Captain Marvel (2019)

Jag tog mig till slut i kragen och cyklade till Mall of Scandinavia i helgen för att se den senaste MCU-filmen Captain Marvel.

Mitt intresse för, och min pepp inför, MCU-filmerna peakade nog kring Captain America: The Winter Soldier. Åtminstone så är The Winter Soldier den i mina ögon klart bästa filmen av de alla. Vid det här laget har mitt intresse svalnat rejält, även om t ex Spider-Man: Homecoming var en trevlig bioupplevelse under sommaren 2017.

Jag har upptäckt att de filmer som jag gillar mest i Marvels filmiska universum är de som fokuserar sitt intresse på ett fåtal huvudpersoner och inte de stora ensemblefilmerna. Även de filmer som på ett eller annat sätt sticker ut jämfört med resten brukar jag gilla mer. Origin stories brukar funka bra också. Spontant så är mina favoriter The Winter Soldier, Iron Man 3 (som växte från 2/5 till 3,5/5 efter en omtitt), Thor, Ant-Man och Spider-Man: Homecoming.

Obs! Spoilers för Captain Marvel från och med nu!

I Captain Marvel får vi ytterligare en origin story i form av berättelsen om flygaresset Carol Danvers (Brie Larson) som efter en olycka transformeras till en supermänniska, blir av med minnet och hamnar hos folket Kree på planeten Hala.

Det filmen går ut på är att Vers (lite V’ger-varning på det), som hon kallas hos Kree, ska få tillbaka sitt minne, inse vad hon har blivit och hitta sitt nya superjag. Vägen till självinsikt går via C-53, Krees benämning på jorden, där Vers hamnar av misstag under ett uppdrag. Vem träffar hon på där om inte en ung Nick Fury (spelad av en datorföryngrad Samuel L. Jackson).

Ja, jo, men det här var ju ganska trevligt. Inte epokgörande på något sätt men underhållande för stunden och jag hade en mysig stund på bion. Roligast var kanske att se en ung Nick Fury (plus katt-flerken!). Föryngringen av Jackson var utmärkt gjord och jag fick aldrig nån känsla av att det såg fel ut. Om man t ex jämför med hur Jeff Bridges såg ut i TRON: Legacy så är det ju en milsvid skillnad.

Jag gillade Vers första tid på jorden när hon fortfarande tror att hon är en Kree. Här fick jag lite Thor-vibbar då Vers går på i ullstrumporna utan att ta hänsyn till vad diverse myndighetspersoner säger. Jag tyckte även samspelet mellan Larson och Jackson funkade bra. Delar av filmen är en buddy-komedi med Vers och Fury som den gnabbande duon.

En brist med filmen är att den inte är speciellt spännande. Själva mysteriet om vem Vers egentligen är vet alla, inklusive vi som tittar, redan svaret på. Vi vet redan på förhand, eller räknar direkt ut, att hon är från jorden, råkade ut för en olycka och hamnade hos Kree. Mysteriet är inget mysterium. Men jag får väl ”ta filmen för vad den är”, dvs en mental resa för Vers själv.

När Vers förvandlades till ett glödande tomtebloss som kunde flyga och förgöra en stjärnkryssare på fem sekunder så var det inte heller speciellt spännande. Men så är det ju alltid under slutstriden i MCU-filmern så det var väntat.

Betyget blir det normala till en MCU-film, dvs mellanmjölk. Gott till kaffet liksom.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

When Worlds Collide (1951)

Nån gång under början av 2000-talet blev jag besatt av att kolla på så många klassiska sf-filmer som möjligt. Dels körde Cinemateket ett tema där jag såg bl a Forbidden Planet och Westworld på vita duken, och dels köpte jag på mig ett gäng plastbitar med filmer. En av dessa s.k. dvd-filmer handlar det om idag och min korta text skrevs i november 2006.

When Worlds Collide (Flykten från jorden) är charmig sci-fi från 50-talet om en stjärna (och tillhörande planet) som är på kollisionskurs mot jorden. Forskarna varnar men nästan inga lyssnar (min kommentar: hehe, ingen lyssnar, vad oväntat). Dock får man ihop pengar för att bygga en rymdraket för att några utvalda ska kunna fly från den fördömda Jorden. Som sagt, charmig var ordet. Ändå är filmen bitvis realistisk i sitt tema och de frågeställningar som tas upp. Vissa saker i filmen känns daterade och förlegade, som t ex 50-talets ganska skeva könsroller. Men det är intressant hur som helst. Ganska oväntat så visar filmen upp specialeffekter som faktiskt inte känns så himla daterade. I scenerna där New York dränks av en väldig flodvåg så gick tankarna direkt till The Day After Tomorrow. Haha, ja, det är sant. Godkänt blir betyget.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Söndagar med Bergman: Trollflöjten (1975)

En Hagegård-hobbit med panflöjt

Jag vet inte varför jag kände mig ganska peppad och hade en del förväntningar på Ingmar Bergmans tv-version av Mozarts opera Trollflöjten. Kanske berodde det på att jag har hört en hel del gott om den samt att jag faktiskt sett en uppsättning av Trollflöjten (på Dalhalla av alla ställen), en föreställning som jag gillade ganska mycket om jag minns rätt.

Om jag ska välja ett ord som sammanfattar min upplevelse av Bergmans Trollflöjten så väljer jag… PLÅGA. Ja, det var en riktigt jobbig hemläxa som jag var tvungen att dela upp i två sittningar. Det som jag hade förträngt var att jag i grunden avskyr opera. Jag tror det är så enkelt. Speciellt har jag oerhört svårt för de kvinnliga sångarna (männen går an). Mina öron håller på att sprängas när sopranerna tar i från diafragman och skriker som stuckna grisar. Hur tekniskt skickliga sångerskorna i den här uppsättningen än var så var det så långt från örongodis man kan komma för mig. Nu finns det säkert undantag som jag antingen inte minns nu eller inte lyssnat på (än).

Förutom själva ljudet som kommer ur sångerskornas strupar så är framförandet och agerandet teatralt och plågsamt pompöst. Teatralt, verkligen? De är ju på en teater! Vad hade du förväntat dig, din idiot?! Ja, jo, så är det ju. Tv-filmen är inspelad på Drottningholms slottsteater… eller faktiskt inte. Bergman byggde nämligen upp en fullskalig kopia av scenen på Filmhuset, och det hela blev den dyraste tv-produktionen nånsin i Sverige.

Åter till det här med det teatrala. Jag har egentligen inget problem med det teatrala sätt som Bergmans skådisar har i hans filmer. Det är en del av stilen, och jag gillar det. Bara man accepterar att hoppa upp en nivå från nån sorts tänkt realism så funkar det. Problemet med opera, och musikaler, är att man här hoppar upp ytterligare ett steg i och med att man lägger på sången. Jag kan bara inte med det utan tappar intresset för vad som händer nästan omedelbart.

Om det var nåt jag gillade med Trollflöjten så var det scenografin, kostymerna, maskerna och en del filmiska grepp som Bergman och fotografen Sven Nykvist använde. Exempelvis gillade jag visualiseringen av Tamino och Paminas helevetesvandring. När det gäller stilen på scenografin och kostymerna så gick mina tankar till Sagan om ringen eller kanske Mio, min Mio. Snyggt gjort, helt klart, och pengarna som östes in i produktionen märks i slutresultatet.

Jag tycker även att filmen inleddes lovande. Ouvertyren är fin med bra musik och jag slapp den vedervärdiga sången. Bergman använder sig av metagrepp som så ofta förr. Vi får se publiken, eller i alla fall en tänkt publik, sitta och lyssna på musiken. Mängder av människor av alla möjliga raser och åldrar flimrar förbi. Klippningen är snygg, perfekt i takt med musiken. Jag antar att Bergman vill säga att konst, och opera i synnerhet, är för alla, unga som gamla och var du än kommer ifrån. Speciellt stannar vi med en ung flicka som intresserat ser på föreställningen. Hon återkommer då och då även senare och vi får se hur hon reagerar på det som händer på scenen. Metatilltagen fortsätter förresten då vi får se sångarna vänta bakom scenen under pausen. Papageno spelar schack medan Nattens drottning tar en cigg.

Håkan Hagegårds insats som fågelfångaren Papageno som söker en käresta ger en välbehövlig lättnad från det pompösa. Det är på gränsen till buskis och det förekommer en del sexistiska inslag där Papageno är väldigt intresserad av kvinnobröst. Scener som inte hade gjorts eller gått hem idag. Men i slutändan så var det ändå Hagegårds scener som gjorde att jag till slut tog mig igenom hela föreställningen med sinnet i någorlunda behåll.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Get Out (2017)

I lördags såg jag och resten av filmspanarna Us, Jordan Peeles uppföljare till debuten Get Out, så det är kanske dags att lägga upp i alla fall nånting om just Get Out. Jag såg den ganska sent och hajpen hade varit enorm. Skulle filmen hålla för hajpen. Givetvis inte. Men den är, precis som Us, väldigt välgjord i vissa avseenden. Bildmässigt t ex. Jag gillar även tonen inledningsvis, humorn, hur man är som svart respektive vit, fördomarna. Stämningen byggs upp allt eftersom. Nånting är fel och det känner Daniel Kaluuya av, men han är ju bara på besök hos sin flickväns föräldrar. De är ju vita förstås men det ska väl inte vara nåt farligt med det. Det är ju ändå 2017.

Filmen håller mig på halster på ett bra sätt. Sen när väl avslöjandet kommer så tappar den istället mig, precis på samma sätt som skedde med Us. Det är ett för osannolikt och onödigt komplicerat upplägg för att jag ska köpa det fullt ut. Det känns som att Peele är som bäst under en films två inledande akter. Då får han till en bra och nervig stämning samtidigt som han balanserar det på ett bra sätt med humor. När det sen ska slås på den stora avslöjande-trumman så ekar det lite tomt. Eller kanske inte tomt, men i alla fall fel på nåt sätt. Ändå måste jag säga att Peele känns som en frisk fläkt i filmvärlden och hans två filmer är både roliga att se och att diskutera.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Us (2019)

Ser du kaninen?

Obs! Jag varnar för spoilers för Us redan från början så läs vidare på egen risk!

Jordan Peeles debutfilm Get Out var en sån där typisk film som hajpas nåt oerhört men som jag såg för sent och med lite väl stora förväntningar. Den var bra, missförstå mig rätt, men jag svalde den inte med hull och hår. Kanske det krävs att man bor i USA för att uppskatta den fullt ut.

När jag läser igenom mina anteckningar om Get Out ser jag att jag tyckte att den var både genomtänkt och välgjord men att jag inte fick ihop slutet. Jag begrep aldrig riktigt vad som egentligen pågick hemma hos Daniel Kaluuyas flickväns föräldrar och varför. Det kändes helt enkelt för osannolikt och out there.

Jag har samma problem med Us men kanske i ännu högre grad. De två första tredjedelarna av Us tyckte jag funkade utmärkt. Jag var helt med på resan och gillade att hänga med filmen och dess rollfigurer. Lupita Nyong’o och Winston Duke är perfekta i sina roller och jag gillade som sagt att hänga med dem. Jag uppskattade speciellt Dukes mjukispappa. Och till och med barnen funkade. Det var mysigt och bitvis även roligt. En hel del skratt hördes i salongen. När vi även bjuds ett soundtrack med bl a Luniz och N.W.A så finns det inte mycket att klaga på.

Elisabeth Moss och Tim Heidecker dyker upp i hyfsat stora roller och är roliga och sevärda som de rika vita vännerna. ”I think it’s vodka o’clock”.

Hela tiden finns dock en något obehaglig stämning i bakgrunden. Nåt nervigt som inte vill släppa. Lupitas rollfigur råkade ut för nåt traumatiskt som barn och känner sig hotad, speciellt när familjen besöker stranden vid Santa Cruz. Sen dyker hotet upp på deras uppfart, bokstavligen, och filmen övergår till att vara en home invasion-film, en riktigt bra sådan också, som för tankarna till en klassiker i genren som Funny Games. Burr.

Nåt som skrämmer mig mer än ovälkomna besökare i hemmet är att träffa sin egen kopia. Jag tycker det är oerhört obehagligt. Ungefär lika läskigt som att höra sin egen inspelade röst. Burr. När Lupita som barn möter sin egen kopia fick jag rysningar, nästan i paritet med Enemy-rysningarna. I Us kombinerar Peele detta ruggiga klonkoncept med home invasion-temat. Lupita och hennes familj blir attackerad av sig själva. Mycket effektivt och skräckbarometern gick i topp.

När filmens stora avslöjande kommer den sista tredjedelen stannar filmen tyvärr totalt för mig. Det är som en stor lastbil som saktar in med gnisslande bromsar för att sen stanna helt på landsvägen. Tut-tut! Kör vidare då! Men, nej, orsaken till varför klonerna finns ska förklaras i detalj och det blir tradigt och ointressant. Dessutom så gör de där detaljerna att bristerna i logiken sticker ut. Om de, klonerna alltså, bara mystiskt hade varit där utan förklaring hade jag inte tänkt närmare på hur de fått tag i de där röda overallerna, saxarna och golfhandskarna. Det gjorde jag nu.

Filmens budskap är tydligt. Det handlar om vi mot dem. Fattiga mot rika. Ovansidan mot undersidan. De som är innanför muren och de som är utanför. När sluttwisten kommer (dvs att Lupitas rollfigur, mamman i familjen, egentligen var en underjordiskt fjättrad klon från början) vill filmen säga att det inte är nån skillnad på vi och dem. Om du bara ges rätt förutsättningar så kommer du bli en lyckad och normal människa och inte det djuriska monster som du blir om du växer upp fjättrad under förtryck. Ja, jo, det var kanske lite intressant.

I slutet av filmen har klonerna, de fjättrade, gjort uppror, dödat sina normala kopior och genomför sen en manifestation kallad Hands Across America, en upprepning av en verklig händelse som ägde rum 1986 och som lilla Lupita såg på tv som barn. Här tycker jag filmens budskap är en sak men vad de fjättrade vill säga med denna manifestation kändes oklart. Det är som att filmens och Peeles budskap inte matchar budskapet från de som är med i filmen. Det blir luddigt och övertydligt på samma gång.

Jag avslutar med nåt positivt. Jag gillade både filmens soundtrack och score. Snygg musik som funkade både som stämningsskapare och även när man använde sig av ”riktiga” låtar. I slutuppgörelsen mellan de båda Lupitorna använder man sig t ex av Luniz ”I Got 5 on It” på ett briljant sätt i form av en orkesterversion av låten i skräckfilmstappning. Dope och mycket snyggt. Såna här små detaljer lyfter ju helt klart filmen.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Us var årets första filmspanarfilm och här hittar ni de andras tankar:

Fiffis filmtajm
Fripps filmrevyer
Rörliga bilder och tryckta ord
Filmitch
The Nerd Bird
Har du inte sett den?-Carl

”I Got 5 On It (Tethered Mix)”

Dark Water (2002)

Igår skrev jag om en filmfestival i miniformat som jag hade för länge sen när jag såg både Casino och Dark Water på bio samma kväll. Efter att ha avnjutit Cinematekets visning av Casino bar det av till biografen Sture för mörk och blöt J-horror. Där jag skulle möta min gamla tyska kollega Marco och medan jag väntade minns jag att jag slank in på Babs där jag till min förvåning hittade den utmärkta tequilan 1800 Añejo. Jag kunde inte motstå ett glas. Detta äventyr ägde rum, och mina intryck av filmen dokumenterades, i april 2003.

Dark Water handlar om en mamma som flyttar in med sin dotter i ”fel” lägenhet i ett nedslitet hyreshus. Det droppar vatten från taket. Någonting pågår i lägenheten ovanför även om ingen ska bo där. En mystisk flicka med gul (min kommentar: Gul! Aha!) regnrock visar sig. Det regnar mest hela tiden. Det hela blir underligare och underligare. Det är lite småläskigt ibland men inte riktigt skrämmande.

Hmm, ja, den var ju inte dålig. Det är helt klart en bra skräckis och bättre än exempelvis Terror på Elm Street som jag såg nyligen. Problemet med Dark Water är att jag inte blev skrämd riktigt ordentligt. Det är ju liksom det som är meningen. Efter att ha sett The Ring (remaken alltså) så bleknar det mesta. The Ring gjorde mig faktiskt rädd; jag tror det var den där filmen som är på videobandet som gjorde det. Om man jämför med Nakatas Ringu (1998) så tyckte jag den var snäppet bättre än Dark Water. The Ring är i sin tur snäppet bättre än Ringu (slå mig inte nu, alla ni som gillar originalet bättre). Betyget för Dark Water blir således 3/5.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Casino (1995)

På den tiden jag kunde se två filmer i rad på helt vanlig bio såg jag först Martin Scorseses 3-timmars epos om Las Vegas på Cinemateket och sedan blev det nattbio i form av Hideo Nakatas skräckis Dark Water. Idag handlar det om Casino och min korta text skrevs i april 2003.

Både De Niro och Pesci spelar egentligen samma roller som i Maffiabröder (1990). De Niro är proffsspelaren som driver ett casino och Pesci är maffiakillen som förutom att vara snabb i käften även är snabb att ta till våld; han har en förkärlek för att använda telefoner… Sharon Stone spelar lyxhoran som gifter sig med De Niro men har problem med droger och att hon inte kan glömma sin gamla pojkvän/hallick James Woods. Samtliga gör bra rollprestationer. Fotot, musiken och klippningen är av toppklass. Precis som i Maffiabröder följer vi rollfigurerna på väg upp mot toppen och sen vidare mot det oundvikliga fallet. Jag störde mig lite på att Woods roll aldrig utvecklades eller fick ta nån större plats. Det kändes lite som slöseri med en bra skådis. Filmen påminde mig om att man på 80-talet så hade man ruskigt fula solglasögon, i alla fall i Las Vegas… Betyg 4/5.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Söndagar med Bergman: Beröringen (1971)

Beröringen är en något udda fågel i Bergmans filmproduktion och jag kan väl direkt säga att den aldrig fick tillräckligt med luft under vingarna för att lyfta. Filmen var inte ointressant att se, speciellt inte under den här typen projekt när man betar av en regissörs hela katalog, men bra var den inte.

Av nån anledning ser vi Elliott Gould (!) i en av huvudrollerna. Ja, eller anledningen är förstås att filmen är producerad av amerikanska pengar i form av tv-bolaget ABC. Bergman var het på den här tiden, hade vunnit två Oscars och kunde inte göra ett misstag eller en dålig film. Så var hans status. Fram tills dess hade han motstått frestelsen och fortsatt spela in sina filmer med svenska skådisar och på svenska. Den här här gången stod han inte emot. Pengar lockar väl alla, antar jag.

I huvudrollerna ser vi Bibi Andersson och Max von Sydow som de äkta makarna Karin och Andreas Vergerus (klassiskt Bergman-namn) samt Gould som den amerikanske arkeologen David Kovac. Karin (hemmafru?) och läkaren Andreas lever i vad som tycks vara ett lagom lyckligt äktenskap men där saknas kanske lite äventyr. Just ett äventyr får dock Karin när hon inleder ett förhållande med David som besöker Sverige och Gotland för en utgrävning i en gammal kyrka där man har hittat en unik madonnastaty i trä.

Filmens stora problem är att relationen mellan Karin och David delvis känns helt obegriplig. David är som ett barn, en barnunge. Han agerar slumpmässigt och oberäkneligt och jag har svårt att se varför Karin skulle lockas av denne man. Men det kanske är så enkelt att hon lockas av affären i sig, i alla fall till en början. Ja, Karin förklarar t.o.m. det för David första gången de träffas i hans lägenhet. Hon är inte alls säker på att hon är kär i honom men hon gillar uppmärksamheten och… äventyret.

Trots dessa förklaringar så framstår David ändå som något av en stalker. Ibland blir han till synes utan förklaring arg, våldsam och skäller ut Karin för att hon lever ett så borgerligt, tryggt och instängt liv. Nej, scenerna mellan Karin och David känns konstiga, lika konstiga som deras relation. De påstår att de inte kan leva utan varandra men det känns inte som att de har speciellt roligt ihop. Det är som att Bergman har hoppat över den biten av filmen, vilket gör det svårt att relatera till rollfigurerna.

Det finns ett undantag då faktiskt vi fick se en bra scen mellan Karin och David. Ja, främst är det Karin, och Gunnar Ekelöf, som står för det fina. Karin läser dikten Sång av sin favoritpoet Ekelöf. Först läser hon en strof på svenska och sen översätter hon för David på engelska. Bibi Andersson läser vackert och David är inte irriterande för en gångs skull.

Med denna scen i åtanke framstår det som mycket märkligt att filmen även spelades in helt på engelska. Den amerikanska publiken klarar ju inte av att läsa undertexter som bekant, så i den versionen av filmen pratade alla engelska med varandra och det gällde även Karin och Andreas när de var ensamma med varandra. Som tur var så lyckades jag få tag i en version där man blandar svenska och engelska, och det talas engelska endast i scener där David är med. Karin säger t.o.m. vid ett tillfälle att det är svårt att uttrycka sig på ett språk som inte är ens modersmål, dvs modersmålet svenska.

Filmens behållning för min del var Bibi Andersson, och de mer vardagliga scenerna mellan Karin och Andreas eller med Karin ensam. Här hade filmen en humoristisk touch som jag uppskattade, som t ex när Karin ska klä sig inför sin dejt med David och inte kan bestämma sig för vad hon ska ha på sig. Den scenen var som tagen ur en modern romantisk komedi. De mer vardagliga scenerna bjöd även på sköna hemmamiljöer à la tidigt 70-tal med produktplacering, köksinredning med träytor, diabildsvisning (!), gamla härliga telefoner (bl a en Kobra!), skrivbord med häftapparat och hålslagare. Film som tidsdokument ska aldrig underskattas.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Kul och skratt vid frukosten!

En glad (!) Max von Sydow

”Nej”

”Nej”

”Nej”

”Nej”

”Ok då, nu måste jag åka!”

Träskor och träytor

Kobran!

Den skyldige (2018)

Att se filmer som den danska nervthrillern Den skyldige är kanske den mest positiva aspekten med filmdagarna i Malmö och Stockholm. Du går in i princip helt blank i salongen. Du (läs: jag) har inte tittat på några trailers utan endast kollat upp regissör och skådisar samt möjligen ett kort synopsis. Sen gör man sitt val och sjunker ner i biostolen. Mörkret sänker sig och filmen rullar igång. Vad är det vi ska få se? En härlig känsla det där, speciellt när en film levererar som Den skyldige gjorde.

Egentligen borde jag inte skriva så mycket mer än att Den skyldige var en ruggigt intensiv thriller i det lilla formatet. Men nånting mer måste jag väl klämma ur mig. Eller? Det känns lite som att jag kanske förtar en del av upplevelsen genom att gå in på detaljer. Eller?

En sak jag är ganska säker på är att filmen funkar allra bäst i en mörk biosalong tillsammans med en engagerad publik. Filmens skådeplats är polisens nödcentral där svenske (!) Jakob Cedergren spelar en polis som fått ett 112-samtal från en kidnappad kvinna. Hur ska han kunna hjälpa henne med bara en telefon som hjälpmedel? Spänning i kubik! Tänk att telefonsamtal kan vara så spännande och rörande.

Cedergrens polis har sina egna demoner att kämpa med vilket vi som tittare kan läsa mellan raderna om. Nånting har hänt som gör att han sitter där han gör (normalt ska han vara ute i yttre tjänst). Nästa dag ska han och en kollega förhöras i rätten om just det som har hänt. Vad är det som har hänt? Ja, det vet vi tittare till en början ingenting om men vi vet att det gör Cedergrens rollfigur mer desperat att försöka rädda kvinnan på andra sidan luren.

Om jag ska jämföra Den skyldige med en andra filmer så är det ju svårt att inte nämna Tom Hardy-rullen Locke. Eller varför inte Dag och natt med Mikael Persbrandt? Om ni sett dessa filmer så förstår ni upplägget. Just Locke är väl mest extrem eftersom vi där enbart får se Tom Hardy i bild. I Den skyldige förekommer fler skådisar i form av kollegor på nödcentralen. Men det är ändå Cedergren som är i totalt fokus, och man riktigt känner hans desperation och hjälplöshet i den situation som råder.

Det som kanske fascinerade mig mest med filmen var vilka bilder som målades upp i mitt huvud under filmen trots, eller snarare pga, att vi endast får ta del av bilder från den ena sidan av ett telefonsamtal. Det är nästan som att jag har sett två filmer: först den som jag såg på vita duken och sen den som spelades i mitt huvud.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

bioDen skyldige har premiär imorgon fredag och jag rekommenderar givetvis ett biobesök. Filmen var för övrigt Danmarks bidrag till Bästa utländska film för 2018 och den var nära att bli nominerad då den var kvar bland de nio filmer som hade chansen men där föll den bort.

Tydligen är svenskar som är filmutbildade i Danmark på Den danske filmskole tidens melodi. Den skyldige är nämligen regisserad av svensken Gustav Möller som tagit sin filmexamen just där.

Om det dyker upp fler filmspanar-recensioner av filmen så lägger jag till länkar nedan.

Fiffis filmtajm

 

En kärlekshistoria (1970)

Roy Andersson är en intressant regissör tycker jag. Lite av en svensk Terrence Malick kanske? I alla fall om man tänker på hans produktionstakt. Först kom filmen det handlar om idag, En kärlekshistoria, och efter det floppen Giliap 1975. Sen dröjde det ända till år 2000 innan vi fick se Sånger från andra våningen. Min kortkorta text om En kärlekshistoria skrevs i mars 2003 och om jag minns rätt så såg jag filmen på en Cinemateket-visning på en av de minsta salongerna på Victoria.

Det här var en underbar, riktigt svensk, men lite osammanhängande historia från 1970 om kärleken mellan två ungdomar vars föräldrar har sina egna problem. Det är regissören Roy Anderssons första film och man känner igen en hel del bl a från hans reklamfilmer men faktiskt även från den i sig helt annorlunda Sånger från andra våningen. Detta gäller främst humorn, som t ex i början när 15-årige Per är ute och rejsar med sin moppe. Han sitter framåtlutad på styret i vinddraget och man får intrycket av det går undan… tills en cyklist glider förbi på en racercykel tuggandes på en chokladkaka. 4/5 blir betyget.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Klassisk scen

%d bloggare gillar detta: