Maze Runner: The Scorch Trials (2015)

the-scorch-trialsDen första filmen i den här YA-franchisen såg jag faktiskt nere i Malmö under Filmdagarna 2014. Jag lät mig underhållas lite så där lagom av The Maze Runner och delade ut en mellanmjölkstrea. Precis som i den filmen så kastas vi även här direkt in i handlingen. Våra unga hjältar har nu klarat sig ut ur labyrinten men kastas ur i askan i elden kan man väl säga. Elden i det här fallet är en forskningsanstalt där ungdomarna hålls inspärrade. Personalen lockar med guld och gröna skogar till den som har lyckan att bli utvald. Ni som har sett The Island vet på ett ungefär vad det innebär att bli utvald. Det är inte högsta vinsten direkt.

Den grupp vi följer, ledd av Thomas (Dylan O’Brien), får höra talas om några rebeller som befinner sig i bergen på andra sidan en vidsträckt och farlig öken och beslutar sig för att rymma. Klara, färdiga, gå. Spring!

I filmens inledning presenteras en massa begrepp i en strid ström i ett lamt försök till världsbyggande: Cranks, Scorch, Wicked, Flare virus, etc. Alla begrepp inleds med stor bokstav för att markera tyngden av begreppen, precis som i den förra filmen för övrigt. Det känns mest fånigt skulle jag säga.

Det förekommer mängder av referenser till andra filmer i samma genre som t ex The Matrix, nyss nämnda The Island, THX 1138 och Mad Max-filmerna. Eller referenser är nog fel ord. Man kanske ska säga att de nämnda filmerna är inspirationskällor. Tyvärr lyser frånvaron av tyngd igenom. Det är nåt med att det är ungdomar i fokus som bara inte funkar. Det blir tråkigt. Kanske beror det på att skådisarna helt enkelt inte håller måttet?

Ta t ex Dylan O’Brien som spelar Thomas. Han har noll karisma plus att han spelar över i actionscenerna när han ska springa. Han springer i en sorts panik som gör att det i själva verket bara måste gå långsammare. Lugna ner dig lite. Men, nej, han fortsätter stressa och snubblar över sina egna fötter för att visa hur stressad han är.

Det är intressant att jämföra med en annan huvudperson, Minho spelad av Ki Hong Lee. Nu var han i och för sig en av de specialduktiga Springarna i den första filmen och han tar med sig den kunskapen här. I vilket fall så springer han effektivt och ekonomiskt, trippar inte, viftar inte med armarna utan pumpar som Tom Cruise.

Det springs för övrigt väldigt mycket i filmen. Den vanligast förekommande repliken är ”Let’s go! We gotta go! C’mon!”. Spring!

När gruppen befinner sig i öknen kunde jag inte låta bli att tänka på Stephen Kings The Dark Tower-serie och speciellt en episod när Roland & Co korsar en stor öken på väg mot bergen i fjärran. Ja, det finns några fler kopplingar då vi även får uppleva ruiner av storstäder från en svunnen tid. Nu är ju inte postapokalyptiska miljöer nåt unikt för just The Dark Tower men så gick i alla fall mina tankar. Jag ser för övrigt, med skräckblandad förtjusning, fram emot filmatiseringen av The Dark Tower som ska komma i sommar.

Slutligen konstaterar jag att det fortfarande är väldigt luddigt varför ungdomarna placerades i labyrinten från första början. Vi får veta nåt om att de har ett unikt enzym i sina hjärnor, ett enzym som ska vara botemedlet mot det virus som härjar på jorden. Producerades enzymet när en person känner rädsla/stress? Var labyrinten ett sätt att få deras hjärnor att producera mer av enzymet? Hmm, känns som att det borde finnas lättare sätt.

Nej, det är en ganska krystad historia det här. Den försöker vara tung men blir lättviktig och fånig istället. Nu är jag en sucker för postapokalyptiska miljöer och känner mig lite snäll idag (nytt år och allt) så Maze Runner: The Scorch Trials får faktiskt en svag tvåa.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

28 Weeks Later (2007)

28 Weeks LaterJag hade inte så höga förväntningar när jag satte mig ner i soffan för att kolla in 28 Weeks Later. Visst, 28 Days Later gillade jag men den saknade nåt för att få ett toppbetyg. Sen hade jag hört att den här uppföljaren till viss det skulle fokusera på barn, och det är ju alltid lite vanskligt.

28 Weeks Later utspelar sig alltså som titeln antyder 28 veckor efter att smittan brutit ut och hela Storbritannien har isolerats. Till slut har de smittade dött av svält och NATO-styrkor kontrollerar säkerheten. Nu är det dags att börja bygga upp samhället igen. Vissa personer tillåts komma tillbaka till London i vissa skyddade zoner, däribland Tammy (Imogen Poots från nyss aktuella Green Room) och Andy (Mackintosh Muggleton, hehe, vilket namn, som taget ur Harry Potter!). Deras pappa Don (Robert Carlyle, Begbie från Trainspotting, yay!) har lyckats överleva och kan nu återförenas med sina barn som var utomlands när katastrofen började. Mamman klarade sig dock inte. Eller? Muahahaha.

Jag älskade den här rullen! Jag säger det direkt så vet ni. Den börjar med en prolog som utspelar sig under smittospridningens inledning. Ett illavarslande lugn råder i ett hus dit några personer tagit sin tillflykt för att komma undan de galna smittade. Sen knackar det på dörren och vi går från 0 till 190 på några sekunder. En oerhörd spänning skapas med enkla medel. Jobbiga beslut måste fattas, The Walking Dead-style.

Den där prologen var intressant. Den sätter upp handlingen för resten av filmen. Det som händer här får stor betydelse för vad som komma skall. Speciellt Don får mycket att brottas med, speciellt när han senare får träffa sina barn. Dessutom får man klart för sig att om man blir biten av en smittad galning så har man bara några sekunder på sig innan man själv har förvandlats till en gurglande best. Det är inte som i The Walking Dead där det kan dröja en hel febrig natt innan du dör och sen återuppstår.

Förresten, om ni vill se en bokstavlig dödskyss så får ni exempel på en sån här, i en mycket otäck men bra scen.

Fasiken vad bra detta var! Tempot är högt. Ibland är det frenetiskt klippt och filmat med tokskakig kamera men det är stilfullt gjort, nästan vackert, och har ett syfte. Stämningen som förmedlas är kolmörk och förvirrande. Jag tycker det hela påminner om Steven Soderberghs Contagion fast med mer skräck och action. Svinbra.

Medan jag såg på filmen kunde jag inte låta bli att förvånas över vilken rackarns skådisensemble filmen har. Först har vi alltså Carlyle och Imogen Poots (som kanske inte var så känd vid den här tiden? Hon kanske fortfarande inte är så känd, men jag gillar henne.) Sen dyker Stringer Bell från The Wire (yay!) upp, dvs Idris Elba. Han får inte så mycket att göra men han är där. Rose Byrne är med! Jeremy Renner är med! Och sist men inte minst, eller kanske minst, Link från The Matrix-uppföljarna, dvs Harold Perrineau.

Alex Garland som skrev 28 Days Later är med som procucent. Garland verkar vara en sån som bara gör eller är inblandad i bra saker. Det kommer ett exempel till om ett tag här på bloggen. 28 Weeks Later får nästan toppbetyg!

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Carriers (2009)

CarriersJag blev tipsad om Carriers av min filmbloggarvän Filmitch. Det skulle vara en film i stil med Stake Land, dvs en sorts indiepostapokalypsrulle (och jag hoppades även på lite övergivna white trash-miljöer) och en sån film ville jag givetvis se. Så mellan några av av alla Johan Falk-filmer jag har sett på sistone så kollade jag in Carriers. Den är skriven och regisserad av bröderna Pastor som även ligger bakom Los últimos días som jag skrivit om tidigare.

Efter ett klassiskt inledningsgrepp med super 8-hemmavideofilm från lyckligare tider så kastas vi direkt in i handlingen. Vi befinner oss i en bil tillsammans med bröderna Brian (Chris Pine) och Danny (Lou Taylor Pucci), Brians flickvän Bobby (Piper Perabo) och Dannys skolkompis Kate (Emily VanCamp). De är på väg bort från en smitta som spridit sig världen över. Planen är att ta sig till ett ensligt beläget strandmotell för att där vänta ut viruset.

I Carriers har bröder Pastor bitvis fått till riktigt bra miljöer. Inledningen ute på en öde ökenlandsväg för tankarna till The Walking Dead och det är ju inte fel alls. Ja, det är bitvis ganska stark TWD-känsla över filmen. Skillnaden är att vi inte har några walkers här, bara smittade människor som hostar blod.

Vad är folk villiga att göra för att överleva? Hur förändras vi i såna här situationer? Eller vi kanske inte alls förändras? Det kanske är en naturlig del av oss som i vanliga fall är dold och i vila?

Ja, det finns en del intressanta frågor, och så snygga miljöer på det. Det borde bli högt betyg till filmen kan man ju tro. Det är bara ett problem. Carriers innehåller nämligen några av de mest idiotiska och irriterande rollfigurerna nånsin. Jag vet inte vem som är värst av Chris Pine eller Piper Perabo. Det är hugget som stucket. De beter sig som idioter i princip hela tiden. Piper Perabo kanske är värst. Precis som Movies – Noir brukar skriva så önskade jag att hon skulle dö så fort som möjligt. Det gällde även Pine.

Visst, ibland vill filmen på ett crazy sätt visa hur man nu när allt gått åt pipsvängen kan göra lita som man vill och bejaka sin anarkistiska sida eftersom det inte finns nån som säger ajabaja. Höhö, vad crazy det är att skjuta sönder fönster med golfbollar på den övergivna golfklubben. Men det blir bara meningslöst och fånigt.

Pine och Piper är alltså jubelidioter och det väljer filmen att balansera upp genom att göra Danny och Kate till Josef och Maria. Det var bara Jesusbarnet som saknades.

betyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tombetyg_tomsep

Mad Max: Fury Road (2015)

Jag gick och såg den nya Mad Max-filmen så fort jag kunde, på premiärdagen. Ändå hade jag givetvis inte lyckas undvika de massiva och unisona hyllningar som George Millers fjärde film om vägkrigaren Max Rockatansky hade fått. Därmed var följaktligen förväntningarna uppskruvade en del. Detta skulle var nåt utöver det vanliga.

Storyn i filmen är inte nåt utöver det vanliga. I det postapokalyptiska ökenlandskapet i Australien försöker Max (Tom Hardy) överleva, utan att hjälpa eller stjälpa nån annan. Ensamvargen Max finner dock snart att han måste ta ställning och hjälpa Charlize Therons Furiosa att fly från envåldshärskaren den evige Joe. En biljakt tar vid…

…och slutar inte förrän filmen är slut. Ja, haha, filmen är faktiskt i princip en enda långa ökenbiljakt i hög fart. På ett sätt är just detta faktum både det jag gillar och inte gillar med filmen. Jag gillar att den inte tar några fångar, att den är så extrem, att det just är en enda lång biljakt. Det är en actionfilm med fokus på just action. Samtidigt så är det bara lång biljakt. Och därmed ska jag sluta säga att filmen är en enda lång biljakt. Men faktum är ändå att jag saknar lite dynamik i storyn. Dynamit, däremot, råder det ingen brist på.

Furiosa

I filmen skildras ett extremt klassamhälle där större delen av människorna antingen är urfattiga och/eller betraktas som en sak. T ex så är Max en ganska stor del av filmen en alldeles levande och egen blodpåse för en av skurkarna. När man föds så har man en tydlig uppgift, kanske som krigsherre eller om man är kvinna främst som föderska eller amma.

Trots ovanstående tematik så är det bästa med filmen ändå detaljerna. Hur bilarna ser ut. Designen på maskerna, kläderna, sminket, alla prylar. Helt otroligt coolt. Jag gillade att filmens färger växlar mellan orangerött på dagen och silvergrått på natten. Utstuderat snyggt. Filmens utseende och känsla är verkligen nåt utöver det vanliga, och precis Miller själv säger så känns det logiskt att skurkarna på framsidan av en bilarna spänt fast en hårdrocksgitarrist. Bil förresten; killen med de tunga och eldiga riffen åker på nåt som mer liknar en rullande scen belamrad med förstärkare och högtalare. Filmens vrickade design får mig ibland att tänka på hur det brukar se ut i Jean-Pierre Jeunets eller Terry Gilliams filmer.

Bland det som sagts om filmen är att den är en feministisk triumf och att detta gör den till en bättre film. Mycket riktigt så är Charlize Therons karaktär Furiosa en badass och den som styr handlingen i filmen. Max får lov att spela andrafiol eller åtminstone samma fiol. Men blir det en bättre filmen bara pga av detta? Nej, givetvis inte. Men den blir inte sämre heller. Om handlingen och karaktärerna är tilldragande så kan däremot såna här aspekter höja en film ytterligare men stående för sig själv så är det inget som jag brukar fundera på så mycket när jag bedömer en film.

Jag gillar mycket i filmen och om jag hade haft en skrattande Joel bredvid mig i biosätet som under Furious 7 så hade kanske Mad Max: Fury Road nått upp till en fyra i betyg.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Idag skriver även Fiffis filmtajm om vägkrigaren. Kolla in vad hon tycker här. Fler Mad Max-recensioner droppar in. Kolla in Fripps filmrevyer, Filmitch, Vrångmannen och Filmparadiset. Nu har även Den perfekta filmen poddat om denna inte helt perfekta film och Rörliga bilder och tryckta ord skrivit om den. Även Plox, The Nerd Bird och Flmr ansluter med sina tankar.

Autómata (2014)

Autómata

Björk?

Spanien verkar ha en förkärlek för postapokalyptiska sf-rullar (som så många andra). För ett tag sen såg jag Los últimos días som utspelas i ett Barcelona i kaos. I Autómata handlar det om robotar. Antonia Banderas jobbar med att kontrollera att robotar gör som de ska, dvs följer de robotregler som finns: inte skada någon form av liv + inte modifiera sig själva. Det är en snygg film, det går inte att förneka, men den har bleknat betänkligt. Det blev övertydligt med fattiga som stängs ute från staden av en stor mur och bor i ghetton. Det kändes verkligen som en samproduktion med skådisar från många olika länder, vilket gav en otajt, splittrad känsla. Enligt IMDb är det en spansk-bulgarisk (!) produktion.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

PS. Vill ni se en riktigt snygg och bra robotmusikvideo, kolla in Björks ”All Is Full Of Love” från 1999 i regi av Chris Cunningham. Jag tror Autómata har fått en hel del inspiration härifrån när det gäller designen av och känslan på robotarna. Eller vad tror ni?

 

Appleseed Alpha (2014)

Känner ni till begreppet uncanny valley (kusliga dalen)? Om inte så kan jag berätta att det är en kurva i ett diagram som beskriver hur vi människor uppfattar avbildningar av just människor. På den vågräta x-axeln visas likheten med människan medan y-axeln visar hur trevlig och mänsklig vi känner att avbildningen (typiskt en robot) är. När roboten blir mer och mer lik en människa så är även vår uppfattning att det är så, vilket känns helt rimligt. Det intressanta är att när roboten blir väldigt lik en människa, nästan in i minsta detalj lik, men ändå inte riktigt lik, ja, då finner vi robotskapelsen som synnerligen obehaglig och kuslig. Just detta område där mysigheten går ner och människolikeheten går upp kallas uncanny valley.

Uncanny

I filmsammanhang blev begreppet aktuellt i och med att datoranimationen gjorde sitt intåg och filmmakarna trodde att man skulle kunna skapa cgi-människor. Men det inte så lätt visade det sig. Karaktärerna i t ex Polarexpressen från 2004 anklagades för att hålla till i den kusliga dalen. Främst är det väl ögonen som gör att något känns fel. Hår är inte heller helt lätt att få till, och så är förstås rörelsemönstret hos en människa en svårighet.

Den här sommaren har vi ju sett helt otroligt snyggt animerade apor i den senaste Planet of the Apes-filmen. Men det är apor det handlar om där. Jag tror inte vi sett en helt datoranimerad människa som fungerat fullt ut, och jag är tveksam till om vi någonsin kommer att få se det. Eller?

Varför babblar jag på om det här? Jo, jag fick nämligen chansen att se en ny helt datoranimerad film vid namn Appleseed Alpha. Skulle jag få besöka den kusliga dalen var min undran? Ja, det får ni reda på snart men först litet bakgrund till filmen.

****

Appleseed Alpha (2014)

AppleseedAppleseed Alpha är en japansk-amerikansk samproduktion som bygger på en manga med samma namn. Som vanligt när det gäller mangafilmatiseringar så finns det en uppsjö. Just i det här fallet hade jag faktiskt sett en av dessa filmatiseringar, animen Appleseed från 2004 regisserad av Shinji Aramaki.

I Appleseed Alpha (som regisseras av samme Aramaki faktiskt) så kan man säga att man rebootar filmserien, börjar om från början, vilket tillägget alpha ju antyder. I en värld som förstörts av ett tredje världskrig möter vi Deunan Knute (Luci Christian), en ung kvinnlig soldat, och cyborgensoldaten Briareos (David Matranga). De båda krigade i och överlevde katastrofen och livnär sig nu som en sorts legosoldater. När vi träffar på dem är de på uppdrag för Two-Horns (Wendel Calvert), en sorts maffiaboss/krigsherre som styr ett New York i ruiner. Efter att nästan ha strukit med så får de ett nytt uppdrag som gör att de träffar den unga flickan Iris. Iris är också på ett uppdrag, ett hemligt sådant på order från den mytomspunna och utopiska staden Olympus, en stad som ingen vet om den egentligen finns.

Om ni känner mig så vet ni att jag gillar science fiction i allmänhet och postapokalyptisk sådan i synnerhet. Så jag kan ju inte ogilla Appleseed Alpha. Miljöer är snygga. New York är en ruinstad efter att ha blivit förstört i kriget. Det kryllar av cyborger och mecha-skapelser. De amerikanska röstskådisarna är helt ok. Det handlar inte om några kända skådisar som dyker upp i vanliga spelfilmer om man säger så. Nej, de verkar i princip uteslutande jobba med att dubba animefilmer till engelska.

Handlingen är inte speciellt komplicerad utan filmen är en rak actionrulle. Den där Two-Horns är väl den figur som man kanske inte riktigt vet var man har. Dessutom förstod jag aldrig om han var människa, robot eller cyborg, men jag gissar på cyborg. Idén med en okänd stad, Olympus, som ska vara ett paradis är gammal men trevlig.

Mysiga eller kusliga?

Mysiga eller kusliga?

Så, då var vi framme vid utseendet. Appleseed Alpha är alltså inte en anime utan det är ren cgi-film där människorna ska se ut som människor utan de där stora anime-ögon och andra överdrifter. Har man fått till det? Ja, ni får avgöra själva…

Slutet av filmen öppnar upp för en fortsättning, och jag blev faktiskt lite halvpeppad på att se en sådan. Kommer den kanske heta Appleseed Beta?

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

Appleseed Alpha finns nu att köpa på Blu-ray och man kan även hyra den online via SF Anytime.

Los últimos días (2013)

Monsters of FilmLos últimos díasJag utlovade en recension av ytterligare en rulle från Monsters of Film-festivalen. Den här gången handlar det om en spansk postapokalyptisk sf-thriller. Eller vänta, ta bort post från postapokalyptisk och du får apokalyptisk, vilket är vad Los últimos días är. Filmen skildrar hur ett fullt fungerande samhälle faller samman när jordens befolkning drabbas av en mystisk åkomma som yttrar sig i att ingen vågar gå utanför dörren. Hemma, eller på jobbet om det var där man råkade vara när tillståndet blev akut, barrikaderar sig människor. Samtidigt försöker de hitta sätt att komma fram till sina nära och kära om de har blivit separerade.

Filmen, som utspelas i Barcelona, inleds med att vi kastas direkt in i handlingen tre månader efter att katastrofen bröt ut. Vi möter programmeraren Marc (Quim Gutiérrez) som blivit strandsatt på sin arbetsplats. Marc och hans kollegor försöker gräva sig ut till den närliggande tunnelbanan för att då på ett säkert sätt kunna ta sig vidare till sina familjer. När de väl lyckas bryta igenom och komma ut i tunneln så slår Marc av olika anledningar följe med Enrique (José Coronado). De både ger sig av för att först hitta Marcs fru Julia (Marta Etura). Parallellt med denna historiebåge så får vi i flashbackscener se hur katastrofen bröt ut från första början.

Varför kan inte såna här filmer gå upp på bio på Sverige? Hur svårt kan det vara att välja en… spansk film istället för den vanliga amerikanska. Nu ska sägas att det här inte är ett mästerverk men det kändes i vilket fall fräscht med ett annat språk, litet andra miljöer. Så lättroad är jag.

Jag gillade filmen från början. Den har en melankolisk och vacker stämningen över sig. Miljöerna är hur snygga som helst och jag är en riktigt sucker för postapokalyptiska landskap, speciellt städer som börjar tas över av naturen.

Förhållandet mellan Marc och Enrique var intressant. Det är inte självklart vem som har övertaget eller att en av dem inte skulle vara att lita på. Deras jobbrelation spelar också en ganska stor roll. Eller i slutändan gör den kanske inte det. Det är intressant det där med att man ganska ofta inte vet ett skvatt om en del av sina kollegor. Man säger hej och snackar om vädret men inte mer än så. Här tvingas två sådana personer att samarbete.

Mot slutet blir det aningen over the top när det gäller symboliken som filmen vill lyfta fram. Man kan nästan säga att filmen växer till bibliska mått och det kanske inte riktigt var något positivt. Eller vänta, det kanske var bra. Filmen tar ställning.

We are the world, we are the children
We are the ones who make a brighter day

Nu ser jag att filmen är gjord av ett spanskt, eller katalanskt kanske man ska säga, brödrapar: David och Àlex Pastor. Bröderna gjorde 2009 den postapokalyptiska skräckisen Carriers som jag har blivit tipsad av en viss Filmitch att se. Jag har inte sett den än men titten på Los últimos días gjorde mig inte mindre sugen.

Los últimos días kallas på engelska för The Last Days men det är ju mycket roligare att använda originaltiteln. Jag såg den alltså på SF Anytime under deras Monsters of Film-satsning och jag kan tycka (eller jag tycker!)  att det är synd att den inte längre finns tillgänglig eftersom festivalen är slut. Men det har väl som vanligt med visningsfönster, rättigheter och annat byråkratiskt tjafs att göra. Vi vet ju alla att den faktiskt finns tillgänglig gratis hur mycket man än nu vill betala för den. Idioti.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Inspirerande bonusvideo! Vilken stämsång! C’mon now, let me hear ya!

The Maze Runner (2014)

The Jerk

The Jerk

Äääääääntligen. Äntligen får jag skriva vad jag tycker om The Maze Runner. Under Malmö Filmdagar var den nämligen belagd med ett embargo så vi som såg filmen fick inte säga eller skriva vad vi tyckte, i alla fall inte öppet. Anledningen till att filmbolag och/eller distributörer lägger munkavle på åsikter om filmer på det här viset kan man diskutera. Det är ju lätt att misstänka att de helt enkelt inte tror på filmen men jag tror snarare att det handlar om att det är en film som bara förlorar på att ”snobbiga” kritiker skriver om den. Just The Maze Runner bygger på en bok i den nu så populära young adult-genren, och här har vi ju sett filmatiseringar, ofta framgångsrika, som Twilight, The Hunger Games och Divergent. Kidzen kommer att se filmen och åsikter från kritiker är ointressanta och kanske mest stör och man vill ha så liten tid som möjligt för att bygga upp eventuellt negativt surr.

Såååå. Vad har jag nu till slut efter all denna väntan att säga om The Maze Runner? Haha, kanske inte så mycket när det kommer till kritan. 😉

Vi kastas direkt in i handlingen då vi får följa Thomas (Dylan O’Brien) när han vaknar upp i en hiss som rör sig uppåt mot okänt mål. Slutstationen visar sig vara mittpunkten av en gigantisk labyrint där en grupp tonårskillar hålls fångna. Thomas är förvirrad, har tappat minnet och vet till en början inte ens vad han heter. Detsamma gäller alla andra killar i The Glade, en stor engelsk park kan man säga, som alltså är belägen mitt i labyrinten.

Killarna har delat in sig i ett antal grupper som sköter olika göromål. En av grupperna, kallade Runners, har i uppgift att utforska labyrinten. Varje morgon öppnas en stor portal upp och då har man fram till kvällningen på sig att utforska och försöka hitta en väg ut. Fast grejen är att labyrinten förändras varje natt och där inne finns även mystiska varelser som killarna kallar Grievers. Du vill inte vara kvar i labyrinten när portalen stängs.

Thomas ankomst och hans vilja att ta sig därifrån skakar om gruppen. Trots fångenskapen så gav det statiska livet i The Glade en viss trygghet för många av killarna.

Jag gillar ofta filmer som bygger på ett mysterium. Filmer som gör att man ställer sig frågan ”vad är det som pågår?”. Jag gillar även postapokalyptiska filmer. Jag gillar science fiction. The Maze Runner är en postapokalyptisk mysterie-sf-rulle. Kan det bli bättre? Mja, det kan det nog. Filmen är alldeles för lättviktig för min smak. De unga killarna i rollerna känns lite tråkiga, som tagna ur en generisk tv-såpa som utspelas på high school.

En litet fånig sak var att alla företeelser, saker och personer skulle ha speciella namn. The Box. Eh, killar, lugna er nu, det är bara en hiss.

Första halvtimmen, eller om det var mer än så, satt jag med en tanke i huvudet: Var är brudarna!!?? Av nån anledning var det bara killar där i The Glade. Orsaken förblev oklar filmen ut. Fast en tjej dök faktiskt upp till slut men det var för lite och för sent. Allt det här har säkert sin förklaring, om man läst boken vill säga. Eller så får det sin förklaring när uppföljaren kommer på bio. Givetvis bildar böckerna en trilogi, så vi har med all sannolikhet ytterligare två filmer att låta oss bli konfunderade över.

Vad jag däremot gillade var mysteriet, men framförallt miljöerna och känslan när Runners var ute i labyrinten. Här förekom även en schysst actionsekvens när Thomas och hans kompis springer för glatta livet.

De där otäcka ”djuren” som kallades Grievers var en blandning av biologisk och syntetisk varelse som påminde mig om The Guardians of the Beam från Stephen Kings The Dark Tower-böcker. Och att bli påmind om The Dark Tower är aldrig fel.

Jag gillade även känslan när vår lilla grupp med hjältar är på väg att kanske lyckas ta sig ifrån labyrinten mot ett okänt mål. Vad väntar där ute? Får de svar på sina frågor? Vad är det som pågår?

The Maze Runner, en blandning av Cube och Flugornas herre, är en helt ok ungdoms-sf-rulle med för få tjejer som kanske slutar utan att den egentligen börjat.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

Filmdagar smallThe Maze Runner har biopremiär imorgon fredag. Jag såg den alltså under Malmö Filmdagar och här nedan hittar ni fler recensioner (namnen på bloggarna blir klickbara länkar när inläggen publiceras):

Har du inte sett den? (Carl)
Rörliga bilder och tryckta ord
Fripps filmrevyer
The Velvet Café

World War Z

Myror? Nej, zombies.

Myror? Nej, zombies.

Titel: World War Z
Regi: Marc Forster
År: 2013
IMDb
| Filmtipset

Det blev det ett biobesök till innnan min semester började! Jag trodde att Man of Steel skulle bli det sista men det kom ett sms från Henke där han undrade om vi skulle se en film nån kväll i veckan. Jag föreslog: World War Z. Kanske ett riskfyllt val med tanke på att förhandspratet (det som jag har hört) mest handlat om problemen som man haft under inspelningen. Manus har skrivits om, slutet har filmats om, Damon Lindelof har kallats in för att utöva sin handpåläggning (positivt/negativt?) på filmen. Dessutom skulle det enligt uppgift krylla av datoranimerade zombier men inte av blod. Marc Forster, som gjort den erbarmligt tråkiga Bondfilmen Quantum of Solace, stod för regin. Det bådade inte gott.

Efter quesadillas (och gratis guacamole), glass och en djuplodande diskussion om svensk film slog vi oss ner i den faktiskt fullsatta salongen (faktiskt eftersom det var i Kista och där har jag varit helt ensam i salongen vid två tillfällen). Jag blundade då det visades en trailer för den kommande sf-rullen (och Filmspanarfilmen) Elysium. Henke kunde inte annat än blunda han med. Och så började filmen…

…och vad kul det är att bli positivt överraskad. World War Z inleds oerhört effektivt då vi kastas direkt in i handlingen. Familjen Lane (Brad Pitt, Mireille Enos plus två döttrar) finner sig fast i en bilkö. Det verkar pågå nåt sorts tumult längre fram. Snabbt eskalerar situationen och the Lanes finner sig i ett zombiekaos. Pappa Lane, Gerry, är en f.d. FN-arbetare vars kunskaper och expertis efterfrågas av de myndigheter som försöker stävja den zombiepandemi som drabbat hela världen. Därför blir familjen Lane räddade och helikopterflygs till ett fartyg ute i Atlanten men villkoret är att Gerry ger sig av till Sydkorea tillsammans med ett ungt läkarsnille för att försöka hitta Patient Noll.

Jag gillade alltså verkligen inledningen av filmen. Det är hetsigt, nervigt, spännande, desperat. Det kryllar av galna zombies men filmens känsla är mer katastroffilm à la 2012 än The Walking Dead, uppmixat med lite (eller ganska mycket faktiskt) Contagion. Eftersom det handlar om en PG-13-film så visas i princip inget grafiskt våld. Jag tycker inte det gör nåt. Visst, det finns vissa scener när jag hade önskat att vi fått se Pitt sätta kofoten i skallen på zombien istället för att han gör det under nedre bildkant. Och visst, kanske det hade varit bra med lite gore nån gång också. Men vad filmen lyckas med, kanske beroende på att man inte kunde lita på våld och gore, är att ändå skapa en bra stämning och spänning.

Vad filmen också lyckas med är att ge en episk känsla. Det är många helikoptertagningar med explosioner och horder av zombies, både från amerikanska städer och från Jerusalem, där Gerry mellanlandar på sin jakt efter en lösning, ett motmedel. Apropå ”lösningen” så kunde jag här inte låta bli att tänka på den ruttna (levande döda?) rullen After Earth. Om ni sett bägge filmerna så förstår ni nog kopplingen.

När jag lyssnat på mina standardpodcasts så har det sagts om filmen att dess sista tredjedel känns ditsatt i efterhand, att tonen ändras så mycket att det inte passar in. Jag håller inte med. Jo, jag håller med om att tonen ändras – filmen blir annorlunda, den blir mindre, mer intim – men det är det som jag tyckte var så bra. I vilken annan liknande film som helst så hade vi fått en actionpackade slutuppgörelse. Här får vi en nervig psykthrillerskräckis. Håhå, vad jag gillade just denna del som utspelas på ett medicinskt forskningslabb i Wales. Vägen till detta labb från Jerusalem var också en spännande och halsbrytande sekvens.

Det som gör att ger World War Z ett högt betyg är att jag levde med i filmen under visningen. Det var en härlig visning, med skratt ibland (när det hela var fööör over the top), med utrop av publiken vid spännande scener. Det påminde lite om den mytiska visningen av Sinister faktiskt. Nu finns det förstås saker att klaga på, som t ex den fåniga följden av PG-13-ratingen eller att scenerna med fru Lane känns som alltför ”familjevänliga”, men det såg jag förbi. Det blir en fyra till World War Z, en svag kanske men ändå en fyra.

4-/5

Andra som skriver om World War Z idag är, förutom Henke, Sofia och Filmitch. Och sen tidigare har Fiffi och Jessica avhandlat WWZ.

PS. En sista grej bara. Det har sagts att filmen innehåller springande zombier. Det gör den inte. De varelser som springer i filmen och kallas zombier är inte zombier eftersom de aldrig dött. De är inte levande döda vilket är min definition på en bra filmzombie. För mig är en filmzombie en person som dör och sen väcks till ”liv” igen till ett zombietillstånd, ett långsamt släpande zombietillstånd. Nu vet jag samtidigt att jag har fel i det påståendet. De första filmzombierna, som t ex i White Zombie, är utformade efter ”verklighetens” karibiska voodoo-zombier, alltså förhäxade människor (inte döda och sen återuppståndna). När skriver det här så inser jag att det helt enkelt finns två typer av zombier (och då räknar jag inte ens voodoo-zombierna som inte verkar så populära nuförtiden):

  1. De långsamma levande döda zombierna à la Romeros zombiefilmer eller The Walking Dead.
  2. Snabba zombier som är människor som blivit smittade av nåt sorts virus (de är inte döda och återuppståndna). Här platsar World War Z och 28 Days Later.

Det finns en kategori till, och det är väl den jag inte riktigt gillar: levande döda som är snabba. Här platsar Zack Snyders remake av Dawn of the Dead. (Nu ska sägas att jag tyckte filmen i sig var ok i det fallet, det var zombierna som jag inte riktigt gillade.)

3 x I Am Legend

Hos Plox kunde vi för ett tag sen sen läsa en föredömlig genomgång med en hel radda med versioner av Richard Mathesons postapokalyptiska sf-roman I Am Legend. Jag nöjer med tre av filmatiseringarna och jag skriver om dem i den ordning jag såg dem.

****

The Omega ManTitel: The Omega Man
Regi: Boris Sagal
År: 1971
IMDb
| Filmtipset

The Omega Man är en kultig och kul 70-talsklassiker där Charlton Heston åker omkring i ett öde Los Angeles med k-pist och dödar albinovampyrer efter att resten av Jordens befolkning har dött pga av krig med biologiska vapen. Inledningen är inget annat än underbar: Heston i en röd amerikanare i LA, till skön opassande musik, och med k-pisten nära till hands. Underbart var ordet.

Första halvan av filmen fortsätter i samma sköna stil. Heston bor helt ensam i sin barrikaderade bostad i LA som han får el till från en generator. Alla andra har gått under pga den smittsamma sjukdomen. Av nån anledning så blir en del nån sorts albinovarelser istället för att dö. Dessa sluter sig samman i märklig och b-ig sekt med solglasögon och mörka kåpor och försöker ha död på Heston. Kultigt och vrickat men egentligen inte bra på riktigt.

Heston träffar så småningom några andra överlevare, däribland Lisa som spelas av tuffa Rosalind Cash i härlig 70-talsafro. Filmen lever på sin sköna 70-talsstämning och har en del bra scener i början, då Heston har LA för sig själv och bl a åker till en biograf och tittar på den i mina ögon underbara filmen Woodstock. Det dåliga i filmen, bl a Hestons träiga skådespeleri, lyser dock igenom ju längre filmen pågår. Betyget blir ändå godkänt. Det är en rolig film att se.

3/5

****

I Am LegendTitel: I Am Legend
Regi: Francis Lawrence
År: 2007
IMDb
| Filmtipset

Det här var bättre än väntat (men det brukar ju vara så när förväntningarna är låga från början). Jag tycker filmen har en riktigt bra stämning och Will Smith håller filmen uppe helt själv (ja, han är ju ganska ensam som (mänsklig) skådis till en början, haha). Han är en riktigt bra skådis, det är bara att inse, och det här är tusen gånger bättre än t ex Independence Day (min kommentar: som jag tydligen hade ett horn i sidan till när jag skrev recensionen). Men visst, de datoranimerade människomonstrena passar inte in alls. Ett misstag helt klart. Den realistiska känslan som man skapat i det ödsliga New York försvinner när cgi-freaksen börjar vråla i närbild, och det blir Van Helsing istället. Men jag kan ändå inte låta bli att ge filmen en fyra. Den ödsliga postapokalypskänslan tillsammans med Smiths insats räcker faktiskt till en väldigt svag fyra.

4-/5

****

The Last Man on EarthTitel: The Last Man on Earth
Regi: Ubaldo Ragona & Sidney Salkow
År: 1964
IMDb
| Filmtipset

Vincent Price spelar Dr. Robert Morgan, den siste mannen på Jorden, i den här första filmatiseringen av Richard Mathesons roman I Am Legend där en viruskatastrof utplånar ”allt” liv. Precis som i de andra filmatiseringarna, The Omega Man och I Am Legend, så härjar en sorts ljusskygga zombievampyrer om nätterna. Price är en imponerande karaktär och sevärd i sig. Tyvärr är det här en b-rulle som inte funkade för mig. Början och den ödsliga stämningen får man till ganska bra. Även vampyrerna är ganska bra, speciellt en chefsvampyr som dunkar på Morgans igenbommade dörr ropandes ”Moooorgan, come out!” med otroligt fånig röst (vilket gjorde att han i just den scenen mest var rolig alltså). I mitten får vi se lite återblickar på vad som hände när viruset spreds. Då var det av naturliga skäl fler skådisar med och det framgick mer tydligt att det är b-skådisar det handlar om. Men bitvis är det en bra stämning och det känns lite som att George A. Romero lånade en hel del härifrån till sin Night of the Living Dead som kom fyra år senare (min kommentar: vilket mycket riktigt Plox bekräftar i sin genomgång).

Filmen, som finns att se gratis på Internet Archive, var för övrigt en amerikansk/italiensk produktion inspelad i Italien med en hel del italienska skådisar. Och det vet vi ju hur jobbigt det är med dubbningen i italienska filmer, speciellt om det dubbas till engelska. Fast nu var det ju ganska många vampyrer med som inte sa så mycket, haha.

2/5

Fler har skrivit om dessa filmer, nämligen Flmr och Rörliga bilder och tryckta ord (som även tycker till om boken).

%d bloggare gillar detta: