Dagbok från en motorcykel (2004)

2009 hade Steven Soderberghs film, i två installationer, om Che Guevara premiär på bio i Sverige. Innan jag såg dessa filmer så passade jag på att kolla in Dagbok från en motorcykel, en biopic om den unge Ernesto. Texten skrevs i februari 2009.

Med tanke på Steven Soderberghs nu aktuella tvådelade film om Ernesto ”Che” Geuvara så kändes det helt rätt att se Walter Salles Dagbok från en motorcykel som ju kan ses som en prequel till Soderberghs filmer. Här gör pretty latinon Gael García Bernal rollen som den unge argentinske läkarstuden Ernesto Guevara som ger sig ut på motorcykelluffning genom Sydamerika med sin kompis biokemisten Alberto Granado (Rodrigo De la Serna). Slutmålet för de två är en leprakoloni vid Amazonasfloden där de har tänkt jobba. Resan kommer att förändra Ernesto för livet.

Det här var en film som blev bättre och bättre. Början är en normal trea. Det är helt enkelt två snubbar som är ute och reser. Dock visste man ju i bakhuvudet att det var en viss Che det handlade om. Men ändå bra att det är mer av en personlig film utan nån egentlig politisk agenda. Allt eftersom filmen fortgår så dras jag in i roadmovie-känslan. Filmen fick mig ressugen. Just det där att lämna något och bara ge sig ut. Och sen den bitterljuva känslan när det är slut. Musiken är bra, speciellt musiken, en skön melankolisk gitarr, under eftertexterna med bilderna.

Trots att filmen alltså handlar om Che Guevera så handlar den ändå om den unge argentinaren Ernesto och vad han upplever på sin resa genom Sydamerika och hur det förändrar honom. I filmen framställs han som sympatisk, blyg, timid, tafatt och ärlig. Men med en stark vilja att göra rätt. Lite kul är att kompisen Granado nämner att man borde göra revolution genom att gifta sig med nån med inflytande och därmed påverka. ”Utan vapen?!” tyckte Ernesto frågande. Denna replik hintade väl lite om vad som komma skulle när väl Ernestos timida jag kokade över.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Mina tankar om Soderberghs Che-filmer kommer under veckan.

Wildlike (2014)

Wildlike är en film om Mackenzie (Ella Purnell), en tonårig goth-tjej som skickas från Seattle till Alaska för att där bo med sin morbror efter att hennes pappa dött och mamman har tagits in på nån sorts psykiatrisk klinik (avgiftning?). Uppe hos morbrorn känner sig Mackenzie inte trygg. Det finns en historik av övergrepp här som gör att den obehagliga stämningen går att ta på.

Efter att morbrorn förgripit sig på Mackenzie så ser hon ingen annan utväg än att fly. Hon är totalt ensam. Den man, morbrorn, som hon ska bo oss och kunna lita på är ett peddo-svin. Mamman, ja, hon har checkat ut från kliniken och går inte att få tag på. Till slut tar hon en buss till nationalparken Denali (tidigare känt som Mount McKinley) mitt ute i ingenstans där hon hamnar i knät på den vrånge änkemannen Rene (Bruce Greenwood). Rene tar motvilligt med henne på sin vandring genom vildmarken.

Det första jag tänkte på var hur typiskt det var med en en sån där svår goth-tjej svart ögonskugga som under filmen ska genomgå en förvandling för att i slutet se ut som en amerikansk dröm. I början av filmen ser Mackenzie ut som Happy Jankell i Jordskott. Nu blev det här ingen stor grej och vi fick inte nåt fånigt som slut som i t ex Face/Off där John Travoltas dotter plötsligt bytte stil på sin sminkning när hon ”hittat sig själv”.

Jag älskar miljöerna i filmen då dessa fick mig att längta tillbaka till ungdomens fjällvandringar i Abisko, Sylarna eller Kebnekaise. Wildlike hade för övrigt kunnat få titeln Denali då den vilda naturen spelar en stor roll. Det är otroligt fina scenerier rent visuellt och naturen får rollfigurerna att öppna upp sig (det finns ju liksom ingenstans att ta vägen).

Filmen är en äkta indiefilm där vi inte ser skymten av greenscreens eller cgi. Ändå är den inte utan spänning och thrillerinslag. Det är en sorts roadmovie och som vanligt handlar det givetvis även om den inre resan, både för Mackenzie men även Rene (som försöker komma över förlusten av sin fru). Wildlike hade passat på Stockholm Filmfestival.

Som jag skrev tidigare så är Mackenzie i en hopplös situation. Hon har ingen att vända sig till. Hon försöker med Rene, men hon kan ju inte förklara varför hon befinner sig där hon gör eftersom det är för skamfullt för henne att berätta för en främling. Men hon måste berätta hur svårt det än kan vara.

Det finns nåt rörande över det som filmen visar upp. Om en människa lägger sitt liv i en annan människas händer, hur reagerar man då? Har man en skyldighet att ta ansvar då?

Jag gillar relationen mellan Mackenzie och Rene, hur den sakta växer fram. Mot slutet av filmen så har man valt att lägga till ett lite udda inslag där Mackenzie och Rene träffar på några drakflygare. Här tyckte jag man lite tappade fokus och historien rann ut i sanden.

Som helhet är detta ändå en bra film med ett kanske uttjatat tema: den unga flickan som tas om hand av en vrång och motvillig äldre man. Var inte det här nåt som vi snackade om i Shinypodden förresten?

Ett plus är förstås att jag, förutom att nostalgiskt minnas barfotavad över fjällbäckar i Saxnäs, även blir sugen på att vandra i Alaska.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Le grand voyage (2004)

Jag slänger upp en gammal preblogg-kortis om nåt så vanligt som en marockansk film. Om du gillar road movies, som jag, och far-son-skildringar, så är filmen ett hett tips. Den är för övrigt en av mycket få filmer som fått lov att filma i Mecka under vallfärden Hajj. Texten skrevs i oktober 2006.

Le grand voyage är en marockansk road movie om en fransk andragenerations-invandrare som, till att börja med mycket motvilligt, kör sin gamle far från Marseille till Mecka på hans pilgrimsfärd. Mmm, det här är en riktigt skön vägfilm faktiskt. Förhållandet mellan den västifierade sonen och den muslimske fadern är skildrat med både humor och allvar. Motsättningarna mellan de båda kommer fram under resan som går genom Italien, Balkanländerna, Turkiet, Syrien och Jordanien. De stöter på olika personer och hamnar i mer eller mindre lustiga situationer som måste hanteras. Och som vanligt när det gäller road movies är det den inre resan som är viktigast. Slutet blir dock en aning för mycket och tar lite fokus från det som filmen faktiskt berättar.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Im Lauf der Zeit (1976)

På onsdag publicerar jag och några andra filmbloggare våra topplistor över 1976 års bästa filmer. Av den anledningen har jag grävt fram några gamla preblogg-texter om filmer från just ’76. Kanske kommer de med på min lista, kanske inte. Texterna poppar upp från och med nu fram till onsdagen. Först ut är Wim Wenders roadmovie Im Lauf der Zeit (eller Med tidens gång som den heter på svenska). Texten skrevs i januari 2009.

SVT körde nyligen några av Wim Wenders filmer, inklusive den i mina ögon mästerliga Paris, Texas. Tyvärr lyckades jag bara spela in Med tidens gång av de jag inte redan hade sett (jag klantade till det med Sakernas tillstånd och Himmel över Berlin). Med tidens gång är en roadmovie, och då menar jag verkligen vägfilm, om bioprojektorreparatören Bruno (Rüdiger Vogler) som besöker gamla biografer i västtyska småstäder nära gränsen till Östtyskland. På vägen träffar Bruno den deprimerade Robert (Hanns Zischler) som slår följe med honom.

Med tidens gång är en film som bryter av väldigt skönt mot dagens snuttifierade och upphackade medieutbud. Här får saker ta sin tid. Men ändå känns inte de tre timmarna som filmen pågår speciellt långa. Inget spektakulärt händer väl egentligen… <spoiler>well, förutom att man får se Bruno bajsa i ett sandtag, ehe.</spoiler>

Bruno och Robert reser runt på västtyska landsbygden. Robert passar på att träffa sin far som han inte sett på tio år. Bruno gör en avstickare till huset där han växte upp. Efter ett tag är det uppenbart att det inte bara är Robert som har problem. Varför reser Bruno runt helt ensam?

När jag på nätet kollade upp skådisarna, de som spelade Bruno och Robert, kände jag så väl igen Hanns Zischler (som spelade Robert) men kunde inte placera honom. Efter lite funderande slog det mig dock plötsligt att det var den där jobbigt dubbade polisen i de trötta Beck-filmerna som TV4 brukar visa. Well, från roadmovie av Wim Wenders till bibiroll i massproducerade svenska Beck-deckare. Varför inte? Man måste ju håva in pengar nånstans ifrån.

För mig var Med tidens gång är en sån där film som växer efter att man har sett den. Nu kommer den ändå bara få en trea i betyg. Egentligen är den nog värd mer men upplevelsen när jag såg den var inte värd mer. Musiken i filmen, de öppna landskapens och de fria vägarnas musik, är riktigt bra och passande. Det förekommer en hel del sköna passager med skön saxofon-musik, melankoli och framrusande asfalt. Hmm, det kanske verkar som jag gillar filmen mer än vad betyget visar. Ja, jag gillade filmens format och känslan den gav men nånstans så känns den ändå lite för spekulativt flummig och därmed tom.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Slutscenen var lite speciell och snygg. Wenders visar en neonskylt från en gammal landsortsbiograf. Biografen heter Weisse Wand (Vita väggen), förkortat WW. Alla bokstäver är släckta förutom WW och E och ND. Pretto?

Logan (2017)

Ett tecken på att jag har sett en riktigt bra film brukar vara att jag efter visningen loggar in på the interwebs och kollar upp andras reaktioner på filmen, intervjuer med filmmakarna och skådisarna. Jag känner att jag liksom inte vill släppa taget om filmen utan gotta ner mig ett tag till. Plus att det är kul att höra vad andra, inklusive de som ligger bakom filmen tycker och tänker.

Precis detta hände i söndags efter att jag hade sett Logan, den senaste X-Men-filmen om Wolverine. När man, som jag, driver en filmblogg där man producerar egna texter kan det här beteendet vara lite vanskligt. Det finns en risk att mina egna reaktioner och åsikter blandas ihop med andras innan jag har fått ner mina tankar på pränt.

Men det struntade jag i den här gången, för det var mycket trevligt att höra på Sir Patrick Stewart, Hugh Jackman och regissören James Mangold prata om filmen. Visst, jag hade kunnat vänta tills efter jag skrivit min text men jag kunde inte hålla mig.

Logan utspelar sig år 2029. Vi hittar Logan (Jackman) runt gränsen till Mexiko där han livnär sig som limo-chaufför. Han bor vid en övergiven fabrik tillsammans med exmannen Caliban (en albino som har förmågan att spåra X-Men).

Bredvid huvudbyggnaden, inuti en omkullfallen vattencistern bor, och vårdas, en 90-årig och senildement Charles Xavier (Stewart). Xavier äter mediciner (när han kommer ihåg) och får sprutor för att hålla sig frisk och för att undvika potentiellt farliga (för andra) anfall.

Xaviers sfäriska boplats perforerad med en massa rosthål som släppte in ljus påminde mig lite om Cerebro, den avancerade sökutrustningen som används för att spåra mutanter i de tidigare X-Men-filmerna. Jag undrar om detta var medvetet eller om det är jag som läser in för mycket?

En dag blir Logan kontaktad av en mexikansk kvinna som vill att han ska hjälpa henne och hennes dotter Laura (Dafne Keen) att ta sig från Mexiko till North Dakota och sen vidare till Kanada. Samtidigt är ett ondskefullt företag, det så vanligt förekommande i serietidningsfilmer, på jakt efter Laura. Det är nåt speciellt med flickan…

Wow! Jag älskar, kanske ett starkt ord men det är nästan sant, den här filmen. Det är Midnight Special på crack. Det är en roadmovie och jag gillar i princip alltid roadmovies, det är sen gammalt. Roadmovies har en speciell stämning över sig. Oftast handlar det ju även om en inre resa för rollfigurerna. Så även i Logan, speciellt för titelfiguren och Laura.

Filmen Logan är nog den bästa superhjältefilm jag har sett. Jag kan i alla fall inte komma på nån annan som berört på samma sätt. Mer underhållen har jag nog blivit, t ex av Captain America: The Winter Soldier. Men inte mer indragen i och berörd av storyn.

En anledning till att det är den bästa superhjältefilmen är att det inte är en superhjältefilm, i alla fall inte vad jag skulle kalla en klassisk superhjältefilm. Här står inte en stad eller hela världen på spel. Nej, det handlar om en man, hans gamla vän och fadersfigur och en liten och viktig flicka.

Logan är helt enkelt en dramathriller med tre rollfigurer i fokus som är en roadmovie förklädd till superhjältefilm.

Det var fascinerande och nästan lite jobbigt att se Logan i filmen. Han är nedgången, stel och sliten. Han super och hans sår läker inte lika bra som tidigare. Han haltar när han går, lite som Zeb Macahan. Det verkar vara höften som spökar.

Logan är starkt bunden till Xavier. Han sliter med att få ihop pengar för att köpa en båt så att han och Xavier ska kunna fly undan och leva ute på de öppna haven. Efter ett tag inser jag att det är både för att skydda Xavier men även för att skydda andra. Men det går väl hand i hand. Xavier döljer på en mörk hemlighet, och en sorg, som det hintas om senare i filmen.

Ja, det är inte direkt en munter film det här men den är ändå inte utan humor. Jag gillade samspelet mellan Logan och Xavier, mellan Logan och Laura. Det var äkta, det gavs tid och blev därför både roligt och rörande.

Logan är givetvis även en actionfilm. Det är fokus på relationerna men actionscenerna fungerade som en trevlig krydda. En bit in i filmen fick vi en lång actionsekvens som höll mig på kanten av mitt biosäte. Den inleds med att Laura visar sitt sanna och dolda jag och jag fick nästan rysningar. Vilken badass-tjej! Sekvensen övergick i en intensiv biljakt som fick en klassisk upplösning, som tagen ur en westernfilm…

Det som gör just den här actionscenen speciell är att Logan inte riktigt vet vad han ska göra. Logan har inte full koll utan är illa ute och det känns på riktigt att det faktiskt kan gå åt skogen. Ta bara en sån klassisk sak som att utropa ”Hold on everybody!” för att sen köra igenom ett stängsel och komma undan. Det funkar inte riktigt så här. Hela tiden har Logan även den förvirrade Xavier och Laura att hålla koll på. Ja, just Laura är ju bara till hjälp i och för sig.

Den del i filmen som jag uppskattade mest var nog när vår trio (Logan, Xavier och Laura) träffar på en farmarfamilj ute på vägarna. De blir inbjudna på middag. Logan vet att det skulle innebära en stor risk för samtliga inblandade men Xavier hinner tacka ja.

För första gången får Laura här uppleva hur det kan vara att leva med en familj i ett hus fyllt av värme, skratt och kärlek. När Laura skrattade var det som att alla problem bleknade bort för en stund. Jag blev berörd, dels pga av Lauras bakgrund och hennes uppväxt, och dels för att jag visste att det bara var ett tillfälligt uppskov.

Logan är inte en perfekt film – finns det nån perfekt film? – men jag tänker inte gå in på några detaljer när det gäller vad som kanske inte funkade fullt ut. Jag känner inte för att nitpicka den här gången. Kanske i kommentarerna om nån frågar.

Förutom att det blev dammigt i rummet ett antal gånger under visningen så har filmen även växt ganska mycket efteråt. Eller växt kanske är fel ord men den hänger definitivt kvar i mitt sinne och maler runt. Det är nåt med filmer som slutar på det sätt som Logan gör. Sorgligt och hoppfullt på samma gång. + blir x.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

Idag skriver även Henke om Logan. Kolla in vad han tycker om filmen här. Andra tyckare om Logan: Flmr, Absurd Cinema, Movies- Noir, Mackans Film och Fiffi.

Vad tycker jag om de andra filmerna i X-Men-serien? Kolla in min tema-sida här.

 

Familj – för en stund

På väg

Kikujiros sommar (1999)

decadesKikujiros sommar, som är decennietemats gemensamma film den här fredagen, såg jag för över tio år sen. Jag skrev även en kort recension av den då. Nu var det alltså dags för en omtitt. Först tar vi en titt på min gamla text (i kursiv stil). Vad tyckte jag om filmen då?

Pojken Masao bor hos sin mormor. När alla andra skolkamrater drar iväg med sina föräldrar på sommarlovet får Masao stanna hemma. Men Masao drömmer om att träffa sin mamma, som av nån anledning jobbar på annan ort, och ger sig därför av. Innan han riktigt kommit iväg får han dock sällskap av en lite butter och vresig granne, spelad av regissören Takeshi Kitano själv. Masao får ett spännande sommarlov, trots allt.

Av Takeshi Kitano har jag tidigare sett Sonatine och Hana-bi. Detta har varit poetiska men samtidigt våldsamma filmer. De känns ganska annorlunda jämfört med andra filmer. Speciellt Sonatine hade en barnslig humor också mitt i allt våldsamma. I Kikujiros sommar är våldet helt borta. Återstår gör alltså humorn och poesin. Och det räcker ganska långt. Det hela är en road movie där det udda paret träffar på en del lustiga och och en del mindre lustiga figurer. På nåt sätt känns den ganska typisk (japansk?) eftersom det liksom inte finns nån egentlig story. När det gäller anime-filmer brukar man ju snacka om att de är karaktärsdrivna. Jag gillade de drömsekvenser som återkommer med jämna mellanrum. En skön film som är lite för… tunn. Som vita lakan som fladdrar i vinden, vackra men svåra att greppa… för att vara poetisk.

Ja, i mångt och mycket så håller jag med mig själv. Men jag tycker även at jag missar en hel del i det jag skriver. Våldet är ju INTE helt borta. Det finns under ytan hela tiden och är t.o.m. med i bild även om det är filmat på avstånd alternativt att vi bara får se följderna av våldet. Psykiskt våld förekommer definitivt.

När jag började kolla in sydkoreanska filmer så kändes det bitvis som att filmmakarna nästan var från en annan planet. De vanliga reglerna för hur storyn skulle berättas saknades. Lite så kändes det nu också. Musiken var konstigt smörig. Rollfiguren som Takeshi Kitano gör har man inte riktigt koll på. Jag känner igen mig från en del anime-filmer. Ingen är riktigt god eller riktigt ond.

En sekvens som jag inte alls gillade från inledningen var när Kitano och pojken var på cykelarenan och spelade. Det blev bara långdraget och krystat, och Kitano framstod som orimligt dum och fånig.

Och sen dyker det upp en pedofilgubbe i en park. Här hade filmen en märklig ton. Barn på sommarlovsäventyr… pedofili… Hmmm. Jag undrar också vad Kitano egentligen gjorde med gubben förutom att slå honom sönder och samman, men det fick man ju inte se.

Hade Kitano varit gangster tidigare i sitt liv? Jag misstänker det. Han är som ett barn som tror att han ska få det han pekar på genom att hota och bara säga ”jag vill ha”.

Sen, plötsligt, dyker det upp en magisk drömsekvens då pojken drömmer en mardröm om sin mamma och peddogubben. Läskigt och som taget ur en film som är en mix av David Lynch och The Cell. Ja, filmen är en märklig blandning av allvarligt drama och buskiskomedi. Mot slutet får väl Kitanos rollfigur sig en tankeställare och det visar sig att inte bara pojken letar efter sin mamma. Fast jag tycker ändå att jag saknar någon form av avslut, både för Kikujiro och pojken. Men det var väl by design antar jag.

Förresten, lite udda att filmen heter Kikujiros sommar (det är även den japanska titeln). Man luras ju att tro att det är pojken som är Kikujiro och att det hans sommar det handlar om…

Det förekommer en hel del snygga bilder i filmen och här bjuder jag på några av dessa som avslutning.

Kikujiro 1

Kikujiro 2

Kikujiro 3

Kikujiro 4

Kikujiro 5

Kikujiro 6

Kikujiro 7

Betyg 2004:

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Betyg 2015:

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

Kolla nu in vad decennie-spanarna Henke och Christian tyckte om den här sommarfilmen. Blev det en sommarflirt eller var det mest mulet och regn?

Movies – Noir
Fripps filmrevyer

Chef (2014)

ChefOooooh ja! Detta visade sig vara ett lyckopiller. Mitt lyckopiller under Malmö Filmdagar. Jag hade egentligen inte hört något om Chef, bara att Jon Favreau regisserade och att det handlade om en kock. Jag hade även fått för mig att det skulle vara en dokumentär. Det är inte en dokumentär men det kanske finns en del självbiografiska inslag kopplade till regissören Favreau?

Chef handlar om kocken Carl Casper (ja, rollfiguren hette så!) som har jobbat tio år som chefskock på Dustin Hoffmans restaurang i Los Angeles. När Casper (spelad av Favreau själv) vill utveckla maten, experimentera, göra något nytt och eget, så vägrar Hoffmans rollfigur Riva. Maten har ju funkat i tio år och gästerna gillar den. Varför ändra på ett vinnande koncept liksom. Dessutom ska en matkritiker (matbloggaren (!) Ramsey Michel spelad av Oliver Platt) besöka restaurangen. Inte läge att chansa nu tycker Riva. Casper viker ner sig men kan i slutändan inte sansa sig utan skämmer ut sig genom att skälla ut matbloggaren inför publik på restaurangen. Dessutom sprids en film av det hela på internätet likt ett virus.

Casper står nu utan jobb och har dessutom blivit en ofrivillig nätkändis. Vad göra? Kanske dra till Miami, fixa en food truck och spendera en hel sommar på de amerikanska vägarna tillsammans med latinovännen Martin (John Leguizamo) och en son som han sett alldeles för litet av? Japp. Så blir det.

Chef gav mig en varm må-bra-känsla som strömmade genom min kropp under visningen. Det är en äkta må-bra-film. Den må vara enkel, ha ett manus som inte lär vinna några Oscars samt slösa bort Scarlett Johansson… men fasiken så skön film det är.

Maten! Hur hungrig blev man inte?! Maten! Jag gillar själv att laga mat och experimentera litet med nya rätter. Jag kollar på matprogram på tv. Ja, jag har inte ledsnat än, trots en viss (underdrift) övermättnad. MasterChef Australia är favoriten. Därför var det extra kul att se två matfilmer under Malmö Filmdagar, förutom Chef även The Hundred-Foot Journey. I Chef får vi förutom maten från restaurangen i början även se gatumat som får det att vattnas rejält i munnen. Jag skulle ge min vänstra skinka för att få smaka på den där långtidsrökta oxbringan. Och då har vi inte ens nämnt de kubanska oooostmackorna…

Musiken tyckte jag var härlig och bidrog till den mysiga stämningen. Mot slutet får vi t.o.m. litet skön kalifornisk funk i form av West Coast Poplock med Ronnie Hudson.

Jon Favreau är som en stor barnslig nallebjörn, med ett temprament. Han är en slarver, när det gäller relationer, och han behöver skärpa sig. Kanske skulle detta kunna vara en trött figur som vi sett förut. Men jag kunde inte låta bli att charmas av manspojken.

Favreau verkar gilla mat (nähä!). Jag vet inte om han har ett förflutet som kock men han känns trovärdig och visade upp en bra teknik med kniven (även om det förmodligen är trickfilmat en aning). Han driver en del med sig själv också tror jag, bl a när det gäller kroppshyddan hans. Givetvis kan man också dra paralleller till Favreaus karriär inom filmindustrin. Precis som Casper vill han tillbaka till rötterna och inte låta sig styras av chefer högre upp i hierarkin.

En stor del av Chef handlar om hur det funkar nuförtiden med sociala medier. Det twittras en massa i filmen och Casper får lära sig av sin uppkopplade son hur det funkar. Aningen otrovärdigt att Casper är så grön att han inte ens vet vad Twitter är, men som så ofta så sväljer man svagheter i filmer om man gillar stämningen och känslan i övrigt. Vilket jag gör om ni inte fattat det! En sak som filmen ändå visar på ett bra sätt är att det faktiskt kan betyda något för någon vad du säger på Twitter om någon, kändis eller ej. Tänk på vad du skriver. Det är svårt att få till nyanser svart på vitt på 140 tecken.

Första delen av Chef är en dramakomedi om matlagning, sociala medier och om hur man ska våga satsa nytt och inte fastna i gamla hjulspår. Andra delen är en skön roadmovie som skildrar en härlig sommar där sonen och Casper kommer närmare varandra. Tredje delen är… ja, det finns knappt någon tredje del, haha. Det bara mysar på ända till det alldeles för enkla och lyckliga slutet!

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Filmdagar smallChef ser ni på bio ikväll då den har svensk biopremiär! Chef  är även sista filmen ut av de tretton filmer som jag såg under Malmö Filmdagar. Efter visningen av Chef så hann Henke och jag (plus några till, jag minns inte?) springa iväg till den närliggande italienaren Vespa för en härlig pastalunch. Det smakade gudomligt, speciellt efter att ha ”genomlidit” två timmars matporr med kurrande mage. Tack för restaurangtipset, Plox-Jonas!

Mer om mat och film hittar ni här i form av filmspanarnas tema: mat.

Här nedan hittar ni fler recensioner av Chef från mina filmspanarkompisar:

Fiffis filmtajm
The Velvet Café
Fripps filmrevyer
Flmr

Italienska restaurangen Vepsa i Malmö. God pasta och pizza bjuds det på här.

Italienska restaurangen Vespa i Malmö. God pasta och pizza bjuds det på här.

Italienska restaurangen Vepsa i Malmö. God pasta och pizza bjuds det på här.

Rigatoni.

Wendy and Lucy (2008)

WendyJag kör en gammal recension av en festivalfilm från 2008…

Jaha, det blir inte så mycket mer indie än så här. Jo, kanske i den sista filmen som jag såg på festivalen, Ballast (kommer en recension av den senare). I Wendy and Lucy spelar Michelle Williams en avig tjej, Wendy, som är på väg till Alaska med sin hund Lucy för hitta nåt jobb och leva i fred. När bilen går sönder och hunden försvinner blir det jobbigt för Wendy att komma vidare och hon är fast i en amerikansk håla utan pengar och det mesta verkar gå fel. Men Wendy är envis och träffar i alla fall en trevlig parkeringsvakt (Wally Dalton).

Alltså, jag bara måste lyfta fram Michelle Williams här. Hon gör en grym rolltolkning så långt bort ifrån Dawson’s Creek som man kan komma. Hon känns helt äkta som tjejen som går sin egen väg. Wendy är en sån där person som vill sköta sig själv och när hon tvingas konfronteras med andra så blir hon ganska tvär. Hon är envis, nästan lite så där dumt envis. Efter ett tag bara önskar jag mig att Wendy ska få hitta sin hund. Jag gillar miljöerna i filmen. Det är många järnvägsspår, parkeringsplatser, ödsliga snabbköp och andra avsides miljöer. Till slut landar filmen på en stark trea.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_halvbetyg_tomsep

Om visningen: Ett par på raden framför hade beslutat sig för att inta lunchen i biosalongen och kom därför in i salongen med varma, osande mackor med tillhörande prasslande papper. Utvisning tio minuter.

The Darjeeling Limited

Darjeeling LimitedTitel: The Darjeeling Limited
Regi: Wes Anderson
År: 2007
IMDb
| Filmtipset

Det finns en Wes Anderson-film som jag faktiskt gillar och det är den som de flesta andra (?) inte brukar gilla. Den har vi kommit till nu. Raka spåret till recensionen.

Wes Anderson har inte varit någon favorit hos mig, även om jag tror jag gillar Rushmore, som det var länge sen jag såg, minns i princip bara Bill Murray hoppandes trampolin i en pool (min kommentar: efter texten skrevs såg jag alltså om Rushmore). Både The Royal Tenenbaums och Life Aquatic fick underkänt. Det kan hända att det var ett resultat av en anti-hype-reaktion från min sida. Nya filmen The Darjeeling Limited utpelas i Indien där tre distanserade bröder försöker komma samman efter att deras far dött ett år tidigare. Det går väl så där, till en början.

Oj, detta var en överraskning! Del ett av visningen, alltså kortfilmen Hotel Chevalier, satte en skön stämning direkt. Det lustiga är att den, liksom ”huvudfilmen”, har fått R-rating i USA. Smått märkligt. Hur tänker de där borta ”over there”? Hur som helst, efter att dess eftertexter rullat förbi och del två (huvudfilmen) börjar får vi se Bill Murray, i SLOW MOTION, bli omsprungen av Adrian Brody i jakten på ett tåg. Så rackarns skönt, helt enkelt.

Jag har tyckt att Andersons tidigare filmer varit konstlat djupa och att inget egentligen händer. Det är bara en snygg yta i nån låtsasvärld. Tyckte jag, alltså. Nånting har ändrats. Jag vet inte om det är hur jag uppfattar filmen eller om det The Darjeeling Limited som är annorlunda. En sak är säker, det är jag väldigt ofta gillar road movies. Kan vara därför som jag direkt gillar den här filmen som i och för sig är en ”rail movie”. Om jag ska sammanfatta vad jag tycker så säger jag: skön stämning, lågmäld humor, och en rörande insats av Owen Wilson med tanke på vad han tog sig för efter inspelningen. Hmm, vad mer att säga förutom att filmen är en riktigt bra indiematinérulle?

betyg_hel betyg_hel betyg_hel betyg_hel betyg_tom

Kortfilmen Hotel Chevalier får en trea i betyg.

Chevalier

betyg_hel betyg_hel betyg_hel betyg_tom betyg_tom

SFF13: Nebraska

sff_logoNebraskaTitel: Nebraska
Regi: Alexander Payne
År: 2013
IMDb
| Filmtipset

I samband med den filmfestivalen förra året så valde jag ut den festivalfilm som jag såg fram mest emot se och gjorde sen en header baserad på den filmen. The Master var förra årets val, det var inget snack om den saken. När PTA kommer med en ny film så peppar jag. Vilken film skulle jag välja i år? När jag snabbt tittade igenom programmet så var det väl kanske inget som stack ut. Sen såg jag filmtiteln Nebraska. Jag gillade titeln, klickade på den för att få upp mer information och såg att det var Alexander Paynes nya film OCH det var dessutom en road movie. Så det blev Nebraska som jag använde som min filmfestival-header. Motsvarade filmen mina förväntningar? Både ja och nej.

Bruce Dern (från Silent Running!) spelar gamlingen Woody Grant som bor i en småstad i Montana tillsammans med sin fru. Två söner bor även i samma stad. Woody får ett reklamutskick där det står att han vunnit en miljon dollar. Problemet, förutom att det är en bluff förstås, är att han måste hämta ut priset i en stad i annan delstat, Nebraska. Det är en lång väg dit men han börjar helt enkelt promenera. Han kommer dock inte så långt innan han hittas och plockas in av polisen (”hey, where are you going there, partner?”). En av hans söner beslutar sig för att köra pappan till Nebraska. Det blir en resa med några stopp på vägen, bl a i Woodys gamla hemstad där även frun och den andra sonen ansluter för en ”släktträff”.

Nebraska är för mig en film som det inte går att ogilla. Den är mysig och puttrar på i ett behagligt tempo. Payne verkar gilla road movies. Både About Schmidt och Sideways skulle jag kalla road movies. Nebraska är en road movie även om filmen stannar upp ett ganska bra tag i Woodys hemstad. Ja, det är fruns hemstad också för den delen. Det var där de två bodde som barn och träffades. Tillbaka med sin gamla släkt, som inte verkar träffas varje jul och sommar direkt, så kommer gammalt groll upp till ytan. När det står klart att Woody är miljonär så vill alla plötsligt, först vara Woodys vän och sen egentligen bara ha pengar.

Just släkten, och inte minst släktgräl, verkar också vara ett återkommande tema för Payne. Det såg vi i både The Descendants och About Schmidt. Fru Grant (spelad av krutgumman June Squibb) har en ganska skön uppgörelse på en kyrkogård med avlidna släktingar och andra av hemstadens bekanta.

Filmen har en skön och mysig humor. Det är inte en humor som får dig att skratta dig fördärvad. Nej, det är en lite lugnare och mysigare humor, och den blandas inte sällan med svärta. Så, humor och lite svärta saknades inte men jag tyckte inte filmen tände till på riktigt allvar.

Just det, en sak till. Filmen är i svartvitt och jag hörde en del undrande frågor efter visningen om varför den var det. Hade den inte varit bättre i färg? Hmm, jo, kanske det, men det var inget jag störde mig på även om det kanske kändes som en färgfilm där man helt enkelt tagit bort färgen. Det svartvita stack inte ut som det kan göra ibland.

Jag är nästan villig att ge filmen en fyra men jag tyckte inte den riktigt höll måttet. Ibland dök det upp scener som i och för sig var bra och ofta roliga men som inte kändes som en del av resten av filmen. Kanske att Payne inte lyckades fullt ut med sin blandning av humor och allvar här. När jag tänker efter så kanske det är både Paynes styrka och svaghet och nåt som gjorde att varken About Schmidt eller The Descendants fick toppbetyg. Sideways däremot, det är en favorit.

3+/5

Om visningen: Oj, hände det nåt speciellt på den här visningen? Nej, jag tror faktiskt inte det. Men det var härligt att inte vara på Park med sina tortyrsäten utan istället på sköna Sture med sin ekorre.

****

Jag såg Nebraska med Henke och Fiffi och när recensioner finns så ska jag nebraska mig att lägga till länkar till deras inlägg och då är det bara att klicka på deras namn.

%d bloggare gillar detta: