Höga klackar (1991)

Skulle Höga klackar bli den film som fick mig att ändra uppfattning om Alomodóvar? Njae. Jag ser i min text att jag använde mig av en s.k. videobandspelare. Och jo, det gjorde jag. Det här var nämligen på den tiden som jag spelade in program från tv på video (VHS!) och såg i efterhand. SVT:s olika filmteman var ofta en källa. Min text om Höga klackar skrevs i november 2005.

Alomodóvar är tillbaka i min videobandspelare med en film som handlar om relationen mellan en dotter, Rebeca, och hennes frånvarande mor, Becky. När Rebeca är en liten flicka flyttar Becky från Madrid till Mexiko för att sjunga där. När hon efter många år återvänder jobbar dottern som nyhetsuppläsare i tv och är gift med tv-chefen som råkar vara en av mammans gamla älskare. De två huvudrollerna spelas av Victoria Abril (dottern) och Marisa Peredes (mamman).

Kan någon förklara för mig vad som är så bra med Almodóvar. La Diva? (Min kommentar: La Diva var en gammal filmforumkompis som var Alomodóvar-fantast.) Själv fattar jag fattar mindre och mindre, ju fler filmer jag ser. Hans filmer har nåt amatörmässigt över sig, och då snackar jag om de filmer som jag har sett nu på senaste tiden: Vad har jag gjort för att förtjäna detta? och Kärlekens matadorer. För mig känns personerna i filmerna som nån sorts påhittade personer som Almodóvar tänkt ihop i sin hjärna, som kanske är intressanta för honom själv, men som är fullkomligt ointressanta för oss andra. Det är ingen skillnad i Höga klackar. Historien skulle kunna vara gripande men det blir bara fånigt eftersom scenerna i filmen saknar udd, intensitet, det mesta. Jag vet inte vad det är, men Almodóvar griper inte tag i mig alls. Scenerna rullar på med ganska taskig klippning och liksom utan nån riktig röd tråd och sammanhållande spänning.

Just det jag skrev om att historien skulle kunna vara gripande blir ännu mer tydligt eftersom dottern i filmen, Rebeca, använder handlingen i Ingmar Bergmans Höstsonaten för att beskriva det förhållande som hon har med sin mamma. Höstsonaten är en riktigt bra film men Höga klackar blir aldrig gripande. Jag känner att Almodóvar slarvar bort själva huvudfrågan genom att slänga in en thrillerartad handling med ett mord (filmen är egentligen aldrig nån thriller, men den har vissa thriller-ingredienser). Problemet är att den där thrillerhandlingen aldrig blir spännande för fem öre, och dramahandlingen var i och för sig aldrig spännande från början, men det blir inte bättre av mordet. Det enda som var bra i filmen var scenerna när mamman, dottern och hennes man var på klubb där en transvestit uppträdde. Allvarligt talat så har jag inte så mycket mer att säga om den här filmen, förutom att den får ett underkänt betyg (vilket en tvåa i betyg betyder). Jag ber om ursäkt för den dåliga recensionen. Skrev jag nåt vettigt överhuvudtaget?

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Kärlekens matadorer (1986)

Kärlekens matadorer var den andra filmen jag såg när SVT körde en Almodóvar-retrospektiv för länge sen. Vid det här laget började jag inse att Almodóvar nog inte var min kopp. Men jag kämpade givetvis vidare och imorgon handlar det om en film om höga klackar. Min text om Kärlekens matadorer skrevs i oktober 2005. 

Då är jag tillbaka med ännu en film av Pedro Almodóvar. Denna gång ser vi en ung Antonio Banderas i huvudrollen som Angel, en ung kille med vissa psykiska problem. Eftersom hans mamma är djupt kristen och styr hans liv med järnhand så utbildar han sig i hemlighet till tjurfäktare. När en serie mord inträffar så anmäler sig Angel till polisen och säger sig vara skyldig. Det visar sig dock att hans kvinnliga advokat, María, och hans tjurfäktningslärare, Diego, har nåt fuffens för sig samtidigt som Angel har märkliga syner.

Nja, Almodóvar är nog inte nån favorit hos mig verkar det som. Jag hade svårt för den lite fånigt överdrivna stilen i Vad har jag gjort för att förtjäna detta?, den förra filmen jag såg. Den här stilen återkommer även i Kärlekens matadorer. Personerna känns inte som riktiga personer, och det kanske inte är meningen men det ändrar inte det faktum att jag har svårt att riktigt ta filmen på allvar eller bli engagerad. Alla beter sig konstigt och galet på ett tillgjort sätt. Speciellt så känns hela affären mellan María och Diego väldigt märklig och fånig. Filmen är aldrig spännande, aldrig intensivt dramatisk, aldrig rolig. Nej, det finns inte mycket som var bra i den här rullen.

Om jag ska ta fram nåt positivt så blir det faktiskt samma sak som i Vad har jag gjort för att förtjäna detta?, och det är skådespelerskan Chus Lampreave som här spelar mamman till Diegos flickvän, och hon gör det strålande och på ett härligt avslappnat sätt. Hon är återigen en skön figur med glimten i ögat och träffsäkra repliker. Jag tyckte även poliskommissarien (Eusebio Poncela) var ok. Sen var det lite kul att se Banderas i en så tidig och ganska annorlunda roll (han är så långt ifrån Zorro man kan komma). När det gäller Almodóvars filmer så kommer jag se några till av de filmer som SVT visat av rent ”cineastiskt intresse” för att lära mig mer om hans filmer även om jag inte gillar dem. Men just den här rullen får ett underkänt betyg.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Vad har jag gjort för att förtjäna detta? (1984)

Andra filmen ut från ansamlingen av Almodóvars alster är Vad har jag gjort för att förtjäna detta? eller ¿Qué he hecho yo para merecer esto! från 1984. Spanjorer och dess för oss något annorlunda sätt att skriva ut utropstecken och frågetecken både före och efter det som ska utropas eller frågas. Fast det är kanske inte så konstigt då ju tecknen, likt citationstecken, ramar in det som avses och därmed gör meningen tydligare. Min text om denna film skrevs i oktober 2005.

SVT kör ju just nu en Pedro Almodóvar-retro så det kändes lämpligt att bocka av några filmer av denne spanske regissör med starka kvinnoporträtt (eller snarare porträtt av starka kvinnor) som adelsmärke. Nu har jag sett den första filmen Vad har jag gjort för att förtjäna detta?, som handlar om hemmafrun/städerskan Gloria som bor i en sunkig lägenhet i ett miljonprojekt-område med sin mansgris till man, två söner (varav en är knarklangare och den andra ligger med pedofiler för pengar) samt sin mans gamla mamma. Ja, ”vad har jag gjort för att förtjäna detta?” är en berättigad fråga.

Nja, tyvärr så gillade jag inte alls den här filmen. Klippningen var bland det första jag la märke till som var riktigt dålig. Det fanns inget bra flyt i filmen och till stor del kändes det som om det berodde på en hafsig och jobbig klippning som skapade en stressig känsla. Scenerna gick inte ihop med varandra på ett bra sätt. När en scen var slut började nästa med dialog och allt innan man hunnit smälta den föregående. Då och då förekom miljöscener med musik men dessa var liksom för korta för att förmedla nån som helst känsla. Nja, jag fick ett hafsigt intryck av den här filmen.

Personerna i filmen tyckte jag var mest jobbiga och det hela kändes krystat galet och tillgjort. Det skulle väl vara en sorts dramakomedi, men jag vet inte, själv tyckte jag aldrig det blev varken roligt eller dramatiskt. Historien satte sig liksom aldrig och jag satt faktiskt mest och väntade på slutet. Givetvis – kändes det som – har Almodóvar slängt in en kvinnlig granne som är prostituerad och får manligt besök i sin lägenhet då och då. Hon kändes verkligen som en bild av den snälla horan, och det hela var väldigt oskyldigt och småtrevligt. Nja, jag vet inte riktigt.

Det enda som var bra i den här filmen var inledningen under förtexterna. Dessa utspelar sig på en Kendo-klubb där Gloria städar. Riktigt kul när det tränas Kendo med tillhörande japanska skrik samtidigt som Gloria står i rummet bredvid och fäktas med sin mopp. En annan sak som höjer betyget en aning var den sköna farmodern i familjen. Hon hade ett befriande ”jag skiter i vad du tycker”-sätt och var en kul figur med sina inlåsta muffins, ödle-husdjur och liknande saker. Riktigt rolig faktiskt. Men tyvärr räcker inte dessa mildrande omständigheter för ett godkänt betyg utan denna tidiga Almodóvar-film får klart underkänt. Sorry, Pedro, bättre lycka nästa gång, och för min del betyder det Kärlekens matadorer.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Köttets lustar (1997)

Jag har sett åtta filmer av Pedro Almodóvar. Så att det inte klickat helt mellan honom och mig beror alltså inte på att jag inte gett honom och hans filmer chansen. På den tiden när man (läs: jag) tittade på linjär tv så körde SVT ett tema med ett antal filmer av den koleriske spanjoren. Jag tog då chansen att förkovra mig i främst hans tidigare filmer.

Innan jag kastade mig in SVT:s femtaliga retrospektiv så hade jag sett Tala med henne (2002) och Köttets lustar (1997). Tala med henne såg jag på bio men det var innan jag började skriva om de filmer jag ser så den har jag ingen text om. Min text om Köttets lustar (Carne trémula) skrevs i augusti 2003 och den är först ut i vad som visar sig bli en Almodóvar-vecka. 

Köttets lustar är min andra film av Pedro Almodóvar och den handlar om unge David som blir kär i Helena men olyckliga omständigheter gör att David råkar skjuta en polis och hamnar i fängelse. Polisen blir förlamad och dessutom gifter han sig med Helena. När David kommer ut från fängelset är han fortfarande besatt av Helena.

Även om jag bara hade sett Tala med henne tidigare så kände jag igen Almodóvars stil. Det är färgstarkt, vackra bilder, mycket musik och starka känslor. Det handlar en del om slumpen, kanske lite Short Cuts-känsla med folk som påverkar varandra och har saker gemensamt fast de inte vet om det. Jag gillar det men det där omtalade lilla extra saknas. Betyget blir 3+/5.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Söndagar med Bergman: Såsom i en spegel (1961)

Nu börjar vi komma in på de filmer som gett Bergman sitt rykte om genomgående göra filmer som är stentrista och dystrare än dystrast. Året innan kom ju en annan dysterfilm, nämligen Jungfrukällan. Den vann en Oscar för bästa utländska film. Och gissa vad? Det gjorde Såsom i en spegel också. Jänkarna gillar tydligen dystra svartvita svenska filmer.

Lite trivia om Såsom i en spegel taget från IngmarBergman.se. Det var den första Bergman-film som spelades in på Fårö. Inspelningsplatsen fick Bergman på rekommendation från filmens fotograf Sven Nyqvist. Så här sa Harriet Andersson om inspelningen 2007:

”På den tiden fick exteriörerna ta sin tid, vilket också märks. Det förekommer några vansinnigt långa åkningar, vilket krävde ett omfattande rälsbygge. Nuförtiden springer de med de här små kamerorna; tacka fan för att de inte behöver någon räls då.”



Min text om filmen skrevs i augusti 2003. Jag är förvånad över mig själv och att jag tydligen inte hade koll på vad ett kammarspel är…?

Jag har sett Såsom i en spegel från 1961. Filmen är ett tydligen nåt man kallar ett kammarspel. Jag antar att med det menas att det är ganska få skådisar och att filmen utspelas på samma plats och i princip i realtid. Eller? Hur som helst, så är det i alla i filmen.

Den handlar om fyra personer som firar semester på en avlägsen ö i svenska skärgården. Det är en pappa, David, hans barn, Karin och Minus – jag uppfattade under hela filmen det som att han hette Linus men tydligen ska det vara Minus – och till sist Karins man, Martin. Pappan, som har svårt att visa känslor, har precis kommit hem från en vistelse i Schweiz där han skrivit en bok. Karin har precis kommit ut från sjukhus där hon behandlats för nån sorts psykisk sjukdom. Minus, som är 17, börjar vakna sexuellt, och han har dålig kontakt med sin pappa. De pratar aldrig med varandra tycker han. Martin, han försöker hela tiden gör rätt sak för sin Karin. Han är nästan för snäll, istället för att vara ärlig.

På ön ska de i alla fall ha en trevlig vistelse, fiska, bada, äta och så, är det tänkt, men det kan ni ju räkna ut att så blir det inte riktigt. Alla konflikter och dolda känslor kommer upp. Vilket i det här fallet faktiskt är bra, eftersom förtryckta känslor nog (nog? really?) inte är bra i längden.

Jag tyckte att filmen som vanligt var väldigt vackert fotad (av Sven Nykvist) i svartvitt. Den började lite segt, innan man liksom visste vad det handlade om. Filmen är uppbyggd av långa dialoger mellan oftast enbart två personer som pratar med varandra. Allt som har hänt tidigare i personernas liv får man reda på efter hand genom dessa dialoger. Till slut när man fått ihop hela bilden blir det rätt så spännande och jag var lite rädd att Karin skulle ta livet av sig. Hennes sjukdom kommer nämligen tillbaka och då och då i filmen försvinner hon och de andra letar efter henne, rädda precis som jag. Betyget blir 3+/5. Jag tyckte det tog för lång tid innan jag blev engagerad av filmen. Jag gillade slutscenen, med Minus och pappan, som var hoppfull.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

The Wife (2017)

Björn Runge har gjort en film som jag gillar väldigt mycket. Om jag vänder mig om heter den och kom 2003. Efter det fortsatte Runge jobba i Sverige tills han ledsnade på den svenska filmbranschen.

Innan han tog sin filmpaus gjorde han två filmer, Mun mot mun och Happy End, som tillsammans med Om jag vänder mig om utgör en trilogi kallad befrielsetrilogin. Jag har inte koll på om det är en sån där trilogi som filmnördar mejslat fram i efterhand (kanske som Bergmans Guds tystnad-trio) eller om det är Runge själv som är källan. I vilket fall så har jag bara sett Om jag vänder mig om så det är min enda erfarenhet av Runge som regissör.

Runges nya film, The Wife, är en internationell produktion och det som det kanske snackas mest om kring filmen är huruvida detta är Glenn Close stora (sista?) chans att vinna en Oscar. Close har varit nominerad sex gånger tidigare men aldrig vunnit. She’s been close but

The Wife är en filmatisering av Meg Wolitzers roman med samma namn och Close spelar frun till en hyllad författare (Jonathan Pryce) som precis tilldelats Nobelpriset i litteratur.

Ja, det är alltså en påhittat historia och den utspelar sig dessutom på 90-talet så litteraturpriset delas fortfarande ut. Man får ju lov att säga att filmens tema speglar tidens tecken ganska bra i dessa dagar när brädgårdar som #metoo och #canyoutwerk dominerar.

Paret reser till Stockholm tillsammans med sin son, en aspirerande författare, för att ta emot priset. Close har som uppgift att spela stöttande fru till sin geniman. En roll hon vantrivs med mer och mer, och det finns en mycket specifik anledning till det får vi reda på så småningom.

Jag gillade The Wife, helt klart. Det är en kompetent gjort film rent tekniskt. Kompetent men inte mer. Det som lyfter filmen och ger mig valuta för pengarna är skådespelarinsatserna. Pryce är utmärkt som manligt svin/geni. Samspelet med Close är bra. Det känns som att de verkligen har levt ett helt liv ihop. Deras relation känns inbodd.

Är Glenn Close värd en Oscarsnominering? Ja, definitivt. Hennes hållning och ansiktsuttryck under filmens gång speglar  mer och mer en känsla av undertryckt panik och klaustrofobi. Filmens klimax utspelar sig i Blå hallen under Nobelmiddagen och det är svårt att inte känna sympati med Close.

Slemmige Christian Slater är med i filmen som slemmig biografiförfattare som följt med till Stockholm för att få stoff till sin kommande bok om den hyllade författaren. Slater funkar perfekt som ett påträngande men samtidigt vänligt irritationsmoment.

Det som hindrar mig från att dela ut ett högre betyg till The Wife (förutom de ganska trista flashback-sekvenserna) är det som jag var inne på tidigare. Filmen är kompetent gjord rent tekniskt. Men jag hade kanske velat ha nåt mer häftigt rent filmiskt. Nu känns det nästan som tv-teater, en filmad pjäs där man inte använt sig av ett finurligt och fantasifullt visuellt filmberättande. The Wife är inte en äkta filmfilm eftersom den saknar den där varma och trygga känslan man får av t ex en mästerfotograf som Roger Deakins.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_halvbetyg_tomsep

bioThe Wife har biopremiär idag och känns som en riktig kulturtantsfilm. Så, är du kulturtant så rekommenderar jag ett biobesök.

Om du vill höra mer om filmen från Björn Runge själv så rekommenderar jag detta avsnitt av podcasten Pop Culture Confidential där Runge pratar om The Wife, hur filmen räddade hans liv och även om sin frustration kring den svenska filmbranschen.

Fler tankar om The Wife hittar du nedan. Länkar dyker upp när de blir tillgängliga.

Rörliga bilder och tryckta ord
Fiffis filmtajm
Fripps filmrevyer

The Ballad of Cable Hogue (1970)

Nej, det handlar alltså inte om bröderna Coens senaste film, westernantologin The Ballad of Buster Scruggs, som ju nu går att se på Netflix. Men en ballad handlar det om, en ballad av Sam Peckinpah från 1970. Min text om The Ballad of Cable Hogue skrevs i oktober 2006.

Jag har sett en Sam Peckinpah-rulle där Jason Robards (inte helt ung men i alla fall yngre än i Magnolia) spelar titelrollen som en ganska misslyckad figur som efter att av sina två ”kompanjoner” blivit lämnad att dö i öknen dock har tur och stöter på ett vattenhål. Efter att ha lyckats låna pengar startar han upp en rastplats för diligensen som kör förbi precis intill. Han blir kär i glädjeflickan i den intilliggande byn samtidigt som han hela tiden har slutmålet att hämnas på de två som lämnade honom att dö.

Det här var en film som helt levde på Jason Robards insats som den i slutändan sympatiske karaktären Cable HogueHogue är en inte helt smart person men han är ruggigt envis och målmedveten och nånstans har han ett hjärta av, om inte guld så i alla fall kattguld. Själva historien tyckte jag inte var speciellt engagerande, det hela rullar på utan nån vidare intensitet. Det är varken spännande, gripande eller actionpackat, däremot fånigt ibland, charmigt ibland, och med en del sköna karaktärer. Lite kul var att den s.k. slow motion-mästaren Peckinpah här använde sig av uppspeedad hastighet i en del scener (det var då det var fånigt). Betyget kan inte bli högre än en normal trea, på gränsen till en svag trea.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Söndagar med Bergman: Djävulens öga (1960)

Denna söndags Bergman-film är Djävulens öga och i självbiografin Bilder skriver Ingmar Bergman så här om den:

”Bolaget hade köpt en dammig dansk komedi som hette ”Don Juan kommer tillbaka”. Dymling [SF-chef] och jag ingick en skamlig överenskommelse. Jag ville iscensätta Jungfrukällan som han avskydde. Han ville att jag skulle ta mig an Djävulens öga som jag avskydde. Vi var båda mycket belåtna med vår överenskommelse och ansåg att vi hade lurat varandra. I själva verket hade jag bara lurat mig själv.”

Haha, typiskt Bergman att snacka ner sig själv och sina egna filmer. Min text om Djävulens öga skrevs i april 2009.

Plötsligt kände jag att det var dags för en Bergman-film. Det blev Djävulens öga där Satan (Stig Järrel) har fått en vagel i ögat. Handling tar sats i ett, enligt filmen, irländskt ordspråk: En ung kvinnas oskuld är en vagel i Djävulens öga. Den unga kvinnan i fråga, Britt (Bibi Andersson), är förlovad och ska gifta sig och är dessutom dotter till en kyrkoherde (Nils Poppe). Don Juan (Jarl Kulle) och hans betjänt Pablo (Sture Lagerwall) får permis från helvetet av Satan och skickas till jorden för råda bot på problemet.

Djävulens öga är en lättsam film, nästan vad jag skulle kalla en komedi. Filmens känns mysig i alla fall, och till det bidrar Gunnar Björnstrand som är vår berättare/ledsagare i de metafilmsinslag som förekommer. Björnstrand kallar själv filmen för en komedi. Dramakomedi med övernaturliga inslag kanske passar bättre om man ska beskriva filmen. En tragedi är det i alla fall definitivt inte. När det gäller skådisarna så är det toppinsatser på de flesta håll. Stig Järrel är härlig som Satan. Nils Poppe är mysigare än mysig som den snälle, naive men ändå smarte kyrkoherden. Bibi Andersson är kanske en aning svagare men det kan bero på att hennes rollfigur inte var så intressant.

Även om Jarl Kulle är obetalbar som Don Juan så är relationen mellan honom och Bibi Andersson inte det som för mig blir filmens fokus. Betydligt intressantare är scenerna mellan kyrkoherdens fru (Gertrud Fridh) och Don Juans betjänt Pablo samt relationen mellan kyrkoherden (Poppe) och hans frun. En rolig scen var när Poppe lyckas lura in en liten smådjävul i ett skåp varpå han glatt och otroligt nöjt utbrister: ”Jag har en djävul i mitt skåp, jag har en djävul i mitt skåp”. Smådjävulen hade följt med till jorden för att hålla uppsikt över Don Juan och se till att allt gick som Satan ville, hehe.

Som vanligt när det gäller Bergman är dialogen skarp och välskriven. Givetvis är det en fantastiskt teatral dialog – men alltså underbar. Filmen når inte riktigt fram till fyran men en stark trea är självklar. Komedier blir sällan fyror för mig, då jag oftast inte blir gripen eller indragen på samma sätt som när jag ser en thriller eller ett drama. Om fyran ska komma så måste jag i princip skratta ihjäl mig. Men det var kul att se Bergman igen; det var ett tag sen. Jag blev sugen på att se några av de Bergman-rullar jag ännu inte har sett, och det i sig är väl ett ganska bra betyg till Djävulens öga.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Lägg märke till Allan Edwall till vänster. Han spelar örondemon (!) som från helvetet kan lyssna på vad som händer uppe på jorden. I mitten ser vi Don Juan (Kulle) och till vänster Djävulen själv (Järrel).

När fjärilarna kommer (2018)

När fjärilarna kommer, eller Butterflies (Kelebekler) som den kallades när jag såg den nere på Malmö Filmdagar, är en turkisk roadmovie om tre syskon som efter att inte ha pratat med varandra under flera år bilar hem till sin barndomsstad för att träffa sin åldrade far.

Att syskonen, två bröder och en syster, har fjärmat sig från varandra beror på gammalt groll; gammalt groll som givetvis kommer upp till ytan när de är mer eller mindre tvungna att spendera tid tillsammans.

Filmens inledning upplevde jag som ganska förvirrande och jag förstod inte riktigt vad som pågick. Regissören verkar vara förtjust i en udda form av humor. En humor med en dragning åt det absurda. En av bröderna var av nån anledning besatt av att leka astronaut och förstod aldrig varför eller vad det hade med resten av filmen att göra? Att jag inte riktigt greppade humorn kanske bara beror på helt vanlig tycke och smak eller så spelar det även in att filmen var turkisk. Min svenska humorgen kanske inte svänger med riktigt samma frekvens.

Efter ett tag hade jag dock vant mig vid filmens stil och lärt känna dess rollfigurer. Och en roadmovie är ju alltid en roadmovie (en favoritgenre!). Jag gillade syskonens samspel. De har inte träffat eller pratat med varandra på flera år, men ändå så känner de ju varandra och faller snabbt in i en ganska mysig jargong.

Väl framme i sin hemby bjuds vi på den absurda humorn i form av filmposterns höns. En lastbil som transporterade krut hade tydligen vält när den körde igenom byn och höns är inte kräsna om vad som kan betraktas som ätbart. Det hela får exploderande följder.

Filmens slutscen gillade jag mycket och den är en starkt bidragande orsak till att jag delar ut en trea till När fjärilarna kommer. Med tanke på hur det byggdes upp så förväntade jag mig att slutet skulle vara allvarligt och rörande. Nu blev det istället underfundigt roligt och rörande.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_halvbetyg_tomsep

bioNär fjärilarna kommer har biopremiär idag och om du gillar roadmovies så rekommenderar jag ett biobesök. Dessutom är det alltid, för mig i alla fall, kul att se film från andra länder än de ”vanliga”.

Det var åtminstone ytterligare två filmspanare som såg filmen i Malmö. Åsikterna går isär om jag säger så…

Fripps filmrevyer-Henke
Har du inte sett den?-Carl (på Letterboxd)

The Favourite (2018)

Jag såg The Favourite redan nere i Malmö under filmdagarna. Det var en film jag hade en hel del förväntningar på. Giorgos Lanthimos är en fascinerande regissör med en väldigt speciell still på sina filmer. Hans genombrottsfilm, i alla fall internationellt, Dogtooth är i mina ögon ett mästerverk. Hans uppföljare Alper har jag inte sett och den verkar ha gått under radarn även för andra.

I och med The Lobster gick han över till att göra engelskspråkiga filmer. Med lyckat resultat för man väl lov att säga, även om varken hummer-filmen eller The Killing of a Sacred Deer når upp till samma klass som Dogtooth.

Det som för mig gör filmerna speciella är hur Lanthimos skapar helt egna universum med regler som vi inte riktigt känner igen från vår egen värld. Lite som Charlie Kaufman kanske. I både The Lobster och hjort-filmen så spelar skådespelarna under så mycket de kan. De pratar med tomma känslolösa röster och man undrar om inte Data kunde vara så snäll och låna ut sitt känslochip.

The Favourite är ett avsteg från allt detta för Lanthimos, och det tycker jag känns som ett fräscht grepp. Ändå finns det likheter. Den värld som skildras, det brittiska hovet under 1700-talet, är som eget universum med sina egna regler. Det är bara det att Lanthimos inte skapat det själv. Men han låter sin film att utspela sig där.

Skådespelarna, med Rachel Weisz, Emma Stone och Olivia Colman i spetsen, får verkligen spela ut. Här talar vi inte om nåt underspel, snarare tvärtom. Det skriks, gapas, diskuteras, intrigeras, debatteras, svimmas på låtsas, knuffas och skjuts lerduvor… eh, ja, eller levande duvor. Throw!

Filmen är otroligt häftig rent visuellt. Det är ett äkta kostymdrama (Oscar för bästa kostym?) men jag tycker den har en mustigare och farligare känsla än vad som är normalt. Hela filmen är vad det verkar även inspelad med naturligt ljus, dvs ljus från stearinljus som man hade på den tiden, precis som Kubricks epos Barry Lyndon. Det ger en speciell känsla. Intimare kanske. Även användningen av fiskögeobjektiv sticker ut. En annan film som i stilen påminner mycket om The Favourite är Peter Greenaways The Draughtsman’s Contract.

Första gången jag såg The Favourite var det som den sista av fem filmer som betades av under en dag. Det kanske gjorde att jag hade lite svårt att uppskatta filmen fullt ut. Dessutom visades filmen otextad den gången, och det var inte helt lätt att hänga med i all intrikat dialog.

Jag hade hoppats att filmen skulle lyfta en eller två nivåer den här gången. Det gjorde den nog inte. Även om jag hade en betydligt trevligare visning så funkade filmen inte fullt ut. Kanske blev jag till slut lite trött på alla intriger och möjligen lite förvirrad över vem som var vem där i hovet och personerna runt omkring. Det kändes som att jag saknade nåt att hänga upp handlingen på.

Skådisarna är strålande. Rachel Weisz spelar en rollfigur som är en av de mest tåliga som jag sett. Hon är en badass med tjockt skinn på näsan som finner sig i alla situationer som uppstår utan att nånsin misströsta.

En märklig upplevelse jag hade när jag såg filmen nu under filmfestivalen är att jag kunde svära på att det var en version som var annorlunda klippt jämfört med den vi bjöds på i Malmö. Min känsla är dels att filmen inte började med samma scen. I Stockholm var den första scenen samma scen som inleder trailern, som avslutas med att Queen Anne säger ”Oh, I did not know that!”. I Malmö kom denna scen en bit in i filmen, inte som första scen. Dessutom introducerades vi denna gång till Emma Stones rollfigur nästan omedelbart (och inte efter att först ha spenderat en del tid med Rachel Weisz och Olivia Colman vilket är det jag minns från Malmö-visningen). Jag är mycket nyfiken på hur det egentligen ligger till. Upplevde jag filmen så olika eftersom det var andra gången jag såg den eller är den faktiskt omklippt?

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Därmed avslutar jag rapporteringen från Stockholm Filmfestival för den här gången. 25 januari får The Favourite vanlig premiär på bio i Sverige.

The Favourite (Giorgos Lanthimos, 2018)

Barry Lyndon (Stanley Kubrick, 1975)

The Draughtsman’s Contract (Peter Greenaway, 1982)

Nicholas Hoult is in a wig but not a Whig (The Favourite)

%d bloggare gillar detta: