It Comes at Night (2017)

Här kommer en relativt oediterad ström av tankar om skräckthrillern It Comes at Night. Jag varnar redan från början för spoilers. Så läs vidare på egen risk.

Det första jag tänker är att det här är The Walking Dead i vardagsmiljö, indie-varianten liksom. Det är inte lika bombastiskt. Det förekommer inte några stora horder med zombier. Skalan är mindre.

Jag gillar filmens stilgrepp, framförallt fotomässigt. Det förekommer några rejält snygga bilder och bildlösningar under filmens gång som förhöjde upplevelsen.

Det är ofta beckmörkt. Mörkret lyses sen upp med en stråle från en ficklampa. Mörker och sen en liten cirkel som är ljussatt. Det ger en häftig och klaustrofobisk effekt.

De människor vi möter i filmen är i en oerhört utsatt situation. Vad gör man i en sån situation? Kan man vänja sig? Den utsatta känsla som filmens rollfigurer känner är inte påhittad. Samma sak upplevs säkert av massor av människor dagligen runt om i vår värld. Varje dag. Skydda din familj till varje pris.

Familjen det handlar om består av en pappa (en perfekt Joel Edgerton), en mamma (Carmen Ejogo) och en son (Kelvin Harrison Jr). De bor i ett hus djupt inne i skogen avskilda från en omvärld som drabbats av en mystisk farsot som snabbt tar livet av en om man smittas.

Men omvärlden tränger sig givetvis på. Familjen låter efter lång tvekan en annan familj (där mamman spelas av Elvis barnbarn!) flytta in. Tanken är att de ska hjälpa varandra överleva. Ju fler desto bättre. Eller hur.

Jag känner igen känslan av misstänksamhet fån The Walking Dead. Det är en av de aspekter som jag gillar med den serien. Det farligaste är kanske inte zombier eller en smitta utan snarare andra människor som gör allt för att överleva i en värld som faller samman.

När de båda papporna är ute och kör bil blir det plötsligt attackerade av några med gevär. Det visar sig vara en pappa och en son som helt enkelt försöker överleva. Edgerton dödar bägge två utan att tveka. Mörkt.

Vid ett tillfälle tjuvlyssnar Edgertons son på mamman och pappan i den nyinflyttade familjen. Vill man egentligen tjuvlyssna i ett sånt här läge? Vill man få reda på andras hemligheter? Det blir ju bara komplicerat alltsammans.

Känslan jag får av den nya familjen är de kommer försöka ta över allt det goda som Edgerton och hans familj har skapat, och de kommer att göra det genom sex och Edgertons 17-årige son. Mamman i den nya familjen kommer lirka honom runt sitt ringfinger.

It Comes at Night är en liten men ruggigt intensiv film. Vi får ofta närbilder på personernas ansikten vilket förstärker den känslan precis som skenet från ficklampan i mörkret gjorde.

Slutscenen är så läbbig den kan bli i princip. Helt utan hopp. Totalt mörker. Jag känner att filmen kanske vill vara en beskrivning eller tolkning av vår jords tillstånd. Och det är inte en positiv beskrivning eller tolkning. Därför gillar jag en mer hoppfull film som t ex Arrival mer.

Det är två väldigt olika filmer förstås, men till viss del har de samma upplägg i och med att de, som jag ser det, båda innehåller en sorts beskrivning av vår samtid. Skillnaden är att Arrival visar på en mer hoppfull väg där man väljer att försöka samarbeta med ett yttre hot eller vad som i alla verkar vara ett hot. Jag ger ändå It Comes at Night en stabil fyra.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

It (2017)

Jag kände att det var dags att se den… eller Det. Stephen King (eller Steffen King som mina föräldrar envisas med att uttala hans namn) är ju trots allt min favoritförfattare.

Jag var förberedd på drypande 80-talsnostalgi. Filmmakarna hade ju gjort det smarta och förlagt denna den första delen (för jag antar att det kommer en uppföljare) till 80-talet. I boken utspelar sig ju ”barn-delen” på 50-talet.

Nja, det här var ju inte speciellt bra. Det hela är för snabbt berättat. Jag hinner aldrig vila i nån av rollfigurerna. Det känns hoppigt, ryckigt, som att man bara bockar av de delar i handlingen som man valt att ha med från boken, snarare än att filmen bygger på ett helgjutet manus som håller ihop på egen hand.

Mike Hanlons rollfigur (den svarte killen) har nästan skrivits bort helt. I Kings tegelsten är det ju han (åtminstone som vuxen) som gjorde all research om Det, jobbade på biblioteket osv. Här är det istället den korpulente Ben som är biblioteksnörden. Fast det kanske han var i boken också som barn. Jag minns inte.

Hon som spelar Bev, Sophia Lillis, är perfekt castad, och rollfiguren Bev känns som den tjej som jag minns från boken. Men i filmen känns det samtidigt lite för mycket som nördiga pojkar som sätter en tjej på piedestal och betraktar henne som om hon kom från en annan planet. Och sen har vi ju Chüdritualen… ja, fast den hade filmmakarna vett nog att skriva bort från manus.

Det jag gillad mest med filmen är scenerna mellan ungarna, hur de spenderar sin sommar i the barrens eller vid stenbrottet för att bada. På Twitter beskrev jag filmen så här: ”Nånstans i Stephen King-filmatisering IT så döljer sig en Stand by Me.” Och, ja, jag håller med mig själv. Det handlar om kids som upplever en magisk sommar men sen sprids för vinden i slutet av augusti. It är som Stand by Me om man tar bort de rena skräckinslagen.

Och när vi ändå är vid skräckinslagen så var just dessa filmens svaghet. Det är för många scener där Snåljåp visar sig i nån skepnad för de olika barnen. Det fanns liksom inget som länkade samman dem med resten av filmen utan de känns bara staplade på varandra. Och de var aldrig skrämmande och det är väl ett minus i en skräckfilm.

Hur var det med den drypande 80-talsnostalgin? Att jag antydde att denna nostalgi skulle vara nåt negativt beror inte så mycket på att jag inte gillar 80-talsnostalgi i sig utan snarare på att jag börjar bli aningen less på att det ska förekomma överallt. I just It tyckte jag inte den dröp speciellt mycket, i alla fall inte så att det störde.

Avslutningsvis får jag säga att jag gillade när lille George, vars bror i filmen heter Bill, blir bestört när hans båt (som Bill just gjort) försvinner ner i en avloppsbrunn, och konstaterar:

”Bill’s gonna kill me!”.

Ja, han vet inte hur rätt han har…

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Mina tankar om miniserien It från 1990 hittas här. Jag ser att jag nämnde Stand by Me som referens redan då.

A Quiet Place (2018)

Senaste gången filmspanarna såg en skräckis blev det succé, åtminstone för mig. Om jag minns rätt var det nämligen då vi lät oss skrämmas av Scott Derricksons Sinister.

I lördags var det dags igen när vi i en förvånansvärt tyst och lugn salong avnjöt A Quiet Place. I huvudrollerna ser vi äkta paret Emily Blunt och John Krasinski. Filmen är även regisserad av Krasinski själv, och jag skulle kunna tänka mig att Blunt i praktiken även fungerande som medregissör.

I en nära framtid har Jorden intagits av nån form av monster som attackerar och dödar människor. Varelserna är blinda men har oerhört bra hörselsinne och gör du minsta ljud så är du rostat bröd (ping Cecilia!).

Blunt och Krasinski bor kvar på sin gård ute på landet med sina barn och tillökning väntas. De har gjort ganska omfattande anpassningar för att vara ljudlösa. Det tassas barfota fram på stigar med utlagd sand. Porslin och metallbestick är inte tillåtet, nej, här serveras maten på blad och man äter med händerna. Högljudda barnleksaker går bort. Men om tystnad hade rått hela filmen så hade det ju inte blivit nån film…

Jag gillar verkligen filmens upplägg och koncept. Allt med filmen är egentligen bra. Stämningen borde gå att ta på. Dialogen pratas fram med hjälp av teckenspråk eller möjligen viskande. Om du gör minsta ljud som är högre än omgivningens bakgrundsljud så är du illa ute. Det är som upplagt för en svettig och intensiv upplevelse.

Jag gillar även hur filmen är kompakt och utan nåt extra fett. 90 minuter från start till mål. Precis som en skräckfilm ska vara. Vi får inte veta nåt om vad som har hänt (varför är monstren där?) och vi håller oss hela tiden i anslutning till familjen och deras gård. Helt rätt grepp för att skapa en känsla av att vara där som tittare.

Ibland kan en filmupplevelse emellertid saboteras av de minsta detaljer, som t ex en spik. Det spelade ingen roll hur mycket jag på ett objektivt plan uppskattade det jag såg och (inte) hörde. Just detaljen med spiken förstörde filmen för mig.

Sen var det här med spänningen och att jag borde sitta på kanten av biosätet. Det gjorde jag inte, förutom vid en sekvens som länge var briljant (andas!) men som i slutändan ändå gjorde mig lite besviken efter all uppbyggnad. Upplösningen (eller förlossningen) kom lite väl snabbt.

Jag vet inte varför jag inte kände av mer av spänningen på samma sätt som andra verkar ha gjort. För mig var det knappt en skräckfilm utan snarare en thriller med cgi-monsterangrepp. Jag blir inte rädd av sånt. Inte den här gången i alla fall. I en skräckis så vill jag mer få den där känslan av att nåt är fel, riktigt fel, men ändå inte så långt ifrån det normala. Den där obehagskänslan av att nån kanske är besatt av en demon. Eller vardagliga ting som plötsligt inte är så vardagliga. Eller grangrenar i den dunkla skogen som susar i vinden. Hörde jag David Lynch?

Om jag ska ge mig på att förklara varför den där spiken förstörde så mycket så behöver jag nog spoila filmen. Om man ska prata mer generella termer så kände jag att filmens rollfigurer bröt mot sina egna regler på ett ologiskt och märkligt sätt. Hela deras tillvaro bygger på att de gör rätt. Det som sen fäller dem funkade inte för mig. Att ett barn gör fel, det köper jag rakt av. Men inte att Emily Blunt gör som hon gör. Det var helt obegripligt.

Det fanns ytterligare en ologisk detalj som involverade en sorts svängdörr. Det borde heller aldrig ha kunnat hända. Det var dock inte lika ologiskt och konstigt som spiken.

Äh, jag vet inte. Filmen funkade helt enkelt inte fullt ut för mig. Det var nog en rad småsaker som gjorde det. En del av dessa småsaker har jag inte nämnt. Egentligen är det en effektiv skräckis och jag kan se att det är så med ett öga men mitt andra öga gnäller och tar mig ur filmen. Så är det ibland. Betyget blir HELT OK. Ok?

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Och nu får jag be om största möjliga tyssssstnad så att alla kan fokusera på att läsa de andra filmspanarnas texter om A Quiet Place.

Rörliga bilder och tryckta ord
Fiffis filmtajm
The Nerd Bird

Annihilation (2018)

Plötsligt händer det. Jag har sett en 5/5-film. Senaste gången det hände var 22 januari 2017, alltså över ett år sen. Tack för din insats som bloggheader, Viggo!

På senaste tiden har jag varit lite orolig om det nånsin skulle hända igen. Skulle jag nånsin känna så mycket för en film att det enda alternativet var att dela ut toppbetyget. Jag började som sagt bli lite orolig. Hade jag överdoserat på film? Började jag bli för luttrad? För van att se på film så att inget längre skakade om mig?

Svaret var lyckligtvis: nej. Jag blev nämligen påverkad, in på cellnivå kändes det som, av den film jag nyss sett. Och det har jag Alex Garland och Netflix att tacka för. Varför Netflix undrar ni? Jo, när filmstudion Paramount inte vågade släppa filmen (för svår för popcornpubliken!) på bio, förutom i USA, Kanada och Kina, så klev Netflix fram som distributör världen över.

Filmen det handlar om är alltså sf-thriller-skräckisen Annihilation, Alex Garlands uppföljare till min personliga favorit Ex Machina (en annan 5/5-film för övrigt).

Vad som ser ut att vara en meteorit slår ner på en fyr vid den amerikanska sydkusten. En mystisk zon, kallad The Shimmer, uppstår runt fyren. Zonen växer ständigt och riskerar att sprida sig över USA och så småningom över hela Jorden. De team som de amerikanska myndigheterna skickar in går inte att kommunicera med och ingen återvänder nånsin.

Lena (Natalie Portman) är en biologiprofessor som sörjer sin man Kane (Oscar Isaac) som var soldat i armén och försvunnit under uppdrag (vilket uppdrag tror ni det var?) ett år tidigare. En dag står plötsligt Kane i deras hus. Han verkar dock inte riktigt vara sig själv och har ingen förklaring till var han har varit eller hur han kommit tillbaka. Plötsligt blir han allvarligt sjuk. På väg till sjukhus stoppas ambulansen av myndighetsmän som för de båda till vad som kallas Area X, en bas precis intill The Shimmer.

På basen är det psykologen Ventress (Jennifer Jason Leigh) som styr och ställer. Hon sätter ihop ett team på fem kvinnnor, inklusive sig själv, som ska ge sig in i The Shimmer för att ta reda på vad det är och om det är möjligt att stoppa dess expansion.

Ex Machina, Midnight Special och Arrival är tre filmer från de senaste åren som jag gett högsta betyg. Det som de har gemensamt med Annihilation är att de alla är välgjorda idébaserade science fiction-filmer som samtidigt har ett högt produktionsvärde i form av bl a foto och score. För mig är det jackpott.

Från och med nu får jag nog lov att varna för spoilers så läs inte vidare om du inte har sett filmen eller är nåt så ovanligt som okänslig för spoilers.

Annihilation är en film som skriven för mig. Det är en film med ett mysterium. En grupp människor är på väg mot ett okänt mål. Ingen, inklusive vi tittare, vet vad som väntar. Man kan säga att den är upplagd som en klassisk monsterskräckis där en och en av deltagarna i teamet går åt. Skillnaden är att den inte avslutas med en ordinär fajt. Eller, den avslutas faktiskt med en sorts fajt men den är långt ifrån ordinär om man säger så.

Jag älskar miljön och naturen inne i The Shimmer. Det känns som att vara inne i ett varmt och tropiskt växthus med ett prunkande djur- och växtliv. Fast det är nåt som är fel med biologin. Växter och djur har korsbefruktats på ett sätt som inte ska vara möjligt. Det förekommer även en färgrik (gul, röd, blå, grön) typ av mossa eller svampliknande lav som växer överallt. Den gav mig obehagliga vibbar av Fantastic Voyage, en film där en grupp människor förminskas till miniatyrstorlek och skickas in i en patient för att ta bort en blodpropp. I en scen blir en av medlemmarna i teamet attackerad av nån form av immunförsvarsceller som uppfattade personen som ett hot.

En liknande känsla av biologisk skräck som i Fantastic Voyage råder hela tiden i Annihilation, ibland mer direkt och ibland mer i bakgrunden. Men den finns hela tiden där och etableras redan i öppningsscenen när Lena visar sina studenter hur cancerceller ser ut och delar sig. Burr.

Konceptet med korsbefruktning och hur alla varelser i The Shimmer påverkar varandra och tar biologiska drag från varandra används i en scen för att skapa en ren känsla av skräck, som tagen ur den bästa skräckfilmen. Om jag säger muterat björnsvin med Tuva Novotnys skrikande röst så vet ni som sett filmen vilken scen jag syftar på. Uuuuuuuuh, vad läbbigt. Jag satt på kanten av vardagsrumssoffan.

Jag fick lite av samma känsla som när jag tittar på några av Aphex Twins musikvideor regisserade av Chris Cunningham. Kanske speciellt Rubber Johnny men även klassiker som Windowlicker och superläbbiga Come To Daddy. Det är samma känsla av att nåt är fruktansvärt fel, biologiskt fel.

Vad den utomjordiska varelsen, eller vad man nu ska kalla det som kraschat (landat?) på Jorden, egentligen vill är oklart. Det som händer i The Shimmer är att allt flyter samman. Allt levande påverkar varandra. Människor blir buskar. Buskar blir människor. Jag kommer att tänka på Public Enemys album och låt Fear of a Black Planet där det konstateras:

Black man, black woman, black baby
White man, white woman, white baby
White man, black woman, black baby
Black man, white woman, black baby

Vill varelsen bara att vi ska (över)leva i harmoni genom att droppa garden och lämna fördomar om annat och andra bakom oss? Bara låta oss smälta ihop till en enhet. ”People, I just want to say, you know, can we all get along? Can we get along?” Fast vi borde ju inte behöva ge upp oss själva och förlora vår egen identitet kan man tycka. Andra som sett filmen läser in andra saker. Som t ex att den handlar om att hantera psykisk ohälsa, otrohet, att komma ut från andra sidan av ett misslyckat äktenskap, att växa upp och lämna barndomen bakom sig, att bli den person man vill bli, människans tendens till självdestruktion (som ju finns inbyggd i våra celler vare sig vi vill det eller ej). Det är öppet för tolkning. Den mest uppenbara analogin, som är så uppenbar att det kanske inte är en analogi, är att det handlar om cancer. En av medlemmarna i teamet visar sig nämligen ha cancer och The Shimmer sprider sig och växer obönhörligt likt en svulst.

Då har vi kommit till den fullkomliga och fullkomligt fantastiska slutdelen av filmen, de sista 30 minuterna, ett segment som kallas The Lighthouse. Här satt jag på helspänn, återigen på kanten av soffan, med händerna på tinningarna i trans. Obehag. Mystisk. Alien. 2001. Ekon. Dubbletter. Enemy. Obehag. Uppslukad. Jag kände att jag var på väg att sjunka igenom soffan, att mina celler skulle bli en del av soffan, och soffan en del av mig.

Filmens score, skrivet av Ben Salisbury och Portisheads Geoff Barrow är makalöst bra just här. När det utomjordiska väsendet skapar en kopia av Lena med hjälp av hennes blod är jag inte som i trans; jag är i trans.

Efter denna magi blir det än mer magiskt när Lena och hennes klon utför en balett tillsammans. Till en början är Lenas kopia enbart en grönglänsande ansiktslös varelse (spelad av Sonoya Mizuno från Ex Machina för övrigt) som försöker lära sig vad Lena är för något och det resulterar alltså i en dans. Lena leder och varelsen följer. Kämpa mot den och den kämpar mot dig, och du kan inte vinna. Ge efter och den ger efter. Magiskt var ordet.

Jag älskar Annihilation och nu måste jag ju kalla Alex Garland för min favoritregissör i och med att hans två regiinsatser båda har fått högsta betyg. Jag hoppas verkligen han får chansen att även i fortsättningen göra de filmer han vill göra. Det senaste jag har hört är dock att Garland ska göra en sf-tv-serie för FX. Hmm, tv-serier kan vara mycket bra förstås men för mig är det fortfarande film som är den mest exklusiva pärlan.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

Andra som sett och skrivit om Annihilation: Movies – Noir, Flmr, Fiffis filmtajm och Fripps filmrevyer.

Postern ovan är en fan-poster gjord av DawnOfKaiju17. Slutligen några fina bilder från filmen.

 

The Ring Two + Rings (2005)

Då går jag i mål med mitt lilla The Ring-tema i och med den amerikanska uppföljaren till The Ring. Texten om The Ring Two skrevs i mars 2007.

Jag kände att det var dags att beta av del två i de amerikanska nyversionerna av Ringu-filmerna. Den första remaken, The Ring (5/5), såg jag på bio utan att veta NÅNTING om filmen. Att inte veta nånting om filmen var bra eftersom det alltså blev en femma till den. Efter detta såg jag Hideo Nakatas originalfilmer Ringu (4-/5) och Ringu 2 (4-/5). Och nu är alltså cirkeln, eller ringen om man så vill, sluten och Nakata själv är regissör i sin egen remake The Ring Two. Återigen ser vi Naomi Watts som journalisten Rachel som har flytt(at) till en småstad för att komma undan de otäcka videobanden. Yeah, sure.

Njaaeee, tyvärr. Magin var borta. Det mesta går på tomgång, inklusive Watts. David Dorfman som sonen Aidan var bra i ettan men här har han blivit för stor och ser mest butter ut och inte så där läskig som i ettan. Det känns att Nakata inte är helt hemma i en amerikansk produktion. Det blir lite opersonligt och strömlinjeformat. Ok, det var det negativa. Det positiva är väl att det ändå är ganska välgjort överlag, trots tomgången och det faktum att det aldrig blir riktigt läskigt den här gången. Att jag gillade ettan så mycket gör att lite av den känslan i viss mån återkommer och då blir det ändå godkänt men det är knappt.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

 

Rings (2005)

Som en bonus på The Ring Two-dvd:n fanns kortfilmen Rings (regisserad av Jonathan Liebesman) som är en sorts prequel till The Ring Two. Oj, det här var en liten överraskning som kändes betydligt fräschare än ”huvudfilmen”. Det är en hetsigt klippt historia med en nervig stämning, nästan åt det experimentella hållet. Vi får följa en student som precis kollat på Bandet och nu har sju dagar på sig att visa det för nån annan. He, mot slutet går tiden fort för snubben. Jag gillade filmen och det hetsiga bildspråket. Just den här hetsiga stilen passar perfekt i en kortfilm (16 min) men det hade förstås blivit tröttsamt i en långfilm. Klart godkänt.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Ringu 2 (1999)

Medan jag är nere i Sankt Anton am Arlberg och njuter av snödagar i backen och radlereftermiddagar på after-skin så fortsätter The Ring-temat. Nu har vi kommit till Ringu 2, en uppföljare som visade sig hålla måttet. Texten skrevs i januari 2004.

Hideo Nakatas uppföljare till Ringu utspelar sig precis efter den första filmen. Nu är det Mai, assistenten till matematikprofessorn Ryuji från första filmen, som försöker lösa mysteriet med det underliga videobandet och därmed kanske hitta orsaken till Ryujis död. Ett annat mysterium att lösa är varför Ryujis f.d. fru Reiko (reportern från första filmen) har försvunnit tillsammans med sin son.

Mmmm, jag gillade filmen. Ringu är snäppet bättre, det är ofrånkomligt. Även om den mystiska känslan från den första filmen inte går att återskapa helt eftersom vi nu känner till det mesta så infinner sig ändå den rätta krypande stämningen. Skillnaden jämfört med de flesta amerikanska skräckfilmer är inte att de klassiska överraskningseffekterna med högt ljud och snabbt klipp, s.k. ”hoppscener”, inte används i Nakatas filmer. De används nämligen. Skillnaden är att de inte används så mycket att det går inflation i dem samt att det mellan dessa byggs upp en krypande läskig stämning som gör att hoppscenen, när den väl kommer, blir så mycket mer effektiv. Detta tycker jag för övrigt var något som Gore Verbinski tog lärdom av och applicerade i sin version, The Ring, vilket tillsammans med utmärkt foto och skådespeleri gjorde att den filmen blev väldigt bra enligt mig.

För övrigt insåg jag när jag såg Ringu 2 att The Ring inte är en ren remake av Ringu utan ett hopkok av både Ringu och Ringu 2. En del scener och idéer från The Ring kommer från Ringu 2. Obs! små spoilers… Det gäller bl a de scener som utspelas på sinnessjukhuset, där kompisen till det första offret hamnat, samt sekvenser i en brunn. (Jag har för mig att det aldrig förekom nåt badande i brunn i Ringu.) Och scenen där Mai klättrar upp ur brunnen och Sadako jagar efter, på sitt karakteristiskt ryckiga sätt, var den bästa i Ringu 2.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Ringu (1998)

Då var det dags för det japanska originalet Ringu som heter just Ringu eftersom titeln egentligen är Ring men japaner uttalar det med ett extra u på slutet. Så Ringu är alltså den fonetiska återgivningen av det japanska uttalet av det engelska ordet Ring. Texten, som mest är en förklaring till varför jag gillade The Ring mer, skrevs i mars 2003.

I fredags såg jag Ringu… och jag tyckte den var bra men inte lika bra och skrämmande som The Ring. Jag vet inte om det enbart beror på att jag såg The Ring först. The Ring lyckades skapa en väldigt obehaglig stämning från början och man (läs: jag) satt som på nålar. Ringu är visserligen också obehaglig men The Ring var snäppet värre. Till viss del tror jag också att det beror på att Ringu är japansk film. Man måste läsa textremsan hela tiden för att hänga med vilket kanske gör att lite av känslan går förlorad. Att den utspelas i Japan gör också att man kanske fokuserar på att personerna, kulturen, ja, det mesta som är lite annorlunda och inte som man är van vid från amerikansk miljö.

Sen tyckte jag att The Ring rent bildmässigt var snyggt gjord. Miljöerna är vackra och mystiska: ön med fyren, bilfärden sedd från ovan, trädet vid stugan, etc. Filmen på videobandet var i The Ring längre och väldigt obehaglig i sig vilket bidrog till den läskiga stämningen.

Både filmerna är dock sevärda, helt klart, tycker jag (om man nu gillar att bli skrämd alltså).

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

The Ring (2002)

I lördags åkte jag ner till Alperna för en veckas välbehövlig skidsemester (tjoho!). Därför kommer bloggen sköta sig själv under min frånvaro. Jag tänkte mig att det blir en vecka i ringens tecken, och då pratar jag inte om Sagan om ringen utan om skräckserien The Ring, både de japanska originalen och de amerikanska versionerna. Jag börjar med den första filmen jag såg och sen fortsätter jag i den ordning jag såg filmerna. Texten om The Ring skrevs i februari 2003.

Igår kväll såg jag skräckisen The Ring på en visning som Stockholm Filmfestival ordnade. Filmen som är en ny version av den japanska Ringu (1998) handlar om journalisten Rachel, spelad av Naomi Watts (Mulholland Drive), vars systerdotter Katie dör under mystiska omständigheter. När Rachel rotar i hennes död får hon höra ryktet om ett mystiskt videoband (med en läskig film på) som Katie och hennes kompisar ska ha tittat på. Enligt ryktet ska den som tittar på bandet efter filmens slut bli uppringd och höra en röst som säger ”7 days”. Efter 7 dagar så dör man sen. Rachel får till slut tag på filmen och tar det ödesdigra beslutet att titta på filmen. Ett videoband kan ju inte göra nån skada, eller hur?! Efter filmens slut så ringer telefonen… Muahahaha.

Detta är upptakten på denna, som jag tycker, LÄSKIGA film. Det var länge sen jag kände så kalla kårar efter ryggraden. Det bästa med filmen, eftersom det är en skräckis, är att den innehåller både sk ”hoppscener” men även en mer läskig, krypande stämning, som gör att hoppscenerna blir mer effektiva och tjejerna i salongen skriker för högan sky.

Ett exempel på obehagligheter är att en person som sett den mystiska filmen på videobandet framträder med förvrängt ansikte på t ex fotografier. Denna lilla detalj kanske inte verkar vara så läskig men faktum är att den bidrar till den läskiga stämningen som skapas helt utan blod (ja, lite blod är det väl…) och datoranimerade monster. Se den på bio snarast.

Jag kom nu att tänka på att just skräckfilmer är nog den genre som kanske förlorar mest på att ses på tv (min kommentar: tv?!) med reklamavbrott. Hela den läskiga stämning som byggts upp försvinner ju helt när det bryts för tvättmedelsreklam!

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

The Cloverfield Paradox (2018)

När 10 Cloverfield Lane kom så trodde jag faktiskt det var en uppföljare till den första Cloverfield-filmen från 2007. Nu visade det sig att det inte alls var så. Däremot var 10 Cloverfield Lane ett bunkerspel som jag verkligen gillade. Originaltiteln ska enligt uppgift ha varit The Cellar och den filmens manus hade inget med Cloverfield att göra. Att man sen gav den en titel med Cloverfield i och slängde in ett överraskande slut den sista kvarten känns på ett sätt oväsentligt. Jag gillade den som helhet och även slutet funkade konstigt nog fullt ut för mig trots att det kanske kändes ditsatt i efterhand. Jag gilla den t.o.m. så mycket att den blev 2016 års överraskning utan att för den delen hamna på topp-10-listan (den hamnade elva).

Nu har det kommit ytterligare en film med Cloverfield i titeln vars manus ursprungligen inte alls hade med Cloverfield att göra. God Particle skulle den filmen hetat från början. Nu heter den alltså The Cloverfield Paradox och den las upp, utan att passera några biografer, på Netflix över hela världen efter att Super Bowl, finalmatchen i fotboll (den amerikanska varianten) hade spelats. Och nu jag har sett den.

The Cloverfield Paradox utspelar sig till största delen ombord på rymdstationen Cloverfield som är i omloppsbana runt Jorden. Där försöker en grupp forskare att lösa Jordens, eller snarare människans, energiproblem genom att kickstarta en partikelaccelerator som ska ge grön el till alla. Nere på vår blå planet hänger smockan i luften. Global energikris råder. Det hotar att utbryta krig mellan Ryssland och Tyskland. Folk svälter, fryser och står i bilköer.

Vad tyckte jag om det här då? Levererade filmen på samma sätt som föregångaren gjorde för mig?

Well, till att börja med så känns The Cloverfield Paradox som en film av sin tid. Filmmakarna, och mer specifikt rollbesättarna, har ansträngt sig att få till en skådespelarensemble med många olika etniska bakgrunder. Vi har en perfekt balanserad mix av svarta, latinos, vita och asiater. Daniel Brühl spelar gnällig tysk som sig bör, underbara Zhang Ziyi är den kinesiska forskaren, John Ortiz bidrar som katolsk latino, tätögda Chris O’Dowd är bullrig irländare och Aksel Hennie spelar… wait for it… ryss! Haha, vänta nu, ryss?! Ok. Det gick ju så bra fram tills nu. Nåväl.

Istället för att det är en man som lämnar sin fru, som var brukligt för kanske bara fem år sen, får vi här se kvinnan lämna sin manlige partner för att hoppa på ett potentiellt farligt uppdrag.

Filmens slutfajten äger inte rum mellan två män uppe på en hög plattform. Nej, här är det två kvinnor som gör upp. Högt uppe är de i och för sig. Ovanför atmosfären.

De flesta av stationens forskare pratar mandarin flytande som om det vore den enklaste och naturligaste saken i världen. Jag vet inte om det berodde på att filmmakarna ville låta Zhang Ziyi prata sitt modersmål eller om det skulle skvallra om en tänkbar framtid för vår verkliga värld. Samma grepp förekommer väl även i exempelvis Blade Runner-filmerna.

På senare år har jag märkt att man då och då använder hiphop-låtar som en del av filmers soundtrack. Det hände väl inte i mainstream-filmer för 10 år sen? Här får vi njuta lite kort av Erik B & Rakims ”Don’t Sweat The Technique”.

Alla dessa aspekter bidrog möjligen till att filmen kändes lite formelmässig, tvångsmässig, som att den följde en uppgjord mall, men jag kände ändå att jag gillade det. Alla får påsar liksom. Fast lite tillrättalagt är det allt.

Några klagomål i övrigt? Ja, haha, det finns en hel del. Filmens manus exempelvis. Det är inte bra. Varför gör man testerna uppe i rymden? Det verkar vara fullkomligt vansinne. Förklaringen som ges är otillräcklig för att uttrycka det milt. Här märks det verkligen att filmen var en annan från början men att man sen tryckt in en annan handling för att Cloverfieldifiera den.

Forskarna känns inte seriösa för fem öre (eller cent). Vad är det för personer man har valt ut här? De är inte av det rätta virket om man säger så. De bråkar och gnabbas som om de vore småbarn på dagis. ”Fröken, han har tagit min bil, buuuaaaaääähh!!!”. De lyssnar på konspirationsteoretiker och alarmister och verkar tro på dem istället för att lita på den vetenskap som de är (läs: ska vara) experter inom.

Filmens ton är ett annat problem. För ett tag sen avslutade jag en av de bästa tv-serierna från förra året, nämligen The Orville och fasiken vad jag längtar efter säsong två! The Orville är Seth MacFarlanes Star Trek-parodi (läs: varma och komiska hyllning till Star Trek) och allra mest går mina tankar till Star Trek: The Next Generation. Efter några inledande avsnitt som inte riktigt hittade rätt så blev The Orville mycket bra och faktiskt klart bättre än nystarten av originalet självt, Star Trek: Discovery som ju går att se på svenska Netflix.

The Orville blev mot slutet av säsongen en perfekt hyllning till TNG. Dramat blev starkare. Humorn drogs ner till rätt nivå. Fortfarande är serien en komedi fast tonen är inte fånig även om det finns fåniga inslag. Tonen är inte superseriös även om det finns allvarliga inslag. Man tar intressanta koncept och vrider till dem precis lagom mycket. Jag gillar den mycket.

Det fel som The Cloverfield Project gör är att den inte verkar veta vilken typ av film den ska vara, ett allvarigt sf-drama eller en skräckkomedi? Bland skådisarna är Chris O’Dowd helt klart med i skräckkomedin och verkar ha jätteroligt med de mest farsartade koncepten. Alla de övriga skådisarna är med i det förvisso övernaturliga men ändå väldigt allvarliga dramat. Det skär sig.

Slutligen har de som satt filmens titel inte förstått vad ordet paradox betyder. Det förekommer nämligen ingen paradox i filmen, men det kanske är det som är paradoxen. Eller kanske paradoxen är att jag delar ut en trea! Boom.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

The Jacket (2005)

Som jag konstaterade i måndags så är ju tidresefilmer alltid roliga, så varför inte skicka upp ytterligare en preblogg-recension av just en sån film. Texten skrevs i april 2008.

The Jacket är en kanske lite bortglömd film om en Iraksoldat (spelad av Adrian Brody) som efter en skottskada i huvudet får problem med minnet. Efter hemkomsten till USA blir han dömd för mord och inlagd på en psykiatrisk klinik. På avdelningen styr doktor Becker (Kris Kristofferson) med järnhand och utför tortyrliknande experiment där patienterna förses med tvångströja och stängs in i en bårhuslåda. Ok, det låter som en bra behandling… inte. Brody upptäcker emellertid att han under tiden i boxen kan resa i tiden (vem kunde ana det?). I framtiden träffar han Keira Knightley och ljuv musik uppstår.

En klassisk ”resa i tiden”-film (som t ex Donnie Darko eller The Butterfly Effect) kryddat med lite Gökboet-vibbar. Ungefär så kan man sammanfatta The Jacket. Jag gillade filmen. Den är ganska mystisk. Inte så mycket förklaras, som t ex varför Brody kan resa i tiden. Han kan liksom bara det. Två favvoskådisar är med: Kris Kristofferson och Jennifer Jason Leigh. Filmen känns en aning kort och ofärdig på nåt sätt, lite blek då man har inte tagit ut svängarna ordentligt. Det hela rinner liksom ut i sanden och avslutningen är något av ett jaså. Men ändå hyfsat underhållande och ger lite för hjärncellerna att jobba med.

Jag kan väl tillägga att jag tycker att The Butterfly Effect är i samma klass som The Jacket. Däremot är Donnie Darko en femma i min bok.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

%d bloggare gillar detta: