Band Aid (2017)

Filmfestivalens sista dag inleddes på den stora salongen med det lilla benutrymmet (Saga alltså) med en quirky och mysig indie-komedi, vilket kändes perfekt för en lunchvisning på en söndag. Band Aid, som filmen heter, handlar om ett par som kommer på den briljanta idén att lappa ihop sitt förhållande genom att starta ett band och skriva låtar om sina gräl. Anna (Zoe Lister-Jones) spelar bas, Ben spelar gitarr (Adam Pally), båda två sjunger och som trummis anlitar de sin något märklige granne Dave (Fred Armisen).

Det finns egentligen inget att inte gilla med den här filmen. Multitalangen Zoe Lister-Jones, som även skrivit och regisserat, och Adam Pally har en bra kemi, även när de grälar, och känns som ett riktigt par. De känns helt enkelt bekväma med varandra.

De går till en parterapeut som på ett roligt sätt förklarar hur saker och ting fungerar i ett förhållande men sen ledsnar på dem och flyttar till Kanada. De går på barnkalas och stortrivs inte direkt då de själva inte har barn, vilket Bens mor (spelad av Susie Essman från Curb Your Enthusiasm, yay!) inte är sen att påminna Ben om. De får besök av sin granne Dave när de håller att repa i garaget. Dave har nåt märkligt, minst sagt, över sig men han kan ju spela trummor. Det är småroliga scener mest hela tiden.

Band Aid (en perfekt filmtitel får man lov att säga) är en komedi men den ryggar inte för mer mörka aspekter av livet och därför blev den bättre som helhet. Musiken som Anna och Michael spelar är kanske inte världens bästa men scenerna när de jammar fram eller spelar låtar är mysiga och har nåt rörande över sig. Jag tror det är den mänskliga sång som gör det. Det blir utlämnande.

Vad vill filmen säga? Ja, jag tror att den vill säga att det är bra att skriva låtar om sina gräl som en form av terapi. Men för att en relation ska fungera behöver man även skriva egna låtar, eller rita egna teckningar, eller vad man nu gör för sin egen skull och som man tycker är roligt och kreativt.

Som jag skrev i början så finns det inget att inte gilla med filmen. Problemet, om man nu kan kalla det för ett problem, är att det kanske inte heller finns nåt att verkligen tokälska. Nåt som sticker ut, slår en i magen, ger en käftsmäll, knockar en totalt. Ja, välj vilken metafor ni vill. Men en mysig och smårolig film är det. En perfekt film att se en söndagseftermiddag med andra ord.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Jag såg alltså Band Aid på Stockholm Filmfestival och vill du se den själv, vilket jag rekommenderar, så finns den att se på alla möjliga ställen. Kolla in på Vodeville och välj den tjänst som passar dig!

På söndag kommer min recension av The Florida Project, den mest framemotsedda filmen och även den sista jag såg under festivalen.

The Lovers (2017)

The Lovers handlar om Mary och Michael, ett gift par som glidit ifrån varandra totalt. De lever ihop, typ, men båda har älskare vid sidan om och det vet förmodligen bägge om. Mary och Michael kanske inte hatar varandra men de har noll känslor för varandra när vi möter dem i filmen. Det har gått så långt att om de har sex med varandra så är det som att de båda vänsterprasslar och bedrar sina respektive älskare. Hehe, ett något lustigt upplägg får man säga.

Nu ska deras son komma på besök med sin flickvän och frågan är om nån nyhet ska droppas av Mary och Michael, som t ex att de ska skiljas. Så är i alla fall planen, men när de börjar känna känslor för varandra igen (att bedra sina älskare med sig själva funkar tydligen bra som krydda) så ställs allt på sin spets.

The Lovers var en film som var lustig att se för mig ur skådespelarperspektiv. Jag visste ingenting om filmen, jag visste inte vilka som skulle vara med. När sen filmen rullade igång så kände jag direkt igen en, och endast en, av skådisar i de fyra största rollerna, nämligen Aidan Gillen (borgmästare Carcetti i The Wire, yay!). Gillen har lustigt spjuveraktigt sätt att forma läpparna när han pratar eller ler.

Sen efter kanske en halvtimme så började jag undra om inte hon som spelade den kvinnliga huvudrollen som Mary inte kunde vara Debra Winger. Visst var det Debra Winger? Från An Officer and a Gentleman och som jag hade en crush på. Ja, visst var det hon!

Efter ytterligare ett tag insåg jag att jag kände igen hon spelade Michaels älskarinna Lucy. Är inte det hon som fick ihop det (typ) med John C. Reilly i Magnolia? Vad var det hon hette? Melora nånting? Melora Walters! Ja, visst är det hon.

Den enda jag inte kände igen var han som spelade Michael, men jag tyckte han var riktigt bra. Av nån anledning fick jag intrycket av att han inte var en ”riktig” skådis. Jag vet inte riktigt vad det var men vissa rörelser han gjorde kändes väldigt egna och bara kopierade från hans egen personlighet. Som t ex när han liksom gungade fram och tillbaka när han verkade tveka mellan att säga nåt eller bara säga hejdå och gå iväg. Manér brukar man prata om. Men det är kanske det skådespeleri handlar om: att ta nåt inom, eller utom, sig själv och applicera på en rollfigur.

När sen eftertexterna rullade så ser jag namnet Tracy Letts. Haha, det är ju pjäs- och manusförfattaren som bl a skrivit manus till Killer Joe och August: Osage County, två riktigt bra filmer. Kul att gubben kan skådespela också, och sjunga och spela piano vilket han visar i slutet av The Lovers (i en kanske ostig scen?).

The Lovers är en annorlunda romantisk dramakomedi (tragedi?) som tar vägar man inte riktigt väntar sig. Som bäst var filmen i scenerna mellan Mary och Michael medan scenerna med deras respektive älskare kändes mer tråkiga. Som helhet en stabil trea.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Jag såg The Lovers på Stockholm Filmfestival under den stora filmspanardagen och här hittar ni fler recensioner:

Fiffis filmtajm
Fripps filmrevyer
Rörliga bilder och tryckta ord

God’s Own Country (2017)

En lerig, bister, rörande och fin version av Brokeback Mountain som utspelar sig på det skotska höglandet. Så lyder en perfekt minisynopsis av God’s Own Country som man skulle kunna hitta i Stockholms Filmfestivals program.

Filmen har faktiskt lite samma tema som den erbarmliga svenska lerfilmen Korparna. Dessutom såg jag den på visningen innan Korparna under Malmö Filmdagar. Bägge filmerna handlar om press och ansvar att ta över en gård efter sina föräldrar. Men God’s Own Country är förstås såååå mycket bättre.

Johnny (Josh O’Connor), som bor kvar och jobbar på familjens gård i Skottland, håller alla på armlängds avstånd. Det är hans ohållbara sätt att hantera att han är gay och att han känner press att ta över gården från sin pappa. Han dränker sina problem i princip varje kväll på krogen och kommer oftast hem helt redlös. Han har opersonlig sex med en snubbe i en boskapsvagn. När killen senare frågar om de kanske kunde ta en öl och snacka får han svaret: ”There is no we”. Taggarna ut.

En bit in i filmen anländer en rumänsk gästarbetare vid namn Gheorghe (Alec Secareanu) för att hjälpa till på gården under den mest hektiska perioden. Johnny kör samma hårda stil som vanligt. Han kallar honom gipsy och försöker förnedra honom med alla medel, kanske för att han i själva verket känner sig dragen till honom. Gheorghe är dock en person med integritet och pondus och visar Johnny hur man agerar mänskligt. Han försöker leder honom rätt och få honom att öppna sig.

Hur olika Johnny och Gheorghe är som personer gestaltas ganska bra av två totalt olika sexscener. Först när Johnny helt enkelt ”attackerar” Gheorghe på typ det enda sättet han kan, och sedan när Gheorghe kör en betydligt mjukare stil som Johnny inte är van vid och nästan blir chockad av.

En bit in i filmen råkar fadern ut för en hjärnblödning och behöver ständig hjälp. Johnny blir då mer ansvarstagande och vi får ett par väldigt rörande scener här. Dessutom är det väldigt bra spelat av Ian Hart som gör pappan. Starkt.

Mot slutet av filmen så ska det bevisas om Johnny verkligen har förändrats och faktiskt klarar av att gå hela vägen med Gheorghe. Att de två helt enkelt ska bli ett par, där ute på den fördomsfulla skotska landsbygden, och jobba på gården tillsammans. Det sker givetvis nån typ av brytning och Johnny stöter bort Gheorghe. Eller kan han öppna sig och lämna ut sig själv? Jag tyckte slutet var hoppfullt och fint och det blev t.o.m. lite dammig i salongen. Det blir ofta det när jag ser filmer där en person har begått misstag, svikit någon, men sen blir förlåten.

Hur står sig då God’s Own Country jämfört med Brokeback Mountain? Jag tyckte kanske lite förvånande att den var snäppet bättre!

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

God’s Own Countrys sista visning under Stockholm Filmfestival är imorgon lördag i den stora salongen på Grand men just nu är det fullbokat (välförtjänt!). Jag hoppas du har en biljett redan eller så får du hoppas på återbud.

Om du missar den festivalen får du istället ta chansen att se den när den får vanlig svensk biopremiär 24 november.

Home Again (2017)

Sockervadd. Rosa sockervadd, möjligen med nån typ av chilikaramellströssel ovanpå. Så skulle man väl kunna beskriva Home Again, eller Home Again – Kärleken flyttar in som den så fyndigt får heta i Sverige.

Vi träffar frånskilda Alice (Reese Witherspoon) som precis flyttat tillbaka till Los Angeles efter att ha bott i New York tillsammans med sin numera f.d. man Austen (Michael Sheen).

Alices vänner ska givetvis, det ingår ju i genren, försöka hooka upp Alice med nya snubbar. Nu ska man ut på krogen och festa. Upp på hästen igen.

Under en av dessa utekvällar stöter gänget ihop med tre unga snubbar, knappt torra bakom öronen, som nästan är för trevliga och goa. Finns de verkligen på riktigt? Ja, i den här filmen. Kvällen slutar med efterfest hemma hos Alice, som nu bor i sin fars fancy villa med tillhörande gäststuga.

Alices pappa var en hyllad filmregissör, en sorts blandning av Woody Allen och John Cassavetes. När pappan gick bort ärvde Alice villan och allt som följde med i form av filmrelaterade prylar som gamla originalmanus och annat.

Efter den där efterfesten leder till det ena till det andra och de tre killarna har plötsligt flyttat in i gäststugan. Den utlösande faktorn är Alice mamma (Candice Bergen) samt det faktum att killarna är utblottade filmskapare som försöker förverkliga sin dröm i Hollywoods filmindustri.

Varför funkade den här filmen för mig? En anledning kan vara det där chilikaramellströsslet jag nämnde inledningsvis. Vad menade jag med det? Jo, filmen är söt som sockervadd. Allt är förhöjt som det ska vara, eller är, i en amerikansk romantisk komedi. Grejen med Home Again är att det här är så utstuderat förhöjt att den på så sätt lyfter sig över eller möjligen blinkar med sin egen genre. I det här fallet bryr jag mig inte om det är medvetet gjort eller inte eftersom resultatet var roande för mig.

En annan anledning till mitt gillande kan vara att jag såg Home Again under Malmö Filmdagar, vid precis rätt tillfälle efter att ha genomlidit, men även njutit av, ett antal ångestframkallande filmer. Home Again kändes som en lisa för själen just i detta då.

Home Again är fylld till bredden med mysiga montage där rollfigurerna har kul utan att man hör vad de säger när de festar på krogen eller äter middag och sippar rosévin utomhus i det varma skenet från en perfekt trädgårdsbelysning och allt är så där perfekt att det bara är för bra.

Uppskattar du de klassiska greppen från romantiska komedier? Då kommer du att älska Home Again. Jag tror banne mig filmen kryssar av alla? Skillnaden jämfört med många andra filmer i samma genre är att allt, som sagt, är förhöjt. I själva verket är det som om man har tagit den där sockervadden och kört in den i en varm ugn under högt tryck (sintring) och sen fått fram en romcom-karamell med hög densitet men som ändå är helt tom på innehåll.

Jag ser även Home Again som ett sätt för Reese Witherspoon att dra in pengar så att hon kan fortsätta agera producent för filmer och tv-serier som Wild, Gone Girl och Big Little Lies. Gott så.

Mina slutord tar jag från min spontantweet efter att ha sett filmen nere i Malmö: Home Again med Reese Whiterspoon är nästan en genre i sig. Gullgulligullgull blandat med sötmontage och tre killar från snäll-town.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

bioHome Again har premiär idag fredag och jag kan garantera att du inte kommer ha tråkigt om du går och ser den. Dra med ett helt kompisgäng vettja!

Andra som tycker till om filmen: Har du inte sett den?-CarlFripps filmrevyer och Fiffis filmtajm. Uppskattar de den här sockervadden eller får de kväljningar?

Cinderella (2015)

Jag gillar sagor, det har jag alltid gjort. Så nu när Disney har fått för sig att göra om sina klassiska tecknade filmer till vanliga spelfilmer kan jag inte låta bli att titta på dem. Senaste i raden är Askungen. Till skillnad från Maleficent som var mer gritty så är det här verkligen sagokänsla i kvadrat. Kostymerna är kitchiga i kubik och scenografin är överdådig. Guldet glittrar lika mycket som guldet gjorde uppe i Asgård i den första Thor-filmen, vilket kanske inte är så konstigt då det är Kenneth Branagh som regisserat bägge filmerna. Jag kan inte låta bli att tänka på det svenska kungahuset och Victoria och Daniels historia. Jag undrar om filmen låtit sig inspireras av den? Till stora delar är det samma story fast med ombytta könsroller: den vanliga flickan från folket gifter sig med kronprinsen. Lily James är bra som den genomgoda Ella, men tänk hur magisk Alicia Vikander hade varit. Insikt kommen till i detta nu: cinder betyder aska, lägg sen till namnet Ella och du får Cinderella.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Chasing Amy (1997)

Igår handlade det om Kevin Smiths Dogma och idag är det dags för ytterligare en preblogg-recension av en Smith-film: Chasing Amy med unga versioner av bl a Ben & Casey Affleck och Matt Damon. Texten skrevs i oktober 2005.

Av Kevin Smiths filmer har jag faktiskt tidigare bara sett Dogma men när SVT visade Chasing Amy så passade jag på att se den. Den handlar om två lagom slackeraktiga serietecknare spelade av Ben Affleck och Jason Lee. Affleck träffar lesbiska Alyssa och innan han har hunnit fatta det så är han kär (till kompisen Lees stora förtret).

Hmmm, ja, Smiths filmer känns som en blandning av romantisk komedi och vanligt relationsdrama kryddat med en lekishumor som ändå känns smart. Till det kan vi även lägga en ofta väldigt rolig, halvgrov och genomarbetat dialog. Filmen inleds väl som en ganska grabbig, men ändå smart, komedi med nonsensdialog nästan i stil med Seinfeld (fast grövre). Riktig rolig bitvis. Black Power-bögen var kul. Roligt också när Lee (och inte minst Affleck) upptäcker vilken bar de egentligen är på och hur Lee då applåderar ännu mera. Efter hand blir det en mer allvarlig film om Affleck och hans förhållande till den vilda tjejen Alyssa.

Jason Lee har den ganska tacksamma rollen som rolig och skitsnackande sidekick, och han sköter den rollen med den äran. Han är rolig så fort han öppnar munnen. Det som förvånade mig med filmen var att Ben Affleck faktiskt var helt ok och funkade i sin roll. Han lyckades faktiskt gestalta sina känslor och var inte så där träig som han annars är expert på. Nu har jag i och för sig inte sett så många filmer med Affleck när jag tänker efter, så det är nog bara mina fördomar som talar när det gäller Afflecks träighet (min kommentar: eller hur!). Hur som helst, så är Affleck ok i den här rullen.

Eftersom jag tidigare bara har sett Dogma av regissör Smith så vet jag inte riktigt hur hans andra filmer är men jag misstänker att i alla fall Clerks och Mallrats inte har så mycket av romantik och relationsdrama som Chasing Amy har, utan att dessa filmer är mer renodlade komedier och till bredden fyllda med sjukt rolig dialog. Nu tyckte jag ändå Smith får ihop blandningen rätt bra i Chasing Amy. Den är både allvarlig, ganska tänkvärd och rolig och det går ihop. Jag tyckte kanske den blev lite utdragen i slutet när Affleck har sin ångest över hur han ska agera. Men Jay och Bobs lilla cameo var kul. Betyget blir en stabil trea. Nästa Smith-film ska bli Clerks (min kommentar: nej, det blev Tusk).

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Lost and Delirious (2001)

Jag betar av ytterligare en gammal preblogg-recension. Det är främst för min egen skull då det känns bra att ha alla texter, nya som gamla, samlade på ett ställe. En fråga jag ställer mig när jag läser min text om Lost and Delirious, som skrevs i oktober 2005, är hur man ska benämna den amerikanska ursprungsbefolkningen på ett sätt som är både ok och enkelt. Det går nog inte.

Detta drama, lite i stil med Döda poeters sällskap, handlar om tre tjejer som delar rum på en internatskola. En är blyga nykomlingen Mouse och de två andra är Paulie och Victoria som i hemlighet är ihop. När deras affär kommer ut på skolan blir det inte lätt för nån av de tre tjejerna.

En ganska märklig film faktiskt. Här finns de vanliga internatskoleingredienserna, med allt från lektioner med Shakespeare-recitation till fäktningsundervisning. Och sen har vi då den strikta internatskolemiljön, som faktiskt inte är så strikt utan det dricks, röks och partas utan att det blir nåt större rabalder. När kärlekshistorien mellan de två tjejerna kommer fram så blir det dock reaktioner men egentligen inte från själva skolan utan främst från föräldrar och andra elever samt från en av de inblandade själva som är livrädd för pressen från föräldrarna. I Döda poeters sällskap handlade det om att vilja bli teaterskådis i stället för att plugga seriöst och få en ”riktig” karriär.

Skådisarna gör genomgående starka insatser och lämnar ut sig själva en hel del. Det finns en del ganska starka scener. Vissa bitar blev dock lite överdramatiska med hysteriska utbrott som kändes lite överdrivna. Sen har man valt att slänga in en sanningssägande indiansk trädgårdsmästare, som jag i och för sig tyckte lättade upp stämningen lite. Jag tyckte att man inte riktig visste vad man ville berätta här. Historien handlar väl främst om Paulie och Victoria men den berättas liksom ur Mouse synvinkel som, så att säga, växer upp under sin tid på skolan. Nja, jag hade lite problem med slutet som blev lite väl vackert och poetiskt utan att det sa nåt, tyckte jag. Men, men, jag gillade stora delar och speciellt den där gamla lärarinnan som var lite kul (samt kliché-indianen).

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Anomalisa (2015)

Ett litet (och kanske ett generellt problem med dockfilmer) är att alla ansiktsuttryck i Anomalisa är exakt lika hela tiden. Filmmakarna får liksom välja om det ska vara ett glatt, neutralt eller ilsket ansikte. Här ser huvudpersonen, och alla andra, otroligt uttråkade ut. Filmen är aningen för dyster för min smak. Den påminner lite om Synecdoche, New York i sin dysterhet. Det blir för långsamt, för apatiskt. Handlingen känns bisarr men inte på det där vanliga sköna Charlie Kaufman-sättet. Det känns som att jag har sett det förut eller åminstone versioner av samma idé. Alla pratar likadant och ser likadana ut för huvudpersonen. Alla är lika och han är deprimerad. Jag tycker inte handlingen leder nån vart. Det finns ingen riktig dynamik här. Och den omtalade sexscenen? Hmm, inget speciellt med den. Men lite pinsam och gullig var den väl.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Carol (2015)

Carol var en sån där film som jag missade på bio och kollade upp hemma i soffan inför årsbästalistan som skulle göras för året den kom ut (2015). Carol är en elegant och sval film. Den har en känsla jag gillar och som säkert Todd Haynes gillar. Det handlar om 1950-talet återigen, som i t ex Far from Heaven. Alla spelar roller för att passa in i det perfekta (på ytan) amerikanska samhället. Det förekommer många bilder med Rooney Mara, som spelar en av huvudrollerna, där hon stirrar ut genom glasrutor när hon åker bil eller tåg. En flykt från sitt liv och en längtan till nåt ouppnåeligt. Filmens bildspråk är betraktande och, som sagt, ofta genom glas, som genom ett filter, på avstånd. Det gör att filmen får en kall (och passande) men kanske distanserande känsla. Cate Blanchett kan inte vara mer passande i titelrollen.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Flickan på bron (1999)

Patrice Leconte är namnet på en fransk regissör som bl a har gjort två halvdana filmer som jag av nån anledning har sett. Eller ja, anledningen är nog att jag såg filmerna på den tiden som jag var och varannan dag sprang på Sture och såg på franska snackfilmer eller kollade in arty-farty-filmerna som SVT:s Filmklubben visade. Den ena filmen, Änkan från Saint-Pierre, har jag redan publicerat en text om. Den andra är Flickan på bron (La fille sur le pont) och den handlar det om idag. En sak som binder samman filmerna är skådisen Daniel Auteuil som jag gillade mycket under mitten av 00-talet. Texten skrevs i oktober 2005.

Vanessa Paradis spelar en ung tjej som lever ett kaotiskt liv där hon ständigt och jämnt blir utnyttjad. En kväll står hon på en bro i Paris redo att hoppa i vattnet för att ta sitt liv. Hon räddas dock av en knivkastare spelad av Daniel Auteuil som tycker hon istället ska bli hans cirkuspartner; om hon nu är trött på livet så har hon ju inget att förlora liksom. När de slår sin påsar ihop verkar det som om lyckan vänder för de båda.

Eftersom Daniel Auteuil är en av mina favvoskådisar (han är bl a grymt bra i Motståndaren) hade jag en del förväntningar på den här rullen. Det visade sig dock inte vara min typ av film. Jag blev aldrig gripen av historien som jag tyckte kändes tillgjord och… överdramatisk (i brist på mer träffande ord). Det snackas en hel del men jag tyckte det var en konstlad dialog med en massa floskler. Båda huvudrollsinnehavarna gör väl egentligen väl godkända insatser men, som sagt, det är själva historien som inte funkar tycker jag.

Hmmm, ibland är det svårt att komma på nåt att skriva när det handlar om en film som inte gjorde nåt större intryck, en film som man varken hatade eller gillade riktigt mycket. Det här är en sån film. Handlingen kändes helt enkelt tråkig och ointressant. Varför? Ja, jag vet inte, jag kunde kanske inte identifiera mig med karaktärerna. Det fanns i alla fall en liten ljuspunkt, nåt som jag aldrig sett i en film tidigare (vad jag minns just nu i alla fall). När Paradis och Auteuil är skilda åt ett tag under filmen så pratar de ändå med varandra, trots att de är i olika städer, i en sorts inre fjärrdialog (min kommentar: magisk realism?). Sen var fotot stilfullt snyggt i svartvitt. Well, thats about it folks, det blir en tvåa till filmen.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

%d bloggare gillar detta: