Tema: Decennier – Ong-bak

decadesDet är fredag och det betyder som vanligt Tema: Decennier. Mina kompisar Henke och Christian söker igenom decennierna efter filmer som de har missat. Vi har nu nått fram till 00-talet och den här gången handlar det om en spektakulär martial arts-film. Vi pratar om ONG-BAK!

Första gången jag hörde talas om Ong-bak var inför Stockholm Filmfestival 2003. Jag hade vid den här tiden precis börjat uppskatta martial arts-filmer och Ong-bak skulle visas på festivalen. Tyvärr så ingick den (givetvis) i sektionen Twilight Zone och då var det visningar sent (typ kl 23) på vardagskvällar och i små salonger som gällde. Så det blev ingen titt för mig den gången. Två år senare, när jag en sommar jobbade i Östersund, så hittade jag Ong-bak i en lokal videobutik och filmen förgyllde en ljus sommarkväll efter en hård (yeah, right) arbetsdag. Så här tyckte jag Ong-bak då.

Ong-bak är cirkus. Tony Jaa är en cirkusartist. Det är allt jag kommer att skriva om Ong-bak idag. Istället länkar jag till en härlig YouTube-video där vi får se hur Tony och gänget tränade inför filmen. Det framgår ganska tydligt att det krävs mycket träning för att få till det vi får se i den färdiga filmen. Dessutom verkar det vara så att Tony inte förstått det här med smärta och gravitation.

Så. Vad tyckte nu Henke och Christian om detta akrobatiska martial arts-spektakel. Krävs det en speciell gen för att man ska uppskatta em sån här typ av film? Här hittar ni min gamla recension och domen från mina decenniekollegor:

Jojjenito
Movies – Noir
Fripps filmrevyer

The Raid 2: Berandal (2014)

The Raid 2Hoppsan! Det här blev helt oväntat en riktig trampmina som exploderade i ansiktet på mig. Jag älskade den första The Raid-filmen som var en brutalbriljant kampsportsuppvisning som fick mig att sitta klistrad. Den här gången har regissör Gareth Evans förmodligen fått en större och mer välfylld pengapåse och därmed beslutat sig för att göra en STÖRRE film. Nu ska vi ha biljakter, pang pang-scener och kvartslånga fajter i lervälling. Det funkade inte för mig. Fan, också. The Raid 2 tar vid direkt efter ettan men handlingen är förflyttad från det klaustrofobiska hyreshuset till först ett fängelse och sen Jakartas gangstervärld där hjälten från första filmen ska gå undercover. Jag blev mest äcklad och uttråkad tyvärr.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Filmspanar-tema: Kvinnor som slåss – Haywire (2012)

GirlfightHo! I måndags var första dagen efter sommarledigheten och idag kommer det första inlägget efter (blogg)semestern. I juli skrev filmspanarna av nån anledning om Män som springer och nu är det dags för Kvinnor som slåss. Jag visste ganska snart vilken film jag ville se och skriva om. När jag tänker på temat så tänker jag att finns två (eller kanske tre, fyra eller tio) olika typer av vinklar. (Och förresten, är det med varandra de ska slåss?) Well, först har vi den kvinnliga actionhjälten (eller ska man säga actionhjältinna?), en fajtande badass som Trinity, Ellen Ripley eller Sarah Connor. Just dessa tre hittade vi förresten på min topplista över kvinnliga rollfigurer. Sen har vi den stökiga tjejen som hamnar i trubbel. Jag tänker t ex på Michelle Rodriguez i Girlfight (en film som jag inte har sett) om en troubled teen som blir boxare. Här kan man nog inte räkna in Million Dollar Baby, där ju Hillary Swank är en mer stabil kvinna med boxningsambitioner.

(Nu kom jag på en till sorts slagsmålskvinna: den graciösa, som Michelle Yeoh i Crouching Tiger, Hidden Dragon.)

Vilken film valde jag? Well, en av ganska få filmer av Steven Soderbergh-rullar som jag inte hade sett och den passade in bra in i temat tyckte jag.

****

Haywire (2012)

Haywire

Givetvis tar vi hojen om vi ska nånstans

Jag har för mig att den här filmen fick en del uppmärksamhet när den kom. Det jag minns är nog främst tre saker. Snacket om att det var en tjej (oj, en tjej!) i huvudrollen som spion med fajting skills. Snacket om att hon (Gina Carano) var en MMA-fajter. Snacket om att hon var stel som skådis i scenerna mellan slagsmålen.

I filmen spelar hon alltså en spion som blir förd bakom ljuset av sin chef och som en följd av det får hon ta sig an och avpollettera en rad manliga kollegor: Channing Tatum, Michael Fassbender, Ewan McGregor, Antonio Banderas bl a.

Hur var det då med stelheten? Jag insåg att jag sett Carano tidigare, i Fast & Furious 6, och där tyckte jag inte hon funkade alls. Stel som en pinne, helt utan karisma. I Haywire blev jag faktiskt positivt överraskad; hon funkade som skådis. Kanske inte klockrent men hyfsat. Jag tror jag vet varför. I Fast & Furious 6, som är en over the top-film med karaktärer och handling som ska vara just over the top, så är Carano inte karismatisk på rätt sätt. I Haywire – som i grunden och slutändan är en lättsam Bourne-film där Matt Damon är utbytt mot Carano utan minnesförlust men i trubbel – så funkar det. Som spion ska Carano vara lugn, lågmäld, kall men när det behövs explodera i våldsamma och fysiska fajtingutspel. Det är lite som det är för Noomi Rapace. Så länge hon får agera med kroppen på en sorts grottmänniskenivå (som t ex i ”operationsscenen” i Prometheus) så funkar det.

Filmens inledning var inte lovande. Det är märkligt klippt, ingen dialog, konstig musik, franska nya vågen-inspirerat (?), bara konstigt, som en reklamfilm. Ospännande.

Filmen tar sig efter ett tag och är nästan värd att se bara för hotellrumsfajten med Michael Fassbender. Mycket trevlig och med brutalt slut. Sussa gott, Michael. Jag gillar även en jaktsekvens som utspelade sig på tak i Dublin som följde på Fassbender-fajten.

Apropå män, och i synnerhet Tom Cruise, som springer så har Carano uppenbarligen gått kurs hos Tom. Löpning medelst intensivt armlyft. Hon fick nog högsta betyg av läraren Tom.

En lustighet som jag noterade var hur Caranos MMA-manér lös igenom några gånger. Hur hon vickade på huvudet för att liksom värma upp innan den första fajten med Tatum på ett fik. Eller när hon under Fassbender-krossen uppvisar ett fotarbete som en boxare. Förmodligen var detta medvetna referenser till Caranos MMA-bakgrund.

Haywire är nog inte nån av Soderberghs bästa filmer. Det är en mellanfilm eller en film som visar att det kanske var dags för Steven att hitta inspiration nån annanstans. Just nu gör han ju teve i och med The Kicks, en sjukhusdramaserie som utspelas år 1900.

Slutfråga: Är Gina Carano en badass i filmen? Well, kanske inte av högsta rang men en badass light i alla fall. Hon har lite för lite karisma för att vara en BADASS med stora bokstäver.

(MMA = Mixed Martial Arts.)

 

Slå (!) er nu ner i soffan och kolla in vad de andra filmspanarna skriver om:

Except Fear (verkar inte dyka upp)
Fripps filmrevyer
Rörliga bilder och tryckta ord
Fiffis filmtajm
Filmmedia
The Nerd Bird
Har du inte sett den?
Filmparadiset

SFF13: Nuigulumar Z

sff_logoNuigulumar ZTitel: Nuigulumar Z
Regi: Noboru Iguchi
År: 2013
IMDb
| Filmtipset

Andra filmen för dagen blev alltså Nuigulumar Z, filmen som kanske borde ha hetat Gothic Lolita Battle Bear. På andra festivaler har den hetat just så och även om jag ibland klagar på att utländska icke-engelskspråkiga filmer får en engelsk titel i Sverige så tycker jag inte att det hade varit fel i det här fallet. Gothic Lolita Battle Bear, hur coolt låter inte det? Dessutom sammanfattar det filmen ganska bra. Markus från Har du inte sett den?-podcasten beskrev filmen ganska bra, ungefär så här:

Bomullsvarelser från en planet nånstans i universum tvingas att fly till jorden efter att deras planet gått under. Endast två varelser överlever och de överlever genom att de sammansmälter med stoppningen i två teddybjörnar. Pga av nån sorts magi så sker en transformation när teddybjörnarnas ägare kramar om sina björnar. Då förvandlas de nämligen till varsin superhjälte. En superhjälte är ond och en är givetvis god. Av nån anledning så har också en zombiesmitta drabbat Japan (där filmen utspelas) och det är upp till vår hjältinna Gothic Lolita Battle Bear att rädda världen.

Mmm, jag uppskattar det som är galet med filmen. Det är färgglatt (rosa!) och helt respektlöst. Jag gillar designen på dräkterna. Det är en film som inte bryr sig. Det är en parodi. Allt är överdrivet och fullkomligt crazy. Inledningen är helt galen och känns uppfriskande. Trots det somnar jag efter kanske 20 minuter och det tar ett bra tag innan John Blund släpper taget. Kanske är det därför jag uppfattar filmen som lite jobbig. Jag har svårt att hänga med på vad som händer helt enkelt.

Jag gillar martial arts. Jag har en egen kategori på bloggen tillägnad martial arts. I Nuigulumar Z får vi en hel del martial arts när de onda och de goda fajtas med varandra. Tyvärr är det ganska dålig martial arts. Taffligt gjord och dessutom med scener som pågår för länge. Mot slutet förekommer en sån lååååång scen som dessutom ackompanjeras av en jobbig låt på repeat. Njae. Jag är ledsen, det blir inte mer än en tvåa.

2+/5

Om visningen: Efter en lång lunch på Vapiano där våra sinnen för logistik sattes på prov var vi tillbaka på Victoria, denna gång en trappa upp i salong 2. Fiffi lät meddela att ryggstöden var belamrade med hår och förmodligen löss också. Åtgärder vidtogs av vissa för att skydda sig. Annars var det en ganska händelsefattig visning förutom kanske att jag under halvtimme i mitten av filmen flöt jag runt i det där tillståndet mellan sömn och vakenhet samtidigt som jag hoppades att lössen lös med sin frånvaro.

filmspanarna_kvadratVad tyckte de andra om filmen? Blev det en round kick för mycket?

Jessica
Sofia
Har du inte sett den?
Henke
Fiffi

WKW: The Grandmaster

Malmö FilmdagarTony LeungTitel: The Grandmaster
Regi: Wong Kar-wai
År: 2013
IMDb
| Filmtipset

Wong Kar-wai (WKW i fortsättningen) har faktiskt gjort en martial arts-film tidigare. Ashes of Time heter den och den kom 1994. Jag såg redux-versionen på Stockholm Filmfestival för några år sen och det var en ren plåga. Ni kan läsa lite mer om den plågan här. Detta gjorde att jag var skeptisk inför The Grandmaster men eftersom jag gillar både martial arts och WKW (i vanliga fall!) så var det ett måste att se filmen. Tyvärr visade det sig ganska snabbt att det här skulle bli två plågsamma timmar.

Ip Man (här spelad av coole Tony Leung) är en känd figur i kinesisk 1900-talshistoria och det har gjorts ett antal filmer om honom. Hur skulle WKW hantera storyn? Ja du, bra fråga! Han hanterar den inte alls skulle jag säga. Jag får ingen som helst känsla för vem Ip Man är eller nån annan av personerna i filmen är. Vad beror det på? Ja, dels finns det inga scener där vi får se två personer agera mot varandra, att prata, föra en dialog. Istället är det bara flummigt slomo-foto och en voice-over som babblar filosofiskt trams. Då och då dyker det upp informationstexter som meddelar att en oerhört viktig händelse i Ip Mans liv har hänt. Oj, vad gripande… NOT.

Min favorit från Crouching Tiger, Hidden Dragon, den underbara Zhang Ziyi, är med i filmen som dotter till en gammal martial arts-mästare. Tyvärr kan hon omöjligen lyfta detta dravel till nån sorts godkänd nivå.

Om man är snäll kan man säga att det i filmen finns en historia om en maktkamp, om vem som ska vara martial arts-kung i staden Foshan i Kina i slutet av 1930-talet. Ip Man blir utsedd till arvtagare, den gamla mästaren blir mördad, hans dotter (Zhang Ziyi) kräver hämnd. Sen invaderar japanerna och Ip Man flyr av nån anledning till Hongkong utan att ta sin fru och dotter med sig.

I Kina (främst Hongkong antar jag) är filmen är den mest inkomstbringande filmen nånsin för WKW så att jag inte förstår berättarstilen alls kanske har en kulturell koppling. Fast grejen är att WKW för mig är ganska olik sina Hongkong-kollegor. WKW är en filmpoet. Han gör ganska flummiga filmer där handlingen kommer i andra hand. Han berättar med bilder, i tidigare filmer med hjälp av fotogurun Christopher Doyle, och musik. Mer ordinära scener med ”vanlig” dialog förekommer nästan inte. Jag brukar oftast gilla hans stil som t ex i Helgon i neon och Chungking Express.

Den här flummiga stilen funkar nog bara när WKW har helt fria tyglar. När han ska berätta en historia, som i det här fallet Ip Mans historia, ja, då funkar det inte alls. Martial arts-koreograflegenden Yuen Woo-ping står för fajtingscenerna och det borde ju borga för några höjdpunkter i det avseendet i alla fall. Men jag vet inte, jag har sett betydligt mer imponerande och snyggare fajtingscener. Min favoritscen i filmen är ändå en snygg sekvens där Zhang Ziyi slåss mot en elaking på en perrong samtidigt som ett tåg passerar.

Slutomdöme: dravel, sömnpiller, tråkigt, trist, obegripligt. Jag rekommenderar att ni ser Ip Man från 2008 med Donnie Yen i titelrollen istället.

1/5

Vill ni få ”second opions” när det gäller filmens kvalitet så kolla in hos Henke och Sofia som också skriver om den idag, och tidigare har även Jessica skrivit och Har du inte sett den? poddat om den.

WKW: Ashes of Time

Ashes of TimeTitel: Ashes of Time
Regi: Wong Kar-wai
År: 1994
IMDb
| Filmtipset

Ashes of Time såg jag i en redux-version på Stockholm Filmfestival 2008. Jag såg fram emot den väldigt mycket…

Wong Kar-wai är något av en favoritregissör. Hans filmer brukar ofta ha en känsla som jag gillar. Filmerna brukar flyta omkring i en skön känsla av poesi och romantik istället för att ha en rätlinjig handling från a till b. Det krävs nog en hel del för att få det att funka. Wuxia-svärdeposet Ashes of Time gjorde WKW 1994 (parallellt med att han gjorde Chungking Express) och nu visade han sin redux-version här på festivalen. Det visade sig vara den värsta smörjan jag sett på väldigt länge. Det var en enda lång plåga, trots att filmen inte var speciellt lång. Fotot, av min husgud Chris Doyle, är en katastrof. Handlingen upplöses i en flummig poesisession. Actionscenerna förstörs av Doyles sönderklippta och suddiga slow motion-foto som får en att må illa. Inget är bra i denna totala katastrof. Pluset i kanten får Tony Leung Chiu Wai och Maggie Cheung som nånstans ändå ger nån sorts nerv åt denna kalkon.

1+/5

Om visningen: Inte mycket att säga. Jag satt och vred mig och hoppades filmen skulle ta slut nån gång. Ingen kan ha gillat det här. Ja, jo, jag kan väl säga att jag betraktar det här som en film som heter Ashes of Time. Sen finns det två versioner. Både IMDb och Filmtipset verkar tycka att det är två olika filmer men det tycker jag inte funkar. För mig är det en film men två versioner. Och den får en etta.

Martial arts-måndag: Crouching Tiger, Hidden Dragon

Crouching Tiger Hidden DragonTitel: Crouching Tiger, Hidden Dragon
Regi: Ang Lee
År: 2000
IMDb
| Filmtipset

Eftersom jag inte riktigt hann skriva ihop en värdig recension till förra måndagen så avslutar jag mitt martial arts-tema en vecka senare, dvs idag! Nu vet jag inte om den här recensionen är speciellt värdig den heller men det är ett försök.

Crouching Tiger, Hidden Dragon är filmen som fick mig intresserad av martial arts-filmer. Innan jag såg den kände jag bara till namnen på Jackie Chan och Jet Li. Bruce Lee hade jag inte sett nåt av. Jag hade sett och gillat – ja, eller blivit mer eller mindre besatt av – de grymma fajterna i The Matrix. Men det var väl ungefär det som jag kände till om martial arts-filmer. Vem var actionkoreograf i The Matrix? Ja, ni vet svaret på den frågan om ni följt mitt måndagstema. Så det kanske låg i luften att jag skulle gilla Ang Lees film. Vem Ang Lee var? Det hade jag inte heller nån koll på. Jag såg Crouching Tiger, Hidden Dragon på bio med en kompis när den kom ut Y2K. Både jag och min kompis var helt stumma efter visningen. Detta var magiskt konstaterade vi båda. Så vackert, så coolt, så bra. Skulle det vara lika vid en omtitt?

Jag behövde inte vara orolig. Ang Lee har samlat ihop ett äkta superteam för att göra sin hyllning till wuxia-genren. Veteraner som Chow Yun-Fat och Michelle Yeoh samsas med den då nya stjärnan Zhang Ziyi. En riktig legend är Cheng Pei-pei (som spelar skurkrollen som Jaderäven) från klassikern Come Drink with Me. Musiken står bl a cellogeniet Yo-Yo Ma för. Actionkoreograf är givetvis Yuen Woo-ping.

Handlingen i korthet: Chow Yun-Fat spelar en gammal kung fu-mästare som vill lägga svärdet (det mytiska Gröna Ödet) på hyllan. Först måste han dock hämnas sin gamle mästare som dödades av den förrädiska Jaderäven. Hans gamla flamma Michelle Yeoh dras också in i intrigen samtidigt som unga Zhang Ziyi döljer en eller flera hemligheter.

Eftersom det är ett martial arts-tema det handlar om så börjar vi som sig bör med fajtingscenerna. De är otroligt välgjorda, snygga och ganska långa utan att nånsin bli tråkiga. Vi får allt från handgemäng på en restaurang med många inblandade till en duell uppe i topparna på träden i en bambuskog. En lustigt detalj i många av fajterna är att man när slagen träffar motståndaren ser som ett vitt moln kritdamm puffa upp. Liksom för att markera att här träffar vi minsann ordentligt och just detta är ett grepp som jag sett tidigare i genren.

En detalj som man lyckats bra med är att det inte märks så tydligt som det ibland kan att man växlar mellan skådisen och en mer akrobatisk stuntdubbel. Jag minns t ex i Kill Bill där det blev lite väl uppenbart när det var Uma och när det var Umas stuntdubbel. Här har man gjort övergångarna riktigt snyggt.

Min favoritfajt är nog den mellan yrvädret Zhang Ziyi och den mer lugna Michelle Yeoh där Yeoh väljer ett nytt vapen var 30:e sekund (eller nej, efter att ha sett den igen så är det definitivt min favoritfajt). Här har vi lustiga små detaljer hela tiden, som t ex när Yeoh greppar ett blytungt vapen, nån sorts gigantisk slägga, som bara faller till golvet av tyngden. Ziyi ler ett snett leende och gör ett utfall. Tjejerna kan verkligen fajtas och har en underbar utstrålning. Kolla klippet ovan som givetvis är på originalmandarin och inte nån förfärlig dubbad version.

Nåt som används är vajrar och det syns givetvis ibland men jag tycker inte det blir parodiskt utan passar bra in i filmen. Jag accepterar liksom att man efter fem år av kung fu-träning i ett kloster uppe i bergen faktiskt i princip kan flyga.

En detalj värd att notera är att vi i denna wuxia-hyllning givetvis har en pajas i rollistan. En sån där tafatt snubbe som försöker göra rätt men som bara gör fel. När det Gröna Ödet blir stulet försöker han utreda försvinnandet men det mesta blir fel. Jag tyckte inte han var störande utan ganska charmig. Det är precis rätt nivå på jönserierna.

Det som gör filmen till en toppfilm är allt annat övrigt i filmen, utöver jönserier och fajting. Redan från början anar vi en romantisk spänning mellan Yeoh och Chow. Det är rena The Remains of the Day. Båda vill men ingen kan. Ja, fast här kanske det är båda två som inte kan. Det är smärtsamt i vilket fall. Mitt i allt får vi även ett romantiskt ökenäventyr med Zhang Ziyi där hon träffar sin drömprins. Det finns även paralleller till en film som Star Wars och många andra filmer. Det är den klassiska kampen mellan ont och gott, den mörka och den ljusa sidan. Ja, det är även en coming of age-historia. Ja, den här filmen har allt!

Slutligen, apropå DN:s Bechdeltest av de senaste tio årens mest sedda svenska filmer, så kan jag säga att det i Crouching Tiger, Hidden Dragon förekommer namngivna kvinnliga rollfigurer och de pratar med varandra om annat än män och de fajtas!

5/5

Martial arts-måndag: The Legend of Evil Lake

The Legend of Evil LakeTitel: The Legend of Evil Lake
Regi: Lee Kwang-hoon
År: 2003
IMDb
| Filmtipset

För nästan tio år sen anordnade den mysiga biografen Grand i Stockholm en asiatisk filmvecka. Jag såg 2009: Lost Memories, Memories of Murder och den martial arts-film jag skriver om idag, som för övrigt är en remake av en gammal sydkoreansk film med samma originaltitel (Cheonnyeon ho) från 1969.

Min tredje film på den asiatiska filmveckan! Ytterligare en sydkoreansk rulle och denna gång är handlingen förlagd till en tid för länge länge länge sen i kungadömet Shilla i Korea. Här lyckas den förste kejsaren av Shilla besegra den onde stamledaren Auta och förvisar honom till en sjö och lämnar ett svärd för att vakta hans ande. 1000 år senare är en kejsarinna vid makten och general Biharang försöker hålla samman det sönderfallande riket som hotas av rebeller. Kejsarinnan är kär i Biharang, men Biharang själv gifter sig med en enkel bondflicka. Medan Biharang är ute och krigar släpps den onde anden Auta lös från sin sjö och tar bondflickan i besittning samtidigt som personer inom hovet intrigerar för att ta makten. Biharang får en del att göra när han kommer hem.

Ja, haha, vad ska man säga? Detta var en ruskigt ojämn film. Början är sentimental och konstig. Skildringen av kärleken mellan Biharang och hans bondflicka känns för sockersöt, och när Jeong Jun-ho (som spelar Biharang) försöker se förälskad ut ser han bara fårskallig ut. Nä, början av filmen är riktigt dålig faktiskt och jag var övertygad om att betyget skulle bli en tvåa eller nåt. Men plötsligt lossnar det. Vi får se lite schyssta fajter. Bondflickan blir besatt av den onda anden och får superkrafter. Sen var det skönt att man, i en film som inte är en ren genrefilm (typ splatterfilm), får se lite huvuden rulla, avhuggna ben och händer och sånt. Detta händer bara i asiatiska filmer. Det var alltså en härlig blandning av fantasy, kärlekshistoria och lite kung fu, som jag till slut inte kunde värja mig emot. Till slut var t.o.m. kärlekshistorien lite gripande trots den dåliga början. Även slutet var befriande och om det hade gjorts en amerikansk remake (eller om filmen varit amerikansk från början) så hade det förmodligen inte slutat som det nu gjorde. Jag kan inte låta bli att ge denna spretiga sköna rulle en fyra.

4-/5

Martial arts-måndag: Fist of Legend

Fist of LegendTitel: Fist of Legend
Regi: Gordon Chan
År: 1994
IMDb
| Filmtipset

Återigen en film där Yuen Woo-ping bidrar, den här gången ”endast” som koreograf. En avvikande sak med den här filmen är att den faktiskt inte verkar ha tre eller fyra alternativa titlar som är brukligt i den här genren.

Kung fu-action med Jet Li som stjärna, i regi av Gordon Chan och med Yuen Woo-ping som actionkoreograf. Kan det misslyckas? Nej, egentligen inte.

Filmen handlar om Chen Zhen (Jet Li) som pluggar i Kyoto i Japan precis innan andra världskriget 1937. Chen Zhen är från Shanghai i Kina och när han får höra att hans gamle kung fu-läromästare har blivit dödad åker han tillbaks till sin kung fu-skola i Shanghai för att ta reda på vad som har hänt. Japanerna har precis invaderat Shanghai och det råder en hatstämning mellan kineser och japaner.

Filmen innehåller en hel drös balla fajter. Slutfajten mellan den grymme japanske generalen (iklädd militär uniform) och Jet Li pågår i nästan en kvart och är grym. Jag såg nyligen Tai Chi (1993) och jämfört med den så är dessa fajter betydligt mer ”realistiska”, dvs vajeranvändningen syns inte lika mycket och det är inte lika många flygturer. Jag kan inte säga att fajterna är bättre eller sämre egentligen. Det rör sig om två olika stilar tycker jag, äpplen och päron liksom. Handlingen känns tyvärr lite sämre än i Tai Chi. Det är lite som en såpa.

En stor nackdel var att jag såg den amerikanska dubbade versionen. Detta visste jag inte om när jag började titta, så jag blev lite förvånad när de började prata engelska. Otroligt irriterande och det förstärkte såpakänslan också. Speciellt tjejerna var av nån anledning ruskigt dåliga. Asiater har ju ett speciellt sätt att vara och prata på och det blir helt fel när de pratar som amerikaner. Nä, gillade inte det alls. Så filmen håller inte som helhet men rent fajtingmässigt var det så bra att det räcker till godkänt.

3/5

Martial arts-måndag: Tai Chi

Tai ChiTitel: Tai Chi
Regi: Yuen Woo-ping
År: 1993
IMDb
| Filmtipset

Måndag igen och Yuen Woo-ping igen. I början av 90-talet gjorde Yuen filmer som på löpande band. Just filmen Tai Chi var en av de första kung fu-filmer som jag såg och skrev om för nästan tio år sen. Vid den här tiden hade jag fascinerats av Crouching Tiger, Hidden Dragon (och i viss mån Hero) men jag var inte helt bekant med den asiatiska stilen, framförallt dess något märkliga blandning av humor/fånerier och allvar.

Den välkände kung fu-koreografen Yuen Woo-ping (Crouching Tiger, Hidden Dragon, The Matrix) har regisserat denna vajer fu-film där Jet Li och Michelle Yeoh visar sig på styva linan… eller vajern. Handlingen: Två pojkar, Junbao och Tianbao, växer upp i ett Shaolin-kloster och utbildas till (martial arts-)munkar. Efter ett bråk under en kung fu-tävling blir de båda förvisade från klostret. Efter detta lever de ett tag tillsammans i den ”riktiga” världen utanför klostret men skiljs så småningom. Junbao (Jet Li) hamnar på en restaurang medan Tianbao är girig efter makt och blir soldat i armén. Ni kan ju räkna ut vartåt det lutar.

Filmen är sprängfylld med fantasifulla kung fu-fajter (eller nästan danser). Yuen är grym på att hitta på roliga saker i fajterna. Vajrarna märks inte lika mycket som i t ex en film som Hero (kanske för att Yuen inte var inblandad i Hero, doh) där de ju flög mest hela tiden. Inte för att jag störde mig på det men jag vet att vissa gör det. Och det är fajterna som är hela behållningen av Tai Chi för mig. Yuen är nämligen ingen vidare regissör (i alla fall visar inte den här filmen det).

Mellan fajterna är filmen en sorts tragikomisk buskis med en speciell smålöjlig humor som nog är karakteristisk men jag är inte så bevandrad i kung fu-genren så jag vet inte? (Min kommentar och svar på min egen fråga: Japp, det är en del av den asiatiska stilen, helt enkelt. Det är så här det ser ut i Hongkongfilm och i sydkoreansk film.) Fajterna är bland det bästa jag har sett men där emellan är det lite sisådär. I och för sig är det kul att se Jet Li spela galen och bada i en tunna med änder… Nåväl. Filmen går även under namnen Twin Warriors, The Tai Chi Master och får en stark trea för sina fajter.

3+/5

%d bloggare gillar detta: