The Dark Tower (2017)

Bland folk i min sociala och digitala omgivning (vänner, bekanta, poddar och bloggar alltså) så verkar det inte vara speciellt många som faktiskt har läst böckerna i Stephen Kings, enligt uppgift enormt populära (?), bokserie The Dark Tower. Själv har jag läst alla böckerna i serien, och de flesta två gånger.

I slutet av 90-talet i samband med att bok nummer fyra, Wizard & Glass, kom ut var jag en fullfjädrad Dark Tower-junkie. Ja, det var så vi kallade oss själva. Jag fullkomligt älskade serien. När den sjunde och sista boken kom ut 2004 så hade mitt intresse svalnat något och som jag minns det blev jag något besviken på avslutningen.

(Obs! Det finns två verk till som är en del av bokserien/världen. Dels kortromanen The Little Sisters of Eluria som publicerades 1998 som en del av antologin Legends, och dels The Wind Through the Keyhole (2012) som är en brygga mellan Wizard & Glass och den femte delen Wolves of the Calla.)

När det gäller The Dark Tower-filmen så har det spekulerats i åratal om den bland Stephen King-fans. För 20 år sen när jag hängde på nyhetsgruppen ABSK = alt.books.stephen-king var ett mycket populärt ämne Dark Tower casting. Vem skulle spela Roland? Några förslag på den tiden, för 20 år sen alltså:

Sam Elliot, Clint Eastwood (för gammal redan då), Scott Glenn, Rupert Everett (who?), Tom Skeritt, Sean Connery (för gammal redan då väl?), Mel Gibson, Rutger Hauer, Viggo Mortensen (ooooooh!!!!!!! – och det här var före Sagan om ringen), Daniel Day-Lewis, Keanu Reeves (bara nej) och många fler. Vi som var där då trodde nog aldrig att det skulle komma en film men jag tror vi alla hade varit supernöjda med Idris Elba.

(Nyhetsgruppen?! WTF is that?!)

Nu när det efter många om och men till slut har kommit en film så bidde det inte mer än en tumme. För mig känns inte det här som nåt som jag riktigt kan bedöma som en Dark Tower-film. Det är inte en episk film som tar med helheten från alla böcker när det gäller karaktärer och viktiga händelser. Det är inte heller första delen i en tänkt serie av filmer. Jag vet egentligen inte vad det är. Det är en sorts förkortad, avskalad, förvrängd version av bokserien som mestadels bygger på första boken The Gunslinger men som tar med detaljer från den sista boken The Dark Tower och kanske fler småsaker från andra delar. Ett mycket märkligt upplägg.

Och ändå så kan jag inte låta bli att gilla filmen och det faktum att den finns. Filmen ger oss en version av historien, en version av Roland. Det är inte riktigt samma Roland som i böckerna. Han känns annorlunda här.

Den första boken The Gunslinger inleds med meningen: ”The man in black fled across the desert, and the gunslinger followed”.

I böckerna är han inte besatt av hämnd per se. Han är besatt av Tornet, han vill se det, och få en förklaring till Allt. Walter, The Man in Black, är mannen som ska leda honom dit. Han vill hitta Walter för hitta Tornet.

I böckerna (framförallt The Gunslinger) är Walter en luddig, lustig figur, nästan en skojare och inledningsvis är man inte säker på om han är god eller ond. Det är helt enkelt den person som Roland försöker hitta, komma ifatt, för att få veta mer om Tornet.

Men jag köper att det här inte är Roland eller Walter från böckerna. Det är inte böckerna, det är en film. Ändå är det som att jag samtidigt känner att jag får mer ut av filmen just eftersom jag har läst böckerna och därför kan fylla i de luckor som den här märkligt korta filmen (95 minuter!) har.

Det som jag gillar bäst med böckerna (och filmen) är blandningen av science fiction, fantasy och postapokalyps. Hur vår värld är sammanlänkad med andra fantastiska världar via portaler. I böckerna är dessa portaler tillverkade av människor med hjälp av teknologi och vetenskap precis som i filmen. Men det finns även (i böckerna) mer magiska sätt att färdas från en värld till en annan.

Miljöerna i Mid-World som King målar upp i böckerna är precis min grej. Mid-World är en värld som har gått vidare, ”moved on” som det sägs, från en teknologiskt avancerad kultur till ett sorts western-samhälle. Överallt finns resterna kvar av den tidigare civilisationen i form av byggnader, manicker och portaler. Själv gillar jag ju att utforska övergivna gamla byggnader så det känns som att King skrivit The Dark Tower speciellt för mig.

Filmen lyckas för min del att få fram just den här känslan av en tidigare högteknologisk värld som råkat ut för nån form av katastrof.

Filmmakarna har valt att lägga fokus på pojken Jake som drömmer mardrömmar om The Gunslinger och The Man in Black och som sen hittar en portal och hamnar i Mid-World tillsammans Idris Elbas Roland. För mig så funkar det. Till formen är det som vilken YA-historia som helst men jag har inget större problem med vinklingen. Eftersom jag har läst böckerna så känner jag redan till Rolands riktiga historia så att filmen gav fokus till nån annan var inte jättefel.

Det som är lite synd är att filmen inte är lite matigare, lite längre, och med en större budget. Slutet kommer hastigt, för hastigt. Effekterna är inte heller av toppklass. Ofta är det mörkt och grått så att det lite svårt att urskilja vad som händer. Lite som i slutfajten i Wonder Woman. Jag får helt enkelt se fram emot tv-serien som det ryktas om. I den ska man försöka täcka in fler böcker om jag har förstått saken rätt och framförallt Wizard & Glass som är favoriten i serien.

Det finns direkt dåliga scener, som t ex när Roland och Jake övar prickskytte med Rolands pistoler. Det kändes helt omotiverat speciellt eftersom Roland avslutar sessionen med att konstatera att pistoler är inget för Jake.

Ett annat bottennapp är när Roland i slutet bjuder med Jake tillbaka till Mid-World eftersom Jake ju inte har nåt kvar av värde i vår värld. Jake glatt tackar ja. I böckerna är det helt annorlunda. Där finns en hel familj bestående av fler karaktärer (Susannah, Eddie och inte minst Oy!) och det känns logiskt att Jake vill vara med dem. I böckerna alltså.

Apropå just familj, så är karaktärerna i The Dark Tower-böckerna ett typexempel på en sån där omaka (och nuförtiden populär) grupp personer som förs samman och bildar en… familj. I böckerna alltså. I filmen har vi bara Jake och Roland och det är inte riktigt tillräckligt.

Nej, nu känns det som att jag har brett ut mig tillräckligt för den här gången. Filmen The Dark Tower är ingen höjdare, det är bara att konstatera, men jag kan ändå inte såga den. Det var en trevlig upplevelse (mestadels) att se den. Jag skulle kunna gnälla på fler saker, som det faktum att Roland utbrister ”Beamquake” när Walters barntelepatiska energistråle orsakar Mid-World-bävningar. Filmen har ju inte ens förklarat vad en Beam är för nåt! För en Beam är inte den där energistrålen!

Gah, nu får jag sluta innan jag sänker min trea till ett lägre betyg. 😉

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

PS. En sista sak jag gillade med filmen var förstås att den var strösslad med referenser till andra Stephen King-böcker. Och apropå andra Stephen King-böcker så kan du hitta min topp-10 lista över mina favoriter bland Kings verk här.

Andra som sett och skrivit om Det mörka tornet är: Sofia, Fiffi, Steffo, Henke och Filmitch.

Filmspanar-tema: Män som springer – The Running Man (1987)

RobbenSorry. Min inspiration i sommarvärmen (som till slut kom) är borta. Jag kollar på fotbolls-VM och tittar på Robben som springer ifrån Ramos. Jag funderar på om jag skulle göra en lista över scener med filmmän som springer men inser snabbt att det blir en ganska kort lista om jag nu inte lägger vääääldigt mycket tid på att tänka fram bra val eller helt enkelt fuskar och googlar upp några alternativ. Jag skulle kanske kunna inkludera några galna marial arts-jakter med Tony Jaa (från t ex Ong-bak), kanske parkour-scenen från Casino Royale och så jakten till fots i Point Break. Det kanske skulle kunna bli en topp-5-lista ändå? Om jag lägger till några Tom Cruise-språngmarscher kanske t.o.m. en topp-10-lista.

Nej, förresten, jag skriver om The Running Man.

****

The Running Man (1987)

Arnold är skeptisk

Arnold är skeptisk

Ostig är det första ordet som jag kommer att tänka på medan jag ser The Running Man, ”filmatiseringen” av Stephen Ki… eh, Richard Bachmans roman med samma namn. Cheesy. Ostig underhållning. Cheesy entertainment. Året var 1987 och Arnold var nästan på toppen av sin karriär. Man får väl säga att den toppen kom i samband med Terminator 2: Judgment Day fyra år senare. Man får väl också säga att The Running Man inte är en toppenfilm.

I filmen spelar Arnold helikopterpiloten Ben Richards som i en dystopisk framtid (året är 2017 om jag minns rätt, så det kan fortfarande hända!) där åtminstone USA är en polisstat med matbrist, förtryck, populistiskt propaganda, kravaller,… och tv-showen The Running Man. Efter att Ben vägrat att slakta en grupp människor under ett matupplopp hamnar han i ett arbetsläger tillsammans med bl a Laughlin (Yaphet Kotto!). Ben, Laughlin och en till lyckas fly och deras vägar skiljs åt… bara för att korsas igen när de tre tillfångatas och finner sig vara deltagare i ”lekprogrammet” The Running Man.

Som sagt, galet cheesy. När vi får se Arnold i lägret första gången kommer han bärandes på en stor järnbalk som om det vore en liten träpinne. Dessutom har han skägg! Har vi sett det förut?

Filmen är ju en sf-film men samtidigt en 80-talsfilm vilket innebär att den ”häftiga” teknologin som visas är hopplöst daterad. I en inledande helikoptersekvens används en högupplöst (not!) datorskärm för navigering. I arbetslägret har alla fångar halsband som exploderar om man rör sig utanför en yttre gräns. Japp, det kändes nytt och fräscht.

Buzzsaw

Buzzsaw har ooooooooont

Det förekommer ganska många svarta skådisar i filmen, och alla, jag menar ALLA, har Michael Jackson-frilla. Det inkluderar även Yaphet Kotto.

När tv-showen The Running Man drar igång kommer jag osökt att tänka på Gladiatorerna och amerikansk wrestling, och faktum är att det dyker upp flera välkända figurer från wrestling. Jag visste inte detta när jag såg filmen men det kändes som att det bara måste vara så och lite research visade att det stämde.

Tv-showen, som är den populäraste i filmens USA, går ut på att man skickar ut dömda fångar i en sorts banor där de får slåss mot ”stalkers”. Tänk Gladiatorerna fast med livet som insats. Om fångarna (aka ”runners”) klarar sig så blir de benånade, frigivna och får leva i lyx på en paradisö. Eller får de det..?

Allt i filmen är over the top. Programledaren för showen, Damon Killian (Richard Dawson) är en gameshowhost i kubik men är givetvis übersadistisk bakom kulisserna.

Mest skrattretande, nästan på ett bra sätt, är ändå dessa jagande stalkers. Den andra är fånigare än den ena. Vi har t ex Professor Subzero, en skrinnande hockeygladiator med svärdklubba och exploderande puckar. Men den som tar priset är ändå Dynamo (spelad av Hollandsfödda Erland van Lidth de Jeude) som med devisen ”death by opera” först serenerar sitt offer innan hans elektriska 80-tals-blixtar från händerna avslutar jobbet.

Dynamoooooooooo

Dynamoooooooooooo

Förutom Arnie och hans två kompisar tillkommer även en fjärde runner, nämligen Amber (María Conchita Alonso) som tidigare i filmen har kidnappats av Ben och som sen inser att det är nåt fuffens med hur det går till i The Running Man. Förresten, María Conchita Alonso: en latinotjej. Är det nån hang-up Arnie har? I Total Recall är det Rachel Ticotin med puertoricanska rötter som spelar Arnies kärleksintresse. Lite samma grej som med Wesley Snipes som tydligen bara vill spela mot asiatiska tjejer…

När jag kollade på Filmtipset om jag hade satt betyg på The Running Man så hade jag faktiskt det. För över tio år sen. Jag mindes inte mycket eller så hade jag förträngt det. Jag satte en trea då. Det blir det inte den här gången. Det blir en tvåa. Även om jag gillar en del av humorn i filmen, som t ex när stalkern Buzzsaw får sin motorsåg uppkörd mellan benen och börjar skrika/sjunga i falsett (Dynamo var säkert avis), så är det för låg nivå överlag.

Men satiren då? Nja, den är för övertydlig för min smak. Lite subtilare, tack. Nu ska väl satir nånstans vara just övertydlig men här blev det för mycket eller så försvann den bland Dynamos arior.

Spring (givetvis!) nu över till de andra filmspanarna och kolla vad de skriver om.

Except Fear
Filmitch
Fripps filmrevyer
Rörliga bilder och tryckta ord
Fiffis filmtajm
The Nerd Bird
Har du inte sett den? (Carl och Johan skriver)
The Velvet Café
Fredrik on Film

1408


Titel: 1408
Regi: Mikael Håfström
År: 2007
IMDb
| Filmtipset

Vi kör ytterligare en Stephen King-filmatisering efter The Mist. 1408 kändes som en lite ”mindre” film jämfört med The Mist men precis som The Mist så utspelar den sig till stor del på ett ställe. I det här fallet rum 1408 (1+4+0+8=13, muahaha) på Dolphin Hotel i New York dit John Cusack anländer för att göra research för en bok om hemsökta hotell. Hotellchefen (Samuel L. Jackson) gör vad han kan för att hindra honom, allt från att bjuda på dyrbar sprit till att visa foton från alla dödsfall som inträffat där. Men Cusack står givetvis på sig. Det skulle han inte ha gjort, muahaha.

Jag gillade upplägget med Cusack ensam i det onda rummet. Cusack verkar trivas och han klarar definitivt av att bära upp filmen själv. Långt in i filmen är han skeptisk till att det verkligen är något skumt med rummet. Han tänker logiskt och försöker hitta naturliga förklaringar till det som händer. Håfström har inte gjort nån fantastisk film men det är en mysig och lagom läskig skräckis. Stämningen i rummet blir skönt desperat och klaustrofobisk och effekterna smälter bra samman med resten av filmen. Vissa scener kanske blir aningen såsiga då Cusacks sjuka dotter är med men som helhet är det en välgjord film som får oväntat högt betyg av mig.

4-/5

PS. Jag såg på IMDb att 1408 faktiskt hade högre budget än The Mist ($25 mille jämfört med $18). Kanske därför som effekterna i 1408 är så bra medan effekterna i The Mist känns tv-aktiga.

The Mist


Titel: The Mist
Regi: Frank Darabont
År: 2007
IMDb
| Filmtipset

Innan jag såg The Mist så hade det gått ett tag sen jag såg en filmatisering av en Stephen King-berättelse. Den överdrivet utskällda Dreamcatcher (ok, bra var den inte) var nog den senaste jag hade sett. The Mist hade föregåtts av en viss hajp så det kändes som om den kunde vara värd att se på bio.

Efter en våldsam storm drar en mystisk dimma, som uppenbarligen döljer ondskefulla varelser, in över ett samhälle. Konstnären David Drayton (Thomas Jane) och hans son befinner sig på ett köpcentrum när dimman kommer och barrikaderar sig där tillsammans med en grupp människor. Bland dessa finner vi t ex Marcia Gay Hardens kristna sektledarpsykopat och Draytons advokatgranne Brent spelad av Andre Braugher (som jag minns från utmärkta polisserien, och The Wire-föregångaren, Homicide: Life on the Street).

Rent objektivt är filmen välgjord i det mesta. Produktionskvaliteten är hyfsat hög när det gäller foto och skådisar. Betyget dras ner en aning av att vissa datorgenererade specialeffekter av någon anledning ser lite b ut. Jag tycker man borde ha kunnat få till det bättre med dagens teknik. Ibland lyckas inte heller skådisarna vara trovärdiga då de ska agera mot cgi-varelserna (tänker t ex på en scen då en ung kvinna blir attackerad av en gigantisk mördarfluga). Vissa recensenter har klagat på att Thomas Jane är lite träig. Hmm, jag vet inte, jag tyckte faktiskt han var helt ok. Jag förstår inte riktigt den kritiken.

Det bästa med The Mist är att den är ovanligt mörk och inte förutsägbar på det vanliga hollywood-viset. Filmen har efter tag byggt upp förutsättningarna för karaktärerna och handlingen ungefär på samma sätt som i en vanlig ”familjethrillerskräckis”. Skillnaden är att det därefter inte riktigt går som det brukar. Klart bäst i filmen är stämningen i slutet, ungefär de sista 20 minuterna kanske. Det känns klart annorlunda. I vanliga fall brukar det mot slutet av liknande skräckisar balla ur eller bli alltför förutsägbart (eller både och), men här tonas handlingen snarare ner och blir därför mer hotfull. The Mist får klart godkänt men känns ibland litet b vilket är synd.

3+/5

Mina favoritscener i filmen är:

Spoiler
När Hardens sektkvinna äntligen får käka bly samt när den väldiga monsterdinosaurien kliver över bilen i slutet likt en jätteelefant. Det fanns en otäck mytologisk känsla över den sistnämnda scenen.
Spoiler slut

The Shawshank Redemption


Titel: The Shawshank Redemption (Nyckeln till frihet)
Regi: Frank Darabont
År: 1994
IMDb
| Filmtipset

Det var riktigt länge sen jag såg The Shawshank Redemption. Jag mindes den som mycket bra men att det skulle vara världens bästa film ställde jag mig väldigt tvivlande till. En stark fyra, så långt kunde jag sträcka mig. Eftersom jag hade tillgång till ett antal gratisfilmer på Voddler och just Nyckeln till frihet fanns med i utbudet så bestämde jag mig för att se den. Nu skulle jag en gång för alla se om Frank Darabonts filmatiseringen av Stephen Kings novell Rita Hayworth and the Shawshank Redemption levde upp till sitt rykte.

Filmen började. Efter ungefär fem minuter så ville jag att den aldrig skulle ta slut. Filmen är något så udda som en mysig fängelsefilm. Miljön i fängelset dit Andy Dufresne (Tim Robbins) hamnar efter att ha blivit dömd för mordet på sin frun och hennes älskare är som tagen ur en mysig sagovärld. Alla där inne är mer eller mindre mysiga farbröder. Det är nästan så att till och med ”systrarna” som uppmanar Andy att tappa tvålen i duschen är mysiga.

Givetvis har vi en sadistisk fängelsechef (Bob Gunton) — ”Put your trust in the Lord; your ass belongs to me!” — och hans partner in crime vaktchefen (Clancy Brown). Men som sagt, till och med dessa karaktärer… ja jag behöver inte säga det. De passar liksom in i sagovärlden som Darabont bygger upp. Där ska ju finnas elakingar, det hör till, men man vet liksom att det goda kommer att segra.


Jag har faktiskt lite svårt att se att Kings novell kunde bli en så här bra film. Jag minns novellen som, inte tråkig eller dålig, men lite torr. Vad är det som gör att filmen funkar så bra? En sak är att King har hållit sig så långt borta från filmen som möjligt. En annan sak är att de filmatiseringar av King som brukar bli bäst är de som är baserade på hans kortare historier. Ta bara Stand By Me som bygger på novellen The Body. Darabont gjorde ju The Green Mile (en lång roman) några år efter Shawshank och den är ju bra men lite överlång.

Berättarröst på film är ju ett omdebatterat ämne. Bra eller dåligt? Ja, jag är väl kanske inget större fan men jag brukar inte irritera mig speciellt heller. En sak kan jag konstatera: om det är nån som ska agera berättarröst så är det berättarrösternas berättarröst. Yes, you guessed it: Morgan ”Rösten” Freeman.

Tim Robbins som Andy… ja, Robbins är en ganska märklig skådis. Har han egentligen några andra uttryck än sitt vanliga (uttryckslösa) då det verkar som om han har tagit några Valium i sin trailer innan inspelning? Men det konstiga är att han funkar perfekt just här. Man sitter liksom och är irriterad på att han verkar så lugn och inte gör nåt… gör något. Vid några tillfällen skymtar man dock hans desperation bakom den oberörda fasaden.

Som jag skrev i början, så fort filmen börjar så vill jag att den inte ska ta slut. Det måste vara ett tecken på en bra film. En mycket bra film.

5/5

Vad tycker andra filmbloggare om ”världens bästa film”? Ja, Voldo gillar den i alla fall.

%d bloggare gillar detta: