The Ballad of Cable Hogue (1970)

Nej, det handlar alltså inte om bröderna Coens senaste film, westernantologin The Ballad of Buster Scruggs, som ju nu går att se på Netflix. Men en ballad handlar det om, en ballad av Sam Peckinpah från 1970. Min text om The Ballad of Cable Hogue skrevs i oktober 2006.

Jag har sett en Sam Peckinpah-rulle där Jason Robards (inte helt ung men i alla fall yngre än i Magnolia) spelar titelrollen som en ganska misslyckad figur som efter att av sina två ”kompanjoner” blivit lämnad att dö i öknen dock har tur och stöter på ett vattenhål. Efter att ha lyckats låna pengar startar han upp en rastplats för diligensen som kör förbi precis intill. Han blir kär i glädjeflickan i den intilliggande byn samtidigt som han hela tiden har slutmålet att hämnas på de två som lämnade honom att dö.

Det här var en film som helt levde på Jason Robards insats som den i slutändan sympatiske karaktären Cable HogueHogue är en inte helt smart person men han är ruggigt envis och målmedveten och nånstans har han ett hjärta av, om inte guld så i alla fall kattguld. Själva historien tyckte jag inte var speciellt engagerande, det hela rullar på utan nån vidare intensitet. Det är varken spännande, gripande eller actionpackat, däremot fånigt ibland, charmigt ibland, och med en del sköna karaktärer. Lite kul var att den s.k. slow motion-mästaren Peckinpah här använde sig av uppspeedad hastighet i en del scener (det var då det var fånigt). Betyget kan inte bli högre än en normal trea, på gränsen till en svag trea.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

The Old Man & the Gun (2018)

Robert Redford, vilken charmör till skådis han ändå är! The Old Man & the Gun sägs vara hans sista film, i alla fall om man ska tro honom själv. Han ska tydligen ta upp sitt måleri igen på äldre dagar. Ett citat från en artikel från 2016 skvallrar ändå om att skådespelardörren inte är helt stängd.

”It’s just me, just the way it used to be, and so going back to sketching – that’s sort of where my head is right now. So, I’m thinking of moving in that direction and not acting as much.”

Jag litar ändå mer på Redford än på andra som hotat med att sluta *host*Steven Soderbergh*host*. Redford är ändå över 80. Men som sagt, jag tror inte det är definitivt med tanke på avslutningen ”…not acting as much”.

The Old Man & the Gun är en film om världens snällaste bakrånare. Om den verkliga personen, Forrest Tucker, var lika mysig, snäll och charmig som det framställs i filmen, det vet jag inte, men filmen bygger alltså på verkliga händelser. Fast jag har svårt att tro att en person som åker in och ut ur finkan genom hela livet och ägnar dagarna åt att råna banker verkligen kan framstå som så mysig som Redford gör i The Old Man & the Gun.

Filmen innehåller väldigt tydliga metaaspekter. Detta är Redfords svanesång, en sorts sammanfattning av och hyllning till hans karriär som skådis. Film och verklighet flyter ihop.

De bästa scenerna är de när Redford träffar och flörtar med Sissy Spaceks rollfigur. Jag hade kunnat hänga hur länge som helst vid sidan om när de båda sitter och småpratar på ett fik. Det är bara att sitta där i ett diner-bås intill och njuta av det lättsamma samtalet och skådespeleriet från de båda.

I en sidohistoria i filmen får vi även följa en polis, spelad av Casey Affleck, som är Redford i hälarna. Även den här storyn är mysig och snäll. Affleck har ett trevligt förhållande med sin fru och sina små barn. Det förekommer inget stort drama. Alla är snälla.

De enda skotten som hörs i filmen är knallar från avgasrör. Vi får vid ett tillfälle se resultatet av ett skott då en av Redfords kumpaner, spelad av Danny Glover, har fått ett sår i en av sina love handles. Den tredje medlemmen av Redfords gäng spelas av en vithårig Tom Waits. Ja, de tre är sannerligen The Over-the-Hill Gang.

Det blir inte mysigare än så här tror jag, i alla fall inte i en film om bankrånare. The Old Man & the Gun är som en antites till Heat. Alla är snälla och Waingro lyser med sin frånvaro.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Söndagar med Bergman: Sommarnattens leende (1955)

Sommarnattens leende såg jag första gången 2003 och det var också då jag skrev min lilla text nedan. I somras visades den igen på SVT och jag såg om stora delar av den, dock inte hela filmen för att slippa skriva ett helt nytt omdöme. 😉 Jag ser i texten att jag var lite skeptisk över det teatrala och överdrivna. Den här gången var det ju det som var behållningen. Det ska vara så. Det är en del av grejen. Det är en härligt rapp och ordrik dialog som framförs av främst Eva Dahlbeck, Gunnar Björnstrand och överspelarnas överspelare Jarl Kulle. Jag hade riktigt kul och om jag skulle sätta betyg på nytt (men det kan jag inte eftersom jag inte såg hela filmen) så skulle det bli en stark trea denna gång.

Jag har sett Sommarnattens leende från 1955. Det är en av Bergmans komedier (ja, han gjorde faktiskt såna också!) och handlar om en viss (ca 50-årig) advokat Egerman (Gunnar Björnstrand) som har en 20-årig son från ett tidigare äktenskap och nu är gift med en flicka, Anna, på strax under de 20. Egerman har även en (f.d.) älskarinna i form av skådisen Desiree (Eva Dahlbeck). Desiree i sin tur vänstrar med officeren Carl Magnus, skönt överspelad av Jarl Kulle. Carl Magnus fru Charlotte är dessutom väninna med Egermans unga fru Anna. Under en sommarhelg på en herrgård på landet träffas alla och relationerna sätts på spel.

Nja, jag tycker nog Bergmans mer allvarliga filmer är bättre. Jag tyckte i och för sig att En lektion i kärlek var småkul, liksom Sommarnattens leende, men de känns båda lite konstlade på nåt sätt. Det är överspelat och teatralt. Men trots allt sevärt. Jarl Kulle har en rolig replik:

”Jag tolererar att man vänslas med min hustru, men rör någon vid min älskarinna blir jag en TIGER!”

Hehe, lustigt. Nåväl, betyget blir 3-/5. Rysk roulette förekommer för övrigt helt oväntat i filmen.

Förresten, Ulla Jacobsson som spelar den unga frun Anna var väldigt söt. Bergman verkar ofta använda sig av vackra kvinnor i rollerna, och sen gifter han sig med dem också!

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Några ytterligare kommentarer som skrivs i nutid. Just den där repliken som jag citerade ovan återkommer ju i filmen men i annan form från samma rollfigur. Då säger han:

”Jag tolererar att man vänslas med min älskarinna, men rör någon vid min hustru blir jag en TIGER!”

Slutligen så säger skrönan, förmodligen ivrigt påhejad av Bergman själv, att han inte hade en aaaaning om att filmen hade skickats ned till Cannes för att tävla där. Sen sitter han på dass hemma i Sverige och läser tidningen och ser en rubrik om att en svensk film vunnit i Cannes. Vilken film kan det vara undrar Bergman och läser vidare och upptäcker att det är Sommarnattens leende.

Gunnar Björnstrand pratar i nattmössan

A Star Is Born (2018)

Jag hade inga som helst förväntningar på A Star Is Born. Jag har inte sett nån av de tidigare versionerna av filmen. Jag är inte nåt vidare fan av musikaler. Fast just där har vi ju en positiv sak med 2018 års version: det är inte en musikalfilm utan en musikfilm. Stor skillnad! Det är en film som handlar om musik men vi slipper det eländiga med att rollfigurer börjar sjunga när de egentligen pratar. Detta otyg!

Det är bra det här med låga förväntningar, eller i det här fallet inga förväntningar. Det är svårt att bli besviken då och jag blev inte besviken. Nej, snarare positivt överraskad över filmen.

Öppningen är strålande. Vi kastas direkt in på scenen, bokstavligen. Vi är tillsammans med Bradley Coopers countryrockande Jackson Maine på en konsert. Basen pumpade och gitarren ylade i salong två på Victoria. Man riktigt kände hur svetten lackade. Just detta är nåt filmen helt klart har lyckats med: att fånga stämningen för en artist som står på scenen framför en stor och högljudd publik.

Jag såg ett avsnitt av The Graham Norton Show med både Bradley Cooper och Lady Gaga som gäster och Bradley, som ju här begår sin regidebut, berättade om vart han fick inspirationen till att göra filmen ifrån. Tydligen hade Bradley varit backstage på en Metallica-konsert. Ja, eller han hade snarare varit på scenen bakom Lars Ulrich och hans trumset. Det hade varit en intensiv upplevelse att se svetten rinna nerför Lars nacke och nåt som han ville fånga på film. Och det lyckas han alltså bra med.

Efter denna intensiva inledning introduceras vi till sångerskan Ally som ju, vilket alla vet, spelas av Lady Gaga. Jack stapplar efter konserten in på en bar för att tillgodose sitt alkoholbehov. Det visar sig att han hamnat på en dragbar där Ally sjunger Édith Piaf. Ally sjunger så bra att Jack i princip börja stalka henne för att få Ally att börja sjunga sina egna låtar. Till slut ger Ally med sig och blir influgen med privatjet till en av Jacks konserter och efter det förändras hennes liv för alltid.

Det finns mycket att gilla med filmens inledning. Musikscenerna är mycket bra och Lady Gaga har en pipa som inte går av för hackor. Dessutom visade hon sig vara en riktigt bra skådis också. Eller så är hon bra på att spela sig själv helt enkelt. Allys story i filmen påminner säkert en hel del om Lady Gagas egen historia, i alla fall till viss del. Det finns en intressant meta-aspekt här som jag inte kan låta bli att fundera över.

Tyvärr tycker jag filmen tappar i tempo och jag mitt intresse en bit in. Så länge det handlade om Allys osäkerhet och tro på sig själv så var jag helt med på noterna (ehe). När sen Ally börjar samarbeta med en agent och ska göras om, popifieras, så kändes filmen inte alls lika äkta och engagerande. Den där agenten var en stereotyp, en elaking som vill utnyttja sin artist för egen vinning.

I den senare delen av filmen blev det även mer fokus på Jacks problem med droger och alkohol och det var kanske inte så intressant att följa i längden. Dessutom vet jag inte heller hur trovärdig Bradley Cooper var som avdankad och alkad artist med sina bländvita tänder, solariebruna hy och antydan till tvättbräda på magen. Postitivt var dock att Bradley överraskade med att faktiskt kunna sjunga, så på det sättet var han trovärdig som artist.

En detalj som jag tycker filmen är luddig med är vad Ally (och filmen själv) tycker om hennes nya stil med mer poppig musik och dansare. Jack är tydlig med att han tycker att Ally inte är sig själv. Men vad tycker filmen och vad tycker Ally själv. Det framgår aldrig riktigt. Man tangerar vid det men det blir aldrig tydligt, vilket jag tyckte kändes ouppklarat och därmed otillfredsställande.

Ett stort plus var att standup-favoriten Dave Chappelle dök upp i en liten biroll i en mysig sekvens där Chappelle droppade en del visdomsord. Och sist men inte minst så är ju Sam Elliott med och det är ju aldrig fel.

Jag ger A Star Is Born tre stabila och möjligen på sin höjd lite fuktiga näsdukar.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

A Star Is Born var månadens filmspanarfilm och kolla nu in vad mina spanarvänner tyckte om den. Lyckades Lady Gaga röra dessa luttrade filmtittare till tårar med sin känslomässiga sång? Om jag säger att det gräts en hel del i den välfyllda salongen på Victoria så är det nämligen ingen överdrift.

Sofia
Fiffi
Carl

En stjärna som aldrig blev en stjärna: Eva Cassidy.

Söndagar med Bergman: Kvinnodröm (1955)

Som jag skrev förra söndagen så gjorde Bergman på 50-talet tre komedier i rad. Först ut var En lektion i kärlek, vilket var en helt ok rulle. Det är ju svårt att misslyckas när man har Gunnar Björnstrand och Eva Dahlbeck i rollbesättningen. Fast, jo, det kan man tydligen. Dagens film, En kvinnodröm, blev nämligen en rejäl trampmina för mig när jag såg den under den där Bergman-sommaren 2003.

Kvinnodröm handlar om två kvinnor: en ung modell, Doris, och en modefotograf, Susanne, som åker till Göteborg för ett fotojobb. Där vill Susanne träffa en gift man som hon haft en affär med tidigare och nu är besatt av. Doris gör precis innan resan slut med sin pojkvän och träffar i Göteborg en gubbe som till synes utan anledning vill köpa dyra klänningar och smycken till henne.

Jag tyckte att det här var en löjlig, fjantig och nästan pinsam film där speciellt Harriet Andersson som Doris är jobbig och spelar över. Som hon är i filmen kan inte nån vara, inte ens på den tiden. Eva Dahlbeck (Susanne) är bra i filmen, bl a i en telefonscen där hon ringer och vädjar till sin f.d. älskare. Men manuset är för dåligt helt enkelt. Det känns osammanhängande och bara fjantigt (jag har visst sagt det tidigare, men det en fjantig film). Betyget blir 1+/5 och det är den klart sämsta Bergmanfilm som SVT visat hittills. Även i denna film röker alla konstant. Jag känner igen detta fenomen även från amerikanska filmer från samma tid.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Jag kallar denna ”A Break Before The Shoot”. Fasiken, det känns som bilden är från en bättre film.

Juliet, Naked (2018)

Juliet, Naked inleds på exakt samma sätt som en annan film som jag såg under Malmö Filmdagar. Precis som i A Simple Favor börjar nämligen Juliet, Naked med att vi får se ett klipp från en av huvudpersonernas YouTube-kanal. Där slutar dock likheterna och det till Juliet, Nakeds fördel. I A Simple Favor handlade det om en mamma-vlogg. Här är det musik som är ämnet och mer specifikt ett intresse för en viss (fiktiv) artist vid namn Tucker Crowe (Ethan Hawke).

Den mytomspunna Tucker Crowe gav ut ett album, utnämnt till ett mästerverk av fansen, för över 20 år sen men sen försvann han spårlöst. (Hmm, varför tänker jag på Searching for Sugar Man?) Den som är besastt av Tucker Crowe är Duncan, spelad av brumbjörnen Chris O’Dowd (en perfekt casting!).

Duncans flickvän är Annie (Rose Byrne) och pga av diverse anledningar blir Annie och Tucker brevvänner (ja, fast via e-post förstås). Distanstycke uppstår och det ena leder till det andra och så sitter Tucker på ett plan på väg från USA över pölen till England där Annie och Duncan bor. Fast det vet inte Duncan om… Ja, ni hör ju. Romantik, förvecklingar, humor, USA vs England, hitta-sig-själv, musiknörderi – och ett hajöga.

Jag älskar den här filmen. Ja, det var så rackarns skönt och mysigt att se den att jag gjorde en sån där inverterad bounce-rörelse med armarna när jag kom ut från visningen.

Det är inte ofta jag verkligen uppskattar komedier. Jag skrev lite om det i min recension av The Edge of Seventeen (vilket för ovanlighetens skull var en komedi/dramakomedi som definitivt gick hem hos mig). Juliet, Naked är en härlig komedi med värme. Humorn uppstår när våra rollfigurer befinner sig i udda situationer som tillkommer på ett naturligt sätt. Humorn är av det slaget som perfekt känner av vår samtid och liksom petar på oss. Lite som att filmen säger: ”Hallå! Känner ni igen er, eller?” Ja, vi gör nog det.

Jag tycker Juliet, Naked får till sin beskrivning av vårt sociala medier-samhälle med YouTube-kanaler, Twitter-drev, troll på nätet och den svartvita polemik som förekommer där. Det är inte vanligt på film. Det brukar ofta vara överdrivet och framställt på helt fel sätt. Här görs det med enkelhet och rätt ton utan att man gör nån grej av det.

Jag tror jag gillar brittisk humor lite mer än amerikansk, säger i alla fall min magkänsla. Jag får för mig att brittisk humor är lite mer jordnära, lite varmare, mer mänsklig kanske. I Juliet, Naked får vi kanske en perfekt mix då USA och England möts, åtminstone i form av filmens rollfigurer. Just det där är väl ett klassiskt upplägg i romantiska komedier. En amerikan är i England och träffar kärleken. Notting Hill och så en film med Kate Winslet poppar upp i mitt huvud. Fast i filmen med Winslet är det hon som åker från England till USA och träffar Jack Black. Hmm, vad hette den?

Juliet, Naked är en underbar film. Den har värme, humor men allt blandas upp med allvar och en äkta mänsklighet. Det är en perfekt mix. Jag gillar även att den mot slutet tar en del oväntade vägar och på ett sätt slutar mitt i handlingen.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_halvbetyg_tomsep

bioJuliet, Naked har premiär idag och för mig känns filmen som ett klockrent biobesök. Jag garanterar att du kommer att må bra efteråt. Det gjorde i alla fall jag.

Länkar till fler som skriver om Juliet, Naked hittar ni nedan:

Fripps filmrevyer
Rörliga bilder och tryckta ord
Fiffis filmtajm

Dog Days (2018)

Under förra årets Malmö Filmdagar såg jag filmen Home Again med Reese Witherspoon. Det var en helt galet sockrig och överdriven romantisk komedi. På nåt märkligt sätt, kanske just pga det överdrivet söta, så funkade den på mig. Jag hade aldrig tråkig utan satt roat och skakade på huvudet åt alla montage med mysiga middagar på innergårdar belysta av det varma skenet från papperslyktor på linor.

Vilken film från årets Malmö Filmdagar förtjänar titeln Årets Home Again? Jo, den film det handlar om idag, nämligen den romantiska hundfilmskomedin Dog Days. (Nej, Ulrich Seidl har inget med den här filmen att göra.)

Dog Days inleds på botten. Jag finner den usel. Det är en snuttifierad multihistoriefilm där sekvenserna från varje del är alldeles för korta för att man ska få nån känsla för historien och rollfigurerna. Det är meningslösheter staplade på varandra.

Det som knyter ihop de olika rollfigurerna är deras hundar. Ja, det är i alla så man kan se på det hela om man är snäll. I själva verket är hundarna relativt poänglösa. De fungerar som manusprylar som på ett krystat sätt för handlingen framåt. Exakt samma film hade nog kunnat göras utan hundarna med bara några få och små omskrivningar i manus.

Av de olika historierna så får man väl ändå säga att den med tv-programledaren Elisabeth (Nina Dobrev) är den viktigaste. I ett klassiskt romantiskt komedi-upplägg inleder Elisabeth ett förhållande med Jimmy (Tone Bell), sin nyblivna och inte helt emotsedda kollega på morgon-tv-programmet som hon leder. Börjar deras relation med att de gnabbas? Blir de kära ändå? Blir det sen en fnurra på tråden pga ett missförstånd? Blir de ihop igen på slutet i direktsänd i tv? Ja, säger du?! Nämen, hur visste du det?

Ganska långt in i filmen så uppskattar jag inte dessa banala tramsigheter som vi bjuds på i stora lass i form av förutsägbara scener utan nerv. Men plötsligt, och jag vet inte om den arla morgonstunden i Malmö spelade in, så tryckte filmen på knappar jag inte ens visste fanns. Det är supersmörigt men det spelade inte nån roll eftersom knapparna blev intryckta.

En gammal sorgsen änkling vars enda sällskap är hans kära bulldogg blir av med sin fyrbenta vän när den rymmer. Den hittas av ett par som precis adopterat en ung flicka, en flicka som kommer ut från sitt skal när hon får träffa bulldoggen. Sen måste familjen lämna tillbaka hunden när de inser att den tillhör någon annan som saknar den så så så så mycket. Åh, ni förstår ju. Känslostormarna! Kanske funkar den här delen bäst just eftersom hunden faktiskt spelar en viktig roll här.

Mot slutet hade mitt motstånd brutits ner och jag kunde t.o.m. uppskatta de andra banaliteterna. Det var som att historien om änklingen och bulldoggen fungerade som en medlare eller katalysator som fick mig att tycka att det andra tramset var charmigt snarare än… tramsigt.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_halvbetyg_tomsep

bioDog Days har premiär imorgon fredag och jag tror faktiskt jag rekommenderar ett biobesök. Det är en perfekt date-film! Mysig och helt ofarlig.

Fler som skriver om Dog Days hittar du nedan:

Har du inte sett den? (Carl)
Fripps filmrevyer

Söndagar med Bergman: En lektion i kärlek (1954)

En lektion i kärlek är en av de många filmer som jag såg när SVT körde en Bergman-retro under sommaren 2003 och av min text att döma blev jag aningen förvånad över komediinslaget och jag försökte sälja in Bergman som en komediregissör. Just En lektion i kärlek blev den första av tre komedier som Bergman gjorde under 50-talet. Efter den kom nämligen Sommarnattens leende och Kvinnodröm, men de kommer vi ju till så småningom.

En lektion i kärlek handlar om David och Marianne, ett gift par med problem. Båda bedrar varandra. När Marianne åker med tåg till Köpenhamn för att träffa sin älskare som hon en gång i tiden skulle gifta sig med och som dessutom är Davids bästa kompis dyker David upp på tåget för att försöka ordna till allt igen. Vad som hänt tidigare i deras liv visas i tillbakablickar under deras tågfärd.

Början av filmen kändes lite seg men den tar sig efterhand och jag skrattade faktiskt några gånger. Roligast var när de var hemma hos Davids gamla föräldrar för att fira hans pappas födelsedag. Riktigt kul faktiskt. Det gamla paret som gnabbas med varandra mest på skoj har varit gifta i 40 år och firar alltid födelsedagen på samma sätt, bl a med en picknickutflykt som gubben denna gång försöker slippa genom att låtsas att bilen är trasig. Han tror att han har sluppit undan, men då kommer gumman på den briljanta idén att spänna hästen för bilen. Gubben slapp inte picknicken detta året heller!

Bitvis är filmen farsartad och inte riktigt det man tänker på när man hör Bergmans namn. En annan sak som man lägger märke till är att alla röker. Hela tiden och i de flesta situationer passade det tydligen att röka på den tiden. Lustigt. Betyget blir 3/5.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Eva Dahlbeck visar upp bevisföremål 1A.

Tror ni att de kommer att få mycket läst?

Waitress (2007)

Jag letade upp en gammal recension som jag inte publicerat på bloggen än och stötte då på ett inlägg om Waitress, en film som jag såg på Stockholm Filmfestival 2007. Waitress blev den första filmen jag såg under festivalen och jag inledde det hela med en liten sammanfattning om vad som hade hänt hittills under festivalen. Texten skrevs i november 2007.

Tjoho! Då var festivalen igång. De flesta verkar gilla Wessans nya film (gissa vilken?). Czech (aka Movies – Noir) äter middag med Roy Andersson men missar Coen-brödernas nya mästerverk (?) Blood Simple 2 aka No Country for Old Men. Jojje träffar Philip Zandén (om nån nu vet vem det är?) på Kulturhuset och konstaterar dessutom att Gus Van Sant + Chris Doyle är lika med oslagbar bild- och ljudpoesi. Recension av filmen i fråga kommer snart (gissa filmen!). Jag släpar alltid efter lite med mina recensioner så här kommer mitt omdöme på den första filmen jag har sett.

Waitress är en (romantisk) indiedramakomedi där Keri Russell spelar servitrisen Jenna som gör gudomliga pajer samt har en skitstövel till man som hon planerar att komma bort ifrån. Mitt i planeringen, som innefattar vinst i Den Stora Pajtävlingen, blir hon gravid och som en följd av det träffar hon den nye doktorn i stan.

Waitress är hyfsat mysig och småputtrig och funkar som underhållning i de minuter den pågår. Ibland är den rolig, bl a är Nathan Fillion (Serenity) sevärd som tafatt doktor och 80-årige Andy Griffith dominerar som den sanningssägande Old Joe.

Jeremy Sisto (som ofta gör en illa till mods, t ex i Six Feet Under) spelar Jennas skitstövel till man och han är aningen för mycket skitstövel. Det blir mer en karikatyr, vilket kanske var meningen i och för sig?. Men det är här filmen brister tycker jag. Allt blir schablonartat. Sen finns det en hel del trådar som aldrig följs upp. Filmen håller liksom inte ihop. Vissa delar är bra men sen är det vissa delar som bara slarvas igenom och så snipp snapp snut så var sagan slut. Det känns nästan som att vissa scener inte spelats in. Jag vet inte om det hänger ihop med det tragiska mordet på regissören Adrienne Shelly (som även spelade rollen som servitriskompisen Dawn i filmen). Kanske slutarbetet med filmen påverkades?

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Adrienne Shelly

Into the Wild: Six Days Seven Nights (1998)

Six Days Seven Nights är som en filmversion av dokusåpan Robinson. Ett antal personer, i det här fallet Harrison Ford och Anne Heches rollfigurer, kastats iland på en öde ö. De ska försöka överleva, ta sig därifrån med de medel som står till buds, och så kanske det svåraste: att komma överens med varandra.

Varför hamnar de båda på ön? Jo, Anne Heches stressade New York-modemagasinsjournalist Robin ska på romantisk semester med sin blivande make Frank (David Schwimmer). Det ordinarie planet de ska flyga med den sista biten är inte på plats. Istället är det suputen och slarvern Quinn (Ford) och hans plan som gäller. Mot alla odds går dock flygturen bra

Nästa morgon ringer emellertid Robins chef (den underbara Allison Janney) och vill att hon ska sköta om en fotografering på Tahiti. Hon behöver bara flyga dit, fixa och trixa lite, och sen flyga tillbaka. Det tar bara några timmar. Yeah, sure. Quinn ställer, lite småbakis, upp som pilot. Nu går flygturen inte så bra. De hamnar i ett åskväder och tvingas nödlanda på en öde ö nånstans i Söderhavet.

Direkt när filmen börjar känner jag 90-talets vingslag fladdra. Det var ett inte helt behagligt fladdrande. Förtexternas typsnitt skriker romantisk komedi från 90-talet. Anne Heches rollfigur är så typisk: en stressad reklamare (eller om man ska kalla henne journalist) i New York med kaffe-to-go-mugg som kommer upp ur tunnelbanan och vecklar upp sin flip-mobil (!) som hennes chef ringer på.

Nu bedrog skenet ändå lite grann då Robin faktiskt inte var så stressad som det verkade och hennes chef verkade dessutom vara ganska vettig (först kändes hon som en Anna Wintour). Men ändå.

Ett sken som inte bedrog var känslan att filmen var oerhört förutsägbar i övrigt. Robin och Quinn gnabbas med varandra en masse inledningsvis men mjuknar givetvis och tycke uppstår. Samtidigt inser både Robin och vi tittare att fästmannen Frank är en tönt. Ja, publiken vet det redan från början eftersom Frank spelas av den sagolikt irriterande David Schwimmer (he’s no friend of mine).

Åh, gah, vad jobbig Schwimmer är. Han spelar och pratar hela tiden som om hans motspelare är barn. Det är för övrigt samma problem som jag har med en sån som Erik Haag. Prata med mig som om jag vore vuxen och inte med din barnsliga och fåniga röst, människa! Det känns bara krystat.

Filmens A-handling, med Robin och Quinn, på ön är en trea (kanske med plus i kanten t.o.m.) om jag ska sätta betyg. Det är en sevärd äventyrskomedi och med ett roligt samspel mellan de båda. Heche är en härlig komedienn (synd att hon delvis försvann från rampljuset) och Ford funkar som vrång och vresig pilot med hjärtat på det rätta stället (givetvis).

B-handlingen med Schwimmer och Quinns voluptuösa ”flygvärdinna” Angelica är både fånig och sexistisk och sänker filmen totalt. De två är kvar på turistön och… vad ska man säga… tycke uppstår.

Filmen är väldigt snäll. Det dyker upp ett gäng farliga pirater som Robin och Quinn får fajtas mot, men det känns aldrig som att de är i fara. Jag får för övrigt aldrig känslan av de är i fara överhuvudtaget. Den där öde ön verkar vara rena resorten och jag vet inte hur mycket utrustning Quinn hade i sitt plan, men det var mycket. Och Heche verkar ha plockat med sig mängder med schampo och smink.

Snäll är filmen alltså, men det hindrar inte att dialogen är fylld med sexuella anspelningar från början till slut. Detta var uppskattat eftersom det lyfte filmen från snäll till något med lite mer edge om man lyssnar ordentligt.

Förra gången jag såg filmen så tyckte jag det var en ganska mysig romantisk äventyrskomedi och gav den en stark trea. Jag tycker fortfarande det är en ganska mysig romantisk äventyrskomedi men jag har tydligen blivit mer känslig för rasistiska (de där piraterna) och sexistiska inslag. En stark tvåa blir betyget idag.

Betyg 2012:

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Betyg 2018:

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep


Fyra vilda saker

Utlösande händelse: Flygkrasch.
Miljö: Söderhavsö med sandstränder, hav, djungler och berg.
Djurattacker: En ål slingar sig upp för Heches kortbrallor efter att ett vildsvin skrämt ner henne i en damm. En skorpion bosätter sig i Heches nytvättade hår. I bägge fallen kommer Ford till undsättning. Även mänskliga skurkar attackerar.
MacGyver: Mm, en del. Kamouflage för att döda påfågel och tillagning av densamma. Knopar och träkonstruktioner. Man gör om det kraschade planet till ett pontonplan med hjälp av delar från ett japanskt plan från andra världskriget som man hittar på ön.

%d bloggare gillar detta: