The Cloverfield Paradox (2018)

När 10 Cloverfield Lane kom så trodde jag faktiskt det var en uppföljare till den första Cloverfield-filmen från 2007. Nu visade det sig att det inte alls var så. Däremot var 10 Cloverfield Lane ett bunkerspel som jag verkligen gillade. Originaltiteln ska enligt uppgift ha varit The Cellar och den filmens manus hade inget med Cloverfield att göra. Att man sen gav den en titel med Cloverfield i och slängde in ett överraskande slut den sista kvarten känns på ett sätt oväsentligt. Jag gillade den som helhet och även slutet funkade konstigt nog fullt ut för mig trots att det kanske kändes ditsatt i efterhand. Jag gilla den t.o.m. så mycket att den blev 2016 års överraskning utan att för den delen hamna på topp-10-listan (den hamnade elva).

Nu har det kommit ytterligare en film med Cloverfield i titeln vars manus ursprungligen inte alls hade med Cloverfield att göra. God Particle skulle den filmen hetat från början. Nu heter den alltså The Cloverfield Paradox och den las upp, utan att passera några biografer, på Netflix över hela världen efter att Super Bowl, finalmatchen i fotboll (den amerikanska varianten) hade spelats. Och nu jag har sett den.

The Cloverfield Paradox utspelar sig till största delen ombord på rymdstationen Cloverfield som är i omloppsbana runt Jorden. Där försöker en grupp forskare att lösa Jordens, eller snarare människans, energiproblem genom att kickstarta en partikelaccelerator som ska ge grön el till alla. Nere på vår blå planet hänger smockan i luften. Global energikris råder. Det hotar att utbryta krig mellan Ryssland och Tyskland. Folk svälter, fryser och står i bilköer.

Vad tyckte jag om det här då? Levererade filmen på samma sätt som föregångaren gjorde för mig?

Well, till att börja med så känns The Cloverfield Paradox som en film av sin tid. Filmmakarna, och mer specifikt rollbesättarna, har ansträngt sig att få till en skådespelarensemble med många olika etniska bakgrunder. Vi har en perfekt balanserad mix av svarta, latinos, vita och asiater. Daniel Brühl spelar gnällig tysk som sig bör, underbara Zhang Ziyi är den kinesiska forskaren, John Ortiz bidrar som katolsk latino, tätögda Chris O’Dowd är bullrig irländare och Aksel Hennie spelar… wait for it… ryss! Haha, vänta nu, ryss?! Ok. Det gick ju så bra fram tills nu. Nåväl.

Istället för att det är en man som lämnar sin fru, som var brukligt för kanske bara fem år sen, får vi här se kvinnan lämna sin manlige partner för att hoppa på ett potentiellt farligt uppdrag.

Filmens slutfajten äger inte rum mellan två män uppe på en hög plattform. Nej, här är det två kvinnor som gör upp. Högt uppe är de i och för sig. Ovanför atmosfären.

De flesta av stationens forskare pratar mandarin flytande som om det vore den enklaste och naturligaste saken i världen. Jag vet inte om det berodde på att filmmakarna ville låta Zhang Ziyi prata sitt modersmål eller om det skulle skvallra om en tänkbar framtid för vår verkliga värld. Samma grepp förekommer väl även i exempelvis Blade Runner-filmerna.

På senare år har jag märkt att man då och då använder hiphop-låtar som en del av filmers soundtrack. Det hände väl inte i mainstream-filmer för 10 år sen? Här får vi njuta lite kort av Erik B & Rakims ”Don’t Sweat The Technique”.

Alla dessa aspekter bidrog möjligen till att filmen kändes lite formelmässig, tvångsmässig, som att den följde en uppgjord mall, men jag kände ändå att jag gillade det. Alla får påsar liksom. Fast lite tillrättalagt är det allt.

Några klagomål i övrigt? Ja, haha, det finns en hel del. Filmens manus exempelvis. Det är inte bra. Varför gör man testerna uppe i rymden? Det verkar vara fullkomligt vansinne. Förklaringen som ges är otillräcklig för att uttrycka det milt. Här märks det verkligen att filmen var en annan från början men att man sen tryckt in en annan handling för att Cloverfieldifiera den.

Forskarna känns inte seriösa för fem öre (eller cent). Vad är det för personer man har valt ut här? De är inte av det rätta virket om man säger så. De bråkar och gnabbas som om de vore småbarn på dagis. ”Fröken, han har tagit min bil, buuuaaaaääähh!!!”. De lyssnar på konspirationsteoretiker och alarmister och verkar tro på dem istället för att lita på den vetenskap som de är (läs: ska vara) experter inom.

Filmens ton är ett annat problem. För ett tag sen avslutade jag en av de bästa tv-serierna från förra året, nämligen The Orville och fasiken vad jag längtar efter säsong två! The Orville är Seth MacFarlanes Star Trek-parodi (läs: varma och komiska hyllning till Star Trek) och allra mest går mina tankar till Star Trek: The Next Generation. Efter några inledande avsnitt som inte riktigt hittade rätt så blev The Orville mycket bra och faktiskt klart bättre än nystarten av originalet självt, Star Trek: Discovery som ju går att se på svenska Netflix.

The Orville blev mot slutet av säsongen en perfekt hyllning till TNG. Dramat blev starkare. Humorn drogs ner till rätt nivå. Fortfarande är serien en komedi fast tonen är inte fånig även om det finns fåniga inslag. Tonen är inte superseriös även om det finns allvarliga inslag. Man tar intressanta koncept och vrider till dem precis lagom mycket. Jag gillar den mycket.

Det fel som The Cloverfield Project gör är att den inte verkar veta vilken typ av film den ska vara, ett allvarigt sf-drama eller en skräckkomedi? Bland skådisarna är Chris O’Dowd helt klart med i skräckkomedin och verkar ha jätteroligt med de mest farsartade koncepten. Alla de övriga skådisarna är med i det förvisso övernaturliga men ändå väldigt allvarliga dramat. Det skär sig.

Slutligen har de som satt filmens titel inte förstått vad ordet paradox betyder. Det förekommer nämligen ingen paradox i filmen, men det kanske är det som är paradoxen. Eller kanske paradoxen är att jag delar ut en trea! Boom.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

The Jacket (2005)

Som jag konstaterade i måndags så är ju tidresefilmer alltid roliga, så varför inte skicka upp ytterligare en preblogg-recension av just en sån film. Texten skrevs i april 2008.

The Jacket är en kanske lite bortglömd film om en Iraksoldat (spelad av Adrian Brody) som efter en skottskada i huvudet får problem med minnet. Efter hemkomsten till USA blir han dömd för mord och inlagd på en psykiatrisk klinik. På avdelningen styr doktor Becker (Kris Kristofferson) med järnhand och utför tortyrliknande experiment där patienterna förses med tvångströja och stängs in i en bårhuslåda. Ok, det låter som en bra behandling… inte. Brody upptäcker emellertid att han under tiden i boxen kan resa i tiden (vem kunde ana det?). I framtiden träffar han Keira Knightley och ljuv musik uppstår.

En klassisk ”resa i tiden”-film (som t ex Donnie Darko eller The Butterfly Effect) kryddat med lite Gökboet-vibbar. Ungefär så kan man sammanfatta The Jacket. Jag gillade filmen. Den är ganska mystisk. Inte så mycket förklaras, som t ex varför Brody kan resa i tiden. Han kan liksom bara det. Två favvoskådisar är med: Kris Kristofferson och Jennifer Jason Leigh. Filmen känns en aning kort och ofärdig på nåt sätt, lite blek då man har inte tagit ut svängarna ordentligt. Det hela rinner liksom ut i sanden och avslutningen är något av ett jaså. Men ändå hyfsat underhållande och ger lite för hjärncellerna att jobba med.

Jag kan väl tillägga att jag tycker att The Butterfly Effect är i samma klass som The Jacket. Däremot är Donnie Darko en femma i min bok.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

The Gathering (2002)

I början av 2000-talet körde biografen Sture i Stockholm några gånger per år nåt som man kallade för Midnight Movie Madness. Det var en sorts minifestival där man under en vecka visade ett gäng aktuella skräckisar som tidigare inte gått att se på bio. Just The Gathering såg och skrev jag om i januari 2004.

Christina Ricci spelar Cassie som befinner sig i en liten by på engelska landsbygden. Hon blir påkörd av bil och tappar minnet. Kvinnan som kör bilen låter Cassie bo hos sin familj för att vila upp sig och återfå minnet. Cassie blir dock inte bättre utan får istället läskiga syner. Samtidigt hittar några arkeologer en begravd gammal kyrka med märkliga statyer. Finns det ett samband? Muahahaha.

Jag gillade faktiskt själva idén och grundhistorien. Filmen är lite lagom klurig och arkeologerna pysslar en del för att reda ut hemligheten bakom kyrkan. Varför är den begravd, osv? Problemet är genomförandet i övrigt. Den är inte läskig för fem öre. Den har inte alls den där krypande läskiga känslan som finns i t ex The Ring (samt Ringu och Ringu 2 för alla som föredrar originalen) som gör att överraskningseffekterna, när de väl kommer, blir betydligt mer effektiva. Dessutom verkar skådisarna inte fått tillräckligt med regi av Brian Gilbert. De verkar inte veta riktigt hur de ska spela och är bitvis helt handfallna, inte minst Christina Ricci. Ibland känns det som ett sämre avsnitt av Hem till gården. Men, som en kompis sa efter filmen: det var lagom underhållning för en torsdagkväll.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Beast (2017)

Beast är en film som faktiskt har växt en del efter visningen. Direkt efteråt var jag lite förvirrad och undrade varför huvudpersonen hade betett sig som hon gjorde i slutet. Jag förstod inte poängen med filmen, och det gör jag kanske inte fortfarande men den har snurrat en del i mitt huvud, vilket är positivt.

Beast är regisserad av den brittiske långfilmsdebutanten Michael Pearce och handlar om Moll (Jessie Buckley), en ung kvinna med nån typ av psykiska problem. Exakt vad vet vi inte men hon trivs inte direkt med livet och det hintas även om en mörk historia från hennes förflutna. Nåt om att hon försökte hugga en klasskamrat med en sax.

Under sin egen födelsedagsfest så försöker hon hålla fasaden uppe men när hennes syster Polly, förstås både söt och ordentlig, låter annonsera att hon väntar tvillingar tillsammans med sin perfekte pojkvän så faller korthuset ihop. Hon uppvisar självskadebeteende och flyr sen iväg för supa skallen i bitar och dansa på en nattklubb.

Hon spenderar natten på stranden tillsammans med en snubbe som under morgonen blir lite väl närgången. Då dyker bohemen Pascal upp med ett gevär i näven och skrämmer bort Molls plågoande. Pascal erbjuder sen Moll skjuts hem och man kan säga att det är kärlek vid första ögonkasten.

Problemet är bara att Pascal är misstänkt för att ligga bakom ett antal mord på unga kvinnor som ägt rum under den senaste tiden. Samma morgon som Pascal och Moll träffas hittas ytterligare en kropp.

Beast är en brittisk film och det känns som en brittisk film. Det är nåt med den råa stämningen och den bistra personligheten hos folket som ger en brittisk känsla. Miljön är kanalön Jersey där även regissören är född. Det förekommer många fina bilder på havet, klippor och stranden. Maffigt, och filmens produktionsvärde överraskar mig en del. Den är snyggt gjord med en vad det verkar hyfsat hög budget.

Ju längre filmen lider desto mer förvirrad blir Moll. Hon ser syner där hon antingen själv blir utsatt för våld eller så är det hon själv som agerar exekutor. Vad är Moll egentligen för typ av tjej? En mobbad tjej som till slut fick nog i plugget och använde en sax i självförsvar? Eller finns det nåt sinistert hos henne under den tafatta ytan? Ja, det är frågor jag ställer mig dagarna efter att jag sett filmen, och svaret är fortfarande oklart. Där har filmen lyckats.

Rollbesättningen är riktigt bra. Molls mamma spelas av den superstrikta Geraldine James som är perfekt som mamman from hell. Molls docksyster Polly är också perfekt gestaltad av Shannon Tarbet. Slutligen funkar Johnny Flynn (från tv-serien med den härliga titeln Scrotal Recall) som den udda driftern Pascal som inte har nåt fast jobb men jobbar med händerna.

Mmm, nu har det gått några dagar sen jag såg filmen som jag skulle beskriva som en psykologisk skräckis om psykisk ohälsa. Det var en slow burn under visningen och även efteråt. Den ligger och skvalpar fortfarande. Men jag lägger ganska stor vikt på den initiala upplevelsen av en film och då hamnar jag till slut på en stabil trea.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Jag såg Beast på Stockholm Filmfestival. När får den vanlig svensk biopremiär? Ja, troligen aldrig skulle jag säga. Men man vet aldrig.

Om Stockholm Filmfestival har en bra lösning för när man vill köpa sin medlemsbiobiljett på plats direkt på biografen? Svar: Nej.

PS. Scrotal Recall har sedemera bytt titel till Lovesick. Vad tråkigt. DS

Circle (2015)

Ni har hört Niemöllers dikt Först kom de…? Den om hur nazisterna hämtade icke önskvärda människor och hur diktens jag inte höjde sin röst i protest, och sen när de kom för att hämta honom själv så fanns det ingen kvar som kunde protestera. Circle är ett klumpigt och övertydligt försök att filmatisera dikten. Ja, det är i alla fall min tolkning. En grupp människor vaknar upp i ett rum och finner sig stående i en stor cirkel. En efter en dödas de av en energistråle. Efter ett tag inser de att de själva kan rösta på vem som ska dö. Hmm, vilka ska vi välja? Gamla, unga, de med cancer, de utan barn, invandrare, de med fel politisk syn? Ja, vi får hela brädet. Precis när jag saknar gays… så tar man givetvis upp det. Check. Jag förstår inte poängen med filmen, förutom den uppenbara att fördomar är fel och att vi alla har dem. Mysteriet i filmen hindrar ändå bottenbetyg. Men läs dikten igen istället. Eller se Cube!

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Cloverfield (2008)

Njae. Det börjar ju inte speciellt bra. Jag borde kanske ha hållit mig borta från Cloverfield pga att det handlar om found footage. Det är flams och trams, snickesnack och fullkomligt ointressant inledningsvis. Men: sen droppar de Give Up The Funk med Parliament som soundtrack och plötsligt blev jag snäll. Dessutom tog filmen fart när skiten träffade fläkten och det blev riktigt bra. Men ändå kunde jag givetvis inte låta bli att känna: släpp kameran och spring! Han som filmar förklarar det med att världen kommer vilja se det. Ja, kanske det. De skulle vilja se monstret men inte allt annat trams. Rollfiguren vid namn Hud var aningen jobbig. Påminner han måhända om Private Hudson från Aliens. Kanske är det t.o.m. med en homage med tanke på namnet. Jag gillar att det handlar om unga vuxna och inte ungdomar. Dessutom tror jag filmen hade varit en upplevelse att se på bio.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

PS. Här hittar du min recension av ”uppföljaren” 10 Cloverfield Lane. DS

The Mummy (2017)

Det är svårt att skriva en recension när man inte har nåt vettigt eller meningsfullt att säga om en film. The Mummy är en sån där film som varken är genomusel eller suverän. Den är inte ens dålig, bra eller helt ok. Jo, dålig kanske den är men i slutändan är den framförallt intetsägande, och då är det svårt att få ur sig nåt som man faktiskt tycker och bryr sig om på allvar, annat än floskler.

Jag skulle kunna skriva om hur Universals satsning på sina gamla klassiska monster i form av ett helt nytt filmuniversum kallat Dark Universe känns tråkig. Kom igen! Hitta på nåt nytt. Med det sagt så gillar jag ju de gamla klassiska monsterskräckisarna (kolla in här) men vi kan väl låta dem vara just klassiker. I och för sig, nu när jag tänker efter så tyckte jag ändå att en film som The Wolfman var helt ok även om den lämnade mig oberörd (hehe, ja, hur bra var den då egentligen?).

Jag skulle kunna skriva om att det är nåt som känns fel med att kasta (in) Tom Cruise i rollen som militäräventyraren Nick Morton som härjar runt i Irak för att gräva fram gamla konstskatter. Han är Tom Cruise från Mission: Impossible-filmerna och funkar inte som 30-årig vårdslös gravplundrarpajas.

Jag skulle kunna skriva om att filmen är överfull med tråkig exposition där en rollfigur får berätta vad som har hänt, hela historien bakom mumien osv. Jag tror det förekom tre olika sekvenser med berättarröster som handlade om det gamla Egypten, Mesopotamien, korsriddare, mystiska dolkar och magiska stenar.

Jag skulle kunna skriva om att jag inte gillade Jake Johnson som Mortons sidekick Cliff, vare sig när han var normal eller när han blivit zombiefierad av mumien med hjälp av en spindel. Cliff kändes som en Darcy från Thor-filmerna eller en Riley från National Treasure-filmerna. En rollfigur som kläcker ur sig en massa repliker, gnäller och tar plats utan att vara speciellt rolig.

Jag skulle kunna skriva om att jag tyckte Russell Crowe funkade bra som Dr Jekyll och att jag inte hade nån aning om att han, rollfiguren Jekyll alltså, skulle vara med. Alltid kul med överraskningar.

Jag skulle kunna skriva om att jag inte fick grepp om den där gruppen som Dr Jekyll var chef, eller åtminstone jobbade, för. Namnet på gruppen, myndigheten eller vad det nu var, upplyste Sofia mig om efter visningen under det trevliga hamburgerutomhushänget på Gnarlys. Jag har redan glömt namnet. De jobbade med att bekämpa ondska i världen? Hade vi kunnat få en separat film om dem istället? Och så fokuserat på mumien i den här. Med det sagt så gillade jag ändå konceptet, lite på samma sätt som S.H.I.E.L.D. i Marvel-filmerna. Jag antar att det kommer en tv-serie om den där Dr Jekyll-ledda sammanslutningen inom kort (jämför med Agents of S.H.I.E.L.D.).

Jag skulle kunna skriva om hur jag gillade Sofia Boutella i rollen som den egyptiska mumiekvinnan som väcks till liv i våra dagar. Hon hade ett skräxigt utseende och jag gillade hennes rörelsemönster. Tydligen är hon dansare i grunden precis som en viss svensk skådis. Fast jag tror det handlar om olika dansstilar. Jag tyckte dock ibland att hennes estetik med armar längs med kroppen och händer med utspärrade fingrar gick till överdrift. Sen hade jag ingen aning om att det var samma skådis, Boutella alltså, som gjorde den trevliga bekantskapen Jaylah från Star Trek Beyond (yay!).

Jag skulle kunna skriva om att Jenny Halsey, spelad av Annabelle Wallis, var en ganska blek kvinnlig huvudkaraktär. Från början var hon den som kunde saker om vad som skedde för att mot slutet helt följa i Tom Cruise ledband. No wonder (woman) she was pale.

Men jag får återkomma när jag har nåt vettigt att skriva om. Ha en trevlig onsdag!

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

filmspanarna_kvadratThe Mummy var denna månads filmspanarfilm. Klicka på länkarna nedan om du vill få reda på vad de andra tyckte. Monsterhit eller ej?

Fiffis filmtajm
Rörliga bilder och tryckta ord
The Nerd Bird (hälsa Juno!)
Har du inte sett den? (Carl)
Filmfrommen

 

Sofia (eller Loreen?) bjuder in till den egyptiska modeveckan

Alien: Covenant (2017)

Den första filmen i Prometheus-serien som kom 2012 gillade jag så pass mycket att jag gav den en fyra. Visst, den hade sina korkade rollfigurer men snyggheten, stämningen och kopplingarna till en annan film-franchise gjorde att den höjde sig över det mediokra. Den hade nåt speciellt och jag minns att det fanns väldigt mycket att diskutera efter att man sett den. I veckan var jag på bio och såg den nya filmen i serien tillsammans med Joel och Henke.

Vilken annan film-franchise undrar ni? Ja, Alien, givetvis. Men var inte Prometheus en film i just den serien av filmer? Jo, den sades vara en prequel men för mig så kändes det som en helt annan typ av film som slängde in en random koppling till Alien. Det var som Joel sa efter visningen i onsdags: Prometheus verkar ha kommit till på samma sätt som Die Hard 3. Ett manus som inte alls var en Die Hard-film döps om och kallas Die Hard 3. Manuset till Prometheus känns inte alls som en Alien-film. Prometheus var mestadels en filosofisk fantasyrymdfilm om letandet efter människans ursprung. Sen har filmmakarna valt att slänga in Alien i handlingen. Det skavde en del, i alla fall så här i efterhand. Ändå var jag barnsligt, motsägelsefullt, förtjust i alla referenser till Alien: det mystiska bågformade skeppet, The Space Jockey och en chestburster i slutet.

Alien: Covenant känns mer som en uppföljare till Prometheus än en prequel till Alien. Referenser till Alien finns här, t.o.m. i större mängd, men de kändes tråkigare, liksom uppradade utan nån riktig poäng. Michael Fassbenders android David (eller om det var Walter?) kallar xenomorfen för ”a perfect organism”. Vi får ett antal bröst/rygg/mun-sprängare. Vi hör spänningspianot från Alien. Vi får samma typsnitt och sakta framträdande av filmens titel under förtexterna. Vi får ägg och ansiktskramare. Inget som direkt tillför nåt till Alien-universumet utan mer av samma scener som vi redan sett.

För mig var magin borta. I Prometheus fanns den kvar, kanske eftersom referenserna där inte kändes så intryckta bara för sakens skull utan gav mer information.

Samtidigt som Alien: Covenant känns mer som en uppföljare till Prometheus än som en Alien-film så är den ändå betydligt enklare och rakt på sak än Prometheus. Manus är tajtare, rollfigurerna beter sig inte alla som korkhattar. På många sätt är det en bättre film, men sammantaget så känns den tråkigare. Jag såg jag den och sen var det bra med det. Efter Prometheus ville jag snacka av mig.

Michael Fassbender är strålande i sina två androidroller. Jag älskar hur han gör sina två konstgjorda människor med en subtil men tydlig skillnad i ton. David är en tidigare prototyp som fått mer känsloliv i sin programmering. Walter är en nyare modell där man dragit ner på känslorna i koden och gjort androiden lite kallare. Fassbender gestaltar skillnaden på ett mycket skickligt sätt. Det är nästan så jag höjer betyget bara för Fassbender. Det är som att han att utvecklat sin android i Prometheus vidare genom att ta hjälp av en av de bästa androidgestaltare som vi sett på film, Alicia Vikander. Speciellt under inledningsscenen drog jag paralleller mellan Ava och David, deras karaktärsdrag och sätt att röra sig.

Nykomlingen (för mig) Katherine Waterston var bra. Hon har ett lite annorlunda utseende, ingen klassisk skönhet, vilket känns fräscht. Hon påminde lite om Jennifer Jason Leigh i Single White Female med sin kortklippta frisyr.

(Det visar sig att Waterston inte var nån nykomling för mig då jag har sett henne bl a i Inherent Vice och Fantastic Beasts and Where to Find Them.)

Billy Crudup spelar Oram, en besättningsmedlem som får ta över som kapten på skeppet Covenant. Oram är osäker, har ingen pondus och resten av besättningen litar inte honom. Han känns vek. Här far mina tankar direkt till löjtnanten Gorman i Aliens.

En lustig detalj är att alla i besättningen är par, man och fru, gifta med varandra. Jag får tyvärr ingen känsla för detta och vet inte vem som är ihop med vem, och då faller ju hela meningen med detta upplägg. Kanske är det så att de enligt manus ska agera på ett mer yrkesmässigt sätt när de är ”på jobbet”, men även då försvinner poängen.

Hmm, det är något svårbedömd film det här. Den är inte dålig, men den sticker inte ut på nåt sätt utan känns som vilken rymdskräckactionrulle som helst. Det blir en överdos av xenomorfer vilket gör att magin försvinner på ett sätt som den aldrig gjorde i Alien (men möjligen i Aliens).

Jag gillade slutet även om jag förstås förstod vilken android det egentligen var som skulle säga godnatt till våra överlevande hjältar. Jag undrar ju lite vart nästa film tar vägen.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Det har släppts två små bonusfilmer (The Crossing och Last Supper) som fungerar som prologer till huvudfilmen. Först en sorts brygga mellan Prometheus och Alien: Covenant med Elisabeth Shaw (Noomi Rapace) och David (Michael Fassbender) på Ingenjörernas bågformade rymdskepp på väg mot deras hemplanet.

Sen har vi en nästan fem minuter lång scen där besättningen (inklusive kaptenen spelad av James Franco) på Covenant har en sista fest innan de ska sova i sina kryokammare. Den här scenen önskar jag hade varit med i filmen. Den etablerar rollfigurerna och deras relationer på ett helt annat sätt än filmen gjorde. Ja, filmen misslyckade helt med det i mina ögon. Bara denna lilla scen gjorde det bättre. Men den var inte med i filmen. Synd. Notera vad James Franco säger innan han går och lägger sig…

 

Vad har jag tyckt om de tidigare filmerna i serien? Klicka på filmtitlarna för att komma till mina recensioner.

Alien
Aliens
Alien³
Alien: Resurrection
Prometheus

Andra som tyckt till om Alien: Covenant:

Fripps filmrevyer
Movies – Noir
Fiffis filmtajm
Flmr
Filmparadiset
Spel och Film
Rörliga bilder och tryckta ord

What Lies Beneath (2000)

Här kommer några korta tankar om skräckisen What Lies Beneath (Dolt under ytan) i form av en preblogg-text som skrevs i september 2005. Obs! Jag tyckte Harrison Ford var bra i The Force Awakens.

Harrison Ford och Michelle Pfeiffer spelar man och fru i denna Hitchcock-historia i modern tappning. Familjen har precis flyttat och Pfeiffer börjar se spöken i det nya huset och inbillar sig att grannfrun har blivit mördad.

Robert Zemeckis står bakom filmen och tidigare har han bl a har gjort Contact, en film som jag gillar skarpt. (Ja, jag gillar den t.o.m. så pass mycket att den hamnade på plats ett på min 1997-topplista.)

Länge tyckte jag detta var en fyra. Det är riktigt välgjort, spännande och smakfullt läskigt emellanåt. Pfeiffer överglänser vida den torre Ford (som aldrig varit nån favvo hos mig). Ford funkar dock i början när han inte gör så himla mycket. Mot slutet när han ska agera ut lite mer så träffar han inte alls rätt tycker jag. Jag tycker även filmen i sig blir lite förutsägbar och det hela mynnar ut i de vanliga twistarna som brukar förekomma i såna här thrillers. Synd på en så bra första timme och så bra skådespel från Pfeiffer. Men klart godkänt ska filmen givetvis ha.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

The VVitch: A New-England Folktale (2015)

The Witch, eller The VVitch: A New-England Folktale som den fullständiga titeln lyder, var en utmanare när jag skulle sätta ihop min lista över 2016 års bästa filmer. Nu var 2016 ett ruggigt starkt filmår så den blev bara en bubblare.

The Witch utspelar sig i det puritanska New England på 1600-talet. En familj blir utstött från det samhälle där de bor. De är tydligen FÖR puritanska om man nu kan vara det. De får (bokstavligen) slå ner sina bopålar nån annanstans. Varför inte starta ett litet jordbruk vid gränsen till den stora och mörka skogen där det sägs bo en häxa? Det verkar vara en bra idé. Eller inte.

Stämningen och tidskänslan i The Witch har (debut!)regissören Robert Eggers verkligen fått till. Filmen känns bitvis som en dokumentär inspelad på 1600-talet. Språket är gammaldags, och bidrar till tidskänslan. Kläder och miljöer i övrigt känns helt rätt. Allt är grått, mörkt och trist. Härligt med andra ord.

Anya Taylor-Horror

William, pappan i familjen, har en härlig röst. Den är djup, raspig och mullrar som en vulkan. Apropå ljud, så uppskattade jag även filmmusiken: långsamma folkmusikstråkar som övergår i missljudande skräckmusik. Allt bidrar till att sätta rätt stämning.

Sen har vi SKOGEN. Den är läskig, mystisk och farlig.

Några ord som poppade upp i huvudet under titten: Djur, natur, mossa, mystik, fällor, kaniner, getter, religion, bebisar, häxor, blod, ägg och synd.

För familjen är allt synd. Alla är syndare. Att begå synd är by default. Du kan inte inte begå synd. Och den enda som kan förlåta dig är Gud. Så galet tänkt.

Efter ett tag inser jag att jag känner igen skådisen som spelar mamman. Är det inte hon som spelar huvudrollen i 5/5-filmen Red Road? Vad är det hon heter? Kate Dickie? Jo, men visst är det hon. Det är alltid skönt att lyckas placera en skådis som man känner igen.

The Witch påminner bitvis om Kelly Reichardts Meek’s Cutoff i stilen. Båda är närgångna filmer som lyckas bra med att fånga en tidskänsla plus en utsatthet och en känsla av att vara i händerna på den läskiga naturen.

Anya Taylor-Joy

Under titten kunde jag inte låta bli att tänka på häxan Rhea of the Cöos från Stephen Kings Wizard & Glass (den fjärde delen i The Dark Tower-serien). Rhea förföljer mig fortfarande och speciellt är det Dave McKeans bilder som etsat sig fast. Häxan i The Witch är minst lika ond men man får inte se henne i bild speciellt ofta, vilket förstås är bra. Det är ju alltid ens fantasi som är värst. Men McKeans bilder är undantaget som bekräftar den regeln.

En annan koppling till Stephen King (förutom New England) är Jurtjyrkogården (jag gillar den svenska titeln mer i det här fallet) och hur en rollfigur i The Witch klättrar över en risig hög med fallna träd för att komma till en speciell plats.

Det är intressant det här med religion och hur häxkonster betraktas som nåt ont då det ju handlar om samma typ av orimliga upplägg med fantasy och magi. Verkliga ”häxor”, såna som t ex har koll på örter med läkande egenskaper, är ju nåt bra. Men, nej, då ska de straffas och anklagas för att vara i maskopi med Djävulen. Jag gillar hur filmen visar att folktro och religion flyter ihop och egentligen är samma sak fast med den skillnaden att religion är pretto och påtvingad. De flesta kristna högtider har väl egentligen sitt ursprung i ”hedniska” versioner som man firat sen urminnes tider.

The Witch är en film med en väldigt läbbig stämning. Det är realistiskt och skräckmagiskt på samma gång vilket är ett framgångskoncept.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

 

Dave McKeans illustrationer från Wizard & Glass med häxan Rhea nere till höger.

%d bloggare gillar detta: