Mitt hjärtas förlorade slag (2005)

Efter The Bow fortsätter jag med ytterligare en liten preblogg-text om en film som jag såg på Stockholm Filmfestival 2005. När jag nu kollar upp vilka fler filmer jag har sett av regissören Jacques Audiard är det nog bara att konstatera att det är en favoritregissör. Han gör rejält tunga verk. Tunga på ett bra sätt. Förutom Mitt hjärtas förlorade slag har jag sett En profet och Dheepan. Blytunga filmer båda två.

Åh, det här var en film som växte och växte tycker jag. Efter att ha sett Tjeckens (a.k.a Movies – Noir) halvdana betyg och de första 20 minuterna av filmen var jag rädd att han skulle ha rätt för en gångs skull. Jag tyckte början var jobbig och jag kom inte alls in i filmen. Jag fattade inte handlingen. Det pratades bara en massa racer-franska och jag gillade inte huvudpersonen alls. Men det märkliga hände att jag nånstans halvvägs – det var väl när vår huvudperson Thomas började spela piano – sögs in i filmen och tyckte att Thomas var sympatisk. Filmen, precis som Romain Duris i huvudrollen, har en nervig och svettig känsla som blev mer och mer påtaglig ju längre tiden gick.

Nåt som definitivt höjde filmen var musiken, en blandning av skön electro, melankolisk ambient indie, och den klassiska musik som det bjöds på när det skulle spelas piano. Jag gillade verkligen scenerna när Thomas var hos sin, enbart kinesisktalande, pianolärarinna. Roligt. Jag måste säga att Duris också verkligen lyckas i scenerna när han ska spela piano. Oftast brukar det se fånigt ut eller så väljer regissören att antingen visa enbart händerna eller enbart ansiktet men inte båda samtidigt.

Ja, jag tyckte filmen var ett intensivt drama där huvudpersonen försöker sitta på flera stolar samtidigt, dels sitt pianospel och dels sitt jobb som halvkriminell ”fastigehetsmäklare”. Och det hela knyts ihop med riktigt starka slutscener.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

The Bow (2005)

På Stockholm Filmfestival 2005 såg jag tydligen min första film av sydkoreanen Kim Ki-duk. Det blev ingen vidare upplevelse men trots det så har jag fortsatt se hans filmer på festivalen. Just The Bow, eller Hwal som originaltiteln lyder, såg jag och skrev om i november 2005. När jag läser vad jag har skrivit så undrar jag lite över vad det egentligen var för film. Jag verkar vara ganska irriterad och förvirrad över filmen.

Jag såg fram emot den här min första film av den uppsnackade Kim Ki-duk. Bågen var alltså spänd ganska hårt om man säger så. Well, strängen brast tyvärr kan jag väl säga. Jag tyckte filmen var enformig och upprepade samma scener om och om igen. Musiken var störande och jobbig. Varken gubben eller tjejen blev jag klok på. Visst, det finns hur mycket symbolik som helst man kan bolla med (gammalt möter nytt, etc, etc), men det hela måste vara förankrat i en någorlunda trovärdig historia som är spännande i sig. Det tyckte jag inte var fallet här. Händelseutvecklingen kändes ologisk, speciellt tjejens beteende. Det gick från att vara gulligull med gubben till att tjejen hatade honom pga av en freestyle. Nja. Och sen slutscenerna. Nej, även om det gick för tjejen så funkade det inte för mig. Plötsligt nån sorts mumbojumbo med en mystisk pil som trotsade tyngdlagen. Det blir inte godkänt. Jag kommer dock givetvis se flera av Kim Ki-duks filmer, om ni nu pga recensionen fick för er att jag sågat honom helt...

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Edmond (2005)

Jag har en hel hög texter som jag skrivit på andra forum innan jag skaffade den här bloggen, s.k. preblogg-texter. Med jämna mellanrum publicerar jag dessa texter här bara för att få allt samlat på ett ställe. Just nu har jag kommit till texter som skrevs i november 2005. I november brukar ju Stockholm Filmfestival äga rum och mycket riktigt handlar det idag om en film som jag såg på festivalen 2005.

Edmond är filmen om en desillusionerad man, spelade av en strålande William H Macy, i New York som plötsligt inser eller snarare plötsligt meddelar nåt han vetat länge: att han är less på sin fru, sitt liv… på allt. Efter att ha besökt en spåkvinna (spelad av snart 90-åriga (!) veteranskådisen Frances Bay) beger han sig ut på en bitvis våldsam odyssé i New Yorks undre värld bland sexklubbar, rånare, pimps och horor.

Det här var kanske inte den typ av film (det var tydligen en teaterpjäs från början) som jag förknippar med David Mamet direkt. Även om jag i och för sig inte har sett speciellt många filmer som Mamet stått bakom vare sig som regissör eller här bara som manusförfattare så känner jag ändå igen vissa ingredienser. Det är nåt med handlingen och hur folk agerar som påminner mig om en så olik film som The Spanish Prisoner. Det gäller t ex att ha koll på små detaljer i filmen som återkommer eller spelar en sorts betydelse mot slutet. Det vilar en lite märklig stämning över hela filmen som jag inte riktigt gillar. Den känns av nån anledning oengagerande, precis som The Spanish Prisoner för övrigt. Det är svårt att förklara.

Ok, vi bjuds ändå på en hel del scener med en svart humor där Macy dominerar, t ex när han envisas med att få växel tillbaka i ganska udda situationer – ”Can I have my ten back!”. Han har en naiv och barnslig inställning i vuxna situationer om man säger så och det blir roligt och visar väl att världen i stort handlar om pengar och inte, som Edmond verkar tro, om nån sorts ärlighet och rättvisa. Ett antal kända ansikten från antingen tv-serier (Vita huset och Nip/Tuck bl a) eller vita duken gör små roller. Jag tyckte alla passade ganska bra i sina roller förutom Julia Stiles som jag har svårt för. När jag såg hennes rollfigur såg jag inte hennes rollfigur utan jag såg Julia Stiles och tänkte att ”åh nej, ska hon vara med resten av filmen?!”. Nu var hon inte med så himla länge så det var lugnt.

En annan skådis jag inte imponerades av var Rebecca Pidgeon, som spelade Edmonds fru. Hon var direkt dåligt. Hon kändes inte som sin rollfigur utan som en såpaskådis på en dålig audition.

Nja, filmen var en märklig resa där handlingen liksom blev trögare och trögare. Det hela börjar dock ganska bra. Efter ett tag tar filmen en lite annorlunda vändning och då tänkte jag först att ”nja, nu blir det bara konstigt” men sen tyckte det var lovande ett tag igen för att till slut tycka att det blev varken eller. Haha, det var en film som är svår betygsätta.

Edmond, alltså Macys rollfigur, säger vid ett tillfälle att det vi är rädda för egentligen är det vi innerst inne önskar och då skulle man kunna säga att Edmond verkligen får det han är rädd för (eller alltså innerst inne önskar). Just den här poängen tänkte jag faktiskt inte på men efter en trevlig diskussion (min kommentar: undrar med vem? Kanske min bror?) efter filmen blev jag upplyst och insåg att det var precis vad som hände. Just denna slutpoäng är tillräcklig för att ge filmen godkänt (knappt) trots att den bitvis kändes lite spretig, märklig och saggig (vet inte riktigt vad det betyder men det känns som rätt ord).

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Om visningen: Är det ok att be helt okända människor att hålla bra platser i mitten av en fullsatt salong, försvinna i en kvart för att sen dyka upp precis innan filmen börjar och då dessutom börja prassla med en prasslig plastpåse?

Bubble (2005)

bubbleFör några år sen gick Steven Soderbergh ut med nyheten att han var trött på filmbranschen och att han skulle göra en film till (Behind the Candelabra) men att det sen fick räcka. Han skulle börja måla istället. Jag tror inte ens han själv trodde på det. Och mycket riktigt: på IMDb kan man se att Soderbergh nu har två filmer under produktion varav heistfilmen Logan Lucky ska komma ut i år.

En av Soderberghs minst kända filmer är nog Bubble och den här preblogg-recensionen skrevs i november 2005 efter att jag sett filmen på Stockholm Filmfestival.

Jag måste säga att jag gillar Soderbergh. Han blandar filmer som Ocean’s Eleven, Erin Brockovich och Solaris med t ex The Limey och nu Bubble, som är en lågbudgetfilm med enbart amatörer i rollerna. Den utspelas i en småstad i ingenstans i Ohio så långt från glitter och glamour man kan komma. I fokus står Martha som, när hon inte är hemma och sköter om sin gamla pappa, jobbar på en fabrik som tillverkar dockor. På dockfabriken jobbar även unge Kyle som bor med sin mamma och har några andra jobb för att kanske tjäna ihop pengar för att kanske köpa en bil. De två är vänner och Kyle får skjuts med Martha i hennes bil när han behöver. Martha framstår som en rejäl, enkel och rättfram kvinna. In i bilden kommer nu den unga Rose som blir anställd på fabriken eftersom man precis fått in en stor beställning på dockor.

Mmm, jag gillade känslan i den här filmen. Jag måste direkt säga att det inte är frågan om nån sorts dogma-film med skakig handkamera osv. Av nån anledning hade jag fått för mig det. Det enda som sticker ut är väl att det just är amatörskådisar. Efter vad jag har förstått så spelar de i princip sig själva i sina egna hemmiljöer. Det hela känns i alla fall väldigt äkta och realistiskt (på ett bra, inte tråkigt, sätt). Sen var filmen som sagt inte alls fotad dogma-stylie utan det var ett smakfullt, enkelt och rent foto och till det ett skönt melankoliskt ljudspår med akustisk gitarr. I bilderna vi får se finns en stor dos ångest och en sorts hopplöshet. Jag gillade bilderna på fabriksmiljöerna mycket. Här fångar Soderbergh verkligen känslan som finns på såna här små orter ute i obygden. Mmm, gillar den melankolin.

Ja, hela filmen är fylld med en (o)skön white trash-känsla och filmer som Boys Don’t Cry och Bully dyker upp i skallen om jag ska jämföra med andra filmer. Apropå white trash så måste jag ta och se den skumma Gummo (japp, och nu är den sedd!). Ja, Bubble är faktiskt en annorlunda film och dessutom är det en kort film. Alltså inte en kortfilm utan en kort långfilm, bara 73 minuter (klura på det, ni särskrivare). Amatörskådisarna känns som sagt äkta och vissa scener är riktigt roliga, främst när Martha visar prov på sin white trashighet. Hmmm, jag märker att jag har vissa fördomar när det gäller fattiga vita amerikaner på landsbygden; det är bara det att Soderbergh förstärker dem. I slutändan är detta ett ganska rörande drama om en snäll och kämpande kvinna som till slut får nog av att utnyttjas av andra människor utan att få nåt tillbaka, vilket slutar i en tragedi. Filmen (som nästan kändes som en alldeles äkta dokumentär) får en stark trea, på gränsen till en fyra.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Om visningen: Tyvärr skrevs den här texten innan jag hade börjat skriva små anekdoter om visningen så ni får försöka inbilla er en harang här, om värdelösa volontärer, lusig logistik och panikframkallande publik. 😉

3 x Hämnd: Lady Vengeance

Lady VengeanceTitel: Lady Vengeance
Regi: Park Chan-wook
År: 2005
IMDb
| Filmtipset

 För att påminna mig själv om att jag ser alldeles för lite sydkoreanska filmer (för att inte tala om nordkoreanska) så kör jag under dagarna tre några gamla recensioner av Park Chan-wooks hämndtrilogi. Avslutningsdelen i trilogin såg jag och skrev om under Stockholm Filmfestival 2005.

En ung kvinna blir fråntagen sitt nyfödda barn och dessutom dömd till fängelse i 13 år för mord. Under sin tid bakom galler planerar hon sin hämnd på mannen som är orsaken till hennes olycka. Park Chan-wook är med andra ord tillbaka men tyvärr nådde filmen inte upp till föregångarens klass. Oldboy känns fräschare, skarpare, mer genomtänkt och är spännande hela tiden (Hämnarens resa däremot hade jag svårare för).

Lady Vengeance innehåller, inte oväntat, flashbacks, snygga bilder, en småklurig handling och en lite bisarr humor. Men den saknar det som gör att jag blir gripen eller engagerad. Den känns lite hoptotad bara för att fullborda hämndtrilogin. Idéerna har liksom tagit slut. Den är ändå inte dålig, utan en sevärd film som kan vara värd att kolla in på bio när den kommer i januari. Den växte lite grann efter att jag hade sett den eftersom jag insåg hur vissa detaljer i handlingen hängde ihop. Det gällde att vara lite uppmärksam för att ha koll på vad som händer och varför. Bl a har ett telefonsamtal som rings från ett museum med fiskar i akvarium stor betydelse, fast det kom jag på först efteråt.

3+/5

Storm


Titel: Storm
Regi: Måns Mårlind & Björn Stein
År: 2005
IMDb
| Filmtipset

Vi fortsätter med en recension av ytterligare en Mårlind & Stein-rulle efter deras Hollywooddebut Shelter. Den här gången handlar det om deras debutfilm (som jag tror det var) som jag såg på Stockholm Filmfestival 2005.

Storm är den friska fläkt (höhö) som filmsverige behöver. Här hittar vi ett snyggt stilrent foto, regnvåta och metalliska miljöer i ett nattligt Stockholm, öde scener i ett övergivet Vänersborg, och den goda serietidningshjältinnan Eva Röse versus den onde och rolige Jonas Karlsson. Vi hittar en fantasifull historia som vågar ta ut svängarna och samtidigt tro på sig själv. Vi hittar en skön Eric Ericson som glidaren DD (ingen slump med initialerna, tror jag) som presenterar sitt liv i ett knippe roliga scener i början. Vi hittar även ett djup och allvar som inte försvinner i den thrillerhandling som ändå är ramen och driver historien framåt på ett ganska oförutsägbart sätt.

Jag skulle vilja säga så här också: glöm jämförelser med en viss film av bröderna Wachowski. Storm är inte science fiction-action. Tänk istället mer åt Donnie Darko-hållet eller The Machinist så hittar du en känsla som stämmer in bättre. I slutändan är det en dramathriller som valt att presentera det som händer på ett fantasifullt sätt och med mystiska, övernaturliga inslag. Trots lovorden så finns det brister. Bl a känns Eva Röse, till skillnad från Jonas Karlsson, inte helt bekväm i sin roll. Hon är aningen stel men funkar ändå ok. Sen är slutet lite långdraget och en speciell scen vevas lite för länge. Summa summarum: en bra film som både är snygg, underhållande, rolig, spännande och har nåt att säga. Det kan möjligtvis vara en svag fyra (måste ju ha lite alibi ;)).

4-/5

Om visningen: En fullsatt salong var det och jag blev överraskad av att det faktiskt gick att göra en sån här typ av film i Sverige. Inte en romantisk komedi, inte en polisdeckare, inte ett familjedrama. Nej, det var en sorts mysteriethriller med en del ganska snygg action. En trevlig visning, helt klart. Om jag minns rätt var även de båda regissörerna på plats och pratade lite innan filmen.

A Bittersweet Life


Titel: A Bittersweet Life (Dalkomhan insaeng)
Regi: Kim Ji-woon
År: 2005
IMDb
| Filmtipset

Här kommer en recension av en film som jag såg på Stockholm Filmfestival 2005. Anledningen till att jag postar den just nu är att jag nyligen sett regissören Kim Ji-woons senaste film I Saw the Devil där vi även träffar Lee Byung-hun, huvudrollsinnehavaren från A Bittersweet Life, igen. Recension av I Saw the Devil kommer förhoppningsvis imorgon (beror lite på hur sent jag kommer hem från matchen Sverige-Holland som jag faktiskt ska se live på Råsunda i Solna imorgon kväll).

Många asiatiska filmer har nåt märkligt över sig. Det känns inte riktigt som filmmakarna kommer från samma planet som jag gör. Bilder, scener, historia, känsla, skådisar, det mesta, känns liksom skruvat ett par varv extra. Så var också fallet i A Bittersweet Life, en våldsam gangsterhistoria där vi möter den ensamme hitmannen Sun-woo (Lee Byung-hun), vars känslor som han dolt börjar ge sig till känna när han ska bevaka gangsterbossens flickvän. I början är Sun-woo en känslokall underhuggare/fixare, men när hans hårda skal börja spricka dras han in i en våldsspiral där han ställs mot sin boss.

Jag gillade verkligen stämningen och känslan i filmen. Det finns ett antal actionscener då jag bara satt och njöt, speciellt när Sun-woo vid ett tillfälle slåss mot ett antal fiender och sen får tag i en bil som han använder som mur- och människobräcka. Det här kan koreanerna helt klart. Humor finns instoppad lite här och var, men jag tyckte ändå inte den kändes malplacerad. Jag blev inte förvirrad som jag ibland kan bli när jag ser asiatisk film (ja, jag generaliserar), när humor och allvar blandas allt för friskt. Här tyckte jag ändå det var separerat. Jag gillade även scenerna under slutuppgörelsen även om den kanske blev lite väl långdragen.

Det som jag gillade allra mest var ändå två av de sista scenerna där man får se tillbaka på vissa sekvenser i Sun-woos liv. Här får vi se en dold sida av Sun-woo som ändå har funnits hela tiden, det är bara det att vi inte har fått se den. Betyget blir en svag fyra.

4-/5

För er som har sett filmen så är de två scenerna jag tänker på:

Spoiler (markera för att läsa)
Scenen där Sun-woo lyssnar på tjejen när hon spelar cello (här är han harmonisk och lycklig och ler) och sen scenen under eftertexterna när han skuggboxas (här visar han sin lekfulla sida som liksom också varit dold hela filmen)
Spoiler slut

%d bloggare gillar detta: