Guardians of the Galaxy Vol. 2 (2017)

Jag var en av få (?) som inte fångades av lattjostämningen i den första filmen om galaxens väktare. Behållningen för mig var delar av gnabbet mellan filmens huvudpersoner; hur de till en början tycker att de inte trivs ihop alls men allt eftersom dras samman till en Fast & Furious-liknande familj. I övrigt var jag inte speciellt road av nåt alls, förutom det komiska som jag uppskattade i jätten Drax (Dave Bautista).

Nu var det dags för den andra volymen i serien. Vi möter samma gäng som i den första filmen. En skillnad är att trädvarelsen Groot blivit den omtalade (och överhajpade) Baby Groot. Annars är det mesta sig likt. Faktum är att jag skulle kunna kopiera stora delar av min recension av den första filmen. Väldigt mycket av det jag skrev då stämmer in den här gången också.

Några exempel på citat från den texten:

”Själv kände jag att jag fick underhållning för stunden men kanske inget mer. Jag fick aldrig gåshud. Jag kände aldrig att nåt ögonblick var ett wow-ögonblick. Allt rullade på egentligen helt utan stakes.”

”Det som var kul var ju samspelet mellan våra fem huvudpersoner. Snacket, gnabbbet, käbblet. Samtidigt är gnabbet ibland väldigt meta. Dialogen antyder att den vet att den är med i en film och just sånt kan jag ibland störa mig på.”

”Ja, den där skitsnackande tvättbjörnen var ingen favorit hur bra cgi:ad han än var.”

Ja, allt ovan skriver jag under på den här gången också.

En annan sak jag skrev var att det förekom brutalt våld i en film tänkt för sjuåringar, och att jag tyckte detta faktum skavde rejält. Jag tyckte precis samma sak nu. Jag tyckte t.o.m. det var osmakligt. När Yondu (Michael Rooker) med sin pil och tillsammans med tvättbjörnen massakrerar en hel besättning framställs det som en crazy, cool och rolig sekvens. Jag kände mig mest obekväm.

Min favorit Drax var tyvärr en besvikelse den här gången. I den första filmen var han en figur med ett korrekt och gammaldags sätt som inte förstod metaforer i språket. Den här gången hade han förvandlats till en sorts socialt inkompetent sanningssägare som sa vad han tänkte rätt ut. Jag vet inte, men han funkade inte lika bra. Dock gillade jag hans relation till nykomlingen Mantis, empaten med de söta antenner i pannan.

Baby Groot didn’t do it for me. Varför var han med i livsfarliga situationer ibland, men behandlades som en bebis ibland? Och varför tryckte han utan förklaring på rätt knapp? Nej, han var en gimmick för att locka barn till bion, varken mer eller mindre. Nu kan ju givetvis denna figur uppskattas av fler än barn är väl bäst att säga.

Kurt Russell spelade Ego, en ganska tråkig skurk med en tråkig plan och planen blev inte roligare av att Russell förklarade den i en fem minuter lång monolog. Egos sanna natur ledde till att slutfajten växte till planetariska proportioner, och det gjorde inte den bättre. Dock tyckte jag planeten i sig var ganska snygg och dess innandöme påminde om delar av den visuella stilen i Doctor Strange.

Jag gillade några av relationerna: Drax-Mantis, Gamora-Nebula och Quill-Gamora. Mest intressant tyckte jag nog relationen mellan systrarna Gamora (Zoe Saldana) och Nebula var. Vi fick lära oss mer om deras uppväxt och varför Nebula var som hon var. Vem är det som spelar Nebula förresten? Jag gillade henne. *googlar*… Karen Gillan. Hmm, helt okänd för mig.

Jag gillar inte The Ravagers. Jag tycker inte de är likable bad guys alls. De påminner mest om nån sorts högljudda pirater som tagna från Pirates of the Caribbean-filmerna . Ja, högljudda pirater är väl just vad de är. Och sen är ju Yondu vidrig. Men som jag skrev i min text om den första filmen:

”Den jag gillade mest var förstås Michael Rookers karaktär Yondu men så var han ju också inte en ren skurk utan lite mer komplex än så. Han kanske till och med blir snäll i en kommande film.”

Ja, där hade jag ju rätt. Men ändå, jag gillar inte Yondu här. Eller snarare, jag gillar inte hur filmen verkar vilja att man ska tycka att Yondu plötsligt är snäll och förtjänar en pompös begravning. Snubben hade ju dödat hundratals av sina förra kollegor utan att blinka?! Njae.

Filmen är till stora delar en komedi. Den enda gången jag skrattade under filmen var när David Hasselhoff dök upp i en cameo, och det visar väl att det här inte riktigt var min typ av film. Men usel är den inte.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

filmspanarna_kvadratGuardians of the Galaxy Vol. 2 var denna månads filmspanarfilm. Klicka på länkarna nedan om du vill få reda på vad de andra tyckte. Är jag ensam i min ringhörna igen?

Fiffis filmtajm
Rörliga bilder och tryckta ord
Fripps filmrevyer
The Nerd Bird (välkommen tillbaka! 🙂 )
Mackans Film
Flmr
Filmitch
Har du inte sett den?-Johan

 

Slutligen: Stort plus för låten Flashlight, med favoriterna Parliament, som spelades under eftertexterna. Härligt. RIP Bernie Worrell som spelar minimoog-bas på Flashlight.

Bonusvideo: Atmosphere, en galen låt med Funkadelic med Bernie på keyboard.

Pojken i trädet (1961)

Här kommer en preblogg-recension av Pojken i trädet, en ganska speciell svensk film regisserad av naturromantikern Arne Sucksdorff (som tidigare bl a gjort Det stora äventyret). En liten notis i sammanhanget är att jag i helgen stötte på just Björn Gustafson. Björn var ute och motionerade i Bromma, iklädd blå overall och en röd toppluva. Han körde nån form av jogging fast det såg mer ut som gång. Texten skrevs i september 2007.

Pojken i trädet är en märkvärdig film i regi av Arne Sucksdorff med en ung (och redan då slemmig) Heinz Hopf, en ung (och redan då sävlig) Björn Gustafson, och en mycket ung Tomas ”Tintin” Bolme. Bolme spelar 16-årige Göte som är en missförstådd ensamvarg som nästan bara trivs i skogen. Tillsammans med några äldre ”kamrater”, alltså Hopf & Co, tjuvskjuter han rådjur. När de riskerar att avslöjas flyr Göte in i skogen med skarpladdat gevär. Hans syster, Marie (Birgitta Pettersson från Jungfrukällan), jobbar som piga på en herrgård på ägorna.

Filmen inleds nästan som en noir med touch av Lynch, eller nåt liknande. Början är suggestiv, surrealistisk (välj vilket ord ni vill). En man är ute och kör bil i ett nattsvart och lantligt Sverige. Han trixar med radion, hittar klassisk musik, blir nöjd. Ett skott hörs i natten, några rådjur springer på vägen, vad händer? Plötsligt hör vi jazzmusik, komponerad av ingen mindre än en ung Quincy Jones. Jag kan inte annat än att gilla det. Efter den här inledning börjar filmen på riktigt så att säga, och den blir lite mer normal.

Normal skrev jag. Den känns ändå lite speciell hela tiden. Inte minst fotot av gurun, och Ingmar Bergman-fotografen, Gunnar Fischer, är underbart vackert och visar ett svartvitt sommmarsverige som från en saga. Rent manusmässigt kanske den inte håller högsta klass men den funkar bl a pga en sävlig Björn Gustafson, en slemmig Hopf, och en ung förvirrad Bolme. Sen var det nåt med att de ofta (mot slutet) sprang, jagade varandra, genom sankmarker. Det kändes tarkovskijiskt före, eller samtida med, Tarkovskij; det var nåt med vattnet. Mja, jag gillade filmen. Även om jag objektivt sett inser att det inte är nåt mästerverk så fastnade jag för den. Jag gillar även titeln.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

 

Film noir-bil

La La Land (2016)

la-la-landTidigare i veckan så tillkännagav Oscarsjuryn vilka filmer som får chansen att tävla om en alldeles egen Oscarsstatyett den 28 februari (Heja Ove och Linus!). Det regnade priser över en viss film: La La Land, nåt så ovanligt (nuförtiden) som en musikal.

Musikal? Hmm, det låter läskigt kan man (läs: jag) tycka. Musikaler är absolut ingen favoritgenre. Nu finns det ju ändå musikaler jag kan uppskatta. Hair och Singin’ in the Rain är två exempel. Men överlag är det inte filmer jag aktivt söker upp.

Det som gjorde att La La Land fångade mitt intresse direkt när jag hörde talas om den stavas Damien Chazelle, mannen bakom Whiplash, en 2014 års bästa filmer. Whiplash var en så pass häftig bioupplevelse (sista kvarten!) att jag fick lov att undertrycka min aversion mot musikalgenren.

La La Land utspelas i film- och musikbranschens Los Angeles (givetvis, Oscarsjuryn älskar ju såna filmer). Vi möter Mia (Emma Stone) som jobbar som servitris och springer på auditions (ovanlig combo, not), och Sebastian (Ryan Gosling), en jazzpianist som drömmer om att öppna en klubb där man det ska spelas klassisk jazz. De båda stöter vid upprepade tillfällen på varandra i the city of stars och inleder efter initialt gnabb ett förhållande.

Tyvärr. Det är väl bara att säga det direkt. Jag föll inte som en fura för La La Land. Det är musikalformatet som inte funkar för mig. Jag hade hört att inledningen skulle vara fantastisk, ett magiskt musikalnummer på en motorväg. För mig kändes det mest som ett klipp ur tv-serien Fame där folk dansar på bilar. Jag tyckte inte själva musiken var nåt speciellt. Det är ett klassiskt musikalstycke och det funkar helt enkelt inte för mig.

Efter det drar själva storyn igång och här var det småmysigt och lite snyggt, bl a då vi fick se de inledande händelserna ur de bägge huvudpersonernas perspektiv. Två berättelsetrådar som så småningom möttes. Snyggt, som sagt.

Problemet var att jag inte kände nåt speciellt alls för nån av karaktärerna. När en scen håller på att bli intressant och ska få ett djup så övergår det till ett musikalnummer och jag kastas direkt ut ur filmen och sitter bara och väntar på att scenen ska ta slut.

Det är stilen på musiken och sången som jag finner otroligt ointressant. Jag försöker lyssna på orden för att känna av vad de försöker säga till varandra eller vad regissören försöker säga men det funkar inte. Jag har mest småtråkigt.

Den enda sång som slog an en sträng hos mig var den vackra och melankoliska ”City of Stars”. Vilken härligt sorgsen pianoslinga och fin scen när Gosling och Stone sjunger tillsammans vid pianot!

Jag hade väl inte supertråkigt under filmen och den var trots allt ganska snygg, med i alla fall en bra sång, så en stark tvåa får jag lov att dela ut.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

bioLa La Land har premiär idag fredag och att jag är gnällig beror förmodligen bara på att musikaler inte är min grej. Så för er andra är det nog bara att knalla iväg till biografen.

Andra (och troligen mer positiva) åsikter om filmen hittar ni nedan.

Rörliga bilder och tryckta ord
Fripps filmrevyer
Movies – Noir
Filmnight
Filmparadiset
Fiffis filmtajm
Absurd Cinema

 

Fish Tank (2009)

fish-tankHär kommer en preblogg-recension och den här gången handlar det om en film regisserad av Andrea Arnold som bl a gjort Red Road som är en av mina 5/5-filmer. Jag såg Fish Tank på Stockholm Filmfestival 2009 så därför kommer det även en kort ”Om visningen” efter huvudtexten som skrevs i december 2009.

Ofta säger man att man precis har sett en skön film. Just det här med ordet skön börjar irritera mig. Själv använder jag det alldeles för ofta när det inte riktigt är befogat. Det är befogat t ex om man precis har sett den sköna filmen The Station Agent. Hur som helst, jag tyckte den här filmen om problembarnet Mia var just skön. Mia växer upp utan pappa och med en alkad mamma i ett förortsområde utanför London. Mia gillar hiphop-dans, lite så där i smyg. Mammans nya kille (Michael Fassbender) får Mia att möjligen lugna ner sig en aning och dessutom gå på en dans-audition (även om hon i ärlighetens namn varken har skillsen, movsen eller känslan).

Som jag sa, en skön film. Även när det inte händer så mycket så är den underhållande. Vad är det som är underhållande? Ja, vi kan börja med dialekten t ex. Som vanligt i brittiska arbetarklassfilmer så är det språk som pratas njutbar. Just Mia snackar riktigt fränt här. Fotot, bilderna, klippningen är riktigt bra. De slitna miljöerna och människorna blir som poesi i filmfotografen Robbie Ryans händer. Jag får lite samma känsla som i Morvern Callar eller Ratcatcher.

Katie Jarvis och Fassbender är klockrena (också ett överanvänt ord) i sina roller. <spoiler>Nu visar det sig att Fassbender är ett slemmo i filmen men fram tills dess är han en skön figur</spoiler slut>.

Musiken är helt underbar i mina ögon. Den är bättre än i The Wackness och dessutom med tillräckligt hög volym. Jag satt och nickade till rytmen några gånger. Jag tänker definitivt försöka se Red Road av regissören Andrea Arnold. Den har faktiskt stått på min ska-se-lista ända sen den dök upp på bio för några år sen. (Japp, jag har sett den och jag älskade den.)

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Om visningen: Nåt som jag kan störa mig på vissa visningar är att folk envisas med att lämna luckor mitt i raden trots att det är uppenbart att det är en nära på utsåld föreställning. Det blir ju så mycket bökigare när folk som är sena ska krångla sig in, och dessutom får man ju bättre plats om man sätter sig på mittenplatserna från början. Själv sa jag till att folk skulle flytta in eftersom jag visste att visningen var utsåld. De jag sa till lydde lite häpet (haha) men fick alltså bättre platser. Innan Fish Tank visades en förfilm. Två personer kom in, satte sig, såg förfilmen och gick sedan ut. Huh? Dessutom var det en massa spring under förfilmen men sedan var det lugnt under huvudfilmen. När folk började stressa ut under eftertexterna satt jag kvar hela tiden ända tills de sista tonerna med Nas hade klingat ut.

arenaFörfilm var den vackra portugisiska kortisen Arena (3/5). En något kryptisk film som även den skildrade fattiga miljöer på ett poetiskt sätt. Några riktigt vackra scener men som så ofta så har kortfilmer svårt att riktigt engagera mig (undantaget är t ex några av Roy Anderssons korta alster).

Arrival (2016)

arrivalJag tror det var i somras som jag råkade klicka på en länk till en trailer för en film som hette Arrival. Det var tydligen en kommande science fiction-film i regi av ingen mindre än Denis Villeneuve och med Amy Adams i en av huvudrollerna. Jag tittade på en trailern endast en gång och visste direkt att det här var en film för mig. Efter det inleddes en lång väntan där det viktiga var att hålla sig borta från allt som hade med filmen att göra.

Vi spolar fram tiden (ehe) några månader till början av december och nu sitter jag alltså i en fullsatt Rigoletto-salong tillsammans med Fiffi och Joel. Efter kanske en halvtimme av filmen var jag totalt fast och satt på helspänn resten av visningen. Jackpott!

Det är ju som vanligt bäst att veta så lite om handlingen som möjligt, speciellt i en sån här typ av mysteriefilm fylld med hjärnföda, så jag ska väl inte nämna så mycket om den. Men i korta drag: Amy Adams spelar en språkprofessor som blir anlitad av amerikanska militären för att försöka prata med utomjordingar som parkerat sitt skepp på en äng i Montana.

Om ni fortsätter läsa så kan jag ändå inte lova att jag kommer kunna hålla mig borta från spoilers, och jag lägger nog till några bilder efter recensionen också (och bilder kan ju vara spoilers de med).

Denis Villeneuve är en av mina absoluta favoritregissörer, tillsammans med Jeff Nichols och Paul Thomas Anderson (om vi glömmer Inherent Vice). Filmer som Enemy, Prisoners och Sicario är guldkorn. Vad är det med hans filmer som tilltalar mig? Det är alltid svårt att förklara varför man gillar nåt. Vad är det som gör att det klickar? När jag ser Villeneuves filmer så är det bara så att jag sugs in. Det finns alltid en nerv som går att ta på. Det är oerhört välgjorda filmer. Det är filmer som tar sin publik på allvar. Det är filmfilmer. Det är ofta filmer för ens hjärna, och det kan vara nåt som vissa andra ser som ett litet problem, att filmerna kan kännas kalla, kliniska kanske. För mig är det inte så alls, men jag har hört den kritiken.

Arrival inleds med att vi får träffa Amy Adams och spendera lite tid med henne samtidigt som utomjordingarna anländer. Tolv mystiska skepp svävar några meter ovanför jordytan på tolv olika platser världen över. Adams blir kontaktad av militären, i form av Forest Whitaker. På väg till skeppet i Montana träffar hon även andra som ska jobba med att försöka kommunicera med de utomjordiska varelserna, bl a en forskare spelad Jeremy Renner.

Under den här inledningen så känner jag att det är en välgjord film och det är hyfsat spännande. Det finns en viss förväntan i luften men jag är inte helt inne i filmen. Det jag gillar är ändå hur sparsmakat det är så här i början. Vi som tittare vet lika mycket (eller lite) som Adams och vi får följa med på hennes resa samtidigt som hon gör den. Vi får se skeppet för första gången samtidigt som hon själv ser det. Vi får se varelserna för gången efter ganska så lång tid, och återigen samtidigt som Adams.

När blev jag totalt insugen i filmens värld? Jo, det var under en helt magisk sekvens när Adams och Renner flyger med helikopter in mot platsen där skeppet svävar. En lång tagning där vi liksom snurrar ett varv runt platsen. En vacker plats för övrigt. En grön äng omgiven av bergsliknande sluttningar och låga dimmoln som skeppet verkar dra till sig.

Det som gjorde att jag kapitulerat fullständigt var nog MUSIKEN. Den är helt otrolig, skriven av islänningen Jóhann Jóhannsson. Det är inte musik i form av en låt rakt upp och ner. Nej, det handlar mer om att skapa en ljudbild. Tillsammans med fotot och designen på rymdskeppet gav det mig en känsla av under, just under den scenen när de flyger in mot platsen där skeppet svävar. Just känslan av under var kanske det jag uppskattade mest med Arrival; att man lyckats skapa en film som inte återanvänder grepp från andra filmer utan istället känns unik på ett utomjordisk sätt.

Lyssna på låten som heter just Arrival på Spotify. Efter ungefär en minut så börjar de, ljuden som låter som, ja, som vad då? Kanske som en sorgsen men ändå nyfiken blåval. Magiskt.

Förutom att foto, musik, design (på skepp, varelser och deras skriftspråk) och skådespelarinsatser håller högsta klass så bjuds vi även på en film som får det att snurra runt i huvudet. Tankar om liv, död, språk, kommunikation, tid och världsfred. Det är bara att konstatera att detta är en filmfilm, en rejäl film, och jag delar ut det andra toppbetyget för året. Därmed har jag även bytt header på bloggen. Jag tackar Midnight Special för sin tid som header men nu har en ny 5/5-film alltså anlänt. Arrival.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

Fler tankar om Arrival.

Fiffis filmtajm
Fripps filmrevyer
Movies – Noir
Spel och Film

 

arrival1

arrival2

arrival3

arrival4

Medan vi lever (2016)

medan-vi-leverDet finns en fransk (väldigt bra) film från 90-talet som på svenska fick titeln Medan vi faller. Den franska originaltiteln är La haine. För en gångs skull en svensk titel som slår originalet på fingrarna. Medan vi faller är poetiskt samtidigt som den även i breda drag beskriver handlingen i filmen.

En av filmerna som jag såg under Malmö Filmdagar var den svenska Medan vi lever. När jag såg titeln kunde jag inte låta bli att tänka på den franska 90-talsfilmen. Jag skojade om att Medan vi lever skulle kunna vara den andliga uppföljaren till Medan vi faller. Det har ju blivit vanligt att ge filmer just detta andliga epitet nuförtiden.

Nu var jag kanske inte så fel ute med min beskrivning. Medan vi lever handlar om Ibbe (Adam Kanyama), en ung aspirerande rappare som bor i Malmö med sin mamma Kandia (Josette Bushell-Mingo). Kandia kom till Sverige från Gambia för 30 år sen och fick barn ihop med en svensk man (som nu inte är i livet). Ibbe och hans mor har det lite struligt. Ibbe vill ge sig in i musikbranschen. Kandia tycker att han ska fokusera på sin utbildning och att skaffa ett ”riktigt” jobb.

Precis när Ibbe och hans ”manager” får till ett skivkontrakt (tror de i alla fall) efter ett möte med en klyschig skivbolagssnubbe så beslutar sig Kandia för att flytta tillbaka till Gambia, åtminstone för en tid. Hon är less på Sverige, att fortfarande bli uttittad på bussen eller behandlas konstigt av patienter i sin roll som sjuksköterska. Hon vill hitta tillbaka till sig själv. Ibbe får nån sorts panik, mår skitdåligt, och blir i princip apatisk. Efter ett snack med mammans kloka bror (som bor i Sverige han med) följer Ibbe så småningom efter Kandia till Gambia.

Det finns en intressant grundstory här. Filmens problem är utförandet. Det är tafatt gjort på nåt sätt, liksom utan övertygelse. Dialogen, och scener som helhet, känns ofta stela och onaturliga. Det känns som att skådisarna inte riktigt landat i sina roller. Rollfigurerna har inte lyckats lämna manus och bli levande figurer gestaltade av sina skådisar.

Nu tycker jag ändå att exempelvis Josette Bushell-Mingo som Kandia gör ett ok jobb. Jag känner med henne då hon har problem med att finna sig tillrätta i Sverige och även då det uppstår en viss kulturkrock när hon är tillbaka i Gambia.

Filmens höjdpunkt för mig är utan tvekan Adam Kanyama som sonen Ibbe. Han har faktiskt hittat sin rollfigur och känns nästan hela tiden helt naturlig. Om det beror på att hans karaktär har många likheter med Adam själv låter jag vara osagt men så kan det mycket väl vara.

Adam Kanyama är dessutom en riktigt talangfull rappare i verkliga livet, vilket för oss till höjdpunkt nummer två: musiken! Soundtracket är svängigt och melankoliskt på samma gång. Nere i Gambia träffar Ibbe några lokala musiker och de gör en liten spelning tillsammans. Rap på svenska med afrikanska instrument. Bra skit. Jag satt kvar hela eftertexterna och gungade i min biofåtölj.

Det får bli en tvåa till Medan vi lever. Bra musik, sämre film.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Filmdagarna2016_smallMedan vi lever har biopremiär nu på fredag 7/10 och visst kan den vara värd ett biobesök om vill lyssna på lite skön musik.

Jag såg filmen under Malmö Filmdagar och det var bara Fiffi som vågade sig på denna svenska film och hennes recension dyker upp på söndag.

 

 

Här är videon till titellåten Medan vi lever. Den funkade ännu bättre i filmen då den kom som en liten överraskning i form av en konsertsekvens och då rollfiguren Ibbe rappar till sin mamma. Det blev nästan lite dammigt i rummet, eller hade kunnat bli om filmen som helhet varit mer helgjuten.

Norbergfestival 2016

NorbergfestDe senaste tre åren har jag och min bror gjort det till en tradition att varje sommar besöka någon form av musikevent i Dalarna (där våra föräldrar har en stuga). För två år sen underhölls vi av Kraftwerks 3D-show i Dalhalla (svårt att toppa). Förra året blev det återigen elektronisk musik i Dalhalla i form av housepartyt Into the Valley.

Jag har inte skrivit om dessa musikaliska läckerheter på bloggen. Jag har liksom känt att jag har fullt upp med att skriva om film. Filmbloggarvännen Henke på Fripps filmrevyer brukar dock då och då nämna att jag borde skriva om annat än film, som t ex konserter jag besöker. Nu får Henke som han vill för här kommer nämligen några rader (och bilder) om årets musikaliska äventyr.

För några dagar sen kom jag hem från Norbergfestival (ja, arrangörerna själva skriver så, alltså varken Norbergfestivalen eller Norberg festival).  Festivalen hålls vid ett nedlagt gruvområde mitt i Norberg och i fokus är den mäktiga betongkolossen Mimerlaven. Laven byggdes 1957 och var i bruk fram till 1981 när en viss Percy Barnevik beslutade att lägga ner all gruvverksamhet i Norberg. Parnevik var vid den här tiden VD för Asea som ägde gruvorna. I anläggningen där festivalen äger rum så förädlade man järnmalm till den råvara som sen användes för att göra järn. Läs mer om det här.

Kvar blev den kyrkoliknande Mimerlaven som ett monument. Istället för att den revs, vilket alla räknande med, så startade den danske festfixaren Michael Christiansen och lokale industriromantikern Dag Celsing 1999 en festival för elektronisk musik med laven som konsertlokal. Hur coolt är inte det?!

Förutom själva laven så finns ytterligare två permanenta scener på området: Kraftwerk i den gamla kraftcentralen och så partytältet 303. I laven bjuds det mestadels på experimentell elektronisk konstmusik (ambient, noise, drone… kärt barn har många namn). Inne i Kraftwerk får man höra lite mer dansanta beats men ändå ganska så out there (8-bit). I 303-tältet är det bl a dubstep och breakcore som gäller. Fast allt flyter väl samman när det gäller alla dessa (o)lika genrer.

****

Av de artister vi såg så var det två framträdanden inne i Mimer som stack ut mest:

Pan Daijing
En kinesisk dansare/dj/performanceartist som bjöd på en helt galen show. Vilken genre? Ja, horror drone skulle jag kalla det. Framträdandet var som en live-version av skräckisen The Ring. Iklädd vit klänning och med svart långt hår klättrade hon runt på alla fyra och hoppade in i betongväggar till toner av hetsig electronica och höga skrik.

Ewa Justka
Polsk elektroniklärare bosatt i London. Åska, blixtar och dunder och en bastrumma som aldrig ville ta slut eller hålla jämn takt. Dessutom höll hon en en annan dag även workshop där man byggde sin egen sequencer med hjälp av frukt och grönsaker.

Hedersomnämnanden:

Erik Enocksson
Stod för en sakral show inne i Mimer. Avslutningen var magisk med bl a inspelad körsång som även visades på projicerat på en duk (oklart om just detta var hans eget verk men jag antar det). Enocksson har, om ni inte visste det, skrivit musik till filmer som Farväl Falkenberg, Man tänker sitt och Apan.

LCC (Las CasiCasiotone)
Två spanjorskor där det främst var sirenljuden som imponerade.

Karabasan Drane
En svensk duo vars konsert vi tyvärr missade större delen av. Vi kom in på slutet, kanske den sista kvarten, men det var übermäktigt då. Evighetselectronica med domedagsstämning.

Christoffer Berg
Tolkade ett verk (Tower of Meaning) av den amerikanske musikern Arthur Russell. Länge var det ganska segt men avslutningen då Berg blåste på med mäktig orgel och bas gav gåshud.

****

Just Mimerlaven i sig var nog festivalens höjdpunkt. Som konsertlokal är den verkligen udda. Det är en övergiven fabriksbyggnad med flera våningsplan, metalltrappor, rostiga rör och annan gammal utrustning för att utvinna järnmalm. Laven är om man ska vara strikt det höga tornet som ni ser i bilden nedan. Sedan har vi en mellanhög byggnad där malmen krossades och sist men inte minst det kvadratiska anrikningsverket och det var där som själva konserterna ägde rum. Där inne råder en märklig stämning. Det är i princip hela tiden halvdunkelt och disigt med dimma från rökmaskiner (vilket gör att det är svårt att fota och få till bra bilder). Ljudet är mäktigt som i en kyrka med en låååång efterklang. Om musikern som uppträder spelar vissa toner med rätt frekvens är det som att hela byggnaden vibrerar.

Så här i efterhand känns det som att festivalen i princip var skräddarsydd för mig. Övergivna gamla gruvmiljöer kombinerat mäktig elektronisk musik. Som en del av festivalen ingick det även en busstur runt i Norberg där den inspirerande och hängivna guiden och ruinromantiker Niklas Ulfvebrand berättade om Norberg, dess byggnader och gruvindustri.

Inne i Mimerlaven hittade man även diverse konstverk på lite olika ställen, bl a en cool persienninstallation (se bild nedan).

Som grädde på moset hittade vi även till Norbergs graffitivägg där det pågick en videoinspelning med hiphop-gruppen Miklo & Tusenfalk samt live graffiti (vilket inte hade nåt alls med festivalen att göra; det bara slumpade sig så).

Festivalrapporten avslutas med några foton och ett litet klagomål.

 

Mimer

Mimerlaven från utsidan

Så här mörkt var det oftast inne i Mimer

Så här mörkt var det oftast inne i Mimer

Mimer blue

Ibland var det blått ljussatt

Persiennkonst av Isabella Asp Onsjö

Persiennkonst av Isabella Asp Onsjö

Projektioner på Mimer när mörkret inföll

Projektioner på utsidan av Mimer när mörkret inföll

Fabriksruin i industriområdet Spännarhyttan...

Fabriksruin i industriområdet Spännarhyttan…

...där även graffitiväggen fanns. Här målar Pasha.

…där även graffitiväggen fanns. Här målarmästaren Pasha – The Teacher.

 

Om jag ska klaga på nåt under festivalen så är det väl att maten inte höll nån vidare kvalitet, om den ens gick att köpa. Tur då att ett gäng nyankomna svenskar ställde upp och gjorde goda falafel!

Johan Falk: De fredlösa (2009)

De fredlösaJag är tillbaka från semestern och därmed är även bloggen tillbaka i vardagen. Lämpligt då att börja hösten (kanske inte, men snart är den här!) med en ny film i mitt Johan Falk-tema.

De fredlösa är den nionde filmen om The Falcon och hans kollegor på GSI. Den här gången handlar det om gängets jakt på en bombmarodör som sprängt en åklagare i luften. Till sin hjälp har de som vanligt sina (fredlösa) tjallare/infiltratörer i form av (förstås) Frank Wagner som vanligt grymt spelad av Joel Kinnaman men också nykomlingen Chris Amir (Bahador Foladi).

Just Amir är GSI-medlemmen Sophies (Meliz Karlge) ansvar och i De fredlösa är det Sophie som i mångt och mycket är i fokus. Vi får stifta närmare bekantskap med hennes vardag utanför arbetet. Precis Johan Falk har hon inte helt lätt att få det vanliga familjelivet att gå ihop. Hennes toffelpolis till man (Jonas Sjöqvist) är avis och tror att hon har en affär med sin infiltratör Amir. Detta missförstånd kan vara farligare än man kan tro…

Ja, men vad trevligt! Det här var ju riktigt bra, vilket kändes skönt efter dippen med främst Leo Gaut. Det är bitvis rejält intensivt och svettigt, både för mig som tittare och för rollfigurerna (som om det vore nån skillnad). Frank Wagner är tillbaka: bra så. Och att Meliz Karlges Sophie blommar ut som rollfigur känns helt rätt och jag tycker Karlge gör det bra.

Det finns egentligen saker att störa sig på hos alla skådisar (kanske t.o.m. hos Kinnaman) men eftersom vi har lärt känna dem under en längre tid så blir det snarare saker man omfamnar som en del av karaktären snarare än irritationsmoment. Jag har sagt det förut och säger det igen: Johan Falk-serien är i grunden, efter de tre första filmerna, en tv-serie.

Man må säga vad man vill om Joel Kinnaman men jag förstår att han har lyckats i drömfabriken. Hela Johan Falk-serien är hans examensprov och han får med beröm godkänt. I De fredlösa försöker rollfiguren Wagner avsluta sitt samarbete med polisen. Han vill inte vara infiltratör längre. Men det förstår ju alla: så lätt går det inte. Bara en grej till. Men då… då får du allt det du önskar, skyddad identitet, allt. Yeah, sure. Det kan ju inte gå fel.

Under filmens gång funderade jag lite på det här med konflikter på arbetsplatser och t ex när man kliver in på varandras territorier. På lite mer normala jobb (som mitt) så kan det uppstå en del groll och gnäll men sen är det slut med det. Här är insatserna aningen högre. Det handlar om människors liv och död, och inte om någons stukade självförtroende (även om det kan handla om det också).

När jag skrev om den förra filmen Operation näktergal nämnde jag att jag gillade musiken som spelades i slutet, precis innan förtexterna drog igång. Som jag misstänkte är det förstås samma musik varje gång. Även här passar den utmärkt. Den är smäktande sorglig, full av ånger och vemod, och den passar perfekt. Originalmusiken i Johan Falk-serien är skriven av Bengt Nilsson och just det här stycket heter ”Funeral (Pavane)” och finns att lyssna på på Spotify.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

*research*… Haha, jag visste väl att just det där stycket som spelas innan förtexterna var föööör bra för att vara ett original. ”Pavane” skrevs av den franske tonsättaren Gabriel Fauré i slutet av 1880-talet. Nedan ser ni ett YouTube-klipp med en symfoniorkester som framför stycket. Pavane är en dans som var populär bland de europeiska hoven under 1500-talet och Faurés musik är alltså tänkt att dansa till. En långsam dans. Och just i Spanien dansade man pavane vid begravningar vilket passar in på stämningen i Johan Falk.

 

I never meant to cause you any sorrow

PrinceJag länkar till den här videon eftersom den än så länge nu återigen finns på YouTube. Den kommer förmodligen att tas bort precis som skett tidigare. Eller inte.

Uppdatering: Japp, nu har videon förstås tagits bort. Det var alltså en video av den första gången Prince spelade ”Purple Rain” live inför publik 1983. Den går dock att hitta på nätet på andra sidor, t ex här.

 

Det helt nya testamentet (2015)

GudDet finns olika typer av quirk. Vi har amerikanskt quirk där mästaren, oavsatt om man gillar honom eller inte, är Wes Anderson. Vi har europeiskt quirk och där tycker jag t ex Jean-Pierre Jeunet är en bra representant. Egentligen kanske det är samma typ av quirk fast från olika länder.

Regissören av Det helt nya testamentet heter Jaco Van Dormael och han tillhör den europeiska quirk-skolan men med en del fantasy- och sf-element inslängda, och kanske lite Charlie Kaufman.

Van Dormaels förra film, Mr. Nobody, såg jag på filmfestivalen 2009 och den gillade jag även om det var en lite väl spretig historia där Jared Leto spelade en gammal man som i slutet av sitt liv gör mentala tidsresor tillbaka i tiden. Mr. Nobody var en filosofisk film som påminde mig en del om Darren Aronofskys The Fountain, och kanske även den härliga Cloud Atlas. Även Det helt nya testamentet är filosofisk men med en mer direkt religiös satirvinkel.

Premissen är att Gud är en white trash-idiot i vit nätbrynja (eller bara ett vitt linne men jag ser en nätbrynja framför mig nu) som bor i Bryssel med sin förtryckta fru, en son som är en statyett och en rebellisk dotter. Gud är alltså en sadist som mest leker med mänskligheten för att det roar honom. Frun städar mest (till att börja med). Den tioåriga dottern gör så småningom uppror och flyr till människornas värld via tvättmaskinen för att hitta nya lärjungar som ska skriva ett (helt) nytt testamente. Till slut gör även frun det förbjudna och loggar in på den dator som Gud använder för att kontrollera vad som händer med människorna och den värld de lever i.

Precis efter att jag hade sett filmen så tyckte jag den var helt ok. Den hade en del roliga idéer och jag hade aldrig tråkigt även om det fanns störningsmoment; bl a tyckte jag Gud var hur jobbig som helst. Jag såg ingen poäng med att göra honom till en idiot. Dottern var förstås charmig med sin uppriktighet som bara ett barn kan ha. 3/5.

Nu när jag ska skriva den här recensionen så känns det som att det jag gillade med filmen har bleknat jämfört med det som stack ut som jobbigt. En sak jag gillade var de där lärjungarnas enskilda historier. Jag fann dessa bitvis ganska rörande (även om det var lite svårt att känna sympati med en seriemördare). Men detta gillande bleknade jämfört med den jobbiga bilden av white trash-Gud i nätbrynja och pyjamasbyxor. 2,5/5.

Nu när jag skrivit ett tag så kommer jag ändå ihåg fler saker som jag uppskattade och även bilder jag ser på nätet från filmen ger mig positiva vibbar, så fort det är bilder på lärjungarna och dottern men inte Gud (som ändå fick ett passande slut). Jag gillade hur människorna och lärjungarna betedde sig i olika situationer som de ställs inför, vare sig det hade med Gud och religionssatir att göra eller inte. Det var när det blev mänskligt som det var bra alltså, quirky-bra. Tillbaka till 3/5.

I slutändan kanske filmens idé och premiss är bättre än filmen i sig men för mig fanns det ändå tillräckligt mycket att gilla för att dela ut en trea.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Det helt nya testamentet har premiär idag fredag och, för all del, den kan nog funka en lunchvisning en söndag på Saga. Eller en eftermiddag på Grand.

Andra filmspanaråsikter om filmen? Det verkar bara var Henke som skrivit om denna. Vill han skriva ett helt nytt manus till filmen eller duger det som det är?

Fripps filmrevyer

 

Apropå Brand New så kom jag osökt att tänka på The Brand New Heavies, ett brittiskt acid jazz-band som jag lyssnade på i början av 90-talet när jag gled omkring i röken på Popcorn på V-Dala nation i Uppsala. 1992 samarbetade de med ett gäng amerikanska rappare och gjorde den svängiga skivan Heavy Rhyme Experience, Vol. 1.

%d bloggare gillar detta: