Söndagar med Bergman: Trollflöjten (1975)

En Hagegård-hobbit med panflöjt

Jag vet inte varför jag kände mig ganska peppad och hade en del förväntningar på Ingmar Bergmans tv-version av Mozarts opera Trollflöjten. Kanske berodde det på att jag har hört en hel del gott om den samt att jag faktiskt sett en uppsättning av Trollflöjten (på Dalhalla av alla ställen), en föreställning som jag gillade ganska mycket om jag minns rätt.

Om jag ska välja ett ord som sammanfattar min upplevelse av Bergmans Trollflöjten så väljer jag… PLÅGA. Ja, det var en riktigt jobbig hemläxa som jag var tvungen att dela upp i två sittningar. Det som jag hade förträngt var att jag i grunden avskyr opera. Jag tror det är så enkelt. Speciellt har jag oerhört svårt för de kvinnliga sångarna (männen går an). Mina öron håller på att sprängas när sopranerna tar i från diafragman och skriker som stuckna grisar. Hur tekniskt skickliga sångerskorna i den här uppsättningen än var så var det så långt från örongodis man kan komma för mig. Nu finns det säkert undantag som jag antingen inte minns nu eller inte lyssnat på (än).

Förutom själva ljudet som kommer ur sångerskornas strupar så är framförandet och agerandet teatralt och plågsamt pompöst. Teatralt, verkligen? De är ju på en teater! Vad hade du förväntat dig, din idiot?! Ja, jo, så är det ju. Tv-filmen är inspelad på Drottningholms slottsteater… eller faktiskt inte. Bergman byggde nämligen upp en fullskalig kopia av scenen på Filmhuset, och det hela blev den dyraste tv-produktionen nånsin i Sverige.

Åter till det här med det teatrala. Jag har egentligen inget problem med det teatrala sätt som Bergmans skådisar har i hans filmer. Det är en del av stilen, och jag gillar det. Bara man accepterar att hoppa upp en nivå från nån sorts tänkt realism så funkar det. Problemet med opera, och musikaler, är att man här hoppar upp ytterligare ett steg i och med att man lägger på sången. Jag kan bara inte med det utan tappar intresset för vad som händer nästan omedelbart.

Om det var nåt jag gillade med Trollflöjten så var det scenografin, kostymerna, maskerna och en del filmiska grepp som Bergman och fotografen Sven Nykvist använde. Exempelvis gillade jag visualiseringen av Tamino och Paminas helevetesvandring. När det gäller stilen på scenografin och kostymerna så gick mina tankar till Sagan om ringen eller kanske Mio, min Mio. Snyggt gjort, helt klart, och pengarna som östes in i produktionen märks i slutresultatet.

Jag tycker även att filmen inleddes lovande. Ouvertyren är fin med bra musik och jag slapp den vedervärdiga sången. Bergman använder sig av metagrepp som så ofta förr. Vi får se publiken, eller i alla fall en tänkt publik, sitta och lyssna på musiken. Mängder av människor av alla möjliga raser och åldrar flimrar förbi. Klippningen är snygg, perfekt i takt med musiken. Jag antar att Bergman vill säga att konst, och opera i synnerhet, är för alla, unga som gamla och var du än kommer ifrån. Speciellt stannar vi med en ung flicka som intresserat ser på föreställningen. Hon återkommer då och då även senare och vi får se hur hon reagerar på det som händer på scenen. Metatilltagen fortsätter förresten då vi får se sångarna vänta bakom scenen under pausen. Papageno spelar schack medan Nattens drottning tar en cigg.

Håkan Hagegårds insats som fågelfångaren Papageno som söker en käresta ger en välbehövlig lättnad från det pompösa. Det är på gränsen till buskis och det förekommer en del sexistiska inslag där Papageno är väldigt intresserad av kvinnobröst. Scener som inte hade gjorts eller gått hem idag. Men i slutändan så var det ändå Hagegårds scener som gjorde att jag till slut tog mig igenom hela föreställningen med sinnet i någorlunda behåll.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Kuso (2017)

Kuso dök upp på Monsters of Film 2017 och jag passade på att se den, inte på bio utan via SF Anytime. Den verkade tillräckligt bisarr för att vara sevärd men den främsta anledningen till att jag valde den var att min musikhusgud George Clinton skulle vara med. Även att Aphex Twin bidragit musikaliskt till filmen lockade mig.

Det här var en äkta skitfilm, bokstavligen. Det finns nån sorts ramhandling om en jordbävning som drabbat Los Angeles. I övrigt handlar det om kroppsskräck, kiss, bajs, bölder, anusvarelser, sex med bölder. Ja, ni hör ju. Det hela berättas i form av fyra kortfilmer och till filmens försvar får jag säga att den röda tråden är betydligt tydligare här än i Stimulantia som det handlade om i söndags.

George Clinton spelar en doktor i en av filmerna. Han får en patient som är rädd för kvinnobröst och patienten vill bli botad från sin fobi. Botemedlet är en stor larvliknande varelse som lever i doktor Clintons anus. Japp.

Att George Clinton är med känns helt galet men sen kommer jag på att han har gjort låtar med titlar som ”Promentalshitbackwashpsychosis Enema Squad (The Doo-Doo Chasers)” och tänker att det är i sin ordning.

Som Movies – Noir brukar uttrycka det: ja, vad ska man säga? Jag hatar inte filmen. Den är äcklig men inte tillräckligt äcklig för att ge mig total avsmak. Musiken är rätt så schysst. Inledningsvis får jag Frank Zappa-vibbar. När det gäller andra filmer så kommer jag då och då att tänka på David Lynch och främst hans ”rädd för att få barn”-skräckis Eraserhead. Lite Troma-vibbar också kanske?

Kuso är regisserad av musikern Flying Lotus a.k.a. Steven Ellison och om man tittar på en av hans musikvideor så får man en känsla för stilen i Kuso. Udda och äckligt på ett konstigt sätt. Det är liksom nåt som är fel, väldigt fel.

Det kan givetvis inte bli i närheten av ett godkänt betyg till Kuso. Nej, då tittar jag hellre på några av Chris Cunninghams musikvideor (se nedan) som han gjort ihop med Aphex Twin. Där får man en lagom dos obehag och äckel. Här blev det en överdos av äckelhumor. Ett problem är att Kuso är en ganska kort film men den känns ändå väldigt lång.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Aphex Twin – ”Rubber Johnny”

Söndagar med Bergman: Stimulantia (1967)

Jag läser på IngmarBergman.se att mitten av 60-talet var episodfilmernas förlovade tid. Heta europeiska regissörer gjorde verk som Ro.Go.Pa.G.. Sverige ville inte vara sämre och Svensk Filmindustri gav i uppdrag till en rad svenska regissörer att göra varsin kortfilm. Men vad skulle den röda tråden bli? Hur skulle filmerna kunna knytas ihop tematiskt? Jo, det skulle handla om stimulans och filmen fick heta Stimulantia. Det visade sig föga förvånande att de åtta kortfilmerna som ingår inte hänger ihop för fem öre.

Innan varje kortfilm presenterar respektive regissör hur man ser på stimulans och varför man har gjort just den filmen man har gjort. En av filmerna är gjord av Ingmar Bergman och det är just därför jag har sett Stimulantia. Filmen inleds med ganska schyssta tecknade förtexter och mysig 60-talsjazz och sen börjar den första kortfilmen av Hans Abramson…

 

Upptäckten (Regi: Hans Abramson)
Abramson hävdar att barndomen kan vara en stimulans men att hans egen inte var det. Däremot måste Charlie Chaplins barndom stimulerat honom och lett till att han blev den han blev. Abramson har gjort en dokumentär i kortformat om Chaplins barndomskvarter i London. Först får vi dock se några arkivbilder (antar jag) från när Chaplin besökte Sverige tillsammans med sin dotter Geraldine. När Abramson sen kommer till London upptäcker han att området där Chaplin växte upp i princip består av övergivna rivningsobjekt. Dock finns här lekande barn och ledighetskommitén på den lokala puben. Det är alltid kul att se den här typen av vardagsskildring från förr.
3/5

 

Det var en gång två älskande (Regi: Jörn Donner)
Jörn Donner påstår att han ville göra en porrfilm som inte var en porrfilm eller vad han nu yrade om. Harriet Andersson och Sven-Bertil Taube tar in på hotell, badar i genomskinligt badkar, rakar sig (eller Harriet rakar Sven-Bertil snarare), dricker champagne i badet, och sen händer inte så mycket mer. Donner leker med klippningen. Det är fullt med jump cuts och frysta moment. Taube är ung och gullig. Andersson är coolt snygg. Som helhet är det inte speciellt bra även om det var trevliga 60-talsmiljöer, och autentiska dessutom eftersom det ju spelades in på 60-talet.
2/5

 

Konfrontationer (Regi: Lars Görling)
Det här var en positiv överraskning! Lars Görling har gjort en liten dokumentär om bilar, bilåkning i allmänhet och 24-timmarsloppet i Le Mans i synnerhet. Bilderna från Le Man är helt underbara. Det är som att se en nutida film om racing som ska utspela sig på 60-talet. Det är bara det att de rörliga bilderna vi får se är inspelade där och då på riktigt. Jag har upptäckt att gamla dokumentärer är en guldgruva. När de spelades in så kanske regissörerna inte alls tänkte på vilket tidsdokument de faktiskt skapar. Vi får även se några bilder från en svensk landsväg. Det var vänstertrafik och gula mittstreck, vilket gav en känsla av att det var bekant men ändå lite udda.
4/5

 

Daniel (Regi: Ingmar Bergman)
Nu kommer vi till Ingmar Bergmans insats och den föll platt. Här försvann den lätthet och humor som fanns med i de tidigare filmerna. Bergman presenterar som sagt sitt bidrag själv precis som de andra regissörerna. Det ska bli en film om sonen Daniels ansikte, från då han föddes till när han fyllde två år. Ni vet hur kul det är att titta på andra familjers semesterbilder eller bilder på andras barn. Nej, det är inte speciellt kul. Bra att du tycker om din son och hans ansikte, Ingmar, men det blir inte en speciellt rolig film för oss andra. Det bästa var när familjen (inklusive den gravida frun, pianisten Käbi Laretei) i de första bilderna, innan Daniel föddes, var ute och plockade svamp.
1/5

 

Birgit Nilsson (Regi: Arne Arnbom)
Arne Arnbom blir tydligen stimulerad av La Nilsson, dvs operadivan Birgit Nilsson. Vad den här lilla kortfilmen består av är först ett avsnitt där vi får se bilder från repetitioner inför en föreställning och sen själva resultatet. Birgit Nilsson verkar ha varit en helt underbar person. De bästa med filmen är det inledande klippet där Nilsson samarbetar med dirigenten och orkestern. Hon visar prov på humor och en härlig självdistans och en rejäl glimt i ögat. Hon har en skön pondus utan att vara dominerande på ett jobbigt sätt. Själva uppträdandet var mindre underhållande. Som helhet var det ändå en helt ok upplevelse.
2,5/5

 

Dygdens belöning (Regi: Hans Alfredson & Tage Danielsson)
Det första jag konstaterar är att den här filmen inte hade kunnat göras idag. Vad det handlar om är en komedi om en våldtäkt. Försök pitcha den idén idag. Jag tror inte det här är Alfredson och Danielssons bästa stund som komediskapare. Nu var det här ju förstås en annan tid men jag tycker inte filmen var speciellt rolig nånstans. Lena Granhagen spelar en tvätterska som blir våldtagen och som sen springer till en slemmig advokat (spelad av Alfredson) för att få mer betalt för sin ”insats”. Jag vet inte, jag kanske missar nåt, men bra var det inte.
1/5

 

Smycket (Regi: Gustaf Molander)
Det här var däremot nåt helt annat! Molander berättar innan filmen börjar att han ju egentligen gått i pension för länge sen men att han inte kunde motstå erbjudandet att spela in en novellfilm baserad på Guy de Maupassants korthistoria Smycket. Det som slutligen fick honom på fall var att Ingrid Bergman och Gunnar Björnstrand skulle spela huvudrollerna. Berättelsen handlar om status, fattiga vs rika, relationen mellan man och fru. Det var rörande att se Ingrid Bergman och Björnstrand, och så kul att höra Bergman på svenska också. Hon är strålande vacker, det är bara att konstatera. Dessutom bjuds vi på en twist som jag inte hade en aning om och som skulle få Shyamalan att dregla.
4/5

 

Negressen i skåpet (Regi: Vilgot Sjöman)
Well, ja, ni hör kanske på titeln att den här filmen nog inte heller hade kunnat göras idag. Titeln beskriver rätt så bra vad Sjöman har gjort för film. Det är en absurdistisk, surrealistisk och naivistisk vardagskomedi om en man (Lars Ekborg) i Farsta [sic!] som när frun (Inga Landgré) har åkt till jobbet på morgonen har fantasier om en ung svart kvinna i klädskåpet. Nej, nja, ja, det här funkade inte. Det blir mest fånigt och aningen pinsamt. Dock är den snygg i svartvitt och så förekommer det lite roliga metagrepp som när man byter till färg.
1/5

 

Helhetsbetyget till Stimulantia får bli en trea, en ganska svag trea men ändock en trea. Det som är bra med antologifilmer är ju samtidigt en förbannelse. Om man gillar en episod så vill man inte att den ska ta slut men om man inte gillar den så är det ju skönt att det kommer en ny film ganska så snart. Jag brukar ofta gilla de episodfilmer jag ser men det är oerhört svårt att gilla dem fullt ut och betyget blir nog aldrig högre än en trea. Precis som här.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

War Dogs (2016)

War Dogs är en förglömlig film som försöker rida på vågen efter en film som The Wolf of Wall Street. Det är en BOATS om snubbar som håller på med skumraskaffärer. Gold med Matthew McConaughey är en film i samma genre. I War Dogs är det Miles Teller och Jonah Hill som spelar vapenhandlare. Det finns inget nytt här direkt. Det är svart ironisk humor, klassiska freeze frames med tillhörande berättarröst som presenterar huvudpersonerna – och hiphop (Beastie Boys och House of Pain). Var det även lite Pink Floyd? Snubbarna tjänar storkovan, det partajas, de gapar över mycket, och snart kommer fallet. Om man gillar Jonah Hill och hans skratt så gillar man nog filmen. Jag gillar Hill när han är mer nedtonad som i Moneyball. Miles Teller är bra här, även om han känns lite valpig.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Söndagar med Bergman: Venetianskan (1958)

Jag fortsätter att beta av filmerna i Bergmans tv-teater-produktion. Venetianskan, som bygger på en italiensk 1500-tals-komedi, visades första gången 1958. Det som är lite intressant är att den här typen av tv-pjäser vid den här tiden visades live! På 50-talet måste det ändå ha varit lite häftigt att få en tv-pjäs av Bergman direkt hemskickad till vardagsrumssoffan via tv. Jag kommer att tänka på dagens direktsändningar av operaföreställningar, och andra konserter, som man kan uppleva på vissa biografer.

Vad är då Venetianskan? Ja, bra är det i alla fall inte. Det här är verkligen filmad, eller tv-sänd, teater. Det här var ju i tidigt i tv-historien så det var nog ganska svårt att åstadkomma så mycket fancy stuff. Jag ser framför mig en stor otymplig tv-kamera på ett stativ. Det är lite svårt att göra häftiga panoreringar med en sån (om man den inte är placerad på nån form av räls).

Historien är ytterst fånig men kanske ändå lite udda. Den utspelar sig i Venedig som titeln antyder. En vän yngling har kommit dit från Milano och hans svarta lockar (substantiv) och kerubansikte lockar (verb) två mogna damer i staden. De vill helt enkelt ha honom som en toyboy.

Upplägget påminner bitvis om en high school-komedi fast med vuxna. Damerna, en gift fru (Gunnel Lindblom) och en rik änka (Eva Stiberg) skickar ut sina respektive tjänsteflickor för att locka ynglingen, lite på samma sätt som skolkompisar skickas för att fråga chans. Dialogen är pratig och oerhört teatral, men det är på nåt sätt själva poängen. Vi bjuds även på mängder av sexuella anspelningar som t ex när ynglingen funderar på vad han ska äta till middag.

”Det blir en sparsam måltid för att inte betunga stridshästen så han blir slak till torneringen”

Venetianskan är ett verk som vet att det är en teaterpjäs och den eftersträvar ingen som helst realism, vilket de undermåliga kulisserna (och en skrattretande gondol på hjul) skvallrar om.

En sak jag kom att tänka under pjäsens gång var det här med metainslag. I Venetianskan förekommer mycket sådant. Först har vi en berättare, iklädd en sån där venetiansk svart mask med lång näbb, som pratar direkt till tv-publiken. Berättaren själv är inte en del av pjäsen, i alla fall inte tillsammans med de andra skådisarna. Men sen börjar även de riktiga skådisarna med att då och då stanna upp och prata direkt till publiken och bryta fjärde väggen.

När man tänker efter så är ju det här med att bryta fjärde väggen nåt som är helt naturligt när det gäller teater. Man har ju en live-publik att kommunicera med. Men sen när man började göra film, realistisk film, så var det naturliga att inte alls låtsas om att man är ett påhittad verk som en publik kommer att titta på. Nej, då handlade det om att filma ”verkligheten”. Sen nån gång så blev det plötsligt coolt igen att i en film bryta fjärde väggen och låta filmen vara fullt medveten om att det är en film. Då kändes det plötsligt som ett fräscht grepp. Lustigt hur sånt här går i vågor, men även att olika stilar existerar parallellt som t ex bröderna Dardenne jämfört med filmskapare som Quentin Dupieux eller Charlie Kaufman.

Som ni märker har jag inte speciellt mycket, eller mycket gott, att säga om själva verket utan jag funderar mest över andra saker. Som avslutning kan jag ändå nämna att jag kände igen en av de unga skådisarna som spelade en av tjänsteflickorna. Maud Hansson hette hon. Var hade jag sett henne tidigare? Jo, hon var flickan som skulle brännas på bål i Det sjunde inseglet och som riddaren Block frågar om Djävulen. Dessutom spelade Hansson på 70-talet pigan Lina i Emil i Lönneberga. Slut på meddelandet från Klubben för värdelöst vetande.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Well, kanske inte bara anspelningar… LOL.

Green Book (2018)

Årets Annandagsfilm på bio blev Green Book och det visade sig vara ett alldeles utmärkt val. Efter filmen fick jag beröm av mina föräldrar för det fina valet. Och det är ju alltid det viktigaste när man väljer film: att den uppskattas av de personer man valt åt! Vad man själv tycker är sekundärt.

Green Book utspelar sig i början av 60-talet och handlar om utkastaren Tony Lip som jobbar på en nattklubb med att ta hand om bråkstakar. Bråka med Tony Lip!? ”Fuggetaboutit!”. Vem spelar denne bufflige italiensk-amerikan? Jo, danske Viggo Mortensen som har ätit många munkar som förberedelse inför rollen. Dessutom har han troligen gått hos en dialektcoach. Jag har nämligen inte några problem alls med att tro på att han bor i Bronx på 60-talet.

När nattklubben där Lip jobbar ska stängas under sommaren för renovering behöver han en ny inkomstkälla. I tidningen ser han en annons om att det behövs en chaufför under några månader och går till ”anställningsintervjun”. Lip blir minst sagt förvånad när det visar sig vara en afroamerikansk klassiskt skolad pianovirtuos vid namn Don Shirley (Mahershala Ali) som behöver skjuts och dessutom beskydd. Varför beskydd? Jo, Dons trio ska åka på turné i den djupaste amerikanska Södern och som svart man på 60-talet så kan det då vara bra att ha nån som Tony Lip på och vid sin sida. Låt resan börja!

Det som direkt talar för Green Book för min del är att det är en roadmovie. Roadmovies är alltid bra, det är sen gammalt. Det uppstår en mysig känsla direkt. Rollfigurerna åker från ett ställe till ett annat, pratar och lär känna varandra. Nåt okänt och kanske spännande väntar bakom nästa krök.

Det andra stora pluset är samspelet mellan Viggo och Mahershala. De båda är strålande i sina roller. De är varandras motsatser i mångt och mycket. Mahershala för sig med en delikat grace medan Viggo är den som äter kycklingvingar med fingrarna.

Just deras kontraster är givetvis något överdrivna för att få till en dramatisk och komisk effekt. Mahershala är orealistiskt stel när han tvekar att hålla en kycklingvinge med handen och frågar efter bestick. Det kändes inte heller realistiskt när det framkommer att Don aldrig nånsin hade hört en sån pianist som Fats Domino. Det är upp till Viggo att utbilda honom i hans ”egen” musik. Really? Fast bara en stund senare så har Don stor uppvisning och spelar boogie-woogie som om han aldrig gjort nåt annat.

Det hela tiden bakomliggande temat om rasism hanterar filmen genom att slå in öppna dörrar. Tony Lip och hans familj är smygrasister där man slänger glas som svarta hantverkare använt i soptunnan. Fast Tonys fru är givetvis mer öppen. Det är männen i familjen som är sluskar.

I Södern är rasismen mer öppen, eller snarare helt öppen. Det känns galet idag, just hur satt i system det var, men det var inte speciellt länge sen. I filmen saknas dock nyanserna och jag tycker inget nytt eller intressant berättas (som t ex i en nutida skildring som Blindspotting). Även Tony Lips omvändelse är väl enkel.

Med det sagt så uppskattar jag ändå nästan alltid den här typen av filmer, om utsatta människor som står upp för sin sak och där budskapet är positivt i grunden, så betyget hamnar på en ganska stabil trea. Jag tror den här filmen kommer gå hem i stugorna, och kanske på några av de kommande filmgalorna.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Söndagar med Bergman: För att inte tala om alla dessa kvinnor (1964)

Det var en konstig känsla att se en Bergman-film i färg må jag säga. Bergman och svartvitt hör ihop, är det inte så? Visst, Viskningar och rop och Fanny och Alexander är ju färgfilmer och har alltid varit färgfilmer och ska vara färgfilmer. Men i övrigt är det ju i princip svartvitt som gäller.

Men nu är det ju inte färgen som är felet med den film jag nyligen har sett för första gången. Det var ett tag sen men nu var det alltså dags för mig att ta mig an en tidigare osedd Bergman-film. Filmen i fråga har den långa och fåniga titeln För att inte tala om alla dessa kvinnor och dess manus skrevs av Bergman tillsammans med Erland Josephson. Enligt Bergman själv gjordes filmen för att SF skulle tjäna pengar. Well, jag vet inte hur det gick med den saken. Jag har svårt att tro att För att inte tala om alla dessa kvinnor gick hem nånstans, vare sig i slott eller koja.

Under förtexterna listas, förutom regissör, skådisar och det vanliga, även filmens musik och det står ”Musik: Diverse”. Jag får intrycket av att man vill leka med filmen som medium genom nån form av metainslag, lite som man gör i våra dagars Deadpool. Man förmedlar att filmen inte är nåt ta på allvar. Vi, filmskaparna, har gjort den lite hipp som happ, lite slarvigt för att det är kul bara. Såna här studentikosa inslag blir sällan bra.

För att inte tala om alla dessa kvinnor ska förmodligen vara en satir och komedi om kritiker, en drift med kritiker och den meningslösa roll som de kan tyckas ha. Ja, må så vara att det kan vara ett intressant tema men tyvärr blev även filmen i sig totalt meningslös.

Jarl Kulle spelar en kritiker som anländer till cellovirtuosen Felix hem för att intervjua honom inför en kommande biografi. I huset, eller snarare slottet, befinner sig en mängd kvinnor som alla är fruar och/eller älskarinnor till Felix. Den Don Juan-liknande kritikern gör till sig i byxan när han träffar alla dessa kvinnor som spelas av bl a Bibi Andersson, Harriet Andersson och Eva Dahlbeck, dvs idel ädel skådespelar-adel från Bergmans eget stall.

Det här är trams. Trams i kubik. Kulle råkar välta ner en byst av Mästaren Felix och spenderar sen några minuter med att försöka lyfta upp bysten (uppenbart gjord av papier-maché) på piedestalen igen som nån sorts Papphammar. Ah. Jag förstår. Det är en skildring av relationen mellan konstnär och kritiker. Smart.

Och alla dessa kvinnor som springer runt i slottet ska väl representera olika kvinnotyper och personligheter av samma kvinna på nåt sätt antar jag. Ja, jo, kanske det. Men det framställs mest som ett sorts harem. Å andra sidan så slutar filmen med att kvinnorna efter att Felix har dött (ja, han dör, spoiler!) sätter tänderna i en ny ung man så det kanske är just kvinnorna som styr ändå. Är de en sorts vampyrer tro?

Apropå metainslagen så förekommer det en sexscen, men den skildras som en tango i svartvitt för att undvika censurfaran. Och en textskylt i filmen informerar oss tittare om just detta faktum. Kulle tittar även rätt in i kameran, bryter fjärde väggen och talar direkt till oss tittare. Jag kan ofta gilla såna här tilltag men här tillförde det ingenting men det beror nog mest på att filmen som helhet var outhärdlig.

Nej. För att inte tala om alla dessa kvinnor är en fars av värsta sort. Jag får vibbar från Woody Allens sämsta filmer. Det är sextrams in absurdum. Med jämna mellanrum avbryts filmen av olidlig gladjazz samtidigt som filmens tempo speedas upp. ”Yes! We Have No Bananas”. Det är fullkomligt outhärdligt och sagolikt dåligt. Jag visste knappt vart jag skulle ta vägen.

De enda ljuspunkterna var att se Jarl Kulle utklädd till kvinna (i ett försök att få prata med Felix) samt en ung Mona Malm (som ju spelade Jarl Kulles fru i Fanny Alexander 20 år senare!). Men dessa ljuspunkter kan inte rädda denna film från en totalkatastrof. Jag drar till med ett lågt betyg som endast föräras de där riktigt usla filmerna.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

The Ballad of Cable Hogue (1970)

Nej, det handlar alltså inte om bröderna Coens senaste film, westernantologin The Ballad of Buster Scruggs, som ju nu går att se på Netflix. Men en ballad handlar det om, en ballad av Sam Peckinpah från 1970. Min text om The Ballad of Cable Hogue skrevs i oktober 2006.

Jag har sett en Sam Peckinpah-rulle där Jason Robards (inte helt ung men i alla fall yngre än i Magnolia) spelar titelrollen som en ganska misslyckad figur som efter att av sina två ”kompanjoner” blivit lämnad att dö i öknen dock har tur och stöter på ett vattenhål. Efter att ha lyckats låna pengar startar han upp en rastplats för diligensen som kör förbi precis intill. Han blir kär i glädjeflickan i den intilliggande byn samtidigt som han hela tiden har slutmålet att hämnas på de två som lämnade honom att dö.

Det här var en film som helt levde på Jason Robards insats som den i slutändan sympatiske karaktären Cable HogueHogue är en inte helt smart person men han är ruggigt envis och målmedveten och nånstans har han ett hjärta av, om inte guld så i alla fall kattguld. Själva historien tyckte jag inte var speciellt engagerande, det hela rullar på utan nån vidare intensitet. Det är varken spännande, gripande eller actionpackat, däremot fånigt ibland, charmigt ibland, och med en del sköna karaktärer. Lite kul var att den s.k. slow motion-mästaren Peckinpah här använde sig av uppspeedad hastighet i en del scener (det var då det var fånigt). Betyget kan inte bli högre än en normal trea, på gränsen till en svag trea.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Söndagar med Bergman: Djävulens öga (1960)

Denna söndags Bergman-film är Djävulens öga och i självbiografin Bilder skriver Ingmar Bergman så här om den:

”Bolaget hade köpt en dammig dansk komedi som hette ”Don Juan kommer tillbaka”. Dymling [SF-chef] och jag ingick en skamlig överenskommelse. Jag ville iscensätta Jungfrukällan som han avskydde. Han ville att jag skulle ta mig an Djävulens öga som jag avskydde. Vi var båda mycket belåtna med vår överenskommelse och ansåg att vi hade lurat varandra. I själva verket hade jag bara lurat mig själv.”

Haha, typiskt Bergman att snacka ner sig själv och sina egna filmer. Min text om Djävulens öga skrevs i april 2009.

Plötsligt kände jag att det var dags för en Bergman-film. Det blev Djävulens öga där Satan (Stig Järrel) har fått en vagel i ögat. Handling tar sats i ett, enligt filmen, irländskt ordspråk: En ung kvinnas oskuld är en vagel i Djävulens öga. Den unga kvinnan i fråga, Britt (Bibi Andersson), är förlovad och ska gifta sig och är dessutom dotter till en kyrkoherde (Nils Poppe). Don Juan (Jarl Kulle) och hans betjänt Pablo (Sture Lagerwall) får permis från helvetet av Satan och skickas till jorden för råda bot på problemet.

Djävulens öga är en lättsam film, nästan vad jag skulle kalla en komedi. Filmens känns mysig i alla fall, och till det bidrar Gunnar Björnstrand som är vår berättare/ledsagare i de metafilmsinslag som förekommer. Björnstrand kallar själv filmen för en komedi. Dramakomedi med övernaturliga inslag kanske passar bättre om man ska beskriva filmen. En tragedi är det i alla fall definitivt inte. När det gäller skådisarna så är det toppinsatser på de flesta håll. Stig Järrel är härlig som Satan. Nils Poppe är mysigare än mysig som den snälle, naive men ändå smarte kyrkoherden. Bibi Andersson är kanske en aning svagare men det kan bero på att hennes rollfigur inte var så intressant.

Även om Jarl Kulle är obetalbar som Don Juan så är relationen mellan honom och Bibi Andersson inte det som för mig blir filmens fokus. Betydligt intressantare är scenerna mellan kyrkoherdens fru (Gertrud Fridh) och Don Juans betjänt Pablo samt relationen mellan kyrkoherden (Poppe) och hans frun. En rolig scen var när Poppe lyckas lura in en liten smådjävul i ett skåp varpå han glatt och otroligt nöjt utbrister: ”Jag har en djävul i mitt skåp, jag har en djävul i mitt skåp”. Smådjävulen hade följt med till jorden för att hålla uppsikt över Don Juan och se till att allt gick som Satan ville, hehe.

Som vanligt när det gäller Bergman är dialogen skarp och välskriven. Givetvis är det en fantastiskt teatral dialog – men alltså underbar. Filmen når inte riktigt fram till fyran men en stark trea är självklar. Komedier blir sällan fyror för mig, då jag oftast inte blir gripen eller indragen på samma sätt som när jag ser en thriller eller ett drama. Om fyran ska komma så måste jag i princip skratta ihjäl mig. Men det var kul att se Bergman igen; det var ett tag sen. Jag blev sugen på att se några av de Bergman-rullar jag ännu inte har sett, och det i sig är väl ett ganska bra betyg till Djävulens öga.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Lägg märke till Allan Edwall till vänster. Han spelar örondemon (!) som från helvetet kan lyssna på vad som händer uppe på jorden. I mitten ser vi Don Juan (Kulle) och till vänster Djävulen själv (Järrel).

När fjärilarna kommer (2018)

När fjärilarna kommer, eller Butterflies (Kelebekler) som den kallades när jag såg den nere på Malmö Filmdagar, är en turkisk roadmovie om tre syskon som efter att inte ha pratat med varandra under flera år bilar hem till sin barndomsstad för att träffa sin åldrade far.

Att syskonen, två bröder och en syster, har fjärmat sig från varandra beror på gammalt groll; gammalt groll som givetvis kommer upp till ytan när de är mer eller mindre tvungna att spendera tid tillsammans.

Filmens inledning upplevde jag som ganska förvirrande och jag förstod inte riktigt vad som pågick. Regissören verkar vara förtjust i en udda form av humor. En humor med en dragning åt det absurda. En av bröderna var av nån anledning besatt av att leka astronaut och förstod aldrig varför eller vad det hade med resten av filmen att göra? Att jag inte riktigt greppade humorn kanske bara beror på helt vanlig tycke och smak eller så spelar det även in att filmen var turkisk. Min svenska humorgen kanske inte svänger med riktigt samma frekvens.

Efter ett tag hade jag dock vant mig vid filmens stil och lärt känna dess rollfigurer. Och en roadmovie är ju alltid en roadmovie (en favoritgenre!). Jag gillade syskonens samspel. De har inte träffat eller pratat med varandra på flera år, men ändå så känner de ju varandra och faller snabbt in i en ganska mysig jargong.

Väl framme i sin hemby bjuds vi på den absurda humorn i form av filmposterns höns. En lastbil som transporterade krut hade tydligen vält när den körde igenom byn och höns är inte kräsna om vad som kan betraktas som ätbart. Det hela får exploderande följder.

Filmens slutscen gillade jag mycket och den är en starkt bidragande orsak till att jag delar ut en trea till När fjärilarna kommer. Med tanke på hur det byggdes upp så förväntade jag mig att slutet skulle vara allvarligt och rörande. Nu blev det istället underfundigt roligt och rörande.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_halvbetyg_tomsep

bioNär fjärilarna kommer har biopremiär idag och om du gillar roadmovies så rekommenderar jag ett biobesök. Dessutom är det alltid, för mig i alla fall, kul att se film från andra länder än de ”vanliga”.

Det var åtminstone ytterligare två filmspanare som såg filmen i Malmö. Åsikterna går isär om jag säger så…

Fripps filmrevyer-Henke
Har du inte sett den?-Carl (på Letterboxd)

%d bloggare gillar detta: