42 (2013)

Pengar är färgblinda sägs det väl. I filmen 42 får vi se ett exempel på det då den berättar historien om Jackie Robinson och hur han blev den förste afroamerikanen att spela i Major League Baseball. Robinson spelas av Chadwick Boseman som vi senare har sett som Black Panther i Captain America: Civil War. Med i filmen är också Harrison Ford som chefen för Brooklyn Dodgers. Ford är totalt over the top här. Jag vet inte vad han höll på med. Det som är bra är att han är helt olik sig själv. Jag brukar nästan alltid gilla filmer som skildrar hur människor kämpar för mänskliga rättigheter och mot rasism. I 42 blev det dock för tillrättalagt. Det är för snällt, för få och små stakes och smörig musik. Inledningen är seg med en berättarröst och tråkiga dokumentära klipp. Sen har vi även ett lite tråkigt inslag av white savior i form av Fords rollfigur. Chadwick Boseman är filmens starka kort.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Southpaw (2015)

Idag handlar det om ytterligare en boxningsfilm efter Creed, som jag skrev om för ett tag sen. Jag fick upp ögonen för den här filmen när jag såg en bild på en uppumpad, biffig och galen Jake Gyllenhaal som boxare i en kommande film som hade titeln Southpaw där Jake skulle spela en uppumpad, biffig och galen boxare. Konstig Lost Highway-mening.

Just hur Gyllenhaal såg ut rent fysiskt stack ut eftersom vi precis hade sett honom som ett mästerligt benrangel i den creepy Nightcrawler (Oscarsjuryn, hallå, vakna!).

Filmens regissör heter Antoine Fuqua och han är nog mest känd för Denzel-rullen Training Day. Sen har han även gjort nåt så udda som King Arthur (en riktig skräprulle). Jag har fått för mig att Anton har en gritty stil. Det ska vara rått och skitigt. Inledningen på Southpaw ger mig rätt, och den är inte bra. Till toner av fullkomligt vidrig brölmetalrap kommer Jakes boxare Billy ”The Great” Hope in på arenan. Jake spelar galen, eller nån som ska spela galen. ”Från ett barnhem i Hell’s Kitchen: Iiiiiiiit’s Biiiilly The Great Hoooope!”. Njaa. Mest jobbigt.

Det som Jake dock gör mycket bra är att gestalta hur en boxare mår efter en fajt. Totalt mörbultad rör han sig som i sirap. Men jag gillar inte stilen på filmen, fotot, klippningen. Det ska vara så rått och skitigt med en sån där ful övermättad konstrast att det mest blir fult.

Som tur är så blir filmen mycket mycket bättre när Forest Whitaker gör entré. Whitaker spelar en f.d. boxare som motvilligt (givetvis) tar sig an Billy när han har nått botten. För det är (givetvis) så att Billy drabbas av motgångar. Ja, hela han är väl en enda motgång redan innan han drabbas av motgångar.

I centrum i filmen står relationen mellan Billy och hans dotter Leila (Oona Laurence). Det handlar om han ska få vårdnaden eller ej, om Leila kan försonas med fadern efter tragiska händelser, om Billy kan kombinera livet som boxare med livet som pappa. Är det två världar som går att kombinera?

Ja, är kanske svaret på den ovan ställda frågan. En bra detalj i filmen är den rollfigur som Naomie Harris spelar: en kvinna som jobbar för de sociala myndigheterna. I vanliga fall brukar en sån här roll vara på gränsen (eller över gränsen) till en skurkroll. Men här vill hon inte rycka dottern från Billys händer utan faktiskt försöka få deras relation att fungera. Det var fint, tycker jag (för att citera Carl från Shinypodden).

Apropå dottern så tyckte jag barnskådisen gjorde ett riktigt bra jobb. Leila känns inte lillgammal utan bara förståndig men ändå ett barn.

Slutfajten var spännande och jag kände inte att jag visste hur den skulle sluta. Efter en dålig inledning så steg filmen en hel del, men bara till en stabil trea.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Creed (2015)

Första tanken under Creed: men det där är ju mamma Huxtable! Kul att se Phylicia Rashad (som här spelar Apollo Creeds änka). Andra tanken: Adonis Creed jobbar alltså 8-17 på kontor på vardagar och åker sen till Mexiko på helgerna för att boxas. Ja, han måste verkligen brinna för sporten.

Adonis Creed är namnet på Apollo Creeds (spelad av Carl Weathers i Rocky-filmerna) utomäktenskapliga son som aldrig hann träffa sin far eftersom en viss Ivan Drago gjorde processen kort med stackars Apollo i Rocky IV.

Adonis, spelad av Michael B Jordan från bl a The Wire (yay!) och Fruitvale Station, lever i ett limbo. Han älskar boxning men saknar tro på sig själv och känner att han står i skuggan av sin far och vill ha så lite som möjligt med hans arv att göra.

Ändå söker Adonis, eller Donnie som han kallar sig nu, upp en boxningsklubb som drivs av Apollos ”riktiga” son. Givetvis blir han inte antagen. Vad återstår? Ja, Rocky Balboa förstås, spelad av Sylvester Stallone (förstås). Rocky tackar motvilligt (förstås) ja.

Creed är en fin film. Den kan tyckas ostig och fylld med klichéer och träningsmontage där Adonis ska fånga höns. Men i grunden handlar det om att hitta sig själv, att hitta sin rätta version av sig själv, att inte glömma det förflutna men inte heller låta det styra en, att hitta en balans.

Filmen påminner lite om Whiplash. Vad vill man göra med livet? För Andrew Neiman handlade det om trummor. Det var det som fick honom att känna sig vid liv. För Donnie handlar det om boxning, det är hans kall. Skillnaden är väl att Donnie nog lyckas hitta en balans i livet mellan boxningen och resten. För Andrew blev trummandet en överväldigande besatthet. Donnie hade nog en bättre lärare…

När Tessa Thompson (från bl a Dear White People och Selma) dök upp som kärleksintresse för Adonis i form av Bianca, en granne som spelar för hög musik, så misstänkte jag att hon bara skulle vara en sån där flickvän som är med men som inte har nån som helst egen story själv. Nu kanske hon inte har en egen story i filmen men jag känner ändå att hon har en backstory och är en person som lever utanför filmens värld. Hon är sångerska och dessutom har man lagt till en sån liten detalj som att hon har problem med hörseln och behöver hörapparat. Jag vet inte varför men för mig gjorde det att hon blev mer levande.

Apropå levande så förekommer det en ganska omtalad lång boxningsscen som är gjord i en enda lång tagning (apropå min text om Victoria nyligen) och den känns just levande, som att vi tittare är med. Vi får en kort stund innan fajten börjar, första ronden, pausen, och sen andra ronden och så lite efter fajten. Snyggt jobbat alla inblandade.

Rocky då? Ja, Rocky är gammal. Han är som en gammal pudel. Man kan inte bli arg på honom.

Rocky Balboa: [Creed takes cell phone photo of boxing drills and walks off] Hey don’t you want this?
Adonis Johnson: [Holds out cell phone] It’s on this.
Rocky Balboa: What if you lose it?
Adonis Johnson: It’s already in the cloud.
Rocky Balboa: [Looks in sky confused] What cloud?

Jaha, ska man sätta betyg också. Ok då, tre hörapparater av fem möjliga.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

PS. Som vanligt när jag ser The Wire-skådisar i filmer så kan jag inte låta bli att notera dem. Damn, den serien gjorde tydligen ett intryck på mig. Här hittar vi tre stycken: Michael B Jordan förstås, Brian Anthony Wilson och Wood Harris (Avon!).

PPS. Givetvis ser vi på Jojjenito (speciellt efter att ha pratat MCU på Shinypodden) även fram emot den kommande Black Panther-filmen (premiär 16 februari 2018) regisserad av Ryan Coogler och med Michael B Jordan i en stor roll, dock inte som den svarte pantern själv.

Det stora blå (1988)

Le grand bleuDet stora blå är Fiffis filmtajm-Fiffis favoritfilm. I höstas fick hon och några till, däribland jag, chansen att se den på bio då Cinemateket visade den ute på Filmhuset som en del av sin Luc Besson-serie. Jag själv hade faktiskt aldrig sett Det stora blå så jag var minst sagt nyfiken.

Snyggingen Jean-Marc Barr spelar Jacques, flaggstången Jean Reno spelar Enzo. Båda tävlar i fridykning där det gäller att dyka så djupt som möjligt (utan att drunkna). Jacques är dessutom fascinerad av delfiner. In i bilden kommer den amerikanska journalisten Johana Baker (Rosanna Arquette). Blyga Jacques och Johana blir ett par men dykning och delfiner kanske lockar Jacques mer?

Hmm, jaha, det är lustigt det där nån tokhyllar en film och sen när man själv ser den så tycker man den är… helt ok. Det stora blå är helt ok. Musiken är hyfsat skön. Jag vet att många hyllar musiken mer än så. Förhållande mellan Johana och Jacques är både fint och fånigt. Jacques grubblerier om livet, livet på ytan och livet i djupet var bitvis melankoliskt skönt och rörande. Slutscenen var vacker. Det var givetvis den europeiska versionen som visades.

Nåt som inte tilltalade mig speciellt mycket var Enzo och allt som hände omkring honom. Det blev farsartat, och jag antar att det var Luc Bessons fånighetsådra som gav sig till känna, alltså den ådra som Filmitch brukar störa sig på. Njae, det blev lite Åsa-Nisse över det hela när den storvuxne Enzo åkte i en bil som var mindre än honom själv.

Summa summarum: Kul att ha sett Det stora blå till slut men mer än en trea får den inte.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Foxcatcher (2014)

Vad visste jag om Foxcatcher? Ungefär tre saker tror jag. 1. Steve Carell skulle spela en seriös roll. 2. Det skulle handla om brottning. 3. Spoiler Ett mord skulle inträffa. Spoiler slut. Jo, och så en sak till: givetvis var det hela baserat på verkliga händelser. (Det skulle inte förvåna mig om det i början av den senaste Hobbit-filmen står based on a true events.) De verkliga händelser som Foxcatcher byggde på hade jag ingen koll på förutom just att det involverade brottning och Spoiler ett mord Spoiler slut. Så för mig var det som att se en film baserad på ren fiktion, vilket jag tror var bra för filmupplevelsen.

När jag i efterhand kollade upp vem som regisserade såg jag att var en viss Bennett Miller. Om jag hade vetat det på förhand så hade jag faktiskt varit helpeppad på Foxcatcher. Bennett Miller har nämligen regisserat Capote och Moneyball, två favoriterfilmer från de senaste åren (well, Capote kom 2005 men ändå).

Foxcatcher är ett triangeldrama. De tre hörnen av dramatriangeln är Mark Schultz (Channing Tatum), David Schultz (Mark Ruffalo) och John du Pont (en till oigenkännlighet sminkad Steve Carell). Mark och David är två brottarbröder och båda tog guld i 1984 års olympiska spel i Los Angeles. Deras personligheter är emellertid så olika att det bara är Dave som får någon sorts uppskattning för sitt guld. Eller det är snarare så att när hajpen efter OS-gulden försvunnit så har Dave inget problem med att leva sitt liva som vanligt. Mark däremot är en inåtvänd person som verkar ha svårt att finns sin plats i tillvaron, med eller utan OS-guld.

Foxcatcher

En dag blir Mark uppringd av miljärdären (och psykfallet) John du Pont som vill sponsra det amerikanska brottningslandslaget i deras satsning på OS i Seuol 1988 och Mark ska leda laget och även vara den som ska ta guld. Mark tackar ja men lyckas inte få med sig sin bror som vill stanna på hemmaplan hos sin familj och träna som vanligt.

Relationen mellan Mark och du Pont känns… fel. Redan från början är stämningen äcklig. Ja, faktum är att så fort du Pont är med i bild så känns allt bara fel. Därmed tycker jag Carell gör en riktigt bra insats. Han lyckas förmedla en äcklig känsla genom sin hållning, sitt sätt att gå, sitt sätt att prata. Man kan kanske tycka att han litar på att upprepa vissa manér om och om igen men jag tycker faktiskt du Pont känns som en riktigt (om än vrickad) person. Om jag ska jämföra med en annan film så dyker Behind the Candelabra direkt upp i huvudet.

Även Channing Tatum har gått in i sin roll fullständigt och lyckas väl med att få till en fullkomligt okarismatisk och ensam person. Han är en brottare och han går som en brottare med en vaggande stil, som en anka. Detsamma gäller Mark Ruffalo. Han går på samma sätt, vaggande. Som att han precis ska in och möta sin motståndare på mattan. Jag noterade även att man fixat till de bådas öron så att de ser ut som mosiga brottaröron.

Filmen saknar bitvis litet driv och spänning men jag tycker inte det gör så mycket. Istället är det stämningen som sticker ut, den där stämningen av något är väldigt fel ute på Foxcatcher Farm (som du Ponts ägor kallas). Att filmmakarna har lyckats bra med att få till en nervig stämning visar det faktum att jag vid två tillfällen hoppade till i min biostol, båda gångerna pga av höga smällande ljud. Jag satt liksom på helspänn och då blev effekten när väl smällarna kom starkare.

Foxcatcher når inte upp till mer än en trea i betyg men jag tycker definitivt man ska se den. Det är en välgjord film med strålande skådespelarinsatser och en äcklig stämning som det går att ta på.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

Jag såg Foxcatcher tillsammans med Henke efter en välbehövlig Capricciosa (plus tiramisù) på Vapiano (bra ställe det där). För min del var det en helt ok visning men tyvärr stördes Henke mer av grannarna i biosalongen som åt på ljudligt godis samt lös upp salongen med sina mobiler. Jag hoppas att det inte störde honom alltför mycket men efter visningen lät han höra att ”jag hatar att gå på bio”. Mycket tråkigt och jag hoppas att han inte tappar sugen. Vad Henke tyckte om Foxcatcher kan ni läsa om här.

The Wrestler (2008)

MickeyVi kör ytterligare en gammal recension av en modern klassiker som avnjöts på Stockholm Filmfestival 2008!

Efter att ha sett den usla Ashes of Time hoppades jag på nåt bättre i och med att jag skulle få se Darren Aronofskys The Wrestler med en omskriven Mickey Rourke i ”titelrollen” som wrestlern som var som bäst för 20 år sen. Nåväl, efter några öl och en konjak var jag i perfekt stämning och som tur var så levererade även filmen ett skönt rus. Mickey Rourke är inte bra. Han är sjukt bra. Han är sin roll. I början, och även återkommande filmen igenom, följer kameran Rourke i en position bakom honom, så där i nacken som i Elephant om ni sett den. Rourke frustar och stönar vad han än ska göra. Jag känner tydligt att han är sliten människa. Filmen är så äkta en äkta vara kan vara.

Som jag läste i någons recension så är kanske inte historien så himla speciell. Det som gör filmen är skådespelarnas insatser: Mickey Rourke, Marisa Tomei (som Rourkes strip-vännina) och Evan Rachel Wood (som Rourkes dotter). Filmen har en äkta känsla av white trash som inte går av för hackor. Rourke försöker efter en hjärtattack att börja ett nytt liv men det är givetvis svårt om man spenderat en stor del av sitt liv med att tjusa en publik, precis som Marisa Tomeis rollfigur för övrigt. Ja, jag vet inte vad mer jag ska säga förutom att det var en fin och sorglig film med en skrämmande övertygande Rourke. Var det en dokumentär frågar jag mig nästan? En klockren fyra.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Om visningen: Efter de redan nämnda alkoholhaltiga dryckerna så var det inte mycket som kunde störa mig. Det enda störningsmomentet visade sig vara tjejen i sätet bredvid som åt nåt godis som luktade starkt som av lösningsmedel. Hon kommenterade det t.o.m. själv, ha ha. Men, men, en riktigt bra visning.

Murderball

murderballTitel: Murderball
Regi: Henry Alex Rubin & Dana Adam Shapiro
År: 2002
IMDb
| Filmtipset

I efterdyningarna efter filmspanartemat om sport så kommer här en gammal recension av sportdokumentär.

Den bästa dokumentärfilm jag har sett tror jag är Ett anständigt liv. Det är inte så ofta jag ser dokumentärfilmer, om man inte räknar tv-filmer om författare eller regissörer. Murderball kan man kanske jämföra med den svenska Armbryterskan från Ensamheten. Åtminstone gjorde en kompis det. I Murderball får vi möta utövare av rullstolssporten murderball/wheelchair rugby/quad rugby eller rullstolsrugby som det kallas i Sverige (fast mördarboll hade varit ett rätt kul namn, haha). Huvudperson är väl egentligen en f.d. amerikansk spelare, Joe Soares, som nu blivit coach för Kanada. Även ett gäng av de amerikanska spelarna porträtteras i filmen, t ex bockskäggsprydde och hetlevrade Zupan. Vi får även träffa en ung kille som precis blivit förlamad efter en motorcykelolycka.

Hyfsat rolig, underhållande, småputtrig och ibland gripande dokumentär. Spelarna framställs främst som människor, och inte som rullstolsbundna även om det förstås är en ofrånkomlig del av deras liv. I efterhand är det inte rullstolen man ser framför sig utan personen. Jag skrev ovan att Zupan var hetlevrad. Det var i och för sig inget mot Soares som var helt galen under matcherna och verkligen besatt av rullstolsrugby. Men jag vet inte. Som så ofta när jag ser dokumentärer så blir jag aldrig riktigt gripen eller sugs in i filmens värld, på samma sätt som när jag ser (bra) spelfilm. Ett undantag är förstås Ett anständigt liv. Jag hade gärna sett litet fler scener från matcherna. Nu fick man bara några snabba klipp om hur matcherna egentligen tedde sig, och av det man såg så verkade det faktiskt litet tråkigt.

betyg_hel betyg_hel betyg_hel betyg_tom betyg_tom

Filmspanar-tema: Sportfilm – Miracle

Pitt och HillPå tidigare filmspanarträffar har jag oftast varit helt blank när det gäller att komma med idéer till det kommande filmspanartemat. Den här gången poppade det plötsligt till i huvudet och jag kom på att jag ville se på sportfilm. Mitt förslag lyckades på nåt sätt trumfa Henkes första förslag (som dock är ett tema som jag gärna återkommer till…). Men sportfilm alltså. Varför var jag sugen på det? Ja, främst för att det är en genre som INTE tilltalar mig. Jag har inte sett speciellt många sportfilmer och de jag ser brukar jag oftast inte gilla speciellt mycket. Det är roligare att kolla in bra sport live när det händer, inte i dramatiserad form. Det är min känsla i alla fall.

Vilken film skulle jag välja? Ja, det stod mellan två filmer eller kanske t.o.m. tre. Först, och kanske den jag var minst sugen på, var The Rocket, en biopic om den legendariske kanadensiske hockeyspelaren Maurice Richard. Anledningen till att jag var sugen på den rullen var att jag två gånger besökt Montréal, där ju Richard spelade i Canadiens de Montréal. Vid ena besöket hann jag med att se två NHL-matcher med Canadiens vilket var en mycket trevlig upplevelse. Vad jag tyckte om matcherna och allt runtomkring kan man läsa mer om här och här.

Den andra filmen som låg på lut var 42, om den förste svarte amerikanen att spela i Major League Baseball. Jag hade hört en del prat om den bl a på The (title pending) Movie Podcast.

Men den film som jag till slut valde var en film som en viss Movies – Noir för länge sen på ett filmforum kallat för en viktig film. Jag minns att jag, förstås med glimten i ögat, hånade honom lite. En ”simpel” sportfilm kan väl ändå inte vara en viktig film. The Act of Killing, det kan vara en viktig film men den här? Jag var sugen på att se den och ta reda på dels vad jag tyckte om den och dels om det kanske var en viktig film…

****

miracle

Nice pants!

Titel: Miracle
Regi: Gavin O’Connor
År: 2004
IMDb
| Filmtipset

Herb Brooks: Who do you play for?
Mike Eruzione: I play for the United States of America!

Henke brukar ha som tradition att börja sina recensioner med ett citat och Miracle innehåller en hel drös med citat som passar som inledning på den här texten. Miracle? Vilket mirakel då? Jo, the Miracle on Ice! För er som inte kan er ishockeyhistoria så är miraklet alltså det faktum att USA 1980 vann OS i hockey genom att bl a slå stormakten Sovjet. Att USA slår Sovjet (senare Ryssland) kanske inte låter så märkvärdigt men på den här tiden så var NHL-proffsen inte med i OS. USA ställde upp med ett gäng unga collegekids. Sovjet hade inga spelare i NHL och laget var en väldrillad röd hockeymaskin som ansågs vara oslagbart.

Jag nämnde att man kunde välja bland många citat i filmen. Främst är det det amerikanska lagets coach Herb Brooks som står för dessa och hans spelare kallade dessa talesätt för Brooksisms. En jämförelse kanske kan vara Nicklas Wikegård och hans olika uttryck om att ”käka puck” och annat. Den mest förekommande Brooksismen i filmen är troligen ”The legs feed the wolf” och syftar på att de amerikanska spelarna drillas hårt av Brooks när det skridskoåkning och benstyrka. De måste helt enkelt ”åka skridsko” för att ha en chans mot ryssarna.

Miracle inleds med att Brooks intervjuas av det amerikanska hockeyförbundet som söker en coach inför de stundande olympiska vinterspelen som dessutom äger rum på hemmaplan i Lake Placid. Brooks är givetvis en lite udda typ som har egna idéer om hur man ska kunna slå Sovjet. Förbundet beslutar sig emellertid för att satsa på Brooks som går in för jobbet med hull och hår, vilket får hans fru att känna sig bortglömd och i viss mån överkörd. Frun Patti spelas av favoriten Patricia Clarkson som tyvärr inte har nån speciellt tacksam roll i filmen. Herb Brooks spelas av en, faktiskt väldigt bra, Kurt Russell.

Filmens förtexter gör klart att det amerikanska hockeylaget inte bara spelar för sig själva, de spelar för en hel nation. USA är en nation med problem. Oljekris, gisslandrama i Iran, ett misslyckat krig i Vietnam, inte mycket går rätt. Man förlorar t.o.m. i basket – mot Sovjet 1972. Allt står på spel. Det här är Rocky vs Ivan Drago fast på riktigt!

Filmen blandar alltså in världspolitik på ett allt annat än subtilt sätt. Det här återkommer under filmen då paret Brooks på tv-nyheterna ser hur den amerikanska ambassaden i Teheran attackeras och personalen tas som gisslan. Under filmens slutskede får vi dessutom i princip höra ett helt tal av president Jimmy Carter i form av en voice-over under uppladdningen till matchen mot Sovjet. Nämnde jag att det är Disney som ligger bakom filmen?

Lyckas filmen få till en spänning, nåt gripande, nåt som suger in mig i filmen? Mja, inte riktigt. Ett problem tycker jag är att själva matchsekvenserna för mig inte var speciellt spännande eller snygga. Man gör väl så gott man kan men det går ju liksom inte att slå ”the real thing”. En annan detalj som störde var att det användes alldeles för mycket smörig musik för att skapa stämning. Istället för att bli manipulerad utan att märka det blir jag manipulerad och vet om det och då funkar det inte lika bra.

Det bästa med filmen är Kurt Russell. Han är som sagt duktig och har några klassiska coach-tal för sina spelare, främst det innan Sovjet-matchen. Här visar Russell prov på känsla för feeling genom att vänta lite innan börjar tala, en klassisk konstpaus för att ge det han säger mer betydelse.

Förutom brandtal från coachen matas vi med några andra vanliga grepp som brukar användas i sportfilmer. Får vi ett träningsmontage där spelarna först är ganska dåliga, sen blir lite bättre, för att i sista rundan fullkomligt briljera i sina övningar? Check. Är det några spelare som inte kommer överens i inledningen men som lär sig acceptera varandra? Check. Har den sovjetiske coachen, alltså filmens version av Viktor Tichonov, muskiga ögonbryn som tagna ur en skräckfilm? Check.

Brooks metod för att få sina spelare redo och i form är att inte vara deras vän (”I’ll be your coach, I won’t be your friend”). I en på gränsen till parodisk scen plågar Brooks sina spelare efter att man spelat 3-3 mot Norge (!) i en träningsmatch. I nedsläckt ishall (vaktmästaren har gått hem) efter matchen åker spelarna från kortsidan till mitten och tillbaka. Om igen och igen och igen och igen tills de går på knäna. Det är då Mike Eruzione till slut svarar rätt på frågan vilka han spelar för (se citatet i början av texten).

Det som driver Brooks, vill filmen hävda, är att Brooks 1960 som spelare var med i det amerikanska OS-laget, bara för att bli struken från laget en vecka innan turneringen skulle börja. USA vann guldet det året. Med det i bagaget kan man förstå att han är motiverad att vinna som coach. Filmen kopplar ganska snyggt ihop just detta från Brooks förflutna med hur han själv är tvungen att skicka hem en spelare veckan innan det roliga ska börja. Inget roligt samtal för Brooks men han är tvungen att ha det.

Så, tillbaka till frågan? Är Miracle en viktig film? Ja, det beror nog på vem du frågar? En äkta hockeynörd och USA-fan tycker kanske det. För mig är det inte en viktig film. Själva händelsen i sig kan nog ha varit viktig på sin tid, som inspirationskälla för andra underdogs inom sportvärlden och den verkliga världen. Men som film, idag, kan jag inte se att det skulle vara en viktig film. Som film, idag, är den ändå lagom underhållande om än körd genom ett Disney-filter (vilket förstås kan vara positivt om man gillar Disneys stil).

Betyg halv

Om jag ska rekommendera en sportfilm jag verkligen gillar så är det Moneyball, en annorlunda sportfilm som nästan fick toppbetyg av mig och därmed måste vara en av 2011 års bästa filmer.

****

Hur sportiga har mina filmspanarkompisar varit? Kolla in länkarna för att få veta.

Fripps filmrevyer
Moving Landscapes
Rörliga bilder och tryckta ord
The Velvet Café
Movies – Noir
Fiffis filmtajm
Filmitch
Flmr

Filmspanar-tema: Biopics – Senna

BOATSJag var inte med på förra månadens filmspanarträff. Om jag hade varit det hade jag givetvis satt stopp för det tema som resten av spanarna bestämde sig för: Biopics. Gahaha, så tråkigt. 😉 Under Malmö Filmdagar, där vi fick se några av höstens kommande filmer, såg jag elva filmer. Av dessa var åtminstone fem biopics eller baserade på verkliga händelser. Och då såg jag inte ens The Butler och Diana som ju verkligen är biopics. Varför är biopics så populärt nuförtiden? I och med Monica Z så har ju genren gjort sitt intåg på allvar även i Sverige. Jag undrar om det nånstans handlar om om samma sak som gör att en stor del av de filmer som släpps idag bygger på tidigare verk. Det kan handla om filmatiseringar av böcker, tv-serier som blir film, uppföljare till tidigare succéer –  eller BOATS (Based On A True Story), filmer baserade på verkliga händelser. Inom BOATS kan man väl säga att biopics (biografifilmer) är en subgenre, en film där man fokuserar på en persons liv.

För mig finns det nånting inbyggd i genren som stör mig. Just det faktum att filmen ska baseras på en verklig person samtidigt som man vet att det man ser inte på något sätt representerar verkligheten skaver lite. En film är en film hur baserad på verkligheten den än är. Det som stör mig är kanske inte att jag sitter och funderar på om det eller det var sant och verkligen hände. Jag kan inte förklara riktigt men det är ungefär på samma sätt med mockumentärgenren, fast kanske tvärtom. Där låtsas man att det man filmat är verkligt men här finns även ett sorts kontrakt med tittaren där man från början fastslagit att det är fejk alltihopa. Nu kan man ju som tittare missat det och tro att filmen är en dokumentär…

Nåväl, slut på tramset. Vilken film skulle jag se? Jag vet inte sugen på nån. Ett tag lutade det åt Gandhi men jag var inte sugen på mastodontfilm. Jag tänkte ett varv till och plötsligt stod det klart. En av höstens biopics är Formel-1-filmen Rush om Niki Lauda och James Hunt. I samband med den filmen hörde jag en hel del gott om en annan film som handlar om en känd F1-förare. Det fanns kanske bara ett problem med filmen: det var en dokumentär! Men va fan, här är det jag som bestämmer reglerna. Jag skulle se Senna, ”dokumentärbiopicen” om brasilianaren Ayrton Senna, och där faktiskt både Hunt och Lauda förekommer. 🙂

****

SennaTitel: Senna
Regi: Asif Kapadia
År: 2010
IMDb
| Filmtipset

Inledningen av filmen presenterar Ayrton Senna som en poetisk racingtalang som i viss mån längtar tillbaka till tiden i gokart där det förekom varken pengar eller politik. I gokart handlade det bara om ren racing. Förutom racing är familjen och Gud det viktigaste i Ayrtons liv. I Sennas första lopp i Monacos Grand Prix får han, av en viss Alain Prost, veta att i Formel 1 där handlar det mycket om både taktik och politik. Prost är i ledningen men Senna, som är duktig i regn, kommer bakifrån med hög fart. Prost börjar vinka till funktionärer om att loppet måste avbrytas pga regnet. Man vinkar av loppet men det uppfattar inte Senna som när Prost saktar in kör om och tror han har vunnit. Åh, vilken naiv och gullig pojke han är. Sedan firar grisen Prost på prispallen med champagne.

Haha, ja, nu så här i efterhand känner jag att det är frågan om en väldigt vinklad film (på gott och ont), vilket är intressant då det är en dokumentär. Allt i filmen är verkligt arkivmaterial. Det förekommer inga dramatiserade scener, allt är äkta. Vi får höra olika profiler inom F1 eller personer från Sennas familj berätta men vi får aldrig se de standardmässiga talkingen headsen. Just detta faktum var en sak jag verkligen uppskattade med filmen. Det gav en helt annan känsla, och fokus var hela tiden på Senna, inte på den som blev intervjuad och skulle berätta. Typ raka motsatsen mot Stefan Jarls film Liv till varje pris där Thommy Berggren är en underhållande ciceron.

Ett av de mest intressanta partierna i filmen är när Senna berättar om ett annat år i Monaco. Nu körde han för McLaren, samma team som Prost, och han körde som i trance. Han ledde med typ en minut över tvåan i loppet och fick order från stallet att han inte skulle eller behövde köra så fort. Senna fortsatte givetvis i samma höga tempo. Han berättar att han under det här loppet insåg att han kör som i en tunnel, egentligen omedveten om vad han gör. Allt går reflexmässigt, det bara sker. Jag kände igen samma sak, t ex när jag spelar tennis utan att tänka och det bara flyter på. Det är då det går som bäst. I Monaco kraschade Senna bara nåt varv från mål och Prost vann loppet. Jag undrar om det var den där insikten om att han körde i trance som gjorde att han kraschade. Om man är medveten om att man kör i trance så kör man ju liksom inte i trance längre.

Prosts berättarröst konstaterade här att Senna hade en svaghet och det var att han alltid ville visa att han var bäst, och inte bara det. Senna ville visa det genom att förödmjuka Prost. Efter Monaco lärde sig dock Senna sin läxa, om nu Prost hade rätt i sin utsago, och vann resten av säsongen sex av åtta lopp tog hem mästerskapet, det första av tre.

Efter sina tre vinster började politiken göra sig mer och mer påmind för Senna. Märkliga förarmöten hålls där det gullas med Prost eftersom F1-chefen både är kompis och landsman. När Williamsstallet börjar med automatisk datorstyrd fjädring tycker Senna inte det är så kul längre. Föraren är bara en del i ett maskineri. Prost vinner mästerskapet med Williams och avslutar sen sin karriär. Säsongen ’94, året efter, så värvar Williams Senna och det är upplagt för honom. Problemet är bara att F1 nu förbjuder Williams datorprylar och stallet får börja om. Bilen funkar inte, helt enkelt, och Senna bryter två lopp innan det är dags för det ödesdigra loppet i San Marino.

Just det där loppet i San Marino där Senna förolyckades tänkte jag på under de första minuterna av filmen men sen var det som att det försvann när jag drogs in i filmen om Sennas liv. Möjligen stannar det kvar en sorglig känsla ju då förstås förstärks under den sista kvarten.

Jag gillade verkligen filmen, bra mycket mer än jag trodde jag skulle göra. Arbetet man lagt ner med att hitta bilder och intervjuer med Senna, och andra, är imponerande. Mitt klagomål är att det i alla fall känns som att vi får rejält vinklade bilder av både Senna och Prost. Senna är ett charmigt helgon, Prost är ”skurken”. Mest störande är nog en märklig tv-intervju där Prost är väldigt nedlåtande mot den kvinnliga programledaren. Men i och för sig, det är ju ett autentiskt klipp. Varför har man valt att ha med det? Jo, givetvis för att ge en vinklad bild av Prost där han framstår som en mansgris, vad det nu har med resten av filmens handling att göra?. Ja, jag har insett att även en dokumentär har en handling. Vad du än har, biopics, ren fiktion eller dokumentärer så är det filmmakarens syn på saken som du får.


eller uttryckt i siffror 4/5

Har några av de andra filmspanarna fuskat eller alla sett en äkta biopic? Alternativt: Which biopic did the others pick to nitpick?

Har du inte sett den? (podcast)
Fripps filmrevyer
Rörliga bilder och tryckta ord
Fiffis filmtajm
Filmitch
Mode + Film
Except Fear
Flmr
Moving Landscapes

+

Movies – Noir som av en slump har sett Rush

Rush

Malmö FilmdagarRushTitel: Rush
Regi: Ron Howard
År: 2013
IMDb
| Filmtipset

Rush är filmen med motorer, machomän och Niki Lauda. Ron Howard berättar historien om rivaliteten mellan playboyen James Hunt och perfektionisten och österrikaren Lauda. De båda kunde inte vara mer olika vilket gör det till en intressant historia att berätta. Nu ska sägas att jag inte är nåt fan av formel-1. Jag tycker det är ganska tråkigt att se bilarna åka varv efter varv. Men det kanske var roligare förr? Det fanns kanske fler profiler då?

Filmen är uppbyggd kring den allvarliga olycka som Lauda råkade ut för under loppet på Nürburgring 1976. Vi får följa både Hunt och Lauda fram till olyckan och under efterspelet och kampen om vem som skulle ta mästartiteln 1976. Lite kul för min del var att jag inte hade en aning om vem som skulle vinna så det blev lite som att se ett sportevent live.

Ja, nu låter det kanske som att jag verkligen gillade filmen. Det gjorde jag inte. Howard är nog en av de tråkigaste regissörerna. Aldrig att det finns nåt i hans filmer som sticker ut, som är lite annorlunda. Fast här kanske han försöker vara lite annorlunda trots allt. Fast det resulterar bara i ett jobbigt foto med extrema närbilder och en jobbig intensitet som förmodligen ska förmedla nån sorts spänning.

Den mest intressanta av de båda huvudpersonerna är nog Lauda. Envis och besatt av det han håller på med, fast ganska svår att tycka om. Inte heller Hunt är sympatisk, playboy som han är. Kampen mellan de båda på banan är hyfsat spännande men jag vet inte, jag drogs aldrig in i filmen. Det kan ha berott på att det här var den sista filmen jag såg första dagen under Malmö Filmdagar. Min hjärna kanske inte var redo för vrålande motorer och tjutande däck.

Som vanligt när det gäller biopics eller filmer som skildrar verkliga händelser så funderar jag på om det hade varit bättre att göra en dokumentär.

2/5

Givetvis är det fler som skriver om Rush i dag. Did they get a rush or did they want to rush out of the cinema? Klicka er vidare och kolla vad de tyckte.

Rörliga bilder och tryckta ord
Fripps filmrevyer
Fiffis filmtajm

%d bloggare gillar detta: