Bande à part (1964)

decadesDen franska nya vågen är inte min typ av våg. Att det är så konstaterade jag för ganska länge sen. För några år sen hade nämligen SVT ett tema där de körde ett gäng nya vågen-filmer. Det var Godard, Truffaut, Resnais och så Agnès Varda och hennes Cléo de 5 à 7. Den enda film som jag riktigt uppskattade av de tio filmer jag såg var just Cléo de 5 à 7 och den fick ”bara” en stark trea. Varför babblar jag om det här? Jag borde väl veta bättre än att titta på en nouvelle vague-film? Ja, kanske det, men nu är det så att när decenniekompisarna Christian och Henke kallar, ja, då ställer jag givetvis upp. Dessutom var det ganska länge sen SVT körde det där temat så jag kanske hade mognat. Så tänkte jag.

Filmen vi skulle se var Bande à part. Det kanske ringer en klocka när ni hör titeln? Det kan bero på att en viss Quentin Tarantino lät sig inspireras av filmen när han på tidigt 90-tal grundade och framförallt namngav sitt filmbolag A Band Apart.

Filmen börjar och jag känner direkt en oro. Förtexterna bjuder på jobbig snabbklippning och jobbig snabbjazz. Här ska det lekas har regissör Godard tänkt, tänker jag.

Jag drar handlingen i korta drag. Två män, Franz (Claude Brasseur) och Arthur (Sami Frey) går och läser engelska på en vuxenskola och träffar där Odile (Anna Karina). Av nån anledning nämner Odile att hon bor hemma hos en faster (var det väl?) och att det där finns en stor hög med pengar i ett skåp. De tre planerar att stjäla pengarna.

Till en början var jag mest förvirrad. Varför går de här två vuxna männen i skolan? Men det var väl typ komvux antar jag. De verkar inte vara helt engagerade i undervisningen. Apropå den där lektionen så var det en värdelös scen också. Den kommer tidigt i filmen, då när man liksom vill komma in i filmen, förstå vad den går ut på. Då får man en lång scen där en lärarinna börjar predika om att man inte ska lära sig vardagsengelska. Nej, man ska lära sig läsa Shakespeare. Hon börjar läsa en pjäs av Shakespeare och direktöversätter till franska. Det pågår många långa minuter. Urtråkigt och inte en speciellt bra lektion eftersom det bara är läraren som har texten. Det fanns förmodligen någon filosofisk poäng att hämta här.

Jag tittar nu på mina anteckningar från när jag såg filmen. Det står att männen är som pojkar och kvinnan är som en flicka. Allt är en fånig lek. När Franz och Arthur väntar i närheten av huset där pengarna finns på att Odile ska komma tillbaka efter att ha kollat läget så funderar jag på vad de håller på med. De kör runt med sin bil på en lerig gårdsplan och leker rally. De springer runt, slåss och fånar sig i största allmänhet. Verkligen bra och anonyma tjuvar.

Eller ska de egentligen vara skolpojkar, typ 18-19 år, men spelas av 30-åringar? Nåt skaver här.

Filmen är aldrig bra. Det finns tendenser till nåt bra men det slarvas bort. När Franz och Odile är ensamma så har de en dialog och ett spel som faktiskt verkar vara på riktigt. Men det får vi uppleva bara några korta stunder mot slutet av filmen.

Jag gillade inte heller berättarrösten som droppade den ena kvasifilosofiska sanningen efter den andra.

Om jag tänker efter riktigt noga så fanns det fyra saker jag gillade:

Odile (Anna Karina) är ute och cyklar i början av filmen

Anna cyklar

Våra vänner försöker vara tysta i en minut på ett kafé (det blev 35 sekunder)

Tystnad

Våra vänner dansar på samma kafé i en märklig scen

Dans

Odile och Arthur passerar en butik med en skylt där det står NOUVELLE VAGUE. Meta!

Nouvelle vague

I övrigt var det inte min typ av film. Jag märker också att jag är betydligt hårdare i min betygsättning nu. Om den här filmen hade ingått i SVT:s tema så hade den fått en tvåa då.

betyg_hel betyg_tom betyg_tom betyg_tom betyg_tom

Vad tycker mina decenniespanarkompisar? Vågar de ge sig hän eller agerar de vågbrytare som jag?

Fripps filmrevyer
Movies – Noir

Alphaville, une étrange aventure de Lemmy Caution

Titel: Alphaville, une étrange aventure de Lemmy Caution
Regi: Jean-Luc Godard
År: 1965
IMDb
| Filmtipset

Då har vi (äntligen) nått fram till den sista nouvelle vague-filmen för nu. Vi avslutar med Jean-Luc Godards sf-rulle Alphaville som jag hade en del förväntningar på men inte oväntat blev det en besvikelse.

Jean-Luc Godard är något av ett mysterium för mig. Eller nej, för mig är han inget mysterium (och inte för Ingmar Bergman heller). Jag tycker han är en tråkig regissör som gör dialogtunga filmer om ingenting. Det som är ett mysterium är att det är så många andra som verkar gilla hans filmer. Jag tror det har med den Franska Nya Vågen att göra. Han var med, tillsammans med Truffaut och andra, och ändrade hur film såg ut och därför betraktas han som ett helgon. Nu har jag sett Godards sci-fi/noir-rulle där agenten Lemmy Caution kommer till den datorstyrda och känslolösa staden Alphaville för att döda vetenskapsmannen som skapat superdatorn Alpha 60.

Mmm, handlingen lät helt ok i den här filmen, och inledningsvis var den hyfsad. Eddie Constantine är cool i sin roll som agenten Lemmy Caution. Filmen känns dock inte som en sci-fi-film. Det är alldeles för slarvigt gjort helt enkelt. För det första, att ha en dator som pratar med en robotröst som låter som nån som försöker med partytricket att prata och rapa samtidigt går bort. (Det var tydligen nån som istället för stämband hade en sån där pratgadget som man håller mot halsen när man ska prata. Men det lät som om han pratrapade.) För det andra, så är det, som jag sa, helt enkelt slarvigt gjort. Inget egentligt arbete har lagts ner för att få till futuristiska miljöerna, vilket gör att filmen känns blek.

Nu är nog inte Godards huvudsyfte med filmen att göra en enkel sci-fi-film, utan att använda genren sci-fi för att säga nåt klokt om dagens samhälle (vilket ofta är syftet med bra sci-fi-filmer). Eller nåt. Tyvärr går det för mig helt bort vad det är han försöker säga. Det blir mumbojumo om kärlek och känslor (eller nåt). I alla fall är det ett steg för högt upp på den filosofiska skalan för att han ska säga nåt till mig, eller få mig att fundera. Nej, det kan inte bli godkänt trots att danskfödda Anna Karina (som jag gillade i Godards Tokstollen) lyser upp filmen. Och varför den tyska synthgruppen valde det namn de valde förblir ett mysterium. Visst, det låter coolt, men det är inte nån speciellt cool film.

2/5 

PS. Recensioner av de nouvelle vague-filmer jag hittills har sett hittas här. Det kan kanske vara intressant att nämna att den bästa av de jag har sett är Cléo de 5 à 7 av Agnès Varda.

La sirène du Mississipi

Titel: La sirène du Mississipi (Sirenen från Mississippi, Mississippi Mermaid)

Regi: François Truffaut
År: 1969

Då återstår en film vardera för Truffaut och Godard. Nu vet jag inte riktigt om Sirenen från Mississippi räknas som en nouvelle vague-film men den är i alla fall från 60-talet, Truffaut är regissör och Belmondo är med, så det är säkert close enough för regeringsjobb. Recensionen skrevs i mars 2004. Observera att originaltiteln mycket riktigt stavar Mississippi med ett p. Och i morgondagens recension av en Godard-film (tänk tysk synthpop) så sätter vi p för denna lilla nouvelle vague-genomgång.

Louis (Jean-Paul Belmondo) är tobaksodlare på ön Réunion i Indiska Oceanen. Han har via tidningsannonser och brev fått kontakt med en kvinna, Julie, och de har bestämt sig för att gifta sig. När hon (Catherine Deneuve) kommer med båten från Frankrike ser hon helt annorlunda ut jämfört med fotot som hon skickat. Julie påstår dock att hon skickat ett foto på sin syster. Nåväl, de tu gifter sig och är ganska lyckliga tills Julie försvinner med alla Louis pengar.

Nja, jag vet inte riktigt, men Truffaut har hittills inte imponerat på mig och det gör han inte här heller. I filmen medverkar två stora stjärnor (Belmondo och Deneuve) som det var kul att se. Deneuve påminner lite grann om våra dagars Nicole Kidman, en sval rödblond skönhet. Filmen utvecklar sig till ett sorts Bonnie och Clyde-drama som är tillräckligt intressant för att jag vill titta vidare. Det finns en del oväntade vändningar och händelser som lyfter den annars ganska torftiga filmen.

3-/5

PS. I efterhand har jag förstått att det här är Truffauts hyllning till Alfred Hitchcock (som han ju även skrev en bok om). Mm, ja, det gör väl varken filmen bättre eller sämre.

Pierrot le fou

Titel: Pierrot le fou (Tokstollen)

Regi: Jean-Luc Godard
År: 1965

Blogger har haft en katastrofvecka. Inlägg och kommentarer som gjordes efter onsdag 11 maj har raderats. Blogger har sagt att allt ska återställas men än så länge har mitt försvunna inlägg inte återbördats. Nu har jag ägnat en stund åt att försöka hitta det gäckande inlägget. Till slut, helt utan Bloggers hjälp, I struck gold. Genom att använda Googles cachade version av min blogg hittade jag min recension av Godards Tokstollen…

…så nu fortsätter vi (återigen) att rida på vågen av Godard- och Truffaut-filmer. Nu är det Jean-Luc Godards tur. Den här gången blir det faktiskt inte en ren sågning. Jag tror nog det beror på filmens roadmovie-känsla. En känsla jag ofta brukar gilla. Recensionen skrevs i maj 2006 precis efter att jag sett À bout de souffle.

Efter Till sista andetaget var det dags för en ny film av Godard. Denna gång Tokstollen där Jean-Paul Belmondo, återigen, spelar huvudrollen som Ferdinand, en utråkad parisbo som plötsligt lämnar sin familj för att leva ett friare liv på rymmen med Marianne, en femme fatale spelad av danskfödda Anna Karina.

En film av Godard kräver ganska mycket av sin publik. Tokstollen har ett berättande som inte är speciellt linjärt. Bilder, repliker, scener blandas ihop till en helhet som inte är helt lätt att greppa. Själv förstår jag aldrig riktigt vad som händer eller varför. Ändå gillar jag bitvis känslan som filmen ger — det är nog den där road movie-känslan jag gillar. Belmondo gillar jag bra mycket bättre i den här filmen än i Till sista andetaget. Anna Karina var en helt ny och trevlig bekantskap. Hon hade en skön närvaro.

Ferdinand bryter i filmen upp från sitt tidigare liv för att leva ett sorts hippie-liv med Marianne. Det går bra till en början då allt känns nytt och fräscht och man inte har hunnit störa sig på varandra. Sen blir problemet med att man inte har pengar allt tydligare; Ferdinand vill endast köpa litteratur för pengarna medan Marianne vill ha musik. Det som till en början var ett roligt äventyr för Marianne blir till slut enahanda och ganska tråkigt när Ferdinand blir allt mer vrickad.

Mot slutet utvecklar sig filmen till en sorts thriller när Mariannes kriminella förflutna gör sig påmint (eller så var det planen från början?). Mot slutet dyker det också upp en helt fantastiskt scen när en man berättar för Ferdinand om hur en viss melodi påverkar honom och hans kontakt med kvinnor. Kul var också (genom sitt upprepande) att Marianne i filmen hela tiden kallar Ferdinand för Pierrot och Ferdinand jämt påpekar, liksom i förbifarten, att han heter Ferdinand. Mmm, jag kan inte säga att riktigt förstår vad Godard vill säga, men jag gillade vissa scener och känslan i filmen och betyget blir en helt vanlig trea.

3/5

PS. Fortfarande saknas de kommentarer som försvann i och med Bloggers ihopklappning. Blogger lovar dock att de ska återställas. Vi får väl se.

Jules et Jim

Titel: Jules et Jim (Jules och Jim)

Regi: François Truffaut
År: 1962

Då är det dags för nästa nouvelle vague-film och den här gången är det Truffauts tur igen (att bli sågad). Med De 400 slagen hade Truffaut inte imponerat direkt och det blev inte bättre med Jules och Jim.  Tydligen lyckades inte filmen göra nåt vidare intryck på mig. Alls. Så det blev bara ett kort omdöme som skrevs i mars 2004.

Min andra Truffaut-film, som också den är omtalad, handlar om vännerna Jules och Jim som träffar Catherine (Jeanne Moreau). Det hela utvecklas till en ganska invecklad kärlekstriangel. Nja, jag har svårt att se storheten med Truffaut. Jag tyckte den här filmen faktiskt var tråkig, ganska obegriplig och intetsägande. Kände inte med nån av karaktärerna. Hade inget intresse av att se vad som hände. Rollfigurerna i filmen betedde sig märkligt mest hela tiden vilket gjorde att jag inte blev nyfiken istället för tvärtom. Slutet är ganska överraskande, men min reaktion blev liksom ”Jaha, var det så det slutade. Nåja, skönt att filmen är slut i alla fall”. Fjantigt och töntigt mest, tyckte jag. Måste ha missat nåt väsentligt, men det kan jag inte göra nåt åt. 

2/5

Le mépris

Titel: Le mépris (Föraktet)
Regi: Jean-Luc Godard
År: 1963
Efter den ganska trevliga utvikelsen om Brutt återgår vi nu till nouvelle vague och den här gången är det dags för en Godard-film igen. Föraktet såg jag i juli 2006 som en del av ett Godard-tema som SVT körde då.
Jag har till slut sett ytterligare en av de Godard-filmer som SVT nyligen visat. Filmen handlar om Paul (Michel Piccoli), en manusförfattare som får i uppdrag att skriva manus till en filmatisering av Homeros Odyssén. Filmen produceras av en kaxig amerikan spelad av en utmärkt Jack Palance; rollfiguren känns som Godards representation av det mesta som i Godards ögon är dåligt med Hollywood. Odyssén-filmen ska regisseras av Fritz Lang som här faktiskt gör en skön roll som sig själv. Pauls fru Camille (Brigitte Bardot!) uppvaktas givetvis av amerikanen, och då Paul till synes inte verkar bry sig blir Camille irriterad och det hela leder till en spricka mellan Paul och Camille.
Franska filmer har en förmåga att ibland bli väldigt snackiga. Istället för att låta en handling göra jobbet så låter regissören ofta karaktärerna snacka i oändlighet om olika ämnen, dilemman eller problem. Det känns pretentiöst (i ordets negativa betydelse) och blir väldigt tråkigt. Det som en sån film ger mig får jag hellre från artikeltexter eller debattprogram på tv. En film ska vara så mycket mer tycker jag.

Föraktet är i mångt och mycket en film med mycket snack och liten verkstad. Nyckelscenen är en lång scen i Paul och Camilles lägenhet där det snackas nåt enormt samtidigt som var och en av de båda ska ta ett bad. Själva scenen i sig är ganska imponerande då det inte är mycket klipp under lång tid, men samtalet ger mig inget då det liksom inte leder nån vart. Visst, så småningom kan man dra paralleller mellan handlingen i filmen och handlingen i Odyssén. Men det är sånt jag gör med hjärnan och inte hjärtat och då är det liksom ingen poäng. En annan sak jag störde mig på var att musiken bestod av ett enda stycke. Ett ganska vackert stycke. Problemet var att det upprepades om och om och om igen i varje scen. Musikinflation.

Bäst i filmen är Jack Palance, perfekt som Godards nidbild av dåligt filmskapande, och Fritz Lang som den sympatiske men luttrade regissören som försöker vara kompis med både pengahungriga producenter och stretande manusförfattare. Sen använder sig Godard ibland av en del lustiga grepp som delvis är bra. Det kan handla om annorlunda klippning eller att istället för att använda förtexter själv läsa upp vilka som är ansvariga för filmen (alltså skådespelare, filmfotograf, kompositör, etc). Godard har en skön fransk röst. Men som helhet är det långt ifrån godkänt. För tråkigt och intetsägande för min smak helt enkelt.
2/5

PS. Mmm, det är alltid intressant att se filmer av klassiska regissörer och försöka förstå deras storhet. Godards storhet går mig helt förbi.

De 400 slagen

Dags för François Truffauts första rulle. När jag såg den här i mars 2004 var jag inte alls på det klara med vad nouvelle vague var för något och jag hade nog inte sett nån film av Truffaut heller. Förväntningarna var aningen uppskruvade men som så ofta när man ska till att se uppmärksammade, hyllade gamla filmer så…

François Truffauts första långfilm, som tydligen ses som epokgörande när det gäller starten av den s.k. nya franska vågen, handlar om 14-årige Antoine som bor i Paris i en minimal lägenhet med sina föräldrar. Han bryr sig inte speciellt om plugget och hans föräldrar bryr sig inte speciellt om honom. Antoine är mer intresserad av att skolka, tjuvröka och springa på stan. Delvis ska filmen vara självbiografisk har jag förstått.

Jaha, jag hade ganska stora förväntningar på De 400 slagen eftersom jag har hört en hel del om den och den har högt betyg på IMDb (8.2). Förväntningarna uppfylldes inte. Fick ungefär samma känsla som när jag såg några klassiska Fellini-filmer för nåt år sen: ”Jaha, än sen då? Var det inte mer?”. Den var till en början ganska rolig, när den utspelades i skolan. Den drev en del med lärarna som framställdes som karikatyrer. Men bitvis var den faktiskt ganska seg i mitt tycke. Kändes som en film som tidens tand har tuggat på en del. Den var kanske annorlunda, rå och realistisk, på sin tid, men i våra dagar med Larry Clark & Co så är det inget speciellt. Om det var nåt jag gillade så var det faktiskt slutscenerna <spoiler>då Antoine rymmer från ungdomsanstalten och springer till stranden i en lång svepande tagning</spoiler>. Det var en godkänd film men inget som ger gåshud.

En rolig detalj som mina falkögon (i kombination med återspolningsfunktionen på videon) uppfattade var att Antoine och hans kompis vid ett tillfälle på väg ut från en biograf snor en affisch, och inte vilken affisch som helst. Det var en bild på syndiga Harriet Andersson från Ingmar Bergmans Sommaren med Monika.

3-/5

À bout de souffle

För några år sen kollade jag in några franska nya vågen-filmer (främst Godards och Truffauts) för att se om jag greppade vad som var så himla speciellt med dem. De kommande dagarna viger vi alltså åt Nouvelle vague som det ju heter i originalspråk. Först ut är Godards mest kända film (väl?). 

Då har jag sett min första film av nya vågen-regissören Jean-Luc Godard. Det blev hans kanske mest kända film, Till sista andetaget. Det handlar om smågangstern Michel (Jean-Paul Belmondo) som stjäl en bil i Nice, och sen tänker sig att åka med den till Paris för att få pengar för den och samtidigt fråga en ung amerikansk tjej, Patricia, om hon vill haka till Rom. Det går fel ganska snabbt då han skjuter en polis och sen får finna sig i att vara jagad av polisen.

Nu kanske det låter som om det här är en riktig thriller med spänning och polisjakter som huvudingredienser, men så är inte riktigt fallet. Största delen av handlingen består i att Michel snackar och gnabbas med Patricia, stjäl bilar samt ringer telefonsamtal i syfte att få tag på sina pengar. Däremellan hinner Patricia jobba lite som journalist för en tidning. Och allt detta i snygga parismiljöer till ganska cool jazzig musik. Är det bra då? Njae, jag tyckte filmen kändes ganska fånig bitvis. Michel kändes barnslig och inte cool (kan vara meningen, vad vet jag?). Och den epokgörande nya vågen-stilen har man ju sett göras bättre i andra och bättre filmer; filmer som i och för sig kom efteråt men det som avgör är i vilken ordning som jag har sett filmerna.

Jag gillade ändå början av filmen. Då kändes den lekfull och jag gillade vad jag såg. Det här gällde främst scenerna precis efter att Michel har stulit sin bil och åker med bilen på franska landsbygden på väg mot Paris. Michel snackar för sig själv, med oss eller kameran. Han hittar en pistol i handskfacket. Klippningen känns hetsig. Filmen vibrerar. Men när sen Michel anländer till Paris så behövs det nåt mer för att filmen ska fortsätta intressera mig. Och detta ”nåt mer” kommer inte. Miljöerna, kläderna och musiken, det mesta är riktigt skönt och dessutom gillade jag Jean Seberg som spelar Patricia.

Men jag tycker ändå det hela utmynnar i ett jaså. Filmen känns för spretig. Vissa scener är riktigt bra. Bl a när Jean-Pierre Melvilles rollfigur Parvulesco blir intervjuad av bl a Patricia. Här fanns plötsligt nåt som drog in mig i filmen igen. Svårt att säga vad, men känslan var plötsligt där. Tror det kan ha att göra med att jag egentligen inte gillade Belmondo riktigt – eller snararare: jag gillade inte riktigt hans rollfigur. En rollfigur som de flesta verkar betrakta som jordens coolaste. Nja, han kändes lite daterat cool enligt mig. Till sista andetaget är klart intressant, men betyget blir ändå inte mer än precis precis godkänt. En svag trea med andra ord. Ibland lätt och levande, ibland fånig och trög.

Nu så här en tid efter att jag har sett den så inser jag att filmen egentligen är ganska sorglig. Michel vill så gärna vara en cool gangster men är egentligen en ganska tragisk figur.

Ibland kom jag att tänka på en bra mycket bättre film, av John Cassavetes, som kom 1959, nämligen Shadows. Den rekommenderar jag. Den känns mer nya vågen än Till sista andetaget… eller ja, den har i alla fall en del av nya vågen-kännetecknena, och framför allt är den bättre.

betyg_hel betyg_hel betyg_hel betyg_tom betyg_tom

Hiroshima mon amour

Titel: Hiroshima mon amour (Hiroshima – min älskade)

Regi: Alain Resnais
År: 1959

En fransk skådespelerska (Emmanuelle Riva) har en 24-timmarsaffär med en japan (Eiji Okada) i Hiroshima. De första 15 minuterna i den här filmen är horribla. Det är pretentiöst dravel i dess värsta betydelse. Höguppläsning av svammelmonolog samtidigt som vi får se bilder av ett atombombsdrabbat Hiroshima. Bilder som i sig är snygga och gripande, men det hjälper inte — alls. Jag tappar fullständigt tron på filmen och befarar att hela filmen ska vara i den här stilen. Efter den första zombie-kvarten blir det lyckligtvis mer film av filmen.

Annars: skådisarna är snygga, båda två. Bilderna är stilrena. Nattbilderna av Hiroshima är fantastiska. Berättandet är klart intressant och filmen är enkelt flytande (efter den första kvarten). Lätt hoppar man mellan de två älskande i Hiroshima och skådespelerskans historia i Frankrike i slutet av kriget. Klippningen och hur det hela berättas känns fräsch och ibland jobbig. Mot slutet ballar det tyvärr ur lite igen. Filmen blir svamlig. De två skådisarna spelar som om de vore på en teaterscen med en publik som tittar. Vissa scener känns ändå briljanta på avstånd. Men i slutändan: nej.


2+/5

Cléo de 5 à 7

cleoJag gillar stämningen, kameraarbete, miljöerna i Cléo de 5 à 7. En ung framgångsrik sångerska har varit hos läkaren några dagar tidigare och väntar nu på ett besked. Själv tror hon att hon kommer bli allvarligt sjuk i cancer.

När vi träffar henne är hon hos en spåkvinna för att få reda på vad som kommer hända. Det går inget vidare där och hon blir ännu mer nervös.

Filmen består av långa tagningar i riktigt njutbara miljöer i Paris som sjuder av liv. Det åks bil och buss, människor passar förbi, dels främlingar och dels folk hon känner.

Det finns egentligen ingen handling i vanlig mening utan vi får helt enkelt följa Cléo när hon väntar ut tidpunkten för beskedet med att vandra, bila eller bussa runt i Paris. Regissör är Agnès Varda och jag kan bara konstatera att den bästa nouvelle vague-filmen jag har sett alltså är gjord av en kvinna. Nu ska väl sägas att jag inte är något fan av franska nya vågen så att vara bäst i den genren är ingen större merit. Men jag gillar ändå den här rullen. En mysig film som handlar om stämning mer än handling. Jag kan tänka mig att en del skulle beteckna filmen som seg — och ja, det är ett sätt att se den som.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

%d bloggare gillar detta: