Systrarna Brontë: The Tenant of Wildfell Hall (1996)

wildfell-hallSista filmen ut i Brontë-temat! Trodde vi…

Som jag nämnt i ett tidigare inlägg var det inte helt lätt att hitta filmatiseringar av Anne Brontës verk. Ja, det var faktiskt omöjligt. Vi fick helt enkelt byta medium och kolla in en tv-serie (fast nu börjar väl dessa medier flyta ihop *host*O.J.: Made in America*host*). Till slut hittade vi en BBC-miniserie i tre delar från 1996 baserad på Annes sista roman The Tenant of Wildfell Hall som kom ut 1848, året före hennes död.

En förklaring till att Anne är betydligt mindre känd för eftervärlden än Emily och Charlotte (förutom att Anne dog ung precis som Emily) är att Charlotte, efter vad jag har läst mig till, inte uppskattade The Tenant of Wildfell Hall och därför under resten av sitt liv förhindrade att den kom ut i nyutgåvor.

Värt att nämna är att The Tenant of Wildfell Hall i alla fall blev en stor publiksuccé när den gavs ut första gången. Däremot var tydligen inte kritikerna speciellt förtjusta i den, och alltså inte Charlotte heller. Jag undrar om det feministiska temat var för magstarkt för dem?

Första avsnittet inleds med att Helen Graham (Tara Fitzgerald), en änka med ett okänt förflutet tillsammans med sin son flyttar in i Wildfell Hall, en gård i utkanten av ett litet samhälle på den brittiska landsbygden.

Folket i byn ser på Mrs Graham och hennes liv med nyfikenhet, misstänksamhet och fascination. Vem tror hon att hon är som bor ensam med sin son och livnär sig på att måla hötorgskonst. Det går ju inte för sig! Den lokale prästen inleder en… häxjakt, ja, det är väl det bästa ordet för det.

Men det finns även bybor som känner sig dragna till Mrs Graham på ett mer (ehe) positivt sätt. Framförallt gäller det den unge fårfarmaren Gilbert Markham (Toby Stephens). Men att närma sig Mrs Graham är inte det lättaste. Hon är sluten som en mussla och vill leva sitt liv i fred och inte väcka nån som helst uppmärksamhet.

Vad är det som Mrs Graham har varit med om? I del två av serien som i princip är en enda lång flashbacksekvens får vi reda på just det.

Inledningsscenen av den här serien kändes udda. Framförallt var det musiken som stack ut. En obehaglig kvinnokör med dissonanta röster gav nästan en skräckfilmsstämning, vilket så här när jag har sett hela serien visade sig vara rätt så passande.

Temat i The Tenant of Wildfell Hall känner jag igen från Jane Eyre och även till viss del från Wuthering Heights. Vi har en person med ett okänt förflutet som adopteras av en familj (eller en by) och rör upp känslor med sitt sätt att leva, både positiva och negativa känslor.

Ok, vad är det då som Mrs Graham flyr från? Ja, ganska snart står det klart att det handlar om sviniga män som hon inte vill att sonen ska växa upp med och korrumperas av.

Även om det tog ett tag för mig att komma in i serien så gillar jag den. Här finns allt från humor, stor dramatik, förväxlingar, personer som tar fel beslut, stolthet (och fördom förstås 😉 ), och t.o.m. cliffhangers. Både del ett och två avslutas på ett sätt som gör att man omedelbart vill titta på nästa avsnitt.

Som jag nämnde ovan är del två en tillbakablick på vad Helen varit med om tidigare i sitt liv och till en början så hade jag lite svårt att komma in i den här handlingen eftersom vi nu inte följde de personer (förutom Helen) som vi lärt känna i del ett. Men det släppte ganska snart.

Om du vill se serien själv så är det nu nog dags för mig att varna för spoilers…

I tillbakablickarnas del två introduceras vi för Helens make Arthur Huntington (Rupert Graves), en snygg och charmig man som förför Helen utan svårigheter. Helens mor försöker gifta bort sin dotter med en äldre stofil men den unga Helen ser bara Arthur som ju verkar så rätt och romantisk. Det visar sig snart att Arthur och hans manliga bekanta är svin.

Arthur & Co super och behandlar kvinnor som sopor eftersom detta är nåt som män som är riktiga män ska göra. Och det ska börjas i tid. Helens och Arthurs unge som ska minsann lära sig att dricka sprit innan han har lärt sig läsa. Som tittare är det förståeligt att Helen till slut beslutar sig för att fly.

Arthur framställs som en fullkomligt bindgalen alkoholist som frustar, stönar, skriker och spottar saliv så det står härliga till. För mig var det på gränsen till överspel, eller överdrivet. Men visst, poängen gick fram. Den mannen vill man fly ifrån.

Upplösningen i del tre, där vi hoppar tillbaka till nutid där allt ska knytas ihop, tyckte jag var rolig. Vi får ett klassiskt missförstånd där en osäker karaktär tolkar en situation på fel sätt men så blir det rätt ändå till slut. Och den här gången har Helen lärt sig sin läxa. Hon kastar sig inte in i ett äktenskap som med Arthur. Nej, här krävs det en viss karenstid för friaren.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

Ta nu reda på vad Sofia tyckte om serien genom att klicka här.

Systrarna Brontë: Jane Eyre (2011)

jane-eyreAndra filmen ut i Brontë-temat. Den här gången är det den äldsta systern i skaran som har författat förlagan till filmen. Jane Eyre skrevs alltså av Charlotte Brontë och kom ut i oktober 1847.

Precis som var fallet med Wuthering Heights så har det gjorts mängder med filmatiseringar av Jane Eyre. Jag kan dock inte påminna mig att jag har sett någon. Den jag valt att skriva om idag är från 2011 och i regi av Cary Fukunaga som bl a ligger bakom immigrantfilmen Sin nombre från 2009.

Filmen inleds med att vi får se en ung kvinna springa ut från ett ståtligt gods. Kvinnan verkar desperat. Hon hamnar ute på hedarna, där hon går vilse. Det regnar och är kallt… men så lyckas hon ta sig till en liten gård där en präst och hans två systrar bor. Prästen beslutar sig för att låta henne bo hos dem. ”It’s the christian thing to do”.

Den unga kvinnan heter Jane Eyre och i återblickar får vi nu se hennes historia berättas…

…Jane Eyre (Mia Wasikowska) är ett föräldralöst maskrosbarn som växer upp i en fosterfamilj. Styvmamman är en vidrig kvinna som tagen ur Askungen. Janes styvbröder plågar henne ständigt, förutom när de skvallrar till modern. Till slut hamnar Jane på internatskola. Ur askan i elden kan man säga. Skolans rektor är än mer vidrig och på gränsen till en karikatyr (eller över den om jag ska vara ärlig).

Men Jane är alltså ett maskrosbarn och hon tar sig igenom allt och lite till. Efter några år får hon en tjänst som guvernant på Thornfield Hall där den hemlighetsfulle Edward Rochester (Michael Fassbender) är herre i huset. De båda inleder så småningom nån form av trevande relation, eller vad jag nu ska kalla det.

Förra gången, för fem år sen, när jag gav mig på temat om Brontë-systrarna så var Jane Eyre den första filmen jag såg och jag skrev nästan en hel recension då. Men eftersom jag körde fast totalt med Wuthering Heights så blev det ingen recension av Jane Eyre heller. Så det här är alltså min andra titt. Ett litet stycke ur min gamla opublicerade text lyder som följer:

Jag vill åka till norra England och gå vilse på en dimmig öde hed. Sen vill jag bli räddad, inlindad i filtar, dricka varmt te och berätta min historia för mina räddare.

Haha, ja, så kände jag nu med faktiskt. Det är nåt med landskapet, de karga hedarna, som tilltalar mig. I kombination med ett väldigt snyggt dimmigt foto så var det visuella en njutning. Ingen skakig handkamera som fångar ofokuserade tordyvlar på bild här inte.

Judi Dench! Judi Dench dyker upp. Det hade jag helt glömt av. Det var en trevlig överraskning. Hon har skådespelarpondus den kvinnan. Här spelar hon chefshushållerskan (eller vad nu titeln är?) på Thornfield Hall.

Michael Fassbender är ju med också förstås. Det dröjde överraskande länge innan hans rollfigur först gör entré. Rochester som karaktär var något av ett mysterium. Jag kunde aldrig riktigt bestämma mig för om han var ett creep eller en gentleman med ett olyckligt förflutet. Slutet gör väl i och för sig den saken klar.

Jag tyckte det var kul att Rochester först och främst är fascinerad av Jane för hennes intelligens och syn på livet. Han behöver nån som vågar stå upp mot honom och som kan matcha honom som samtalspartner. Jane står för ett nytt feministiskt tänkande och jag undrar om det återspeglar det som romanen innehåller eller om man skruvat till det lite extra. Någon (Sofia?) som har läst boken kanske kan svara.

Förutom att jag gillar landskapet med hedarna så tyckte jag även övriga miljöer var riktigt snygga. Thornfield Hall har en härlig gotisk stämning över sig och Fukunaga använder sig av skräckfilmsestetik för extra effekt. Det förekommer t.o.m. en jump scare som involverar en duva.

Mia Wasikowska i titelrollen övertygar. Hon är en badass. Hur man nu kan vara det i ett brittiskt kostymdrama. Men det kunde man tydligen. Även Amelia Clarkson som gör den unga Jane var mycket bra. Båda två är utmärkta på att få fram Janes envishet och egenhet.

Det som drar ner betyget en aning är att de delar som ramar in huvudhistorien inte var lika engagerande. Prästen och hans relation till Jane kändes mest som en parentes.

Som helhet är Cary Fukunagas version av Jane Eyre en klassiskt och kompetent gjord filmatisering och jag delar ut en stark trea, vilket känns skönt efter plågan som det var att se Wuthering Heights.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

Vad Sofia tyckte om Jane Eyre kan ni läsa om här. Jag hoppas vid Gud att hon inte tycker den är sämre än Wuthering Heights i alla fall. 😉

Systrarna Brontë: Wuthering Heights (2011)

wuthering-heightsWuthering Heights är en roman av Emily Brontë (hennes enda) och gavs ut i december 1847 under pseudonymen Ellis Bell. Den har filmatiserats ett otal gånger fast jag har mig veterligen aldrig sett nån av dessa filmer.

Den här gången är det en av mina favoritregissörer, Andrea Arnold, som tagit sig an Wuthering Heights. Grundstoryn är densamma som i romanen. En skillnad är dock att den föräldralöse pojke som adopteras av familjen Earnshaw inte är romsk (?) utan svart och från Västindien.

Pappa Earnshaw hittade pojken i staden och beslutade sig för att ta hand om honom. ”It’s the christian thing to do”. Han får namnet Heathcliff och blir en del av familjen, som består av den nästan vuxna tonåringen Hindley och den yngre dottern Catherine. Hindley och Heathcliff hatar varandra. Heathcliff och Catherine blir vänner och spenderar dagarna tillsammans med att vandra omkring på de höglänta hedarna som omger den avsides belägna gården med namnet Wuthering Heights.

Sen dör pappa Earnshaw och Hindley tar över som herre i huset. Hindley låter Heathcliff stanna men behandlar honom som skit (han får bo bland djuren i uthuset). När sen Catherine börjar umgås med den rikare grannfamiljen Linton blir saker och ting komplicerade mellan henne och Heathcliff.

I det lilla introinlägget så skrev jag att när jag såg en av filmerna som skulle ingå i Brontë-temat första gången så avskydde jag den så pass mycket att det enda jag fick ur mig var ”Urk!”.

Den filmen var alltså Andrea Arnolds Wuthering Heights. Skulle jag gilla den bättre den här gången? Svaret är NEJ. Redan från början får jag känslan av att nån sprungit runt på en hed i dåligt väder med en mobilkamera och försökt fånga nåt poetiskt.

Inledningen av filmen gör att jag tolkar det som Heathcliffs historia. Det är han som är i fokus. Men vem är Heathcliff? Jag har ingen aning. Jag vet inte mer om honom i filmens sista minut jämfört med den första. Varför är Catherine intresserad av honom? Varför flirtar hon med honom? För att han är svart och exotisk? För att han är blyg och hon känner nån sorts makt? För att det inte finns några andra att flirta med? Oklart.

Om vi övergår till filmens visuella stil så finner jag den mest irriterande än nånting annat. De skakiga ofokuserade närbilderna gör mig galen. Det skakiga ofokuset gör inte att jag lever mig in i filmen. Tvärtom. Jag känner kameraarbetet när jag bara vill se filmen.

Jag tycker inte heller 4:3-formatet funkar nåt vidare. Det kändes mest tråkigt. I en film som Meek’s Cutoff passade det utmärkt eftersom det gav en klaustrofobisk känsla som matchade vad filmen ville berätta. Här får vi närbilder på skådisarnas ansikten, hela tiden, speciellt Heathcliff. Då måste man kunna visa mer känsla. Här: ett stenansikte som inte säger nåt.

Varför är bilden så mörk hela tiden? Jag ser ingenting, och jag ser ingen poäng med det heller. Men jag får väl försöka se storyn bakom de visuella irritationsmomenten. Fast det finns ingen story! Återigen, vem är Heathcliff, vad är hans grej? Jag känner ingen sympati med honom. Han surar, vill inte jobba på gården, springer iväg, blir bestraffad. Vad tror han? Det är väl klart att han måste jobba som alla andra.

Den här versionen av Wuthering Heights är outhärdligt tråkig. Jaha, där kryper en tordyvel. Det har jag lagt upp själv på Instagram. Ge mig en story med rejäla skådespelarinsatser, maffigt foto, en bra score, nånting! Det här är bara pretto på det dåliga sättet, nåt så oerhört.

Det enda positiva är att Catherines favoritfågel är tofsvipan och det kan nog vara min med. En snygg vadarfågel med tofs, breda fyrkantiga vingar och ett härligt karaktäristiskt pipande läte.

Jag skrev att Andrea Arnold är en av mina favoritregissörer. Det kanske är att ta i, då jag innan Wuthering Heights bara sett två av hennes filmer. De har å andra sidan fått riktigt höga betyg: Red Road 5/5 och Fish Tank 4/5.

Nu sjunker medelbetyget rejält för Arnold då jag inte kan dela ut nåt annat än en etta. Trots att det hade varit roligare att gilla filmen den här gången så känns ändå lite skönt att man kan lita på sig själv.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

Vad tycker nu Sofia? Tycker hon filmen når några svindlande höjder? Kolla in här.

Tema: Systrarna Brontë

bronte

För några år sen fick jag för mig att jag skulle se filmer baserade på böcker skrivna av systrarna Brontë i form av ett miniprojekt. Jag valde ut två nygjorda filmer i regi av Cary Fukunaga respektive Andrea Arnold. Båda kom ut 2011, en var en filmatisering av Charlottes roman Jane Eyre och den andra byggde på Emilys Wuthering Heights. Efter att jag sett dem så kraschlandade projektet totalt eftersom jag avskydde en av filmerna och inte lyckades inte få ur mig en rad om den, förutom ett enda litet ord. Vilken film det handlade om och vad ordet var får du reda på under de närmsta dagarna.

I höstas tänkte jag att det var dags att till slut gå iland med projektet. Bättre sent än aldrig. Jag hörde mig för bland några av filmspanarna som jag visste gillade genren kostymdrama (precis som jag gör). Jag fick några napp men en fisk föll av kroken när jag vevade in. Den som till slut fångades i Brontë-håven var givetvis mockumentärens och musikalens beskyddare Rörliga bilder och tryckta ord-Sofia.

Så, vilka filmer skulle vi se? Ja, att jag skulle se om Wuthering Heights och Jane Eyre var givet. Då återstod en film baserad på den yngsta systern Annes verk. Agnes Grey, hennes debutroman måste väl ha filmatiserats några gånger? Men icke sa Nicke. Hennes andra och sista roman The Tenant of Wildfell Hall då? Nej, inga filmatiseringar av den heller. Till slut visade det sig att det på 90-talet hade gjorts en BBC-miniserie av The Tenant of Wildfell Hall och att det gick att få tag i den också. Japp, då var det bestämt. Med start imorgon kommer alltså följande filmer/tv-serier att avhandlas under dagarna tre.
.

wuthering-heightsjane-eyrewildfell-hall

Love & Friendship (2016)

love-and-friendshipNär Jane Austen var 14 år gammal skrev hon berättelsen Love and Freindship (sic!). Vid den här tiden var hon förstås fortfarande helt okänd för allmänheten. Hon skrev, och framförallt läste högt, för att roa sin familj. Berättelserna skrevs ner i tre anteckningsböcker, och det som fascinerar mig väldigt mycket är att dessa tre anteckningsböcker med texter från Austens ungdom fortfarande finns bevarade idag på museum i England. Coolt.

Det lustiga i sammanhanget är att Whit Stillmans senaste film faktiskt inte är en filmatisering av Love and Freindship. Nej, den har bara tagit titeln och möjligen den satiriska tonen från Austens juvenila verk. Filmen Love & Friendship bygger istället på kortromanen Lady Susan.

Kate Beckinsale spelar här den nyblivna änkan Susan Vernon som är på jakt efter en ny man åt sig själv och dessutom en man åt sin dotter Frederica. Hon smider ränker som jag inte har en chans att hänga med på och det gör nog ingen annan i filmen heller, förutom kanske hennes anförtrodda väninna Alicia, spelad av Chloë Sevigny.

Jag tycker att Love & Friendship är charmig, mysig och skarp liten karamell. Jag är ju redan från början en hjälplös sucker för brittiska kostymdramer så det här kan egentligen inte misslyckas. Kate Beckinsale är elak with a twist och hon lindar alla män runt sitt lillfinger på ett sofistikerat och underhållande sätt.

Filmens stora behållning för min del är, förutom Beckinsale, Tom Bennett som spelar Sir James Martin, en av de potentiella makarna (till både mor och dotter). Bennett gör denne underbare fåntratt på ett sagolikt roande vis.

Efter visningen av filmen uttryckte vissa en viss besvikelse och hävdade att det här var en drift med kostymdramagenren och Jane Austen i synnerhet. Hmm, jag håller nog inte riktigt med. Fast jag ska kanske inte säga så mycket då jag inte läst ett enda Austen-verk. Men efter vad jag läst på om Austen och även sett i form av andra Austen-filmatiseringar så kändes det, för mig, inte som metahumor. Däremot är det mer fokus på humor och det cyniska i den här filmen jämfört med andra.

Ytterligare klagomål som jag överhörde efter visningen handlade om miljöerna, främst interiörerna. Att det kändes som att man spelat in filmen på ett gammalt museislott, och jag kan hålla med. Det kändes inte riktigt som äkta inbodda miljöer där folk faktiskt bodde. Å andra sidan bidrog det kanske till den teatrala känslan som liksom passar in då alla, mer eller mindre, spelar ett spel (förutom ärthjärnan Sir James). Men ändå, lite som filmad teater kändes det. Här fanns inget coolt rent filmiskt och visuellt.

En detalj som kanske drar ner betyget en aning är jag tyvärr var något trött under delar av filmen och under en period gled jag in och ut ur nåt sorts limbotillstånd. Det förekommer även en radda med karaktärer och ska erkänna att jag inte hade full koll på vem som var vem, eller vem som var vems kusin.

Men en stabil trea delar jag utan tvekan ut.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Filmdagarna2016_smallLove & Friendship har biopremiär idag fredag 23/9 men jag tycker nog man gott kan vänta på VOD-premiären. Fast inte om man älskar Jane Austen och/eller kostymdramer. Då är det ett givet biobesök.

Jag såg filmen under Malmö Filmdagar tillsammans med några av filmspanarna och här under kommer det dyka upp länkar till deras recensioner när de finns tillgängliga.

Fiffis filmtajm
Rörliga bilder och tryckta ord
Fripps filmrevyer

Även Har du inte sett den?-Carl har skrivit om Love & Friendship

Vikander-vecka: The Danish Girl (2015)

The Danish GirlJa, jag vet, en vecka har bara sju dagar men nu blev det så lämpligt ordnat att The Danish Girl (där Alicia blivit Oscarsnominerad för sin insats) hade premiär i fredags. Så därför fortsätter Vikander-veckan en dag till!

Trailers är farliga saker. En bra trailer kan höja förväntningarna på en film och när det sen väl är dags att se den så är den film man får se på vita duken inte alls den film som man trodde sig se i trailern. För mig var det precis så när det gäller The Danish Girl. Nån gång i höstas dök trailern upp och det var en riktig tearjerker. Musiken, ämnet, fotot, Eddie och Alicia. Helt magiskt. Jag såg den trailern många gånger, alldeles för många. Att jag ens såg den en gång var väldigt ovanligt då jag normalt sett aldrig kollar på trailers, förutom om det gäller en film som jag är helt ointresserad av och den dyker upp innan en visning på bio. Att jag aktivt söker upp en trailer på the interwebs händer i princip aldrig. Men med The Danish Girl var det alltså annorlunda.

Jag hoppades att filmen skulle dyka upp på Stockholm Filmfestival men där uteblev den, och dessutom visade det sig att den inte skulle få premiär på bio i Sverige förrän i februari. Men det kanske var lika bra det eftersom jag då fick en chans att distansera mig ifrån och glömma bort den där trailer.

Nu har jag sett The Danish Girl på en skön visning kl 12.30 på biografen Sture. Innan filmen började hann jag dessutom ta en kaffe och ett wienerbröd (givetvis!) på 7-Elven.

Så, höll den för hajpen? Nej, tyvärr inte är jag ledsen att säga. Filmen är oerhört snygg. Scenografin, kläderna och miljöerna, 1920-talets Köpenhamn och Paris, är underbara. Alicia är underbar och Eddie är bra han med. Men jag satt ändå genom hela filmen i princip helt oberörd. Vad fasiken var det som hände här, tänkte jag? Från en supertrailer till en ganska trist film. Var det bara ett bländverk alltihop? Ja, jag tror faktiskt det.

Ja, det är en varm historia om hur konstnären Einar (Eddie Redmayne) inser att han är född i fel kropp. Han är kvinna och det finns inget han göra åt detta faktum. Hans fru Gerda (Alicia Vikander) stöttar honom men får givetvis svårt att anpassa sig till den nya situationen. Samtidigt lever Gerdas eget konstnärskap upp när hon börjar teckna Lili, dvs Einars inre kvinna.

Ja, det låter kanske som att skulle kunna bli en intressant film. Det kanske är en intressant film för den delen, men för mig var den ganska tråkig också. Otroligt snygg (för snygg) och välgjord, men den tar liksom inte ut svängarna tillräckligt. Just ämnet, könskorrigerande operationer på 1920-talet, känns som att det borde kunnat bädda för mer dramatik. Men allt är kört genom ett suddigt filter som tagit borta alla skarpa kanter.

Sen kändes den även märkligt hackig på nåt sätt, eller kanske är det upprepande jag menar. Jag vet inte om det var manus som inte var helt tajt, men jag kände inget flyt i historien. Jag kände hela tiden att jag saknade nåt. Filmen satte sig aldrig riktigt. Och sen var den plötsligt slut utan att jag tyckte att den egentligen hade lett till något.

Och höga, spetsiga alpliknande berg i Danmark?! Var fick man det ifrån? Tokstollar.

Trailern lovade så mycket men filmen kunde inte leverera mer än en intressant men ganska blek historia. Ingen kan dock gråta så snyggt som Alicia…

The Danish Girl:

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

Alicia:

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

 

Smile

Profile

Tears

Danish

Rebus

Vikander-vecka: Anna Karenina (2012)

Anna KareninaAnna Karenina är nog Alicia Vikanders genombrott internationellt får man väl ändå säga. En kongelig affære i all ära, Oscarsnominerad för bästa utländska film och allt, men den är ändå dansk och med begränsad spridning. Anna Karenina är en storfilm på engelska av Atonement-regissören Joe Wright med flera stora skådisar i huvudrollerna. Vad lustigt då att en svenska i en biroll är den som stjäl showen.

Anna Karenina. Det är en roman av Lev Tolstoj som jag inte vet så mycket om. Det handlar om ett antal personer i den ryska societeten. Anna Karenina (Keira Knightley) är gift med greve Alexej Karenin (Jude Law), en snäll men torr och tråkig man. Anna är inte direkt lycklig i sitt äktenskap och på en bal träffar hon officeren Vronskij (av nån anledning spelad av Aaron Taylor-Johnson). De inleder ett passionerat men problemfyllt förhållande.

Parallellt med detta får vi ta del av den unga godsägaren Levins försök att fria till Katerina/Kitty (Vikander), en ung societetstjej som tror hon vill gifta sig med Vronskij.

Intrigerna kan börja…

Hur har då Joe Wright valt att filmatisera detta kostymdrama? Svar: tyvärr på värsta tänkbara sätt! Det hela inleds med sorl från en publik, som om vi vore på en teater precis innan ridån går upp. Nu är vi inte på teatern, vi är på bio eller hemma i soffan, Joe Wright! Vi får se en massa stolar framför en scen. Men det är ingen där. Ingen publik. Ska det symbolisera teaterns död? Ridån går upp och ”filmen” börjar, och det är alltså en sorts filmad teater vi får se. Neeeeeej, det funkar inte. Jag vet inte hur många gånger jag tänkte just detta ”nej, det funkar inte” under filmen.

Om man vill göra ”filmad teater” så får man antingen göra klassisk tv-teater eller som Lars von Trier i Dogville eller så gör man det inte alls, i alla fall inte på det sätt Wright gör det här. Det påminner om den stentrista Den ryska arken som trodde det räckte med att det var en enda lång tagning.

Jag tycker detta är tråkigt. Det känns som en gimmick men inte lika extrem som von Triers Dogville och därför blir det mest tråkigt, nästan fånigt ibland. Jag får ingen känsla för var rollfigurerna är eller vad som händer. Jag vill se en film. Som det blev nu så är det en märklig blandning.

De spelar alltså in filmen på en sorts teater, men ska skådisarna spela teatralt eller som på film? Det verkar inte skådisarna ha riktig koll på. Aaron Taylor-Johnson exempelvis, han har helt enkelt inte den karisma som behövs för den här typen av roll. Han vet inte vad han gör här och det blir mest pinsamt. Och varför pratas det ryska i bakgrunden när alla skådisar pratar engelska. Har filmmakarna inte lärt sig nåt från filmhistorien och hur man ska göra med vilket språk som talas och hur det ska talas?!

Sen lämnar vi plötsligt teatern och är ute i riktiga utomhusmiljöer då vi får se Levin (Gleeson) vandra omkring i snö. Jaha. Och sen börjar en bal och då är det inte heller en teaterscen det handlar om utan en maffig danssalong. Det lustiga var att nu började ju filmen också bli bättre. Hela ”spela in på teater”-grejen är bortglömd.

Hur sköter sig skådisarna? Mmm, Keira är ok, det tycker jag faktiskt. Hon slits mellan sin kärlek till Vronskij och sin son och det är hyfsat intressant. Jude Law gillar jag verkligen här. Han, världens snyggast för några år sen (?), lyckas få till en riktigt torrboll, en snäll torrboll men ändå en tunnhårig torrboll.

Det som jag ändå hela tiden sitter och väntar på under hela filmen är ju vad som ska hända mellan Kitty (Vikander) och Levin (Gleeson). Här får vi äkta glädje, lite glimten i ögat, och lite skoj. Det är väl egentligen en gammal vanlig plot från vilken romantisk komedi som helst men Vikander (och även Gleeson, faktiskt) lyfter det hela, speciellt i kontrast till Aaron Taylor-Johnson stela försök till karisma. Mot slutet förekommer en underbar scen mellan Vikander och Gleeson där de spelar Alfapet. Men de båda är tyvärr med för lite men det var ju så romanen var skriven…

Anna Karenina som film får en tvåa. Alicia skulle få högre än en trea om hon hade varit med lite mer.

Anna Karenina:

betyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tombetyg_tomsep

Alicia:

betyg_helbetyg_helbetyg_helsep

 

Glad

Glad

Alfapet

Alfapet

Vikander-vecka: En kongelig affære (2012)

En kongelig affæreDet är lite lusigt. Innan jag tittade på filmen jag skriver om idag så hade jag inte sett Alicia i ett enda kostymdrama. Nej, det hade handlat om en science fiction-film (Ex Machina), ett fantasyäventyr (Seventh Son), två Lisa Langseth-filmer (Till det som är vackert och Hotell), en svensk Tim Burton-film (Kronjuvelerna) och så en agentactionfilm (The Man from U.N.C.L.E.). Men efter det danska kostymdramat En kongelig affære skulle det komma fler.

Alicia spelar här prinsessan Caroline Mathilde, en ung brittisk kunglighet som blir bortgift med den nyblivna, unga och psykiskt instabila kung Christian VII av Danmark (enligt Wikipedia var de även kusiner, oooook). Caroline Mathilde anländer till det danska hovet och möts av en pajas till kung. Han påminner mest om Tom Hulces Amadeus i Milos Formans film om Mozart. En skrattande pajas som inte är beredd att ta nåt ansvar överhuvtaget.

Caroline Mathilde är en ung kvinna intresserad av nya idéer. Hon läser mycket men de böcker hon vill läsa är förbjudna i Danmark. De anses vara ett hot mot hovet med sina liberala idéer om att minska kungamakten.

När Christian får en ny livläkare, Struensee (Mads Mikkelsen), så upptäcker Caroline Mathilde att hon träffat en själsfrände, både intellektuellt och romantiskt. Alltmedan kungen blir mer och mer galen så inleder de båda ett förhållande som vi tittare nog förstår bara kan sluta på ett sätt.

Jag kan inleda med att säga att Alicia nog måste vara ett språkligt geni. Här har hon lärt sig danska, bara så där. I början pratar hon dessutom en ganska så perfekt brittisk engelska. Tänk om Noomi Rapace hade spelat samma roll. Huganemej. Nu ska väl sägas att Alicia alltså spelar en person med engelska som modersmål som kommer till Danmark och då är det väl ok om hon inte pratar perfekt danska. Men jag tyckte det lät naturligt, vilket är ganska otroligt egentligen. Det viktigaste är att det inte blir inläst och krystat, och det blev det inte.

En kongelig affære är en intressant och riktigt bra film. Nu är jag en sucker för bra kostymdramer är väl bäst att säga. Hur som helst, så gillade jag intrigerna inom hovet, hur t ex det viktigaste är att säkra tronföljden. Det absolut viktigaste, prio ett, när Caroline Mathilde anländer är att fixa en tronföljare. Redan första kvällen ska det ske.

Kungen är som sagt sinnessjuk och inte i styrbart skick. Men det är egentligen inget problem eftersom hovet ordnar fram en rådgivare som i princip tar över. Rådgivaren tar besluten och slänger sen fram de papper som kungen behöver skriva på. Allt för att säkra makten vilket är det viktigaste. Ungefär som politik idag med andra ord…

Apropå makt så förändras Struensee efter ett tag när han får mer makt. Då blir plötsligt det viktigaste att behålla den makten. Under filmen satt jag och funderade på hur lång tid det skulle ta för Caroline Mathilde att släppa sina liberala idéer och bli en kunglighet som alla andra. Men det hände aldrig. Makt korrumperar alltså inte alltid. Hmm, varför Caroline Mathilde annorlunda jämfört med andra? Räckte det med att läsa några böcker alltså?

Kärleksrelationen mellan Caroline Mathilde och Struensee funkar i filmen och det trots den ganska stora åldersskillnaden mellan skådisarna. Det är klassisk hemlig romantik. Vi får dessutom en härlig kliché då Alicia och Mads är ute och rider på en grön äng och stannar och vilar under ett träd.

Relationen, och det är INTE en kärleksrelation, mellan kungen och Caroline Mathilde är bisarr och äcklig. Han kallar henne för Mor och jag antar att han syftar på att hon är mor till hans barn. Det här kanske var vanligt på den här tiden?

Jag nämnde att det var intressant att se in bakom kulisserna hos hovet och hur det smordes ränker. En sak som jag insåg var viktig, och som är lika viktig idag, var den information eller bild som hovet spred. Nuförtiden finns ju en överdos av sociala medier och Internet-skvaller. På den tiden spreds nyheter betydligt långsammare och begreppet huvudet på ett fat hade en viktig poäng. När allmänheten såg någons huvud på ett fat så blev dödsfallet sanning. Det var helt enkelt en sorts nyhetsrapportering.

Det som sänkte filmen en aning var att man hela tiden drog väldigt tydliga (läs: övertydliga) paralleller med dagens samhälle, speciellt i form av kritik av Danmark av idag. Det fick mig ibland att kastas lite ur kostymdramat. Men det störde inte nämnvärt när filmen som helhet var så bra som den var. Alicia är givetvis som strålande som skådis i kostymdramer. Om jag i förra filmen noterade hennes långa svarta hår så var de otroligt blanka ögonen jag fastnade för den här gången.

En kongelig affære:

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Alicia:

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

 

Queen

Blunda

Crimson Peak (2015)

filmspanarna_kvadratCrimson PeakEfter visningen av denna månads filmspanarfilm Crimson Peak så konstaterade den tappra skaran filmspanare att den kan vara så att Pans labyrint faktiskt är undantaget som bekräftar regeln. Det var nog Sofia som först presenterade tesen. Vilken regel då undrar ni? Jo, att Guillermo del Toro är en rackare på att få till ett fascinerande utseende på och stämning i sina filmer men att den historia som berättas kanske inte alltid har det djup och den mening man skulle önska.

Jag älskar Pans labyrint. Den hamnade på plats fem på min topplista över 2006 års bästa filmer. Pans labyrint blandar med ett mörkt bildspråk fantasi och verklighet till en påträngande och obehaglig mix. Stämningen är både vacker och otäck på samma gång. Fantasin är brutal och verkligheten är än mer brutal. När jag läser igenom mina recension av Pans labyrint ser jag ändå att jag nämner att historien i sig egentligen inte är så speciell men att stämningen (bilderna, ljudet, scenografin) lyfter filmen till en fyra. Så vi kanske är nåt på spåren här.

Av del Toros övriga filmer har jag sett El espinazo del diablo, Hellboy, Hellboy II: The Golden Army och Pacific Rim. Samtliga har fått treor i betyg och den jag gillade bäst (3,5/5) var faktiskt Pacific Rim men det kanske beror på att jag såg den på bio med allt vad det innebär när det gäller maffighet. Det handlar alltså inte alls om några toppbetyg, snarare svaga treor på de övriga tre filmerna.

Crimson Peak skulle vara återkomsten var tanken. Ja, jag tänkte så i alla fall, speciellt eftersom det var jag som valde att just Crimson Peak skulle vara oktober månads filmspanarfilm.

Så vad handlar filmen om? I korthet kan man säga att det är en sorts remake av Alfred Hitchcocks filmer Rebecca och, den bättre, Gaslight. En ung kvinna, Edith (Mia Wasikowska), lämnar sitt liv i USA bakom sig och flyttar till England för att gifta sig med Thomas Sharpe (Tom Hiddleston). De bosätter sig i familjen Sharpes väldiga gotiska och slitna gods Allerdale Hall där även Thomas syster Lucille (Jessica Chastain) bor. Nånting står dock inte rätt till… och då pratar jag inte bara om hålet i taket.

Mia

Först ut: Crimson Peak är strålande vacker och gotiskt mysig. Allerdale Hall med alla sina vinklar och vrår är en underbar skapelse. Egentligen är det bara att vila ögonen på det man ser och njuta. Problemet är bara att jag efter ett tag faktiskt började VILA ögonen på riktigt och nästan nickade till. Filmen är nämligen ganska tråkig. Mysig men lite tråkig. Lustigt också hur det alltid singlade ner löv genom det där hålet i taket trots att det knappt fanns några träd i närheten av herrgården. Fast jag antar att det blåser mycket ute på den engelska landsbygden.

I filmens inledning säger Edith ”Ghosts are real, that much I know. I’ve seen them all my life…”, och jag tror att filmen ska vara en spökhistoria. Ja, nu är det förstås nånstans en spökhistoria men i grunden är det en mysteriethriller, och en sådan som hade funkat bättre utan spöken. Jag hade gärna sett en version av filmen nästan helt utan spökinslag. För mig kändes spökena mest som utfyllnad som återkom med jämna mellanrum utan att passa in eller föra handlingen framåt. Men det kanske berodde på att det handlade om tråkiga cgi-spöken som tagna ur remaken på The Haunting eller Stephen Kings avskyvärda Rose Red. De (gastarna) kändes fullkomligt oskrämmande och ospännande och förstörde mycket av den stämning som övriga delar av filmen byggde upp.

Filmens twist är ganska uppenbar redan från början. Bitvis roade jag mig ändå med tanken att Spoiler Thomas och hans syster Lucille hade kunnat vara vampyrer. Sharp teeth, ni vet? Kanske de borde ha varit vampyrer? Spoiler slut.

Mot slutet får vi plötsligt en hel del uppfriskande våld som livade upp mig ordentlig. Dessa våldsutbrott, såsom spadar som plattar till huvuden eller knivar i kinder, kändes som att de var från en annan film, ungefär som spökena fast på ett positivt sätt. Jag kunde inte låta bli att fnissa högt under dessa scener.

Crimson Peak är en njutning rent visuellt (förutom en viss guppande rumpa) men cgi- och historiemässigt finns det brister som gör att jag inte kan dela ut en trea.

    

Vad tyckte de andra filmspanarna om Crimson Peak? Är detta peaken på del Toros karriär eller får den rött kort?

Rörliga bilder och tryckta ord
Fiffis filmtajm
Fripps filmrevyer

Även skräckbloggen Fear Not The Dark har skrivit om filmen.

PS. Jaha, Charlie Hunnam var med? Damn it, jag kan aldrig hålla isär Charlie Hunnam, Chris Evans, Ryan Reynolds och Armie Hammer. För mig är det samma skådis. DS.

Änkan från Saint-Pierre

La veuve de Saint-PierreTitel: Änkan från Saint-Pierre
Regi: Patrice Leconte
År: 2000
IMDb
| Filmtipset

Nu är det lilla Vincent Price-temat tyvärr slut och vi kör istället en recension av en film som stoltserar med tre skådisar som är giganter inom den europeiska filmbranschen. Tyvärr är det ändå något av en mellanmjölksfilm.

På en ön utanför Kanada under mitten av 1800-talet blir en man, Neel (spelad av Emir Kusturica!), dömd till döden efter ett meningslöst mord. Eftersom det inte finns någon giljotin på ön så hålls Neel i förvar hemma hos kaptenen på ön (Daniel Auteuil). Allt eftersom tiden går och man väntar på att en giljotin ska anlända från Frankrike blir Neel allt mer accepterad på ön. Speciellt kaptenens fru (Juliette Binoche) engagerar sig i Neels öde.

Trots strålande skådespelare så kändes det här ändå som en tv-film av ok standard. Det händer inget spektakulärt som gör filmen till något extra. Filmens tema är ganska tänkvärt men det kommer liksom aldrig till sin spets. Situationen som uppstår på ön är förstås märklig. Ändå blir det aldrig gripande. Hela situationen kändes något konstruerad, och man känner aldrig nån riktig sympati för nån av huvudpersonerna. I och för sig så hade kanske en film där man gjort det känts ännu mer konstruerad. Nåja, en normal trea blir det till detta kostymdrama med tv-filmskänsla.

3/5

%d bloggare gillar detta: