Cold Mountain (2003)

Fram tills att jag såg filmen det handlar om idag så hade jag inte mycket till övers för Renée Zellweger. Jag har svårt att säga vad det egentlig var som störde mig. Men i vilket fall så ändrade jag delvis uppfattning efter att ha sett Cold Mountain i september 2008.

Anledningen till att jag såg den här filmen är att jag var i Rumänien i somras (min kommentar: det här var alltså för tio år sen). Ja, det är nämligen så att Åter till Cold Mountain spelades in just där vi vandrade i bergskedjan Karpaterna i Transsylvanien. Så jag var ju tvungen att kolla in rullen som jag dock misstänkte skulle vara ganska smetig med en jobbig Renée Zellweger i en av huvudrollerna.

Hmm, det visade sig vara en film som överraskade positivt och dessutom var Zellweger för första gången inte så kväljande att en spypåse krävdes. Nicole Kidman spelar dottern till en predikant i den lilla bergsbyn Cold Mountain i North Carolina. Kidman blir kär i Inman, en ung snickare spelad av pretty boy Jude Law. De båda hinner förstås knappt kyssas innan de skiljs åt då inbördeskriget bryter ut och Inman rycker in i armén för att slåss för sydstaterna.

Förutom att filmen är väldigt välgjord rent generellt (fotot, skådisar, osv, bla bla) så har den nåt extra som jag har litet svårt att sätta fingret på. Handlingen växlar mellan Kidmans bestyr på gården som hon försöker sköta (senare i filmen med Zellwegers hjälp) och Inmans väg tillbaka från kriget. När det är fokus på Inman så är det en road movie, och såna filmer gillar jag nästan alltid. Och så är det ju ett historiskt kostymdrama, och det brukar jag också oftast gilla.

Filmen känns överraskande och slingrar sig fram på ett sätt som man inte riktigt är van vid. Den känns oortodox, helt enkelt. Den har en rå och opretentiös känsla som jag gillar. Det dyker upp riktigt duktiga skådisar som gör korta men strålande insatser i form av personer som Inman möter på sin långa väg hem. Bäst och roligast är Philip Seymour Hoffman som en predikant som inte lever som han lär. Några andra som är värda att nämnas: Natalie Portman, Donald Sutherland, Brendan Gleeson och Giovanni Ribisi.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Så här vackert var det i Rumänien så förståeligt att man spelade in filmen där.
Klicka på bilden för fler bilder.

Norbergfestival 2016

NorbergfestDe senaste tre åren har jag och min bror gjort det till en tradition att varje sommar besöka någon form av musikevent i Dalarna (där våra föräldrar har en stuga). För två år sen underhölls vi av Kraftwerks 3D-show i Dalhalla (svårt att toppa). Förra året blev det återigen elektronisk musik i Dalhalla i form av housepartyt Into the Valley.

Jag har inte skrivit om dessa musikaliska läckerheter på bloggen. Jag har liksom känt att jag har fullt upp med att skriva om film. Filmbloggarvännen Henke på Fripps filmrevyer brukar dock då och då nämna att jag borde skriva om annat än film, som t ex konserter jag besöker. Nu får Henke som han vill för här kommer nämligen några rader (och bilder) om årets musikaliska äventyr.

För några dagar sen kom jag hem från Norbergfestival (ja, arrangörerna själva skriver så, alltså varken Norbergfestivalen eller Norberg festival).  Festivalen hålls vid ett nedlagt gruvområde mitt i Norberg och i fokus är den mäktiga betongkolossen Mimerlaven. Laven byggdes 1957 och var i bruk fram till 1981 när en viss Percy Barnevik beslutade att lägga ner all gruvverksamhet i Norberg. Parnevik var vid den här tiden VD för Asea som ägde gruvorna. I anläggningen där festivalen äger rum så förädlade man järnmalm till den råvara som sen användes för att göra järn. Läs mer om det här.

Kvar blev den kyrkoliknande Mimerlaven som ett monument. Istället för att den revs, vilket alla räknande med, så startade den danske festfixaren Michael Christiansen och lokale industriromantikern Dag Celsing 1999 en festival för elektronisk musik med laven som konsertlokal. Hur coolt är inte det?!

Förutom själva laven så finns ytterligare två permanenta scener på området: Kraftwerk i den gamla kraftcentralen och så partytältet 303. I laven bjuds det mestadels på experimentell elektronisk konstmusik (ambient, noise, drone… kärt barn har många namn). Inne i Kraftwerk får man höra lite mer dansanta beats men ändå ganska så out there (8-bit). I 303-tältet är det bl a dubstep och breakcore som gäller. Fast allt flyter väl samman när det gäller alla dessa (o)lika genrer.

****

Av de artister vi såg så var det två framträdanden inne i Mimer som stack ut mest:

Pan Daijing
En kinesisk dansare/dj/performanceartist som bjöd på en helt galen show. Vilken genre? Ja, horror drone skulle jag kalla det. Framträdandet var som en live-version av skräckisen The Ring. Iklädd vit klänning och med svart långt hår klättrade hon runt på alla fyra och hoppade in i betongväggar till toner av hetsig electronica och höga skrik.

Ewa Justka
Polsk elektroniklärare bosatt i London. Åska, blixtar och dunder och en bastrumma som aldrig ville ta slut eller hålla jämn takt. Dessutom höll hon en en annan dag även workshop där man byggde sin egen sequencer med hjälp av frukt och grönsaker.

Hedersomnämnanden:

Erik Enocksson
Stod för en sakral show inne i Mimer. Avslutningen var magisk med bl a inspelad körsång som även visades på projicerat på en duk (oklart om just detta var hans eget verk men jag antar det). Enocksson har, om ni inte visste det, skrivit musik till filmer som Farväl Falkenberg, Man tänker sitt och Apan.

LCC (Las CasiCasiotone)
Två spanjorskor där det främst var sirenljuden som imponerade.

Karabasan Drane
En svensk duo vars konsert vi tyvärr missade större delen av. Vi kom in på slutet, kanske den sista kvarten, men det var übermäktigt då. Evighetselectronica med domedagsstämning.

Christoffer Berg
Tolkade ett verk (Tower of Meaning) av den amerikanske musikern Arthur Russell. Länge var det ganska segt men avslutningen då Berg blåste på med mäktig orgel och bas gav gåshud.

****

Just Mimerlaven i sig var nog festivalens höjdpunkt. Som konsertlokal är den verkligen udda. Det är en övergiven fabriksbyggnad med flera våningsplan, metalltrappor, rostiga rör och annan gammal utrustning för att utvinna järnmalm. Laven är om man ska vara strikt det höga tornet som ni ser i bilden nedan. Sedan har vi en mellanhög byggnad där malmen krossades och sist men inte minst det kvadratiska anrikningsverket och det var där som själva konserterna ägde rum. Där inne råder en märklig stämning. Det är i princip hela tiden halvdunkelt och disigt med dimma från rökmaskiner (vilket gör att det är svårt att fota och få till bra bilder). Ljudet är mäktigt som i en kyrka med en låååång efterklang. Om musikern som uppträder spelar vissa toner med rätt frekvens är det som att hela byggnaden vibrerar.

Så här i efterhand känns det som att festivalen i princip var skräddarsydd för mig. Övergivna gamla gruvmiljöer kombinerat mäktig elektronisk musik. Som en del av festivalen ingick det även en busstur runt i Norberg där den inspirerande och hängivna guiden och ruinromantiker Niklas Ulfvebrand berättade om Norberg, dess byggnader och gruvindustri.

Inne i Mimerlaven hittade man även diverse konstverk på lite olika ställen, bl a en cool persienninstallation (se bild nedan).

Som grädde på moset hittade vi även till Norbergs graffitivägg där det pågick en videoinspelning med hiphop-gruppen Miklo & Tusenfalk samt live graffiti (vilket inte hade nåt alls med festivalen att göra; det bara slumpade sig så).

Festivalrapporten avslutas med några foton och ett litet klagomål.

 

Mimer

Mimerlaven från utsidan

Så här mörkt var det oftast inne i Mimer

Så här mörkt var det oftast inne i Mimer

Mimer blue

Ibland var det blått ljussatt

Persiennkonst av Isabella Asp Onsjö

Persiennkonst av Isabella Asp Onsjö

Projektioner på Mimer när mörkret inföll

Projektioner på utsidan av Mimer när mörkret inföll

Fabriksruin i industriområdet Spännarhyttan...

Fabriksruin i industriområdet Spännarhyttan…

...där även graffitiväggen fanns. Här målar Pasha.

…där även graffitiväggen fanns. Här målarmästaren Pasha – The Teacher.

 

Om jag ska klaga på nåt under festivalen så är det väl att maten inte höll nån vidare kvalitet, om den ens gick att köpa. Tur då att ett gäng nyankomna svenskar ställde upp och gjorde goda falafel!

Semesterstängt!

CortinaNu tar Jojjenito ledigt en dryg vecka eftersom det väntar en alpin resa till dolomiterna och närmare bestämt Cortina d’Ampezzo. Bloggen är tillbaka på måndag 18 mars och då blir det den sista film i martial arts-måndagstemat. Fram tills dess så finns jag på Twitter på @jojjenito.

Vad har vi för filmreferenser när det gäller Cortina? Ja, vi har t ex några filmer som spelats in i Cortina, däribland Bondfilmen For Your Eyes Only, Sly Stallones Cliffhanger och Peter Sellers The Pink Panther. Hmm, det kanske kan bli ett kommande tema, filmer som spelats in i Cortina. 🙂

Filmspanartema: Filmupplevelser utöver det vanliga

Månadens Filmspanartema var En filmupplevelse utöver det vanliga. Jag har haft lite dåligt med tid den senaste veckan och just nu befinner jag mig i Montréal så jag tänkte att istället för att skriva ett långt inlägg om en speciell filmupplevelse så slänger jag ihop en lista. Jag får nämligen för mig att det ska gå lite snabbare men jag kan ha fel. Vilka upplevelser platsar på listan? Ja, det har egentligen inte med själva filmen i sig att göra utan det handlar mer om omständigheterna kring visningen, och det behöver alltså inte vara en biovisning utan det kan vara tv, vhs, dvd eller vilket format det nu bjuds på.

*skriver inlägget*

Ok, nu har jag skrivit inlägget och det visade sig att listan bara blev två filmupplevelser lång i form av en kortare och en lite längre text.

****

1. Jag tar skydd alldeles allena
Filmen Take Shelter hade jag sett fram emot länge. Jag hade hört om den på Filmspotting, jag hade sett Henke, M-Noir, Jessica m fl gilla den. I ett sommarslött Stockholm visas plötsligt filmen på biografen Zita. Jag går dit en vardag under min semester och finner mig när filmen börjar… helt ensam i salongen. Tidigare har jag sett filmer på bio där det kanske varit jag själv och två eller tre till men jag tror faktiskt det här var första gången jag var helt ensam. Det var en härlig upplevelse och dessutom en perfekt film att uppleva det med. Man kan lugnt säga att det bidrog till att göra filmen bättre.

2. Jag vet vad frågan är på ett flygplan
I slutet av 1999 var jag i Australien på semester i tre veckor. Det hela började i Sydney och med buss tog vi oss sakta upp mot nordöstra Australien. Sista veckan var det inplanerat dykning vid Stora barriärrevet. Det sket sig. Varför? Jo, det ska jag berätta. På vägen norrut så hade vi stannat till vid kuststaden Townsville. En liten båttur därifrån låg ön Magnetic Island där det skulle finnas vilda koalor att beskåda. Vi hyrde cyklar ute på ön, tittade på koalor och hade jättetrevligt… men på vägen tillbaka till färjan kraschade jag med cykeln, en svårstyrd mountainbike. Det som var lite tur var att jag hade vurpat ungefär 300 meter från en medicinsk klinik där jag plåstrades om. Det visade sig att jag hade brutit nyckelbenet och dessutom krävdes det ett antal stygn i knät för att lappa ihop mig.

Den sista veckan i Australien blev det inte nån korallrevsdykning för mig. Ett annat problem var hur jag skulle stå ut med långa flygningen Cairns-Sydney-Bangkok-London-Stockholm. Den längsta sträckan var Bangkok till London. Men det roliga är att det som jag minns mest från den flygningen är inte att jag hade ont. Nej, det jag minns är en film som heter The Matrix. I stolsryggen framför mig fanns en liten display där man kunde välja bland några filmer att se. Man kunde inte välja att starta en film från början utan filmerna visades om och om igen så det var bara att hoppa in där filmen råkade vara. Jag valde att titta på The Matrix, en filmtitel som jag tyckte lät fånig.

Jag blev helt fast redan efter en minut. Jag såg mitten av filmen först. Jag kastades rätt in i övningsfajten mellan Morpheus och Neo. ”You think that’s air you’re breathing now?”. Sedan såg jag slutet och början i en märklig mix. Jag försökte få ihop handlingen men jag fick aldrig ihop det helt. Det enda jag visste var att jag älskade The Matrix. När jag kom hem till Sverige såg jag filmen på bio. Jag såg den på video. Jag såg den på video igen. Faktum är att The Matrix en av få filmer som jag sett om medvetet så många gånger. Jag kommer aldrig glömma den där flygturen och det beror alltså inte på att jag hade brutit nyckelbenet.

****

Läs nu om andra Filmspanares upplevelser utöver det vanliga:

Fripps filmrevyer
Fiffis filmtajm
ExceptFear

Har du inte sett den? (podcast)
Flmr
Addepladde
Rörliga bilder och tryckta ord
Mode + Film
Filmitch

Jobbresa till Montréal

Imorgon måndag försvinner jag på jobbresa till Montréal. Jag var där två veckor i vintras och nu är det dags igen men det blir bara fem dagar den här gången. Förutom ett inlägg som kommer på onsdag så tar bloggen paus fram till söndag. Vi hörs och jag finns på Twitter. Till höger ser ni det något udda bostadsområdet Habitat 67 som byggdes för Världsutställning i Montréal 1967.

Semesterstängt!


Nu tar bloggen ledigt ett tag eftersom det väntar en spännande resa till Peru efter midsommar. Jag kommer nog
twittra lite intryck från resan på @jojjenito så varsågod och häng med där. Bloggen är tillbaka nån gång 6-7 juli och då hoppas jag starta ett Star Trek-tema. Glad Midsommar och på återseende! 🙂

Cyklar i Amsterdam

Jag har varit en sväng nere i Amsterdam, därav det lilla uppehållet på bloggen. Det bestående intrycket av Amsterdam, eller ett av dem i alla fall, är att det är en cykelstad. Det är fullt med cyklar. Alla cyklar, ung som gammal. Ingen har hjälm och barnen skjutsas i trälådor framför styret. Utanför hotellet där jag bodde fanns ett sorts parkeringshus — för bilar? Nej, för cyklar förstås.

Cyklar

Fler cyklar

Semesterstängt!


Nu tar bloggen ledigt ett tag eftersom det väntar en veckas skidåkning i Pyrenéerna (yay!). Jag är tillbaka på måndag 12/3.

Notiser från Montréal

På senaste tiden så har det ju blivit en del inlägg som inte handlat direkt om film även om det här är en filmblogg. Nu heter ju faktiskt bloggen Jojjenito – om film… och så lite om tv, musik och ibland om annat så jag hänvisar till det där lilla ordet annat, och samtidigt skyller jag på att jag blev inspirerad av Plox och hans USA-äventyr. Hur som helst, nu avslutar jag ”rapporteringen” från Montréal med några korta notiser.

  • Montréal har vridit på sin karta typ 60-70  grader. Det som kallas Montréal-Nord ligger i själva verket i västra Montréal, Montréal-Öst ligger i norr och Montréal-Väst i söder. Den östra stranden av St. Lawrence-floden kallas den södra stranden. Tunnelbane- och busskartor är vridna just på det sättet (se bilden till höger ovan). Detta gör att man blir något förvirrad och Montreal kallas därför den enda staden där solen går ner i norr.
  • Under mitt besök i Montréal så lyckades Candadiens få till fyra raka segrar, vilken är deras längsta segersvit under säsongen. Efter att jag kom hem till Sverige så förlorade de direkt mot Carolina.
  • Jag har lärt mig att man snackar franska i provinsen Québec och det gäller även på biograferna där nästan alla filmerna är dubbade på franska förutom på en biograf inne i centrala Montreal
  • Om ni är i Montréal och gillar kött då ska ni gå på den brasilianska restaurangen Le Milsa. De bjuder på en helt underbar meny med tio olika sorters kött tillagade i deras kolgrill. De olika köttbitarna kommer kyparna med ut till borden på långa spett. Själv får man en köttpincett för att man ska kunna greppa sin köttbit när de skär upp den så den inte faller ner från spettet. Sen har alla en rund lapp på bordet där ena sidan är grön och den andra röd. Grönt betyder att man vill ha mer, rött att man är nöjd. Och nöjd blir man.
  • Gillar ni pommes frites så har ni kommit till rätt ställe. Här serveras pommes frites till allt och till inget alls. Kycklingspett, sallad och ris, vad saknas? Jo, pommes förstås. Och så finns ju förstås nationalrätten Poutine som består av pommes, brunsås och smält ost. Ah, underbart… NOT.
  • Angående Canadiens-spelaren P.K. Subban så är han en av endast 26 svarta spelare aktiva i NHL just nu. Detta gör ju att han sticker ut vare sig han vill eller inte. Ändå ska sägas att det inte snackas nåt om just det som jag upplevde det men det gör ändå att han sticker ut.

Montréal i bilder

Montreal från Mont Royal

Indiangraffiti

Det olympiska tornet som tyvärr var stängt...

...men som gör sig bra på bild (övergivna rymdskeppet från Alien?)

Och här är hela den olympiska stadion

Biosfären i Park Jean-Drapeau på Île Sainte-Hélène

Frukost! Notera det hälsosamma salladsbladet

Från Montreal Canadians Hall of Fame

Underground City

Biografen i centrala Montreal där Mission Impossible sågs i IMAX

%d bloggare gillar detta: