The Handmaiden (2016)

Park Chan-wooks filmer har haft lite blandad framgång hos mig. Jag gillar hans hämndtrilogi där jag håller Oldboy som klart bäst (på gränsen till ett mästerverk), Sympathy for Mr. Vengeance som ganska dålig och Lady Vengeance däremellan.

Efter vampyrthrillern Thirst fick Park chansen i ”Hollywood” och gjorde sin första engelskspråkiga film i Stoker med bl a Mia Wasikowska och Nicole Kidman. Den föll totalt platt för mig hur snygg den nu än var.

Med tanke på vad jag tyckte om Stoker så kändes det rätt skönt att Park nu skulle vara tillbaka på hemmaplan i och med The Handmaiden. Fast det är ju inte riktigt en vanlig hemmaplan för Park (kanske inte en walk in the park då?). The Handmaiden bygger nämligen på romanen Fingersmith (av Sarah Waters) som utspelar sig under den viktorianska tiden Storbritannien.

Det Park har gjort är att han har förlagt handlingen till början av 1900-talet i det av Japan ockuperade Korea. Det kanske känns lite märkligt men liknande manöver har ju funkat tidigare för Kurosawa, t ex i Blodets tron.

Sook-he (Kim Tae-ri), en ung kvinna, tillika ficktjuv, får i uppdrag av en solochvårare att ta anställning som kammarjungfru hos den japanska ladyn (och blivande arvtagerskan?) Hideko (Kim Min-hee). Solochvårarens plan är att Sook-he på nåt sätt ska övertyga Hideko om att gifta sig med ”charmören”. Och då har vi bara skrapat på ytan av handlingen.

Ja, det här var en film som det till en början inte var helt lätt att hänga med i. Textningen var usel inledningsvis så jag fattade i princip noll. När jag äntligen lyckades aktivera rätt textalternativ på den tjänst jag använde så funkade det bättre.

The Handmaiden är en sexig film, rolig och sexig. Jag kom att dra paralleller till filmer som Single White Female och Persona. Sook-hes och Hidekos första scen i säng är smoking. Oj, sorry, det kanske var en spoiler, men de båda faller givetvis för varandra. En är erfaren och en är oerfaren. Fast vem som är vad är lite oklart. Det pågår mycket rollspel här.

En replik som stack ut: ”And please. Don’t ever again put my hand on your tiny joke of a cock”.

Vi har ett ganska klassiskt upplägg, i alla fall till synes. Det handlar om gaslighting men med den twisten att man börjar känna sympati med den man lurar. Ungefär som stockholmssyndromet fast tvärtom.

The Handmaiden är fascinerande, otroligt snygg, oförutsägbar och nervig. Och vad händer egentligen i den där källaren?!

Filmen går lite i cirklar. Vi får se samma scener igen fast ur en annan synvinkel. Nu vet vi plötsligt mer, får veta mer. Det var intressant till en början, men när vi kommer till en sån scen som sexscenen så kändes den plötsligt inte lika lockande. Nu blev det mer som en skräckis när man får se för mycket av monstret.

The Handmaiden är väldigt mycket: kostymdrama, twistfilm, heistfilm, mysteriefilm, erotisk thriller och en film med sadistisk tortyr (självklart, vi pratar ju Park Chan-wook).

Jag delar ut fyra metallkulor av fem möjliga.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

 

What Lies Beneath (2000)

Här kommer några korta tankar om skräckisen What Lies Beneath (Dolt under ytan) i form av en preblogg-text som skrevs i september 2005. Obs! Jag tyckte Harrison Ford var bra i The Force Awakens.

Harrison Ford och Michelle Pfeiffer spelar man och fru i denna Hitchcock-historia i modern tappning. Familjen har precis flyttat och Pfeiffer börjar se spöken i det nya huset och inbillar sig att grannfrun har blivit mördad.

Robert Zemeckis står bakom filmen och tidigare har han bl a har gjort Contact, en film som jag gillar skarpt. (Ja, jag gillar den t.o.m. så pass mycket att den hamnade på plats ett på min 1997-topplista.)

Länge tyckte jag detta var en fyra. Det är riktigt välgjort, spännande och smakfullt läskigt emellanåt. Pfeiffer överglänser vida den torre Ford (som aldrig varit nån favvo hos mig). Ford funkar dock i början när han inte gör så himla mycket. Mot slutet när han ska agera ut lite mer så träffar han inte alls rätt tycker jag. Jag tycker även filmen i sig blir lite förutsägbar och det hela mynnar ut i de vanliga twistarna som brukar förekomma i såna här thrillers. Synd på en så bra första timme och så bra skådespel från Pfeiffer. Men klart godkänt ska filmen givetvis ha.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Rum 213 (2017)

rum-213Rum 237, eller vänta, Rum 213 heter filmen, är nåt så ovanligt som en skräckis för barn. Dessutom är den svensk!

Det hela utspelar sig under en sån där härlig äventyrssommar som i Stand By Me, som för övrigt är 1986 års bästa film. Här är handlingen förlagd till ett svenskt kollo istället för amerikanska järnvägsspår. Inledningsvis är det dock inte så härligt för vår huvudperson Elvira (Wilma Lundgren). Samma dag som det ska bära av till kollot så visar det sig att bästa kompisen har blivit sjuk och inte kan hänga med. Vem ska hon nu dela rum med?! Den oförstående mamman kvittrar bara ”men du kommer träffa jättemånga nya kompisar!”. Jo, visst, säger du, ja.

Faktum är ändå att mamman ju har rätt. Elvira hamnar i samma rum som Meja (Ella Fogelström) och Bea (Elena Hovsepyan) och efter lite inledande nervositet från Elviras sida så är allt frid och fröjd. Fast frid och fröjd kanske är fel att säga. Efter att det blivit översvämning i deras rum tvingas de flytta till det mystiska rum 213 som stått tomt i 60 år.

Rykten går på kollot att det spökar i rummet och redan första natten börjar konstiga saker hända. Bea har mardrömmar, de hör märkliga ljud och saker försvinner oförklarligt. Tjejerna beslutar sig för att ta reda på vad som händer. Spåren leder till stuga i närheten av kollot där en äldre kvinna bor. Muahahaha…

Vad jag tycker filmen lyckas med är att få till den där känslan av äventyr och mysterium. Det är en klassisk spökhistoria där tjejerna leker detektiver för att ta reda på vad som händer. Jag drogs in i det där mysteriet vilket förvånade mig en aning. Under filmens gång kom jag att tänka på Maria Gripes roman/radioföljetong Tordyveln flyger i skymningen. Visst har filmen lite av samma känsla?

Själva skräckkänslan var faktiskt helt ok. Stämningsmusiken (eller frånvaron av den när det passade) och klippningen fungerar. Problemet, för mig, är ju att när det är på väg att bli läskigt så går man inte hela vägen ut. Men jag antar att det har att göra med just det faktum att det är en film som riktar sig till barn. Det vore ju dumt skrämma de små liven från vettet.

Om man bortser från själva spökhistorien är resten filmen gullig med fokus på vänskap, killproblem och intriger på kollot.

Jag tycker det är intressant och lite vågat att man satsar på en sån här film. Det är en ganska smal film får jag för mig. Den riktar sig specifikt till åldersspannet 8-14 år eller nåt sånt. Den känns inte riktigt som en sån där barnfilm där hela familjen går och ser den på bio, som den senaste Pixar-filmen. Kudos!

Jag tycker Rum 213 är en välgjord och, som sagt, gullig film som nog är alldeles lagom skrämmande för barn.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

bioRum 213 har premiär imorgon fredag och jag rekommenderar ett biobesök. Skräck ska för bästa effekt givetvis ses på bio! Det är sen gammalt.

Även Fiffis filmtajm har tyckt till om filmen.

Arrival (2016)

arrivalJag tror det var i somras som jag råkade klicka på en länk till en trailer för en film som hette Arrival. Det var tydligen en kommande science fiction-film i regi av ingen mindre än Denis Villeneuve och med Amy Adams i en av huvudrollerna. Jag tittade på en trailern endast en gång och visste direkt att det här var en film för mig. Efter det inleddes en lång väntan där det viktiga var att hålla sig borta från allt som hade med filmen att göra.

Vi spolar fram tiden (ehe) några månader till början av december och nu sitter jag alltså i en fullsatt Rigoletto-salong tillsammans med Fiffi och Joel. Efter kanske en halvtimme av filmen var jag totalt fast och satt på helspänn resten av visningen. Jackpott!

Det är ju som vanligt bäst att veta så lite om handlingen som möjligt, speciellt i en sån här typ av mysteriefilm fylld med hjärnföda, så jag ska väl inte nämna så mycket om den. Men i korta drag: Amy Adams spelar en språkprofessor som blir anlitad av amerikanska militären för att försöka prata med utomjordingar som parkerat sitt skepp på en äng i Montana.

Om ni fortsätter läsa så kan jag ändå inte lova att jag kommer kunna hålla mig borta från spoilers, och jag lägger nog till några bilder efter recensionen också (och bilder kan ju vara spoilers de med).

Denis Villeneuve är en av mina absoluta favoritregissörer, tillsammans med Jeff Nichols och Paul Thomas Anderson (om vi glömmer Inherent Vice). Filmer som Enemy, Prisoners och Sicario är guldkorn. Vad är det med hans filmer som tilltalar mig? Det är alltid svårt att förklara varför man gillar nåt. Vad är det som gör att det klickar? När jag ser Villeneuves filmer så är det bara så att jag sugs in. Det finns alltid en nerv som går att ta på. Det är oerhört välgjorda filmer. Det är filmer som tar sin publik på allvar. Det är filmfilmer. Det är ofta filmer för ens hjärna, och det kan vara nåt som vissa andra ser som ett litet problem, att filmerna kan kännas kalla, kliniska kanske. För mig är det inte så alls, men jag har hört den kritiken.

Arrival inleds med att vi får träffa Amy Adams och spendera lite tid med henne samtidigt som utomjordingarna anländer. Tolv mystiska skepp svävar några meter ovanför jordytan på tolv olika platser världen över. Adams blir kontaktad av militären, i form av Forest Whitaker. På väg till skeppet i Montana träffar hon även andra som ska jobba med att försöka kommunicera med de utomjordiska varelserna, bl a en forskare spelad Jeremy Renner.

Under den här inledningen så känner jag att det är en välgjord film och det är hyfsat spännande. Det finns en viss förväntan i luften men jag är inte helt inne i filmen. Det jag gillar är ändå hur sparsmakat det är så här i början. Vi som tittare vet lika mycket (eller lite) som Adams och vi får följa med på hennes resa samtidigt som hon gör den. Vi får se skeppet för första gången samtidigt som hon själv ser det. Vi får se varelserna för gången efter ganska så lång tid, och återigen samtidigt som Adams.

När blev jag totalt insugen i filmens värld? Jo, det var under en helt magisk sekvens när Adams och Renner flyger med helikopter in mot platsen där skeppet svävar. En lång tagning där vi liksom snurrar ett varv runt platsen. En vacker plats för övrigt. En grön äng omgiven av bergsliknande sluttningar och låga dimmoln som skeppet verkar dra till sig.

Det som gjorde att jag kapitulerat fullständigt var nog MUSIKEN. Den är helt otrolig, skriven av islänningen Jóhann Jóhannsson. Det är inte musik i form av en låt rakt upp och ner. Nej, det handlar mer om att skapa en ljudbild. Tillsammans med fotot och designen på rymdskeppet gav det mig en känsla av under, just under den scenen när de flyger in mot platsen där skeppet svävar. Just känslan av under var kanske det jag uppskattade mest med Arrival; att man lyckats skapa en film som inte återanvänder grepp från andra filmer utan istället känns unik på ett utomjordisk sätt.

Lyssna på låten som heter just Arrival på Spotify. Efter ungefär en minut så börjar de, ljuden som låter som, ja, som vad då? Kanske som en sorgsen men ändå nyfiken blåval. Magiskt.

Förutom att foto, musik, design (på skepp, varelser och deras skriftspråk) och skådespelarinsatser håller högsta klass så bjuds vi även på en film som får det att snurra runt i huvudet. Tankar om liv, död, språk, kommunikation, tid och världsfred. Det är bara att konstatera att detta är en filmfilm, en rejäl film, och jag delar ut det andra toppbetyget för året. Därmed har jag även bytt header på bloggen. Jag tackar Midnight Special för sin tid som header men nu har en ny 5/5-film alltså anlänt. Arrival.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

Fler tankar om Arrival.

Fiffis filmtajm
Fripps filmrevyer
Movies – Noir
Spel och Film

 

arrival1

arrival2

arrival3

arrival4

Omtitt: Suspiria (1977)

suspiriaDet var över tio år sen jag såg Dario Argentos Suspiria och här hittar ni min gamla recension. Nu har jag sett den igen eftersom Fripps filmrevyer-Henke gärna ville ha sällskap när han skulle se den för första gången – och det är klart att jag inte tackar nej till att se Suspiria igen. För mig är nämligen Suspiria Argentos bästa film i konkurrens med Profondo Rosso. I bägge filmerna står Goblin (de italienska progrockarna) för den härliga musiken. Jag tycker musiken är bättre i Profondo Rosso. I Suspiria blev det lite för mycket upprepning även om det förstås är bra. Däremot är miljöerna, tapeterna, ljussättningen, stämningen och FÄRGERNA helt galna i Suspiria vilket lyfter filmen ett snäpp. Men lika bra som vid förra titten tyckte jag inte Suspiria var. Kanske bristen på vettig handling blev mer av ett problem den här gången, hur snygg den än nu är. Jag får lov att sänka betyget till en trea.

Betyg 2005:

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Betyg 2016:

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Här hittar ni Henkes recension av Suspiria. Vad tyckte han? Gult eller t.o.m. rött kort? Eller kanske grönt kort?

Jag måste ju givetvis bjuda på några bilder från filmen också och de kommer här!

 

suspiria3

suspiria2

suspiria1

suspiria5

suspiria7

suspiria4

suspiria6

 

Avslutningsvis en smårolig jämförelse mellan två posters. Ingmar Bergmans skräckis Vargtimmen och Argentos visuella fest Suspiria. Två ganska så olika regissörer men här fanns det likheter.

suspiria-poster vargtimmen-poster

Steget efter (2005)

Steget efterHelt random skickar jag upp en gammal recension av en svensk Wallander-deckare med Rolf Lassgård. Jag noterar min rant om gnället om svensk films kvaliteter eller frånvaro av desamma. Texten skrevs i juli 2005. Rolf Lassgård är för övrigt den enda och rätta Wallander i mina ögon. Krister Henriksson känns inte tillräckligt dyster, vrång och gnällig.

Steget efter är en svensk polisdeckare med en tungsint kommissarie som utreder mord. Tjoho, här var nåt nytt! Eller inte. Hur som helst, det handlar om en filmatisering av Henning Mankells roman Steget efter. Regissör är dansken Birger Larsen som tydligen även gjort Mankells Den femte kvinnan för tv. I rollen som Wallander ser vi återigen Rolf Lassgård som denna gång tillsammans med sina kollegor får reda ut ett makabert fynd av tre döda ungdomar klädda i 1700-talskläder. Strax efter hittas Wallanders kollega Svedberg död i sin lägenhet. Är det självmord eller mord, och hänger det ihop med fyndet av de döda ungdomarna? Wallander upptäcker under utredningen att han inte kände till speciellt mycket om sin kollega sen 20 år.

Jag tycker folk i allmänhet klagar lite väl mycket på svensk film. Det är tydligen ett väldigt tacksamt gnällobjekt. Jag tror det bl a har att göra med att man helt enkelt ställer högre krav på filmer från det land man bor i främst när det gäller dialog på ens eget modersmål. Det är oftast detta som det klagas på, just att dialogen känns orealistisk och teatral i svensk film. Det beror ju på att vi vet hur det ska låta på riktigt eftersom vi själva pratar just svenska. Och jag håller med: dialog och övrigt skådespeleri kan vara ganska kasst i svenska filmer men ändå inte så där osannolikt dåligt. Jag tror också gnället på svenska film hänger samman med den typ av filmer som görs. Det finns ett antal genrer (polisdeckare, landsortskärleksdramer, ungdomsfilm, dramakomedi) som upprepas om och om igen, och det blir tråkigt. Här håller jag också med, men, som sagt, så tycker jag att det generellt klagas lite väl mycket och reflexmässigt.

Hmm, jaha, det var en parentes, tillbaka till filmen, haha. Jag tyckte inledningen och ungefär den första timmen är sevärd och en del intressanta ämnen tas upp. T ex upptäcker Wallander att han inte alls kände sin döde kollega trots att de har jobbat ihop i 20 år. Ja, det är väl så, man kan tro att man känner en person, men i själva verket kanske man inte alls gör det. Alla har sina hemligheter. Fotot var lite annorlunda då man använde sig av en teknik där man inte utnyttjar alla 24 bildrutor för att på så sätt få en hackig känsla. Inget originellt, och kanske lite märkligt grepp. Om man frågade regissören skulle han kanske säga att de valde att göra så för att skapa samma stämning för tittaren som Wallander och hans kollegor känner: en jobbig, orolig, ryckig utredning som man har svårt att få grepp om. Inte vet jag, kanske.

Sen har man även använt sig av ganska snygga bildlösningar när man i samma bild ser både Wallander och Svedberg på samma plats men vid olika tidpunkter. Inte heller detta är originellt, det har vi sett i bl a John Sayles Lone Star. Det var ändå ganska snyggt gjort. Just här är filmen som bäst. Lassgård spelar sin frustrerade kommissarie på ett bra sätt med ganska små medel. Han säger inte så mycket men lyckas få fram känslor med hjälp av ansiktsuttryck och kroppsspråk. Ibland ryter han dock till och är då ganska rolig. Filmen är fortfarande mystisk och man vet inte vad som har hänt eller varför. Musiken är bra och ger en passande domedagslik stämning. Ja, musiken är bra förutom det ensamt klinkande pianot som ska ge den där lite sorgliga och melankoliska känslan – detta piano har vi hört alldeles för ofta.

Så det mesta är rätt ok så långt. Sen dyker mördaren plötsligt upp från ingenstans och vi vet direkt att det är den personen som är mördaren och filmen övergår till den vanliga trista polisdeckarupplösningen. Hela historien med mördaren kändes också ganska konstruerad. Den stämning som man hade byggt upp tidigare i filmen försvinner och det blir tråkigt. Största bristen är att man till att börja med har fokuserat på Wallanders känsloliv och relationer mellan poliserna i utredningsgruppen för att sen droppa detta och övergå till normal mördarjakt. Man måste kanske välja vad man ska fokusera på. Nu blev det liksom varken hackat eller malet. Som helhet kan jag ändå inte ge filmen underkänt. Den duger som underhållning medan den håller på.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

Tomorrowland (2015)

TomorrowlandDisneys Tomorrowland blev, som jag minns det, en ganska utskälld film när den kom på bio förra sommaren. Jag kan tycka att det är lite orättvist. Så dålig är den inte. Nej, jag tycker faktiskt den rätt så länge var hyfsat mysig.

Att det är en Disney-film är det inget snack om. Det är en klassisk coming of age-historia samtidigt som det är en, nästan lika klassisk, berättelse om en Utvald som ska rädda världen, precis som Neo i The Matrix.

Det som jag tycker är roligt är att det är en tjej i fokus (japp, jag droppar den politiskt korrekta åsikten) och att filmen handlar om att hylla vetenskap och kreativitet, precis som The Martian gjorde (pågående trend?).

Huvudperson, och alltså hon som ska växa upp och är Utvald, är Casey (Britt Robertson). En dag hittar Casey en liten knapp, ett sorts emblem. Så fort hon rör vid knappen transporteras hon till en annan dimension, Tomorrowland, en parallellt existerande verklighet. När hon släpper knappen är hon direkt tillbaka i den vanliga världen igen.

Om man är Utvald brukar man också få en Mentor, precis som Neo hade i form av Morpheus i The Matrix. I Tomorrowland är det George Clooney som är Mentorn. Clooney spelar Frank, en folkskygg och bitter uppfinnare på dekis. Frank bodde en gång i tiden i Tomorrowland men efter händelser blev han förvisad därifrån.

Varför håller Jorden (och Tomorrowland med den) på att gå under? Ja, det är lite oklart men filmen hävdar att det är en sorts självuppfyllande profetia. Om människor är rädda för undergång, krig och katastrofer så skriver de i själva verket ett dystopiskt manus till filmen om sitt eget liv.

Jag gillar en hel del här. Filmen är snygg, nostalgisk och äventyrlig. Inledningen är en enda lång längtan efter en mer optimistisk tid som flytt. Vi får se Frank som liten grabb på 60-talet där han besöker Världsutställningen i New York. Jag tyckte dock det var lite konstigt att det var 1964 just efter JFK:s död (var det verkligen så positivt då?), men det kanske var nån gång i början av 70-talet som det klämkäcka egentligen 50-talet tog slut.

Jag gillade mysteriet med knappen och dess till synes magiska egenskaper.

Man skulle kunna beskriva Tomorrowland som en ungdomsversion av Men in Black, Super 8 och The Adjustment Bureau körda i en mixer och så kryddat med lite mer Spielberg.

Det finns svagheter. Skurken, om man nu kan kalla honom det, spelas av Hugh Laurie och jag förstod aldrig riktigt hans agenda. Dessutom kändes Tomorrowland inte riktigt som en värld som faktiskt fanns. Det kändes som att det inte bodde några människor där. Vi får nästan bara träffa Lauries skurk och så den lilla robottjejen Athena (strålande lillgamla Raffey Cassidy, den nya Saoirse Ronan?) och det kändes som lite för lite.

Jag tycker även filmen tappar i spänning och… poäng mot slutet. Det är som att luften pyser ur anrättningen och att filmmakarna inte visste hur de skulle knyta ihop säcken.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

PS. Jag såg nu att Britt Robertson som spelade Casey var 23 när filmen spelades in. Jag vet inte riktigt hur gammal Casey ska vara i filmen men det kändes som att hon skulle vara typ 16. Nåväl, det funkade ju. DS.

PPS. Franks pappa på 60-talet spelades av Chris Bauer som jag direkt kände igen som hamnarbetaren Frank Sobotka från The Wire, yay! DS.

10 Cloverfield Lane (2016)

10 Cloverfield LaneJeff Nichols kommande film heter Midnight Special. Enligt uppgift ska det vara en mystisk sf-rulle. Precis min kopp te och jag ser verkligen fram emot att se den på bio då jag supergillar Nichols två tidigare filmer, Take Shelter och Mud. Problemet är bara att Midnight Special nog inte kommer upp på bio i Sverige. Jag blir så trött på det här fenomenet där mellanstora filmer faller mellan (bio)stolarna. Det handlar om de där mystiska och spännande filmerna som gör att min nyfikenhet triggas. Inte blockbusters, inte Folkets Bio-filmer, utan filmer som Ex Machina, Snowpiercer, Enemy och Under the Skin. Ingen av dessa kom upp på bio i Sverige. Midnight Speciel verkar drabbas av samma öde.

Ett sätt att undvika att hamna i den svenska filmfrysboxen är att döpa sin film efter en tidigare framgångsrik film. Om Nichols & Co hade kallat sin film för Close Encounters of the Fourth Kind och hävdat att den är en andlig uppföljare till Stephen Spielbergs Close Encounters of the Third Kind så hade den garanterat gått upp på bio i Sverige.

Den film jag skriver om idag hette från början, när det bara fanns ett manus, The Cellar. Den filmen hade nog inte kommit på bio i Sverige. The Cellar var, och 10 Cloverfield Lane är, i ganska stora delar ett kammarspel mellan tre personer i en bunker. Inget som de svenska distributionsbolagen direkt jublar över tror jag. Dessutom är det en sf-rulle och det vi vet ju hur kammarspel med sf-inslag om tre eller fyra personer på en begränsad yta behandlas.

Nu heter filmen inte The Cellar eftersom producenten JJ Abrams nämligen under projektets gång kläckte idén att kalla den 10 Cloverfield Lane. Ett genialt marknadsföringsdrag. 2008 kom filmen Cloverfield som är en found footage-rulle om ett gigantiskt monster som attackerar New York. Vi får följa skeendet ur några unga Manhattan-bors ögon och speciellt en snubbe som helt enkelt VÄGRAR släppa kameran och sluta filma.

10 Cloverfield Lane tyckte jag var en alldeles strålande film. Handlingen i korthet inom spoilertaggar: <Spoiler>Vi får följa Michelle (Mary Elizabeth Winstead) som råkar ut för en bilolycka och sen vaknar upp nere i en bunker där hennes ”räddare” Howard huserar. Howard påstår att Jorden är under nån sorts attack och att luften är giftig och att de är tvungna att stanna i bunkern under minst ett år.</Spoiler>

Ja, jag säger nog inte mer än så om handlingen, och kanske redan det jag skrev är för mycket. Som vanligt upplevs nämligen film, åtminstone den här typen av film, bäst om man är helt ovetande om (detaljer i) handlingen.

Uppdatering: Dolde min beskrivning av handlingen eftersom jag vet att en del är känsliga för att råka läsa minsta lilla om den.

Jag satt på helspänn under i princip hela visningen. När överraskande saker hände (och de hände!) så hoppade jag högt i min fina plusstol på Filmstaden Scandinavia (inte IMAX!). Filmen är spännande och intensiv från början. Nånstans i mitten kanske tempot går ner en aning och intensiteten avtar men jag fann aldrig filmen tråkig. Dessutom byggdes det upp en stämningen efterhand då man (läs: jag) ville få reda på vad som egentligen försiggick <Spoiler>ovan jord</Spoiler>. Sakta uppbyggnad och en härlig payoff! Wow, vilket slut.

Filmen skiftar stilar på ett sätt som jag inte kan påminna mig om att jag sett tidigare. Stilar: <Spoiler> Hitchcock-thriller, kammarspel, mysterium, dramakomedi, psykologiskt drama, skräckthriller, actionthriller, science fiction-action, kvinnlig postapokalyps-MacGyver, coming of age för vuxna. </Spoiler>.

Jag hade med andra ord en riktigt lyckad filmkväll. Visningen på Filmstaden Scandinavia flöt på helt utan anmärkning. Publiken skötte sig. Filmen visades i en stor salong (inte IMAX-salongen) med ganska stor duk, bra lutning och fett ljud.

Om ni vill veta mer om filmens tillblivelse ur regissören Dan Trachtenbergs synvinkel så kan jag tipsa om det senaste avsnittet av /Filmcast där Trachtenberg intervjuas.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Jag såg filmen tillsammans med Fripps filmrevyer-Henke och efter visningen avnjöts en god Egon-burgare med den sedvanliga chipotleaiolin. Mumma! Efter burgaren sprang vi av en slump på Movies – Noir-Christian, och han och hans ”bror” hade sett 10 Cloverfield Lane de med.

Kolla in vad Henke och Christian tyckte om filmen. Deras texter kommer upp på fredag.

Även Fiffi har skrivit om filmen och speciellt om det här med att inte veta nåt om en film innan man ser den.

The Way of the Gun (2000)

The Way of the GunJag önskar Glad Påsk med en prebloggrecension som jag skrev i juni 2005. Som jag nämner i slutet av texten så känns The Way of the Gun som en ganska bortglömd film, eller hur? Kopplingen till Påsken? Ja, filmpostern har rätt färg i alla fall…

Efter lite IMDb-efterforskningar visade det sig att detta var debutfilmen för regissören vid namn Christopher McQuarrie. Dessutom är det fortfarande den enda film som han har gjort (fast nu, 2016, har han gjort både Jack Reacher och Mission: Impossible – Rogue Nation). Det visade sig också att McQuarrie är mannen bakom manuset till The Usual Suspects. The Way of the Gun är en ganska våldsam historia om två brottslingar (Benicio Del Toro och Ryan Phillippe) som kidnappar en surrogatmamma (Juliette Lewis) och utpressar paret (där mannen är en höjdare inom den kriminella världen) som ska få det kommande barnet.

Det här var något av en positiv överraskning. Det är alltid kul när man inte vet något om en film och att den sen visar sig vara riktigt bra. Det är en ganska annorlunda historia och dessutom är den ganska annorlunda berättad. Precis som när det gäller The Usual Suspects är det mycket som döljs under ytan här. Som tittare vet vi inte mycket om våra två antihjältar i centrum. Men efter ett tag börjar man förstå att fler inblandade har haft nån sorts historia ihop sen tidigare. Om man är uppmärksam så finns det en hel del detaljer som avslöjar en del saker som egentligen aldrig sägs rätt ut.

Förutom den något mystiska historien som man kan klura på om man gillar sånt så innehåller även filmen ett gäng helt grymma skottlossningsscener (fan, vilket bra ljud det var!) och en väldigt speciell biljakt. Del Toro och Phillipe är ett ganska skönt par i huvudrollerna. Ofta beter de sig på ett sätt som man inte riktigt förstår. Detta gäller även andra karaktärer i filmen. Man (läs: jag) har liksom aldrig full koll på vad det är som egentligen händer. Flera gånger så händer saker i filmen som kändes annorlunda. Jag har svårt att förklara riktigt men det förekommer ett par scener som stack ut och som man inte brukar se i vanliga fall.

Mm, det var en riktigt ambitiös och välgjord film som ändå är gjord med relativt låg budget (tror jag i alla fall). Dessutom finns det mer under ytan än vad man inledningsvis tror. Bitvis var det riktigt svettigt och spännande, främst mot slutet. Framför allt var det, som sagt, riktigt välgjorda ”shootout”-scener. Vanligtvis brukar jag inte gilla såna här scener speciellt mycket. Det brukar kännas enformigt efter ett tag när folk bara skjuter och skjuter på varandra. Men här fanns en helt annan intensitet som det ruggigt bra skottlossningsljudet bidrog till. Sen är filmen cool också – det går inte att komma ifrån. Och det var kul att se James Caan som sliten men godhjärtad (?) ”assistent” till gangsterbossen. Ett minus är att Juliette Lewis känns märklig som vanligt men det störde inte alltför mycket. Jag rekommenderar denna kanske lite bortglömda (?) film.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

The Fountain (2006)

The FountainJag passar på att slänga upp ytterligare en gammal recension under min skidvecka i Österrike. Den här gången blir det ett kort, kort omdöme om en film av Darren Aronofsky som jag såg på Stockholm Filmfestival 2006.

The Fountain är en mäktig film om liv och död. Den är pretentiös, javisst. Den har inte nån handling i egentlig mening, nejvisst. Den är flummig, javisst. Men den försöker säga nåt och jag tycker den lyckas. Den är vacker, både till ytan och innehållet. Jackman gör sin bästa roll och han sekonderas perfekt av den väna Rachel Weisz. Filmen är inte en film med en handling från punkt A till B utan mer av en gestaltning av Jackmans process att ta sig igenom sin sorg. Pretentiöst? Haha, javisst, lika pretentiös som min text! Betyget blir en svag fyra.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

%d bloggare gillar detta: