10 i topp: Filmer 2017

Förra året hade jag en blåslampa i baken då det gällde att färdigställa min årsbästalista över 2016 års bästa filmer. En blåslampa i form av Shinypodden där jag var med och listade mina favoritfilmer från året som varit. När väl poddningen skulle spelas in gällde det ju att ha sett de filmer man ville se.

Den där blåslampan hade jag inte i år och det är nog en av anledningarna till att det hela har dragit ut på tiden. Fortfarande kände jag ju att jag ville se där filmerna som det pratades om. För ett tag sen tillkännagav jag ändå till slut på Twitter att jag var klar. Att jag hade dragit ett streck och nu hade sett de filmer jag ville se. Sen kunde jag ändå inte låta bli att fråga om nån verkligen brann för de filmer jag hade missat. Det var som att jag ändå inte riktigt ville vara klar. Efter de tips som kom in så bockade jag ytterligare två filmer – och det är jag glad för eftersom en av dessa tog sig in hela vägen på topp-10-listan.

Hur tyckte jag 2017 var som filmår rent generellt? Klart sämre än 2016 är min spontana känsla. Det har funnits många filmer som jag gillat men de där absoluta toppfilmerna har lyst med sin frånvaro. Jag har inte sett enda 5/5 från 2017! När jag går igenom filmerna från 2016 så hittar jag inte mindre än tre (!) 5/5-filmer. Kan det ha det göra att med att jag helt enkelt har sett färre filmer? Låt oss se. Sedda filmer från 2016: 83. Sedda från 2017: 79. Nej, ingen större skillnad.

En intressant sak jag dock noterar när jag nu går igenom mina olika betyg är att jag har gett betydligt fler 2017-filmer betyget 4/5. 22 st filmer från 2017 har fått 4/5 medan enbart 10 st 2016-filmer har fått det. Det är ju stor skillnad. Min teori är att 2017 nog är ett minst lika bra filmår t.o.m. för mig men att jag helt enkelt inte blivit berörd på det där speciella sättet man måste bli för att dela ut toppbetyget. Bredden finns ju helt klart för 2017 – ja, den är ju klart bättre än för 2016. Well, det beror ju på vad man värderar högst? Bredden eller topparna?

Dags att ge sig på listan som den här gången blir en topp-22-lista eftersom jag inleder med mina tolv bubblare. Håll till godo!

22. Kong: Skull Island – Förvånansvärt underhållande matinéäventyr med gigantisk Kong.
21. John Wick: Chapter Two – Bättre än ettan! Kvalitén på fajterna höjs ytterligare en nivå.
20. Spider-Man: Homecoming – Den klart mest underhållande MCU-filmen från förra året.
19. The Endless – En mystisk sf-rulle utan mysterium som snurrar runt i huvudet efter titten.
18. The Square – Inte bättre än Play men fylld med hjärngympa och förhöjda pinsamheter.
17. The Shape of Water – Ingen är bättre på att blanda magisk realism och sagor än del Toro.
16. God’s Own Country – Rörande och lerigt drama om en ung fårbonde som hittar sig själv.
15. Okja – Ok? Ja! Bong Joon-ho bjuder de vanliga tvära koreanska tonskiftena.
14. Molly’s Game – Dialogtung och spännande Aaron Sorkin-BOATS med bästa Jessica Chastain.
13. It Comes at Night – Oerhört tät och nervig skräckthriller som klår A Quiet Place.
12. Good Time – En natt i New York bjuder på en intensiv resa med oväntade vändningar.
11. The Florida Project – Sååå nära att ta sig in på topp-10 p.g.a. det magiska slutet.

10. Star Wars: The Last Jedi
Star Wars: The Last Jedi
Det här är den enda filmen på listan som jag har sett om. Vid omtitten hände det trevliga att jag uppskattade filmen mer än jag gjorde första gången, och då gillade jag ändå The Last Jedi när jag såg den på bio. Det som jag gillade (relationerna Rey-Luke och Rey-Ren, humorn, miljöerna, kaxigheten och viss mån respektlösheten mot tidigare filmer) gillade jag lika mycket andra gången. Det som kanske inte funkade (kasinoplaneten och Laura Dern) störde mig mindre, eller inte alls, andra gången. Den förtjänar därför en tiondeplats och kickar därmed ut The Florida Project från topp-10.

9. Brawl in Cell Block 99
Brawl in Cell Block 99

En årets stora överraskningar för mig. Jag hade tidigare hört talas om men inte sett regissören S. Craig Zahlers film Bone Tomahawk. Jag visste inte vad jag skulle förvänta mig av filmen med den härligt exploitationklingande titeln Brawl in Cell Block 99. Det blev en härlig resa. Vince Vaughn är stenhård som fängelsekunden Bradley med nävar av stål och ett hjärta av guld (well, kanske inte av guld men ett hjärta har han definitivt). Jag ser redan fram emot Zahlers kommande film med den (återigen) härliga titeln Dragged Across Concrete, och Bone Tomahawk står på ska-se-listan.

8. Phantom Thread
Phantom Thread
Paul Thomas Anderson har länge varit en stor favorit. I konkurrens med Denis Villeneuve är han min favoritregissör. Just idag får jag säga att Villeneuve tagit över förstaplatsen efter en serie ruggigt starka filmer. PTA:s senaste film för Phantom Thread var Inherent Vice och den gillade jag inte alls. Nu tycker jag dock han är tillbaka i superform. Filmen skildrar en maktkamp/kärlekslek mellan klädskaparen Reynolds Woodcock (Daniel Day-Lewis i sin sista (?) film) och hans nya musa Alma (nykomlingen Vicki Krieps). Med i spelet finns även Reynolds granithårda syster, utmärkt spelad Lesley Manville. Det var en njutning att se filmen. Den är vacker, tar oväntade vändningar och är dessutom bitvis väldigt rolig. Välkommen tillbaka, PTA!

7. Mother!
Mother!
Det här var en av de filmer som jag såg allra sist. Ja, jag tror t.o.m. det var den sista jag såg innan jag satte samman min lista. Jag visste att folk hade pratat om den. Det skulle vara en sån där vattendelare och nåt man helt enkelt borde ha sett. Jag är jätteglad att jag såg den för jag gillade den nämligen väldigt mycket. Den är så speciell och udda att jag inte kunde låta bli att dras in i dess värld. Hur ska jag beskriva filmen? Ja, för mig känns det som en blandning av Polanskis Carnage, kanske en home invasion-skräckis, den outhärdliga Sauls son och nån av Roy Anderssons senare filmer. För mig var det jackpott. Det finns mycket att smälta. Jag har hört att det spekulerats i vad den egentligen handlar om. Vad är det den symboliserar? För mig var det uppenbart men det tar jag i min recension när jag väl skriver den.

6. Columbus
Columbus

Oj, det här var en sällsam film i regi av för mig okända och Seoul-födda Kogonada. Kanske är detta raka motsatsen mot Mother!. En film att vila i. En film att stilla betrakta. En film att inte bli rastlös över. Två för varandra okända personer spelade av John Cho och Haley Lu Richardson möts i Columbus, Indiana, och spenderar p.g.a. orsaker ett antal dagar tillsammans. Staden Columbus är precis som filmen en sällsam stad, fylld med modernistiska byggnader designade av bl a världsberömda (men för mig okända) finska arkitekter. Filmen är stiliserad, långsam, utstuderad och funkar perfekt för mig. Vad är det den lyckas med? Ja, att vara poetisk och fin utan att bli pretto.

5. Dunkirk
Dunkirk
Dunkirk blev en av årets bästa bioupplevelser. Filmen sågs i IMAX (Liemax) i Mall of Scandinavia i 2D. Just 2D:n tror jag var viktig. Att se denna intensiva rulle i 3D hade nog gjort mig yr i bollen. Som det var nu satt jag på helspänn i princip hela filmen utan att kunna andas. För att ta till en klyscha: det kändes som att jag var där! Ljudspåret är enormt. För mig flyter ljudspåret (filmens musikaliska score av Hans Zimmer menar jag då) ihop med resten av filmens alla andra ljud, från bomber, sirener och kulsprutor. Fotot av Hoyte Van Hoytema är så bra att det välförtjänt fick en Oscarsnominering. Slutligen så gav Tom Hardys sista glidflygande insats mig gåshud.

4. Blade Runner 2049
Blade Runner 2049

Om Dunkirk var en mäktig upplevelse att se på bio så var det kanske än maffigare att avnjuta Denis Villeneuves Blade Runner 2049. Att ta del av Roger Deakins makalösa foto av Dennis Gassners brandgula scenografi till tonerna av Hans Zimmers drönarscore i en biosalong är något utöver det vanliga. Ryan Gosling tyckte jag passade perfekt i rollen som blade runner och replikant i ett. Han har alltid haft ett robotaktig inslag i sitt skådespeleri. Harrison Ford är här bättre än i originalet. Men skådisarna i all ära, det som lyfter filmen det där lilla extra är dess scenografi, foto och ljudbild.

3. The Disaster Artist
The Disaster Artist

The Disaster Artist skulle visas under Stockholm Filmdagar och jag kände typ noll pepp. Det hela skulle ju bygga på The Room, de dåliga filmernas Citizen Kane. Jag har aldrig förstått nöjet med att se på usla filmer. Så dålig att den blir bra och underhållande? Nej. Så jag förstod liksom inte poängen med att göra en BOATS om skapandet av en usel film. Men jag tänkte att det kunde vara kul att faktiskt ha sett The Room bara för att. Så jag såg The Room och sen The Disaster Artist och det är jag väldigt glad för. Det var länge sen jag hade så här roligt i en biosalong. Ett tag var filmen faktiskt uppe och snuddade vid en femma. Jag skrattade läppen av mig. James Franco har fångat Tommy Wiseau perfekt. Så fort han öppnar munnen är det komiskt guld. En komedi som får mig att skratta på det här sättet och samtidigt har en hel del tänkvärda poänger ska premieras. Årets Toni Erdmann!

2. Logan
Logan

Logan var en film som sågs tidigt under året men den håller definitivt än. Den har inte släppt sitt grepp trots att jag inte sett om den. Logan är helt enkelt den bästa filmen med en superhjälte i huvudrollen som nånsin gjorts. För jag vet inte om jag vill kalla det för en superhjältefilm. Logan är sliten. Professor X är livsfarlig och gaggig. Världen är sliten och inga X-Men finns kvar. Men det finns hopp. Flickan Laura, strålande spelad av Dafne Keen, tillhör en ny generation x-människor. Filmen utvecklar sig till en rörande roadmovie där Laura, Logan och Xavier färdas mot sina egna och landets gränser. + blir x.

1. Three Billboards Outside Ebbing, Missouri
Three Billboards Outside Ebbing, Missouri
Då har vi anlänt till ettan! Och det kan ju bara bli en film. Three Billboards Outside Ebbing, Missouri var för mig ett mer eller mindre perfekt exempel på en filmfilm. Den är välskriven, välgjord och välspelad. Efter fem minuter av filmen så ville jag att den aldrig skulle ta slut. Martin McDonagh visar sig vara en mästare på att blanda djup tragik med svart och skrattframkallande humor. Frances McDormand är en naturkraft och väl värd sin Oscar. Mitt i all film noir så kunde det ändå bränna till i hjärtat och plötsligt alldeles äkta. Jag tänker speciellt på filmens finaste scen då McDormands rollfigur blir förhörd av den sympatiske polischefen spelad av Woody Harrelson. Det var inte långt ifrån toppbetyget och därmed även en ny bloggheader. Men att vara etta på topp-10-listan över 2017 års filmer får räcka.

 

Filmer som återstår att se: Personal ShopperA Quiet PassionRawWonderstruckThe Meyerowitz Stories, Wind River och T2 Trainspotting. Och kanske några fler? Vilka saknas?

 

Vilka andra filmbloggare har fått till sin topplista över 2017 års bästa filmer? Låt mig veta om du har gjort din lista! Här är länkar till de jag har hittat:

Fiffis filmtajm
Movies – Noir
Fripps filmrevyer
Filmfrommen
Viktor Fredriksson

Film- och bloggåret 2017

Så här när året börjar lida mot sitt slut så känns det lämpligt med en liten sammanfattning över mitt film/tv- och bloggår, och i år faktiskt även poddår. En årskrönika, helt enkelt. När det gäller filmer så kommer det handla om alla filmer jag har sett oavsett tillverkningsår men mestadels är det förstås fokus på filmer från 2017 i lite olika kategorier. Den slutgiltiga listan över 2017 års bästa filmer kommer däremot senare under vintern/våren 2018.

Som vanligt så började jag året med att se en mängd filmer från 2016 för att komma ikapp så att det skulle vara möjligt att sätta ihop en årsbästalista för 2016. Jag känner att det blir lite konstigt att prata om dessa filmer igen. Kolla in min 2016-lista om du är intresserad av vilka filmer från 2016 som gick hem hos mig.

 

Bästa filmerna jag sett i år:
Fyra filmer tycker jag sticker ut än så länge. Logan kom tidigt under året men jag kan nästan garantera att den kommer att vara med på min topp-10-lista för 2017. Dunkirk knockade mig totalt när jag såg den på en perfekt IMAX-visning. Denis Villeneuve levererade igen i form av Blade Runner 2049. Vackrare film får man leta länge efter. Lägg dessutom till den maffigaste ljudmattan i år så får du en bioupplevelse utöver det vanliga. Slutligen har vi den bästa filmen som jag såg under Malmö Filmdagar, den med den långa titeln: Three Billboards Outside Ebbing, Missouri. Rent teoretiskt är dock Captain Fantastic den bästa filmen jag sett i år eftersom jag såg den i januari. Det är fortfarande den senaste 5/5-filmen jag sett (därav den nuvarande bloggheadern).

Sämsta filmerna jag sett i år:
Utan tvekan den vidriga Monsters of Film-filmen Kuso. Filmen finns att se på SF Anytime om du är sugen på att plåga dig själv. Inte ens min personliga musikhusgud George Clintons medverkan kunde rädda detta träck. Just Clintons medverkan var väl kanske den främsta orsaken till att jag gav den en chans.

Årets besvikelser:
Morgan var en film som jag såg fram emot en del. Tyvärr blev det inte mer än en blek Ex Machina-efterföljare som urartade i tråkig action.

Årets överraskningar:
Kong: Skull Island överraskade mig rejält. Ett mustigt, vackert och maffigt matinéäventyr som använde cgi på helt rätt sätt.

Årets bästa bioupplevelser:
Jag har tre kandidater som skiljer sig åt en del. Först Blade Runner 2049 som måste vara den snyggaste filmen i år. Lägg dessutom till den maffigaste ljudmattan så får du en bioupplevelse utöver det vanliga. Sen har vi Christopher Nolans Dunkirk som verkligen utnyttjade IMAX-duken till fullo. En krigsfilm som fick mig att sitta på kanten av sätet. Slutligen var det en upplevelse att se Three Billboards nere i Malmö i Sveriges kanske bästa biosalong Royal. Det var typ den tredje visningen i världen (efter festivalvisningar i Venedig och Toronto) och det var vakter i salongen som kontrollerade att ingen spelade in nåt. Levererade själva filmen? Hell, yes!

Årets värsta bioupplevelser:
Hmm, här brukar jag ha ett antal debacle att välja bland men i år kan faktiskt inte komma på nåt speciellt. Har jag börjat bli för förlåtande mot idioter tro?

Årets möte:
Här känner jag att jag vill lyfta fram Twitter, som ju vanligtvis får så mycket skäll. Jag tycker det är coolt att man faktiskt kan kommunicera med allt från andra filmintresserade bloggare, poddare och recensenter till filmmakarna själva.

Årets mest deprimerande film: Korparna.

Film som fick mig att undra om det faktiskt inte var en parodi: Korparna.

Bästa filmen jag såg på Stockholm Filmfestival: The Florida Project.

Mysigaste filmen jag såg på Stockholm Filmfestival: Band Aid.

Svenska filmer: Borg och Sameblod. Helt olika filmer men båda är riktigt bra.

Bloggprojekt:
Jag och Rörliga bilder och tryckta ord-Sofia skrev om tre systrarna Brontë-filmer/serier: Wuthering Heights, Jane Eyre och The Tenant of Wildfell Hall.

Poddprojekt:
Jag var med på ett specialavsnitt av Buffy/Shinypodden där jag, Niklas och Carl tillsammans med värden Henke listade våra filmfavoriter från 2016. Poddäventyret var inte slut med det då Henke, Carl och jag även pratade om alla MCU-filmer under åtta avsnitt.

Filmgenre som var helt ny för mig:
Blaxploitation! Jag såg mina första filmer i denna genre i form av Foxy Brown, Coffy, Truck Turner och Across 110th Street. Den sistnämnda känns i och för sig mer som en film som hämtar inspiration från Blaxploitation snarare än att den är en del av genren. En sak alla bör vara överens om är i alla fall att Pam Grier är en badass.

Svenska tv-serie:
Den fjärde och sista säsongen av Fröken Frimans krig (SVT Play) förstås.

Tv-serie som gjorde mig glad över att jag har Netflix:
Star Trek: Discovery (Netflix). Så kul att se en ny Star Trek-serie igen.

Tv-serie som jag äntligen tog mig igenom:
Till slut gick jag i mål med den sjunde och sista säsongen av Buffy the Vampire Slayer. Det var kul att till slut ha sett denna omtalade serie. Jag tycker det är en bra serie men i slutändan är det nog inte riktigt min kopp te.

Tv-serie som fick mig att bli HBO-prenumerant och som visade sig hålla måttet:
Twin Peaks (HBO Nordic) förstås. 25 år senare återkommer David Lynch och Mark Frost och, oj, vad de levererade. Jag satt som trollbunden mest hela tiden och dessutom blev det dammigt i rummet vid ett antal tillfällen. Avsnitt åtta ska vi inte ens tala om.

Ett urval av andra tv/webb-serier som jag kollat in:
The Art of Organized Noize (Netflix): Mycket sevärt och hörvärt om producentteamet Organized Noize från Hotlanta i The Dirty South.
Netflix comedy specials (Netflix): Jag har sett ett antal av Netflix stand up-specialare. De som sticker ut för mig är Sarah SilvermanDave ChappelleAli WongHasan Minhaj och Bo Burnham.
Curb Your Enthusiasm (HBO Nordic): Larry Davids egen serie efter Seinfeld är lika delar pinsam och rolig. Vissa delar funkar inte (känns daterade?) men mestadels är det hilarious. Jag har nu sett en bit in i säsong 7.
Angel: Jag har nu kämpat mig igenom säsong 3 av denna Buffy-spinoff-serie. Att den är sämre än Buffy står klart. Säsong 4 har dock börjat någorlunda lovande. Fast Angels son kan gärna kastas tillbaka i en helvetesdimension.
Hollywood Roundtable (YouTube): I början av året så börjar de droppa in, Hollywod Reporters runda bord-samtal inför Oscarsgalan. Allt som oftast trevliga samtal med skådisar, producenter, filmfotografer och regissörer.
MasterChef: Detta är min återkommande snuttefilt. De brittiska, australiensiska (och svenska) versioner tittas slaviskt på.
Anthony Bourdain: No Reservations (Netflix): Bourdain åker jorden runt och testar olika länders mat. Förvånansvärt underhållande. Bourdains matglädje skiner igenom.
Hela Sverige bakar (TV4 Play): Mysigare program finns kanske inte. Jag gillar även att deltagarnas problem och motgångar tas upp till ytan och behandlas som ett normalt inslag i livet. Går även att se på C More utan reklam, förutsatt att du har C More förstås.
The Mind of a Chef (Netflix): Ytterligare ett matprogram på Netflix. I säsong 4 får vi bl a träffa den fascinerande kocken Gabrielle Hamilton som har en liten liten restaurang i New York som heter Prune.
DP/30: The Oral History Of Hollywood (YouTube): Förmodligen den bästa intervju-serien du kan hitta, i alla fall på YouTube. David Poland pratar med regissörer och skådisar och han låter dem verkligen prata vilket ofta ger ett intimt och intressant samtal som liksom växer fram.

Årets fem mest lästa blogginlägg:
Potatishandlaren, Djungelboken10 i topp: Filmer 2016, Modstrilogin: Det sociala arvet och Midvinterduell. Vi hittar alltså två filmer av Lars Molin på topp-5-listan. Intressant. Vad betyder det? Att andra inte skriver om hans filmer och att folk därför hittar till just min blogg? Eller är Lars Molin helt enkelt väldigt populär?

Vilka länder kommer bloggbesökarna ifrån?
Topp-5 (förutom Sverige): USA, Norge, Finland, Tyskland och Storbritannien.

 

graffititomten

Och därmed önskar jag och graffititomten (och Dougie) Gott Nytt År! 🙂

 

10 i topp: Dokumentärfilmer

Filmpodden Snacka om film med Steffo och Fiffi har ett stående inslag varje vecka i form av en topp-3-lista. Det är upp till lyssnarna att komma med förslag på ämnen för listorna. För ett tag sen skickade jag in en radda ämnen och ett av dessa blev faktiskt draget ur deras låda full med listlappar. Ämnet? Jo, de bästa dokumentärfilmerna nånsin skulle listas. Efter att ha lyssnat på avsnittet blev jag inspirerad själv och bestämde mig för att göra en topp-10-lista med mina favoriter inom ”genren”. Ja, det blev faktiskt en topp-20-lista.

För egen del så har kanske aldrig dokumentärer gett mig de där riktiga maffiga filmupplevelserna, och det är väl en del av genren antar jag. Det kan ju aldrig bli en Arrival av en dokumentärfilm. Under vissa perioder får jag dock ett sug att se dokumentärer och kan då bocka av en tre, fyra stycken på rad. Jag gillar nästan alltid de dokumentärer jag ser, men det är sällan jag älskar dem. Att en dokumentär får ett bättre betyg än 3/5 är ovanligt. Eller det var åtminstone det jag trodde fram tills att jag började kolla upp vilka dokumentärfilmer jag verkligen gillat.

Jag hittade hela 20 filmer som fått betyg 4/5 eller bättre. Högst upp i toppen kunde det bara finnas en film och det är dessutom den enda som fått toppbetyget 5/5.

Här är mina favoritdokumentärer. Filmens titel är en länk till min recension när det finns en sådan, vilket det gör det för de flesta av filmerna. Håll till godo!

 

20. Metallica: Some Kind of Monster – Fascinerande om gruppterapi och musik.
19. Sagolandet – En nostalgisk blick på ett svunnet Sverige av Jan Troell med mycket skånska.
18. Plötsligt i Vinslöv – Om grillning, minigolf, konst och fåglar i Vinslöv. Finns på Öppet arkiv.
17. The Cove – En dokumentär som väcker en hel del frågor kring relationen människa-djur.
16. De renade – Oerhört intressanta diskussioner mellan Dogmas grundare om vad film egentligen är.
15. Woodstock – 3,5 timmar med flum, naket, droger och sist men inte minst härlig musik.
14. Lost in La Mancha – Tragikomiskt om Terry Gilliams hopplösa försök att spela in Don Quixote.
13. Liv till varje pris – Ciceron Thommy Berggren drar härliga anekdoter om Bo Widerberg.
12. Junun – Paul Thomas Anderson åker till Indien med Johnny Greenwood och ljuv musik uppstår.
11. Palme – Ett väldigt intressant och välgjort tidsdokument om Sverige och Olof Palme.

 

10. Bowling for Columbine (2002)
Bowling for Columbine
Jag kände att jag var tvungen att ha med en film av och med Michael Moore på topp-10. Moore har väl mer eller mindre på egen hand skapat en ny typ dokumentärstil där regissören själv i mångt och mycket är i centrum. Bowling for Columbine, som tyvärr är lika aktuell nu som 2002 när den kom, var filmen som banade väg för fler filmmakare med liknande koncept, som t ex en sån som Morgan Spurlock.

9. Hearts of Darkness: A Filmmaker’s Apocalypse (1991)
Hearts of Darkness: A Filmmaker's Apocalypse

Film om film tycker jag nästan alltid är intressant. Hearts of Darkness: A Filmmaker’s Apocalypse är fascinerande inblick i den kaotiska filminspelningen av Francis Ford Copppolas Vietnamfilm Apocalypse Now. Coppola och filmteamet råkar ut för många vedermödor: En tyfon avbryter inspelningen, Martin Sheen får en hjärtattack och Marlon Brando, vars rollfigur ska vara lång, smal, i princip undernärd, dyker upp under slutfasen och är allt annat än smal. En favoritdokumentär om en favoritfilm.

8. Ett anständigt liv (1979)
Ett anständigt liv
Andra delen i Stefan Jarls Modstrilogi är blytung. Stockholm känns som en riktigt läskig stad i en filmdystopi. Trots att det bara gått drygt tio år sen vi mötte Kenta och Stoffe i Dom kallar oss mods så ser de ut att ha åldrats 25 år. Ulf Dageby bidrar med suggestiv och passande musik. Slutligen konstaterar jag att det som lyfte upplevelsen ytterligare var att lyssna på det underhållande och insiktsfulla kommentarspåret med Stefan Jarl och luffaren Kenta.

7. Armbryterskan från Ensamheten (2004)
Armbryterskan från Ensamheten
I den lilla byn Ensamheten i Norrlands inland bor 16 personer och typ alla bryter arm. Vi får följa Heidi Andersson och hennes sköna familj med pappan i spetsen. Heidi är världsmästare i armbrytning och nu stundar VM i Kanada mot otäcka ryskor. Det här är en härlig må-bra-film om sympatiska personer. Dessutom blir den ruggigt spännande på slutet då VM ska avgöras.

6. Searching for Sugar Man (2012)
Searching for Sugar Man

Searching for Sugar Man är en riktigt intressant film och speciellt är reaktionerna på den intressant. Jag vet att många stör sig på att filmen utelämnar vissa fakta för bättre dramatisk effekt när den väver sin historia om den mystiske Sixto Rodriguez. Jag själv stör mig inte på det. Kanske eftersom jag inte gör nån större skillnad på en dramafilm baserad en verklig persons liv och en dokumentär om samma person. Det viktiga är inte att rabbla sanningar utan att berätta en historia på ett äkta sätt, och det tycker jag Malik Bendjelloul (vila i frid) lyckas utmärkt med. Filmen handlar om relationen mellan Rodriguez och Sydafrika, inte om hans karriär i Australien. Searching for Sugar Man är i mina ögon ett lyckopiller.

5. Senna (2010)
Senna
Allt i Senna är verkligt arkivmaterial. Det förekommer inga dramatiserade scener, allt är äkta. Vi får höra olika profiler inom Formel 1 eller personer från Sennas familj berätta men vi får aldrig se de standardmässiga talkingen headsen. Just detta faktum var en sak jag verkligen uppskattade med filmen. Det gav en helt annan känsla, och fokus var hela tiden på Senna, inte på den som blev intervjuad och skulle berätta. Typ raka motsatsen mot Stefan Jarls film Liv till varje pris där Thommy Berggren är en underhållande ciceron. Senna är en vinklad film där Ayrton Senna själv framställs som ett charmigt helgon medan motståndaren Prost målas upp som en gris. Men jag har insett att även en dokumentär har en handling. Vad du än har, biopics, ren fiktion eller dokumentärer så är det filmmakarens syn på saken som du får.

4. Searching for the Wrong-Eyed Jesus (2003)
Searching for the Wrong-Eyed Jesus

Det här är en fantastisk dokumentär om amerikanska Södern och den atmosfär som råder där. Musiken (lyssna på tjejens underbara röst; en kort men fantastisk insats) spelar en stor roll och passar stämningen i filmen perfekt. Underbar melankolisk träsk-bluegrass. Dokumentär är egentligen fel beteckning. Filmen är för snygg och iscensatt för det. Att den är iscensatt är inget som stör mig. Miljöerna och fotot är sjukt snygga och tilltalar mig väldigt mycket. Det är bussvrak ute i Louisianas träskmarker, bilskrotar i Texas och små hålor i Mississippi. White trash-faktorn är hög och vi träffar minst en frireligiös pastor som skriker ”JEEEESUS-A!”. Det handlar om religion, musik och meningslöshet…

3. Koyaanisqatsi (1982)
Koyaanisqatsi

En mäktig film. Storslagen, maffig, hypnotisk. Det känns som en blandning av Kampen om elden, 2001 och andra dokumentärer i samma genre som Koyaanisqatsi. Och vilken genre är det? Jo, typ genren om den globala världen, dess ekonomi och vad den gör med människorna. Nu är väl i och för sig inte kritiken mot vårt sätt att leva så där jättetydlig i Koyaanisqatsi. Människan är en märklig varelse helt enkelt, konstaterar filmen. Och den stadsvärld vi skapat är inte nödvändigtvis dålig utan snarare fascinerande. Filmen försöker kanske nånstans definiera på nån märklig nivå vad en människa är. Hmm, det känns nästan lite pretentiöst. 😉 Och så är musiken av Philip Glass fantastisk förstås. Interstellar, någon?

2. Armadillo (2010)
Armadillo

Armadillo, där vi följer en grupp unga danska soldater på uppdrag i Afghanistan, är som The Hurt Locker, Green Zone och Jarhead men med den lilla skillnaden att det är på riktigt. De nämnda krigsfilmerna är ju realistiskt gjorda eller ska åtminstone framstå som realistiska. I Armadillo är det realistiskt på riktigt om man säger så. Det lustiga är att jag ibland ändå glömde bort detta faktum. Anledningen är de danska filmmakarna verkligen har ansträngt sig med att göra en filmisk dokumentärfilm som innehåller ett riktigt snyggt foto och passande suggestiv musik. En krigsdokumentär som verkligen kröp under skinnet på mig och som ställer många frågor men svarar på få. Vissa sekvenser har etsat sig fast, som t ex blicken på soldaten på bilden ovan.

1. H:r Landshövding (2008)
H:r Landshövding
Då har vi anlänt till ettan. Och det kan ju bara bli en film. H:r Landshövding förstås. Den enda dokumentärfilm som jag gett högsta betyg 5/5. Filmen i fråga är en cinéma vérité-dokumentär om Uppsalas landshövding Anders ”Du ska veta hut” Björck. I fantastiskt snygga svartvita scener får vi ”flugan på väggen”-följa Björck i hans ämbete. Vad gör Björck? Ja, han sitter och planerar in kommande möten i sin kalender med två andra äldre gentlemän. Han försöker tillsammans med en medarbetare/assistent få ordning och reda på programmet i en kommande aktivitet i samband med 300-årsfirandet av Carl von Linné. Han vandrar evighetslänge i en källarkorridor med kameran i ryggen à la Elephant. Som sig bör i cinéma vérité förekommer det inte några intervjuer eller kommentarer. Det är bara Anders Björck rakt upp och ner. Jag tror det är tomheten OCH magin i vardagligheten som jag fastnade för. 86 minuter fulländning!

 

Har jag några hedersomnämnanden? Ja, en hel del. Två stycken är musikfilmerna The Last Waltz och Pink Floyd The Wall. Mästerverket O.J.: Made in America bör förstås också nämnas, och nu har jag gjort det, men jag betraktar det som en tv-serie. Späckhuggardokumentären Blackfish är riktigt bra och en systerfilm till The Cove. Powaqqatsi, del två i Godfrey Reggios Qatsi-trilogi är nästan lika bra som ettan Koyaanisqatsi. Man on Wire är en vacker och mot slutet märkvärdigt rörande film, som kanske hade passat bättre som novellfilm, om den franske lindansaren Philippe Petit.

Fler bra: The King of Kong, Murderball, Bill Cunningham New York, Cameraperson, Cartel Land, Darwin’s Nightmare, 13th, The Black Power Mixtape 1967-1975, Jesus Camp, The Fog of War, Videocracy, Vikarien, Weiner, When We Were Kings… Listan kan göras lång.

Givetvis finns många omtalade dokumentärer som jag inte har sett. Några jag tänker på är: The Thin Blue Line, Harlan County U.S.A., Dont Lock Back, The Act of Killing, The Look of SilenceGrey Gardens, Hoop Dreams… Listan kan göras lång. 😉

Vad tycker du om dokumentärer? Vilka är dina favoriter? Har du några tips på riktigt sevärda dokumentärer som jag inte nämnt?

10 i topp: Filmer 1973

1973: Var ett år med få live-spelningar för Parliament-Funkadelic och det verkar inte finnas nåt inspelat heller, förutom en härlig reklamvideo för Funkadelics album Cosmic Slop. Parliament kunde fortfarande inte ge ut skivor under namnet Parliament pga skivbolagstrubbel. Funkadelic som alltså hade samma bandmedlemmar som Parliament gav däremot ut just Cosmic Slop.

Muhammad Ali gick bl a två matcher mot Ken Norton under 1973. Den första slutade med förlust och en bruten käke för Ali. I den efterföljande matchen vann Ali mycket knappt och var världsmästare igen.

Filmer då? Jo då, visst gjordes det ett antal filmer som är värda en topp-10-lista. Den här gången såg jag endast tre tidigare osedda filmer men samtliga tog sig faktiskt in på listan. De är markerade med * nedan.

 

10. High Plains Drifter*
High Plains Drifter

För att Clintan återigen visade att Clintan är Clintan.

9. Serpico
Serpico
För Al Pacinos kläder och huvudbonader.

8. Mean Streets
Mean Streets
För en ung Robert De Niro och för att jag såg den på Cinemateket.

7. The Sting
The Sting

För att det är en mysig heistfilm och för den klassiska låten.

6. The Long Goodbye*
The Long Goodbye
För Elliott Goulds avslappnade ”it’s ok by me”-attityd och för hans oförlåtande attityd när det till slut inte var ok.

5. Coffy*
Coffy

För Pam Grier! Igen.

4. Don’t Look Now
Don't Look Now

För att den innehåller nåt så ovanligt som en bra sexscen.

3. Soylent Green
Soylent Green

För att man trots 70-talsstämningen ändå lyckas få fram en känsla av en dystopisk framtiden, och för Edward G. Robinson.

2. The Exorcist
The Exorcist
För att jag gillar demonfilmer och för att Sofia hos Rörliga bilder och tryckta ord just nu har demontema.

1. O Lucky Man!
O Lucky Man!
För att det är en sevärd odyssé genom ett bisarrt Storbritannien.

 

Bubblare? Japp, några stycken: Amarcord, Westworld, Dag som natt (och kanske Scener ur ett äktenskap, men den ser jag mer som en tv-serie även om det finns en filmversion).

Kolla nu in vad de andra filmspanarna hyllar från ’73.

Fripps filmrevyer
Movies – Noir
Filmitch
Fiffis filmtajm
Flmr
Cinema Absurd

 

Två bonusbilder. Arnold från The Long Goodbye och pimpen King George från Coffy.

10 i topp: Filmer 1974

1974: Parliament-Funkadelic spelar live i bl a Boston. Det återupplivade Parliament återkommer med albumet Up for the Down Stroke efter en paus på fyra år pga rättighetsproblem med namnet Parliament. Funkadelic släpper Standing on the Verge of Getting It On (I’ll Stay!).

Muhammad Ali gick två matcher under 1974, en mot Joe Frazier och sen hans kanske mest kända match: The Rumble in the Jungle mot George Foreman till tonerna av James Brown (The Payback!).

När Henke skickade ut sitt mail om årsbästalistan så kände jag den här gången att jag inte var redo att publicera mitt inlägg på det utvalda datumet. Jag hade inte tio filmer som jag kunde stå för och ville därför se några välkända klassiker som jag missat. Semester och annat gjorde att det drog ut lite på tiden men nu har jag hunnit med att beta av sex stycken hittills osedda filmer och jag känner mig redo för min lista. Av de sex filmer jag såg (markerade med * nedan) så tog sig fyra in på listan, en blev bubblare och en var en stor besvikelse.

 

10. Chinatown
Chinatown

För att det är en bra neo-noir med en obehaglig John Huston.

9. Truck Turner*
Truck Turner
För Isaac Hayes sätt att rikta sin pistol mot sina offer innan han skjuter dem, för Nichelle Nichols (Uhura från Star Trek!) som bordellmamma och så för musiken (Pursuit of the Pimpmobil!) förstås.

8. The Taking of Pelham One Two Three*
The Taking of Pelham One Two Three
För att det är en bra kidnappningsthriller och att vi får njuta av New Yorks gamla tunnelbana.

7. The Sugarland Express
The Sugarland Express

För att den har etsat sig fast och jag inte vill att den ska glömmas bort.

6. Death Wish*
Death Wish
För de härliga New York-miljöerna och brumbjörnen Charles Bronson plus den slemmigaste versionen av Jeff Goldblum.

5. Foxy Brown*
Foxy Brown

För Pam Grier!

4. The Parallax View
The Parallax View

För att det är en av de bästa konspirationsfilmerna från 70-talet.

3. The Conversation
The Conversation

För att John Cazale och paranoian.

2. The Towering Inferno
The Towering Inferno
För den klassiska katastroffilmskänslan och för att jag såg den ganska nyligen.

1. The Godfather: Part II
The Godfather: Part II
För att det är världens bästa uppföljare?

 

Bubblare? Japp, några stycken: A Woman Under the Influence, NattportierenMurder on the Orient Express* och Gone in 60 Seconds. Årets stora besvikelse som bara visade sig vara jobbig, jobbig och äcklig: The Texas Chain Saw Massacre*, och jag verkar vara i minoritet om att tycka så.

Kolla nu in vad de andra filmspanarna hyllar från ’74.

Fripps filmrevyer
Movies – Noir
Filmitch
Fiffis filmtajm
Flmr

Valerian and the City of a Thousand Planets (2017)

Det är inte så ofta jag brukar klaga på att skådisar är felcastade. Jag gjorde en sökning på bloggen och jag har fyra gånger använt uttrycket felcastad om skådisar. Dessa fyra är…

Eller vänta, varför inte göra en topp-5-lista av det! Så här kommer alltså min topp-5-lista med de värsta felcastningarna:

5. Claire Bloom i The Man Between (1953)
4. Cameron Diaz i Gangs of New York (2002)
3. Zooey Deschanel i The Happening (2008)
2. Tom Hanks i The Da Vinci Code (2006)

Och ohotad etta:

1. Dane DeHaan i Valerian and the City of a Thousand Planets

Jag återkommer till den Dane ”ögonpåsarna” DeHaan. Jag ska nämligen byta spår lite och fokusera på det som jag gillar med Luc Bessons senaste skapelse.

Jag tyckte inledningen var strålande. Vi får se hur filmtitelns De tusen planeternas stad skapas. I en nära framtid samarbetar Jordens befolkning för att bygga en rymdstation som blir allt större och större och större. Vi får se nya besökare av alla raser och kön komma upp för att hälsa på de som för tillfället sköter driften av stationen.

Till slut inser människorna att stationen blivit för stor och ett hot mot Jorden då den inte klarar av att stanna i omloppsbana. Man beslutar sig för att skicka ut den i rymden likt Aniara. På sin färd genom universum får stationen nu besök av varelser från andra världar. Jag blev nästan rörd av hela den här sekvensen. Den ingav hopp, byggde på öppenhet, ett organiskt växande och att tro det bästa om sina grannar och de man möter.

Efter detta får vi en härlig sekvens som visar hur livet på paradisplaneten Mür funkar. Här finns inte en mur så långt ögat kan se. Här finns bara harmoni. Här bor de androgyna pärlmänniskorna som bara är lyckliga och glada. Jag har sällan sett så lyckliga människor på film eller tv. Det skulle i såna fall vara i nåt Star Trek-avsnitt där Enterprise kommit till en planet där lyckan råder. Fast då finns det alltid ett stort MEN. Icke här. Pärlfolket är helt enkelt lyckliga. Det kändes uppfriskande och udda att de faktiskt bara var lyckliga.

Det finns förstås ett MEN när det gäller pärlfolkets existens men hotet mot deras paradisplanet kommer givetvis utifrån. I det här fallet från människor och deras krig mot några utomjordingar. Pärlfolkets planet råkar ligga i vägen.

Ja, det var väl ungefär det som var det positiva med filmen.

Varför castade man Dane DeHaan i den här rollen som Valerian? Dane DeHaan funkar INTE. Han FUNKAR inte. De skulle ha kastat ut honom istället. I filmen framställs Valerian som en Han Solo/Indiana Jones-typ. Han ska vara en cool äventyrare med en kvinna på varje planet. Det funkar inte. Kemin med Laureline, spelad av stackars Cara Delevingne, är svagare än van der Waals-kraften (som är den svagaste av de svaga kemiska krafterna).

Jag lyssnade på en podcast om filmen där man kom fram till att DeHaan försökte sig på att låta som Keanu Reeves lät på 90-talet. Fast Keanu låter väl ungefär så nu också för den delen. Whoa. I vilket fall så funkar det funkar inte.

Hur sköter sig Cara ”ögonbrynen” Delevingne som den kvinnliga huvudpersonen Laureline? Jag tycker hon är helt ok. Hon gör så gott hon kan. Hon har skinn på näsan och är ljusår bättre än DeHaan. Men det är svårt när man spelar mot en sömngångare.

Vissa av DeHaans repliker får mig att trött sucka och ta mig för pannan. Det förekommer en fullkomligt obegriplig scen mot slutet när Valerian plötsligt blir paragrafryttare, vilket är en 180-gradare jämfört med hur hans karaktär har framställts tidigare i filmen. Men tydligen är det så relationen mellan de båda framställs i serietidningen. Där är Valerian den som vill följa reglerna medan Laureline är vildhjärnan. I filmen lyckas man inte alls etablera detta alls, snarare motsatsen. Man har med några fåniga sekvenser när det antyds att Laureline pilotar deras rymdskepp på ett vanskligt sätt, men det är typ det.

Filmen är fylld av urtrist exposition (och en Clive Owen som är så torr att han skulle självantända i Lucifer), och i delar påminde den mig om den tillika trista Guardians of the Galaxy Vol. 2. Ett skeende händer. Nån berättar om vad som hände och vi får se det igen. Ytterligare nån annan berättar om vad som händer och vi får se det en tredje gång. Kan vi få se det en fjärde gång?! Jag fattar fortfarande inte vem som är skurken?!

Nej, den här gången får jag lov att låta yxan falla och dela ut en etta. Det kanske kan kännas hårt när det fanns delar som jag faktiskt uppskattade men den här filmen kommer INTE återfinnas på min spellista. Fast sämre än Jupiter Ascending var den i alla fall inte.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

filmspanarna_kvadratValerian var denna månads filmspanarfilm. Klicka på länkarna nedan om du vill få reda på vad de andra tyckte?

Fiffis filmtajm
Fripps filmrevyer
Rörliga bilder och tryckta ord
Har du inte sett den? (Carl)
Movies – Noir

10 i topp: Filmer 1975

1975: Parliament-Funkadelic spelar live en hel massa gånger under året men tyvärr verkar inget ha spelats in. Parliament släpper de två klassiska albumen Chocolate City och Mothership Connection. Funkadelic släpper Let’s Take It to The Stage.

Muhammad Ali gick fyra matcher under 1975 och han vann samtliga varav den mest kända är den s.k. Thrilla in Manila mot Joe Frazier.

Det som var kul med den förra årslistan, den som fokuserade på 1976, var att jag passade på att se ett antal filmer som jag inte hade sett förut från det året. Tyvärr fanns inte riktigt samma tid den här gången (då >14 MCU-filmer håller på att betas av) så jag hann bara med en. Å andra sidan så kom just den filmen med på listan.

 

10. Picnic at Hanging Rock
Picnic at Hanging Rock

För att stämningen vid Hanging Rock är ytterst obehaglig. Lite som i en David Lynch-film fast poetiskt.

9. Flåklypa Grand Prix
Flåklypa Grand Prix
För att det måste vara Norges bästa stop motion-animerade film och en barndomsfavorit.

8. Dog Day Afternoon
Dog Day Afternoon
För att jag hade glömt att Al Pacinos rollfigur utför bankrånet för att bekosta sin partners könsbyte, och så för John Cazale förstås.

7. Night Moves
Night Moves

För att det är jätteroligt att se lite mer okända filmer med kända skådisar där de gör lite annorlunda roller. I det här fallet är det Gene Hackman som är en skön lirare, vilket var lite oväntat. Det här var den filmen som jag hann med att bocka av innan listan skulle publiceras.

6. Profondo rosso
Profondo rosso
För bildspråket, stämningen och musiken av Goblin.

5. Yrke: Reporter
Yrke: Reporter

För slutscenen som är magisk och lång, och för en nedtonad och mystisk Jack Nicholson.

4. Three Days of the Condor
Three Days of the Condor

För Max von Sydow i glasögon och lönnmördaren i keps med regnskydd. Just det där regnskyddet har av nån anledning etsat sig fast precis som von Sydows glasögon.

3. Gökboet
Gökboet

För att slutet är både vackert och tragiskt.

2. Barry Lyndon
Barry Lyndon
För den episka historien om en simpel man, den klassiska musiken av bl a Händel och givetvis det naturliga ljuset.

1. Hajen
Hajen
För att ibland är en film en klassiker värd namnet, och så för att den mekaniska gummihajen oftast inte funkade under inspelningen.

 

Bubblare? Japp, en några stycken. Men en del hade jag nog behövt se om men dessa filmer dök i alla fall upp som kandidater till listan. Berättelsen om Adèle HKatharina Blums förlorade hederMonty Python and the Holy Grail och Dersu Uzala

Kolla nu in vad de andra filmspanarna hyllar från ’75.

Fripps filmrevyer
Movies – Noir
Filmmedia
Fiffis filmtajm
Flmr
Filmfrommen

10 i topp: Filmer 2016

Som vanligt när det börjar bli dags att få till sin topplista över förra årets bästa filmer så kollar jag igenom vilka filmer jag har missat. Nu finns det ju hur många filmer som helst som jag har missat och jag kommer givetvis inte se alla. Nej, det handlar om de där filmerna som det snackats om, som hyllats, och som jag känner har potential för mig. Det blev en ganska lång lista på kanske 15 filmer. Förra året kom min lista 13 april. I år blev jag klar i slutet av mars, mycket tack vare att jag skulle vara med i Buffypodden Special där vi skulle prata om våra tio favoriter från 2016. Och pratade gjorde vi – i fyra och en halv timme. Här hittar ni del 1 och del 2 av det poddsnacket.

En sak jag konstaterar är att 2016 var ett mycket bra filmår. Det kan bero på att jag har sett ovanligt många av de omtalade filmerna som jag trodde skulle passa mig, eller så var det helt enkelt ett grymt filmår. Förmodligen är handlar det om en kombination.

Eftersom jag av nån anledning valde att rangordna även mina bubblare, som var nio till antalet, så kommer här mina 19 favoritfilmer från 2016.

19. Cameraperson – Överblivet material från andra dokumentärer blir en egen historia.
18. Paterson – En film som visar på livets skönhet i det lilla.
17. Christine – Rebecca Halls insats var värd en Oscarsnominering.
16. Hidden Figures – En härlig blandning av rymdäventyr, kvinnokamp och må bra-film.
15. The Neon Demon – Snyggare än så här blir det inte.
14. Under the Shadow – En intensiv skräckis om kvinnors lott i Iran.
13. The Handmaiden – En film med många ansikten.
12. The Witch – En skräckis med en dokumentär känsla av 1600-tal.
11. 10 Cloverfield Lane – Ett svettigt bunkerspel med ett överraskande avslut.

10. Nocturnal Animals
Nocturnal Animals
Ett stilistiskt om än lite kliniskt (för min smak) mästerverk av kläddesignern Tom Ford. En kader av skådisar som inte går av för hackor: Amy Adams, Jake Gyllenhaal, Michael Shannon och, överraskande nog, Aaron Taylor-Johnson. Johnson var den som stack ut mest. Jag fattade inte ens att det var han förrän jag såg hans namn i eftertexterna. Filmens olika delar hakar i varandra på ett fascinerande sätt, och de scener som är baserade på den bok som Amy Adams läser är som tagna ur en skruvad Hitchcock-thriller av det nervigaste slaget. Jag ville alltid tillbaka till dessa scener.

9. Hell or High Water
Hell or High Water

En film som Hell or High Water är det i princip omöjligt för mig att inte älska eller åtminstone tycka om väldigt mycket. Filmens utspelas i fattiga avfolkningsbygder i djupaste (eller västra) Texas. Vi vistas på öde main streets där inte mycket händer eller på diners med bås med röda lädersäten där det jobbar vresiga (eller flirtande) servitriser. Vi åker bil på route 287 förbi gamla övergivna fabriksbyggnader, pumpande oljeriggar och skyltar med reklam för banklån. Det går tokhem hos mig. Ben Foster och Jeff Bridges är strålande och t.o.m. pretty boy Chris Pine fungerar utmärkt.

8. Suburra
Suburra
BLYTUNG. En italiensk maffiathriller som ger mig sköna The Wire-vibbar. Precis som i Baltimore-serien så har det även i Suburra betydelse för alla (t.o.m. påven) vad den som står lägst ner på samhällsstegen gör eller inte gör. Allt är sammanvävt och korrumperat. Musiken och det regniga nattfotot med glänsande asfalt är det bara att njuta av. BLYTUNG.

7. The Edge of Seventeen
The Edge of Seventeen
Det är inte ofta att komedier letar sig in på mina årsbästalistor men plötsligt händer det. Det hände den här gången. The Edge of Seventeen är en dramakomedi (eller ett drama med komiska inslag om man så vill) som är hysteriskt rolig, pinsam och berörande på samma gång. Hailee Steinfeld gör sitt livs roll (än så länge) och scenerna där hon samtalar med sin lärare, spelad av Woody Harrelson, är komiskt guld. Harrelson sävliga personlighet avväpnar Steinfelds speediga high school-tjej på ett sätt som lockade mig till många skratt.

6. Manchester by the Sea
Manchester by the Sea

Manchester by the Sea är en speciell film. Det är en sorts mysteriefilm då man allteftersom i flashback-scener får reda på vad som har hänt med Casey Afflecks rollfigur och då får en förklaring till varför han är som han är. Manchester by the Sea fick mig även att må fysiskt illa under vissa intensiva och briljanta scener. Dessutom fick den mig att skratta mitt i all misär och det var just detta som lyfte filmen för mig. Nu blir jag sugen på att se Margaret, Kenneth Lonergans problembarn till film från 2011 (som spelades in 2005!) med bl a Anna Paquin. Frågan är bara vilken version man ska se?

5. Midnight Special
Midnight Special
Jeff Nichols är en regissör att lita på. Jag har inte blivit besviken på en enda av hans filmer. I Midnight Special blandas Nichols Americana-drama med science fiction och för mig är det filmiskt guld. Jag skulle kunna beskriva Midnight Special som en blandning av Stephen Kings Firestarter kryddat med Starman, E.T.Blue Ruin och så lite Tomorrowland, så då gör jag det. Michael Shannon (givetvis!) är strålande som pappan som vill skydda sin egensinnige son som både en mystisk sekt och FBI är ute efter.

4. Moonlight
Moonlight

Moonlight är filmen som i mina ögon välförtjänt vann en Oscar framför näsan på La La Land. Det är en amerikansk WKW-film. Den är vacker, både på ytan och djupet. Allt handlar om känslan filmen förmedlar. I tre delar får vi följa Chirons uppväxt i Miami gestaltad av tre helt olika men i slutändan ändå lika skådisar. En fascinerande film vars avslutande del var spännande, poetisk och hoppfull.

3. Toni Erdmann
Toni Erdmann

Oj, vilken film Toni Erdmann är! Sprängfylld av det mesta: konstigheterna, pinsamheterna, humorn, skratten, melankolin, distansen mellan far och dotter, det affärsmässiga konsultandet, det stela klubbandet, galenskaperna, löständerna, peruken, den bulgariska folkdräkten, Whitney Houston-sången, toaletter hos rumänska äppelodlare och det absurda i att bo på ett lyxhotell ovanför en romsk kåkstad. Dessutom är den förlösande rolig i vissa nyckelscener. Och ändå hamnar den bara på plats tre.

2. Captain Fantastic
Captain Fantastic

Vissa filmer kapitulerar jag inför utan att kunna värja mig. Captain Fantastic var en sån film. Jag älskade den från första stund. Det är en rörande historia där Viggo Mortensen spelar en pappa som tror han uppfostrar sina barn på rätt sätt genom att leva utanför samhället. Visst kan det vara nyttigt att koppla bort sig från sitt online-liv och leva ute i skogen på det som naturen ger. Men vad ska barnen göra när de flyger ur boet? Är de verkligen förberedda på det verkliga livet? Viggos pappa får mycket att fundera på, liksom vi tittare. Captain Fantastic är en fantastisk liten film. Vacker, sorglig, rolig och berörande på samma gång.

1. Arrival
Arrival
Då har vi anlänt till ettan! Och det kan ju bara bli en film. Arrival. En film jag såg två gånger på bio, vilket inte hör till vanligheterna, och den blev bättre andra gången. Favoritregissören Denis Villeneuve bjuder på tankar om liv, död, språk, kommunikation, tid och världsfred. Förutom det tankemässiga innehållet bjuds vi på musik (Jóhann Jóhannsson) och foto (Bradford Young) som inte är av denna värld. Slutligen, och det som cementerar filmen som min nummer ett: Amy Adams. Hon bär filmen på sina axlar. Avgå Oscarsjuryn.

 

Årets…

Överraskning som ändå inte platsade på topp-10: 10 Cloverfield Lane (fast den blev elva ändå)
Film som jag tycker är bra men ”alla andra” tycker är ett mästerverk: Train to Busan
Film som jag önskar att jag kunde få in på topp-10: The Witch
Michael Bay: 13 Hours: The Secret Soldiers of Benghazi
Filmer som återstår att se: Sing Street och The Wailing
Besvikelse: Independence Day: Resurgence
Bästa svenska: Den allvarsamma leken
Bröderna Coen: Hail, Caesar!
Må-bra-film: Hidden Figures
Sång: Whitney Schnuck

 

Vilka andra filmbloggare har fått till sin topplista över 2016 års bästa filmer? Låt mig veta om du har gjort din lista! Här är länkar till de jag har hittat:

Fiffis filmtajm
Movies – Noir
Har du inte sett den?-Carl
Spel och Film
Fripps filmrevyer
Flmr
Filmitch

10 i topp: Filmer 1976

1976: Parliament-Funkadelic spelar live i Houston som vanligt. Parliament släpper The Clones of Dr. Funkenstein. Funkadelic släpper både Tales of Kidd Funkadelic och Hardcore Jollies.

Förutom att försvara sin tungviktstitel fyra (!) gånger så gick Muhammad Ali en ”match” mot den japanske brottaren Antonio Inoki i nån sorts bisarr battle of the kampsporter.

Det som var kul med just den här 70-talslistan var att jag faktiskt hann med att se ett antal 76-filmer som jag inte hade sett tidigare, och dessutom visade det sig att jag gillade just de filmer jag valde ut. Faktum är att alla slog sig in på listan!

 

10. Im Lauf der Zeit
Im Lauf der Zeit

För att en roadmovie alltid är en roadmovie.

9. Silver Streak
Silver Streak
För att en tågfilm alltid är en tågfilm.

8. Taxi Driver
Taxi Driver
För att, ja, jag pratar med dig!

7. The Omen
The Omen

För att jag alltid gillar religiösa skräckisar där det strids mot djävulsbarn. En av de filmer som jag valde att se innan jag gjorde min lista.

6. The Outlaw Josey Wales
The Outlaw Josey Wales
För att det är en antikrigsfilm och att den handlar om hur man faktiskt kan bryta en ond hämndspiral och hitta en ny familj. En av de filmer som jag valde att se innan jag gjorde min lista.

5. The Missouri Breaks
The Missouri Breaks

För att Marlon Brando var fullkomligt galen men ändå inte överspelade och för att Jack Nicholson spelade en roll och inte en överdriven version av sig själv. En av de filmer som jag valde att se innan jag gjorde min lista.

4. 1900
1900

För att jag insåg att jag gillar den här typen av storslagna filmer som utspelas under lång tid där vi får följa olika personers utveckling och även historiska och politiska skeenden. Jag såg det drygt fem timmar långa eposet under en helg när SVT visade det för tio år sen.

3. Marathon Man
Marathon Man

För att jag älskar filmer där oskyldiga dras in i mardrömsliknande trubbel. ”Is it safe?”

2. Network
Network
För att det är en skarp satir över mediesamhället och för att alla skådisar gör briljanta insatser.

1. All the President’s Men
All the President's Men
För att det är murvelfilmernas murvelfilm och väl värd att hamna i spotlighten.

 

Bubblare? Japp, en hel del faktiskt. Fast en del hade jag nog behövt se om men dessa filmer dök i alla fall upp som kandidater till listan. Logan’s RunRockyAssault on Precinct 13Le locataireMannen på taketThe Killing of a Chinese Bookie och Bugsy Malone (gräddkulsprutor!).

Kolla nu in vad de andra filmspanarna hyllar från ’76.

Fripps filmrevyer
Movies – Noir
Filmmedia
Filmitch
Flmr
Filmfrommen
Absurd Cinema
Fiffis filmtajm

Jojjenito gästar Buffypodden där 2016 års bästa filmer koras – del 2

Tillsammans med Har du inte sett den?-Carl och Niklas från spelpodden Speccat gästar jag Buffypodden/Fripps filmrevyer-Henke för att lista och prata om våra tio favoriter från filmåret 2016. Nu har vi anlänt till den andra och avslutande delen där vi går igenom platserna 5-1 samt några nämner några av våra bubblare och även betar av några andra kategorier (största besvikelsen t ex!)

Hos Buffypodden.se kan du ladda ner avsnittet men det går givetvis även att hitta på iTunes eller så dyker det upp i feeden i din podcastspelare om du prenumererar på Buffypodden.

%d bloggare gillar detta: