2 x Bröderna Marx

Bröderna Marx? Är det nåt man ska se mer av, eller? För länge sen visade SVT två Marx-filmer och då passade jag på att spela in dem för att ta chansen att bekanta mig med bröderna och deras humor. När jag läser mina gamla omdömen om filmerna så verkar det som att bröderna Marx som helhet inte riktigt är min grej. Däremot så minns jag fortfarande att Groucho bitvis var väldigt rolig (ordvitsar är ju aldrig fel…). För några år sen körde för övrigt Filmspotting ett Marx-maraton och varken Adam eller Josh var speciellt förtjusta i filmerna, till Michael Phillips stora förtret. Den film de gillade bäst var just A Night at the Opera. Mina korta texter skrevs i januari 2004.

 

A Night at the Opera (1935)

Precis som Greenie (en filmforumvän från förr) så spelade jag in filmen med bröderna Marx (Groucho, Chico och Harpo) i diverse galna upptåg i syfte att hjälpa två vänner att få sjunga på operan i New York.

Den här filmen blandar ibland lysande sketcher med ganska tunn handling i övrigt. Filmen känns inte helt tajt så att säga. Roligast är Groucho med sin oändliga ström av one-liners och ordvitsar. För att fatta allt så gäller det att inte läsa den svenska texten utan bara lyssna på vad Groucho säger. Det är verkligen en strid ström av vitsar här. På nåt sätt så är kvantiteten imponerande. Tyvärr så är filmen alldeles för spretig och tradig emellanåt, bl a med diverse musikalnummer som känns malplacerade. Så fort Groucho inte är med så blir det lite tråkigt. Han är filmens behållning helt klart. Roligast var scenen där operadirektören förs bakom ljuset genom att man flyttar fyra sängar från ett rum till ett annat samtidigt som direktören springer från det ena rummet till det andra utan att se vad som händer. Slapstick av högsta klass. Men filmen som helhet får bara medelbetyg. Godkänt med inte mer.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

 

A Day at the Races (1937)

Återigen ser vi bröderna Marx (Groucho, Chico och Harpo) i diverse galna upptåg. Denna gång i syfte att hjälpa två vänner att behålla ett sanatorium bl a genom att vinna hästkapplöpningar.

Egentligen är detta samma film som Galakväll på operan. Det är Groucho som droppar one-liners, Harpo som spelar stum och harpa, och Chico som spelar bl a piano. Groucho är den stora behållningen återigen. Roligast blir det när Groucho, som egentligen är veterinär men utger sig för att vara läkare, luras i telefonen med nån som försöker kolla upp om Groucho är en riktig läkare. Återigen slapstick på hög nivå. Tyvärr tycker jag den här filmen håller ihop sämre än Galakväll på operan. Dock finns ett, nästan bisarrt, musikalnummer, som känns märkligt i vår tid. Det är Harpo som spelar flöjt i ett svart ghetto och alla svarta dansar och sjunger. Det skulle nog inte gå att göra i en film idag på det sättet.

I båda Marx-filmerna jag har sett så spelar en snubbe vid namn Alan Jones den manlige ”hjälten”, som tjejerna ska vila ögonen på är det väl tänkt. Han är otroligt tråkig och hans repliker är töntiga. Nyligen såg jag två Chaplin-filmer från samma era, Moderna tider (1936) och Diktatorn (1940), och dessa filmer är två klasser bättre.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Band Aid (2017)

Filmfestivalens sista dag inleddes på den stora salongen med det lilla benutrymmet (Saga alltså) med en quirky och mysig indie-komedi, vilket kändes perfekt för en lunchvisning på en söndag. Band Aid, som filmen heter, handlar om ett par som kommer på den briljanta idén att lappa ihop sitt förhållande genom att starta ett band och skriva låtar om sina gräl. Anna (Zoe Lister-Jones) spelar bas, Ben spelar gitarr (Adam Pally), båda två sjunger och som trummis anlitar de sin något märklige granne Dave (Fred Armisen).

Det finns egentligen inget att inte gilla med den här filmen. Multitalangen Zoe Lister-Jones, som även skrivit och regisserat, och Adam Pally har en bra kemi, även när de grälar, och känns som ett riktigt par. De känns helt enkelt bekväma med varandra.

De går till en parterapeut som på ett roligt sätt förklarar hur saker och ting fungerar i ett förhållande men sen ledsnar på dem och flyttar till Kanada. De går på barnkalas och stortrivs inte direkt då de själva inte har barn, vilket Bens mor (spelad av Susie Essman från Curb Your Enthusiasm, yay!) inte är sen att påminna Ben om. De får besök av sin granne Dave när de håller att repa i garaget. Dave har nåt märkligt, minst sagt, över sig men han kan ju spela trummor. Det är småroliga scener mest hela tiden.

Band Aid (en perfekt filmtitel får man lov att säga) är en komedi men den ryggar inte för mer mörka aspekter av livet och därför blev den bättre som helhet. Musiken som Anna och Michael spelar är kanske inte världens bästa men scenerna när de jammar fram eller spelar låtar är mysiga och har nåt rörande över sig. Jag tror det är den mänskliga sång som gör det. Det blir utlämnande.

Vad vill filmen säga? Ja, jag tror att den vill säga att det är bra att skriva låtar om sina gräl som en form av terapi. Men för att en relation ska fungera behöver man även skriva egna låtar, eller rita egna teckningar, eller vad man nu gör för sin egen skull och som man tycker är roligt och kreativt.

Som jag skrev i början så finns det inget att inte gilla med filmen. Problemet, om man nu kan kalla det för ett problem, är att det kanske inte heller finns nåt att verkligen tokälska. Nåt som sticker ut, slår en i magen, ger en käftsmäll, knockar en totalt. Ja, välj vilken metafor ni vill. Men en mysig och smårolig film är det. En perfekt film att se en söndagseftermiddag med andra ord.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Jag såg alltså Band Aid på Stockholm Filmfestival och vill du se den själv, vilket jag rekommenderar, så finns den att se på alla möjliga ställen. Kolla in på Vodeville och välj den tjänst som passar dig!

På söndag kommer min recension av The Florida Project, den mest framemotsedda filmen och även den sista jag såg under festivalen.

Mitt hjärtas förlorade slag (2005)

Efter The Bow fortsätter jag med ytterligare en liten preblogg-text om en film som jag såg på Stockholm Filmfestival 2005. När jag nu kollar upp vilka fler filmer jag har sett av regissören Jacques Audiard är det nog bara att konstatera att det är en favoritregissör. Han gör rejält tunga verk. Tunga på ett bra sätt. Förutom Mitt hjärtas förlorade slag har jag sett En profet och Dheepan. Blytunga filmer båda två.

Åh, det här var en film som växte och växte tycker jag. Efter att ha sett Tjeckens (a.k.a Movies – Noir) halvdana betyg och de första 20 minuterna av filmen var jag rädd att han skulle ha rätt för en gångs skull. Jag tyckte början var jobbig och jag kom inte alls in i filmen. Jag fattade inte handlingen. Det pratades bara en massa racer-franska och jag gillade inte huvudpersonen alls. Men det märkliga hände att jag nånstans halvvägs – det var väl när vår huvudperson Thomas började spela piano – sögs in i filmen och tyckte att Thomas var sympatisk. Filmen, precis som Romain Duris i huvudrollen, har en nervig och svettig känsla som blev mer och mer påtaglig ju längre tiden gick.

Nåt som definitivt höjde filmen var musiken, en blandning av skön electro, melankolisk ambient indie, och den klassiska musik som det bjöds på när det skulle spelas piano. Jag gillade verkligen scenerna när Thomas var hos sin, enbart kinesisktalande, pianolärarinna. Roligt. Jag måste säga att Duris också verkligen lyckas i scenerna när han ska spela piano. Oftast brukar det se fånigt ut eller så väljer regissören att antingen visa enbart händerna eller enbart ansiktet men inte båda samtidigt.

Ja, jag tyckte filmen var ett intensivt drama där huvudpersonen försöker sitta på flera stolar samtidigt, dels sitt pianospel och dels sitt jobb som halvkriminell ”fastigehetsmäklare”. Och det hela knyts ihop med riktigt starka slutscener.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Rammstein in Amerika (2015)

Jag snöade tydligen in på musikdokumentärer under en period. Rammstein in Amerika är en film om den tyska brutalgruppen Rammstein och deras erfarenheter av USA och hur det var att försöka slå igenom där. Jag tror jag hörde talas om Rammstein första gången i samband med att jag såg Lilja 4-ever (nej, jag snappade aldrig upp att Rammsteins låtar var med i Lost Highway) där deras låt ”Mein Herz brennt” ingår i soundtracket. Jag blev helt betagen av den låten när jag såg filmen. Den var brutal men samtidigt vacker och med en sorglig ton. Dokumentären är helt ok men inget speciellt. Vi får se klipp från bandets karriär och hyllande talking heads, kanske lite väl hyllande för att vara intressant. Det intressanta är bandets upplevelse av 11 september och dess efterdyningar och vad som händer när Rammsteins frisinnade, och för amerikaner chockerande, scenshow leder till att sångaren Till och keyboardisten Flake blir arresterade för ”otukt”.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Janis: Little Girl Blue (2015)

Jag har sett ytterligare en musikdokumentär som gick att se på SVT Play för ett tag sen. Förra gången handlade det om Michael Jackson och hans resa från sina bröder till den soloartist han blev i och med Off The Wall. Den här gången handlar det om en av medlemmarna i The 27 Club och en kvinna med en av de bästa rösterna i musikvärlden: Janis Joplin. Jag har insett att jag hellre ser dokumentärer om artister inom musikbranschen snarare än spelfilmer. Nu är det väl i och för sig bara två sätt att berätta en historia på men i en dokumentär slipper man det extra metalagret som förekommer i en spelfilm (typ: är det verkligen Joaquin Phoenix som sjunger?!). Janis: Little Girl Blue berättar den sorgliga historien om Janis Joplin. Hon hade en sångröst som var speciell: djup, hes, skrikig på ett bra sätt och samtidigt alltid känslosam. Vissa av låtarna vi får höra är guld. Slutligen kan vi återigen konstatera att droger är ett jävla skit.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Michael Jackson’s Journey from Motown to Off the Wall (2016)

Musikdokumentärer är en genre jag gillar. Michael Jackson’s Journey from Motown to Off the Wall, i regi av Spike Lee, handlar om precis det titeln säger: om hur Michael klarade sig utan sina bröder, blev en soloartist och gav ut sin första riktigt egna skiva Off the Wall. Den stora behållningen med filmen, förutom att det svänger, är alla tidiga klipp på Michael och hans bröder, innan allt blev så konstigt. Under slutet av 70-talet gick Michael på Studio 54 i New York, dansade och var en glad gamäng. Jag får intrycket av en öppen och varm person. Dans är för övrigt en helt naturlig del av Michael och han har hämtat inspiration från bl a Gene Kelly, Fred Astaire och The Nicholas Brothers. Musiken i filmen svänger rejält och albumet Off The Wall är en klassiker med ett gäng starka låtar. Låten ”Working Day and Night” har starkt blås, fast det slår inte The Horny Horns förstås. Mot slutet blir filmen lite för kär i Michael och han hyllas som en Jesus-figur.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Om själ och kropp (2017)

Efter att jag sett filmen Om själ och kropp insåg jag att det som totalt gjorde filmen för mig var användningen av musik, eller faktiskt just en speciell låt i en scen. Då var det som att filmen talade till mig på fler sätt än bara det som man får från det visuella, dialogen och övrig handling. Den lyfte sig till nåt annat, nåt mer spirituellt kanske. Det visar väl på styrkan hos musik och dess magiska förmåga att skapa en känsla och stämning. Jag återkommer till låten i slutet av texten.

Om själ och kropp, eller Testről és lélekről som den ungerska originaltiteln lyder, är gjord av den kvinnliga regissören Ildikó Enyedi. Under visningen kände jag att det här verkligen var en europeisk film. Det finns en avskalad stil här som man inte ser i t ex amerikanska filmer, ja, nog inte heller i brittiska filmer. Den är långsam. Dialogen är sparsmakad. Filmens huvudpersoner säger inte speciellt mycket alls. Det förekommer inte några flashiga filmtekninska detaljer. Detta gjorde att det tog ett tag för mig att komma in i filmen.

Filmen handlar om två hjortar, en hane med en mäktig krona och en hona, som träffas ute i ett snöigt skogslandskap. De söker nåt att äta under det tunna snötäcket och släcker sin törst i den svarta strömmande bäcken. Hanen lägger vid ett tillfälle sitt huvud ovanpå manken på honan. Deras andedräkt hörs tydligt. Senare är hanen ensam men ser honan på avstånd. Varför håller hon sig borta?

Förutom dessa återkommande scener får vi även möta ett antal anställda på ett slakteri. Mária (Alexandra Borbély) är en nyanställd kvalitetsingenjör. Hon tar sitt jobb på största allvar. De övriga medarbetarna har svårt att närma sig henne. Mária har svårt för sociala sammanhang, eller man kanske ska säga att andra uppfattar henne som udda.

Endre (Géza Morcsányi) är en chef på slakteriet, mer socialt kompetent än Mária men ändå ensam. Av en slump upptäcker han att den dröm han drömmer varje natt är precis samma dröm som Mária drömmer. Vad betyder det?

Vilken dröm drömmer de? Jo, den om hjortarna förstås. 😉

Vad var poängen med att filmen utspelar sig på ett slakteri, och att i detalj under en lång scen visa upp hur slakten går till? Jag ser ingen koppling till slakteriet och resten av handlingen. Filmen hade lika gärna kunnat utspela sig på ett vanligt kontor.

Jag kan tycka att det var lite överdrivet och samtidigt förenklat hur man skildrade Márias udda sociala stil. Lite av en karikatyr. Samtidigt gav det upphov till en del komiska situationer och scener.

Jag tyckte länge filmen var bra men inte mer. Mot slutet brann den dock plötsligt till rejält. Den blir spännande, bisarr, sorglig och absurd på samma gång. Och nu återkommer jag till musiken och den speciella låten, ”What He Wrote” av Laura Marling.

Tidigare i filmen har Mária gått till en musikaffär för att köpa musik som kan få henne att fungera bättre i sociala sammanhang och speciellt i kärleksrelationer. En tjej som jobbar i butiken tipsar henne om sin egen favoritlåt när det gäller kärlek. Fast grejen är att låten är ett melankoliskt sorgeverk som Mária i princip tvingas stänga av för att inte överväldigas av för starka känslor. Mária verkar inte ha nåt filter eller nån spärr att aktivera utan berörs i sitt inre på ett smärtsamt sätt. Intressant tips från hon som jobbade i butiken. Hon kände uppenbarligen inte riktigt på samma sätt inför låten.

I filmens slutskede används alltså låten på ett perfekt sätt under en dramatisk scen, och då uppstod under några minuter filmisk magi. Det jag uppskattade mest var kanske hur scenen inte alls gick som jag hade väntat. Eller snarare, jag visste inte riktigt vad som väntade men det var både dramatiskt, intensivt, sorgligt och roligt på samma gång. Bra gjort. En ny form av svart må-bra-humor kanske.

Det är hyfsat nära en fyra men jag tyckte slutet kanske knöt ihop säcken lite väl enkelt när det gällde vissa saker.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

bioOm själ och kropp har premiär idag fredag och jag rekommenderar den helt klart.

Andra som tycker till om filmen: Fripps filmrevyer och Har du inte sett den?-Carl. Är detta den filmiska motsvarigheten till den perfekta gulaschen?

Fler länkar till recensioner läggs till när de blir tillgängliga.

 

Här är låten ”What He Wrote” av Laura Marling med bilder från filmen.

O Lucky Man! (1973)

Medan jag är nere i Malmö och njuter av Filmdagarna så passar jag på att skicka ut några gamla preblogg-recensioner och det kommer handla om tre filmer med satirisk touch om det brittiska samhället, den s.k. Mick Travis-trilogin. Den andra filmen är O Lucky Man! från 1973. Texten skrevs i februari 2004.

Lindsay Anderson och Malcolm McDowells andra film ihop efter If…. (1968). Efter att ha sett If…. precis innan inser jag att det egentligen inte är en uppföljare i vanlig mening. Även om huvudpersonen Mick Travis har samma namn som i If…. så känns det inte som en fortsättning (tilläggas kan att Travis blev Travers i If…. vilket tydligen var ett misstag).

I O Lucky Man! är huvudpersonen Travis i början av filmen lärling för att bli kaffeförsäljare för Imperial Coffee. Efter att Imperials toppförsäljare hoppat av får Travis uppdraget att täcka, det tydligen viktiga, nordöstra England. Detta blir början på en märklig odyssé genom England för vår ”hjälte”. Travis hamnar på alla möjliga bisarra ställen: strippklubbar, hemliga militärfabriker, skumma forskningscentrum, etc.

Det är andra gången jag ser filmen på ungefär ett år och det är bara att konstatera att det är en helt unik film som är smått bisarr men med en skön känsla. Den innehåller en hel del svidande kritik mot dagens samhälle. Inte mycket har ändrats sen 70-talet (min kommentar: jo, det har det i  många avseenden men inte alla). McDowell är perfekt som Travis och snobbigt läskig på nåt sätt. Mängder av personer passerar revy och många skådisar spelar flera roller. Kul är att en ung Helen Mirren syns i en framträdande roll.

Emellanåt får vi se liveframträdanden av Alan Price (tydligen från gruppen The Animals) som specialskrivit musiken i filmen. ”Poor People” var en riktigt skön poplåt (min kommentar: med en tankeväckande text). Dessa musikinslag passar av nån anledning perfekt in i filmen. Jag vet att en del irriterar sig på dem men jag tyckte de var sköna. Många skådisar från If…. syns också här, liksom Philip Stone som även figurerar i Kubricks A Clockwork Orange, Barry Lyndon och The Shining (Delbert Grady, den gamle yxhuggande vaktmästaren). Filmen är lite av en utmaning då den är lång och har en ganska spretig handling men är klart sevärd!

Nu återstår bara Brittiska sjukan (Britannia Hospital, 1982) så är Anderson/McDowells filmtrilogi fullbordad.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

<spoiler>
I If…. ledde Travis ett väpnat uppror på en internatskola men man fick aldrig se upplösningen på det hela eller överhuvudtaget veta vad som egentligen hände. I O Lucky Man! berörs inte detta alls, förutom möjligtvis vid ett förhör efter att Travis blivit gripen på förbjudet område. Eller? Är det nån som minns det där förhöret? Nämner de inte ett skoluppror då?
</spoiler>

Guardians of the Galaxy Vol. 2 (2017)

Jag var en av få (?) som inte fångades av lattjostämningen i den första filmen om galaxens väktare. Behållningen för mig var delar av gnabbet mellan filmens huvudpersoner; hur de till en början tycker att de inte trivs ihop alls men allt eftersom dras samman till en Fast & Furious-liknande familj. I övrigt var jag inte speciellt road av nåt alls, förutom det komiska som jag uppskattade i jätten Drax (Dave Bautista).

Nu var det dags för den andra volymen i serien. Vi möter samma gäng som i den första filmen. En skillnad är att trädvarelsen Groot blivit den omtalade (och överhajpade) Baby Groot. Annars är det mesta sig likt. Faktum är att jag skulle kunna kopiera stora delar av min recension av den första filmen. Väldigt mycket av det jag skrev då stämmer in den här gången också.

Några exempel på citat från den texten:

”Själv kände jag att jag fick underhållning för stunden men kanske inget mer. Jag fick aldrig gåshud. Jag kände aldrig att nåt ögonblick var ett wow-ögonblick. Allt rullade på egentligen helt utan stakes.”

”Det som var kul var ju samspelet mellan våra fem huvudpersoner. Snacket, gnabbbet, käbblet. Samtidigt är gnabbet ibland väldigt meta. Dialogen antyder att den vet att den är med i en film och just sånt kan jag ibland störa mig på.”

”Ja, den där skitsnackande tvättbjörnen var ingen favorit hur bra cgi:ad han än var.”

Ja, allt ovan skriver jag under på den här gången också.

En annan sak jag skrev var att det förekom brutalt våld i en film tänkt för sjuåringar, och att jag tyckte detta faktum skavde rejält. Jag tyckte precis samma sak nu. Jag tyckte t.o.m. det var osmakligt. När Yondu (Michael Rooker) med sin pil och tillsammans med tvättbjörnen massakrerar en hel besättning framställs det som en crazy, cool och rolig sekvens. Jag kände mig mest obekväm.

Min favorit Drax var tyvärr en besvikelse den här gången. I den första filmen var han en figur med ett korrekt och gammaldags sätt som inte förstod metaforer i språket. Den här gången hade han förvandlats till en sorts socialt inkompetent sanningssägare som sa vad han tänkte rätt ut. Jag vet inte, men han funkade inte lika bra. Dock gillade jag hans relation till nykomlingen Mantis, empaten med de söta antenner i pannan.

Baby Groot didn’t do it for me. Varför var han med i livsfarliga situationer ibland, men behandlades som en bebis ibland? Och varför tryckte han utan förklaring på rätt knapp? Nej, han var en gimmick för att locka barn till bion, varken mer eller mindre. Nu kan ju givetvis denna figur uppskattas av fler än barn är väl bäst att säga.

Kurt Russell spelade Ego, en ganska tråkig skurk med en tråkig plan och planen blev inte roligare av att Russell förklarade den i en fem minuter lång monolog. Egos sanna natur ledde till att slutfajten växte till planetariska proportioner, och det gjorde inte den bättre. Dock tyckte jag planeten i sig var ganska snygg och dess innandöme påminde om delar av den visuella stilen i Doctor Strange.

Jag gillade några av relationerna: Drax-Mantis, Gamora-Nebula och Quill-Gamora. Mest intressant tyckte jag nog relationen mellan systrarna Gamora (Zoe Saldana) och Nebula var. Vi fick lära oss mer om deras uppväxt och varför Nebula var som hon var. Vem är det som spelar Nebula förresten? Jag gillade henne. *googlar*… Karen Gillan. Hmm, helt okänd för mig.

Jag gillar inte The Ravagers. Jag tycker inte de är likable bad guys alls. De påminner mest om nån sorts högljudda pirater som tagna från Pirates of the Caribbean-filmerna . Ja, högljudda pirater är väl just vad de är. Och sen är ju Yondu vidrig. Men som jag skrev i min text om den första filmen:

”Den jag gillade mest var förstås Michael Rookers karaktär Yondu men så var han ju också inte en ren skurk utan lite mer komplex än så. Han kanske till och med blir snäll i en kommande film.”

Ja, där hade jag ju rätt. Men ändå, jag gillar inte Yondu här. Eller snarare, jag gillar inte hur filmen verkar vilja att man ska tycka att Yondu plötsligt är snäll och förtjänar en pompös begravning. Snubben hade ju dödat hundratals av sina förra kollegor utan att blinka?! Njae.

Filmen är till stora delar en komedi. Den enda gången jag skrattade under filmen var när David Hasselhoff dök upp i en cameo, och det visar väl att det här inte riktigt var min typ av film. Men usel är den inte.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

filmspanarna_kvadratGuardians of the Galaxy Vol. 2 var denna månads filmspanarfilm. Klicka på länkarna nedan om du vill få reda på vad de andra tyckte. Är jag ensam i min ringhörna igen?

Fiffis filmtajm
Rörliga bilder och tryckta ord
Fripps filmrevyer
The Nerd Bird (välkommen tillbaka! 🙂 )
Mackans Film
Flmr
Filmitch
Har du inte sett den?-Johan

 

Slutligen: Stort plus för låten Flashlight, med favoriterna Parliament, som spelades under eftertexterna. Härligt. RIP Bernie Worrell som spelar minimoog-bas på Flashlight.

Bonusvideo: Atmosphere, en galen låt med Funkadelic med Bernie på keyboard.

Pojken i trädet (1961)

Här kommer en preblogg-recension av Pojken i trädet, en ganska speciell svensk film regisserad av naturromantikern Arne Sucksdorff (som tidigare bl a gjort Det stora äventyret). En liten notis i sammanhanget är att jag i helgen stötte på just Björn Gustafson. Björn var ute och motionerade i Bromma, iklädd blå overall och en röd toppluva. Han körde nån form av jogging fast det såg mer ut som gång. Texten skrevs i september 2007.

Pojken i trädet är en märkvärdig film i regi av Arne Sucksdorff med en ung (och redan då slemmig) Heinz Hopf, en ung (och redan då sävlig) Björn Gustafson, och en mycket ung Tomas ”Tintin” Bolme. Bolme spelar 16-årige Göte som är en missförstådd ensamvarg som nästan bara trivs i skogen. Tillsammans med några äldre ”kamrater”, alltså Hopf & Co, tjuvskjuter han rådjur. När de riskerar att avslöjas flyr Göte in i skogen med skarpladdat gevär. Hans syster, Marie (Birgitta Pettersson från Jungfrukällan), jobbar som piga på en herrgård på ägorna.

Filmen inleds nästan som en noir med touch av Lynch, eller nåt liknande. Början är suggestiv, surrealistisk (välj vilket ord ni vill). En man är ute och kör bil i ett nattsvart och lantligt Sverige. Han trixar med radion, hittar klassisk musik, blir nöjd. Ett skott hörs i natten, några rådjur springer på vägen, vad händer? Plötsligt hör vi jazzmusik, komponerad av ingen mindre än en ung Quincy Jones. Jag kan inte annat än att gilla det. Efter den här inledning börjar filmen på riktigt så att säga, och den blir lite mer normal.

Normal skrev jag. Den känns ändå lite speciell hela tiden. Inte minst fotot av gurun, och Ingmar Bergman-fotografen, Gunnar Fischer, är underbart vackert och visar ett svartvitt sommmarsverige som från en saga. Rent manusmässigt kanske den inte håller högsta klass men den funkar bl a pga en sävlig Björn Gustafson, en slemmig Hopf, och en ung förvirrad Bolme. Sen var det nåt med att de ofta (mot slutet) sprang, jagade varandra, genom sankmarker. Det kändes tarkovskijiskt före, eller samtida med, Tarkovskij; det var nåt med vattnet. Mja, jag gillade filmen. Även om jag objektivt sett inser att det inte är nåt mästerverk så fastnade jag för den. Jag gillar även titeln.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

 

Film noir-bil

%d bloggare gillar detta: