Zozo (2005)

Zozo känns lite som en bortglömd film. Dessutom känns Josef Fares i dag som en lite bortglömd regissör, eller? Brorsan Fares känns mer het. Efter framgångarna med Jalla! Jalla! och Kopps skulle Fares i och med Zozo göra en ”seriös” film. Det är i alla fall den känslan jag har. Min text skrevs i september 2005.

Josef Fares nya rulle börjar i ett krigshärjat Libanon där vi möter Zozos familj som ska fly till Sverige, där farfar och farmor redan är. Vägen till Sverige blir dock betydligt längre än vad Zozo anar och väl där blir det inte så lätt heller. En skönt annorlunda svensk rulle. Fares vågar ta ut svängarna. Han vågar använda specialeffekter och gör det på ett skönt sätt. Han vågar berätta på ett sorts ”större än livet”-sätt, vilket känns uppfriskande i det delvis sumpiga svenska filmträsket. Filmen innehåller några väldigt vackra, poetiska och surrealistiska scener som jag gillade mycket. Tyvärr tycker jag inte Fares lyckas fullt ut med att få till en röd tråd eller skapa ett riktigt engagemang för filmen. Fares skulle nog behöva döda några älsklingar. Det blir bitvis lite för mycket upprepning i form av liknande scener med samma sentimentala musik. Ändå är det en sevärd film som får godkänt. Fares komiska och träffsäkra ådra glimtar till då och då, speciellt i vissa scener som utspelas på skolan i Sverige.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Zigenarnas tid (1988)

zigenarnas-tidFör ett tag sen postade jag min topplista över 1988 års bästa filmer och där hamnade Emir Kusturicas Zigenarnas tid på plats 8. I min recension av Kusturicas Underground utlovade jag sen en recension av Zigenarnas tid och den kommer här. Texten skrevs i september 2008.

Emir Kusturica är sån där regissör som för mig känns för spretig. Han kan i sina filmer få till underbara scener med skön humor, tung dramatik eller magisk surrealism. Men samtidigt blir det ibland en crazy Fellini-mustighet som jag inte alls tilltalas av, som t ex i Underground. Nu har jag sett Zigenarnas tid som handlar om en zigenarfamilj (eller romsk familj för att vara politisk korrekt) i Jugoslavien. Perhan (Davor Dujmovic) bor med sin syster, mormor och morbror. När systern behöver läkarvård får familjen ”hjälp” av en gangster och Perhan hamnar i Italien och dras in i en kriminell värld – och förlorar sig själv.

Kustorica har en egen stil. Det är ofta en episk känsla över hans filmer, en sorts larger than life-känsla. Zigenarnas tid tar ett tag att komma in i men efter ett tag har jag sugits in i Perhans värld. Då och då får vi uppleva drömsekvenser där Perhans fantasier kommer till ytan. De surrealistiska avbrotten lyfter filmen till ett bättre betyg eftersom de samtidigt som de är snygga och magiska också bidrar till att vi kommer Perhan närmare. Filmen är i grund och botten en ”uppgång och fall”-historia. Eller kanske snarare en historia om en snäll och ödmjuk person som fördärvas och för sent inser vart han är på väg. Zigenarnas tid är en sorglig, mustig, vacker, nästan episk, saga som växer. En av Kusturicas bästa.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Underground (1995)

undergroundFör ett tag sen postade jag min topplista över 1988 års bästa filmer och där hamnade Emir Kusturicas Zigenarnas tid på plats 8. Jag har sett en del av Kusturicas filmer och jag har lite blandade känslor inför dem. Här kommer en gammal text om en av hans filmer, Underground från 1995. Lite senare dyker det upp ett omdöme även om Zigenarnas tid. Just den här texten skrevs i september 2006 (10 år sen!).

Emir Kusturicas film om Jugoslaviens historia från andra världskriget fram till 90-talets krig på Balkan tar sin början 1941 då nazisterna bombar Belgrad. De två kompisarna Petar och Marko försöker mest utnyttja situationen genom att tjäna pengar på att smuggla vapen. När tyskarna kommer gömmer de sig i ett skyddsrum där de tillverkar vapen som Marko sen levererar till partisanerna. Problemet är att när kriget väl är slut så säger inte Marko det till Petar och de andra som är i skyddsrummet. Istället bor han tillsammans med Natalija i huset ovanför medan han låter de där nere fortsätta med vapentillverkningen som han tjänar grova pengar på.

Jag tyckte filmen var en mix mellan ett surrealistiskt mästerverk och flummig buskissörja. Inledningen kändes lovande då det kaos som uppstod under tyskarnas flyganfall som skildras på ett bra sätt, bl a med sällsamma bilder med djur som vandrar runt bland ruiner efter att ett zoo bombats. Under hela filmen var fotot riktigt bra med vackra och annorlunda bilder. Sen gillade jag också en del av symboliken och surrealismen i filmen, som säger saker om Jugoslaviens turbulenta historia. Allt gick dock inte hem hos mig men en del funkade. Slutscenen är exempelvis riktigt bra.

Problemet med Underground är att den innehåller en enligt mig ganska jobbig kaotiskt humor. Det ska vara crazy och over the top och det blir för mycket. Sen bryr jag mig inte det minsta om personerna i filmen. De känns som att de bara finns med för att Kusturica ska använda dem som symboler i det han försöker säga och jag känner mig inte engagerad. Då tyckte jag den sköna Svart katt, vit katt kändes betydligt mer personlig och mer som en historia om riktiga människor. Jag ger ändå Underground godkänt då den bitvis är en skön surrealistisk historia. Problemet är att den ofta känns väl konstig och spretig för att riktigt engagera.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

The Imitation Game (2014)

The Imitation GameThe Imitation Game är biografifilmen om den brittiske matematikern och kodknäckaren Alan Turing. Under andra världskriget Turing var en starkt bidragande faktor till att de allierade lyckades dechiffrera tyskarnas krypteringsmaskinen Enigma. Ja, han byggde i princip en dator (of sorts) från grunden för att gå i land med sitt kodknäckarunder.

Ja, det låter ju som att vi pratar om en äkta brittisk väldekorerad krigshjälte. Nej, inte riktigt. Arbetet som Turing & Co gjorde drevs (givetvis) i hemlighet och allt material förstördes efter kriget. Turing själv var bög (inte öppet förstås) men ”avslöjades” i början av 50-talet och dömdes då till två års fängelse alternativt kemisk kastrering. Turing valde det senare, blev mentalt nedbruten och tog livet av sig. I alla fall är det så filmen framställer hans död.

Den vanliga frågan när det gäller biografier på bio är ju hur filmmakarna väljer att lägga upp det hela. Ska man skildra personens liv från barndomen till slutet av livet? Denna metod lyckas sällan. Det blir lätt segt och långdraget och ger en känsla av att det är en lista med olika händelser som ska bockas av. Det andra alternativet, som jag generellt sett ger mer för, är att fokusera helt på en enda viktig händelse, eller åtminstone enbart ett fåtal händelser.

The Imitation Game väljer att zooma in på en kortare period och det är inte svårt att gissa vad. Japp, jobbet med att knäcka Enigma under andra världskriget. Helt rätt beslut tycker jag. Vi får dock några tidshopp, dels framåt till ett polisförhör när han blivit gripen för homosexualitet, och dels bakåt till skoltiden som inte var lätt för honom. Jag vet inte om tidshoppet bakåt egentligen tillförde nåt. Jag tror kanske man ville ge en förklaring till hur Turing var som vuxen men det kändes väldigt förenklat och lite onödigt.

Det jag funderade på var hur man skulle göra själva kodknäckandet intressant på film. Det går ju liksom inte att gå in på några detaljer. Jag tycker man lyckas hyfsat ändå. Upplägget är att Turing jobbar i princip helt ensam med att konstruera en datormaskin för att lösa problemet. Alla andra jobbar för hand med papper och penna. Pennfäktarnas arbete går till synes framåt medan Turings resultat är mer digitalt; antingen funkar det eller inte funkar. Militärledningen är givetvis helt oförstående till Turings metoder. Sakta vinner han dock över sina kollegor som ställer sig på hans sida när militärchefen vill förstöra Turings obrukbara apparat.

Keira Knightley är med i filmen som en ung kodknäckerska. Givetvis är det ingen som tror på henne heller. En kvinna kan väl aldrig bli nåt mer än växeltelefonist eller maskinskriverska?! Jag gillar faktiskt Keira här. Jag har vanligtvis lite problem med henne. Här är hon dock charmig och med piffigt skinn på näsan.

Nåt jag alltid uppskattar i den här typen av filmer är den förnäma engelska stilen. Elegansen. Talet. Här är exempelvis kodknäckaren Matthew Goode… very good.

Sämre var de fåtal krigssekvenser som förekommer. De gav ingenting förutom känslan av dålig cgi.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

Under sanden (2015)

Under sandenHistorien skrivs av segrarna heter det ju, och därför är det inte så konstigt att jag inte hade hört nånting om just den här verkliga danska historien som utspelar sig strax efter andra världskrigets slut. Danmark har precis befriats från tyskarna. Flera tusen tyska krigsfångar befinner sig i landet, men istället för att skickas hem så transporteras de till den danska västkusten för att på sandstränderna där röja minor; minor som tyskarna själva placerat där för att försvåra en eventuell allierad landstigning.

I Under sanden (denna månads filmspanarfilm) får vi följa en grupp på 14 tyskar som ansvarar för att röja en liten del (45000!) av de miljoner minor som finns nedgrävda på stränderna. När pojkarna (ja, det handlar om unga tyskar pojkar, den ena räddare än den andra) är klara med jobbet är de lovade att få åka hem. Om de kan röja sex minor per timme ska arbetet ta tre månader, dvs om det hela går smärtfritt.

Den som leder arbetet är den danska sergeanten Rasmussen (Roland Møller). Till en början framställs Rasmussen som en stenhård sadist som inte bryr sig om pojkarna svälter ihjäl eller stryker med om en mina sprängs. I filmens inledning får vi se Rasmussen banka och stampa några marscherande tyskar krigsfångar sönder och samman. Den förtryckte har, helt naturligt, blivit förtryckare.

Givetvis kommer Rasmussen så småningom mjukna, dels för att han inser att jobbet inte blir gjort ordentligt och i tid om pojkarna behandlas illa, och dels för att det uppstår en sorts fader-son-relation mellan Rasmussen och pojkarna, kanske främst en av dem. Rasmussen har dock en chef, löjtnanten Jensen (Mikkel Boe Følsgaard från En kongelig affære), som helst ser att pojkarna behandlas som djur och kanonmat.

Det finns egentligen inget fel med filmen. Den är väldigt välgjord. Fotot är strålande. De sandiga stränderna är vackra. Musiken var enligt uppgift stämningsfull och passande. Själv noterade jag den inte, eller minns den åtminstone inte. Skådisarna är kompetenta. Vad är det då jag saknar? En film som drar in mig fullständigt och slår mig känslomässigt i magen är nog svaret.

Inledningsvis var det thrillerspännande när pojkarna skulle desarmera en mina. Det var nervigt och jag satt på helspänn. Men tionde gången så gick det slentrian i det. Det blev rätt och slätt upprepande, även om jag vaknade till ordentligt första och andra gången det small.

Mikkel Boe Følsgaard är en lustig skådis. Han har ett barnsligt utseende som passade perfekt i En kongelig affære där han spelar en mentalt omogen och instabil kung. Här spelar han alltså en löjtnant som förblir slemmig och sadistisk filmen igenom och jag tyckte inte riktigt han, eller kanske hans rollfigur, funkade. Jag hade nog föredragit en löjtnant som gjorde det han gjorde för att det var order uppifrån först och främst, och inte för att han ville jävlas med sin mer mänsklige sergeant.

En sak som jag gillade med filmen var det absoluta slutet. Det kändes lika strävt och äkta som Rasmussen var som rollfigur. Ja, just Roland Møller som spelade Rasmussen var nog filmens behållning för min del. Snudd på trea blir det till Under sanden eller Under sandet som den heter på danska.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

filmspanarna_kvadratKolla nu in vad de andra filmspanarna tyckte om Under sanden. Värsta röjet eller strandade filmen?

Fiffis filmtajm
Har du inte sett den? (Carl)
Rörliga bilder och tryckta ord

PS. En sista sak. Under i princip hela visningen hördes med jämna mellanrum ett dunkande ljud. Så fort det filmens ljudspår var tyst hörde vi det: ”dunk, dunk, dunk, dunk, dunk”. Efter ett tag insåg jag att det inte kom från filmen. Både under filmen och efteråt försökte vi med blandat resultat göra SF:s personal uppmärksamma på dunkandet. Efter ett tag framkom det att det vägg i vägg med salong 1 på biografen Saga tydligen ligger en restaurang där man för tillfället höll på att hamra ut kött inför kvällens servering. Jag vet, det låter som en saga (ehe) men det är en sann historia. DS.

The Filmitch Mellanöstern Challenge: Paradise Now (2005)

Paradise NowMellanösterntemat tillsammans med Filmitch fortsätter med en ny film. Den här gången handlar det om Paradise Now, en film jag sett tidigare och gillat skarpt. Body of Lies, filmen vi skrev om igår, hade jag ju inte sett innan och det var alltså något av en chansning. En chansning som både gick hem och inte gick hem. Själv var jag ju inte speciellt förtjust i den. Däremot så gillade Filmitch den vilket överraskade mig lite. Det blev liksom upp- och nedvända världen. Det finns ju en risk att det blir så nu också (fast tvärtom) då Paradise Now är en film som skildrar terrorister och självmordsbombare men gör det ur deras egen synvinkel. Det känns som minerad mark om man säger så.

Paradise Now är en palestinsk film från 2005 i regi av Hany Abu-Assad och den blev nominerad till en Oscar för bästa utländska film. Under 2014 års Malmö Filmdagar såg jag Hany Abu-Assad förra film, Muren. En bra film men inte lika stark som Paradise Now som jag alltså skrivit om på bloggen tidigare.

Klicka på länken nedan för att komma till min recension.

Paradise Now

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_halvsep

Vad tycker nu Filmitch om denna film. Blir det för politiskt, för vinklat, en naiv skönmålning av terrorister? Ja, det är bara att klicka här så får du reda på svaret.

Imorgon är det dags för en ytterligare en film för stackars Filmitch-Johan och nu är det återigen de som jagar terroristerna som är i fokus.

13 Hours: The Secret Soldiers of Benghazi (2015)

13 HoursÄr det så att dämonregissören Michael Bay har börjat fokusera på BOATS, filmer baserade på verkliga händelser? För några år sen kom Pain & Gain (kroppsbyggarna The Rock, The Falcon och Marky Mark kidnappar och utpressar en rik man) och nu är det premiär för hans nya testosteronrulle 13 Hours (med undertiteln The Secret Soldiers of Benghazi).

11 september 2012 så attackeras det amerikanska konsulatet i den libyska staden Benghazi av islamiska rebeller. På konsulatet befinner sig USA:s ambassadör i Libyen. I Benghazi finns en privat skyddsstyrka, bestående av f.d. Navy SEALs, på plats men de befinner sig några kilometer ifrån konsulatet på CIA:s högkvarter. Efter mycket om och men får de till slut tillåtelse av CIA-chefen på plats att ta sig till konsulatet för en räddningsoperation. Några timmar senare så attackeras även CIA:s högkvarter. Hela förloppet skildras i filmen ur det privata teamets synvinkel. Det är alltså det privata teamet som är undertitelns The Secret Soldiers of Benghazi.

<brasklapp>När jag bedömer den här filmen så bortser jag från det mesta som har med verkligheten att göra, dvs om filmen återger de verkliga händelserna på ett trovärdigt sätt. Jag bedömer filmen som en film enbart.</brasklapp>

Ganska länge är det en hyfsat krigsrulle. Efter den inledande ganska tråkiga, jobbiga och skäggiga soldatjargongen blir det intensivt med högljudda och visuellt snygga eldöverfall. En bit in i filmen kommer min favoritsekvens där en grupp amerikaner ska ta sig tillbaka till CIA-högkvarteret men kör fel och hamnar bland rebeller. Högoktanig action där man (eller i alla fall jag) satt med hjärtat i halsgropen då bl a bilens däck började brinna.

Efter ett tag börjar jag ledsna lite på krigssekvenserna när teamet står på ett tak och prickskjuter rebeller men det är fortfarande inte dåligt. En sak jag gillade var t ex att medlemmarna i teamet inledningsvis framställs som otroligt självsäkra och duktiga på sin sak (vilket de var) men att detta plötsligt inte hjälpte när det började regna granater i den sista striden. Då blev de odödliga sårbara.

Problemet är att filmen ungefär här nånstans blir övertydlig och sirapssmetig. Det räcker inte med att vi i en standardscen får se en soldat titta på ett foto med fru och döttrar. Nej, nu ska detta foto dessutom i slow motion flyga genom luften som en långsam fredsduva efter att en granat träffat soldaten.

Vi får se stenhårda soldater med dubbla kulbälten som kommer gående emot oss i slow motion, som tagna ur en Rambo-film. Synd, då Bay faktiskt hade hållit sig någorlunda i skinnet fram till nu.

Helt omotiverat med tanke på hur filmen sett ut fram till nu får vi även se libyska mödrar som kommer ut på slagfältet och sörjer sina fallna söner. Det blir bara alibi-scener från filmmakarnas sida. Kanske ville de inte bli anklagade för att endast skildra den ena sidan? Eftersom vi inte vet nånting överhuvudtaget om varken söner eller mödrar så känns scenerna inte alls välförtjänta, bara malplacerade.

Efter att attackerna är över blir det soldater i motljus på flygfält, en amerikansk flagga som flyter omkring i en pool och telefonsamtal hem till USA i en salig smörig sentimental sörja som för min del sänker filmen – inte totalt men nästan. Bays estetik passar för min del inte alls ihop med den här typen av BOATS-film. Tacka vet jag Zero Dark Thirty, som jag förresten gett som påskägg åt en viss Filmitch och som han dessutom lovat att öppna.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

13 Hours har premiär idag onsdag och ni behöver inte gå och se den på bio. Fast om ni inte är överkänsliga för sentimentala sirapsslut à la Michael Bay och gillar krigsfilmer så är den rätt ok fram till just slutet, och då kan den kanske funka som helhet ändå.

Andra filmspanaråsikter om filmen? Mina gissningar: Henke 4/5, Sofia 1,5/5, Fiffi 2/5, Carl 3/5.

Facit:

Rörliga bilder och tryckta ord
Fiffis filmtajm (kommer på lördag)
Fripps filmrevyer
Har du inte sett den? (Carl)
Movies – Noir

Undrar ni vilken film jag tycker är Michael Bays bästa? Självklart är det The Island. 3,5/5. Ja, Scarlett är med. 🙂

Vikander-vecka: Testament of Youth (2014)

Testament of YouthTestament of Youth är en biografifilm om en kvinna vid namn Vera Brittain (Alicia Vikander). Vera växer upp i början av 1900-talet i England vid en tid när unga tjejer förväntas lära sig sjunga, sy och spela piano samt hitta en man att gifta sig med. Vera sticker ut en del då hon deklarerar att hon minsann inte ska gifta men däremot ska hon plugga litteratur i Oxford. Hennes föräldrar, spelade av Dominic West (McNulty i The Wire, yay!) och Emily Watson, har sina invändningar men Vera har skinn på näsan och får som hon vill. Hon söker, skriver inträdesprov och kommer in!

Fast det där med att inte gifta sig ändrar sig när hon träffar en av sina brors vänner, Roland (Kit Harington, som tydligen är med i nån serie om tronspel). Veras bror Edward, Roland och deras kompisar utbildar sig alla till officerare men ingen tror väl på allvar att kriget ska bryta ut.

Men kriget bryter ut och de unga pojkarna skickas in i första världskrigets helvete. Vera, som älskar sitt studentliv, känner att hon måste göra en insats och omskolar sig därför till sjuksköterska för att ta hand om skadade soldater. Till en början handlar det bara om brittiska soldater men när hon tjänstgör närmare fronten hamnar även svårt skadade tyska soldater framför henne på sjukbädden.

Filmen inleds som ett klassiskt brittiskt kostymdrama. Det är Downton Abbey som film. Inget fel i det men det är inte jättespännande. Jag gillar ju kostymdramer själv så jag ska väl inte klaga men om jag jämför med t ex En kongelig affære så är ju Testament of Youth betydligt mer slätstruken. Med det sagt så är Vera en tuff tjej (och Alicia gör henne mycket bra) och det var kul att följa hennes kamp för att få gå sin egen väg i livet.

När Vera skulle göra sitt inträdesprov hettade det till lite och blev spännande. Just när hon sitter där i skolbänken, supernervös, så kunde jag inte låta bli att tänka på en scen ur Mr. Bean (av alla tv-serier) då han ska göra nåt sorts prov och när det är en minut kvar upptäcker att ett papper med uppgifter blev kvar i kuvertet. Det var faktiskt lite samma känsla här.

Testament of Youth är en välgjord film. Den är skön att titta på. De flesta skådisar sköter sig utmärkt (förutom något stele Kit Harington). Fotot är fint. Men som helhet känns ändå filmen ganska tom. Vi får en klassiskt romantisk kärlekshistoria där paret tar farväl på en tågperrong och den kvarlämnade kvinnan sen går omkring i trädgården och smeker vita blommor till klinkande pianomusik. Fint men något tomt.

När det gäller skildringen av kriget så finns det ett poetiskt/romantiskt inslag som känns sisådär. I många amerikanska krigsfilmer kan det bli överdrivet (för mig) patriotiskt. I brittiska filmer kanske det blir poetiskt istället? Typ ”de stackars unga fina pojkarna som offrar sina liv”. Krig är ett helvete. Slut. Kan jag tycka. Eller gör en spännande krigsfilm, rakt upp och ner, som t ex Black Hawk Down (ja, jag minns den som bra. Jag får leta upp min gamla recension och lägga upp på bloggen.)

Nu ska ändå sägas att Vera förvandlas av sin upplevelse av kriget. Förutom att vara feminist så blir hon även pacifist. Kanske valde filmmakarna den poetiska tonen för att göra det tydligt varför Vera påverkas så mycket? Ja, förmodligen var det så.

Apropå feminism på film och i tv så kom jag nu att tänka på en aktuell film och en aktuell tv-serie. Nån gång i Testament of Youth så nämns suffragetter. Hmm, suffragetter, det får jag googla på efter filmen tänkte jag. Japp, så dålig koll hade jag. Men nu vet jag bättre, bl a efter att filmen Suffragette gått upp på bio. Tv-serien? Ja, givetvis den härliga svenska Fröken Frimans krig om en grupp kvinnor som öppnar livsmedelskooperativ och kämpar för kvinnors rösträtt.

Alicia? Ja, inte oväntat sköter hon sig utmärkt. Perfekt brittisk engelska och en härlig intensitet. Hon bär filmen på sina axlar som man krystat brukar säga, men så var det faktiskt här. Som helhet är filmen som jag tidigare nämnde aningen blek. Fin men blek.

Avslutningsvis så noterar jag att Alicia ofta badar i sina filmer. Av de jag har sett så har hon badat i Kronjuvelerna (sjö), Hotell (pool), Seventh Son (sjö), Testament of Youth (sjö), Son of a Gun (pool) och En kongelig affære (badkar).

Testament of Youth:

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

Alicia:

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

 

Par

Tårar

Ingen gråter som Alicia…

 

Jarhead (2005)

JarheadI fredags hade Denis Villeneuves nya knarkthriller Sicario premiär. Den filmen, precis som Villeneuves Prisoners, fotades av en mästare vid namn Roger Deakins. Han var även cinematograf filmfotograf i Sam Mendes Jarhead och här kommer en gammal text från april 2009 om just den filmen.

Sam Mendes är en skicklig regissör, inget snack om den saken. Han gör intressanta och varierande filmer. Hans film Jarhead – som faktiskt är baserad på en självbiografi skriven av en marinsoldat som var med i Kuwaitkriget – har en hel del likheter med t ex Full Metal Jacket och Den tunna röda linjen. Jake Gyllenhaal spelar en marinsoldat som sakta men säkert förlorar förståndet i öknen. Gyllenhaal ingår i en styrka som stationeras i Saudiarabien i väntan på att kriget ska börja.

En lite annorlunda film då den skildrar krigets väntan. Som det framställs i filmen så är väntan på krigets vansinne ungefär lika jobbigt som kriget självt. Det blir en märklig miljö, som en egen värld med egna regler. Stilmässigt känns det inte som en vanlig krigsfilm; det är vackert, overkligt, drömskt filmat. Schysst musik (Fight The Power!). Då och då förekommer det även lite svart humor, speciellt i inledningen.

Gyllenhaal är bra precis som han oftast är. Foxx likaså. Det är väldigt nära fyran men filmen har ibland inte styrfart eller är inte riktigt på väg nånstans, precis som soldaterna i öknen. Slutpoängen är inte så mycket att hurra för: om man varit i ett krig, glömmer man det inte (ok?). Men resan dit var snygg och fylld med bra skådespeleri och drömsk stämning. Det räcker nästan till fyran men inte riktigt.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Public EnemyApropå Fight The Power med Public Enemy så har jag satt samman en Spotify-spellista med mina Public Enemy-favoriter från åren 1987-1991. Låtarna kommer från albumen Yo! Bum Rush the Show, It Takes a Nation of Millions To Hold Us Back, Fear of a Black Planet och Apocalypse 91… The Enemy Strikes Black.

Lyssna här.
Spotify

The Water Diviner (2014)

filmspanarna_kvadratFredrik från Fredrik on Film valde maj månads filmspanarfilm och han valde givetvis den nya Mad Max… Russell Crowe-filmen The Water Diviner. Jag hade inte hört ett dugg om The Water Diviner. The Water Diviner? Vad var det för titel? Diviner? Vad betydde det? Det skulle tydligen handla om Russell Crowes rollfigur Joshua som letar efter sina söner som dött i första världskriget i Turkiet.

Filmen inleds i Australien där Joshua letar efter vatten ute i outbacken. Hans fru letar efter kraft att överleva och anklagar sin man (och sig själv?) för att deras söner tog värvning och åkte till Europa för att kriga mot turkar. Till slut känner sig Joshua tvingad att åka till Turkiet och Gallipoli (eller Çanakkale på turkiska) för att ta hitta sina söners kroppar så att ska få en ordentlig begravning.

Det här låter ju väldigt dramatiskt, episkt och sorgligt. Hmmm, ja, det är bitvis det (och kanske lite tråkigt också). Crowe, som här gör sin regidebut, lyckas dock inte få till en film som funkar som helhet. Mitt i allvaret har han slängt in en krystad kärlekshistoria mellan Joshua och hotellägarinnan Ayshe (Olga Kurylenko) i Istanbul. Dessutom försöker han även avhandla kvinnors situation i det patriarkala och muslimska Turkiet.

The Water Diviner

Förutom ovanstående förekommer det även inslag av en sorts magisk realism där Joshua verkar uppvisa övernaturliga förmågor. Han kan hitta vatten. En water diviner är förresten just en slagruteman. På ungefär samma sätt som när han letar efter vatten vet han, bara vet, var sönerna finns. Vad var poängen med detta inslag? Jag säger inte att det var ett dåligt inslag men på ett sätt så bidrog det till filmens spretighet.

I mina ögon är det bästa med filmen Joshuas relation till de turkiska militärer, en major (Yilmaz Erdogan) och en sjungande sergeant (Cem Yilmaz), som han får hjälp av i sitt desperata försöka att hitta sina söner. Det som gör relationen intressant är att de var varandras motståndare under första världskriget. Nu hjälps de åt, först i sökandet efter sönerna och sedan i strider mot invaderande greker (klyschigt ondskefulla greker måste påpekas). Det känns tydligt att Crowe vill lyfta fram turkarna som nobla (eller komiska, se sergeanten!) krigare, ungefär som Ridley Scott gjorde i Kingdom of Heaven och Jan Guillou i Arn-böckerna/filmerna (och då gällde det förstås Saladin & Co).

The Water Diviner, filmen om slagrutemannen Joshua, är en helt ok rulle men den hade mått bra av ytterligare en manusbearbetningsrunda för att få fokus på vad det egentligen var man ville berätta.

    

Efter filmen konstaterade vi filmspanare att det inte görs så många filmer om första världskriget, även om de förstås finns (Un long dimanche de fiançailles för att nämna en). Vi lade fram olika orsaker till detta. Första världskriget var mer invecklat och det är svårare att utse en tydlig skurk. Det tog egentligen inte slut utan ledde fram till andra världskriget 20 år senare. Kriget i sig var till stor del ett statiskt skyttegravskrig som kanske inte blir det mest spännande på vita duken.

Så vad tyckte nu de andra filmspanarna om The Water Diviner. Hittade de den där källan eller klev de på en trampmina?

Fredrik on Film
Rörliga bilder och tryckta ord
Fiffis filmtajm
Har du inte sett den?

%d bloggare gillar detta: