Den blomstertid nu kommer (2018)

Jag gillar det faktum att Den blomstertid nu kommer existerar mer än filmen i sig. Det kan tyckas vara ett konstigt uttalande men det är precis så jag känner inför Crazy Pictures svenska katastrofactionthriller. Att den ens har gjorts är värt att hylla.

När den första lilla teasern, som gjordes för att kickstarta projektet, dök upp för flera år sen blev jag direkt intresserad och nyfiken. Katastroffilm är en favoritgenre och det man fick se i teasern skvallrade om välgjord action. Att det dessutom var en svensk film som utspelade sig i Sverige var ett stort plus. En katastroffilm på hemmaplan borde ju göra att intensiteten och närvaron ökar.

Handlingen går i korthet ut på att Sverige attackeras av en okänd yttre makt (*host*Ryssland*host*). Ett antal explosioner sker i Stockholm. En mystisk smitta sprids via regn. Folk blir som galna och tappar minnet. Bilar krockar. Helikoptrar störtar. Elnätet går ner. Fåglar faller från himlen. Kaos.

Vi får följa ett antal personer som försöker ta skydd och överleva. Mest i fokus är den deprimerade musikartisten Alex som befinner sig i Stockholm när attackerna inleds. Av ”anledningar” beger han sig dock till sitt barndoms hem på landet utanför Norrköping. Gammalt groll med pappan och ungdomskärleken Anna väntar där.

Från och med nu får jag nog varna för spoilers så läs vidare på egen risk.

Oj, vad jag försökte gilla den här filmen. Jag försökte verkligen. Inledningsvis var det inte så svårt. Jag älskar konceptet. Katastroffilm är som sagt en favoritgenre. Här är det dessutom blandat med en liten del konspirationsfilm (vilket ju alltid är trevligt).

Just det faktum att vi egentligen aldrig får se vilka det är som attackerar gillade jag. Det påminde mig en del om Christopher Nolans episka Dunkirk där man ju aldrig får se tyskarna. Detta gör att motståndarna framstår som mystiska och mer otäcka. De kan vara hur många som helst och svåra att besegra eftersom man inte vet.

Jag gillar greppet att vi inte bara fokuserar på en person utan får följa ett antal olika grupper av personer. Det brukar vara så i katastroffilmer och ofta handlar det om att t ex två grupper med människor ska försöka hitta varandra. Tyvärr så har man i Den blomstertid nu kommer missat att länka ihop det hela på slutet vilket gav mig en oavslutad och avbruten känsla.

Det förekommer ett gäng maffiga scener. Det handlar om rejält välgjord action som känns på riktigt. Främst är det kanske scener med bilar och lastbilar som imponerar. Ljudet är bra också för ökad effekt.

Miljöerna är mycket trivsamma. Vi vistas inne i hemliga bergrum där styrpanelerna har analoga visare och fysiska knappar istället för datorskärmar och tangentbord. Hur realistiskt just detta är kan givetvis diskuteras. Men funkade gjorde det. Tyvärr blev det på gränsen till fånigt när Alex pappa sprang omkring i bergrummets korridorer och gillrade fällor. Lite Ensam hemma-känsla kanske. Fel känsla. Det förekom även märkliga scener när han pratade via en kommunikationsradio och i en telefon fast ändå bara ut i tomma luften. Tränade han eller vad höll han på med?

Jag tyckte de som anföll hade en udda taktik när de lät bilar agera krockmaskiner. Eller var det förarna som hade blivit galna av det smittade regnet? Ja, kanske var det så. Det störde inte så mycket men det kändes lite skrivet för att man skulle få krascha så många bilar som möjligt. Ah, det spelade inte så stor roll. Just detta funkade ändå. Det var bra bilkrascher helt klart.

(En parentes är att när vi får träffa Alex som vuxen och stressad musikartist med en jobbig manager, så var det svårt att låta bli att tänka på Tim ”Avicii” Bergling. Nån mer som gjorde den kopplingen?)

Slutet av filmen blev tyvärr total pekoral för mig. Jag satt och vred mig av pinsamhet i biofåtöljen. Avslutningen i kyrkan är verkligen INTE bra. Vad hände där? Det är för uuutdraget, märkligt och samtidigt oavslutat.

Filmen är i grunden en sorts coming of-historia för Alex. För mig blev det tyvärr alldeles för övertydligt och krystat när man skulle återkoppla till de scener som filmen inleds med då Alex är 15 och vi får se varför det skar sig med pappan och vad som hände med Anna.

Ta bara scenen med pappan med gitarren i elden efter att han har kraschat med sitt lilla plan. Det var mest pinsamt och skrattretande. Likaså när Alex till slut, efter 15 år, ska ge Anna den där sången i kyrkan.

Nej, filmens sista kvart var mycket underlig. Var allting en sorts drömsekvenser? Pappans hjälteakt där han flög sitt lilla plan mot de välbeväpnade helikoptrarna. Redan där började jag känna tveksamhet. Jag vet inte. Jag vet bara att det inte funkade. Det kändes, som jag nämnde, utdraget och oavslutat på samma gång. Inget knyts egentligen ihop på ett tillfredsställande sätt.

Dialogen funkade, kanske lite överraskande, för mig överlag. Jag tyckte skådisarna var hyfsade. På förhand var jag lite orolig över just detta men det funkade alltså. Att slutet föll platt och fastnade i pekoralträsket kan jag inte klandra skådisarna för.

Jag vill verkligen sätta ett högre betyg, men det går inte.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Fler som skrivit om Den blomstertid nu kommer: Flmr, Fiffis filmtajm och Rörliga bilder och tryckta ord.

 

Marathon Man (1976)

På onsdag publicerar jag och några andra filmbloggare våra topplistor över 1976 års bästa filmer. Av den anledningen har jag grävt några gamla preblogg-texter om filmer från just ’76. Idag handlar det om Marathon Man, en thriller av John Schlesinger där Dustin Hoffman hamnar i en mardröm. Texten skrevs i september 2003.

Jag gillade verkligen den här filmen från första början. Den börjar ju ganska mystiskt och man fattar inte vad som händer, vem som är vem och varför. Jag gillar filmer där oskyldiga (spelas vanligen av Harrison Ford) dras in i mardrömsliknande trubbel. 70-talskänslan i filmen är underbar. Det var härligt att se hur det, och folk, såg ut i New York på den tiden. Jag gillar när en film (typiskt en thriller) utspelar sig, kanske i USA, men där delar av handlingen tilldrar sig Europa eller nån annan världsdel för den delen. Man får försöka pussla ihop hur de olika delarna hänger samman. I detta fall är det New York, Paris och till viss del Sydamerika. Jag gillar när Roy Scheider går på operan bl a. Sen har vi den berömda ”Is it safe?”-scenen. Mycket bra. Jag gillar verkligen hur Laurence Olivier kommer in och liksom helt oberörd ställer ner sin väska, tar av sig kavajen, börjar tvätta händerna, medan Hoffman sitter fastspänd utan att veta vad som väntar. Och sen kommer frågan: ”Is it safe?”. Det var kul att se Olivier förresten. Jag har inte sett alltför många filmer med honom.

Betyget till Maratonmannen blir fyra hål hos tandläkaren av fem möjliga.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Filmspanar-tema: Konspirationsteorier – All the President’s Men (1976)

filmspanarna_kvadratMelAh. Månadens filmspanartema är Konspirationsteorier. Hur mysigt är inte det? Jag har alltid gillat genren. Oftast handlar det om en oskyldig person som upptäcker något av en slump och hamnar i trängd situation och får DE emot sig. Oftast är DE en mäktig men hemlig organisation, en organisation som har sina tentakler ute överallt. Ingenstans är den utsatte säker. Ibland är personen inte alls ”oskyldig” utan letar aktivt efter konspirationer, mer eller mindre galna teorier (som t ex i Conspiracy Theory med Mel Gibson). Men eftersom även en blind höna kan finna ett korn så kan den personen ibland ha rätt och hamnar då i en ytterst prekär situation, med DE som vill ha kål på en samtidigt som ingen annan tror på en.

Den film jag valde att se är litet annorlunda som konspirationsfilm, dels för att filmen faktiskt är en BOATS (Based On A True Story) och dels för DE i det här fallet inte alls, på ett sätt, är en hemlig organisation. Jag har även förstått att det är en av filmspanar-Joels favoritfilmer och dessutom hade jag inte sett den tidigare. Ett perfekt tillfälle att se den med andra ord.

****

All the President’s Men (1976)

70-talet var väl konspirationsfilmernas årtionde med filmer som Three Days of the Condor och The Parallax View bl a. All the President’s Men är en konspirationsfilm från 1976 som samtidigt är baserade på väldigt verkliga händelser. Den där mäktiga och hemliga organisationen är i det här fallet Richard Nixons republikanska parti eller en del av det partiet (förvisso en hemlig sådan del).

Robert Redford (är det ett taget namn förresten?) från Three Days of the Condor spelar här Bob Woodward, en journalist på The Washington Post som börjar nysta i ett inbrott som skedde på demokraternas högkvarter inför höstens kommande amerikanska presidentval 1972. Woodward och kollegan Carl Bernstein (en överspelande Dustin Hoffman) inser att de är något stort på spåren, något stort som leder hela vägen upp till president Nixon. Nu återstår bara att bevisa det hela. Vem kan de få att tala?

RobardsAll the President’s Men är en klassisk 70-talsfilm, och med klassisk menar jag bra. Bara den gamla Warner Communications-loggan formgiven av en viss Saul Bass satte tonen. Stämningen på The Posts redaktion var härlig och kändes gammaldags; murvelnostalgi till ljudet av plingande skrivmaskiner (ett ljud som man inte hör ofta idag, om än alls). Chefredaktören Ben Bradlee (som för övrigt dog för bara några veckor sedan) spelas utmärkt av Jason Robards. Bradlee framställs som en sån där chefredaktör som när han ska läsa något eller när han är på möten alltid sitter tillbakalutad och med benen på bordet. Förmodligen är det ett sätt att både visa makt och komma i lässtämning. Men han verkade vara en bra chef. Hård men rättvis så att säga.

Filmens inledning är nog inte speciellt spännande men mysig. Jargongen mellan de som jobbar på tidningen, dialogen, miljöerna är trevliga. Men speciellt spännande är det inte. Inledningsvis. Sen träffar Woodward sin källa Deep Throat (Hal Holbrook). Då blev det spännande. Scenerna med Deep Throat är oerhört välgjorda och här blir konspirationskänslan påtaglig. Woodward meddelar att han vill träffa Deep Throat genom att ställa ut en röd flagga på sin balkong. Senare på natten, vid tvåtiden, träffas de i ett parkeringsgarage dit Woodward tagit sig efter att ha bytt taxi minst en gång. Ljussättning och ljudbild är perfekta i garaget. Deep Throats ansikte är till stora delar i skugga. Det är tyst i garaget samtidigt som avlägsna ljud hörs då och då. De viskar. Deep Throat röker. ”Follow the money”.

När Woodward anländer till garaget filmar man på långt håll. Det påminner om bilden från en övervakningskamera. Woodward ser liten och utsatt ut. Likadant när han senare nästa dag går över ett stort torg. ”Storebror ser dig”-känsla. Nu vet jag inte om Woodwards och Bernsteins liv någonsin var i fara som det framställs i filmen men manus bygger ju på boken som de båda skrev med samma namn som filmen. Dessutom handlar det främst om en psykologisk fara som kan vara inbillad.

Deep Throat

Deep Throat

Det var intressant att se hur journalister jobbade på den tiden. Datorer? Nej. Mobiler? Nej. Skrivmaskiner, anteckningsblock och stationära telefoner? Ja. När man ringer upp en källa anteckningar journalisten i sitt block vad källan säger. Det som står i blocket efter samtalet är i princip att betrakta som bevismaterial och sanningen. Om en källa inte vill prata kan man ändå få svar t ex genom att själv komma med ett påstående som källan sen kan bekräfta genom att nicka, om man träffas i verkligheten alltså. Om man pratar i telefon kan man ta till andra metoder som gör källan till en passiv källa som en ändå ger information. Alla kan utnyttjas för att få information. Vilken kvinnlig kollega dejtar t ex den där kassören som jobbar i den där kommmitén? Det kan man utnyttja.

Jag tyckte Woodward (Redford) var den intressantaste av de två huvudrollsjournalisterna. Hoffman gör sin Bernstein på sitt vanliga Hoffman-vis – och det kan ha varit första gången som jag störde mig på Hoffmans spel. Han kör med ticks, han stammar, han spelar över, han spelar fööör nervöst hetsig. Men vad vet jag, den verklige Bernstein kanske var precis så?

En rolig detalj var när Woodward och Bernstein argumenterade hit och dit om vad man kunde vara säker på. Kunde man dra en slutsats kring en speciell händelse om man visste en hel massa detaljer utom just om den faktiskt hade ägt rum. Woodward gjorde följande analogi: Om man går och lägger sig på kvällen och det då är barmark och sen vaknar på morgonen och marken är täckt av snö så kan man väl slå fast att det har snöat under natten. Eller?

Filmens slut är inte ett spektakulärt slut (som vi förmodligen hade fått se om filmen gjorts idag) där det firas med champagne och jubel. Nej, här handlar det helt enkelt om hårt arbete. En stor skillnad jämfört med andra (fiktiva) konspirationsfilmer är att den som ligger bakom konspirationen faktiskt åker fast. Obs! Spoiler för verkliga händelser. 😉 Men som sagt, man gör ingen stor sak av Nixons avgång. Det får man inte ens se utan detta faktum presenteras bara snabbt i textform innan filmens eftertexter.

Ett tecken på en bra film är när man känner att den hade kunnat pågå ett tag till. All the President’s Men får med andra ord ett högt betyg. Det är Hoffman som drar ner det till en helt vanlig fyra.

  

Ta nu och kolla in vad de övriga filmspanarna konspirerar kring.

The Velvet Café
Fredrik on Film
Flmr
Filmitch
Rörliga bilder och tryckta ord
Mackans film
Fiffis filmtajm
The Nerd Bird
Har du inte sett den? (pod)
Fripps filmrevyer

Conspiracy Theory (1997)

MelNär Netflix gjorde sitt intåg i Sverige var det en väldigt hajp. Jag tyckte det var lite konstigt. Det hade ju funnits andra svenska filmtjänster på nätet tidigare. Men Netflix är väl trots allt störst och en skillnad var att det var en prenumerationstjänst där du inte betalade för varje film. Den första film jag såg på Netflix blev Conspiracy Theory och det blev väl ingen höjdare. Mel Gibson spelar över nåt enormt och historien är fånig. Det ska vara både en komedi och en konspirationsfilm och det funkar inte. Jag gillar konspirationsfilmer men då måste det vara på allvar. Det här känns som en b-film från 80-talet trots att den är den är från 1997.

betyg_hel betyg_hel betyg_tom betyg_tom betyg_tom

%d bloggare gillar detta: