Logan (2017)

Ett tecken på att jag har sett en riktigt bra film brukar vara att jag efter visningen loggar in på the interwebs och kollar upp andras reaktioner på filmen, intervjuer med filmmakarna och skådisarna. Jag känner att jag liksom inte vill släppa taget om filmen utan gotta ner mig ett tag till. Plus att det är kul att höra vad andra, inklusive de som ligger bakom filmen tycker och tänker.

Precis detta hände i söndags efter att jag hade sett Logan, den senaste X-Men-filmen om Wolverine. När man, som jag, driver en filmblogg där man producerar egna texter kan det här beteendet vara lite vanskligt. Det finns en risk att mina egna reaktioner och åsikter blandas ihop med andras innan jag har fått ner mina tankar på pränt.

Men det struntade jag i den här gången, för det var mycket trevligt att höra på Sir Patrick Stewart, Hugh Jackman och regissören James Mangold prata om filmen. Visst, jag hade kunnat vänta tills efter jag skrivit min text men jag kunde inte hålla mig.

Logan utspelar sig år 2029. Vi hittar Logan (Jackman) runt gränsen till Mexiko där han livnär sig som limo-chaufför. Han bor vid en övergiven fabrik tillsammans med exmannen Caliban (en albino som har förmågan att spåra X-Men).

Bredvid huvudbyggnaden, inuti en omkullfallen vattencistern bor, och vårdas, en 90-årig och senildement Charles Xavier (Stewart). Xavier äter mediciner (när han kommer ihåg) och får sprutor för att hålla sig frisk och för att undvika potentiellt farliga (för andra) anfall.

Xaviers sfäriska boplats perforerad med en massa rosthål som släppte in ljus påminde mig lite om Cerebro, den avancerade sökutrustningen som används för att spåra mutanter i de tidigare X-Men-filmerna. Jag undrar om detta var medvetet eller om det är jag som läser in för mycket?

En dag blir Logan kontaktad av en mexikansk kvinna som vill att han ska hjälpa henne och hennes dotter Laura (Dafne Keen) att ta sig från Mexiko till North Dakota och sen vidare till Kanada. Samtidigt är ett ondskefullt företag, det så vanligt förekommande i serietidningsfilmer, på jakt efter Laura. Det är nåt speciellt med flickan…

Wow! Jag älskar, kanske ett starkt ord men det är nästan sant, den här filmen. Det är Midnight Special på crack. Det är en roadmovie och jag gillar i princip alltid roadmovies, det är sen gammalt. Roadmovies har en speciell stämning över sig. Oftast handlar det ju även om en inre resa för rollfigurerna. Så även i Logan, speciellt för titelfiguren och Laura.

Filmen Logan är nog den bästa superhjältefilm jag har sett. Jag kan i alla fall inte komma på nån annan som berört på samma sätt. Mer underhållen har jag nog blivit, t ex av Captain America: The Winter Soldier. Men inte mer indragen i och berörd av storyn.

En anledning till att det är den bästa superhjältefilmen är att det inte är en superhjältefilm, i alla fall inte vad jag skulle kalla en klassisk superhjältefilm. Här står inte en stad eller hela världen på spel. Nej, det handlar om en man, hans gamla vän och fadersfigur och en liten och viktig flicka.

Logan är helt enkelt en dramathriller med tre rollfigurer i fokus som är en roadmovie förklädd till superhjältefilm.

Det var fascinerande och nästan lite jobbigt att se Logan i filmen. Han är nedgången, stel och sliten. Han super och hans sår läker inte lika bra som tidigare. Han haltar när han går, lite som Zeb Macahan. Det verkar vara höften som spökar.

Logan är starkt bunden till Xavier. Han sliter med att få ihop pengar för att köpa en båt så att han och Xavier ska kunna fly undan och leva ute på de öppna haven. Efter ett tag inser jag att det är både för att skydda Xavier men även för att skydda andra. Men det går väl hand i hand. Xavier döljer på en mörk hemlighet, och en sorg, som det hintas om senare i filmen.

Ja, det är inte direkt en munter film det här men den är ändå inte utan humor. Jag gillade samspelet mellan Logan och Xavier, mellan Logan och Laura. Det var äkta, det gavs tid och blev därför både roligt och rörande.

Logan är givetvis även en actionfilm. Det är fokus på relationerna men actionscenerna fungerade som en trevlig krydda. En bit in i filmen fick vi en lång actionsekvens som höll mig på kanten av mitt biosäte. Den inleds med att Laura visar sitt sanna och dolda jag och jag fick nästan rysningar. Vilken badass-tjej! Sekvensen övergick i en intensiv biljakt som fick en klassisk upplösning, som tagen ur en westernfilm…

Det som gör just den här actionscenen speciell är att Logan inte riktigt vet vad han ska göra. Logan har inte full koll utan är illa ute och det känns på riktigt att det faktiskt kan gå åt skogen. Ta bara en sån klassisk sak som att utropa ”Hold on everybody!” för att sen köra igenom ett stängsel och komma undan. Det funkar inte riktigt så här. Hela tiden har Logan även den förvirrade Xavier och Laura att hålla koll på. Ja, just Laura är ju bara till hjälp i och för sig.

Den del i filmen som jag uppskattade mest var nog när vår trio (Logan, Xavier och Laura) träffar på en farmarfamilj ute på vägarna. De blir inbjudna på middag. Logan vet att det skulle innebära en stor risk för samtliga inblandade men Xavier hinner tacka ja.

För första gången får Laura här uppleva hur det kan vara att leva med en familj i ett hus fyllt av värme, skratt och kärlek. När Laura skrattade var det som att alla problem bleknade bort för en stund. Jag blev berörd, dels pga av Lauras bakgrund och hennes uppväxt, och dels för att jag visste att det bara var ett tillfälligt uppskov.

Logan är inte en perfekt film – finns det nån perfekt film? – men jag tänker inte gå in på några detaljer när det gäller vad som kanske inte funkade fullt ut. Jag känner inte för att nitpicka den här gången. Kanske i kommentarerna om nån frågar.

Förutom att det blev dammigt i rummet ett antal gånger under visningen så har filmen även växt ganska mycket efteråt. Eller växt kanske är fel ord men den hänger definitivt kvar i mitt sinne och maler runt. Det är nåt med filmer som slutar på det sätt som Logan gör. Sorgligt och hoppfullt på samma gång. + blir x.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

Idag skriver även Henke om Logan. Kolla in vad han tycker om filmen här. Andra tyckare om Logan: Flmr, Absurd Cinema, Movies- Noir, Mackans Film och Fiffi.

Vad tycker jag om de andra filmerna i X-Men-serien? Kolla in min tema-sida här.

 

Familj – för en stund

På väg

Kikujiros sommar (1999)

decadesKikujiros sommar, som är decennietemats gemensamma film den här fredagen, såg jag för över tio år sen. Jag skrev även en kort recension av den då. Nu var det alltså dags för en omtitt. Först tar vi en titt på min gamla text (i kursiv stil). Vad tyckte jag om filmen då?

Pojken Masao bor hos sin mormor. När alla andra skolkamrater drar iväg med sina föräldrar på sommarlovet får Masao stanna hemma. Men Masao drömmer om att träffa sin mamma, som av nån anledning jobbar på annan ort, och ger sig därför av. Innan han riktigt kommit iväg får han dock sällskap av en lite butter och vresig granne, spelad av regissören Takeshi Kitano själv. Masao får ett spännande sommarlov, trots allt.

Av Takeshi Kitano har jag tidigare sett Sonatine och Hana-bi. Detta har varit poetiska men samtidigt våldsamma filmer. De känns ganska annorlunda jämfört med andra filmer. Speciellt Sonatine hade en barnslig humor också mitt i allt våldsamma. I Kikujiros sommar är våldet helt borta. Återstår gör alltså humorn och poesin. Och det räcker ganska långt. Det hela är en road movie där det udda paret träffar på en del lustiga och och en del mindre lustiga figurer. På nåt sätt känns den ganska typisk (japansk?) eftersom det liksom inte finns nån egentlig story. När det gäller anime-filmer brukar man ju snacka om att de är karaktärsdrivna. Jag gillade de drömsekvenser som återkommer med jämna mellanrum. En skön film som är lite för… tunn. Som vita lakan som fladdrar i vinden, vackra men svåra att greppa… för att vara poetisk.

Ja, i mångt och mycket så håller jag med mig själv. Men jag tycker även at jag missar en hel del i det jag skriver. Våldet är ju INTE helt borta. Det finns under ytan hela tiden och är t.o.m. med i bild även om det är filmat på avstånd alternativt att vi bara får se följderna av våldet. Psykiskt våld förekommer definitivt.

När jag började kolla in sydkoreanska filmer så kändes det bitvis som att filmmakarna nästan var från en annan planet. De vanliga reglerna för hur storyn skulle berättas saknades. Lite så kändes det nu också. Musiken var konstigt smörig. Rollfiguren som Takeshi Kitano gör har man inte riktigt koll på. Jag känner igen mig från en del anime-filmer. Ingen är riktigt god eller riktigt ond.

En sekvens som jag inte alls gillade från inledningen var när Kitano och pojken var på cykelarenan och spelade. Det blev bara långdraget och krystat, och Kitano framstod som orimligt dum och fånig.

Och sen dyker det upp en pedofilgubbe i en park. Här hade filmen en märklig ton. Barn på sommarlovsäventyr… pedofili… Hmmm. Jag undrar också vad Kitano egentligen gjorde med gubben förutom att slå honom sönder och samman, men det fick man ju inte se.

Hade Kitano varit gangster tidigare i sitt liv? Jag misstänker det. Han är som ett barn som tror att han ska få det han pekar på genom att hota och bara säga ”jag vill ha”.

Sen, plötsligt, dyker det upp en magisk drömsekvens då pojken drömmer en mardröm om sin mamma och peddogubben. Läskigt och som taget ur en film som är en mix av David Lynch och The Cell. Ja, filmen är en märklig blandning av allvarligt drama och buskiskomedi. Mot slutet får väl Kitanos rollfigur sig en tankeställare och det visar sig att inte bara pojken letar efter sin mamma. Fast jag tycker ändå att jag saknar någon form av avslut, både för Kikujiro och pojken. Men det var väl by design antar jag.

Förresten, lite udda att filmen heter Kikujiros sommar (det är även den japanska titeln). Man luras ju att tro att det är pojken som är Kikujiro och att det hans sommar det handlar om…

Det förekommer en hel del snygga bilder i filmen och här bjuder jag på några av dessa som avslutning.

Kikujiro 1

Kikujiro 2

Kikujiro 3

Kikujiro 4

Kikujiro 5

Kikujiro 6

Kikujiro 7

Betyg 2004:

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Betyg 2015:

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

Kolla nu in vad decennie-spanarna Henke och Christian tyckte om den här sommarfilmen. Blev det en sommarflirt eller var det mest mulet och regn?

Movies – Noir
Fripps filmrevyer

Chef (2014)

ChefOooooh ja! Detta visade sig vara ett lyckopiller. Mitt lyckopiller under Malmö Filmdagar. Jag hade egentligen inte hört något om Chef, bara att Jon Favreau regisserade och att det handlade om en kock. Jag hade även fått för mig att det skulle vara en dokumentär. Det är inte en dokumentär men det kanske finns en del självbiografiska inslag kopplade till regissören Favreau?

Chef handlar om kocken Carl Casper (ja, rollfiguren hette så!) som har jobbat tio år som chefskock på Dustin Hoffmans restaurang i Los Angeles. När Casper (spelad av Favreau själv) vill utveckla maten, experimentera, göra något nytt och eget, så vägrar Hoffmans rollfigur Riva. Maten har ju funkat i tio år och gästerna gillar den. Varför ändra på ett vinnande koncept liksom. Dessutom ska en matkritiker (matbloggaren (!) Ramsey Michel spelad av Oliver Platt) besöka restaurangen. Inte läge att chansa nu tycker Riva. Casper viker ner sig men kan i slutändan inte sansa sig utan skämmer ut sig genom att skälla ut matbloggaren inför publik på restaurangen. Dessutom sprids en film av det hela på internätet likt ett virus.

Casper står nu utan jobb och har dessutom blivit en ofrivillig nätkändis. Vad göra? Kanske dra till Miami, fixa en food truck och spendera en hel sommar på de amerikanska vägarna tillsammans med latinovännen Martin (John Leguizamo) och en son som han sett alldeles för litet av? Japp. Så blir det.

Chef gav mig en varm må-bra-känsla som strömmade genom min kropp under visningen. Det är en äkta må-bra-film. Den må vara enkel, ha ett manus som inte lär vinna några Oscars samt slösa bort Scarlett Johansson… men fasiken så skön film det är.

Maten! Hur hungrig blev man inte?! Maten! Jag gillar själv att laga mat och experimentera litet med nya rätter. Jag kollar på matprogram på tv. Ja, jag har inte ledsnat än, trots en viss (underdrift) övermättnad. MasterChef Australia är favoriten. Därför var det extra kul att se två matfilmer under Malmö Filmdagar, förutom Chef även The Hundred-Foot Journey. I Chef får vi förutom maten från restaurangen i början även se gatumat som får det att vattnas rejält i munnen. Jag skulle ge min vänstra skinka för att få smaka på den där långtidsrökta oxbringan. Och då har vi inte ens nämnt de kubanska oooostmackorna…

Musiken tyckte jag var härlig och bidrog till den mysiga stämningen. Mot slutet får vi t.o.m. litet skön kalifornisk funk i form av West Coast Poplock med Ronnie Hudson.

Jon Favreau är som en stor barnslig nallebjörn, med ett temprament. Han är en slarver, när det gäller relationer, och han behöver skärpa sig. Kanske skulle detta kunna vara en trött figur som vi sett förut. Men jag kunde inte låta bli att charmas av manspojken.

Favreau verkar gilla mat (nähä!). Jag vet inte om han har ett förflutet som kock men han känns trovärdig och visade upp en bra teknik med kniven (även om det förmodligen är trickfilmat en aning). Han driver en del med sig själv också tror jag, bl a när det gäller kroppshyddan hans. Givetvis kan man också dra paralleller till Favreaus karriär inom filmindustrin. Precis som Casper vill han tillbaka till rötterna och inte låta sig styras av chefer högre upp i hierarkin.

En stor del av Chef handlar om hur det funkar nuförtiden med sociala medier. Det twittras en massa i filmen och Casper får lära sig av sin uppkopplade son hur det funkar. Aningen otrovärdigt att Casper är så grön att han inte ens vet vad Twitter är, men som så ofta så sväljer man svagheter i filmer om man gillar stämningen och känslan i övrigt. Vilket jag gör om ni inte fattat det! En sak som filmen ändå visar på ett bra sätt är att det faktiskt kan betyda något för någon vad du säger på Twitter om någon, kändis eller ej. Tänk på vad du skriver. Det är svårt att få till nyanser svart på vitt på 140 tecken.

Första delen av Chef är en dramakomedi om matlagning, sociala medier och om hur man ska våga satsa nytt och inte fastna i gamla hjulspår. Andra delen är en skön roadmovie som skildrar en härlig sommar där sonen och Casper kommer närmare varandra. Tredje delen är… ja, det finns knappt någon tredje del, haha. Det bara mysar på ända till det alldeles för enkla och lyckliga slutet!

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Filmdagar smallChef ser ni på bio ikväll då den har svensk biopremiär! Chef  är även sista filmen ut av de tretton filmer som jag såg under Malmö Filmdagar. Efter visningen av Chef så hann Henke och jag (plus några till, jag minns inte?) springa iväg till den närliggande italienaren Vespa för en härlig pastalunch. Det smakade gudomligt, speciellt efter att ha ”genomlidit” två timmars matporr med kurrande mage. Tack för restaurangtipset, Plox-Jonas!

Mer om mat och film hittar ni här i form av filmspanarnas tema: mat.

Här nedan hittar ni fler recensioner av Chef från mina filmspanarkompisar:

Fiffis filmtajm
The Velvet Café
Fripps filmrevyer
Flmr

Italienska restaurangen Vepsa i Malmö. God pasta och pizza bjuds det på här.

Italienska restaurangen Vespa i Malmö. God pasta och pizza bjuds det på här.

Italienska restaurangen Vepsa i Malmö. God pasta och pizza bjuds det på här.

Rigatoni.

Wendy and Lucy (2008)

WendyJag kör en gammal recension av en festivalfilm från 2008…

Jaha, det blir inte så mycket mer indie än så här. Jo, kanske i den sista filmen som jag såg på festivalen, Ballast (kommer en recension av den senare). I Wendy and Lucy spelar Michelle Williams en avig tjej, Wendy, som är på väg till Alaska med sin hund Lucy för hitta nåt jobb och leva i fred. När bilen går sönder och hunden försvinner blir det jobbigt för Wendy att komma vidare och hon är fast i en amerikansk håla utan pengar och det mesta verkar gå fel. Men Wendy är envis och träffar i alla fall en trevlig parkeringsvakt (Wally Dalton).

Alltså, jag bara måste lyfta fram Michelle Williams här. Hon gör en grym rolltolkning så långt bort ifrån Dawson’s Creek som man kan komma. Hon känns helt äkta som tjejen som går sin egen väg. Wendy är en sån där person som vill sköta sig själv och när hon tvingas konfronteras med andra så blir hon ganska tvär. Hon är envis, nästan lite så där dumt envis. Efter ett tag bara önskar jag mig att Wendy ska få hitta sin hund. Jag gillar miljöerna i filmen. Det är många järnvägsspår, parkeringsplatser, ödsliga snabbköp och andra avsides miljöer. Till slut landar filmen på en stark trea.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_halvbetyg_tomsep

Om visningen: Ett par på raden framför hade beslutat sig för att inta lunchen i biosalongen och kom därför in i salongen med varma, osande mackor med tillhörande prasslande papper. Utvisning tio minuter.

The Darjeeling Limited

Darjeeling LimitedTitel: The Darjeeling Limited
Regi: Wes Anderson
År: 2007
IMDb
| Filmtipset

Det finns en Wes Anderson-film som jag faktiskt gillar och det är den som de flesta andra (?) inte brukar gilla. Den har vi kommit till nu. Raka spåret till recensionen.

Wes Anderson har inte varit någon favorit hos mig, även om jag tror jag gillar Rushmore, som det var länge sen jag såg, minns i princip bara Bill Murray hoppandes trampolin i en pool (min kommentar: efter texten skrevs såg jag alltså om Rushmore). Både The Royal Tenenbaums och Life Aquatic fick underkänt. Det kan hända att det var ett resultat av en anti-hype-reaktion från min sida. Nya filmen The Darjeeling Limited utpelas i Indien där tre distanserade bröder försöker komma samman efter att deras far dött ett år tidigare. Det går väl så där, till en början.

Oj, detta var en överraskning! Del ett av visningen, alltså kortfilmen Hotel Chevalier, satte en skön stämning direkt. Det lustiga är att den, liksom ”huvudfilmen”, har fått R-rating i USA. Smått märkligt. Hur tänker de där borta ”over there”? Hur som helst, efter att dess eftertexter rullat förbi och del två (huvudfilmen) börjar får vi se Bill Murray, i SLOW MOTION, bli omsprungen av Adrian Brody i jakten på ett tåg. Så rackarns skönt, helt enkelt.

Jag har tyckt att Andersons tidigare filmer varit konstlat djupa och att inget egentligen händer. Det är bara en snygg yta i nån låtsasvärld. Tyckte jag, alltså. Nånting har ändrats. Jag vet inte om det är hur jag uppfattar filmen eller om det The Darjeeling Limited som är annorlunda. En sak är säker, det är jag väldigt ofta gillar road movies. Kan vara därför som jag direkt gillar den här filmen som i och för sig är en ”rail movie”. Om jag ska sammanfatta vad jag tycker så säger jag: skön stämning, lågmäld humor, och en rörande insats av Owen Wilson med tanke på vad han tog sig för efter inspelningen. Hmm, vad mer att säga förutom att filmen är en riktigt bra indiematinérulle?

betyg_hel betyg_hel betyg_hel betyg_hel betyg_tom

Kortfilmen Hotel Chevalier får en trea i betyg.

Chevalier

betyg_hel betyg_hel betyg_hel betyg_tom betyg_tom

SFF13: Nebraska

sff_logoNebraskaTitel: Nebraska
Regi: Alexander Payne
År: 2013
IMDb
| Filmtipset

I samband med den filmfestivalen förra året så valde jag ut den festivalfilm som jag såg fram mest emot se och gjorde sen en header baserad på den filmen. The Master var förra årets val, det var inget snack om den saken. När PTA kommer med en ny film så peppar jag. Vilken film skulle jag välja i år? När jag snabbt tittade igenom programmet så var det väl kanske inget som stack ut. Sen såg jag filmtiteln Nebraska. Jag gillade titeln, klickade på den för att få upp mer information och såg att det var Alexander Paynes nya film OCH det var dessutom en road movie. Så det blev Nebraska som jag använde som min filmfestival-header. Motsvarade filmen mina förväntningar? Både ja och nej.

Bruce Dern (från Silent Running!) spelar gamlingen Woody Grant som bor i en småstad i Montana tillsammans med sin fru. Två söner bor även i samma stad. Woody får ett reklamutskick där det står att han vunnit en miljon dollar. Problemet, förutom att det är en bluff förstås, är att han måste hämta ut priset i en stad i annan delstat, Nebraska. Det är en lång väg dit men han börjar helt enkelt promenera. Han kommer dock inte så långt innan han hittas och plockas in av polisen (”hey, where are you going there, partner?”). En av hans söner beslutar sig för att köra pappan till Nebraska. Det blir en resa med några stopp på vägen, bl a i Woodys gamla hemstad där även frun och den andra sonen ansluter för en ”släktträff”.

Nebraska är för mig en film som det inte går att ogilla. Den är mysig och puttrar på i ett behagligt tempo. Payne verkar gilla road movies. Både About Schmidt och Sideways skulle jag kalla road movies. Nebraska är en road movie även om filmen stannar upp ett ganska bra tag i Woodys hemstad. Ja, det är fruns hemstad också för den delen. Det var där de två bodde som barn och träffades. Tillbaka med sin gamla släkt, som inte verkar träffas varje jul och sommar direkt, så kommer gammalt groll upp till ytan. När det står klart att Woody är miljonär så vill alla plötsligt, först vara Woodys vän och sen egentligen bara ha pengar.

Just släkten, och inte minst släktgräl, verkar också vara ett återkommande tema för Payne. Det såg vi i både The Descendants och About Schmidt. Fru Grant (spelad av krutgumman June Squibb) har en ganska skön uppgörelse på en kyrkogård med avlidna släktingar och andra av hemstadens bekanta.

Filmen har en skön och mysig humor. Det är inte en humor som får dig att skratta dig fördärvad. Nej, det är en lite lugnare och mysigare humor, och den blandas inte sällan med svärta. Så, humor och lite svärta saknades inte men jag tyckte inte filmen tände till på riktigt allvar.

Just det, en sak till. Filmen är i svartvitt och jag hörde en del undrande frågor efter visningen om varför den var det. Hade den inte varit bättre i färg? Hmm, jo, kanske det, men det var inget jag störde mig på även om det kanske kändes som en färgfilm där man helt enkelt tagit bort färgen. Det svartvita stack inte ut som det kan göra ibland.

Jag är nästan villig att ge filmen en fyra men jag tyckte inte den riktigt höll måttet. Ibland dök det upp scener som i och för sig var bra och ofta roliga men som inte kändes som en del av resten av filmen. Kanske att Payne inte lyckades fullt ut med sin blandning av humor och allvar här. När jag tänker efter så kanske det är både Paynes styrka och svaghet och nåt som gjorde att varken About Schmidt eller The Descendants fick toppbetyg. Sideways däremot, det är en favorit.

3+/5

Om visningen: Oj, hände det nåt speciellt på den här visningen? Nej, jag tror faktiskt inte det. Men det var härligt att inte vara på Park med sina tortyrsäten utan istället på sköna Sture med sin ekorre.

****

Jag såg Nebraska med Henke och Fiffi och när recensioner finns så ska jag nebraska mig att lägga till länkar till deras inlägg och då är det bara att klicka på deras namn.

Filmspanar-tema: På väg – The Straight Story

Lost HigwayÅrets första filmspanartema blev PÅ VÄG. Min första tanke var road movies, den andra hurra! Tack för det, Rebecca! Road movies är en av mina favoritgenrer, och jag visste dessutom ganska direkt vilken film jag skulle se. Det skulle bli en omtitt av en gammal favoritfilm från en gammal favoritregissör. Road movies är för mig filmer som handlar om någon eller några som är på väg, både bokstavligt och bildligt talat, mot nånting nytt, mot en uppenbarelse, mot en insikt. Vi får vara med om en resa rent fysiskt men vad viktigare är oftast även mentalt.

Vad är det jag gillar med road movies? Mmm, det är nog känslan av att vara på väg, att inte veta vad som väntar bakom nästa krök. Det är nog därför jag gillar att resa också. Det är spännande samtidigt som det är avslappnande. Man tar dagen som den kommer. Det här var nåt jag upplevde när jag reste i Australien under några veckor för några år sen. Efter en vecka hade jag helt kommit in i road movie-mode. Man åkte från en stad till en annan med buss. Stannade en eller två nätter, upplevde saker, rullade vidare. Det var hur trevligt som helst… fram till att jag kraschade med en mountainbike, bröt nyckelbenet, fick skrubbsår över hela kroppen, och fick sy några stygn på knät, och såg The Matrix på flyget hem.

En sak jag insett är att det finns en subgenre inom road movies, eller kanske det är det en systergenre. Det jag syftar på är filmer som utspelas på en plats, oftast i en stad på natten eller kanske bara på en nattklubb. Det är filmer som After Hours, Into the Night eller 25th Hour. De brukar vara upplagda på ungefär samma sätt: huvudpersonen träffar på ett antal personer som påverkar hur hen ser på livet. Det är en road movie även om den fysiskt förblir mer eller mindre stationär.

Nu till den film jag valt att skriva mer om till detta tema!

****

The Straight StoryTitel: The Straight Story
Regi: David Lynch
År: 1999
IMDb
| Filmtipset

The Straight Story såg jag på bio när den kom 1999 och jag gillade det jag såg då. Jag minns speciellt att musiken, fotot, stämningen, karaktärerna sög in mig i en skön mysig bubbla som ändå hade vemodiga svarta kanter. Men att det skulle vara en av de bästa filmerna jag har sett, det var väl att ta i. Samtidigt var det en film som jag brukade dra till med när jag fick frågan om vilken av David Lynchs filmer som jag tyckte var bäst. Jag svarade The Straight Story just för att den är så annorlunda jämfört med hans övriga filmer. Det är kanske denna och Elefantmannen som är de mest ”normala”. Om nån som inte var så bekant med Lynch så kändes The Straight Story som en bra film att börja med för att inte bli bortskrämd av alla konstigheter i filmer som Eraserhead, Blue Velvet, Lost Highway osv.

Samtidigt som jag ofta rekommenderade den till andra så kände jag själv att det inte var så hippt att själv gilla just den mest, vilket jag ansåg att jag inte gjorde. Då var Lost Highway eller Mulholland Drive snäppet bättre, tyckte jag nog. På den senaste filmspanarträffen var det två med i sällskapet som inte hade David Lynch som favorit. Nu minns jag inte exakt vad som sas men stilen i hans filmer ansågs jobbig och konstigt, inte tilltalande. Det kan även ha varit så att man egentligen inte hade sett några av Lynchs filmer. Jag sa då att ”kolla på The Straight Story och Elefantmannen i alla fall”.

När det sen bestämdes vilket filmspanartema det skulle bli så visste jag direkt att jag skulle se om The Straight Story, och jag hoppades att den inte skulle vara sämre den här gången. Det brukar ju ofta vara så, en film som man sett och gillat för länge sen bleknar och man tycker bara den är helt ok. Hur skulle det bli denna gång? Well, bleknat hade den iiiiinte gjort…

Filmen handlar Alvin Straight (Richard Farnsworth) som bor med sin vuxna dotter (Sissy Spacek) i en småstad i Iowa. En kväll får de ett telefonsamtal om att Alvins bror Lyle blivit sjuk, han fått en stroke. Lyle och Alvin har inte pratat på över tio år men nu bestämmer sig Alvin att det är dags att lägga gammalt groll åt sidan och besöka sin bror. Lyle bor många långa mil bort i en annan delstat. Det är en resa som Alvin bestämmer att han måste göra själv. Han vill inte få skjuts med bil och han vill inte åka buss. Men besöka sin bror ska han. Han bestämmer sig för att åka dit på sin gräsklippare.

Richard FarnsworthStämningen i den här filmen är helt underbar. Jag har svårt att sätta ord på allt jag gillar med filmen. Först och främst, Richard Farnsworth i huvudrollen är strålande. Han fångar Alvins envisa, snälla, kloka gubbe perfekt. På väg mot sitt mål träffar Alvin på ett antal personer som han pratar med, spenderar en liten stund med. På ett eller annat sätt så använder Alvin sina egna erfarenheter för att hjälpa dem han träffar och som han tycker kanske behöver lite hjälp, lite stöd, lite goda råd. Det handlar t ex om en ung tjej som rymt hemifrån eller en gammal veteran från andra världskriget som behöver prata ut.

Och att prata ut är nog inte så dåligt för Alvin själv. Han döljer en del mörka saker inom sig själv, saker som bara antyds i filmen. Trots att Alvin är en mysfarbror så finns det ett tydligt svart stråk i honom. Och det är ju typiskt Lynch, att det svarta blandas med det ljusa. Skillnaden i denna Disneyproduderade (!)  film är att det svarta som sagt bara antyds. Det tar inte överhanden.

En sak som slog mig är att de människorna som Alvin möter på sin väg mot sin bror är så sympatiska. Det är enkla människor. Människor som inte hetsar upp sig. Människor som inte tvekar att bjuda in en främling som behöver hjälp men som samtidigt inte är påträngande med alla möjliga frågor om ditt och datt. Är det såna människor man träffar på när man är på road trip i Iowa och Wisconsin låter det som en trevlig semester.

Filmen har även en lågmäld underfundig humor. Det är ganska små saker, inte några standardskämt och punchiga one-liners. Nej, det är lite udda karaktärer, lite udda situationer, lite udda repliker, och så sitter jag där med ett stort leende. Jag låter mig vaggas in i en stämning som bara fortsätter filmen igenom. Till det bidrar även musiken som förstås är skriven av Angelo Badalamenti. Inledningsstycket påminner en del om Laura’s Theme från Twin Peaks med skillnaden att det varken är lika läskigt och obehagligt eller supersentimentalt som Lauras sång blir. Med jämna mellanrum får vi även bilder på gula sädesfält och skördetröskor som ackompanjeras av en sugande skön fiolbluegrass. Titta bara på det här underbara klippet med sorgglad musik då Alvin påbörjar sin gräsklipparresa till gubbvännernas upprörda tillrop.

Jag undrar om det är så att David Lynch kanske är som bäst när han filmatiserar nån annans manus? Det måste förstås vara ett bra manus från början men att låta Lynchs stil blandas med en annan och kanske mer normal stil kanske är ett lyckokast. The Straight Story bygger ju som de flesta vet på en verklig händelse där faktiskt en man vid namn Alvin Straight åkte till sin bror Lyle på en gräsklippare. Manus till filmen har skrivits av Lycnhs fru och klippare Mary Sweeney och John E. Roach. David själv står förstås för regin, och jag står för betyget på filmen – och det blir det högsta. Hurra!


eller uttryckt i siffror 5/5

****

Vart är mina filmspanarkompisar på väg? Kolla in här:

Har du inte sett den? (podcast)
Rörliga bilder och tryckta ord
Moving Landscapes
Fripps filmrevyer
The Velvet Café
Fiffis filmtajm
Filmparadiset
Mode + Film
Addepladde
ExceptFear
Filmitch
Flmr

Collateral

CollateralTitel: Collateral
Regi: Michael Mann
År: 2004
IMDb
| Filmtipset

Collateral kändes lite som en comeback till bättre form för Michael Mann efter Ali (som jag i och för sig inte har sett). När jag såg filmen 2004 hade jag aldrig stiftat bekantskap med Jamie Foxx tidigare och Cruise visade en ny sida.

I denna Michael Mann-rulle ser vi Tom Cruise som yrkesmördare på uppdrag i nattens L.A. i en taxi körd av, för mig, nya bekantskapen Jamie Foxx.

Jajamän, Michael Mann är tillbaka, skulle man kunna säga. Jag gillade denna film ”from the get-go”. Huvudrollen spelas väl egentligen av Los Angeles, änglarnas och bilarnas stad. Större delen av filmen utspelas också på natten, vilket är skönt. Dessa småtimmar efter midnatt kan ibland verka eviga och ha en speciell stämning. Filmen har en road movie-känsla vilket inte är så konstigt eftersom Cruise cruisar runt (sorry) med den oskyldiga, godhjärtade, men kanske inte så driftiga, taxichaffisen Foxx från hit till dit. Jag gillar nästan alltid road movies.

Tom Cruise spelar en roll som gör att jag faktiskt inte riktigt känner igen honom (vilket väl är ett gott betyg). Här är han kylig och cynisk och håller inte på med sina vanliga manér. Foxx är också mycket bra (och liksom naturlig) som den oskyldiga som hamnar i en väldigt jobbig situation som han inte kan styra över. Musiken är bra och ger rätt stämning. Två sekvenser har lämnat spår lite mer än andra. Först var det när Cruise och Foxx plötsligt får syn på en varg (eller två kanske) som korsar vägen och tiden stannade lite. Sen den makalösa uppgörelsen på klubben. Jag brukar alltid gilla kaotiska scener som utspelas på en klubb till lämplig klubbmusik. Riktigt bra, men kanske lite väl osannolik handling härifrån och framåt. Ja, just det, scenerna på jazzklubben var också riktigt bra. Jag togs lite på sängen där faktiskt…

Slutbetyget blir en klockren gammal hederlig fyra.

4/5

PS. Mmm, som jag antydde ovan så det finns lite att klaga på. Tar det inom spoilermarkeringar.

Spoiler
Jag tyckte att Cruise klarade sig lite väl enkelt inne på klubben, trots att det var en bra scen. Sen tyckte jag handlingstråden med poliserna inte kändes helt motiverad. Den var med för lite för att bidra med nåt. Sen har vi då slutet som en del klagar på, och det är väl bara att hålla med. Det är ju inte dåligt, det är bara det att det inte passar in i resten av filmen. Plötslig förvandlas Foxx, om än motvilligt, till en actionhjälte och vi får en uppgörelse à la actionfilm med liiite väl otrolig händelseutveckling. En sak som var rolig var när Cruise kastar en stol genom ett fönster och sen hoppar efter men snubblar och ramlar. Kan inte ha varit meningen. Kul att de använde det.
Spoiler slut

Smak av körsbär

Smak av körsbärSmak av körsbär är en iransk ”konstfilm” av Abbas Kiarostami som vann Guldpalmen i Cannes 1997. Den handlar om en man som åker omkring i sin bil, till en början till synes planlöst, och verkar leta efter nåt eller någon. Vad, vet man inte riktigt. Efter ett tag visar det sig att mannen vill ta sitt liv. Han tänker käka sömntabletter och på kvällen lägga sig i en grav som han grävt själv en bit utanför Teheran. Sen behöver han hjälp av nån som kan fylla igen graven på morgonen.

Till en början tyckte jag den här filmen var lite seg, men efter ett tag sögs jag liksom in i filmen. Det är en märklig film. Vi vet ingenting om mannen som åker omkring i bilen och letar efter någon som kan hjälpa honom. Den har ett lugnt tempo och utspelas till största delen i, eller i anslutning till, bilen som mannen åker omkring i. När jag väl hade fått reda på vad mannen ville göra, så satt jag och hoppades på att han kunde träffa på någon som lyckas övertala honom att inte göra det. Ja, det var en film som började segt och kändes mest skum, men som jag tänkt en del på efter att ha sett den.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

<spoiler>

 Man får aldrig reda på vad som händer egentligen. Mannen lägger sig i sin grav på kvällen, men sen övergår filmen till en kort dokumentär om filminspelningen de sista fem minuterna. Annorlunda slut minst sagt. Förstod inte riktigt poängen med det. Någon på Filmtipset föreslog att eftersom självmord är ett tabubelagt ämne i Iran (well, även i Sverige antar jag men kanske på ett annat sätt) så var man tvungen att visa att det bara var en film genom dokumentärinslaget.
</spoiler>

%d bloggare gillar detta: