Inglourious Basterds (2009)

Vilka Quentin Tarantino-filmer har jag inlägg om på bloggen? Ja, det verkar som att det bara är de allra senaste, dvs The Hateful Eight och Django Unchained. Dags att gräva fram en gammal recension av en av de som saknas. Texten skrevs i september 2009.

Jaha, då har jag (för en vecka sen) sett den mest hajpade (väl?) filmen här på forumet. Jag minns när jag såg Pulp Fiction på bio när den kom. Det var nåt alldeles extra tyckte jag då. Och jag tycker fortfarande att Pulp Fiction är en femma, tror jag i alla fall. En rolig anekdot från Pulp Fiction-visningen är att en av mina kompisar svimmade under scenen då Vincent ska spruta adrenalin i hjärtat på Uma Thurman. En annan lite lustig sak är att när jag kom hem efter att ha sett Inglourious Basterds så slog jag på teven och vilken film och vilken scen hamnar jag mitt i? Just det, sprutscenen från Pulp Fiction, haha. En slumphändelse som såg ut som en tanke.

Nåväl, Inglourious Basterds var det. Mjaha, jag tycker inte filmen riktigt handlar om nånting. Det är som en filmfilm. Jag vet inte riktigt hur jag ska uttrycka det men en filmfilm är det bästa jag kan komma på nu. Givetvis är den dialogtung, det är ju en Tarantino-film. Lite väl dialogtung tycker jag. Det passar i vissa filmer men kanske inte i en andra världskriget-rulle.

Inför Kill Bill 1 kände jag samma förväntan som många har gjort inför IB. Den skulle visas på Filmfestivalen och hajpen var stor, även från mig. Jag var snabb att fixa biljetter och jag blev inte besviken. Det blev liksom en grej som var större än filmen självt.

Jag vet inte, efter Kill Bill 2 och Death Proof känns det som Tarantino inte är lika spännande längre. Jag ville verkligen gilla IB, och det gjorde jag. Men jag ville gilla den mer. IB kändes lite som två filmer, dels den om oäktingarna och dels den som jag gillade mest, den om Shosanna (borde det inte stavas Shoshanna?) och hennes biograf.

När jag såg IB så tyckte jag aldrig att den var speciellt spännande, rolig eller nånting annat. I efterhand så har den växt något och vissa scener gör sig påminda, kanske främst scenen nere i källarpuben när Hammersmark (en bra Diane Kruger) och the Basterds ska mötas. IB är mycket välgjord, sevärd och med strålande insatser av skådisarna. Den enda som jag stör mig lite på är Daniel Brühl från Good Bye Lenin! som jag inte tyckte passade i sin roll som Zoller. Han känns för valpig.

Mina två favoritscener från filmen: 1. När Shosanna sminkar sig inför den ”sista” föreställningen till en riktigt bra Bowie-låt, 2. När samma Shosanna <spoiler> blir skjuten av Zoller </spoiler> i en vacker scen.

Jag skulle gärna vilja ge en fyra till QT och IB men tyvärr, det kan bara bli en stark trea.

Slutligen: ja, Christoph Waltz var bra i rollen som Hans Landa.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Jag noterar med viss förvåning att jag använder uttrycket filmfilm för att, vad det verkar, beskriva nåt negativt. Så använder jag inte alls ordet idag. Idag betyder filmfilm för mig en riktigt rejäl och välgjord film som man direkt känner sig trygg i. Three Billboards Outside Ebbing, Missouri är ett exempel. Men i texten om Inglourious Basterds så tror jag att jag menar att filmen mer känns som en konstruktion och inte en organisk skapelse med ett äkta hjärta. Kanske är jag inne på nåt metaproblem också, att filmen på ett för mig störande sätt är för öppen med att den är just en konstruktion. Jag vet faktiskt inte, ärligt talat.

Battle: Los Angeles (2011)

Battle: Los Angeles är inte min typ av filmen och ändå så såg jag den. Ja, det är väl i och för sig svårt att veta innan. Jag var sugen på lite science fiction, och här skulle jag åtminstone få rymdvarelser som invaderar Jorden. Det kan ju bli bra som i Arrival (well, där invaderar ju inte utomjordingarna egentligen och det är kanske därför det blev så bra). I Battle: Los Angeles är det ingen tvekan om att främlingarna är onda. Nej, de vill kolonisera vår planet och döda så många människor som möjligt. Tyvärr är filmen inte mycket att hänga i julgranen vad gäller science fiction-biten. Nej, det är smetig och sentimental krigsromantik som råkar innehålla fienden från yttre rymden. Jag kan inte med det. Musiken är enerverande. Soldaterna verkligen längtar efter att komma ut i strid. En gravid fru lämnas kvar hemma som en ängel. Vi har givetvis även en oerfaren och tafatt fänrik. Det finns några få intensiva, rakt upp och ner spännande, scener men överlag är det blaha blaha.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Battleship (2012)

Man kan tydligen göra film på det mesta. Spelet Sänka skepp t ex. Peter Berg är inte nån favoritregissör. Han ligger bl a bakom den usla Lone Survivor. Så när jag satte mig ner för att kolla in Battleship så var inte mina förväntningar höga. De var låga. Filmen inleds som en komedi med en slackerbrorsa (Taylor Kitsch) och en marinbrorsa (Alexander Skarsgård). Det är en hyllning till den amerikanska marinen, men vilka ska man slåss mot? Det råder nämligen förbrödring. Man har krigsövning tillsammans med japaner och de spelar även fotboll ihop. Svaret är givetvis: man ska slåss mot utomjordingar. Filmen har ett otroligt högt tempo och jag ställer mig tidigt frågan om det är en parodi? En Top Gun-parodi? Allt är totalt överdrivet med Michael Bay-bilder, krigsskepp och hårdrock. När man mot slutet startar upp ett gammalt slagskepp från andra världskriget och använder veteraner som besättning så slår parodimätaren i taket. Jag skrattar högt och har jätteroligt. Är det kanske lite Home Again-vibbar över Battleship?

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Dunkirk (2017)

Christopher Nolan är värd all min beundran eftersom han vägrar att göra sina filmer i 3D. Nolan framhåller istället formatet 70 mm IMAX. Hans senaste alster, krigsdramat Dunkirk, är om jag är rätt underrättad till 75 procent inspelad i 70 mm IMAX. Eller snarare inspelad i 65 mm för att sen kopieras över till, och visas med, 70 mm film eftersom det behövs 5 extra mm för ljudspåret.

Tyvärr går det inte att se Dunkirk i Sverige i formatet 70 mm IMAX (som alltså ger en 4:3-bild, det gamla tv-formatet). Nej, då får man åka till London. I Sverige har man att välja på en digital IMAX (Liemax)-projektion på Mall of Scandinavia eller 70 mm bredbild på Rigoletto i Stockholm (visas även i Göteborg och Malmö i det formatet).

För egen del blev det att jag såg den i IMAX eftersom det passade bättre så rent tidsmässigt. Nåväl, nog om formatet. Hur upplevde jag filmen? Från och med nu får jag nog lov att varna för spoilers då det kan hända att jag berör detaljer i handlingen som det är bäst att inte känna till om man inte har sett filmen.

Min spontana Twitter-reaktion efter att jag hade sett filmen var att Gravity är som Dunkirk fast i rymden. Med andra ord satt jag på helspänn under i princip hela Dunkirk utan att egentligen kunna andas. För att ta till en klyscha: det kändes som att jag var där!

  • När Stuka-bombarna störtdök ner mot stranden med sirenerna tjutande och soldaterna slängde sig ner på sanden i ett försök att skydda sig.
  • När plötsligt en torped träffade ett fartyg och de totalt utmattade brittiska soldaterna fick lov att glömma sina underbara marmeladsmörgåsar och bara försöka överleva igen.
  • När Tom Hardys Spitfire-pilot försöker avlossa sina kulsprutor i precis rätt ögonblick för att träffa den tyska banditen i Heinkel-planet.

Ljudspåret är enormt. Eller om man ska kalla det ljudbilden. För mig flyter ljudspåret (filmens musikaliska score av Hans Zimmer menar jag då) ihop med resten av filmens alla andra ljud, från bomber, sirener och kulsprutor.

Under de första 10-15 minuterna undrade jag lite oroligt om filmen verkligen skulle kunna hålla uppe den fantastiska intensiteten under hela sin speltid. Vad skulle hända om man lättade på gasen? Skulle det bli segt eller kännas som en välbehövlig paus?

Men filmen lättar aldrig på gasen (precis som Tom Hardys pilot inte heller lättade på gasen). Det är en svettig upplevelse från början till slut. Det som underlättar och gör att filmen funkar är speltiden på ”enbart” 106 minuter. Det var sååå skönt att det var en så pass kompakt film. En tätpackad pärla av spänning istället för ett överlångt och övertungt verk på två timmar och 40 minuter. (Ja, det finns jättebra filmer som är så långa också, men då är det motiverat.)

Fotot är enormt bra och vackert. Filmfotografen Hoyte Van Hoytema har varit min nya fotoguru (efter Christopher Doyle) ända sen jag såg den svenska filmen Flickan som kom 2009. Det är ett antal bilder från Dunkirk som sitter kvar på näthinnan: bl a några på de där Spitfire-planen, först när tre stycken flyger i formation och sen när ett ensamt plan sveper in över stranden mot slutet av filmen i tyst majestät.

Fotot och miljöerna gav mig ibland en sorts utomjordisk känsla, kanske därav kopplingen till Gravity? Det finns en bild på Cillian Murphys rollfigur sittandes på de flytande resterna av ett fartyg som etsade sig fast. Murphys soldats uppgivenhet och trötthet känns i kubik.

Nolan gestaltar filmens känslor i princip helt med ett visuellt språk och det är mycket effektivt. Det förekommer sparsamt med dialog (nästan ingen alls) och vi slipper all form av exposition. En intressant och för filmen fungerande detalj är att man aldrig ser skymten av några tyskar. Vi vet att de är där, men det är inte vi mot dem det handlar om. Det handlar om att överleva samt att göra vad man kan för att rädda andra än sig själv eller bara försöka rädda sig själv.

Slutligen så har vi Nolans besatthet av att leka med tidsbegreppet. I Dunkirk får vi tre historietrådar som utspelar sig under en timme, en dag respektive en vecka. Inledningsvis var det förvirrande men ändå störde det inte. När jag väl förstod vad det handlade om så gick logiken ihop.

Nu vet jag inte om det är alldeles säkert att dessa tidshopp gjorde filmen bättre (eller sämre). Det kändes kanske lite som fel film att använda den här typen av metod för att förvirra publiken. Samtidigt så kändes det logiskt då vi får ta del av tre historier som till slut sammanfogas både geografiskt och tidsmässigt. Det visar att alla inblandade spelar en roll i vad som sker.

Bitvis kändes dock klippningen mellan de olika trådarna aningen stressad, och jag ville vara kvar ett litet tag längre bland soldaterna på det sjunkande skeppet eller uppe hos Tom Hardy i luften eller hos Mark Rylance på den lilla båten på väg mot Dunkirk. Å andra sidan behövde man inte vänta särskilt länge innan filmen hade gått varvet runt och man var tillbaka där man började för nån minut sen. Ändå: det gav ett aningen upphackat intryck. Den film som har fulländat det här sättet att berätta är ju för övrigt Cloud Atlas där man ju har ännu fler trådar, och ännu större skillnader i tid och rum, men ändå funkar det på nåt magiskt vis.

Dunkirk är en film som växt en del efter visningen, men inte mer än till stabil fyra. Nånting saknas för att den ska få högre betyg. Fortfarande tycker jag Logan är årets hittills bästa film då den gav mig både spänning och en varm och samtidigt sorglig känsla i magen på en annan nivå.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Saving Private Ryan (1998)

Nu när Christopher Nolans senaste film, krigsdramat (krigssuspensedramathrillern?) Dunkirk är aktuell passar jag på att posta ett gammalt preblogg-omdöme om en omtalad film i samma genre, nämligen Stephen Spielbergs Saving Private Ryan. Den korta texten skrevs i januari 2004. Min recension av Dunkirk dyker upp lite senare.

I Saving Private Ryan skildras landstigningen i Normandie i slutet av 2:a världskriget ur en grupp soldaters perspektiv. Denna grupp, under ledning av Tom Hanks rollfigur, får sen i uppdrag att rädda en viss menig Ryan efter det att Ryans två bröder stupat i kriget.

Jaha, som så många andra har sagt så är inledningen intensivt gripande. Den känsla av skräck, som soldaterna i båtarna på väg mot stranden, måste ha känt har Spielberg lyckats fånga. Ett exempel på detta är t ex att soldaterna kräks i båtarna. Det spelar ingen roll om det är av sjösjuka eller ren skräck, det gör att man förstår att det handlar om vanliga killar bara, inga Rambos. Det ger det hela en känsla av realism. Sen brakar helvetet löst. Ljudet är mycket viktigt här. Smattret av kulsprutorna, och när det viner av kulor, äter sig in i öronen. Folk dör till höger och vänster, och sen höger igen. Lemmar lossnar och blodet sprutar.

Efter denna intensiva inledning faller filmen en del, tyvärr, och övergår till ett inte så märkvärdigt krigsdrama. Välgjort, ja visst, men historien och vissa repliker känns, ja, jag vet inte, tillgjorda.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Några tankar ytterligare inom spoilertaggar.

<spoiler>
På slutet när Tom Hanks rollfigur sitter dödligt sårad och skjuter med pistol mot stridsvagnen som närmar sig så blev det lite för mycket. Och det känns lite för väl patriotiskt, för min smak, att börja och sluta filmen med en fladdrande amerikansk flagga. Sen förstod inte riktigt om tolkens förvandling (från naiv snubbe som vill rädda livet på en tysk i början, till en skarprättare som i slutet skjuter en försvarslös tysk med uppsträckta händer, som i och för sig dödat hans kamrater), var tänkt att visa hur man förändras till det sämre eller bättre av krig. Hoppas på det förra, dvs till det sämre.
</spoiler>

Zozo (2005)

Zozo känns lite som en bortglömd film. Dessutom känns Josef Fares i dag som en lite bortglömd regissör, eller? Brorsan Fares känns mer het. Efter framgångarna med Jalla! Jalla! och Kopps skulle Fares i och med Zozo göra en ”seriös” film. Det är i alla fall den känslan jag har. Min text skrevs i september 2005.

Josef Fares nya rulle börjar i ett krigshärjat Libanon där vi möter Zozos familj som ska fly till Sverige, där farfar och farmor redan är. Vägen till Sverige blir dock betydligt längre än vad Zozo anar och väl där blir det inte så lätt heller. En skönt annorlunda svensk rulle. Fares vågar ta ut svängarna. Han vågar använda specialeffekter och gör det på ett skönt sätt. Han vågar berätta på ett sorts ”större än livet”-sätt, vilket känns uppfriskande i det delvis sumpiga svenska filmträsket. Filmen innehåller några väldigt vackra, poetiska och surrealistiska scener som jag gillade mycket. Tyvärr tycker jag inte Fares lyckas fullt ut med att få till en röd tråd eller skapa ett riktigt engagemang för filmen. Fares skulle nog behöva döda några älsklingar. Det blir bitvis lite för mycket upprepning i form av liknande scener med samma sentimentala musik. Ändå är det en sevärd film som får godkänt. Fares komiska och träffsäkra ådra glimtar till då och då, speciellt i vissa scener som utspelas på skolan i Sverige.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Zigenarnas tid (1988)

zigenarnas-tidFör ett tag sen postade jag min topplista över 1988 års bästa filmer och där hamnade Emir Kusturicas Zigenarnas tid på plats 8. I min recension av Kusturicas Underground utlovade jag sen en recension av Zigenarnas tid och den kommer här. Texten skrevs i september 2008.

Emir Kusturica är sån där regissör som för mig känns för spretig. Han kan i sina filmer få till underbara scener med skön humor, tung dramatik eller magisk surrealism. Men samtidigt blir det ibland en crazy Fellini-mustighet som jag inte alls tilltalas av, som t ex i Underground. Nu har jag sett Zigenarnas tid som handlar om en zigenarfamilj (eller romsk familj för att vara politisk korrekt) i Jugoslavien. Perhan (Davor Dujmovic) bor med sin syster, mormor och morbror. När systern behöver läkarvård får familjen ”hjälp” av en gangster och Perhan hamnar i Italien och dras in i en kriminell värld – och förlorar sig själv.

Kustorica har en egen stil. Det är ofta en episk känsla över hans filmer, en sorts larger than life-känsla. Zigenarnas tid tar ett tag att komma in i men efter ett tag har jag sugits in i Perhans värld. Då och då får vi uppleva drömsekvenser där Perhans fantasier kommer till ytan. De surrealistiska avbrotten lyfter filmen till ett bättre betyg eftersom de samtidigt som de är snygga och magiska också bidrar till att vi kommer Perhan närmare. Filmen är i grund och botten en ”uppgång och fall”-historia. Eller kanske snarare en historia om en snäll och ödmjuk person som fördärvas och för sent inser vart han är på väg. Zigenarnas tid är en sorglig, mustig, vacker, nästan episk, saga som växer. En av Kusturicas bästa.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Underground (1995)

undergroundFör ett tag sen postade jag min topplista över 1988 års bästa filmer och där hamnade Emir Kusturicas Zigenarnas tid på plats 8. Jag har sett en del av Kusturicas filmer och jag har lite blandade känslor inför dem. Här kommer en gammal text om en av hans filmer, Underground från 1995. Lite senare dyker det upp ett omdöme även om Zigenarnas tid. Just den här texten skrevs i september 2006 (10 år sen!).

Emir Kusturicas film om Jugoslaviens historia från andra världskriget fram till 90-talets krig på Balkan tar sin början 1941 då nazisterna bombar Belgrad. De två kompisarna Petar och Marko försöker mest utnyttja situationen genom att tjäna pengar på att smuggla vapen. När tyskarna kommer gömmer de sig i ett skyddsrum där de tillverkar vapen som Marko sen levererar till partisanerna. Problemet är att när kriget väl är slut så säger inte Marko det till Petar och de andra som är i skyddsrummet. Istället bor han tillsammans med Natalija i huset ovanför medan han låter de där nere fortsätta med vapentillverkningen som han tjänar grova pengar på.

Jag tyckte filmen var en mix mellan ett surrealistiskt mästerverk och flummig buskissörja. Inledningen kändes lovande då det kaos som uppstod under tyskarnas flyganfall som skildras på ett bra sätt, bl a med sällsamma bilder med djur som vandrar runt bland ruiner efter att ett zoo bombats. Under hela filmen var fotot riktigt bra med vackra och annorlunda bilder. Sen gillade jag också en del av symboliken och surrealismen i filmen, som säger saker om Jugoslaviens turbulenta historia. Allt gick dock inte hem hos mig men en del funkade. Slutscenen är exempelvis riktigt bra.

Problemet med Underground är att den innehåller en enligt mig ganska jobbig kaotiskt humor. Det ska vara crazy och over the top och det blir för mycket. Sen bryr jag mig inte det minsta om personerna i filmen. De känns som att de bara finns med för att Kusturica ska använda dem som symboler i det han försöker säga och jag känner mig inte engagerad. Då tyckte jag den sköna Svart katt, vit katt kändes betydligt mer personlig och mer som en historia om riktiga människor. Jag ger ändå Underground godkänt då den bitvis är en skön surrealistisk historia. Problemet är att den ofta känns väl konstig och spretig för att riktigt engagera.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

The Imitation Game (2014)

The Imitation GameThe Imitation Game är biografifilmen om den brittiske matematikern och kodknäckaren Alan Turing. Under andra världskriget Turing var en starkt bidragande faktor till att de allierade lyckades dechiffrera tyskarnas krypteringsmaskinen Enigma. Ja, han byggde i princip en dator (of sorts) från grunden för att gå i land med sitt kodknäckarunder.

Ja, det låter ju som att vi pratar om en äkta brittisk väldekorerad krigshjälte. Nej, inte riktigt. Arbetet som Turing & Co gjorde drevs (givetvis) i hemlighet och allt material förstördes efter kriget. Turing själv var bög (inte öppet förstås) men ”avslöjades” i början av 50-talet och dömdes då till två års fängelse alternativt kemisk kastrering. Turing valde det senare, blev mentalt nedbruten och tog livet av sig. I alla fall är det så filmen framställer hans död.

Den vanliga frågan när det gäller biografier på bio är ju hur filmmakarna väljer att lägga upp det hela. Ska man skildra personens liv från barndomen till slutet av livet? Denna metod lyckas sällan. Det blir lätt segt och långdraget och ger en känsla av att det är en lista med olika händelser som ska bockas av. Det andra alternativet, som jag generellt sett ger mer för, är att fokusera helt på en enda viktig händelse, eller åtminstone enbart ett fåtal händelser.

The Imitation Game väljer att zooma in på en kortare period och det är inte svårt att gissa vad. Japp, jobbet med att knäcka Enigma under andra världskriget. Helt rätt beslut tycker jag. Vi får dock några tidshopp, dels framåt till ett polisförhör när han blivit gripen för homosexualitet, och dels bakåt till skoltiden som inte var lätt för honom. Jag vet inte om tidshoppet bakåt egentligen tillförde nåt. Jag tror kanske man ville ge en förklaring till hur Turing var som vuxen men det kändes väldigt förenklat och lite onödigt.

Det jag funderade på var hur man skulle göra själva kodknäckandet intressant på film. Det går ju liksom inte att gå in på några detaljer. Jag tycker man lyckas hyfsat ändå. Upplägget är att Turing jobbar i princip helt ensam med att konstruera en datormaskin för att lösa problemet. Alla andra jobbar för hand med papper och penna. Pennfäktarnas arbete går till synes framåt medan Turings resultat är mer digitalt; antingen funkar det eller inte funkar. Militärledningen är givetvis helt oförstående till Turings metoder. Sakta vinner han dock över sina kollegor som ställer sig på hans sida när militärchefen vill förstöra Turings obrukbara apparat.

Keira Knightley är med i filmen som en ung kodknäckerska. Givetvis är det ingen som tror på henne heller. En kvinna kan väl aldrig bli nåt mer än växeltelefonist eller maskinskriverska?! Jag gillar faktiskt Keira här. Jag har vanligtvis lite problem med henne. Här är hon dock charmig och med piffigt skinn på näsan.

Nåt jag alltid uppskattar i den här typen av filmer är den förnäma engelska stilen. Elegansen. Talet. Här är exempelvis kodknäckaren Matthew Goode… very good.

Sämre var de fåtal krigssekvenser som förekommer. De gav ingenting förutom känslan av dålig cgi.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

Under sanden (2015)

Under sandenHistorien skrivs av segrarna heter det ju, och därför är det inte så konstigt att jag inte hade hört nånting om just den här verkliga danska historien som utspelar sig strax efter andra världskrigets slut. Danmark har precis befriats från tyskarna. Flera tusen tyska krigsfångar befinner sig i landet, men istället för att skickas hem så transporteras de till den danska västkusten för att på sandstränderna där röja minor; minor som tyskarna själva placerat där för att försvåra en eventuell allierad landstigning.

I Under sanden (denna månads filmspanarfilm) får vi följa en grupp på 14 tyskar som ansvarar för att röja en liten del (45000!) av de miljoner minor som finns nedgrävda på stränderna. När pojkarna (ja, det handlar om unga tyskar pojkar, den ena räddare än den andra) är klara med jobbet är de lovade att få åka hem. Om de kan röja sex minor per timme ska arbetet ta tre månader, dvs om det hela går smärtfritt.

Den som leder arbetet är den danska sergeanten Rasmussen (Roland Møller). Till en början framställs Rasmussen som en stenhård sadist som inte bryr sig om pojkarna svälter ihjäl eller stryker med om en mina sprängs. I filmens inledning får vi se Rasmussen banka och stampa några marscherande tyskar krigsfångar sönder och samman. Den förtryckte har, helt naturligt, blivit förtryckare.

Givetvis kommer Rasmussen så småningom mjukna, dels för att han inser att jobbet inte blir gjort ordentligt och i tid om pojkarna behandlas illa, och dels för att det uppstår en sorts fader-son-relation mellan Rasmussen och pojkarna, kanske främst en av dem. Rasmussen har dock en chef, löjtnanten Jensen (Mikkel Boe Følsgaard från En kongelig affære), som helst ser att pojkarna behandlas som djur och kanonmat.

Det finns egentligen inget fel med filmen. Den är väldigt välgjord. Fotot är strålande. De sandiga stränderna är vackra. Musiken var enligt uppgift stämningsfull och passande. Själv noterade jag den inte, eller minns den åtminstone inte. Skådisarna är kompetenta. Vad är det då jag saknar? En film som drar in mig fullständigt och slår mig känslomässigt i magen är nog svaret.

Inledningsvis var det thrillerspännande när pojkarna skulle desarmera en mina. Det var nervigt och jag satt på helspänn. Men tionde gången så gick det slentrian i det. Det blev rätt och slätt upprepande, även om jag vaknade till ordentligt första och andra gången det small.

Mikkel Boe Følsgaard är en lustig skådis. Han har ett barnsligt utseende som passade perfekt i En kongelig affære där han spelar en mentalt omogen och instabil kung. Här spelar han alltså en löjtnant som förblir slemmig och sadistisk filmen igenom och jag tyckte inte riktigt han, eller kanske hans rollfigur, funkade. Jag hade nog föredragit en löjtnant som gjorde det han gjorde för att det var order uppifrån först och främst, och inte för att han ville jävlas med sin mer mänsklige sergeant.

En sak som jag gillade med filmen var det absoluta slutet. Det kändes lika strävt och äkta som Rasmussen var som rollfigur. Ja, just Roland Møller som spelade Rasmussen var nog filmens behållning för min del. Snudd på trea blir det till Under sanden eller Under sandet som den heter på danska.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

filmspanarna_kvadratKolla nu in vad de andra filmspanarna tyckte om Under sanden. Värsta röjet eller strandade filmen?

Fiffis filmtajm
Har du inte sett den? (Carl)
Rörliga bilder och tryckta ord

PS. En sista sak. Under i princip hela visningen hördes med jämna mellanrum ett dunkande ljud. Så fort det filmens ljudspår var tyst hörde vi det: ”dunk, dunk, dunk, dunk, dunk”. Efter ett tag insåg jag att det inte kom från filmen. Både under filmen och efteråt försökte vi med blandat resultat göra SF:s personal uppmärksamma på dunkandet. Efter ett tag framkom det att det vägg i vägg med salong 1 på biografen Saga tydligen ligger en restaurang där man för tillfället höll på att hamra ut kött inför kvällens servering. Jag vet, det låter som en saga (ehe) men det är en sann historia. DS.

%d bloggare gillar detta: