The Mummy (2017)

Det är svårt att skriva en recension när man inte har nåt vettigt eller meningsfullt att säga om en film. The Mummy är en sån där film som varken är genomusel eller suverän. Den är inte ens dålig, bra eller helt ok. Jo, dålig kanske den är men i slutändan är den framförallt intetsägande, och då är det svårt att få ur sig nåt som man faktiskt tycker och bryr sig om på allvar, annat än floskler.

Jag skulle kunna skriva om hur Universals satsning på sina gamla klassiska monster i form av ett helt nytt filmuniversum kallat Dark Universe känns tråkig. Kom igen! Hitta på nåt nytt. Med det sagt så gillar jag ju de gamla klassiska monsterskräckisarna (kolla in här) men vi kan väl låta dem vara just klassiker. I och för sig, nu när jag tänker efter så tyckte jag ändå att en film som The Wolfman var helt ok även om den lämnade mig oberörd (hehe, ja, hur bra var den då egentligen?).

Jag skulle kunna skriva om att det är nåt som känns fel med att kasta (in) Tom Cruise i rollen som militäräventyraren Nick Morton som härjar runt i Irak för att gräva fram gamla konstskatter. Han är Tom Cruise från Mission: Impossible-filmerna och funkar inte som 30-årig vårdslös gravplundrarpajas.

Jag skulle kunna skriva om att filmen är överfull med tråkig exposition där en rollfigur får berätta vad som har hänt, hela historien bakom mumien osv. Jag tror det förekom tre olika sekvenser med berättarröster som handlade om det gamla Egypten, Mesopotamien, korsriddare, mystiska dolkar och magiska stenar.

Jag skulle kunna skriva om att jag inte gillade Jake Johnson som Mortons sidekick Cliff, vare sig när han var normal eller när han blivit zombiefierad av mumien med hjälp av en spindel. Cliff kändes som en Darcy från Thor-filmerna eller en Riley från National Treasure-filmerna. En rollfigur som kläcker ur sig en massa repliker, gnäller och tar plats utan att vara speciellt rolig.

Jag skulle kunna skriva om att jag tyckte Russell Crowe funkade bra som Dr Jekyll och att jag inte hade nån aning om att han, rollfiguren Jekyll alltså, skulle vara med. Alltid kul med överraskningar.

Jag skulle kunna skriva om att jag inte fick grepp om den där gruppen som Dr Jekyll var chef, eller åtminstone jobbade, för. Namnet på gruppen, myndigheten eller vad det nu var, upplyste Sofia mig om efter visningen under det trevliga hamburgerutomhushänget på Gnarlys. Jag har redan glömt namnet. De jobbade med att bekämpa ondska i världen? Hade vi kunnat få en separat film om dem istället? Och så fokuserat på mumien i den här. Med det sagt så gillade jag ändå konceptet, lite på samma sätt som S.H.I.E.L.D. i Marvel-filmerna. Jag antar att det kommer en tv-serie om den där Dr Jekyll-ledda sammanslutningen inom kort (jämför med Agents of S.H.I.E.L.D.).

Jag skulle kunna skriva om hur jag gillade Sofia Boutella i rollen som den egyptiska mumiekvinnan som väcks till liv i våra dagar. Hon hade ett skräxigt utseende och jag gillade hennes rörelsemönster. Tydligen är hon dansare i grunden precis som en viss svensk skådis. Fast jag tror det handlar om olika dansstilar. Jag tyckte dock ibland att hennes estetik med armar längs med kroppen och händer med utspärrade fingrar gick till överdrift. Sen hade jag ingen aning om att det var samma skådis, Boutella alltså, som gjorde den trevliga bekantskapen Jaylah från Star Trek Beyond (yay!).

Jag skulle kunna skriva om att Jenny Halsey, spelad av Annabelle Wallis, var en ganska blek kvinnlig huvudkaraktär. Från början var hon den som kunde saker om vad som skedde för att mot slutet helt följa i Tom Cruise ledband. No wonder (woman) she was pale.

Men jag får återkomma när jag har nåt vettigt att skriva om. Ha en trevlig onsdag!

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

filmspanarna_kvadratThe Mummy var denna månads filmspanarfilm. Klicka på länkarna nedan om du vill få reda på vad de andra tyckte. Monsterhit eller ej?

Fiffis filmtajm
Rörliga bilder och tryckta ord
The Nerd Bird (hälsa Juno!)
Har du inte sett den? (Carl)
Filmfrommen

 

Sofia (eller Loreen?) bjuder in till den egyptiska modeveckan

Alien: Covenant (2017)

Den första filmen i Prometheus-serien som kom 2012 gillade jag så pass mycket att jag gav den en fyra. Visst, den hade sina korkade rollfigurer men snyggheten, stämningen och kopplingarna till en annan film-franchise gjorde att den höjde sig över det mediokra. Den hade nåt speciellt och jag minns att det fanns väldigt mycket att diskutera efter att man sett den. I veckan var jag på bio och såg den nya filmen i serien tillsammans med Joel och Henke.

Vilken annan film-franchise undrar ni? Ja, Alien, givetvis. Men var inte Prometheus en film i just den serien av filmer? Jo, den sades vara en prequel men för mig så kändes det som en helt annan typ av film som slängde in en random koppling till Alien. Det var som Joel sa efter visningen i onsdags: Prometheus verkar ha kommit till på samma sätt som Die Hard 3. Ett manus som inte alls var en Die Hard-film döps om och kallas Die Hard 3. Manuset till Prometheus känns inte alls som en Alien-film. Prometheus var mestadels en filosofisk fantasyrymdfilm om letandet efter människans ursprung. Sen har filmmakarna valt att slänga in Alien i handlingen. Det skavde en del, i alla fall så här i efterhand. Ändå var jag barnsligt, motsägelsefullt, förtjust i alla referenser till Alien: det mystiska bågformade skeppet, The Space Jockey och en chestburster i slutet.

Alien: Covenant känns mer som en uppföljare till Prometheus än en prequel till Alien. Referenser till Alien finns här, t.o.m. i större mängd, men de kändes tråkigare, liksom uppradade utan nån riktig poäng. Michael Fassbenders android David (eller om det var Walter?) kallar xenomorfen för ”a perfect organism”. Vi får ett antal bröst/rygg/mun-sprängare. Vi hör spänningspianot från Alien. Vi får samma typsnitt och sakta framträdande av filmens titel under förtexterna. Vi får ägg och ansiktskramare. Inget som direkt tillför nåt till Alien-universumet utan mer av samma scener som vi redan sett.

För mig var magin borta. I Prometheus fanns den kvar, kanske eftersom referenserna där inte kändes så intryckta bara för sakens skull utan gav mer information.

Samtidigt som Alien: Covenant känns mer som en uppföljare till Prometheus än som en Alien-film så är den ändå betydligt enklare och rakt på sak än Prometheus. Manus är tajtare, rollfigurerna beter sig inte alla som korkhattar. På många sätt är det en bättre film, men sammantaget så känns den tråkigare. Jag såg jag den och sen var det bra med det. Efter Prometheus ville jag snacka av mig.

Michael Fassbender är strålande i sina två androidroller. Jag älskar hur han gör sina två konstgjorda människor med en subtil men tydlig skillnad i ton. David är en tidigare prototyp som fått mer känsloliv i sin programmering. Walter är en nyare modell där man dragit ner på känslorna i koden och gjort androiden lite kallare. Fassbender gestaltar skillnaden på ett mycket skickligt sätt. Det är nästan så jag höjer betyget bara för Fassbender. Det är som att han att utvecklat sin android i Prometheus vidare genom att ta hjälp av en av de bästa androidgestaltare som vi sett på film, Alicia Vikander. Speciellt under inledningsscenen drog jag paralleller mellan Ava och David, deras karaktärsdrag och sätt att röra sig.

Nykomlingen (för mig) Katherine Waterston var bra. Hon har ett lite annorlunda utseende, ingen klassisk skönhet, vilket känns fräscht. Hon påminde lite om Jennifer Jason Leigh i Single White Female med sin kortklippta frisyr.

(Det visar sig att Waterston inte var nån nykomling för mig då jag har sett henne bl a i Inherent Vice och Fantastic Beasts and Where to Find Them.)

Billy Crudup spelar Oram, en besättningsmedlem som får ta över som kapten på skeppet Covenant. Oram är osäker, har ingen pondus och resten av besättningen litar inte honom. Han känns vek. Här far mina tankar direkt till löjtnanten Gorman i Aliens.

En lustig detalj är att alla i besättningen är par, man och fru, gifta med varandra. Jag får tyvärr ingen känsla för detta och vet inte vem som är ihop med vem, och då faller ju hela meningen med detta upplägg. Kanske är det så att de enligt manus ska agera på ett mer yrkesmässigt sätt när de är ”på jobbet”, men även då försvinner poängen.

Hmm, det är något svårbedömd film det här. Den är inte dålig, men den sticker inte ut på nåt sätt utan känns som vilken rymdskräckactionrulle som helst. Det blir en överdos av xenomorfer vilket gör att magin försvinner på ett sätt som den aldrig gjorde i Alien (men möjligen i Aliens).

Jag gillade slutet även om jag förstås förstod vilken android det egentligen var som skulle säga godnatt till våra överlevande hjältar. Jag undrar ju lite vart nästa film tar vägen.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Det har släppts två små bonusfilmer (The Crossing och Last Supper) som fungerar som prologer till huvudfilmen. Först en sorts brygga mellan Prometheus och Alien: Covenant med Elisabeth Shaw (Noomi Rapace) och David (Michael Fassbender) på Ingenjörernas bågformade rymdskepp på väg mot deras hemplanet.

Sen har vi en nästan fem minuter lång scen där besättningen (inklusive kaptenen spelad av James Franco) på Covenant har en sista fest innan de ska sova i sina kryokammare. Den här scenen önskar jag hade varit med i filmen. Den etablerar rollfigurerna och deras relationer på ett helt annat sätt än filmen gjorde. Ja, filmen misslyckade helt med det i mina ögon. Bara denna lilla scen gjorde det bättre. Men den var inte med i filmen. Synd. Notera vad James Franco säger innan han går och lägger sig…

 

Vad har jag tyckt om de tidigare filmerna i serien? Klicka på filmtitlarna för att komma till mina recensioner.

Alien
Aliens
Alien³
Alien: Resurrection
Prometheus

Andra som tyckt till om Alien: Covenant:

Fripps filmrevyer
Movies – Noir
Fiffis filmtajm
Flmr
Filmparadiset
Spel och Film
Rörliga bilder och tryckta ord

What Lies Beneath (2000)

Här kommer några korta tankar om skräckisen What Lies Beneath (Dolt under ytan) i form av en preblogg-text som skrevs i september 2005. Obs! Jag tyckte Harrison Ford var bra i The Force Awakens.

Harrison Ford och Michelle Pfeiffer spelar man och fru i denna Hitchcock-historia i modern tappning. Familjen har precis flyttat och Pfeiffer börjar se spöken i det nya huset och inbillar sig att grannfrun har blivit mördad.

Robert Zemeckis står bakom filmen och tidigare har han bl a har gjort Contact, en film som jag gillar skarpt. (Ja, jag gillar den t.o.m. så pass mycket att den hamnade på plats ett på min 1997-topplista.)

Länge tyckte jag detta var en fyra. Det är riktigt välgjort, spännande och smakfullt läskigt emellanåt. Pfeiffer överglänser vida den torre Ford (som aldrig varit nån favvo hos mig). Ford funkar dock i början när han inte gör så himla mycket. Mot slutet när han ska agera ut lite mer så träffar han inte alls rätt tycker jag. Jag tycker även filmen i sig blir lite förutsägbar och det hela mynnar ut i de vanliga twistarna som brukar förekomma i såna här thrillers. Synd på en så bra första timme och så bra skådespel från Pfeiffer. Men klart godkänt ska filmen givetvis ha.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

The VVitch: A New-England Folktale (2015)

The Witch, eller The VVitch: A New-England Folktale som den fullständiga titeln lyder, var en utmanare när jag skulle sätta ihop min lista över 2016 års bästa filmer. Nu var 2016 ett ruggigt starkt filmår så den blev bara en bubblare.

The Witch utspelar sig i det puritanska New England på 1600-talet. En familj blir utstött från det samhälle där de bor. De är tydligen FÖR puritanska om man nu kan vara det. De får (bokstavligen) slå ner sina bopålar nån annanstans. Varför inte starta ett litet jordbruk vid gränsen till den stora och mörka skogen där det sägs bo en häxa? Det verkar vara en bra idé. Eller inte.

Stämningen och tidskänslan i The Witch har (debut!)regissören Robert Eggers verkligen fått till. Filmen känns bitvis som en dokumentär inspelad på 1600-talet. Språket är gammaldags, och bidrar till tidskänslan. Kläder och miljöer i övrigt känns helt rätt. Allt är grått, mörkt och trist. Härligt med andra ord.

Anya Taylor-Horror

William, pappan i familjen, har en härlig röst. Den är djup, raspig och mullrar som en vulkan. Apropå ljud, så uppskattade jag även filmmusiken: långsamma folkmusikstråkar som övergår i missljudande skräckmusik. Allt bidrar till att sätta rätt stämning.

Sen har vi SKOGEN. Den är läskig, mystisk och farlig.

Några ord som poppade upp i huvudet under titten: Djur, natur, mossa, mystik, fällor, kaniner, getter, religion, bebisar, häxor, blod, ägg och synd.

För familjen är allt synd. Alla är syndare. Att begå synd är by default. Du kan inte inte begå synd. Och den enda som kan förlåta dig är Gud. Så galet tänkt.

Efter ett tag inser jag att jag känner igen skådisen som spelar mamman. Är det inte hon som spelar huvudrollen i 5/5-filmen Red Road? Vad är det hon heter? Kate Dickie? Jo, men visst är det hon. Det är alltid skönt att lyckas placera en skådis som man känner igen.

The Witch påminner bitvis om Kelly Reichardts Meek’s Cutoff i stilen. Båda är närgångna filmer som lyckas bra med att fånga en tidskänsla plus en utsatthet och en känsla av att vara i händerna på den läskiga naturen.

Anya Taylor-Joy

Under titten kunde jag inte låta bli att tänka på häxan Rhea of the Cöos från Stephen Kings Wizard & Glass (den fjärde delen i The Dark Tower-serien). Rhea förföljer mig fortfarande och speciellt är det Dave McKeans bilder som etsat sig fast. Häxan i The Witch är minst lika ond men man får inte se henne i bild speciellt ofta, vilket förstås är bra. Det är ju alltid ens fantasi som är värst. Men McKeans bilder är undantaget som bekräftar den regeln.

En annan koppling till Stephen King (förutom New England) är Jurtjyrkogården (jag gillar den svenska titeln mer i det här fallet) och hur en rollfigur i The Witch klättrar över en risig hög med fallna träd för att komma till en speciell plats.

Det är intressant det här med religion och hur häxkonster betraktas som nåt ont då det ju handlar om samma typ av orimliga upplägg med fantasy och magi. Verkliga ”häxor”, såna som t ex har koll på örter med läkande egenskaper, är ju nåt bra. Men, nej, då ska de straffas och anklagas för att vara i maskopi med Djävulen. Jag gillar hur filmen visar att folktro och religion flyter ihop och egentligen är samma sak fast med den skillnaden att religion är pretto och påtvingad. De flesta kristna högtider har väl egentligen sitt ursprung i ”hedniska” versioner som man firat sen urminnes tider.

The Witch är en film med en väldigt läbbig stämning. Det är realistiskt och skräckmagiskt på samma gång vilket är ett framgångskoncept.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

 

Dave McKeans illustrationer från Wizard & Glass med häxan Rhea nere till höger.

Ju-on: The Grudge (2002)

Medan jag är i Alperna på skidresa så passar jag på att publicera några gamla och korta preblogg-omdömen och här kommer det fjärde om Ju-on: The Grudge. Texten skrevs i september 2005 och jag konstaterar att inte all J-Horror var bra.

Nä, nä, nä, det här var ingen höjdare. Efter vad jag har förstått kan kanske denna film sägas vara del 3 i en serie skräckfilmer av samme regissör, Takashi Shimizu. De två första Ju-on-filmerna gjordes som tv/video-filmer och nu fick han (efter framgångarna för Ring-filmerna tro?) chansen att göra ”samma sak” på vita duken. Det blev tyvärr inte bra. Nu har jag inte sett de två första tv-filmerna i serien så jag kan bara bedöma denna biofilm (som jag i och för sig såg på dvd) men det känns faktiskt som en halvdålig remake där man upprepar ett koncept från tidigare filmer. Samma scener vevas om och om igen utan att det är riktigt läskigt. Den påminner lite om den dåliga skräckisen The Eye. Tyvärr, det här tyckte jag aldrig var läskigt eller bra på nåt sätt. Det enda som är bra är att japanskor är söta (i alla fall i den här filmen).

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Rum 213 (2017)

rum-213Rum 237, eller vänta, Rum 213 heter filmen, är nåt så ovanligt som en skräckis för barn. Dessutom är den svensk!

Det hela utspelar sig under en sån där härlig äventyrssommar som i Stand By Me, som för övrigt är 1986 års bästa film. Här är handlingen förlagd till ett svenskt kollo istället för amerikanska järnvägsspår. Inledningsvis är det dock inte så härligt för vår huvudperson Elvira (Wilma Lundgren). Samma dag som det ska bära av till kollot så visar det sig att bästa kompisen har blivit sjuk och inte kan hänga med. Vem ska hon nu dela rum med?! Den oförstående mamman kvittrar bara ”men du kommer träffa jättemånga nya kompisar!”. Jo, visst, säger du, ja.

Faktum är ändå att mamman ju har rätt. Elvira hamnar i samma rum som Meja (Ella Fogelström) och Bea (Elena Hovsepyan) och efter lite inledande nervositet från Elviras sida så är allt frid och fröjd. Fast frid och fröjd kanske är fel att säga. Efter att det blivit översvämning i deras rum tvingas de flytta till det mystiska rum 213 som stått tomt i 60 år.

Rykten går på kollot att det spökar i rummet och redan första natten börjar konstiga saker hända. Bea har mardrömmar, de hör märkliga ljud och saker försvinner oförklarligt. Tjejerna beslutar sig för att ta reda på vad som händer. Spåren leder till stuga i närheten av kollot där en äldre kvinna bor. Muahahaha…

Vad jag tycker filmen lyckas med är att få till den där känslan av äventyr och mysterium. Det är en klassisk spökhistoria där tjejerna leker detektiver för att ta reda på vad som händer. Jag drogs in i det där mysteriet vilket förvånade mig en aning. Under filmens gång kom jag att tänka på Maria Gripes roman/radioföljetong Tordyveln flyger i skymningen. Visst har filmen lite av samma känsla?

Själva skräckkänslan var faktiskt helt ok. Stämningsmusiken (eller frånvaron av den när det passade) och klippningen fungerar. Problemet, för mig, är ju att när det är på väg att bli läskigt så går man inte hela vägen ut. Men jag antar att det har att göra med just det faktum att det är en film som riktar sig till barn. Det vore ju dumt skrämma de små liven från vettet.

Om man bortser från själva spökhistorien är resten filmen gullig med fokus på vänskap, killproblem och intriger på kollot.

Jag tycker det är intressant och lite vågat att man satsar på en sån här film. Det är en ganska smal film får jag för mig. Den riktar sig specifikt till åldersspannet 8-14 år eller nåt sånt. Den känns inte riktigt som en sån där barnfilm där hela familjen går och ser den på bio, som den senaste Pixar-filmen. Kudos!

Jag tycker Rum 213 är en välgjord och, som sagt, gullig film som nog är alldeles lagom skrämmande för barn.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

bioRum 213 har premiär imorgon fredag och jag rekommenderar ett biobesök. Skräck ska för bästa effekt givetvis ses på bio! Det är sen gammalt.

Även Fiffis filmtajm har tyckt till om filmen.

Split (2016)

splitDet känns ändå lite skönt att kunna konstatera att M. Night Shyamalan faktiskt är tillbaka. Jag har egentligen aldrig slutat att gilla hans stil. Tre av hans tidiga filmer, The Sixth Sense, Unbreakable och Signs, är konceptdrivna filmer som i större eller mindre grad bygger på en twist, ett mysterium som måste lösas. Shyamalan är en rackare att få till en stämning där man inte vet vad som pågår men man är väldigt nyfiken på att få reda på vad.

The Village och Lady in the Water anses allmänt som betydligt svagare filmer men jag tycker ändå de håller måttet hyfsat. Fast, visst, här började man kanske se en del skavanker i Nights rustning. Framförallt var det väl själva koncepten i filmerna som övergick från att vara coola till att kännas töntiga.

Töntighetsmätaren slog i taket i filmen The Happening. Att se Mark Wahlberg prata med en planta av plast kan vara det märkligaste och fånigaste jag har sett på film. Och ändå så fanns det en stämning och idé som jag från början gillade. Sen föll allt ihop som ett korthus precis som Shyamalans karriär. The Last Airbender har jag inte sett (men inte hört ett enda gott ord om) och After Earth får jag ta ett knä för varje dag för att förtränga.

Nu känns det som att Shyamalan kanske har hittat tillbaka till sig själv. The Visit (2015) ska vara en mindre och mer personlig film. Jag har själv dock inte sett den så jag kan inte uttala mig.

Split, som det handlar om idag, är ytterligare en konceptfilm från Shyamalan, och den här gången håller konceptet nästan hela vägen även om jag har vissa klagomål. Jag känner mig lite splittrad, precis som James McAvoys rollfigur gör.

McAvoy spelar en person med 23 personligheter inom sig. De, och framförallt en identitet som kallar sig Barry, går hos psykologen Fletcher (Betty Buckley) för att prata ut och hålla ordning på alla identiteter. Fletchers vetenskapliga tes är att de olika personligheterna kan vara så starka att de t.o.m. kan ändra en människas biologi. En personlighet kan vara blind, en fullt seende, en lida av diabetes, en inte lida av sockersjuka, inom samma fysiska varelse. Hmm, ett intressant koncept att fundera på. Mind over matter. Kraften hos den mänskliga hjärnan. Limitless Lucy.

Fletcher börjar misstänka att nåt inte står rätt till när Barry inte uppträder normalt. Dessutom får hon nattetid en massa mail från sin patient som desperat ber om hjälp. Nästa dag hävdar dock Barry att allt är frid och fröjd. Samtidigt har tre flickor blivit kidnappade och är spårlöst borta. Är det nån av alla de 23 personligheter som blivit ond eller är det en 24:e som är på gång…

Split är väldigt snyggt filmad rent visuellt. Den känns ren. Allt har sin plats. Karaktärer, scenografi, ljud, ljus. Skitsnyggt. Har du inte sett den?-Carl jämförde med It Follows och där kan jag hålla med. Den har lite av samma bildspråk, nåt med stämningen. En annan film jag kom att tänka på under visningen är 10 Cloverfield Lane. Bulken av handlingen utspelas i ett begränsat utrymme i en bunkerliknande lokal. Här har vi tre tjejer som vaktas, inte av John Goodman, men av en person som känns ungefär lika oberäknelig.

Jag gillade för övrigt miljöerna. De var underjordiska, slitna, inlevda, rostiga, smutsiga, med rör, ledningar och korridorer. Lite som i Det vita folket fast här kändes det som en naturlig del av filmen och inte som att man åkt ut till en övergiven fabrikslokal och bara börjat spela in.

James McAvoy var mycket bra och måste ha haft roligt under inspelningen. Han får visa upp många sidor av sin skådespelarkompetens. Kvinnlighet, barnslighet, stenhårdhet, galenskap.

Tjejen som gör den kvinnliga huvudrollen (Anya Taylor-Joy), som en av de inspärrade flickorna, kände jag igen så väl men jag kunde ju inte placera henne. *Googlar* Ahaaaa, det var ju storasystern i den alldeles utmärkta skräckisen The Witch.

Anya Taylor-Joys rollfigur har en backstory som vi får ta del av i form av scener från hennes barndom. Dessa scener försöker filmen knyta ihop med det som händer i nutid och jag tycker inte riktigt man lyckas. Jag själv kände i alla fall aldrig att jag kom till ett avslut där, eftersom rollfiguren inte kom till ett avslut.

När det gäller konceptet, just det här med hur de olika personligheterna kan påverka en kropps fysik, så tyckte jag Shyamalan höll sig i skinnet. Nästan hela vägen. Nu blev det dock lite för fantastiskt mot slutet och jag tyckte att man tog det övernaturliga ett steg för långt. Det blev för mycket övernaturlig skräck, och för lite psykologisk skräck, om jag jämför med hur resten av filmen upplevdes.

På det stora hela är Split dock en godkänd, kanske t.o.m. med bra, film och en stabil trea. För att vara Shyamalan nuförtiden så är det mycket bra.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

bioSplit har premiär idag fredag och jag rekommenderar ett biobesök. Och håll fokus på duken och stäng av mobilerna, god damn it! Film är så mycket bättre då. Ja, jag är lite gnällig men två dagar bland branschfolk på Stockholm Filmdagar har den effekten.

Andra åsikter om filmen från personer som precis som jag hade mobilen avstängd i fickan under visningen. Personer som alltså inte behövde ha split vision för att se filmen.

Fripps filmrevyer
Fiffis filmtajm
Rörliga bilder och tryckta ord
Movies – Noir

Debug (2014)

debugNär man ägnar större delen av en filmtitt åt att hitta referenser till andra filmer istället för att dras in i filmen man ser, ja, då är filmen man ser förmodligen inte speciellt bra. När jag såg science fiction-rullen Debug verkar det som att jag gjorde just detta, i alla fall om man ska lita på mina anteckningar som jag tog under filmens gång.

Jag nämner följande referenser i mitt anteckningsblock: Alien, Cargo, Event Horizon, A.I. Artificial Intelligence, 2001, Deliverence, A Nightmare on Elm Street, Star Trek, Solaris, Sphere, Kill Bill, The Matrix och slutligen Psycho.

Haha, ja, det var inte dåligt med referenser det där, men det hindrar inte Debug från att vara en dålig film.

Handlingen går ut på att en grupp programmerare (frisläppta på nåder för hackerbrott) skickas till ett rymdskepp som driver planlöst omkring nånstans i oändligheten. Uppgiften är att kickstarta skeppet genom att debugga den felaktigt fungerande datorn ombord. Datorn är givetvis självmedveten och vill förstås inte bli debuggad utan kämpar emot…

Ja, en film som heter Debug kan jag liksom inte motstå då avlusning är nåt jag sysslar med dagligen på jobbet som just programmerare. Nu pysslar jag inte specifikt med rymdskepp, även om jag sökte jobb på Rymdbolaget en gång i tiden, men buggar är ofta likartade och följer samma mönster, såsom i himmelen så ock på jorden.

Som jag redan konstaterat så var detta tyvärr en dålig film. Om vi börjar med de datorgenererade bilderna, cgi:n, så var dessa otroligt trista. Skeppet som ska vara coolt och snyggt är bara tråkigt. Det känns aldrig som att jag är ute i rymden. Jag är istället kvar vid greenscreenen.

Sen har vi de eviga bilderna från skeppets övervakningskameror, found footage-style. Jag blir less på den stilen ganska så snart. Gör en snygg film istället! Hmm, jag kanske borde se Passengers trots allt?

Från mina anteckningar hittar jag följande: ”Det var inte en speciellt bra skådis i början. Det såg mest ut som att hon var med i en balett, iklädd Ripley-trosor”. Om jag ska spinna vidare på det så konstaterar jag att det var väldigt tydligt hur enbart tjejerna i gruppen drog ner överdelen på sin overall för att visa sitt fina linne när det blev för varmt och svettigt. Killarna fortsatte svettas.

Filmen är jobbigt klippt. En scen får liksom inte pågå för länge. Filmmakarna litar inte på att scenen är tillräckligt bra utan klipper till nästa istället för att låta scenen spela klart. Detta ger ett snuttifierat och stressat intryck.

Anledningen till att jag inte delar ut en etta är Jeananne Goossen, skådisen i huvudrollen som gruppens ledare Kaida. Hon var en badass och alltså det enda som räddar filmen. Men det känns som att jag är väldigt snäll mot Debug.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

 

dodge-this

Dodge this!

#SFF16: Seoul Station (2016)

seoul-stationsff_logoEn av de mest hajpade filmerna under festivalen får nog sägas vara den sydkoreanska zombierullen Train to Busan. Som bonus skulle festivalen även visa Seoul Station, en animerad prequel (eller kanske en lillasysterfilm) till ”huvudfilmen”. Roligt!

I filmen, som är regisserad av Yeon Sang-ho som även gjort Train to Busan, får vi se hur zombiesmittan bryter ut i Seoul.

En äldre man kommer stapplande med ett blödande sår i halsen. Mannen, som är hemlös (vad det verkar), kommer fram till centralstationen där han lägger sig för att vila. Just kring centralen är det många uteliggare som håller till. Mannens kompis upptäcker sin skadade vän och ger sig av för att hämta hjälp vilket inte visar sig vara det lättaste.

Parallellt med detta får vi möta en ung tjej och hennes pojkvän. De har problem med att betala hyran och pojkvännen tycker det är en bra idé lägga upp bilder på sin tjej på nätet och erbjuda hennes tjänster av sexuell natur. Tjejen som nu får nog ger sig av och hamnar så småningom i området kring centralen. Samtidigt letar hennes pappa efter henne, en pappa som hon inte haft kontakt med på länge.

Hmm, jag märker att jag skriver väldigt mycket tråkigt om själva handlingen. Kanske det beror på att jag inte har så rackarns mycket att säga om vad jag tycker om filmen. Jag blev något besviken på Seoul Station.

Men: Det var som vanligt kul att se en asiatisk animerad film. Jag tycker den tecknade stilen är skön. Det är lite skitigt och inte så där supersnyggt datoranimerat. En lite råare känsla.

Det var kul att se en tecknad zombiefilm. Det var premiär för mig tror jag. En gång i tiden, på den jättefina men numera nedlagda biografen Röda Kvarn, såg jag en vampyr-anime på festivalen, Vampire Hunter D: Bloodlust. Jag minns det som en ganska häftig upplevelse.

Seoul Station är en helt ok film men nånting gjorde att jag inte sögs in i filmen. Bitvis var den ganska spännande men jag kände att den kanske blev lite upprepande med sina gurglande zombier.

Och så har vi en av farorna med sydkoreansk film: det finns alltid en risk för överspel. Fast jag tror inte det handlar om överspel ur deras perspektiv. Det är så det ska vara. Det ska vara överdrivet med krokodiltårar. Det är en del av kulturen, både på film och i verkligheten tror jag. Men för mig kan det ibland bli mer farsartat t än nåt annat, och då kastas jag ur filmen. Här bjöds jag på en del urkast.

Vad har vi mer? Ja, vi har relativt övertydlig samhällskritik om hur Sydkorea behandlar sina fattiga och hur myndigheter inte har nån som helst respekt för mänskligt liv. Det gav inte mig nåt speciellt.

Slutligen konstaterar jag att filmen var väldigt mörk. Ja, så mörk att jag faktiskt blev överraskad. Och att bli överraskad brukar ofta var nåt positivt för mig när jag ser på film. Här blev det tvärtom då jag ville känna nåt sorts hopp. Annars känns det som att poängen lite försvinner, eller?

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Om visningen: Jag minns inte så mycket från själva visningen, vilket är ett gott betyg då det förmodligen betyder att inget störde. Jag hade sällskap med Henke och Har du inte sett den?-gänget (fast Erik tog sovmorgon har jag för mig?). Det var en skön lunchvisning en söndag på Victoria. En sak minns jag: En snubbe på raden bakom mig väste ”NEJ” varje gång en zombiejagad tjej INTE stängde dörren efter sig, tre-fyra gånger i rad. Och jag håller med: stäng dörren, människa… annars blir du zombie, människa.

Här hittar ni Henkes recension av Seoul Station.

Omtitt: Alien (1979) & Aliens (1986)

alien-posteraliens-posterFörra fredagen, för en vecka sen alltså, så var det en härlig helkväll på Bio Rio på Söder i Stockholm. Vad som gick av stapeln var nämligen en dubbelvisning av klassikerna Alien och Aliens. Jag var där med Fripps Filmrevyer-Henke i en fullsatt salong tillsammans med andra förväntansfulla fans av Ridley Scotts och James Camerons filmer.

Först ut var givetvis Alien… ja, eller allra först ut var tyvärr en pajas som skulle presentera filmerna. Istället för att vara ett seriöst fan på ett roligt sätt försökte han BARA vara rolig genom nån form av stand-up-rutin där han drev med filmerna. Det här sänkte stämningen och förstörde magin. Bl a kallade han filmerna för Älgen… åhååhå vad roligt. Not.

Till slut kunde i alla fall filmen börja (en kvart försenad) och den höll verkligen måttet. Bästa scenen (som vanligt) är när Ash (en iskall Ian Holm) blir avslöjad som android. Men varför väljer han att försöka döda Ripley med en hoprullad tidning?

Efter en kort paus med hallonsoda som förfriskning rullade den mer lättsamma Aliens igång. Jag började vid det här laget bli aningen mosig i huvudet, men Private Hudson lättade upp stämningen (ping Filmitch!). Framåt ett på natten så var det slutligen game over! They cut the power. What do you mean “they cut the power”?

Jag såg om och skrev om alla tidigare Alien-filmer i samband med att Prometheus hade premiär för några år sen. Här hittas mina gamla texter om Alien och Aliens, och så betygen förstås.

 

Alien

Betyg 2012

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep
Betyg 2016

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Aliens

Betyg 2012

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep
Betyg 2016

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Henke skrev om visningen redan igår. Här hittar ni hans sammanfattning.

 

alien

alienattacks

ash

vasquez

hudson

aliens

%d bloggare gillar detta: