtooth. Jag hade förstått att det skulle handla om en film som man tyckte nåt om, bra eller dåligt, och inte en film som bara passerade förbi obemärkt. Jag hade också för mig att en viss Fiffi hade satt ett antingen väldigt högt eller väldigt lågt betyg på filmen, men jag kunde inte minnas vilket det var. Uppdatering: Fiffi satte ett lååååågt betyg!

Wow! Jag säger bara wow! Den här filmen var nåt utöver det vanliga. Nu brukar man ju säga, åtminstone är det nåt jag hör emellanåt, att bara för att det är annorlunda så betyder inte det nödvändigtvis att det är bra. Dogtooth är nåt så trevligt som annorlunda OCH bra. Men jag måste ändå slänga in en brasklapp här. Som filmnörd så ser jag mängder med film och det är inte ofta man blir överraskad och får se en film som inte följer de vanliga mallarna. När det händer så kan man inte bortse från att det bidrar till att höja en film ytterligare. Kanske det t.o.m. är så, trots det jag hävdade tidigare, att annorlunda faktiskt betyder bra. Men nånstans är ändå en grundförutsättning att jag gillar det jag ser oavsett annorlundafaktor.

Faktum är ändå att när jag ser Dogtooth så hajar jag till i soffan. Jag känner att det är nåt speciellt jag ser. Filmen rycker mig ur den vanliga filmtittarkoman, vilket känns uppfriskande.

Dogtooth handlar om helt vanlig grekisk familj… nej då, skoja bara. Ok, den handlar om en grekisk familj, det gör den. Men sen leder filmskaparna in oss i en surrealistisk värld med helt andra regler än man är van vid. Familjen består av mor och far och tre barn, en son och två döttrar. Barnen får inte, och har aldrig, lämnat familjens hem beläget på landsbygden bakom stora plank och höga häckar. Barnen är vuxna, kanske mellan 25 och 35, och de ägnar dagarna åt att leka tillsammans eller få lektioner i uppförande och språk av sin mor och far.

När filmen är slut snurrar frågorna i huvudet. Vad är syftet för föräldrarna? Nånting måste ju ha hänt föräldrarna tidigare i livet? Vad? Varför tror barnen att de har en bror som bor på andra sidan planket? Varför tror barnen att bondkatter är livsfarliga rovdjursmonster som måste dödas med en häxsax? Varför låter föräldrarna en kvinnlig anställd på pappans jobb komma till hemmet för att ha sex med sonen med jämna mellanrum? Varför får inte döttrarna en liknande tjänst? Kommer nån av barnen att fly? Varför lär föräldrarna ut ord på fel sätt, och bl a lär dem att ”ett hav” är en fåtölj och ”ett tangentbord” är en fitta. Vad tror barnen flygplanen som flyger förbi på himlen ovanför är för nåt? Fåglar? Leksaker? Ska man se filmen som en historia om riktiga människor eller bara som en surrealistisk analogi? Och om det främst är en analogi, vad är det en analogi över? Vad tror man en telefon är om man aldrig har sett nån förut? Är filmen bra bara för att den är annorlunda? Hur blir man som människa utan kontakt med en omvärld och istället bara har två personer som talar om hur allt är och fungerar? Varför vill föräldrarna hålla kvar barnen? Eller är det en ointressant fråga eftersom det ändå inte är på riktigt utan ett filmiskt experiment?

Keyboard

Ja, många frågor blir det efter denna bisarra upplevelse. Men tillbaka till verkligheten. Nu närmar sig ju Stockholm Filmfestival med höststormsteg och en av de filmer som jag kommer att se är dokumentären The Wolfpack. Den handlar om en amerikansk familj där barnen hållits instängda i en lägenhet i New York under hela sitt liv. Barnens enda kontakt med omvärlden var genom filmer de såg i hemmet. Så jag vet inte, så rackarns bisarr kanske Dogtooth ändå inte är?

Barnen i Dogtooth har dock inte ens filmer att titta på, förutom sina egna hemmavideofilmer. Nej, föräldrarna vill ju skapa en instängd egen värld med egna regler helt utan influenser utifrån. Den enda information som sipprar igenom är via Christina, kvinnan som besöker sonen. Ibland stannar hon kvar och pratar med döttrarna, vilket så småningom leder till lite mer handfasta influenser av olika slag, bl a några VHS-kassetter med filmer som den äldsta dottern tittar på. Jag kan tycka att det var lite obetänksamt av föräldrarna att låta Christina gå omkring obevakad i hemmet efter utförda tjänster om de nu var så noga med att hålla barnen borta från all kontakt med omvärlden.

Vilka filmer är det dottern får chansen att kolla på? Ja, jag kom fram till att hon åtminstone såg Rocky, Hajen och Flashdance, vilket gav upphov till hysteriskt roliga scener där hon spelar upp scener från filmerna. Ja, jag skrattade faktiskt högt ett antal gånger under filmen. Det finns en udda, totalt vrickad, humor här.

Mot slutet blev det dessutom rejält dramatiskt och jag satt som klistrad (än mer klistrad!) och jag fick t.o.m. hålla för ögonen under en scen som involverade en hörntand (dogtooth!) och en hantel. Uuuuh.

Det blir snudd på femma till denna grekiska pärla.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Apropå Stockholm Filmfestival så är The Lobster en annan film som står på min agenda. Vem har regisserat The Lobster? Jo, samme Giorgos Lanthimos som ligger bakom just Dogtooth.

filmspanarna_kvadratKolla nu in vilka bröder och systrar som mina filmspanar-systrar och -bröder skriver om.

Fripps filmrevyer (Cloud Atlas regisserad av Tom T och *syskonen* W)
Filmitch (om en skräckis?)
Fiffis filmtajm (lista över de skönaste syskonparen på film?)
Movies – Noir (lista med skådissystrar som t ex Catherine & Françoise?)
Har du inte sett den? (snack om syskon på film rent så där allmänt?)
Rörliga bilder och tryckta ord (vampyrsyskon!)

Air Doll (2009)

Air DollI fredags avslutade jag Henkes och Christians decennietema med att skriva om Hirokazu Koreeda fina familjedrama Still Walking. När jag kollade upp vilka andra av regissörens filmer jag hade sett så dök det upp en till. Jag såg nämligen Air Doll på Stockholm Filmfestival 2009 och här kommer mitt korta gamla omdöme om den, och även lite om visningen. Imorgon kommer för övrigt en text om en ny film som har en hel del beröringspunkter med Air Doll. Gissa vilken…? 

Den japanske regissören Hirokazu Koreeda är en regissör som jag definitivt ska försöka se mer av. Det här är faktiskt den första filmen jag ser av ”Ozu 2” (mitt smeknamn på Koreeda). Air Doll, som filmen kallas i Sverige, är en sällsam film som jag skulle vilja ge ett bättre betyg. Det är en surrealistisk film med en hel del magiska ögonblick. En docka får liv, uppskattar vattendroppar, blir kär, och får luft från en ”pojkvän”. Den fick mig att tänka en massa märkliga tankar. Filmen är aningen för lång och spretig med några onödiga biroller som bara finns där. Jag gillar budskapet i filmen: uppskatta livet, det är vackert!

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Om visningen: Det här var min sista film på festivalen och det rådde en mysig stämning under den här tidiga visningen i salong 1 på Grand. När vi kom ut från bion efteråt fortsatte den sällsamma stämningen: som pricken över i var nämligen hela Sveavägen insvept i en magisk dimma.

#SFF14: Reality (2014)

sff_logoQuentin Dupieux. Ja, jag hade hört namnet förr. Jag visste sen tidigare att en viss Fiffi från en viss filmtajm går helt bananas av hans filmer. Men Fiffi har ju en smak som är rena tombolan 😉 så det kändes som en för stor chansning att se några av hans filmer (det finns så ju mycket annat att se som vi alla vet…). Men sen nämnde min bror att han hade sett en av hans filmer, Rubber, och verkligen gillat den. Dessutom förstod jag av min bror, som gillar elektronisk musik, att Dupieux även var musiker (det var så brorsan fått nys om Dupieux från början).

När det så visade sig att Dupieuxs senaste alster skulle visas på festivalen och dessutom på en skön tid lagom efter jobbet så fann jag mig sittandes på en (för) liten salong på Grand tillsammans Fiffi, Henke, Christian och Jimmy. Filmen vi skulle se var Reality.

Filmen börjar stillsamt. En man och hans unga dotter har tagit bilen ut i en granskog. Dottern, som heter Reality, sitter kvar i bilen medan pappan skjuter ett vildsvin. Väl hemma är det dags för pappan att stycka grisen. När inälvorna väller ut ur svinets mage ser dottern plötsligt en blå videokassett. Kassetten hamnar i soptunnan tillsammans med slaktavfallet. Varför var det ett videoband i svinets mage? Vad är det på bandet? Ja, alla (alla!) frågor kommer att besvaras…

Efter inledningen med Reality och svinet hoppar handlingen till en tv-inspelning och vi träffar kameramannen Jason (Alain Chabat). Jason har en egen filmidé som han pitchar för filmproducenten Bob (Jonathan Lambert). Av någon märklig anledning gillar Bob idén och han visar ett speciellt intresse för stönet. Stönet som konstart. Bob vill att filmen ska innehålla det perfekta stönet. Därmed blir Jason besatt av att hitta just det perfekta stönet.

Ääääh, jag tror jag slutar skriva om handlingen. Den är på ett sätt av sekundär betydelse, även om scenerna som rullas upp bitvis är absurt roliga. Reality är nämligen en fullfjädrad surrealistisk film. Handlingen går runt i cirklar. En scen refererar till en annan utan att det hänger ihop logiskt. Scener kommer igen fast på fel sätt. Vi har en film i en film i en film och en film i ett svin… och så då en man som går omkring och spelar in sitt eget och andras stön.

Reality

Jason, stönmannen, går vid ett tillfälle i filmen på bio för att slappna av. Han har nämligen kört fast i sitt arbete med att hitta det perfekta stönet. Filmen som kör igång visar sig tyvärr vara exakt den film som han själv planerar att göra.

Inledningen var som sagt lugn. Jag förstod inte vad poängen med filmen var. Jag tyckte den var ganska tråkig. Alla skådisar var liksom nedtonade, precis som filmens färger för övrigt. Allt var liksom blekt, kört genom ett beiget filter. Men sen hände plötsligt något. Vänta nu här, det här stämmer inte! Jo, jaha, det är en film i en film. Aha. Oook, jag hänger fortfarande med. Neeej, inte längre. Nu är det för många lager. Jag har tappat bort mig.

Om ni tycker en film som David Lynchs Lost Highway är förvirrad och svår att förstå så har den filmen inte en chans i förvirrings-VM. Dupieux tar titeln. Fast när filmen är slut är man liksom inte förvirrad ändå eftersom man hade gett upp för länge sen. Lost Highway är mer frustrerande eftersom man där känner att man har lösningen nästan, men bara nästan, inom räckhåll. När man ser Reality är det bara att luta sig tillbaka och njuta av konstigheterna.

Det blir kanske ett väl högt betyg från min sida. Egentligen är det nog bara en stark trea men eftersom det var första gången jag hälsade på inne i Dupieuxs filmvärld så ska jag vara snäll.

Slutligen, hon som spelade dottern heter Kyla Kennedy (hon var för övrigt var mycket bra) och under hela filmen satt jag och funderade på var jag hade sett henne förut. Wikipedia gav mig svaret: fjärde säsongen av The Walking Dead!

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Hur förvirrade var de andra filmspanarna? Kolla in vad Fiffi, Henke och Christian skriver.

Om visningen: Filmen visades som sagt på favoritbiografen Grand. Tyvärr hade festivalen av någon anledning förvisat filmen till den allra minsta salongen. Detta fann vi filmspanare litet konstigt då Dupieux på senare år varit något av en festivalfavorit. Jag tror Reality är hans tredje eller möjligen fjärde film på festivalen.

I övrigt var det en bra visning. Precis innan filmen drog igång körde naturligtvis det vanliga strulet igång när volontärerna ska kolla om det finns några lediga platser på en utsåld vising för att då kunna sälja ”sista minuten”-biljetter. Undrar hur många gånger det händer att man säljer en biljett till någon som köat bara för att minuten senare upptäcka att den person som faktiskt hade en ordinarie biljett stormar in försenad för att se filmen… ”Tyvärr, vi har sålt din biljett”.

%d bloggare gillar detta: