Into the Wild: Six Days Seven Nights (1998)

Six Days Seven Nights är som en filmversion av dokusåpan Robinson. Ett antal personer, i det här fallet Harrison Ford och Anne Heches rollfigurer, kastats iland på en öde ö. De ska försöka överleva, ta sig därifrån med de medel som står till buds, och så kanske det svåraste: att komma överens med varandra.

Varför hamnar de båda på ön? Jo, Anne Heches stressade New York-modemagasinsjournalist Robin ska på romantisk semester med sin blivande make Frank (David Schwimmer). Det ordinarie planet de ska flyga med den sista biten är inte på plats. Istället är det suputen och slarvern Quinn (Ford) och hans plan som gäller. Mot alla odds går dock flygturen bra

Nästa morgon ringer emellertid Robins chef (den underbara Allison Janney) och vill att hon ska sköta om en fotografering på Tahiti. Hon behöver bara flyga dit, fixa och trixa lite, och sen flyga tillbaka. Det tar bara några timmar. Yeah, sure. Quinn ställer, lite småbakis, upp som pilot. Nu går flygturen inte så bra. De hamnar i ett åskväder och tvingas nödlanda på en öde ö nånstans i Söderhavet.

Direkt när filmen börjar känner jag 90-talets vingslag fladdra. Det var ett inte helt behagligt fladdrande. Förtexternas typsnitt skriker romantisk komedi från 90-talet. Anne Heches rollfigur är så typisk: en stressad reklamare (eller om man ska kalla henne journalist) i New York med kaffe-to-go-mugg som kommer upp ur tunnelbanan och vecklar upp sin flip-mobil (!) som hennes chef ringer på.

Nu bedrog skenet ändå lite grann då Robin faktiskt inte var så stressad som det verkade och hennes chef verkade dessutom vara ganska vettig (först kändes hon som en Anna Wintour). Men ändå.

Ett sken som inte bedrog var känslan att filmen var oerhört förutsägbar i övrigt. Robin och Quinn gnabbas med varandra en masse inledningsvis men mjuknar givetvis och tycke uppstår. Samtidigt inser både Robin och vi tittare att fästmannen Frank är en tönt. Ja, publiken vet det redan från början eftersom Frank spelas av den sagolikt irriterande David Schwimmer (he’s no friend of mine).

Åh, gah, vad jobbig Schwimmer är. Han spelar och pratar hela tiden som om hans motspelare är barn. Det är för övrigt samma problem som jag har med en sån som Erik Haag. Prata med mig som om jag vore vuxen och inte med din barnsliga och fåniga röst, människa! Det känns bara krystat.

Filmens A-handling, med Robin och Quinn, på ön är en trea (kanske med plus i kanten t.o.m.) om jag ska sätta betyg. Det är en sevärd äventyrskomedi och med ett roligt samspel mellan de båda. Heche är en härlig komedienn (synd att hon delvis försvann från rampljuset) och Ford funkar som vrång och vresig pilot med hjärtat på det rätta stället (givetvis).

B-handlingen med Schwimmer och Quinns voluptuösa ”flygvärdinna” Angelica är både fånig och sexistisk och sänker filmen totalt. De två är kvar på turistön och… vad ska man säga… tycke uppstår.

Filmen är väldigt snäll. Det dyker upp ett gäng farliga pirater som Robin och Quinn får fajtas mot, men det känns aldrig som att de är i fara. Jag får för övrigt aldrig känslan av de är i fara överhuvudtaget. Den där öde ön verkar vara rena resorten och jag vet inte hur mycket utrustning Quinn hade i sitt plan, men det var mycket. Och Heche verkar ha plockat med sig mängder med schampo och smink.

Snäll är filmen alltså, men det hindrar inte att dialogen är fylld med sexuella anspelningar från början till slut. Detta var uppskattat eftersom det lyfte filmen från snäll till något med lite mer edge om man lyssnar ordentligt.

Förra gången jag såg filmen så tyckte jag det var en ganska mysig romantisk äventyrskomedi och gav den en stark trea. Jag tycker fortfarande det är en ganska mysig romantisk äventyrskomedi men jag har tydligen blivit mer känslig för rasistiska (de där piraterna) och sexistiska inslag. En stark tvåa blir betyget idag.

Betyg 2012:

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Betyg 2018:

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep


Fyra vilda saker

Utlösande händelse: Flygkrasch.
Miljö: Söderhavsö med sandstränder, hav, djungler och berg.
Djurattacker: En ål slingar sig upp för Heches kortbrallor efter att ett vildsvin skrämt ner henne i en damm. En skorpion bosätter sig i Heches nytvättade hår. I bägge fallen kommer Ford till undsättning. Även mänskliga skurkar attackerar.
MacGyver: Mm, en del. Kamouflage för att döda påfågel och tillagning av densamma. Knopar och träkonstruktioner. Man gör om det kraschade planet till ett pontonplan med hjälp av delar från ett japanskt plan från andra världskriget som man hittar på ön.

Söndagar med Bergman: Det regnar på vår kärlek (1946)

Andra filmen ut under mina söndagar med Ingmar Bergman blir, eftersom jag går i kronologisk ordning, hans andra film som regissör. Det regnar på vår kärlek heter den och den tillhör en av de filmer som jag har sett sen tidigare. Den här preblogg-texten skrevs i maj 2010.

Oj. Början av filmen är inte speciellt bra. Det är hafsigt berättat. Handlingen känns tunn och krystad. Vad handlar filmen om? Jo, vi får träffa två karaktärer från samhällets utkant, David och Maggi, som träffas på stadens tågstation och därefter slår följe för att starta ett nytt liv tillsammans. De bosätter sig efter en del trassel i en kolonistuga. Huvudpersonernas agerande känns ologiskt. Jaha, hoppsan, plötsligt var de ihop. Nu var de i och för sig ensamma och kunde lika gärna slå följe, men det framgår aldrig riktigt varför. Visst, det förklaras senare i filmen varför de agerar som de gör – men nja, början kändes märklig. Barbro Kollberg som gör rollen som Maggi spelar ibland över. David görs av Birger Malmsten. Jag vet inte, det känns lite som han var en pretty boy för sin tid. Stilig men möjligen lite träig. Malmsten har för övrigt varit med i ett gäng Bergman-filmer.

Positivt i filmen är bl a en noir-känsla som ibland infinner sig, främst i början. Det förekommer en del roliga karaktärer. Hjördis Petterson är t ex perfekt som satkärring, och sen är ju Julia Cæsar alltid sevärd. Ibland blir det ett sorts folklustspel och då är det inte så bra. Bl a är det två jobbiga luffartjuvar som stör. Rollfiguren Håkansson (Ludde Gentzel) som säljer stugan till det unga paret är dock riktigt bra och lurig (han saknar sina barn och barnbarn och har därför blivit girig).

Filmen har metainslag, nåt som Bergman experimenterade med ett flertal gånger. Filmens berättare är t ex både rollfigur och berättare (en av filmens bra karaktärerna för övrigt). Det regnar på vår kärlek avslutas med en rättegång mot våra två huvudpersoner. Rättegången känns inte som en verklig rättegång i filmens verklighet utan mer symbolisk.

En sak som jag gillar med vardagsdramer, och även noir-rullar, från förr är att man får en inblick i hur det såg ut och funkade i samhället då. Vilka värderingar och kulturella saker som har ändrats. Uppenbart hade kyrkan och präster fortfarande stor makt i 40-talets Sverige. Och rökte gjorde man också, och då även på vita duken. Det regnar på vår kärlek är inte den Bergman som Bergman så småningom blev. Här är det liksom action direkt. Det förekommer inte nån känslomässig uppbyggnad under en längre tid och sen ett väldigt känslosamt slut. Här är slutet istället ganska sentimentalt. Lite kul är att Bergman (enligt Bergman själv) ringde producenten Lorens Marmstedt dagen efter premiären och förklarade att han aldrig mer skulle göra film.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Söndagar med Bergman: Kris (1946)

Jag börjar mina söndagar med Bergman med Ingmar Bergmans första film som regissör: Kris från 1946. Kanske är egentligen Hets, som kom två år tidigare och regisserades av Alf Sjöberg, mer av en Bergman-rulle då ju den bygger på ett originalmanus av Bergman själv. Kris har Bergman skrivit filmmanus till men historien är från början en teaterpjäs av dansken Leck Fischer.

Att filmen fick just titeln Kris är förstås för att den ska föra tankarna till den framgångsrika Hets. I vissa (många) avseenden så funkade nog filmbolagen precis på samma sätt som idag.

För några veckor sen var jag med på Dämonquizet som var Stockholms Filmquiz sista quiz innan sommaruppehållet och det handlade förstås om Bergman. Hur många meter räls lades ut för att göra den långa tagningen på stranden i Persona? Vårt lag kom åtta men gick ändå inte lottlösa då vi vann en del prylar i utlottningen som hölls i slutet. Jag norpade en fribiljett till en film att se på SF Anytime. Vad lämpligt då att just SF Anytime hade just Kris, en av inte så rackarns många Bergman-filmer som jag inte hade sett.

Att Kris bygger på en pjäs är inget man försöker dölja. Nej, det är t.o.m. så att filmen ”vet” detta faktum och inte gör nåt för att dölja det. En berättarröst säger rent ut att det är en pjäs vi ska få se. ”Låt pjäsen börja”. ”Ridån kan gå upp” – och det gör den faktiskt bokstavligen i form av en rullgardin i ett fönster. Jag gillade detta lilla metagrepp.

Filmen är väl i grunden en melodram. Det är stora känslor. Nelly är en tjej som växt upp i en liten håla på landet med en fostermamma, pianolärarinnan Ingeborg (Dagny Lind), efter att hennes biologiska mamma lämnat bort henne direkt efter födseln. När Nelly är 18 dyker plötsligt mamman, Jenny (Marianne Löfgren), upp från storstaden för att hämta sin dotter. I släptåg har hon sin toyboy Jack (Stig Olin, pappa till Lena!) som blir intresserad av Nelly och börjar flirta med henne. Intrigerna kan börja.

Stora känslor skrev jag. För Ingeborg är Nelly allt. Hon har ingen annan familj, inga andra barn eller en man. Till råga på allt är hon sjuk och har bara nåt år kvar att leva (nåt hon givetvis håller hemligt). Då dyker alltså den här storstadsprimadonnan upp och ska ta Nelly ifrån henne. Ingeborg har inget att kontra med när Jenny erbjuder jobb i sin glamorösa skönhetssalong i Stockholm. Nelly vill ju naturligtvis upptäcka världen, och det förstår ju även Ingeborg.

Det förekommer en ganska lång, lite udda och rolig sekvens där Nelly går på bal, en bal hon sett fram emot länge. Och gissa vilka två som har har köpt henne en klänning? Vilken ska hon välja? Surt för Ingeborg som i princip fått leva på existensminimum för att ha råd med klänningen. Jag sa ju att det var en melodram.

På den där balen dyker förstås Jack upp och ställer till med en sorts skandal. Vad gör han? Jo, han ser till att ordna en improviserad danstillställning med boogie-woogie. Farlig musik! Musik spelad av Charlie Norman för övrigt. Borgmästaren i hålan och hans likar som gillar vals och operett håller på att gå upp limningen.

Som alltid när jag ser gamla filmer från 40- eller 50-talet så är det alltid kul att se hur det fungerade i vardagen. Små vardagliga detaljer som t ex hur man pratade (eller kanske snarare dialogen som Bergman skrivit). Man får höra gamla uttryck där vissa lever kvar idag och andra inte. ”Hur är det fatt?”, ”Jag mår lite tjockt bara”, ”Vi ska träffas på tu man hand”.

Kvinnors situation på den här tiden var som den var. Inte mycket förklaras kring varför Jenny agerade som hon gjorde men jag antar att hon var väldigt ung när hon blev gravid och helt enkelt skjutsades ut på landet, födde sitt barn i hemlighet och sen åkte tillbaka till stan (utan sitt barn).

Filmen är egentligen väldigt mörk. Den handlar om sjukdom, död, självmord, livsval och annat djupt, men så här tidigt i karriären så har Bergman nog inte fullständig konstnärlig kontroll över sina filmer. Troligen så har han helt naturligt inte heller inte mognat som filmskapare för att våga gå all in.

Jag snappade dock upp en liten detalj som kändes som Bergmansk. När Nelly är i Jennys skönhetssalong står det plötsligt en äldre man med ett otäckt utseende och stirrar in genom skyltfönstret. Han säger inget, han bara står där och stirrar. Det bara måste vara en, för Bergman tidig, symbol för allas vår annalkande död. Och mycket riktigt…

Kris, som borde ha haft titeln Nelly, känns som lite av en halvmesyr men den var rolig att se. Jag delar ut en trea till den, kanske mest för att den var just rolig att se och att ha sett.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Boogie-woogie-partaj

Heat and Dust (1983)

Härlig klassisk poster får jag säga

Till skillnad från vädret så firar jag midsommar i hettans tecken med den sista gamla preblogg-recension av en Merchant Ivory-produktion. Den här gången är det Ruth Prawer Jhabvala som ligger bakom både bokförlagan och filmens manus. Min korta text skrevs i juli 2009.

Heat and Dust var den sista Ivory-Merchant-filmen som jag såg av de som SVT visade för ett tag sen. (Maurice var för övrigt den näst sista.) Julie Christie spelar en kvinna som i nutid (eller snarare i början av 80-talet) besöker Indien för att uppleva det Indien som hennes moster Olivia (Greta Scacchi) upplevde på 1920-talet då ju Indien fortfarande var en brittisk koloni. Mja, det här var en hyfsad rulle som bitvis känns som det första avsnittet i nån brittisk tv-såpa från 80-talet. Det bränner liksom aldrig till förutom en aning mot slutet. De parallella handlingarna vävs ihop på ett bildmässigt ganska snyggt sätt då och då. Både Christie och Scacchi är duktiga. Miljöerna är snygga. Jag brukar alltid gilla filmer som utspelas i forna brittiska kolonier. Typ khaki, sand, palmer, palats, maharadjor, och så lite exotisk romantik, ni vet.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

On Chesil Beach (2017)

Månadens filmspanarfilm On Chesil Beach såg på ytan, och då menar jag bokstavligen i form av postern, ut som ett romantiskt drama i stil med Brooklyn. Vi har Saoirse Ronan på en strand med en snubbe och känslan var att vi skulle få se ett mysigt drama fyllt med romantik och förvecklingar men som givetvis skulle sluta med att ”de får varandra”.

On Chesil Beach är inte den filmen. Den är inte Brooklyn 2. Men på ytan kan det kanske verka så. Vi möter Florence (Ronan) och Edward (Billy Howle), våra två älskande, som precis har gift sig och är på smekmånad på ett hotell vid kusten. Nu ska äktenskapet… vad ska man säga… fullbordas, vilket de båda verkar vara väldigt nervösa inför.

Varvat med dessa obekväma och väldigt märkliga scener får vi i tillbakablickar se sekvenser från Florence och Edwards liv och hur de träffades, och av nån anledning blev ett par.

”Av nån anledning blev ett par”, skrev jag. Ja, för jag tycker inte direkt romantiken flödar här, och det flödar ännu mindre när de väl är gifta. I princip genom hela filmen så känns det som att de är främlingar för varandra. Tidsandan (tidigt brittiskt 60-tal) och synen på sex spelar förstås in, och allt (den obekväma stämningen) får sin förklaring. Men problemet för mig är att det är upplagt som en twist. När väl ”avslöjandet” kommer så är det liksom för sent eftersom allt har varit så obekvämt och märkligt fram till dess. Jag brukar normalt gilla brittiska kostymdramer där det kryllar av undertryckta känslor men där romantiken spirar samtidigt. Här blev det mest obekvämt. Obekvämt var tydligen ordet.

Det som till slut sänker filmen är avslutningen som var onödig, övertydligt och bara konstigt. Man har av nån anledning valt att skohorna in två epiloger som utspelar sig i framtiden (1975 och 2007) där vi får se vad som hänt med Edwards och Florence.

Dessutom bjuds vi här på de sämsta gammelsminkningarna jag har sett på länge. Obegripligt dåligt. Det funkade inte i Harry Potter och det funkade inte här. Använd äldre skådisar istället om ni inte kan bättre. Om jag var på filmen sida så gick jag i det här läget över till att vara mot den. Ronan och Howle, och övriga, såg ut som rumpnissar från Ronja Rövardotter. Katastrof.

On Chesil Beach bygger på en roman med samma namn av Ian McEwan, som ju även skrivit förlagan till Atonement (där vi ju också hittar Saoirse Ronan i en av rollerna). Här har McEwan skrivit filmens manus så jag vet inte om det är han vi ska skylla på när det gäller filmens spola fram-sekvenser. Eller var det filmens producenter som ville få till ett slut som man trodde skulle tilltala publiken och tvingade McEwan?

Jag läste Wikipedia-sammanfattningen av det som hände i romanen och där lät allting så mycket bättre. Där blev det tänkvärt, sorgligt och melankoliskt på rätt sätt kände jag, utan påklistrade gråtscener, och påklistrat silikon (om det nu är det man använder i ansiktsmasker).

Jag gillar det som filmen tar upp men eftersom det presenterades i form av en twist så var det som att tyngden och allvaret försvann. Men det finns nåt väldigt intressant ändå i berättelsen, att de båda inte kastar sig över varandra och utövar älskog på stranden. Synd bara att det inte funkade då jag aldrig kände nåt för huvudpersonerna (denna så klyschiga invändning). Jag tror att upplägget med tillbakablickar gjorde mer skada än nytta. Slutligen så var det för sent, oförtjänt och krystat när väl filmen försökte blåste på allt den hade i slutet. Känslostormen uteblev för mig.

Nu låter jag väldigt kritisk, med all rätt, men filmen är snygg och utspelar sig i härliga brittiska miljöer så en tvåa får den ändå.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Kolla nu in om de andra filmspanarna tycker att filmen simmade som en delfin eller strandade som en val.

Rörliga bilder och tryckta ord-Sofia
Filmfrommen-Mikael
Har du inte sett den?-Carl

 

Voffo gör di på dette viset?

Maurice (1987)

Jag inleder veckan med ytterligare en gammal preblogg-recension av en Merchant Ivory-produktion. Den förra filmen, Howards End, byggde på en roman av E. M. Forster, och återigen är det Forster som stått för bokförlagan i form av Maurice, en roman som skrevs redan 1913-1914 men som p.g.a. innehållet inte publiceras förrän efter Forsters död 1971.

Filmens manus ligger inte Ruth Prawer Jhabvala bakom den här gången utan det är regissören James Ivory själv och Kit Hesketh-Harvey ansvariga för. Min korta text skrevs av mig själv i juli 2009.

Maurice (James Wilby) får ihop det med Clive (Hugh Grant) i början av 1900-talet när de båda pluggar i Cambridge. I en tid när homosexualitet var brottsligt så hålls det hela förstås hemligt. Clive vill dock klättra på den sociala skalan och gifter sig därför med en kvinna.

Hehe, jag fann det lite kul att se Hugh Grant i en roll där han inte är tafatt och förvirrad. Istället är han ganska beräknande och kall, i alla fall mot slutet av filmen. I Maurice skildras brittisk överklass vid sekelskiftet och jag kan nästan aldrig låta bli att gilla sådana filmer. Grant passar som handen i handsken i den här miljön. I övrigt puttrar filmen på utan egentliga toppar eller dalar.

Jo, en topp förresten. När Maurice tillkännager för en person att han är förälskad i en man får han svaret: ”What a grotesque announcement”. Och på det svarar han själv: ”Most grotesque. But I felt I should tell you”.

Och, just det, lite eller mycket tragikomiska scener förekom när Maurice går hos en hypnotisör för att försöka ”bli frisk” ifrån sin homosexualitet.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Howards End (1992)

Jag avslutar jobbveckan med ytterligare en gammal preblogg-recension av en Merchant Ivory-produktion. Den förra filmen, The Bostonians, byggde på en roman av Henry James, vilket Sofia påpassligt påpekade i en kommentar. Den här gången är det E. M. Forsters mest kända verk, Howards End, som är bokförlaga. Återigen är det Ruth Prawer Jhabvala som ligger bakom filmens manus. Texten skrevs i juli 2009.

I Howards End spelar Prunella Scales, Sybil Fawlty från Pang i bygget (!), mamman i familjen Schlegel. Helena Bonham Carter och Emma Thompson gör hennes två döttrar, Helen och Meg. The Schlegels blir bekanta med den rika familjen Wilcox där Anthony Hopkins är far och Vanessa Redgrave (från The Bostonians) är mor. Diverse förvecklingar leder till att mor Wilcox och Meg Schlegel kommer nära varandra, vilket i sin tur leder till att Wilcox gods Howards End kanske inte kommer ärvas av någon av barnen Wilcox. Det är med andra ord upplagt för än mer förvecklingar i det här brittiska dramat.

Som vanligt i en Merchant-Ivory-film så är det härlig dialog och i det här fallet ett underbart brittiskt uppträdande. Inget sägs riktigt rakt ut och det är oftast artigheten främst. Dock baktalar man varandra en hel del bakom stängda dörrar. I den suveräna Återstoden av dagen föll allt på plats. I Howards End är personerna inte riktigt lika intressanta. Manuset är helt enkelt sämre. Det är lite för lite av undertryckta känslor som bubblar under ytan. Dock är det alltid underhållande att se Emma Thompson och Anthony Hopkins. Jag gillar Hopkins med sitt kalla, väsande sätt att prata. I kombination med känslosamma och sympatiska Thompson blir det väldigt sevärt.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

The Bostonians (1984)

Jag inleder veckan med en gammal preblogg-recension av The Bostonians, ett kostymdrama med ingen annan än Stålis själv. På svenska har filmen den aningen mer pretentiösa titeln En kvinnas röst. Texten skrevs i juli 2009.

På 1960-talet bildade James Ivory (regissör) och Ismail Merchant (producent) produktionsbolaget Merchant Ivory Productions. Tillsammans med (manus)författarinnan Ruth Prawer Jhabvala ligger de bakom en mängd filmer som allt som oftast är kostymdramer som utspelas i brittisk överklassmiljö. När SVT visade ett knippe av dessa filmer tog jag chansen att se dem. Främsta anledningen kanske var att jag tidigare sett och tokgillat Återstoden av dagen där Anthony Hopkins och Emma Thompson gör stordåd i stiff upper lip-miljö.

The Bostonians utspelas dock, vilket titeln avslöjar, i Boston i USA där vi får följa en uppvaknande kvinnorörelse i slutet av 1800-talet. Nåt som direkt gjorde att jag inte kan låta bli att ge filmen godkänt är att Christopher ”Stålmannen” Reeve spelar en av huvudrollerna. (Reeve gjorde för övrigt en av rollerna i Återstoden av dagen.) Jag vet inte vad det är med Reeve men han känns corny på ett bra sätt om ni förstår vad jag menar. I The Bostonians spelar han en kvinnotjusare som uppvaktar Verena (Madeleine Potter), en ung kvinna som blivit en förgrundsgestalt i kvinnorörelsen. När Reeve sätter in charmen börjar Verena vackla i sin lojalitet till kvinnosaken och sin mentor Olive (Vanessa Redgrave, som faktiskt blev Oscarsnominerad för rollen).

Nja, den här rullen är ganska fånig men ändå lite underhållande. Man tar upp en del generella frågor som t ex om vad som betyder mest när man driver en viss fråga, en karismatisk person eller saken i sig? I filmen funderar Verena även på om det är värt att i princip ge upp livet för att hänge sig åt en viss sak. Miljöerna i filmen har man lyckats få till bra. Det förekommer några fina scener vid havet som jag verkligen gillar. Men som helhet är det en ganska seg rulle som nånstans i mitten är helt ospännande och bara upprepar sig själv. Jessica Tandy (som gör en härlig gammal dam vid namn Miss Birdseye), Linda Hunt (som spelar en läkare med skinn på näsan) och Reeve gör ändå att det blir en svag trea.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Det dyker nog upp tankar om fler Merchant Ivory-produktioner under den närmsta tiden.

The Big Sick (2017)

The Big Sick var en sån där film som många av de podcaster jag lyssnar på hyllade och den dök väl upp på en del topp-10-listor om jag minns rätt. Levde den upp till hajpen? Nej, det gjorde den förstås inte. Det är en ganska vanlig romantisk komedi, en amerikansk indierulle med mycket dialog och mysig humor. Det som den har som ett plus är att storyn tar en vändning som man kanske inte väntar sig i den här typen av film.

The Big Sick utspelar sig i komikervärlden i Chicago och Kumail Nanjiani spelar sig själv som en ståuppare som hankar sig fram men utan att riktigt lyckas. Under och efter en show träffar han Emily (Zoe Kazan) och de båda blir ett par. Ja, de dejtar i alla fall, men Kumail säger absolut ingenting till sina pakistanska föräldrar om Emily. Kumail ska ju gifta sig med nån av mammans utvalda blivande brudar som presenteras för Kumail i en strid ström.

Sen blir Emily sjuk och hamnar i koma. Det här var den vändningen som jag inte riktigt hade väntat mig i en romantiskt komedi. Men så bygger ju filmen på verkliga händelser som hände just Kumail. Nu visste jag ju att det skulle hända eftersom det ingick i det man inte kunde undvika att veta på förhand. Men ändå.

På sjukhuset träffar Kumail Emilys föräldrar, spelade av Holly Hunter och Ray Romano, och efter några inledande pinsamheter så upptäcker de att de gillar varandra. Här gillar jag exempelvis en mysig scen där Kumail betraktar och pratar med Emilys föräldrar och upptäcker att de faktiskt är roliga.

Jag gillar för övrigt alla scener mellan Kumail och föräldrarna och då pratar jag både om Emilys föräldrar och Kumails egna föräldrar. Hela Kumails familj och vad som pågår där var kul. Det finns en värme och mysighet som jag gillade. Filmen visar att de flesta har samma typer av problem (måhända av olika grader och varianter) och därmed blir filmen inkluderande istället för exkluderande.

När det gäller ståupp-biten så inser Kumail till slut att det handlar om att berätta om sig själv för att lyckas fullt ut. Det räcker inte bara att poängtera roliga detaljer i vardagen. Eller?! Seinfeld funkar ju.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Into the Wild: The Mountain Between Us (2017)

Efter att ha blivit tipsad om den av Flmr-Steffo så var inte valet speciellt svårt för mig att ta titt på The Mountain Between Us. Nu hade Steffo i och för sig inte hyllat filmen, nej, ganska långt därifrån men det fanns mycket annat som talade för den för min del. Och en åsikt är ju bara en åsikt.

Först och främst gillar jag genren: ”överleva i vildmarken”. Kate Winslet och Idris Elba är två toppskådisar och det skulle bli kul att se dem ihop. Slutligen, och det fick jag reda på först efter filmtitten, så var den regisserad av en man vid namn Hany Abu-Assad.

Hany Abu-Assad frågar ni er? Jo, Hany Abu-Assad har regisserat en personlig favorit, nämligen Palestina-terroristthrillern Paradise Now och även den stabila Muren.

Summa summarum: förutsättningarna fanns för en trevlig söndagskväll. Men, aj, vad fel det gick.

Men vi tar det från början då ändå hoppet fanns. Elba spelar Ben, en hjärnkirurg som behöver flyga från en liten flygplats uppe i Klippiga bergen till Denver för att ta sig vidare till New York där en patient väntar på en livsviktig operation. Problemet är att en snöstorm är på ingång. Alla flyg är inställda.

I kön till disken för klagomål träffar han Kate Winslets rollfigur Alex, ett yrväder till fotograf som ska flyga hem till ett bröllop. Sitt eget bröllop! De båda slår sina påsar ihop och anlitar en veteranpilot, spelad av Beau Bridges (som för övrigt pratar precis som sin mer kända bror på äldre dagar), som ska flyga dem till Denver i ett litet enmotorigt plan.

En timme senare landar de i Denver och går vidare med sina liv. Nej, givetvis inte. Planet störtar förstås, piloten dör, och Ben och Alex måste försöka överleva i de snöfyllda bergen. Frågan de ställer sig, som är en klassiker inom genren, är om de ska vänta på räddning vid planet eller försöka ta sig till civilisationen på egen hand?

Som sagt, jag gillar genren. Det finns nåt lockande där. Nåt ursprungligt och rått. Plus att det är skönt att sitta i tv-soffan med raggsockor på och titta.

The Mountain Between Us funkar dock inte alls. Det börjar väl hyfsat. Miljöerna i Klippiga bergen är ganska maffiga. Snö är alltid snyggt på film. En positiv detalj är att man faktiskt verkar ha filmat stora delar av filmen på plats ute i naturen. Snön är inte på låtsas.

Vad är det som inte funkar? Jo, jag tycker inte Idris och Kate har nån vidare kemi. Dessutom är upplägget vad gäller deras personligheter och bakgrund lite väl övertydlig. Ben är hjärnkirurg, logisk och känslomässigt stel. Alex är en hetlevrad och känslostyrd fotograf. Aha, ”Opposites Attract”. Vem tror ni vill stanna vid vraket och vänta på hjälp? Tror ni att de börjar gnabbas med varandra? Tror ni att de plötsligt börjar visa andra känslor för varandra?

En detalj som filmmakarna kanske trodde man skulle bli överraskad av såg jag komma redan första gången man rör vid ämnet. Ben har nån typ av inspelningsenhet som Alex inte kan låta bli att lyssna på för att lära sig mer om Ben eftersom han inte är en man som lättar sitt hjärta i brådrasket. Ett visst meddelande som Alex lyssnar på ska få oss att tro en viss sak men det är ju uppenbart från början vad som gäller. Nej, det blev bara fånigt och övertydligt.

Filmen faller samman totalt när Ben och Alex har sex i en jaktstuga som de till slut hittar. Sexscenen är bland de ostigaste jag har sett och dessutom har man valt att klippa in flashback-scener från händelser tidigare i filmen och allt till tonerna av smörig musik. Jag väntade bara på att man skulle filma de älskande genom en glasruta med rinnande vatten.

The Mountain Between Us är till slut en väldigt märklig film. När filmen egentligen borde vara slut så har man satt dit ett bihang på 20 minuter som känns som en helt annan film. Vad ville man göra? Ett äventyrsdrama eller ett romantiskt drama? Nu blev det varken heller. Och den absoluta slutscenen var som tagen ur The Room.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

När jag skrev om den här filmen så blev jag påmind om ett gammalt tema som jag hade planerat för några år sen. Den gången blev det aldrig av men jag är klar med skrivandet om kanske hälften av de tio filmer som skulle ingå i temat. Vilket tema? Jo, just Överleva i vildmarken (Into the Wild). Vi får se om The Mountain Between Us fungerar som en liten teaser. Man vet aldrig, jag kanske väcker temat till liv under sommaren. En sak jag hade planerad var att för varje film gå igenom några på förhand bestämda punkter. Så jag kan väl göra det även för The Mountain Between som en liten bonus.


Fyra vilda saker

Utlösande händelse: Flygkrasch.
Miljö: De vackra och snöiga Klippiga bergen, först ovanför trädgränsen och senare i skogigare terräng.
Djurattacker: Jag hade väntat mig vargar men när Alex, som skadat sig, är ensam kvar i flygplansvraket så dyker något oväntat en hungrig puma upp. Bergslejonet möter dock sitt öde då Alex använder sig av en nödraket.
MacGyver: Inte speciellt mycket. Ben använder läckande flygbränsle för att göra upp eld. Ja, inte MacGyver-nivå på det kanske. Senare använder han dock en ampull med ormserum för att göra nån typ av spruta för att väcka en medvetslös Alex till liv. Lite mer MacGyver över det tilltaget.

%d bloggare gillar detta: