Ju-on: The Grudge (2002)

Medan jag är i Alperna på skidresa så passar jag på att publicera några gamla och korta preblogg-omdömen och här kommer det fjärde om Ju-on: The Grudge. Texten skrevs i september 2005 och jag konstaterar att inte all J-Horror var bra.

Nä, nä, nä, det här var ingen höjdare. Efter vad jag har förstått kan kanske denna film sägas vara del 3 i en serie skräckfilmer av samme regissör, Takashi Shimizu. De två första Ju-on-filmerna gjordes som tv/video-filmer och nu fick han (efter framgångarna för Ring-filmerna tro?) chansen att göra ”samma sak” på vita duken. Det blev tyvärr inte bra. Nu har jag inte sett de två första tv-filmerna i serien så jag kan bara bedöma denna biofilm (som jag i och för sig såg på dvd) men det känns faktiskt som en halvdålig remake där man upprepar ett koncept från tidigare filmer. Samma scener vevas om och om igen utan att det är riktigt läskigt. Den påminner lite om den dåliga skräckisen The Eye. Tyvärr, det här tyckte jag aldrig var läskigt eller bra på nåt sätt. Det enda som är bra är att japanskor är söta (i alla fall i den här filmen).

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Man on Fire (2004)

Medan jag är i Alperna på skidresa så passar jag på att publicera några gamla och korta preblogg-omdömen och här kommer det tredje om Man on Fire. Texten skrevs i september 2005. När jag läser min text så kan jag ju inte låta bli att dra paralleller till den senaste (sista?) Wolverine-filmen Logan. Det finns nåt i grunden rörande med bittra gamla hjältemän som motvilligt och grymtande tvingas ansvara för en ung flickas liv.

Det här var en positiv överraskning. Denzel är riktigt bra som desillusionerad CIA-agent/yrkesmilitär/yrkesmördare som blir livvakt åt Dakota Fanning i Mexico City. Det är en uppfriskande mörk film där en bitter och nere Denzel ändå finner livet värt att leva… genom att döda Fannings kidnappare. Nä, skämt åsido, det är en bra, stark film där Denzel har levt sig in sin roll och samspelet med Fanning är faktiskt ganska charmigt. Det finns vissa detaljer i handlingen som jag kan klaga på, bl a själva upplösningen som man kan se komma på flera mils avstånd fastän filmmakarna verkar tro att man ska bli överraskad. Likaså använder regissören Tony Scott lite väl mycket av samma ryckiga konstnärliga foto. Det upprepas lite för mycket och tillför inget till slut. Det är bra ibland men det blir för mycket. Dock klart godkänt till Man on Fire. Sen har jag också varit i Mexico City så det var kul att känna igen miljöerna; det är en häftig stad.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

The Manchurian Candidate (2004)

Medan jag är i Alperna på skidresa så passar jag på att publicera några gamla och korta preblogg-omdömen och här kommer det andra om The Manchurian Candidate. Texten skrevs i september 2005 på den tiden som Filmkrönikan existerade och leddes av Orvar Säfström (som hade väldigt svårt för Denzel Washington).

I denna konspirationsthriller spelar allas vår (och speciellt Filmkrönike-Orvars) Denzel Washington soldaten som kommer hem från Gulfkriget med ett något suddigt minne av vad som egentligen hände där. Mmm, något skumt är i görningen helt klart. Jag gillade den här filmen ganska mycket. Den är välgjord och Denzel spelar en ganska annorlunda roll, liksom lite nedtonad, och ingen klassisk hjälte alls. Han är förvirrad och deprimerad mest hela filmen. Jag tycker även Liev Schreiber var riktigt bra som vicepresidentkandidat. Han har en lite obehaglig slemmig stil, ungefär som Ian Holms android Ash i Alien (jag vet inte varför jag gör den kopplingen). Originalet, eller snarare den första filmatiseringen av Richard Condons roman, Hjärntvättad (som den heter på svenska) med Frank Sinatra har jag sett och ger ungefär samma betyg (kanske snäppet högre).

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

The Bad and the Beautiful (1952)

Medan jag är i Alperna på skidresa så passar jag på att publicera några gamla och korta preblogg-omdömen och här kommer det första om The Bad and the Beautiful. Texten skrevs i september 2005. Hmm, det känns som att jag var snällare i betygsättningen på den tiden.

Mjaha, det här skulle vara en av de bästa filmerna som visar upp Hollywood från insidan, och det är mycket möjligt att den gör det, och det är mycket möjligt att det är en av de bästa i den ”genren”, men jag gillade den inte. Varför inte? Den berörde mig inte alls. Kirk Douglas & Co försöker spela skjortan/blusen av varandra men det blir aldrig komedi eller drama av det, tycker jag. Den ska visa på Hollywoods skoningslösa cynism och pengafixering men det känns ändå som lekis. Sen försöker regissören få det hela intressantare genom ett berättande som sker i lite omvänd tidsordning, men det funkar inte… här. Det blir bara en gimmick, enligt mig.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Logan (2017)

Ett tecken på att jag har sett en riktigt bra film brukar vara att jag efter visningen loggar in på the interwebs och kollar upp andras reaktioner på filmen, intervjuer med filmmakarna och skådisarna. Jag känner att jag liksom inte vill släppa taget om filmen utan gotta ner mig ett tag till. Plus att det är kul att höra vad andra, inklusive de som ligger bakom filmen tycker och tänker.

Precis detta hände i söndags efter att jag hade sett Logan, den senaste X-Men-filmen om Wolverine. När man, som jag, driver en filmblogg där man producerar egna texter kan det här beteendet vara lite vanskligt. Det finns en risk att mina egna reaktioner och åsikter blandas ihop med andras innan jag har fått ner mina tankar på pränt.

Men det struntade jag i den här gången, för det var mycket trevligt att höra på Sir Patrick Stewart, Hugh Jackman och regissören James Mangold prata om filmen. Visst, jag hade kunnat vänta tills efter jag skrivit min text men jag kunde inte hålla mig.

Logan utspelar sig år 2029. Vi hittar Logan (Jackman) runt gränsen till Mexiko där han livnär sig som limo-chaufför. Han bor vid en övergiven fabrik tillsammans med exmannen Caliban (en albino som har förmågan att spåra X-Men).

Bredvid huvudbyggnaden, inuti en omkullfallen vattencistern bor, och vårdas, en 90-årig och senildement Charles Xavier (Stewart). Xavier äter mediciner (när han kommer ihåg) och får sprutor för att hålla sig frisk och för att undvika potentiellt farliga (för andra) anfall.

Xaviers sfäriska boplats perforerad med en massa rosthål som släppte in ljus påminde mig lite om Cerebro, den avancerade sökutrustningen som används för att spåra mutanter i de tidigare X-Men-filmerna. Jag undrar om detta var medvetet eller om det är jag som läser in för mycket?

En dag blir Logan kontaktad av en mexikansk kvinna som vill att han ska hjälpa henne och hennes dotter Laura (Dafne Keen) att ta sig från Mexiko till North Dakota och sen vidare till Kanada. Samtidigt är ett ondskefullt företag, det så vanligt förekommande i serietidningsfilmer, på jakt efter Laura. Det är nåt speciellt med flickan…

Wow! Jag älskar, kanske ett starkt ord men det är nästan sant, den här filmen. Det är Midnight Special på crack. Det är en roadmovie och jag gillar i princip alltid roadmovies, det är sen gammalt. Roadmovies har en speciell stämning över sig. Oftast handlar det ju även om en inre resa för rollfigurerna. Så även i Logan, speciellt för titelfiguren och Laura.

Filmen Logan är nog den bästa superhjältefilm jag har sett. Jag kan i alla fall inte komma på nån annan som berört på samma sätt. Mer underhållen har jag nog blivit, t ex av Captain America: The Winter Soldier. Men inte mer indragen i och berörd av storyn.

En anledning till att det är den bästa superhjältefilmen är att det inte är en superhjältefilm, i alla fall inte vad jag skulle kalla en klassisk superhjältefilm. Här står inte en stad eller hela världen på spel. Nej, det handlar om en man, hans gamla vän och fadersfigur och en liten och viktig flicka.

Logan är helt enkelt en dramathriller med tre rollfigurer i fokus som är en roadmovie förklädd till superhjältefilm.

Det var fascinerande och nästan lite jobbigt att se Logan i filmen. Han är nedgången, stel och sliten. Han super och hans sår läker inte lika bra som tidigare. Han haltar när han går, lite som Zeb Macahan. Det verkar vara höften som spökar.

Logan är starkt bunden till Xavier. Han sliter med att få ihop pengar för att köpa en båt så att han och Xavier ska kunna fly undan och leva ute på de öppna haven. Efter ett tag inser jag att det är både för att skydda Xavier men även för att skydda andra. Men det går väl hand i hand. Xavier döljer på en mörk hemlighet, och en sorg, som det hintas om senare i filmen.

Ja, det är inte direkt en munter film det här men den är ändå inte utan humor. Jag gillade samspelet mellan Logan och Xavier, mellan Logan och Laura. Det var äkta, det gavs tid och blev därför både roligt och rörande.

Logan är givetvis även en actionfilm. Det är fokus på relationerna men actionscenerna fungerade som en trevlig krydda. En bit in i filmen fick vi en lång actionsekvens som höll mig på kanten av mitt biosäte. Den inleds med att Laura visar sitt sanna och dolda jag och jag fick nästan rysningar. Vilken badass-tjej! Sekvensen övergick i en intensiv biljakt som fick en klassisk upplösning, som tagen ur en westernfilm…

Det som gör just den här actionscenen speciell är att Logan inte riktigt vet vad han ska göra. Logan har inte full koll utan är illa ute och det känns på riktigt att det faktiskt kan gå åt skogen. Ta bara en sån klassisk sak som att utropa ”Hold on everybody!” för att sen köra igenom ett stängsel och komma undan. Det funkar inte riktigt så här. Hela tiden har Logan även den förvirrade Xavier och Laura att hålla koll på. Ja, just Laura är ju bara till hjälp i och för sig.

Den del i filmen som jag uppskattade mest var nog när vår trio (Logan, Xavier och Laura) träffar på en farmarfamilj ute på vägarna. De blir inbjudna på middag. Logan vet att det skulle innebära en stor risk för samtliga inblandade men Xavier hinner tacka ja.

För första gången får Laura här uppleva hur det kan vara att leva med en familj i ett hus fyllt av värme, skratt och kärlek. När Laura skrattade var det som att alla problem bleknade bort för en stund. Jag blev berörd, dels pga av Lauras bakgrund och hennes uppväxt, och dels för att jag visste att det bara var ett tillfälligt uppskov.

Logan är inte en perfekt film – finns det nån perfekt film? – men jag tänker inte gå in på några detaljer när det gäller vad som kanske inte funkade fullt ut. Jag känner inte för att nitpicka den här gången. Kanske i kommentarerna om nån frågar.

Förutom att det blev dammigt i rummet ett antal gånger under visningen så har filmen även växt ganska mycket efteråt. Eller växt kanske är fel ord men den hänger definitivt kvar i mitt sinne och maler runt. Det är nåt med filmer som slutar på det sätt som Logan gör. Sorgligt och hoppfullt på samma gång. + blir x.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

Idag skriver även Henke om Logan. Kolla in vad han tycker om filmen här. Sen tidigare har även Flmr och Absurd Cinema tyckt till.

Vad tycker jag om de andra filmerna i X-Men-serien? Kolla in min tema-sida här.

 

Familj – för en stund

På väg

Moonlight (2016)

Moonlight är en sällsam film i tre delar där vi får möta Chiron under olika perioder av hans liv: först som barn, sen som tonåring och slutligen som vuxen. Det är fascinerande hur olika men ändå så lika de olika gestaltningarna av Chiron är. Castingen är vågad men lyckad då de tre skådisarna är olika till utseendet men lika till beteendet och blicken i deras ögon förmedlar samma känsla.

Filmens två första delar utspelar sig i Liberty City, ett av de fattigare grannskapen i Miami. Huvuddelen av de som bor här är svarta. Ja, faktum är att vi nog inte ser en enda icke-svart person i hela filmen, förutom kanske i periferin nån gång. Just detta faktum var inget jag egentligen tänkte på under titten men jag insåg det efteråt.

I den första delen får vi följa den unge Chiron (Alex R Hibbert) som här går under namnet Little. Han är mobbad i skolan och kallas för faggot. Hemma möts han av en crackberoende mamma, spelad av brittiskan Naomie Harris.

Efter att ha blivit jagad av sina mobbare gömmer han sig i ett övergivet hus där han senare hittas av knarklangaren Juan (Mahershala Ali). Juan tar Chiron med hem till sin flickvän Teresa (Janelle Monáe), bjuder på mat och försöker prata med den slutne Chiron för att få reda på var han bor. Det är uppenbart att Chiron inte har nån större lust att komma hem.

Juan blir en fadersfigur för Chiron och lär honom bl a att simma i en av filmens finaste scener. Att Teresa blir som en extramamma är även det ganska tydligt, i alla fall om man har förmågan att läsa mellan raderna.

I del två har Chiron (nu spelad av Ashton Sanders) blivit tonåring men speciellt mycket lättare har han det inte. Han har en vän i Kevin (Jharrel Jerome). Kevin vet dock, till skillnad från Chiron, hur man navigerar bland skolans olika grupperingar och hur man ska bete sig för att inte sticka ut på ”fel” sätt. Deras relation får sig en rejäl prövning i slutet av del två då Kevin behöver välja mellan sig själv och Chiron, vilket för oss in i…

…del tre där vi hoppar ganska långt framåt i tiden. Chiron är väl nu runt 30 eller så och har förändrats totalt. Nu spelas han av Trevante Rhodes. Från att ha varit en spinkig och krummande tonåring är han nu en bitig gangsta med guldtänder i Atlanta. Totalt förändrad. Men så får han ett telefonsamtal från Kevin, och vips, så faller hans fasad.

Det första jag tänkte på i början av filmen var hur vacker den var. Färgerna. Det kändes som en Michael Bay-film. Allt var förstärkt, upphöjt. Bilarna, Miami, havet, orange apelsinjuice, de svarta rollfigurernas hud som blänker, röda t-tröjor, gulgröna palmer om natten.

Om du gillar Wong Kar-wais filmer så lär du gilla Moonlight. Om du inte gillar den stilen så är nog risken stor att Moonlight inte riktigt funkar. Jag gillar WKW (ibland, men långt ifrån alla hans filmer) och jag gillar Moonlight. Det handlar t ex om berättarstilen. Det är inte så mycket, eller inte alls, fokus på den s.k. plotten, intrigen, handlingen från a till b. Vad som spelar mer roll är känslan och stämningen som förmedlas. I vissa nyckelscener är det dock tydligt vad poängen är och hur dessa scener knyts ihop med senare händelser i filmen.

I del ett och två ser vi Chiron gå omkring med nedböjt huvud. Han är ständigt i hukmod, rädd att bli sedd. Han kommer inte ur det. Av Teresa får han höra att i mitt hem håller man huvudet högt. ”It’s all love and pride in this house”. Ja, till slut håller Chiron huvudet högt och får betala ett pris och det leder även till den förändring som vi får se i del tre.

Mer om WKW-känslan. Fotot i Moonlight – som är flytande, vattnigt, suddigt, färggrant, ofokuserat, skarpt, skuggigt och glittrande på samma gång – påminner mig i känsla och stil om WKW:s fotograf Christopher Doyle. Främst är det kanske Days of Being Wild jag tänker på.

När vi i del tre har hoppat framåt i tiden förstår jag direkt att saker och ting har förändrats för Chiron, som nu kallar sig Black, när jag får höra Goodie Mobs ”Cell Therapy”. Vi är Atlanta i the dirty south och Goodie Mob är det perfekta soundtracket. Deras album Soul Food från 1995 lyssnade jag på repeat (constant y’all) när det kom.

Filmens höjdpunkt för mig är den absolut sista delen när Kevin (nu spelad av André Holland) och Chiron möts på en restaurang där Kevin jobbar som kock. Här fanns en spänning i luften samtidigt som det var vackert och poetiskt. Det var nåt med stämningen och deras trevande och avvaktande agerande mot varandra som gjorde att jag uppslukades totalt i det som skedde.

Moonlight handlar i slutändan om de roller vi spelar och kanske fastnar i (för alltid?), och hur befriande det är när man äntligen får öppna sig och bara vara sig själv.

”Who is you, Chiron?”

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

Fler tankar om Moonlight hittar du här:

Fripps filmrevyer
Fiffis filmtajm
Rörliga bilder och tryckta ord
Movies – Noir
Filmnight
Absurd Cinema

 

Moonlight

Days of Being Wild

20th Century Women (2016)

Glad, glad, glad, ?, vrång.

I 20th Century Women träffar vi Dorothea (Annette Bening) och hennes son Jamie (Lucas Jade Zumman). De bor i ett stort hus i Kaliforninen tillsammans med några permanent inneboende husgäster, Abbie (Greta Gerwig) och William (Billy Crudup) bl a. Och så har vi Jamies crush Julie (Elle Fanning) som ständigt är på besök.

Dorothea tycker inte hon har förmågan att uppfostra sin son utan ber Abbie och Julie om hjälp. Huh? Ok. Varför inte William? Well, med tanke på hur han flummar runt så är det inte så konstigt.

Vilka livsvisdomar får Jamie lära sig av Abbie och Julie? Well, Abbie ger Jamie böcker om feminism och fittans kraft och Julie lär honom röka coolt. Just dessa saker kändes mest fåniga. Vad som var viktigare var hur Jamie fick ta del av deras verklighet, som att följa med Abbie till sjukhuset för ett eventuellt cancerbesked eller fixa ett graviditetstest åt Julie. Nyttiga erfarenheter tror jag.

Det fanns en del andra element i filmen som jag gillade. Bäst är det så fort Annette Bening är med. Hon har en hel del sköna one-liners och känns äkta och öppen. Ett melankoliskt favoritögonblick var när Dorothea konstaterar att hon från och med nu aldrig kommer att få se sin son så öppen, fri och sig själv som han är när han inte är med sin mamma. Den tiden är över.

Det fanns även en del roliga scener när rollfigurerna går på klubb. Bl a träffar de på en märkligt dansande man. Jag gillade även scenen när Dorothea och William hemma i huset lyssnar på musik och dansar. Först punk (Black Flag) och sen Talking Heads. De båda gillar Talking Heads.

Ja, efter dessa positiva ord så är jag ändå ledsen att behöva säga att jag inte är speciellt förtjust i filmen som helhet. Jag kände mig aldrig riktigt involverad i karaktärerna. Varför inte? Jag vet inte. Främst var det nog sonen Jamie som jag inte tyckte speciellt mycket om. Han känns mest som en vrång tonåring. Inte speciellt intressant. Oj, han åker med de äldre till L.A. och går på konsert. Vad spännande? Not. Nej, det var nåt med hans avslappnade och nonchiga stil som inte funkade för mig.

De andra personerna runt Jamie och Dorothea är inte heller så intressanta. Greta Gerwig är quirky som vanligt. Jag börjar bli aningen trött på hennes stil kanske. Billy Crudup vet jag inte riktigt vad han håller på med. Han flummar mest runt, som sagt. Elle Fanning, ja, hon är bra som vanligt men jag gillade henne mer i The Neon Demon. Eller jag gillar åtminstone filmen mer.

Ett lite udda grepp var att i slutet lägga in flashforward-scener där vi får se vad som händer med varje rollfigur senare i deras liv, scener där de själva agerar berättarröst. Ett tag fick jag för mig att det var en sorts drömmar eller visioner och inte det som verkligen hände. Jag inte riktigt om jag gillade dessa scener eller ej.

Vid några tillfällen användes trippiga visuella effekter när det kördes bil. Effekterna passade bra t ex när Jamie åkte till L.A. på konsert. Då var det ju ett party på g. Men samma effekter användes även när en orolig Dorothea åkte iväg för att leta efter Jamie och Julie när de har rymt. Det gav inte alls rätt vibbar i det läget. En småsak kan tyckas men mig störde det i alla fall.

Ja, nu svängde pendeln åt det andra, mer negativa, hållet och det blir en stark tvåa till 20th Century Women.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

bioJag tror nog 20th Century Women (Alla tiders kvinnor i Sverige) kan funka för ganska många. Det är en småputtrig dramakomedi som har en del melankoliska ljuspunkter. Det var bara det att den inte riktigt funkade på mig. Filmen har premiär idag, så bestäm själv om du vill se den, och ta även hjälp av Fripps filmrevyer och Rörliga bilder och tryckta ord. Vad skriver de om filmen? Alla tiders! Eller seklets flopp?

 

Allvarlig, allvarlig, allvarlig, ?, vrång.

Manchester by the Sea (2016)

Jag visste inte speciellt mycket om Manchester by the Sea innan jag satte mig ner för att se den. Jag visste nog precis lagom mycket. Casey Affleck skulle spela en snubbe som återvänder till sin familjs hemstad efter att hans bror har dött och upptäcker där att han har fått ansvaret för sin tonårige brorson.

Ja, mycket riktigt, Casey Affleck spelar Lee som jobbar som vaktmästare i Boston. Lee har inte ett trevligt liv. Han är frånkopplad från allt normalt socialt liv vad det verkar. Det sociala liv han har består av att mucka gräl på den lokala puben efter för många öl eller att gräla med hyresgästerna där han jobbar.

Nånting har uppenbarligen hänt i Lees liv som gjort att han blivit så frånkopplad som han är. Vad det är vet vi inte som tittare. En dag ringer en av hans brors kollegor och berättar att brodern dött i en hjärtattack. Lee tar bilen norrut till den lilla kuststaden Manchester-by-the-Sea.

Det som förvånade mig en hel del var att Manchester by the Sea visade sig innehålla så pass mycket humor som den faktiskt gjorde. Det började direkt i inledningen när vi får se hur Lee gör hembesök hos de olika hyresgästerna han ansvarar för. Lee är som ett isblock av känslor och kontrasten som uppstod gjorde mig full i skratt. Dessutom var det talande att hyresgästerna alla hade sina egna problem med familj och släkt, problem som vi fick kortkorta inblickar i. Det visar att historier värda att berätta finns överallt.

En bra bit in i filmen är det en sorts mysteriefilm. Vad är det Lee har råkat ut för? Alla i den lilla staden vet förstås om det men det är inget som det pratas om med Lee, i alla fall inte nu. Så småningom får vi givetvis reda på vad som har hänt men mer om det senare.

Det första scenen där jag tänkte att det var nåt speciellt med filmen var nog när Lee ska berätta för brorsonen Patrick (Lucas Hedges) att hans pappa har dött. Det var en fin scen, som utspelar sig på en hockeyträning. Träningen avbryts och brorsonen åker fram till Lee vid sargen samtidigt som de andra spelarna står kvar på andra sidan rinken. Vi som tittare betraktar Lee och Patrick på avstånd precis som Patricks lagkompisar. Just i detta ögonblick är Lee och Patrick som i en egen bubbla där de andra inte kan komma in. För lagkompisarna går dock livet vidare när det ögonblicket är över. Det gör det ju även för Patrick, men på ett annat sätt.

(Scenen ovan fick mig att tänka på en liknande scen i avsnittet ”The Body” från tv-serien Buffy the Vampire Slayer där Buffy ger ett tungt besked till sin syster Dawn. Ni som sett avsnittet vet vilken scen jag menar.)

Nu har vi kommit fram till pudelns kärna om man säger så. Vad är det som har hänt med Lee? Vi som tittare får reda på det i en flashback-sekvens som jag spelade om i huvudet efter att jag sett filmen. Det var en magisk serie med scener som samtidigt gjorde mig illamående. Här kände jag att filmen verkligen lyfte. Musiken var strålande och små detaljer gjorde stor skillnad, som t ex ljudet av stolar som skjuts ut från bordet när man reser sig efter ett polisförhör. Illamående.

Tillbaka till humorn. Det känns helt bisarrt att filmen är så rolig när det samtidigt är så mörkt. Men det är kanske därför som jag gillar filmen så pass mycket som jag gör. Filmen är faktiskt rolig i dess allra mörkaste stunder, hur konstigt det än kan låta. Det är lite som en skräckfilm där man kanske skrattar när anspänningen blir för stor.

Relationen mellan Patrick och Lee tyckte jag var underhållande. Patrick spelar oberörd och lever som vanligt med kompisar och dubbla flickvänner som han jonglerar med. Lee agerar motvilligt chaufför. Det förekommer en hel del roliga scener då Lee dras in i Patricks intriger.

Hur skötte sig Michelle Williams, och är hon värd sin Oscarsnominering? Mycket bra, och ja. Det är just det här biroller handlar om: att skapa en trovärdig rollfigur som känns som en del av filmen och med en egen backstory. Det tycker jag Williams lyckas utmärkt med. Att göra det med så kort speltid är imponerande.  Det är kvalitet det handlar om, snarare än kvantitet. Den näst sista scenen hon är med i mot Affleck är rörande och mycket bra.

Slutligen gillar jag verkligen miljöerna – den isiga snön, det blå havet, fiskmåsarna (eller inbillar jag mig dem?), fiskebåtarna, villorna, den vintriga känslan – i samhället Manchester-by-the-Sea och i filmen Manchester by the Sea.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

Gold (2016)

gold-posterGold tillhör en speciell typ av film som blivit ganska populär de senaste åren. Det är filmer som är baserade på verkliga händelser och personer men inte riktigt den där gamla vanliga BOATS:en. Nej, i dessa filmer, jag vet inte vad man ska kalla genren (?), så handlar det om personer med tvivelaktig moral som når framgång. Uppe på toppen så partajas, knarkas, gökas och krökas det. Sen kommer förstås oftast fallet, det stora fallet.

Andra filmer i den här genren, eller åtminstone filmer som har lite av samma känsla, är t ex The Wolf of Wall Street, War Dogs och The Big Short. Jag tänka mig att även Michael Bay-rullen Pain & Gain platsar här även om jag inte har sett den.

Om du känner till några av filmerna som jag nämner så vet du ungefär vad Gold har att erbjuda.

Matthew McConaughey spelar Kenny Wells (som möjligen är baserad på en verklig person), en sleazy affärsman besatt av hitta en guldgruva, bokstavligen. Släkten Wells har idkat gruvdrift i USA i flera generationer och när Kennys pappa dör är det upp till Kenny att ta över.

Kenny är dock en våghalsig slarver som inte verkar kunna lyckas med nåt. Men så får han nys om eventuella guldfyndigheter ute i djungeln i Indonesien. Varför inte satsa, tänker Kenny? Han slår sina påsar ihop med geologen Michael Acosta (en stilig Édgar Ramírez). Kommer de att lyckas?

Vad tycker jag rent allmänt om den här typen av filmer? Nja, eftersom huvudpersonerna oftast är idioter som man (läs: jag) inte känner nån relation till alls så brukar filmerna inte funka fullt ut för mig.

I Gold har McConaughey fulat ner sig så mycket han kan. Det är så långt ifrån Magic Mike som man kan komma. Han har en frisyr som blir värre och värre för varje scen i filmen och dessutom en kulmage som han gärna visar upp.

Édgar Ramírez är hans motsats. Han har stil t.o.m. ute i den regnindränkta indonesiska djungeln.

gold

Opposites attract

På förhand visste jag inte riktigt vad det var för en typ av film. Jag hade hoppats på lite mer djungeläventyr kanske. Nu var det inte den typen av film men det tog en stund för mig att anpassa mig.

En koppling jag gjorde som jag inte hade förväntat mig var den till tv-serien Dallas. Ja, jag tittade faktiskt på den under en period. Det som påminde mig om Dallas i Gold var hur filmen skildrade gemenskapen och konkurrensen inom den amerikanska gruvbranschen. När Kenny vid ett tillfälle ska hålla tal på en branschfest kom jag osökt att tänka på Dallas och dess Oil Baron’s Ball. Klicka och njut.

En sak jag uppskattade med Kenny var väl ändå hans naiva envishet och tro på att lyckas. Här gjorde McConaughey en bra insats genom att få fram den där irriterande säljaren som du bara vill bli av med men som du ändå inte kan låta bli att gilla lite.

Det allra bästa med Gold är dess slutfas. En bra bit in i filmen händer nåt som gör att den helt ändrade karaktär och blev spännande för mig. Det blev liksom en annan film i en annan genre. Jag säger inte mer än så och jag är glad att jag inte visste nånting om den bakomliggande storyn.

Tyvärr lyckades inte den där slutdelen lyfta upp filmen som helhet mer än till två och en halv ynka guldkorn.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

bioGold har premiär idag fredag och jag kan nog inte rekommendera ett biobesök. Men om du vet att du gillar BOATS om idioter som når framgång för att sen falla platt så kanske det kan vara nåt för dig.

Även Fripps filmrevyer skriver om Gold idag. Kattguld eller 24 karat?

Captain Fantastic (2016)

capfanbannerEfter min text om Nocturnal Animals kommer här ytterligare en recension av en höjdarfilm från 2016: Captain Fantastic är en jättefin film som handlar om en familj som valt att leva på ett annorlunda sätt. Ute i skogarna nordvästra USA bor pappan Ben (Viggo Mortensen) tillsammans med sina sex barn. Bens fru och mamman till barnen finns inte med dem längre.

Ben uppfostrar sina barn att leva ett med naturen, att vara självförsörjande, avskilda från de tekniska prylar som dagens samhälle svämmas över av. De målar sig i lera som kamouflage och går på rådjursjakt. Den äldste sonen dödar sitt första djur och blir därmed MAN.

Filosofi är viktigt. De läser alla världens böcker. Att hålla kroppen i trim är viktigt. De har intensiva träningspass dagligen. Musik är viktigt. På kvällarna har de sammankomster runt elden då man spelar olika instrument och sjunger sånger. Öppenhet är viktigt. När ett barn ställer en fråga svara Ben sanningsenligt vad det än gäller. Diskussion är viktigt. När ett barn motsätter sig nåt ger han dem chansen att argumentera för sin sak och försöka övertyga de övriga.

capfan1

Verkligheten tränger sig dock på och familjen måste lämna sin lustgård. De tar sin stora skolbuss, som heter Steve, och kör tillbaka till civilisationen och till Bens frus familj. De ofrånkomliga konflikterna, som redan finns, visar sig och Bens världsbygge börjar krackelera.

Jag älskade Captain Fantastic redan efter tio minuter. När jag kände den känslan var min första tanke ändå att ”hoppas nu filmen kan hålla hela speltiden ut”.

Jag var fascinerad över hur familjen valt att leva, eller snarare hur Ben och hans fru valt att leva. Barnen hade väl inte speciellt mycket att säga till om. Å andra sidan är det ju en förälders ansvar att uppfostra sina barn på det sätt som de finner bäst.

Dagens samhälle med sociala medier, mobiler, yta och informationsöverflöd tränger sig på vare sig du vill eller inte. Familjen har därför valt att skärma av sig helt.

Under filmens inledning kom jag att tänka på dokumentären Gubben i stugan om en pensionerad skogsarbetare som bor helt ensam ute i en stuga Dalarnas finnskogar. Den finns att se på SVT:s Öppet arkiv. Rekommenderas.

Men det gäller nog att hitta en balans här. Bens sätt kommer inte att fungera i längden. Ok att en pensionerad svensk skogsarbetare bor i en stuga i vildmarken men barn måste få uppleva själv, testa gränser och göra ”fel” för att lära sig om livet, det verkliga livet. Ändå kan jag inte säga att Ben gör fel eftersom det barnen får uppleva kommer att vara inpräntat i dem och finnas kvar efter att de gjort sitt uppror (ett uppror de kommer att behöva göra), och då kommer de ha nytta av det.

capfan2

Jag tyckte det var intressant med de olika barnens psyken. Det framgick direkt att den äldste sonen Bo var osäker, eftertänksam och självmedveten, inte minst när han under filmens senare del har kontakt med tjejer och blir medveten om att han är en udda (och därmed lockande) figur.

Bo spelades för övrigt av George MacKay som jag kände igen från Pride. Motsatsen till Bo är Rellian (Nicholas Hamilton) som är utåtriktad, aggressiv och inte sen med att visa vad han tycker. Det blir tydligt t ex under en av familjens musikstunder då han börjar trumma frenetiskt och ilsket. Det hela utvecklar sig till en fin scen där familjen dansar till vad jag skulle kalla en akustisk technolåt.

Jag gillade hur inget var svart eller vitt. Det finns inga onda eller goda rollfigurer här. Alla har rätt och alla har fel.

Jag har hört klagomål om att Captain Fantastic skildrar människor som inte känns verkliga, att ingen i vår värld nånsin skulle leva som de lever i filmen, att en förälder aldrig skulle utsätta sina barn för det som Ben utsätter sina barn för. Att filmen helt enkelt inte är trovärdig.

Hmm, jag vet inte, jag. Det spelar mindre roll om den är trovärdig eller ej. Filmen är trovärdig i sin egen verklighet. Det är kanske en skruvad verklighet men jag köper helt att Ben tror på att det han gör är rätt. Dessutom, om man nu tycker att det är en skruvad verklighet så tycker jag det ändå är (eller borde vara) lätt att dra paralleller till ens eget liv. Det är som bra science fiction; uppskruvat men ändå inte alienerande på ett sätt som gör att man upplever filmen som enbart konstigt och overklig.

capfan3

Dammigt i rummet brukar jag (och andra) prata om. Under Captain Fantastic blev det inte dammigt i rummet. Nej, det blev skyfall i rummet. Jag har svårt att värja mig mot scener där personer som tror att de har misslyckats får upprättelse. De tror att de svikit sig själva och andra men sen upptäcker de att dessa svikta personer i slutändan är på deras sida och vill försonas. Grundkonflikten som hela tiden lurar i bakgrunden är Bens förhållande till sin fru och hur det påverkar relationen till barnen.

Captain Fantastic är en fantastisk liten film som jag älskade från första stund till sista.

Viggo Mortensen spelar pappan Ben lika bra som han gjorde pappan i The Road och i natt hoppas jag att han mot förmodan vinner en Oscar för bästa manliga huvudroll.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

Uppdatering: Nähä, det blev Casey Affleck som vann (välförtjänt!) för sin insats i Manchester by the Sea.

%d bloggare gillar detta: