Anomalisa (2015)

Ett litet (och kanske ett generellt problem med dockfilmer) är att alla ansiktsuttryck i Anomalisa är exakt lika hela tiden. Filmmakarna får liksom välja om det ska vara ett glatt, neutralt eller ilsket ansikte. Här ser huvudpersonen, och alla andra, otroligt uttråkade ut. Filmen är aningen för dyster för min smak. Den påminner lite om Synecdoche, New York i sin dysterhet. Det blir för långsamt, för apatiskt. Handlingen känns bisarr men inte på det där vanliga sköna Charlie Kaufman-sättet. Det känns som att jag har sett det förut eller åminstone versioner av samma idé. Alla pratar likadant och ser likadana ut för huvudpersonen. Alla är lika och han är deprimerad. Jag tycker inte handlingen leder nån vart. Det finns ingen riktig dynamik här. Och den omtalade sexscenen? Hmm, inget speciellt med den. Men lite pinsam och gullig var den väl.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Carol (2015)

Carol var en sån där film som jag missade på bio och kollade upp hemma i soffan inför årsbästalistan som skulle göras för året den kom ut (2015). Carol är en elegant och sval film. Den har en känsla jag gillar och som säkert Todd Haynes gillar. Det handlar om 1950-talet återigen, som i t ex Far from Heaven. Alla spelar roller för att passa in i det perfekta (på ytan) amerikanska samhället. Det förekommer många bilder med Rooney Mara, som spelar en av huvudrollerna, där hon stirrar ut genom glasrutor när hon åker bil eller tåg. En flykt från sitt liv och en längtan till nåt ouppnåeligt. Filmens bildspråk är betraktande och, som sagt, ofta genom glas, som genom ett filter, på avstånd. Det gör att filmen får en kall (och passande) men kanske distanserande känsla. Cate Blanchett kan inte vara mer passande i titelrollen.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Flickan på bron (1999)

Patrice Leconte är namnet på en fransk regissör som bl a har gjort två halvdana filmer som jag av nån anledning har sett. Eller ja, anledningen är nog att jag såg filmerna på den tiden som jag var och varannan dag sprang på Sture och såg på franska snackfilmer eller kollade in arty-farty-filmerna som SVT:s Filmklubben visade. Den ena filmen, Änkan från Saint-Pierre, har jag redan publicerat en text om. Den andra är Flickan på bron (La fille sur le pont) och den handlar det om idag. En sak som binder samman filmerna är skådisen Daniel Auteuil som jag gillade mycket under mitten av 00-talet. Texten skrevs i oktober 2005.

Vanessa Paradis spelar en ung tjej som lever ett kaotiskt liv där hon ständigt och jämnt blir utnyttjad. En kväll står hon på en bro i Paris redo att hoppa i vattnet för att ta sitt liv. Hon räddas dock av en knivkastare spelad av Daniel Auteuil som tycker hon istället ska bli hans cirkuspartner; om hon nu är trött på livet så har hon ju inget att förlora liksom. När de slår sin påsar ihop verkar det som om lyckan vänder för de båda.

Eftersom Daniel Auteuil är en av mina favvoskådisar (han är bl a grymt bra i Motståndaren) hade jag en del förväntningar på den här rullen. Det visade sig dock inte vara min typ av film. Jag blev aldrig gripen av historien som jag tyckte kändes tillgjord och… överdramatisk (i brist på mer träffande ord). Det snackas en hel del men jag tyckte det var en konstlad dialog med en massa floskler. Båda huvudrollsinnehavarna gör väl egentligen väl godkända insatser men, som sagt, det är själva historien som inte funkar tycker jag.

Hmmm, ibland är det svårt att komma på nåt att skriva när det handlar om en film som inte gjorde nåt större intryck, en film som man varken hatade eller gillade riktigt mycket. Det här är en sån film. Handlingen kändes helt enkelt tråkig och ointressant. Varför? Ja, jag vet inte, jag kunde kanske inte identifiera mig med karaktärerna. Det fanns i alla fall en liten ljuspunkt, nåt som jag aldrig sett i en film tidigare (vad jag minns just nu i alla fall). När Paradis och Auteuil är skilda åt ett tag under filmen så pratar de ändå med varandra, trots att de är i olika städer, i en sorts inre fjärrdialog (min kommentar: magisk realism?). Sen var fotot stilfullt snyggt i svartvitt. Well, thats about it folks, det blir en tvåa till filmen.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Victoria (2015)

Victoria är en sån där film som jag gärna hade sett på bio utan att veta ett jota om den. Nu såg jag den hemma. Inget fel i det men ändå inte riktigt samma avskärmade och fokuserade känsla som det kan bli när bio är som bäst. Jag visste även att alla filmens 138 minuter var inspelade i form av en enda lång tagning där man inte använt sig av några HitchcockRope-trick som t ex i Birdman. Och nu vet ni det också. Sorry, men det går ju inte att skriva om filmen utan att nämna det.

Men tänk ändå att ha suttit där på bion, i mörkret, sett filmen börja med en lång tagning som bara fortsatt, och fortsatt, och fortsatt, och fortsatt, ända till eftertexterna. Det hade varit ganska coolt. Nu var ju de som marknadsförde filmen givetvis mer eller mindre tvingade att använda ”en enda tagning”-grejen som en USP. Och när man hört folk prata om filmen så är det typ det första man nämner: ”Jo, Victoria, den där filmen som består av en enda lång tagning!”.

Vad handlar filmen om? Ja, om Victoria förstås. Hon är en ung spanjorska som nyligen flyttat till Berlin. Under en natt på stan träffar hon på några lokala snubbar som hon under de tidiga morgontimmarna hänger med. De dricker och röker på uppe på ett tak. Victoria och en av snubbarna går till fiket där Victoria jobbar eftersom hon måste öppna upp det på morgonen. Sen anländer de andra snubbarna och det är plötsligt fara å färde och Victoria dras in i snubbarnas problem.

Filmer som utspelas under en enda lång kaotisk natt har ofta en stämning jag gillar. Det finns nåt lockande där. Det är som att tiden står stilla. Jag får även en liknande känsla som en klassisk roadmovie ger. I fallet Victoria handlar det om en roadmovie som utspelas på en väldigt begränsad plats men känslan är ändå den samma. Ett äventyr.

Jag får flashbacks från egna resor till Berlin där nätterna spenderades på döner kebab-ställen, rökiga barer eller på Tacheles, det övergivna varuhuset som 1990 ockuperades av konstnärer och blev illegalt kulturcentrum.

En fråga jag ställde mig under filmen är varför Victoria följer med dessa losers. Men hon är ny i Berlin, vill parta, leva på gränsen, träffa en kille. Inget konstigt med det. Men ändå – mot slutet av filmen så kändes det inte trovärdigt att Victoria tar de beslut hon tar. Eller så läser jag in för mycket av mig själv och vad jag själv skulle göra?

Inledningen av filmen är aningen seg. Filmen är lång som den är och det tar kanske lite för lång tid innan den hettar till. Dessutom kändes det som att avstånden mellan de olika ställen de besöker känns lite för korta för att det ska kännas naturligt. Ändå är den långa tagningen imponerande i sig. Egentligen är det helt otroligt. Det som rollfigurerna går igenom är precis det som vi får se skådisarna gå igenom. Det är ett 1:1-förhållande som ger en speciell känsla och närvaro.

Vändningen i filmen kommer i samband med att Victoria spelar piano på fiket där hon jobbar. Då får vi reda på mer om hennes bakgrund och kanske även varför hon agerar som hon gör. Pianoscenen var intensiv i sig och efter detta tar filmen fart ordentligt och blir nervig och svettig.

Jag tycker skådisarna är riktigt bra. De förmedlar äkta känslor, speciellt Laia Costa som Victoria. Det enda problemet är att manuset tar genvägar eller ologiska vägar emellanåt. Men ingen skugga ska falla över skådisarna.

Det blir närapå en fyra till Victoria, men trots en imponerande tagning så finns det brister i manus så jag hamnar på en stark trea till slut.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

 

Focus (2001)

Här kommer en kort gammal preblogg-text om en film med William H. Macy i huvudrollen, vilket inte är det vanligaste. Jag kan nog bara komma på en handfull filmer, om ens det, där Macy inte spelat en biroll utan varit helt i fokus. Edmond och State and Main är två exempel, även om nog State and Main är mer av en ensemblefilm (precis som PTA-filmerna Magnolia och Boogie Nights). Texten, om man nu kan kalla det en text, skrevs i oktober 2007.

Focus är en standardmässig amerikansk rulle som tar upp det judehat som fanns i USA under, i det här fallet, andra världskriget. William H. Macy – som spelar en man som efter att ha skaffat svartbågade glasögon blir tagen för jude och trakasserad – gör en habil insats, liksom övriga inblandade skådisar. Det gäller även regissör, fotograf, kompositör och manusförfattare som alla gör sitt jobb utan att på nåt sätt glänsa. Historien känns tillrättalagd och övertydlig, och mot slutet slogs det in öppna dörrar en masse. Nä, filmen känns faktiskt opersonlig och tråkig helt enkelt. Inget jag tänkte på efteråt eftersom det för mig inte fanns nåt att direkt fundera över.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

The Handmaiden (2016)

Park Chan-wooks filmer har haft lite blandad framgång hos mig. Jag gillar hans hämndtrilogi där jag håller Oldboy som klart bäst (på gränsen till ett mästerverk), Sympathy for Mr. Vengeance som ganska dålig och Lady Vengeance däremellan.

Efter vampyrthrillern Thirst fick Park chansen i ”Hollywood” och gjorde sin första engelskspråkiga film i Stoker med bl a Mia Wasikowska och Nicole Kidman. Den föll totalt platt för mig hur snygg den nu än var.

Med tanke på vad jag tyckte om Stoker så kändes det rätt skönt att Park nu skulle vara tillbaka på hemmaplan i och med The Handmaiden. Fast det är ju inte riktigt en vanlig hemmaplan för Park (kanske inte en walk in the park då?). The Handmaiden bygger nämligen på romanen Fingersmith (av Sarah Waters) som utspelar sig under den viktorianska tiden Storbritannien.

Det Park har gjort är att han har förlagt handlingen till början av 1900-talet i det av Japan ockuperade Korea. Det kanske känns lite märkligt men en liknande manöver har ju funkat tidigare för Kurosawa, t ex i Blodets tron.

Sook-he (Kim Tae-ri), en ung kvinna, tillika ficktjuv, får i uppdrag av en solochvårare att ta anställning som kammarjungfru hos den japanska ladyn (och blivande arvtagerskan?) Hideko (Kim Min-hee). Solochvårarens plan är att Sook-he på nåt sätt ska övertyga Hideko om att gifta sig med ”charmören”. Och då har vi bara skrapat på ytan av handlingen.

Ja, det här var en film som det till en början inte var helt lätt att hänga med i. Textningen var usel inledningsvis så jag fattade i princip noll. När jag äntligen lyckades aktivera rätt textalternativ på den tjänst jag använde så funkade det bättre.

The Handmaiden är en sexig film, rolig och sexig. Jag kom att dra paralleller till filmer som Single White Female och Persona. Sook-hes och Hidekos första scen i säng är smoking. Oj, sorry, det kanske var en spoiler, men de båda faller givetvis för varandra. En är erfaren och en är oerfaren. Fast vem som är vad är lite oklart. Det pågår mycket rollspel här.

En replik som stack ut: ”And please. Don’t ever again put my hand on your tiny joke of a cock”.

Vi har ett ganska klassiskt upplägg, i alla fall till synes. Det handlar om gaslighting men med den twisten att man börjar känna sympati med den man lurar. Ungefär som stockholmssyndromet fast tvärtom.

The Handmaiden är fascinerande, otroligt snygg, oförutsägbar och nervig. Och vad händer egentligen i den där källaren?!

Filmen går lite i cirklar. Vi får se samma scener igen fast ur en annan synvinkel. Nu vet vi plötsligt mer, får veta mer. Det var intressant till en början, men när vi kommer till en sån scen som sexscenen så kändes den plötsligt inte lika lockande. Nu blev det mer som en skräckis när man får se för mycket av monstret.

The Handmaiden är väldigt mycket: kostymdrama, twistfilm, heistfilm, mysteriefilm, erotisk thriller och en film med sadistisk tortyr (självklart, vi pratar ju Park Chan-wook).

Jag delar ut fyra metallkulor av fem möjliga.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

 

The Bad and the Beautiful (1952)

Medan jag är i Alperna på skidresa så passar jag på att publicera några gamla och korta preblogg-omdömen och här kommer det första om The Bad and the Beautiful. Texten skrevs i september 2005. Hmm, det känns som att jag var snällare i betygsättningen på den tiden.

Mjaha, det här skulle vara en av de bästa filmerna som visar upp Hollywood från insidan, och det är mycket möjligt att den gör det, och det är mycket möjligt att det är en av de bästa i den ”genren”, men jag gillade den inte. Varför inte? Den berörde mig inte alls. Kirk Douglas & Co försöker spela skjortan/blusen av varandra men det blir aldrig komedi eller drama av det, tycker jag. Den ska visa på Hollywoods skoningslösa cynism och pengafixering men det känns ändå som lekis. Sen försöker regissören få det hela intressantare genom ett berättande som sker i lite omvänd tidsordning, men det funkar inte… här. Det blir bara en gimmick, enligt mig.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

A Single Man (2009)

a-single-manPå måndag publicerar jag min recension av Tom Fords senaste film Nocturnal Animals. Men först blir det en preblogg-text om Fords debutfilm A Single Man, som väl gav Colin Firth en Oscar… snominering. Texten skrevs i maj 2010.

A Single Man är en väldigt elegant film, och konstigt vore väl annars eftersom filmens regissör, Tom Ford, är en hyllad modeskapare. Allt genomsyras av en smart snygg känsla men min slutkänsla är att filmen är i blekaste laget. Oscarsnominerade Colin Firth är riktigt bra. Han känns helt annorlunda jämfört med andra roller jag har sett honom i. Nu kan jag i och för sig bara påminna mig om att jag har sett honom i Bridget Jones’s Diary. Jag gillar Firths ansiktsuttryck i A Single Man. Han har liksom gett upp men tar det ändå med ro. Men det är klart, ibland är han mest ledsen.

Julianne Moore, som spelar Firths bästa vän i filmen, har ett sätt att ibland bli helt hysterisk. Det finns en scen i Magnolia där hon blir på det sättet i en drugstore när hon ska köpa medicin. Det fanns tendenser till det även här. Jag vet aldrig riktigt om jag tycker hon går över gränsen. Här gjorde hon det nog inte.

Kläder, bilar, arkitektur, valet av skådisar, allt är perfekt designat i den här filmen, men slutintrycket är ändå lite ljummet. För perfekt?

Slutligen: trots att A Single Man som film betraktat är en bra film så föredrar jag ändå trailern. En bra trailer för en gångs skull, inte en sån där jobbig minifilm som berättar för mycket. Istället har man kokat ner filmen och fått fram essensen ur den (om man bortser från de fåniga recensionscitaten om skådisarnas eventuella Oscarschanser förstås).

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Systrarna Brontë: The Tenant of Wildfell Hall (1996)

wildfell-hallSista filmen ut i Brontë-temat! Trodde vi…

Som jag nämnt i ett tidigare inlägg var det inte helt lätt att hitta filmatiseringar av Anne Brontës verk. Ja, det var faktiskt omöjligt. Vi fick helt enkelt byta medium och kolla in en tv-serie (fast nu börjar väl dessa medier flyta ihop *host*O.J.: Made in America*host*). Till slut hittade vi en BBC-miniserie i tre delar från 1996 baserad på Annes sista roman The Tenant of Wildfell Hall som kom ut 1848, året före hennes död.

En förklaring till att Anne är betydligt mindre känd för eftervärlden än Emily och Charlotte (förutom att Anne dog ung precis som Emily) är att Charlotte, efter vad jag har läst mig till, inte uppskattade The Tenant of Wildfell Hall och därför under resten av sitt liv förhindrade att den kom ut i nyutgåvor.

Värt att nämna är att The Tenant of Wildfell Hall i alla fall blev en stor publiksuccé när den gavs ut första gången. Däremot var tydligen inte kritikerna speciellt förtjusta i den, och alltså inte Charlotte heller. Jag undrar om det feministiska temat var för magstarkt för dem?

Första avsnittet inleds med att Helen Graham (Tara Fitzgerald), en änka med ett okänt förflutet tillsammans med sin son flyttar in i Wildfell Hall, en gård i utkanten av ett litet samhälle på den brittiska landsbygden.

Folket i byn ser på Mrs Graham och hennes liv med nyfikenhet, misstänksamhet och fascination. Vem tror hon att hon är som bor ensam med sin son och livnär sig på att måla hötorgskonst. Det går ju inte för sig! Den lokale prästen inleder en… häxjakt, ja, det är väl det bästa ordet för det.

Men det finns även bybor som känner sig dragna till Mrs Graham på ett mer (ehe) positivt sätt. Framförallt gäller det den unge fårfarmaren Gilbert Markham (Toby Stephens). Men att närma sig Mrs Graham är inte det lättaste. Hon är sluten som en mussla och vill leva sitt liv i fred och inte väcka nån som helst uppmärksamhet.

Vad är det som Mrs Graham har varit med om? I del två av serien som i princip är en enda lång flashbacksekvens får vi reda på just det.

Inledningsscenen av den här serien kändes udda. Framförallt var det musiken som stack ut. En obehaglig kvinnokör med dissonanta röster gav nästan en skräckfilmsstämning, vilket så här när jag har sett hela serien visade sig vara rätt så passande.

Temat i The Tenant of Wildfell Hall känner jag igen från Jane Eyre och även till viss del från Wuthering Heights. Vi har en person med ett okänt förflutet som adopteras av en familj (eller en by) och rör upp känslor med sitt sätt att leva, både positiva och negativa känslor.

Ok, vad är det då som Mrs Graham flyr från? Ja, ganska snart står det klart att det handlar om sviniga män som hon inte vill att sonen ska växa upp med och korrumperas av.

Även om det tog ett tag för mig att komma in i serien så gillar jag den. Här finns allt från humor, stor dramatik, förväxlingar, personer som tar fel beslut, stolthet (och fördom förstås 😉 ), och t.o.m. cliffhangers. Både del ett och två avslutas på ett sätt som gör att man omedelbart vill titta på nästa avsnitt.

Som jag nämnde ovan är del två en tillbakablick på vad Helen varit med om tidigare i sitt liv och till en början så hade jag lite svårt att komma in i den här handlingen eftersom vi nu inte följde de personer (förutom Helen) som vi lärt känna i del ett. Men det släppte ganska snart.

Om du vill se serien själv så är det nu nog dags för mig att varna för spoilers…

I tillbakablickarnas del två introduceras vi för Helens make Arthur Huntington (Rupert Graves), en snygg och charmig man som förför Helen utan svårigheter. Helens mor försöker gifta bort sin dotter med en äldre stofil men den unga Helen ser bara Arthur som ju verkar så rätt och romantisk. Det visar sig snart att Arthur och hans manliga bekanta är svin.

Arthur & Co super och behandlar kvinnor som sopor eftersom detta är nåt som män som är riktiga män ska göra. Och det ska börjas i tid. Helens och Arthurs unge som ska minsann lära sig att dricka sprit innan han har lärt sig läsa. Som tittare är det förståeligt att Helen till slut beslutar sig för att fly.

Arthur framställs som en fullkomligt bindgalen alkoholist som frustar, stönar, skriker och spottar saliv så det står härliga till. För mig var det på gränsen till överspel, eller överdrivet. Men visst, poängen gick fram. Den mannen vill man fly ifrån.

Upplösningen i del tre, där vi hoppar tillbaka till nutid där allt ska knytas ihop, tyckte jag var rolig. Vi får ett klassiskt missförstånd där en osäker karaktär tolkar en situation på fel sätt men så blir det rätt ändå till slut. Och den här gången har Helen lärt sig sin läxa. Hon kastar sig inte in i ett äktenskap som med Arthur. Nej, här krävs det en viss karenstid för friaren.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

Ta nu reda på vad Sofia tyckte om serien genom att klicka här.

Systrarna Brontë: Jane Eyre (2011)

jane-eyreAndra filmen ut i Brontë-temat. Den här gången är det den äldsta systern i skaran som har författat förlagan till filmen. Jane Eyre skrevs alltså av Charlotte Brontë och kom ut i oktober 1847.

Precis som var fallet med Wuthering Heights så har det gjorts mängder med filmatiseringar av Jane Eyre. Jag kan dock inte påminna mig att jag har sett någon. Den jag valt att skriva om idag är från 2011 och i regi av Cary Fukunaga som bl a ligger bakom immigrantfilmen Sin nombre från 2009.

Filmen inleds med att vi får se en ung kvinna springa ut från ett ståtligt gods. Kvinnan verkar desperat. Hon hamnar ute på hedarna, där hon går vilse. Det regnar och är kallt… men så lyckas hon ta sig till en liten gård där en präst och hans två systrar bor. Prästen beslutar sig för att låta henne bo hos dem. ”It’s the christian thing to do”.

Den unga kvinnan heter Jane Eyre och i återblickar får vi nu se hennes historia berättas…

…Jane Eyre (Mia Wasikowska) är ett föräldralöst maskrosbarn som växer upp i en fosterfamilj. Styvmamman är en vidrig kvinna som tagen ur Askungen. Janes styvbröder plågar henne ständigt, förutom när de skvallrar till modern. Till slut hamnar Jane på internatskola. Ur askan i elden kan man säga. Skolans rektor är än mer vidrig och på gränsen till en karikatyr (eller över den om jag ska vara ärlig).

Men Jane är alltså ett maskrosbarn och hon tar sig igenom allt och lite till. Efter några år får hon en tjänst som guvernant på Thornfield Hall där den hemlighetsfulle Edward Rochester (Michael Fassbender) är herre i huset. De båda inleder så småningom nån form av trevande relation, eller vad jag nu ska kalla det.

Förra gången, för fem år sen, när jag gav mig på temat om Brontë-systrarna så var Jane Eyre den första filmen jag såg och jag skrev nästan en hel recension då. Men eftersom jag körde fast totalt med Wuthering Heights så blev det ingen recension av Jane Eyre heller. Så det här är alltså min andra titt. Ett litet stycke ur min gamla opublicerade text lyder som följer:

Jag vill åka till norra England och gå vilse på en dimmig öde hed. Sen vill jag bli räddad, inlindad i filtar, dricka varmt te och berätta min historia för mina räddare.

Haha, ja, så kände jag nu med faktiskt. Det är nåt med landskapet, de karga hedarna, som tilltalar mig. I kombination med ett väldigt snyggt dimmigt foto så var det visuella en njutning. Ingen skakig handkamera som fångar ofokuserade tordyvlar på bild här inte.

Judi Dench! Judi Dench dyker upp. Det hade jag helt glömt av. Det var en trevlig överraskning. Hon har skådespelarpondus den kvinnan. Här spelar hon chefshushållerskan (eller vad nu titeln är?) på Thornfield Hall.

Michael Fassbender är ju med också förstås. Det dröjde överraskande länge innan hans rollfigur först gör entré. Rochester som karaktär var något av ett mysterium. Jag kunde aldrig riktigt bestämma mig för om han var ett creep eller en gentleman med ett olyckligt förflutet. Slutet gör väl i och för sig den saken klar.

Jag tyckte det var kul att Rochester först och främst är fascinerad av Jane för hennes intelligens och syn på livet. Han behöver nån som vågar stå upp mot honom och som kan matcha honom som samtalspartner. Jane står för ett nytt feministiskt tänkande och jag undrar om det återspeglar det som romanen innehåller eller om man skruvat till det lite extra. Någon (Sofia?) som har läst boken kanske kan svara.

Förutom att jag gillar landskapet med hedarna så tyckte jag även övriga miljöer var riktigt snygga. Thornfield Hall har en härlig gotisk stämning över sig och Fukunaga använder sig av skräckfilmsestetik för extra effekt. Det förekommer t.o.m. en jump scare som involverar en duva.

Mia Wasikowska i titelrollen övertygar. Hon är en badass. Hur man nu kan vara det i ett brittiskt kostymdrama. Men det kunde man tydligen. Även Amelia Clarkson som gör den unga Jane var mycket bra. Båda två är utmärkta på att få fram Janes envishet och egenhet.

Det som drar ner betyget en aning är att de delar som ramar in huvudhistorien inte var lika engagerande. Prästen och hans relation till Jane kändes mest som en parentes.

Som helhet är Cary Fukunagas version av Jane Eyre en klassiskt och kompetent gjord filmatisering och jag delar ut en stark trea, vilket känns skönt efter plågan som det var att se Wuthering Heights.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

Vad Sofia tyckte om Jane Eyre kan ni läsa om här. Jag hoppas vid Gud att hon inte tycker den är sämre än Wuthering Heights i alla fall. 😉

%d bloggare gillar detta: