Britannia Hospital (1982)

Medan jag är nere i Malmö och njuter av Filmdagarna så passar jag på att skicka ut några gamla preblogg-recensioner och det kommer handla om tre filmer med satirisk touch om det brittiska samhället, den s.k. Mick Travis-trilogin. Den tredje och sista filmen kom ut 1982 och heter Britannia Hospital. Texten skrevs i februari 2004.

Detta är Lindsay Andersons tredje film i den inofficiella trilogin om det engelska samhället, där Malcolm McDowell återigen har en av rollerna. Efter att ha avhandlat bl a skolsystemet och arbetsliv/karriär i de tidigare filmerna har nu turen kommit till sjukvården.

Sjukhuset Britannia Hospital har stora problem. Demonstranter har samlats utanför sjukhuset, läkarna är ovilliga att arbeta och kökspersonalen strejkar. Det klagas på att de privilegierade och rika får specialbeställd frukost med anklever levererad till sin del av sjukhuset medan läkarna knappt opererar vanligt folk som behöver det. Samtidigt ska en ny avdelning invigas av Drottningen. Chef för denna avdelning där märkliga experiment sker är professor Millar som faktiskt är med i O Lucky Man! också. I den filmen är han chef för det forskningsinstitut som Mick Travis (McDowell) lyckas fly ifrån. Även i Brittiska sjukan hamnar Travis i händerna på denne professor med storhetsvansinne.

Trots att jag tyckte att Brittiska sjukan var sämre än sina föregångare var det ändå roligt att se den. Vad är sämre? Ja, på nåt sätt känns den inte lika stark i de bisarra situationer som ändå uppstår i filmen. Den känns lite övertydlig. Främst då karikatyren professor Millar som ändå är ganska komisk i sin galenskap. Hans experiment och hela hans uppträdande känns lite löjligt, och jag tror tanken var att det skulle kännas läskigt snarare. Sen har Malcolm McDowell en ganska liten och nedtonad roll. I O Lucky Man! är det han som utgör fokus och är den röda tråden. Här känns det som han har blivit inskriven i filmen bara för att han ska vara med. Lite synd eftersom han i både If…. och O Lucky Man! bidrog till den speciella stämning som finns i dessa filmerna. Det öde som han råkar ut för i Brittiska sjukan är…. ja, smått bisarrt.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

PS. Jag kan inte låta bli att bifoga denna bild från filmen och samtidigt fråga vem det är till höger i bilden? Ja, visst är det han och han är alltså med i denna brittiska prettofilm. Härligt!

O Lucky Man! (1973)

Medan jag är nere i Malmö och njuter av Filmdagarna så passar jag på att skicka ut några gamla preblogg-recensioner och det kommer handla om tre filmer med satirisk touch om det brittiska samhället, den s.k. Mick Travis-trilogin. Den andra filmen är O Lucky Man! från 1973. Texten skrevs i februari 2004.

Lindsay Anderson och Malcolm McDowells andra film ihop efter If…. (1968). Efter att ha sett If…. precis innan inser jag att det egentligen inte är en uppföljare i vanlig mening. Även om huvudpersonen Mick Travis har samma namn som i If…. så känns det inte som en fortsättning (tilläggas kan att Travis blev Travers i If…. vilket tydligen var ett misstag).

I O Lucky Man! är huvudpersonen Travis i början av filmen lärling för att bli kaffeförsäljare för Imperial Coffee. Efter att Imperials toppförsäljare hoppat av får Travis uppdraget att täcka, det tydligen viktiga, nordöstra England. Detta blir början på en märklig odyssé genom England för vår ”hjälte”. Travis hamnar på alla möjliga bisarra ställen: strippklubbar, hemliga militärfabriker, skumma forskningscentrum, etc.

Det är andra gången jag ser filmen på ungefär ett år och det är bara att konstatera att det är en helt unik film som är smått bisarr men med en skön känsla. Den innehåller en hel del svidande kritik mot dagens samhälle. Inte mycket har ändrats sen 70-talet (min kommentar: jo, det har det i  många avseenden men inte alla). McDowell är perfekt som Travis och snobbigt läskig på nåt sätt. Mängder av personer passerar revy och många skådisar spelar flera roller. Kul är att en ung Helen Mirren syns i en framträdande roll.

Emellanåt får vi se liveframträdanden av Alan Price (tydligen från gruppen The Animals) som specialskrivit musiken i filmen. ”Poor People” var en riktigt skön poplåt (min kommentar: med en tankeväckande text). Dessa musikinslag passar av nån anledning perfekt in i filmen. Jag vet att en del irriterar sig på dem men jag tyckte de var sköna. Många skådisar från If…. syns också här, liksom Philip Stone som även figurerar i Kubricks A Clockwork Orange, Barry Lyndon och The Shining (Delbert Grady, den gamle yxhuggande vaktmästaren). Filmen är lite av en utmaning då den är lång och har en ganska spretig handling men är klart sevärd!

Nu återstår bara Brittiska sjukan (Britannia Hospital, 1982) så är Anderson/McDowells filmtrilogi fullbordad.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

<spoiler>
I If…. ledde Travis ett väpnat uppror på en internatskola men man fick aldrig se upplösningen på det hela eller överhuvudtaget veta vad som egentligen hände. I O Lucky Man! berörs inte detta alls, förutom möjligtvis vid ett förhör efter att Travis blivit gripen på förbjudet område. Eller? Är det nån som minns det där förhöret? Nämner de inte ett skoluppror då?
</spoiler>

If…. (1968)

Medan jag är nere i Malmö och njuter av Filmdagarna så passar jag på att skicka ut några gamla preblogg-recensioner och det kommer handla om tre filmer med satirisk touch om det brittiska samhället, den s.k. Mick Travis-trilogin. Först ut är If…. från 1968. Texten skrevs i februari 2004.

If…. ingår i en serie av tre filmer av regissören Lindsay Anderson där vi får följa rollfiguren Mick Travis i olika perioder av hans liv. Travis spelas i alla tre filmer av Malcolm McDowell (A Clockwork Orange). De två övriga filmerna är O Lucky Man! (1973) och Brittiska sjukan (Britannia Hospital, 1982). I den här första delen är det det engelska utbildningssystemet som avhandlas och vi möter Mick Travis som student på en internatskola för pojkar. Här förekommer inte bara pennalism utan den är organiserad in i minsta detalj. Travis och några till är ganska less på det hela.

Det som jag tycker utmärker If…. är de smått surrealistiska inslagen som ger filmen en märklig overklighetskänsla. Just dessa inslag tycker jag är de bästa. Det finns bl a några sköna scener där Travis och en studentpolare lämnar skolan, stjäl en motorcykel, åker ut på landet och hamnar slutligen på ett kafé där de träffar en tjej som också vill åka lite motorcykel. Kanske inte surrealism direkt men en annorlunda sekvens som stack ut. Precis som Czechflash (min kommentar: aka Movies – Noir!) la jag märke till att själva upproret i slutet avhandlades väldigt snabbt. Det var nog inte tänkt att vara spännande på ett vanligt thrillersätt. Det kändes nästan som parodi à la Monty Python tyckte jag.

När det gäller Ondskan (min kommentar: jämförelser gjordes mellan filmerna eftersom Ondskan var aktuell när texten skrevs) så vet jag inte om den filmen lånat så mycket från just If….. Ok, temat är ju likartat men filmen Ondskan bygger ju på Jan Guillous självbiografiska roman (som alla vet förstås). Pennalism är en universell företeelse.

<spoiler>
En scen som jag skrattade åt var när prästen plötsligt dök upp ur den stora ”byrålådan” inne hos rektorn för att pojkarna skulle be om ursäkt för det som hände under krigsövningen.

Jag noterade att man nästan inte fick se nån som blev träffad och dog under striden i slutet (ja, förutom rektorn som blev träffad mitt i pannan förstås). Undrar vad det berodde på. Det sköts en massa, men inga blev liksom träffade.
</spoiler>

Innan jag läste på om filmen så trodde jag att Lindsay Anderson var en kvinna. Nu kom jag på en annan man med det förnamnet. Nämligen Lindsay Buckingham från Fleetwood Mac. Hur som helst, If…. är en klart sevärd film som jag ändå inte tyckte var en fullträff. Det hände oväntat lite, speciellt jämfört med den mer bisarra O Lucky Man!. Jag måste även säga att Malcom McDowell har en helt egen skådespelarstil. I de tre filmer jag nu har sett med honom så är det nåt lite, jag vet inte, lite obehagligt över honom på nåt sätt. Svårt att förklara, men han har en egen stil helt klart. Nån sorts blandning mellan fjant och rebell.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Network (1976)

Imorgon onsdag publicerar jag och några andra filmbloggare våra topplistor över 1976 års bästa filmer. Av den anledningen har jag grävt fram några gamla preblogg-texter om filmer från just ’76. Kanske kommer de med på min lista, kanske inte. Sista filmen ut är Sidney Lumets Network. Texten skrevs i mars 2004.

En gammal nyhetsuppläsare, Howard Beale (Peter Finch), sjunger på sista versen, tittarsiffrorna sjunker, och han får till slut sparken. Om två veckor ska han göra sin sista sändning är det tänkt. Men det slår slint i huvudet på gamle Howard och han annonserar i stället i direktsändning att han tänker begå självmord i ett kommande program. Det hela resulterar i att Beale inte blir sparkad utan får i stället ett eget program där han får ge utlopp för sitt missnöje med allt och alla. ”I’m as mad as hell, and I’m not going to take this anymore”.

Sidney Lumet hade en intensiv period under 70-talet med många filmer och bra filmer dessutom (Serpico, Dog Day Afternoon bl a). Mmm, jag tyckte Network var en schysst satir över mediesamhället, jakten på tittarsiffror och den dokusåpavärld vi lever i idag. William Holden gjorde en bra insats som nyhetschefen Max som blir less på jakten på tittare och hoppar av. Han påminner en hel del om Philip Baker Hall och om filmen hade gjorts idag hade Hall varit klipp och skuren för rollen. Faye Dunaway gör även hon en stark insats som programutformare på tv-kanalen. Hon lever verkligen för tv och på kuppen förlorar hon sig själv. Rollen fick hon en Oscar för. Finch fick för övrigt också en Oscar och slog därmed ut Robert De Niros tolkning av Travis Bickle i Taxi Driver. Just det, jag höll på att glömma Robert Duvall också… Ja, det var överlag bra skådisar. Det fanns en hel del underbara monologer också. Bl a hade högste chefen, spelad av Ned Beatty (Deliverence), en schysst utläggning för Howard där han förklarar för honom vad han egentligen ska säga i sitt program. Fyra tv-apparater av fem möjliga till Network.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Thank You for Smoking (2005)

AaaaronJag tror det här var den andra filmen (efter Undergången) som jag såg med min torsdagsbiokompis Anders. Med jämna, eller ojämna, mellanrum går jag och Anders på bio på torsdagar och tittar på FILM. Ofta prettofilm, ofta anime, ofta bröderna Coen – och nu senast PTA:s Inherent Vice. Recensionen av Thank You for Smoking skrevs i september 2006.

Jag gick på bio och såg den politiskt inkorrekta satiren (doh, om den inte vore politiskt inkorrekt så vore det väl inte en satir) om lobbyister i USA. Jag gillade mycket i filmen. Dialogen och skådespelarinsatserna imponerade, främst då Aaron Eckhart som den leende ordbajsaren Nick Naylor, som lobbar för tobaksbolagen och det förträffliga med att röka – eller i alla fall det förträffliga med att ha friheten att kunna välja att röka ihjäl sig om man så önskar. Luncherna med de andra lobbyisterna (alkohol och vapen), spelade av Maria Bello (som jag nästan alltid gillar) och David Koechner, är riktigt underhållande. Roligast tyckte jag nog ändå Nicks besök hos Rob Lowe i Kalifornien var. Här gör tv-stjärnan Adam Brody en rolig insats som Lowes hyperinne och snabbpratande assistent. Värda att nämna av skådisarna är också William H. Macy (som nipprig senator) och veteranen Robert Duvall (som allsmäktig tobakskung).

En brist i filmen är Katie Holmes som på nåt sätt inte passar in i sammanhanget. Hon känns fortfarande som tagen ur en ungdomsserie på tv (vilket väl i och för sig är just det hon är). En annan brist är att Nicks son (Cameron Bright) är så där lillgammal som barn ibland kan vara i (amerikanska) filmer. Jag fick lite obehagliga Haley Joel Osment-vibbar här. Nåja, snart upptäcker ju Cameron knark så då slipper vi honom (för att vara lite satirisk själv). Jag vet inte om en satir behöver ha en poäng men jag kände lite att jag saknade just en poäng efter all smart dialog. Jag tyckte filmen rann ut i sanden och att satirsäcken aldrig riktigt knöts ihop, och betyget blir därför en stark trea istället för en svag fyra.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

#SFF14: Nightcrawler (2014)

sff_logoNightcrawler blev den sista filmen som vi filmspanare såg i lördags under vårt Stockholm Filmfestival-bonanza, och det blev den klart bästa filmen. Jake Gyllenhaal spelar… ja, vad är det för rollfigur han spelar? Är han en simpel tjuv (som i början av filmen) eller en mer komplex skojare? I vilket fall som helst så är han fullkomligt störd i huvudet och saknar de mentala spärrar som stavas mänsklighet.

Nightcrawler utspelas till största delen nattetid i Los Angeles där Gyllenhaals rollfigur Lou åker omkring för att fånga de senaste tragiska händelserna som han sen säljer vidare till ”nyhetsprogram” på teve. Bäst säljer mord på välbärgade vita i trygga och rika bostadsområden. Men även en helt vanlig bilkrasch med människor som kämpar för sitt liv ”live” funkar och kan ge litet kosing.

Nightcrawler

Jag gillade filmen direkt. Den är snygg. Den utspelas som sagt nattetid. Det körs bil. Jag vet inte vart den ska ta vägen. Rene Russo är bra och enligt uppgift 60 år gammal. Men så gillade ju Gyllenhaals rollfigur enligt egen utsago äldre kvinnor, och kanske plastikopererade sådana? Hur som helst, jag tycker alltid det är litet tråkigt när äldre skådisar (gäller bägge könen) ser ut som silikondockor. Med det sagt, så gör Rene en perfekt och kongenial insats. Hon passar suveränt i rollen som tv-producent som ständigt letar efter något som kan få tittaren att fortsätta titta.

Nightcrawler är en rolig, supersvart och bitsk satir över ett mediesamhälle som gått överstyr. Ja, jag tyckte den alltså var rejält rolig. Jag skrattade högt ett antal gånger, och det är alltid ett högt betyg till en film.

Jake Gyllenhaal. What the fuck?! Han är smal, spinkig, i det närmaste sjukligt utmärglad med stora ögon som stirrar galet. Hans ansikte är som besatt. Besatt av att lyckas.

Filmen lyckas i alla fall.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

filmspanarna_kvadratVad tyckte mina filmspanarkompisar om Nightcrawler? Ville de sänka ner Jake Gyllenhaals rollfigur i en tunna med regnvatten eller bara boxa honom i magen?

The Nerd Bird
The Velvet Café
Fripps filmrevyer
Har du inte sett den? (Carl bloggar)
Movies – Noir
Fiffis filmtajm

Om visningen: Jag tror inte det hände något speciellt på den här visningen. Efter att ha lidit av Träsmakus Absurdus på Reflexen i Kärrtorp så kändes Park för en gångs skull som rena loungen. Jo, förresten, av någon anledning tog det en evig tid för filmen att börja, och det lustiga var att filmfestivalens personal skyllde på publiken (!) för förseningen. Haha, hilarious. Dessutom kallade volontären regissören för Tony Gilroy när det som alla vet var brodern Dan som stod för regin. Men det var ett lätt misstag att göra. Dan är ju betydligt mer okänd än sin bror.

Filmen fick en ganska lång applåd när den var slut. Välförtjänt.

(Svenskt ord för hilarious, Sofia? Google Översätt föreslår: munter, rolig, lustig, festlig, glad men jag tycker inget är riktigt rätt. Jag menar ju roligt men med en sorts negativ eller galen klang.)

%d bloggare gillar detta: