The Scarlet Letter (1926)

The Scarlet LetterJag har sett stumfilm på Cinemateket med livemusik några gånger tidigare (Metropolis och Dr. Mabuse, der Spieler). Då har det varit den utmärkte pianisten Matti Bye som stått för musiken. Den här gången var det lite annorlunda. Eller jag trodde i alla fall att det var annorlunda. Cinemateket kör under hösten stumfilm ute på Filmhuset och sex svenska artister skriver ny musik till en stum film och framför den live under visningen. Det hela går (givetvis) under namnet Sounds of Silence. När Fiffi skickat ut en förfrågan om några ville haka på för att se filmen The Scarlet Letter från 1926 med Anna Järvinen som artist så tackade jag ja, och i lördags bänkade sig jag, Fiffi och Henke i Bio Victors stenhårda svarta lädersäten. Passande namn på salongen för övrigt.

Det hela började med en kort presentation om den film som Anna Järvinen (tydligen själv men kanske med lite hjälp?) valt och sen kom hon (Anna) och musikern Tapio Viitasaari (piano, valthorn och grammofon) in och satte sig ner med blicken mot duken och ryggen mot oss. Det var det här som jag var lite fundersam kring innan visningen. Skulle man titta på artisten (Anna i det här fallet) eller på filmen? Men om man tänker efter lite så är det ju filmen det handlar om och artisten måste ju vara helt fokuserad på den för att tajma sin musik rätt. Det går liksom inte att spela för publiken. Man spelar för filmen. Efter ett tag hade jag helt sugits in filmen.

The Scarlet Letter bygger på Nathaniel Hawthornes roman (The Scarlet Letter/Den eldröda bokstaven) från 1850 och utspelar sig i Boston under det puritanska 1600-talet. Unga Hester Prynne (Lillian Gish!) får ihop det med prästen Dimmesdale (svenske Lars Hanson) får en oäkta dotter. Ajabaja! Men de kan väl gifta sig frågar ni er? Ja, fast problemet är bara att Hester redan är gift. Innan hon lämnade England så giftes hon nämligen bort till en äldre herre som under sin senare resa över till Amerika försvann. Stort drama och stor tragedi. Hester blir utstött i byn (ja, Boston var inte mer än en by på den här tiden) och tvingas leva med ett A fastsytt på brösten i resten av livet. Ingen (well, förutom Hester då) vet att det är byprästen Dimmesdale som är fadern men det gör inte Dimmesdale gladare. Han lever med hjärtesorg och en stor tyngd i sinnet.

Filmen regisserades av vår svenska hjälte Victor Sjöström (eller Victor Seastrom som det stod i förtexterna). Sjöström är en riktigt filmmakare, det märkte jag. Filmen innehåller en del fiffigt kameraarbete och bildlösningar. En scen som stack ut är när Hester och Dimmesdale i början av filmen träffas ute i skogen på en liten väg. Kameran följer dem när det går framåt… och så bakåt… och så framåt igen. Jag vet inte, men den kändes inte daterad alls utan bara härlig och flytande.

Lillian Gish! Vilken stjärna. När hon släpper ut sitt långa hår… ja, hon hade varit en stjärna idag med kan jag säga. Hennes motspelare Lars Hanson såg ut som Bradley Cooper. En överspelande Bradley Cooper. Av nån anledning fann jag inte det stumfilmiska överspelet störande. Historien är så tragisk och dramatisk att det liksom passade in.

Sounds of SilenceApropå det galet uppskruvade dramatiska så fungerade Anna Järvinens musik som en sorts motmedel eller medicin mot det. Musiken är lugnt melankolisk, snarare än storslaget sorglig eller kanske en blandning. Detta gav en sammamtagen känsla där det inte blev för mycket av det goda. Järvinens ljudspår är inte en samling låtar från 1-9. Nej, det är ju ett ljudspår för en film. Det handlar om ett antal (kanske 3-4 stycken) teman som återkommer med jämna mellanrum i filmen för att passa in den scen som vi för tillfället ser. Anna sjunger nån gång riktiga ord men jag kunde inte höra vilka ord. I övrigt nynnar hon (eller vad man nu ska kalla det) och spelar gitarr. Mycket bra.

Jag nämnde att Lars Hanson var lik Bradley Cooper. Lillian Gish kanske påminde lite om Drew Barrymore när jag tänker efter. Sen spelades byns guvernör av en Billy Connolly-look-alike men det hade nog mest med frisyr, skägg och mustasch att göra. I slutet av filmen dyker en viss karaktär upp och då kom jag osökt att tänka på Hugo Weavings djävulslika figur Old Georgie i Cloud Atlas.

Humor! Filmen innehåller oväntat mycket sådan. En märklig blandning av tragedi och humor i samma film. Inte som i sydkoreansk film idag där det kan växla under samma scen men nästan på. Vi har skvallrande tanter (speciellt en speciellt vidrig) som blir satta på plats av byns clown spelad av dansk-amerikanen Karl Dane (vars tragiska livshistoria jag läste om här).

När filmen var slut fick Anna och Tapio en lång applåd och sen gick de ut. Jag satt som ett fån och väntade på mer, en diskussion, en frågestund, prat, nånting om filmen, om varför Anna valt just den, hur det var att jobba med musiken, hur hon tänkte, hur det var att spela på det här sättet. Men av det blev det intet vilket jag tyckte var lite synd.

Nåväl, slutord: det var en ganska magisk kväll där film och livemusik sammansmälte till nåt som var större än sina enskilda delar.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Kolla nu in vad Henke och Fiffi tyckte om tillställningen. Stumma av beundran?

The Artist

Titel: The Artist
Regi: Michel Hazanavicius
År: 2011
IMDb
| Filmtipset

Med jämna mellanrum så kommer det en sån där film som av nån anledning Oscars-hajpas och man undrar om filmen verkligen kan leva upp till hajpen. Ofta så visar det sig handla om en helt ok rulle men inget mer. Jag tänker t ex på filmer som Slumdog Millionaire eller kanske The Hurt Locker eller kanske Crash. Ok, jag slutar nu så jag slipper hatmail. The Artist var en sån film. Det som gjorde att The Artist stack ut var att det var en stumfilm. Jag måste säga att det kändes ganska udda och uppiggande.

Efter att ha sett The Artist på bio så insåg jag att den kanske inte är så rackarns speciell och udda. Vad den är är charmig, kul, dramatisk och mysig. Jag måste säga att det är lite förvånande att den vann en Oscar. Eller snarare, jag är inte så förvånad att den vann en Oscar men jag tycker inte den är värd det. Men, men, jag hade roligt när jag såg den. Huvudrollsinnehavaren Jean Dujardin är supercharmig med ögonbrynslyftningar i klass med Mr Spock och hans kvinnliga motspelerska Bérénice Bejo är inte mindre charmig och dessutom käck så det förslår.

Historien är enkel, nästan för enkel. Den påminner en hel del om Singin’ in the Rain och handlar om en skådis som inte vill acceptera ljudfilmens intåg. Det hela inleds med att Dujardin är den firade stjärnan medan Bejo kämpar på i det tysta. Under filmens gång så skiftar maktbalansen. Dujardin känner ångest inför ljudet vilket getaltas i en underbar (mar)drömssekvens som nästan kan mäta sig med nattmaran som drabbar Isak Borg i Smultronstället. Jag gillar The Artist och mot slutet blir den faktiskt ganska mörk men den känns ändå i slutändan något lättviktig.

3+/5

Dr. Mabuse, der Spieler


Titel: Dr. Mabuse, der Spieler
Regi: Fritz Lang
År: 1922
IMDb
Filmtipset del 1 | Filmtipset del 2

Åh, vad bra att man kan gå på såna här tillställningar (tillställningar är svenska och betyder events). Jag har nämligen varit på Cinemateket och sett Fritz Langs stumfilm Dr. Mabuse, der Spieler ackompanjerad av briljante Matti Bye på piano (och även nån sorts minixylofon). För några år sen var jag i samma biosalong (på Filmhuset vid Gärdet, den med de bedrövliga sätena) och såg uppföljaren Doktor Mabuses testamente (som är en ljudfilm).

Förutom att jag ville se början på historien om Mabuse så var en annan orsak till att jag bänkade mig i träsmakssätena på Bio Victor att jag sett och framförallt hört samme Bye hamra på en elorgel till Langs sci-fi-epos Metropolis — vilket var en sällsam audiovisuell upplevelse. Dr. Mabuse, der Spieler består av två delar och lämpligt nog, eftersom det totalt rör sig om närmare fem timmar tysk stumfilmsorgie, så visades den första delen en kväll, och den andra delen en annan kväll.


Dr. Mabuse (Rudolf Klein-Rogge), som utåt sett är en väl ansedd psykolog, är den mystiske ledaren för en kriminell liga i Berlin. Mabuse stjäl känsliga dokument för att kunna manipulera börsen. Med sina hypnotiska krafter vinner han stora pengar i kortspel. Mabuse använder sig även av en mängd förklädnader för att förvilla sina motståndare, främst statsåklagaren von Wenck som försöker gripa honom, trots att Wenck inte vet att det är Mabuse som är ledaren för ligan.

Mmm, det var faktiskt en häftig upplevelse. Bye improviserar fram ljudspåret med sitt piano medan filmen fortgår. Visst, han har ju redan komponerat ett antal teman som passar i filmen, men exakt hur det ska låta och när han byter melodi kan endast göras på känsla i realtid. Imponerande, minst sagt. Huvudtemat är en skönt svepande lite sorglig melodi som sätter sig. Filmen har också en lite mystisk stämning som inte minst musiken bidrar till.

Det som sticker ut mest när det gäller själva filmen är att den faktiskt känns väldigt modern. (Kanske var det därför den totalförbjöds i Sverige? Det förekommer en del droger och dekadens.) Det är en kriminaldramathriller med en del övernaturliga inslag (då tänker jag på Mabuses hypnotiska förmågor samt att en del av rollfigurerna ser spöken då och då, haha). Skådisarna är riktigt bra skådisar — och varför skulle de inte vara det?


Klein-Rogge som Mabuse är riktigt skön och ond. Bernhard Goetzke sekonderar bra som statsåklagaren och de två kvinnorna, i form av danserskan Cara Carozza och grevinnan Dusy Told (sköna namn på dessa karaktärer), är underbara. Bitvis, i de mest dramatiska scenerna, så märker man dock att det är en stumfilm (om man nu inte uppmärksammar att det inte är något ljud, haha). När de starkaste känslorna ska gestaltas så kommer det överdrivna stumfilmsskådespeleriet fram. Men överlag känns skådisarnas agerande förvånansvärt modernt (för mig i alla fall).

Riktigt kul är också att se miljöerna i Berlin från den här tiden. Det är ju verkligen 20-talets Berlin och inte nåt som man har byggt upp i en studio eller cgi:at ihop. Bl a förekommer en riktigt rolig nattklubb med illegalt kortspel som snabbt kan göras om till en nattklubb med exotisk dans istället för kortspel utifall polisen är på väg. Invändningarna mot filmen är väl att den är aningen lång. Tydligen var det populärt med mastodontfilmer på den här tiden, och Fritz Lang verkar ha lett trenden. Nåt mästerverk är det inte i mina ögon men visningarna var en trevlig upplevelse och betyget blir en svag fyra.

4-/5

De fullständiga tyska titlarna på de två delarna:

Del 1 (169 min): Dr. Mabuse, der Spieler: Der grosse Spieler: Ein Bild der Zeit
Del 2 (123 min): Dr. Mabuse, der Spieler: Inferno: Ein Spiel von Menschen unserer Zeit

Metropolis (1927)


Titel: Metropolis
Regi: Fritz Lang
År: 1927
IMDb
| Filmtipset

En liten premiär här på Jojjenito är det dags för nu. Om jag inte är alldeles fel ute så kommer nu nämligen den första recensionen av en stumfilm. Och vilken film handlar det om? Jo, givetvis Fritz Langs klassiska sf-stummis Metropolis från 1927. Men det är inte allt. Som en bonus kommer imorgon en recension av den japanska animeversionen som kom 2001. Dessutom blir det på onsdag en recension av Langs mastodontfilm Dr. Mabuse, der Spieler.

Året är 2026 och i staden Metropolis styr de rika eller Tänkarna. De bor i mäktiga skyskrapor medan Arbetarna får slita under jorden vid maskinerna. Maria, en sorts änglalik kvinna, leder Arbetarna i en frihetskamp som syftar till nån sorts förbrödring mellan Arbetare och Tänkare. Sonen, Freder, till företagsmogulen Joh Fredersen träffar Maria och lockas ner i underjorden till maskinerna och Arbetarna och inser hur fel det är ställt. Joh får nys om det hela och låter en galen professor göra en robot som liknar Maria som ska lura Arbetarna till våldsam revolt som man sen kan slå ner.

Det var riktigt kul att se den här filmen. Att det var med live-musik (piano och synth av Matti Bye) på Cinemateket gjorde ju inte saken sämre. Effekterna är faktiskt riktigt bra. T ex när roboten som ska likna Maria skapas eller vissa scener av Metropolis med flygplan, bilar på vägbroar som går hit och dit bland skyskraporna. Dystopikänslan i början är effektfull med arbetare som går med böjda huvuden som robotar när det är skiftbyte.

Sen är det lite kul med stumfilm. Skådisarna överdriver en del och visar känslor i starka gester. Knutna nävar på bröstet är vanligt. Freder verkade ha ständiga hjärtproblem. Brigitte Helm som spelar Maria och den falska robot-Maria är bäst. När de båda Mariorna existerar samtidigt är det inte svårt att skilja dem åt eftersom den falska Maria har en djävulsk glimt i ögat medan den äkta är änglalik. Kul blir det när robot-Maria dansar för de rika gentlemännen som dreglar som vargar.

Det som var synd var att filmen hoppade och skakade en stor del av visningen (min kommentar: det här ägde rum hösten 2003 om ni undrar). Jag har väldigt svårt att förstå varför Cinemateket inte lyckas visa den med normal kvalitet som man kan förvänta sig. Den hoppade ju upp och ner under nästan en timme. Gaaah. Det spelar liksom ingen roll om man skryter med att man har en nyrestaurerad kopia, med aldrig visade scener, osv, om man sen kör den med en projektor från tiden då filmen gjordes!!!! (eller vilket felet nu var). Lite synd när det var en så mäktig film med ett mycket bra live-soundtrack.

4/5

%d bloggare gillar detta: