The Jacket (2005)

Som jag konstaterade i måndags så är ju tidresefilmer alltid roliga, så varför inte skicka upp ytterligare en preblogg-recension av just en sån film. Texten skrevs i april 2008.

The Jacket är en kanske lite bortglömd film om en Iraksoldat (spelad av Adrian Brody) som efter en skottskada i huvudet får problem med minnet. Efter hemkomsten till USA blir han dömd för mord och inlagd på en psykiatrisk klinik. På avdelningen styr doktor Becker (Kris Kristofferson) med järnhand och utför tortyrliknande experiment där patienterna förses med tvångströja och stängs in i en bårhuslåda. Ok, det låter som en bra behandling… inte. Brody upptäcker emellertid att han under tiden i boxen kan resa i tiden (vem kunde ana det?). I framtiden träffar han Keira Knightley och ljuv musik uppstår.

En klassisk ”resa i tiden”-film (som t ex Donnie Darko eller The Butterfly Effect) kryddat med lite Gökboet-vibbar. Ungefär så kan man sammanfatta The Jacket. Jag gillade filmen. Den är ganska mystisk. Inte så mycket förklaras, som t ex varför Brody kan resa i tiden. Han kan liksom bara det. Två favvoskådisar är med: Kris Kristofferson och Jennifer Jason Leigh. Filmen känns en aning kort och ofärdig på nåt sätt, lite blek då man har inte tagit ut svängarna ordentligt. Det hela rinner liksom ut i sanden och avslutningen är något av ett jaså. Men ändå hyfsat underhållande och ger lite för hjärncellerna att jobba med.

Jag kan väl tillägga att jag tycker att The Butterfly Effect är i samma klass som The Jacket. Däremot är Donnie Darko en femma i min bok.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

The Butterfly Effect (2004)

Tidresefilmer är ju alltid roliga oavsett tid på året eller dygnet. Här kommer en gammal preblogg-recension av just en sån film. Texten skrevs i juli 2004.

Evans pappa sitter på mentalsjukhus och själv har 7-årige Evan (Ashton Kutcher) blackouter och minns inte vissa jobbiga händelser efter att de har ägt rum. Så småningom leder det hela till att Evans mamma (Melora Walters) flyttar med Evan till en annan stad. Blackouterna slutar och när vi återigen möter Evan i filmen har han börjat på college och allt verkar ok, fram tills att Evan av en slump börjar läsa i sina gamla dagböcker, och vips så är Evan i sinnet tillbaka i sin barndoms tragiska händelser. Vad är det som händer?

Mmm, jag blev lite besviken, kanske pga av lite väl högt ställda förväntningar. För det första måste jag säga att för mig så spelar Donnie Darko – en film som många jämför med – i en helt annan och bättre liga. Nog sagt om det. The Butterfly Effect är trots allt en välgjord film med få döda punkter. Jag gillar delen om Evans barndom som är välgjord och ej för smörig. Som Czechflash (aka Movies – Noir) skrev så funkar barnskådisarna även om jag hade lite problem med Kayleighs onda brorsa Tommy. Han var liksom för ond.

Allt det här med tidsparadoxer och parallella universum är godis för mig. Älskar sånt. Det var bara att suga i sig. Sen kunde jag kanske tycka att det blev lite väl mycket upprepningar med detta ständiga tidshoppande men det höll ändå filmen ut. Just att det inte fanns så många döda punkter gjorde att filmen inte riktigt satte sig för mig. Men alltså klart godkänt och betyget blir en svag fyra. Kanske det bara är en trea, men jag höjer den eftersom man får en del att fundera över efter att man har sett filmen. Nej, det slutade med att jag delade ut en trea trots allt.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

PS. Jag har hört hur Director’s Cut slutar så om ni vill veta det är det bara att markera här nedanför.

<spoiler>
Den slutar med att Evan stryper sig själv med navelsträngen som foster i mammans mage (WTF?!). Detta för att undvika de tragiska händelser som han orsakar genom att försöka ställa saker och ting till rätta. Japp, i bioversionen är ju inte slutet så pass drastiskt även om Evan är lite grym mot sig själv och Kayleigh genom offra deras vänskap.
</spoiler>

#SFF16: Your Name (2016)

your-namesff_logoYour Name är som en blandning av The Lake House (en övernaturlig snyftrulle med Keanu Reeves och Sandra Bullock), Donnie Darko, Freaky Friday, andra anime-filmer som t ex The Girl Who Leapt Through Time och som om inte det vore nog så bjuds vi även på lite musikal (typ). Ja, det är verkligen en film som har det mesta.

Huvudpersoner i filmen är Mitsuha, en ung tjej som bor i en liten by på landet, och Taki, bor och pluggar i Tokyo. Mitsuha och hennes kompisar trivs inte så vidare värst med livet ute på landet. Det finns ju inget att göra! Det finns inte ens ett kafé. Alltid detta problem som ungdomar har: det finns inget att göra!

Taki i Tokyo, ja, han trivs väl ok med livet sitt. Efter plugget jobbar han som servitör på en restaurang där även Miki jobbar. Taki är inte lite förtjust i den något äldre Miki men han verkar inte ha nån framgång med sina framstötar.

Jag vet inte om jag vill skriva så mycket mer om handlingen i detalj förutom att Takis och Mitsuhas liv knyts samman på ett övernaturligt sätt. Nu nämnde jag ju några andra filmer tidigare för att beskriva Your Name och känner man till dessa så kanske jag redan sagt för mycket. För som vanligt, i alla fall för mig, så är det den bästa känslan att gå in i en film helt blank.

Jag gillade Your Name. Länge är den uppe och nosar på en fyra i betyg. Jag satt mest och njöt. Filmen är väldigt vacker, bitvis nästan för vacker med sina himlar med moln och solnedgångar och vyer med pittoreska byar fint belägna vid en sjö.

Som så ofta när jag kollar på anime så är det små detaljer jag uppskattar mest, vardagliga små detaljer. Här handlar det om gammalt japanskt konsthantverk i form av vävning eller hur vattendroppar träffar röda löv under ett höstregn.

Handlingen var för mig bitvis helt oförutsägbar. Till stora delar är det en komedi, en sorts förväxlingskomedi kan man säga. Framförallt inledningsvis är de komiska inslagen dominerande.

Mitt i allt fick vi även sånger instoppade i form av en sorts musikvideor. Egentligen handlar det väl om det i film så vanligt förekommande montaget som ackompanjeras av nån känd låt. Fast här kändes det mer som regelrätta musikvideor och dessa musikaliska inslag förekom alltså inte bara en gång.

Efter hand blir filmen mer dramatisk och mer mystisk. Vad är det som händer och varför är de båda huvudpersonernas liv sammanlänkade?

Slutord: vacker, mystisk, rolig, dramatisk och kanske lite för snygg och aningen för lång.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Om visningen: Kaos på Skandia. När brorsan och jag anländer (för sent, efter jakt på kaffefix) står folk ute på Drottninggatan i två långa ringlande led. Dörrparet i mitten var stängt men efter att man börjat släppa in så öppnades även dessa dörrar. Då var frågan: skulle man gå förbi kön genom att gå in genom dessa dörrar? Well, det var inte jag som började är mitt försvar. Sue me and see you in court. 😉

Insläppet funkade ganska smidigt trots allt. Vi fick platser ganska snabbt och dessutom på de upphöjda raderna. Jag kände mig avslappnad trots att det tog ett tag innan filmen drog igång. Att få in de allra sista tog tid. Volontären som presenterade filmen var oerhört exalterad och körde (givetvis vid det här laget) en stand-up-rutin. Lite udda var att han dessutom genomförde en marknadsundersökning medelst handuppräckning. Frågorna var: Hur många har festivalkort? och För hur många är det här den första filmen man ser på festivalen? Kul tyckte jag och resten av publiken verkade vara med på noterna. Jag tyckte han var rolig. Han gjorde så gott han kunde och försökte få tiden att gå samtidigt som han var så glad och exalterad. Min bror tyckte han bara var jobbig, vilket även andra som var på visningen verkar ha tyckt. Och jag som normalt brukar vara den gnälliga!

Slutligen konstaterar jag att det var många japaner på visningen, precis som det brukar vara på festivalen (dvs filmer från Spanien lockar spanjorer, filmer från Iran lockar iranier osv).

 

Några bilder (och en gif) från filmen.

your-name-1

your-name-2

your-name

#MoF15: La casa del fin de los tiempos (2013)

Monsters of FilmLa casa del fin de los tiemposMonsters of Film-dagarna fortsätter! Filmerna som erbjuds via SF Anytime finns nämligen tillgängliga en helg till, fram till och med 8 november, så jag passar på att beta av några till. Jag noterar att de filmer som går att se via nätet kommer från olika länder. Själv har jag hittills sett brittisk, australiensisk, nyzeeländsk och tysk film. Nu var det dags för ett helt nytt filmland, nämligen Venezuela!

The House at the End of Time är i grunden en historia om ett spökhus. Ja, det hör man ju på filmtiteln som börjar med just The House… och hur många såna filmer om hemsökta hus finns det inte.

I just det här spökhuset bor Dulce (Ruddy Rodríguez) med sin man och två barn. Dulce upplever att konstiga saker händer i huset. Det är det vanliga: märkliga ljud, mystiska skepnader, röster. När filmen inleds är det värre än vanligt och Dulce vaknar upp efter att ha varit avsvimmad. Hon upptäcker att det otänkbara har hänt. Polisen anländer, Dulce grips och döms till ett långt fängelsestraff.

Nu spolar vi framåt 30 år i tiden. Dulce släpps från fängelset men ska, av nån anledning som jag inte riktigt förstod, bo i huset där allt ”det hemska” hände. Tror myndigheterna att hon ska ångra sig, be om förlåtelse och bli en bättre människa, eller hur tänker de? Nåväl, det dröjer i alla fall inte länge förrän konstiga saker börjar hända igen.

Ja, men det här var ju en ganska trevlig mysskräckis. Inledningen var mystisk och skapade en bra stämning. Spökhuset etableras direkt. Bl a har huset en ganska läskig källare, rena katakomberna.

En detalj jag noterade var att man använder dörrar på ett snyggt sätt. Det är nog ett ganska vanligt grepp i skräckisar, speciellt spökfilmer. Dörrar kan vara bra för att stänga saker ute, men kan också hindra protagonisten från att ta sig in i ett rum för att kanske hjälpa nån. Dessutom har vi handtag som kan röra på sig, knackningar som kan ljuda, och dörrspringor som man kan se saker igenom.

En sak som var lite synd var att man använde samma skådis både i scenerna för 30 år sen och de i nutid. I nutid har Ruddy Rodríguez ålderssminkats för att se ut som typ 75, och det var inget speciellt bra smink. Nu ska sägas att större delen av filmen ändå utspelas i dåtiden där vi får se vad som ledde fram till ”det hemska”.

Just detta att en film utspelas i två tidsperioder har vi just sett ganska ofta (både på film och i litteraturen). Jag tänker t ex på en film som Lone Star av John Sayles eller varför inte Stephen Kings It.

Som jag skrev så är det en, i alla till en början, klassisk historia om ett hemsökt hus. Efter hand så övergår kanske filmen till att vara mer av en thriller med övernaturlig inslag än en ren skräckis. Förutom det så får vi även avsnitt som gav mig lite vibbar av E.T. eller Stand by Me. Kids som leker, kärleksgnabbas, spelar baseboll och åker BMX.

En bit in i filmen dyker en präst upp. Han vill försöka hjälpa den gamla Dulce att hantera det som har hänt. Det leder till att han själv dras in i mysteriet och han börjar titta i gamla böcker och tidningsurklipp för att läsa på om husets historia. Japp, också det ett klassiskt skräckfilmsgrepp, och jag gillar det.

Jag kan inte låta bli att ge The House at the End of Time en trea. Det är svårt att undvika det när det handlar om religion, frimurare och seanser med blinda sierskor i rullstol. Det är absolut inget mästerverk men en sevärd liten mysteriefilm med Miss Venezuela 1985 i huvudrollen.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

Sierskan!

Sierskan!

#MoF15: German Angst (2015)

Monsters of FilmGerman AngstYtterligare en film från nätversionen av Monsters of Film avklarad! Den här gången blev det tysk skräck i form av antologifilmen German Angst. Tre kortfilmer som enligt filmens beskrivning på SF Anytime skulle återuppliva den tyska fantastiska filmen och få oss att minnas dess glansdagar på 1920-talet med titlar som Nosferatu, Das Cabinet des Dr. Caligari och Orlacs Hände. Jaha, då ska vi se om den levde upp till sin beskrivning…

 

Final Girl – Regi: Jörg Buttgereit
Jag fick tyvärr inte ihop vad den här filmen ville säga. Vi befinner oss i en lägenhet där en flicka vaknar upp i sin säng, plockar upp sitt marsvin och berättar att den har fått amputera sitt ena ben. Sen äter hon flingor med mjölk till frukost för att sen klippa av testiklarna på en man som ligger fastspänd i sängen i ett sovrum. Hennes pappa? Jag skulle kalla filmen en konstskräckfilm. Fotot ledsnar jag på direkt. Man använder en sån där effekt som man kan köra med på Instagram där bara en del av bilden är i fokus och resten är suddigt. Vilken tysk angst är det man syftar på här? Flickan lyssnar på radio om en invandrare som mördat och styckat sin fru innan hon gör detsamma med sin pappa. Rädsla för invandrare? Rädsla för vad som pågår bakom gardinerna hos vanliga svenssons? Pedofili, incest? Nej, det blev mest konstnärligt och tråkig. Dessutom blundade jag två gånger då det visades saker jag inte behövde se.

betyg_helbetyg_tombetyg_tombetyg_tombetyg_tomsep

Make a Wish – Regi: Michal Kosakowski
Make a Wish inleds i alla fall i schyssta miljöer med övergivna fabrikslokaler med snygg graffiti. Ett dövstumt nykärt par springer runt och gosar i lokalerna. Mannen visar upp ett annorlunda smycke och berättar en gammal historia om när hans släkt dödades av nazister under andra världskriget. Smycket tillhörde en av döttrarna och hade magiska egenskaper. Plötsligt dyker fyra fullblodsgalningar och tillika tyska nationalister upp. Ja, en av dem är engelsman men hatar i alla fall polacker – och det unga paret har polska namn. Nu tar en lång sekvens med tortyr vid. Det blir hafs, slafs, trams, stoj, skrik, stök och bök och inte speciellt intressant. En tjej i nazigänget är skogstokig och vrålskrattar hela tiden. Vart ska detta leda? Ja, det är väl en sorts uppgörelse med nazistskulden som tyskar har levt med och kanske fortfarande lever med idag. Fast speciellt bra film blev det inte tyvärr. Inte min typ av film.

betyg_helbetyg_tombetyg_tombetyg_tombetyg_tomsep

Alraune – Regi: Andreas Marschall
Den sista filmen inleds mer lovande. Den handlar om en man som efter att hans tjej blivit sur och lämnat honom ger sig ut i Berlinnatten på jakt efter äventyr, lite som Tom Cruise i Eyes Wide Shut. Efter att ha följt efter en kvinna som lockat honom hamnar mannen utanför en lägenhet med en stor röd port. Han knackar på… och släpps in av en äldre man som erbjuder honom medlemskap i en klubb. Det enda mannen behöver göra är att kyssa honom och vara medveten om att medlemskapet inte går att avsluta. Done deal! Mannen kysser honom och kliver på. Ah, här har vi ändå nåt som jag fann lite roligt. Mystiska demoniska sekter är alltid intressant. Vad är det man tillber här då? Ja, det verkar vara nåt sorts (kvinnligt) naturväsen som kallas alruna. Ja, nu efter filmen så läser jag på om alrunan och ser att det helt enkelt är en potatisväxt vars rötter har ett mänskligt utseende plus att dess frukter anses vara ett afrodisiakum. Den sista filmen av de tre var den längsta och den bästa men ändå bara en tvåa.

betyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tombetyg_tomsep

Helhetsintrycket efter de tre filmerna är tyvärr inte speciellt bra så det slutliga betyget blir bara en stark etta. Nu finns det säkert andra som kanske uppskattar filmerna mer, jag vet inte. Hoppa t ex över till Filmitch för att kolla vad han tycker. Det kan hända att det dyker upp fler recensioner från Monsters of Film eftersom filmerna bra nog den här gången ligger kvar till 8 november hos SF Anytime.

betyg_helbetyg_tombetyg_tombetyg_tombetyg_tomsep

Pojken med guldbyxorna (2014)

Pojken med guldbyxornaPojken med guldbyxorna var en tv-serie som jag såg som barn och gillade. Jag tror det var blandningen av realism och magi som tilltalade mig. Jag minns den som väldigt spännande och att den slutade lite jobbigt. Det var den lilla killen med byxor som han plockade sedlar ur och hans pappa mot stora stygga skurkar som förr eller senare skulle få fatt i dem. Jag minns att det fanns ett allvar, ett överhängande hot, att pojken Mats och hans pappa faktiskt skulle kunna råka illa ut. Nu har alltså Ella Lemhagen gjort uppdaterad film av historien som från början bygger på Max Lundgrens bok med samma namn från 1967. Jag har faktiskt inte sett en enda film av Ella Lemhagen så det här var premiär för mig. Lemhagens filmer har inte lockat mig speciellt och enda anledningen till att jag såg Pojken med guldbyxorna var att jag var nyfiken på den pga av tv-serien.

Jaha. Vad ska jag säga om det här då? Jag säger att det är en harmlös svensk familjefilm. Det fanns en viss nostalgi från tv-serien med den tunnades ut allt eftersom. Jag tyckte inledningen inte hade tillräckligt med uppbyggnad. Plötsligt var byxorna bara där. Det förekom några i mina ögon vädligt märkliga scener när Mats och hans kompis shoppar på varuhus, slösar pengar på leksaker, godis, tv-spel, limousiner och partar. Det kändes helt udda och som en annan film.

Sen kan jag inte låta bli att tycka att Mats och hans kompis förändras lite väl mycket åt ena eller andra hållet efter att de hittat byxorna. Pre-byxor är de snälla och hänsynsfulla. När de väl insett vad det är för byxor blir de rent elaka och utnyttjar hemlösa på ett ganska förnedrande sätt för att sköta deras ”efter skolan”-jobb. En stund senare är de jättesnälla igen och hjälper en viss hemlös vid namn Zeke. Jag vet inte, jag tyckte det svängde lite snabbt här, men å andra sidan har jag aldrig haft ett par guldbyxor själv.

När jag såg originalet som barn tänkte jag aldrig på att den skulle ha varit politisk men det måste den ju garanterat ha varit. En svensk tv-serie för barn på 70-talet där en pojke hittar pengar i byxor som han skänker till välgörande ändamål… I 2014 års tappning körde man igenom det spåret ganska snabbt (det är ju inte riktigt samma tid nu) varefter filmen övergick till att bli en äventyrsthriller med biljakter och schablonskurkar.

En lustig detalj är att handlingen och miljöerna under filmens avslutning är som hämtade ur slutet i Terminator 2! Istället för T-1000 har vi den elaka företagsledaren (spelad av dansken Kurt Ravn) och Arnolds snälla Terminator spelas här av guldbyxorna själva skulle man kunna säga.

betyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tombetyg_tomsep

Filmdagar smallPojken med guldbyxorna hade biopremiär igår fredag. Jag såg den under Malmö Filmdagar och av filmspanarna så tror jag att det var jag, Fiffi, Carl och Johan som såg den. När recensioner dyker upp så lägger jag till länkar här nedan.

Fiffis filmtajm

Filmspanar-tema: Överdrifter – The Mask

PotatismosÖverdrifter. ÖVERDRIFTER! Oj, nu tog jag kanske i lite men Filmspanartemat den här månaden är nämligen överdrifter. Temat den här gången kom vi fram till på litet annorlunda sätt. De filmspanare som inte är lokaliserade i närheten av Stockholm fick nämligen komma med förslag på teman. Nu skulle de egentligen ha tagit fram ett och endast ett tema men så är det där med att komma överens. Så på den förra träffen i Stockholm hade vi en liten lista på sju åtta förslag och en omröstning fick avgöra.

Vann gjorde alltså Överdrifter, och det var faktiskt även det förslag jag själv röstade. Just då lät det som ett bra tema. När jag väl skulle välja film och inriktning undrade jag lite hur jag hade tänkt. Fast visst hade jag en film i åtanke redan från början… jag skulle se Marco Ferreris Brakfesten (La grande bouffe), en film som jag sett hela eller delar av som liten och blivit fascinerad av. Den handlar om fyra livströtta gubbar som åker till en lyxvilla för att äta ihjäl sig (bokstavligen). Jag började också titta på filmen men fann den trist och lite jobbig med tal på franska och italienska men det var bara textat på engelska när det pratades franska. Hmmm. Jag får lov att erkänna att jag gav upp. Jag bytte film. Det blev istället något lättsammare…

****

The MaskThe Mask (1994)

Jim Carrey kan vara vår tids mest over the top-skådis. Eller? Kanske i konkurrens med en skrikande Al Pacino eller en besk Jack Nicholson. I The Mask spelar Carrey den för snälle bankkontorsråttan Stanley Ipkiss (bara det namnet…). Stanley får inget gjort på tjej- eller jobbfronten. När han ska bjuda en tjej på konsert slutar det att han ger bort sin biljett till tjejens tjejkompis. Men så dyker bombnedslaget Tina upp på kontoret och väljer av nån märklig (nähä!) anledning ut Stanley för att få hjälp. Lite senare träffar Stanley på Tina utanför en nattklubb och blir återigen förnedrad och bortgjord. Något behöver uppenbarligen hända. Och det gör det. Stanley hittar en mask som flyter i vattnet under en bro (en bro där Stanleys bil packat ihop). Något med masken lockar och han tar den med sig hem. När han placerar masken framför ansiktet så förvandlas han till ”alteregosuperhjälten” The Mask, en sorts allsmäktig gestaltning av Stanleys innersta drömmar. När Stanley är The Mask kan han göra vad han vill och med vem han vill.

Som The Mask går han på nattklubben igen där Tina är sångerska. På nattklubben finns också slemmige gangstern Dorian som vill ta över som maffiakung i Edge City. Japp, Edge City så heter stan där det hela utspelar sig. The Mask sätter dock käppar i hjulet för Dorian och en stor belöning utfästs för den som kan fånga den grönansiktade The Mask. Givetvis söker även polisen efter The Mask.

Så. I filmen bjuds vi alltså på överdrifter både i form av Carreys vanliga överspel nrä han är Stanley men också på serietidningsliknande sekvenser när han är The Mask. Inledningsvis har jag riktigt roligt. Jag är en av de som gillar Jim Carrey. Jag gillar även Jack Black. Men jag gillar inte en komiker som Roberto Benigni. Jag tål inte karln. Jag blir trött bara jag ser honom. Så är det väl med den här typen av utstuderade skådisar (eller författare, musiker, konstnärer…). Om man gillar det, så gillar man det. Om inte så hatar man det.

Om det är nåt annat som är överdrivet i filmen så är det… det mesta. Skurkarna är serietidningsaktigt slemmiga, Cameron är en tiopoängare, poliserna är töntiga, musiken är bombastisk. Det kanske inte är så konstigt eftersom, lärde jag mig precis, filmen bygger på en Dark Horse Comics serie The Mask.

Apropå skurkarna. Slemmigare skurkar var det länge sen man såg i alla fall när det gäller frisyrerna. Backslick fast med kall hjässa och så en hästsvans på det eller hockeyfrillornas hockeyfrilla.

Fantasin i filmen är ganska skön och Carrey passar ju som handen i handsken i rollen. Scenerna med The Mask är filmens bästa men samtidigt kanske det kan bli lite för mycket av det goda. När The Mask är på nattklubben gör han ett långt musikalnummer med jobbig swing (åh, jag ogillar verkligen den musikstilen).

Ganska länge ligger filmen på en trea men efterhand tycker jag man kanske får slut på idéer. Det handlar mest om att Stanley ska sätta på sig masken och börja härja. Nu är det faktiskt några andra som testar masken och vi bjuds på ganska skön humor när Stanleys hund förvandlas till den hund han vill vara. Apropå hunden. Det var en väldresserad jycke måste man säga. Det förekommer en hel del scener där han får briljera.

The Mask är en ostig 90-talsrulle och gillar man Carrey är den ett måste.

Betyg halv

Nu vill ni väl kolla in vilka överdrifter de andra filmspanarna har att komma med. Eftersom jag för närvarande är i Alperna och åker skidor så kommer länkarna att dyka upp här lite senare än vanligt. Men ni kan ju alltid hitta alla länkar hos någon av de andra spanarna. Kolla in hos Fiffi t ex.

Uppdatering: Och här kommer alla länkar. 🙂

Except Fear
Flmr
Fripps filmrevyer
Har du inte sett den? (podcast)
Filmparadiset
Rörliga bilder och tryckta ord
Fiffis filmtajm

The Happening (2008)

"I'm so sorry. We didn't mean it."

”I’m so sorry. We didn’t mean it.”

Ibland går allt fel. The Happening är ett sånt exempel. M. Night Shamalamadingdong har kokat ihop en skrattretande historia om en natur som slår tillbaka mot människan. Inledning är ändå hyfsad och det finns vissa skrämmande scener (t ex en som involverar fallande arbetare på en byggarbetsplats). Efter ett tag urartar dock allt. Marky Mark pratar på fullt allvar med en plastplanta och ber om ursäkt å människans räkning. Zooey Deschanel är felcastad. IMDb tycker detta är science fiction. Det är det inte. Efter The Happening bjöd M. Night på The Last Airbender och After Earth. Ibland går allt fel fler gånger…

betyg_hel betyg_tom betyg_tom betyg_tom betyg_tom

SFF13: Only Lovers Left Alive

sff_logoLoversTitel: Only Lovers Left Alive
Regi: Jim Jarmusch
År: 2013
IMDb
| Filmtipset

Jim Jarmusch är väl något av en kultregissör med ett koppel filmer bakom sig. Han har hållit på ett tag. Redan 1980 kom Permanent Vacation, som jag inte sett. Däremot har jag sett en så där åtta, nio andra av hans filmer. Min favorit är nog svartvita Dead Man med Johnny Depp som döende (indian?). Nu var det dags för Only Lovers Left Alive, en film jag inte visste nånting om. Henke hade tipsat om att den visades på festivalen och med Jarmusch som regissör och Tilda Swinton i en av rollerna så lockade den. Just det, Loke är med också.

Det som gjorde mig aningen skeptisk var att det var en vampyrfilm. Jag har egentligen inget emot vampyrfilmer, även om ämnet kanske börjar kännas lite uttjatat vid det här laget. Det jag var lite orolig över var att det skulle vara en lågbudgetfilm med vampyrer som bara kändes som ett filosofiskt studentspex där skådisarna sitter i ett rum och pratar om det som man inte kan visa pga av att det skulle bli för dyrt. Jag kommer t ex osökt att tänka på ”sf-filmen” Alphaville som led av detta problem och därför var urtråkig.

Under filmens inledning så kanske en aning av min oro sitter kvar. Jag vet inte riktigt vilken riktning filmen tar. Det är i alla fall inte en vanlig vampyrfilm. Vi träffar bara två vampyrer rakt upp och ner. Adam (Tom ”Loke” Hiddleston) bor i Detroit och hans älskade Eve (Tilda Swinton) i Tanger. Adam är trött på livet, det långa livet bland zombier (det är så han kallar de dödliga människorna). Adam låter beställa en specialgjord pistolkula gjord av trä för att få slut på eländet. När Eve inser att Adam är deprimerad (de pratar med varandra via bildtelefon aka mobil) tar hon dock nattflyget över från Tanger och de två möts igen. För övrigt verkar de ha gift sig tre gånger genom åren. Efter ett tag ensamma tillsammans får de besök av Eves syster Ava (Mia Wasikowska) som är ett jobbigt yrväder som ställer till det. Adam är fortfarande irriterad över deras senaste möte… för 87 år sen i Paris.

Mmm, jag gillade filmen mer och mer. Den blev bättre, och bättre, och bättre. En mycket trevlig känsla.

Tilda

Skål

Adam är musiker och han har gjort musik genom århundradena. I Detroit komponerar han vad jag skulle kalla ambient gothmetal (?). Oavsett vad man kallar den så är det genomgående riktigt bra musik. Detta lyfter filmen ett par snäpp. Nåt annat som lyfter filmen är att både Hiddleston och Swinton är magnifika i sina roller – och hur snygga och coola är de inte?! Loke är en svarthårig gothare och Swinton är en blonderad Tilda med sin udda skönhet. Bakom dina solglasögon.

Filmen försöker inte förklara det här med vampyrmyten. Det kommer liksom bara av sig själv. Det var ganska skönt att slippa det måste jag säga. Det behövdes inte. Vampyrer tål inte solsken, måste dricka blod och det är bra om de blir inbjudna om de ska besöka någons hem. Här hade de också handskar på sig när de är ute bland vanligt folk. För att få ta av sig dem måste de fråga nån av lov. Well, där lärde jag mig nåt nytt eller så hade filmmakarna hittat på nåt eget.

Filmens titel är klockren. Bara älskande lever kvar. I slutet av filmen hamnar Adam och Eve i ett prekärt läge. De har nästan slut på blod och situationen är desperat. Tidigare i filmen förstår vi att åtminstone Adam och Eve – Ava lever inte efter samma regler – är vampyrer som får blod utan att ta död på vanliga människor. De har kontakter på sjukhus som de går igenom. Nu har de slut på alternativ men när tillfället plötslig yppar sig känns filmtiteln logisk med tanke på de offer som väljs av Adam och Eve.

4-/5

Om visningen: På den här visningen på… ja, ni gissar rätt… Park så anslöt Henke, Fiffi och Henkes kompis Vanessa. Eftersom det är både kul och stressigt på jobbet just nu (lagom till festivalen) så hann jag inte med nån Vapiano-middag innan utan dök upp lagom till visningen. Jag kan inte minnas att det hände nåt utöver det vanliga. Efter filmen var alla överens om att det var en bra och trevlig överraskning. Vi gillade filmen, vilket kanske inte var väntat då bl a Twitter antytt nåt annat. Trevligt med en positiv överraskning. Dessutom fick vi av Vanessa höra en rolig historia om hur hon och hennes kompis skulle gå på bio. Båda, och speciellt Vanessa som jag förstod det, avskyr skräckfilmer. Vilken film valde de att se? Jo, ”thrillern” Sinister. Förra årets rysarupplevelse nummer ett. LOL.

****

Kolla nu in vad Henke och Fiffi tyckte. När recensionerna finns på plats så går det att klicka på deras namn. Hade filmen bett eller sög den?

Das Testament des Dr Mabuse

Dr MabusedecadesTitel: Das Testament des Dr Mabuse
Regi: Fritz Lang
År: 1933
IMDb
| Filmtipset

Det är fredag igen och det betyder decennietema med Movies-Noir och Henke. Den här gången fuskar jag dock och postar en gammal recension av filmen i fråga. Det handlar om Fritz Langs Doktor Mabuses testamente, en film jag såg på Cinemateket i Stockholm för tio år sen. Några år efter det såg jag även Langs första film om doktor Mabuse, Dr. Mabuse, der Spieler, även den här gången på Cinemateket men med livemusik (yay!) eftersom det var en stumfilm. Förutom att vara en stum film var det dessutom en bättre film än uppföljaren. Dr. Mabuse, der Spieler rekommenderas starkt om ni inte sett den.

En galen doktor, Mabuse, på ett sinnessjukhus skriver som besatt ner detaljerade planer för mängder av kriminella handlingar som ska leda till maktövertagande. En kriminell organisation styrd av en hemlig ledare bakom ett draperi utför just dessa brott. Hur hänger detta ihop? Vi får följa en poliskommissarie under hans utredning, liksom en ung man som vill hoppa av från sin kriminella bana. Det här var Fritz Langs (Metropolis) sista film innan han lämnade Tyskland för USA. Det är en sevärd kriminalfilm med en skön poliskommissarie, och lite lustiga skräckeffekter där Mabuses själ spökar för doktorn som behandlar honom. Tyvärr var det rätt så dålig kvalitet på filmen, förutom en 20 minuter i mitten som måste ha restaurerats. Filmen är inte alls lika bra som Metropolis, men det här var en helt annorlunda film. Det är en vanlig kriminalthriller som var lite seg emellanåt. Inget att bli upphetsad över.

3-/5

Vad tyckte Henke och M-Noir? Vill de testamentera sin kopia av filmen till nån när och kär eller hamnar den på soptippen?

Fripps filmrevyer
Movies – Noir

%d bloggare gillar detta: