War Dogs (2016)

War Dogs är en förglömlig film som försöker rida på vågen efter en film som The Wolf of Wall Street. Det är en BOATS om snubbar som håller på med skumraskaffärer. Gold med Matthew McConaughey är en film i samma genre. I War Dogs är det Miles Teller och Jonah Hill som spelar vapenhandlare. Det finns inget nytt här direkt. Det är svart ironisk humor, klassiska freeze frames med tillhörande berättarröst som presenterar huvudpersonerna – och hiphop (Beastie Boys och House of Pain). Var det även lite Pink Floyd? Snubbarna tjänar storkovan, det partajas, de gapar över mycket, och snart kommer fallet. Om man gillar Jonah Hill och hans skratt så gillar man nog filmen. Jag gillar Hill när han är mer nedtonad som i Moneyball. Miles Teller är bra här, även om han känns lite valpig.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Söndagar med Bergman: Venetianskan (1958)

Jag fortsätter att beta av filmerna i Bergmans tv-teater-produktion. Venetianskan, som bygger på en italiensk 1500-tals-komedi, visades första gången 1958. Det som är lite intressant är att den här typen av tv-pjäser vid den här tiden visades live! På 50-talet måste det ändå ha varit lite häftigt att få en tv-pjäs av Bergman direkt hemskickad till vardagsrumssoffan via tv. Jag kommer att tänka på dagens direktsändningar av operaföreställningar, och andra konserter, som man kan uppleva på vissa biografer.

Vad är då Venetianskan? Ja, bra är det i alla fall inte. Det här är verkligen filmad, eller tv-sänd, teater. Det här var ju i tidigt i tv-historien så det var nog ganska svårt att åstadkomma så mycket fancy stuff. Jag ser framför mig en stor otymplig tv-kamera på ett stativ. Det är lite svårt att göra häftiga panoreringar med en sån (om man den inte är placerad på nån form av räls).

Historien är ytterst fånig men kanske ändå lite udda. Den utspelar sig i Venedig som titeln antyder. En vän yngling har kommit dit från Milano och hans svarta lockar (substantiv) och kerubansikte lockar (verb) två mogna damer i staden. De vill helt enkelt ha honom som en toyboy.

Upplägget påminner bitvis om en high school-komedi fast med vuxna. Damerna, en gift fru (Gunnel Lindblom) och en rik änka (Eva Stiberg) skickar ut sina respektive tjänsteflickor för att locka ynglingen, lite på samma sätt som skolkompisar skickas för att fråga chans. Dialogen är pratig och oerhört teatral, men det är på nåt sätt själva poängen. Vi bjuds även på mängder av sexuella anspelningar som t ex när ynglingen funderar på vad han ska äta till middag.

”Det blir en sparsam måltid för att inte betunga stridshästen så han blir slak till torneringen”

Venetianskan är ett verk som vet att det är en teaterpjäs och den eftersträvar ingen som helst realism, vilket de undermåliga kulisserna (och en skrattretande gondol på hjul) skvallrar om.

En sak jag kom att tänka under pjäsens gång var det här med metainslag. I Venetianskan förekommer mycket sådant. Först har vi en berättare, iklädd en sån där venetiansk svart mask med lång näbb, som pratar direkt till tv-publiken. Berättaren själv är inte en del av pjäsen, i alla fall inte tillsammans med de andra skådisarna. Men sen börjar även de riktiga skådisarna med att då och då stanna upp och prata direkt till publiken och bryta fjärde väggen.

När man tänker efter så är ju det här med att bryta fjärde väggen nåt som är helt naturligt när det gäller teater. Man har ju en live-publik att kommunicera med. Men sen när man började göra film, realistisk film, så var det naturliga att inte alls låtsas om att man är ett påhittad verk som en publik kommer att titta på. Nej, då handlade det om att filma ”verkligheten”. Sen nån gång så blev det plötsligt coolt igen att i en film bryta fjärde väggen och låta filmen vara fullt medveten om att det är en film. Då kändes det plötsligt som ett fräscht grepp. Lustigt hur sånt här går i vågor, men även att olika stilar existerar parallellt som t ex bröderna Dardenne jämfört med filmskapare som Quentin Dupieux eller Charlie Kaufman.

Som ni märker har jag inte speciellt mycket, eller mycket gott, att säga om själva verket utan jag funderar mest över andra saker. Som avslutning kan jag ändå nämna att jag kände igen en av de unga skådisarna som spelade en av tjänsteflickorna. Maud Hansson hette hon. Var hade jag sett henne tidigare? Jo, hon var flickan som skulle brännas på bål i Det sjunde inseglet och som riddaren Block frågar om Djävulen. Dessutom spelade Hansson på 70-talet pigan Lina i Emil i Lönneberga. Slut på meddelandet från Klubben för värdelöst vetande.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Well, kanske inte bara anspelningar… LOL.

Green Book (2018)

Årets Annandagsfilm på bio blev Green Book och det visade sig vara ett alldeles utmärkt val. Efter filmen fick jag beröm av mina föräldrar för det fina valet. Och det är ju alltid det viktigaste när man väljer film: att den uppskattas av de personer man valt åt! Vad man själv tycker är sekundärt.

Green Book utspelar sig i början av 60-talet och handlar om utkastaren Tony Lip som jobbar på en nattklubb med att ta hand om bråkstakar. Bråka med Tony Lip!? ”Fuggetaboutit!”. Vem spelar denne bufflige italiensk-amerikan? Jo, danske Viggo Mortensen som har ätit många munkar som förberedelse inför rollen. Dessutom har han troligen gått hos en dialektcoach. Jag har nämligen inte några problem alls med att tro på att han bor i Bronx på 60-talet.

När nattklubben där Lip jobbar ska stängas under sommaren för renovering behöver han en ny inkomstkälla. I tidningen ser han en annons om att det behövs en chaufför under några månader och går till ”anställningsintervjun”. Lip blir minst sagt förvånad när det visar sig vara en afroamerikansk klassiskt skolad pianovirtuos vid namn Don Shirley (Mahershala Ali) som behöver skjuts och dessutom beskydd. Varför beskydd? Jo, Dons trio ska åka på turné i den djupaste amerikanska Södern och som svart man på 60-talet så kan det då vara bra att ha nån som Tony Lip på och vid sin sida. Låt resan börja!

Det som direkt talar för Green Book för min del är att det är en roadmovie. Roadmovies är alltid bra, det är sen gammalt. Det uppstår en mysig känsla direkt. Rollfigurerna åker från ett ställe till ett annat, pratar och lär känna varandra. Nåt okänt och kanske spännande väntar bakom nästa krök.

Det andra stora pluset är samspelet mellan Viggo och Mahershala. De båda är strålande i sina roller. De är varandras motsatser i mångt och mycket. Mahershala för sig med en delikat grace medan Viggo är den som äter kycklingvingar med fingrarna.

Just deras kontraster är givetvis något överdrivna för att få till en dramatisk och komisk effekt. Mahershala är orealistiskt stel när han tvekar att hålla en kycklingvinge med handen och frågar efter bestick. Det kändes inte heller realistiskt när det framkommer att Don aldrig nånsin hade hört en sån pianist som Fats Domino. Det är upp till Viggo att utbilda honom i hans ”egen” musik. Really? Fast bara en stund senare så har Don stor uppvisning och spelar boogie-woogie som om han aldrig gjort nåt annat.

Det hela tiden bakomliggande temat om rasism hanterar filmen genom att slå in öppna dörrar. Tony Lip och hans familj är smygrasister där man slänger glas som svarta hantverkare använt i soptunnan. Fast Tonys fru är givetvis mer öppen. Det är männen i familjen som är sluskar.

I Södern är rasismen mer öppen, eller snarare helt öppen. Det känns galet idag, just hur satt i system det var, men det var inte speciellt länge sen. I filmen saknas dock nyanserna och jag tycker inget nytt eller intressant berättas (som t ex i en nutida skildring som Blindspotting). Även Tony Lips omvändelse är väl enkel.

Med det sagt så uppskattar jag ändå nästan alltid den här typen av filmer, om utsatta människor som står upp för sin sak och där budskapet är positivt i grunden, så betyget hamnar på en ganska stabil trea. Jag tror den här filmen kommer gå hem i stugorna, och kanske på några av de kommande filmgalorna.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Söndagar med Bergman: För att inte tala om alla dessa kvinnor (1964)

Det var en konstig känsla att se en Bergman-film i färg må jag säga. Bergman och svartvitt hör ihop, är det inte så? Visst, Viskningar och rop och Fanny och Alexander är ju färgfilmer och har alltid varit färgfilmer och ska vara färgfilmer. Men i övrigt är det ju i princip svartvitt som gäller.

Men nu är det ju inte färgen som är felet med den film jag nyligen har sett för första gången. Det var ett tag sen men nu var det alltså dags för mig att ta mig an en tidigare osedd Bergman-film. Filmen i fråga har den långa och fåniga titeln För att inte tala om alla dessa kvinnor och dess manus skrevs av Bergman tillsammans med Erland Josephson. Enligt Bergman själv gjordes filmen för att SF skulle tjäna pengar. Well, jag vet inte hur det gick med den saken. Jag har svårt att tro att För att inte tala om alla dessa kvinnor gick hem nånstans, vare sig i slott eller koja.

Under förtexterna listas, förutom regissör, skådisar och det vanliga, även filmens musik och det står ”Musik: Diverse”. Jag får intrycket av att man vill leka med filmen som medium genom nån form av metainslag, lite som man gör i våra dagars Deadpool. Man förmedlar att filmen inte är nåt ta på allvar. Vi, filmskaparna, har gjort den lite hipp som happ, lite slarvigt för att det är kul bara. Såna här studentikosa inslag blir sällan bra.

För att inte tala om alla dessa kvinnor ska förmodligen vara en satir och komedi om kritiker, en drift med kritiker och den meningslösa roll som de kan tyckas ha. Ja, må så vara att det kan vara ett intressant tema men tyvärr blev även filmen i sig totalt meningslös.

Jarl Kulle spelar en kritiker som anländer till cellovirtuosen Felix hem för att intervjua honom inför en kommande biografi. I huset, eller snarare slottet, befinner sig en mängd kvinnor som alla är fruar och/eller älskarinnor till Felix. Den Don Juan-liknande kritikern gör till sig i byxan när han träffar alla dessa kvinnor som spelas av bl a Bibi Andersson, Harriet Andersson och Eva Dahlbeck, dvs idel ädel skådespelar-adel från Bergmans eget stall.

Det här är trams. Trams i kubik. Kulle råkar välta ner en byst av Mästaren Felix och spenderar sen några minuter med att försöka lyfta upp bysten (uppenbart gjord av papier-maché) på piedestalen igen som nån sorts Papphammar. Ah. Jag förstår. Det är en skildring av relationen mellan konstnär och kritiker. Smart.

Och alla dessa kvinnor som springer runt i slottet ska väl representera olika kvinnotyper och personligheter av samma kvinna på nåt sätt antar jag. Ja, jo, kanske det. Men det framställs mest som ett sorts harem. Å andra sidan så slutar filmen med att kvinnorna efter att Felix har dött (ja, han dör, spoiler!) sätter tänderna i en ny ung man så det kanske är just kvinnorna som styr ändå. Är de en sorts vampyrer tro?

Apropå metainslagen så förekommer det en sexscen, men den skildras som en tango i svartvitt för att undvika censurfaran. Och en textskylt i filmen informerar oss tittare om just detta faktum. Kulle tittar även rätt in i kameran, bryter fjärde väggen och talar direkt till oss tittare. Jag kan ofta gilla såna här tilltag men här tillförde det ingenting men det beror nog mest på att filmen som helhet var outhärdlig.

Nej. För att inte tala om alla dessa kvinnor är en fars av värsta sort. Jag får vibbar från Woody Allens sämsta filmer. Det är sextrams in absurdum. Med jämna mellanrum avbryts filmen av olidlig gladjazz samtidigt som filmens tempo speedas upp. ”Yes! We Have No Bananas”. Det är fullkomligt outhärdligt och sagolikt dåligt. Jag visste knappt vart jag skulle ta vägen.

De enda ljuspunkterna var att se Jarl Kulle utklädd till kvinna (i ett försök att få prata med Felix) samt en ung Mona Malm (som ju spelade Jarl Kulles fru i Fanny Alexander 20 år senare!). Men dessa ljuspunkter kan inte rädda denna film från en totalkatastrof. Jag drar till med ett lågt betyg som endast föräras de där riktigt usla filmerna.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

The Ballad of Cable Hogue (1970)

Nej, det handlar alltså inte om bröderna Coens senaste film, westernantologin The Ballad of Buster Scruggs, som ju nu går att se på Netflix. Men en ballad handlar det om, en ballad av Sam Peckinpah från 1970. Min text om The Ballad of Cable Hogue skrevs i oktober 2006.

Jag har sett en Sam Peckinpah-rulle där Jason Robards (inte helt ung men i alla fall yngre än i Magnolia) spelar titelrollen som en ganska misslyckad figur som efter att av sina två ”kompanjoner” blivit lämnad att dö i öknen dock har tur och stöter på ett vattenhål. Efter att ha lyckats låna pengar startar han upp en rastplats för diligensen som kör förbi precis intill. Han blir kär i glädjeflickan i den intilliggande byn samtidigt som han hela tiden har slutmålet att hämnas på de två som lämnade honom att dö.

Det här var en film som helt levde på Jason Robards insats som den i slutändan sympatiske karaktären Cable HogueHogue är en inte helt smart person men han är ruggigt envis och målmedveten och nånstans har han ett hjärta av, om inte guld så i alla fall kattguld. Själva historien tyckte jag inte var speciellt engagerande, det hela rullar på utan nån vidare intensitet. Det är varken spännande, gripande eller actionpackat, däremot fånigt ibland, charmigt ibland, och med en del sköna karaktärer. Lite kul var att den s.k. slow motion-mästaren Peckinpah här använde sig av uppspeedad hastighet i en del scener (det var då det var fånigt). Betyget kan inte bli högre än en normal trea, på gränsen till en svag trea.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Söndagar med Bergman: Djävulens öga (1960)

Denna söndags Bergman-film är Djävulens öga och i självbiografin Bilder skriver Ingmar Bergman så här om den:

”Bolaget hade köpt en dammig dansk komedi som hette ”Don Juan kommer tillbaka”. Dymling [SF-chef] och jag ingick en skamlig överenskommelse. Jag ville iscensätta Jungfrukällan som han avskydde. Han ville att jag skulle ta mig an Djävulens öga som jag avskydde. Vi var båda mycket belåtna med vår överenskommelse och ansåg att vi hade lurat varandra. I själva verket hade jag bara lurat mig själv.”

Haha, typiskt Bergman att snacka ner sig själv och sina egna filmer. Min text om Djävulens öga skrevs i april 2009.

Plötsligt kände jag att det var dags för en Bergman-film. Det blev Djävulens öga där Satan (Stig Järrel) har fått en vagel i ögat. Handling tar sats i ett, enligt filmen, irländskt ordspråk: En ung kvinnas oskuld är en vagel i Djävulens öga. Den unga kvinnan i fråga, Britt (Bibi Andersson), är förlovad och ska gifta sig och är dessutom dotter till en kyrkoherde (Nils Poppe). Don Juan (Jarl Kulle) och hans betjänt Pablo (Sture Lagerwall) får permis från helvetet av Satan och skickas till jorden för råda bot på problemet.

Djävulens öga är en lättsam film, nästan vad jag skulle kalla en komedi. Filmens känns mysig i alla fall, och till det bidrar Gunnar Björnstrand som är vår berättare/ledsagare i de metafilmsinslag som förekommer. Björnstrand kallar själv filmen för en komedi. Dramakomedi med övernaturliga inslag kanske passar bättre om man ska beskriva filmen. En tragedi är det i alla fall definitivt inte. När det gäller skådisarna så är det toppinsatser på de flesta håll. Stig Järrel är härlig som Satan. Nils Poppe är mysigare än mysig som den snälle, naive men ändå smarte kyrkoherden. Bibi Andersson är kanske en aning svagare men det kan bero på att hennes rollfigur inte var så intressant.

Även om Jarl Kulle är obetalbar som Don Juan så är relationen mellan honom och Bibi Andersson inte det som för mig blir filmens fokus. Betydligt intressantare är scenerna mellan kyrkoherdens fru (Gertrud Fridh) och Don Juans betjänt Pablo samt relationen mellan kyrkoherden (Poppe) och hans frun. En rolig scen var när Poppe lyckas lura in en liten smådjävul i ett skåp varpå han glatt och otroligt nöjt utbrister: ”Jag har en djävul i mitt skåp, jag har en djävul i mitt skåp”. Smådjävulen hade följt med till jorden för att hålla uppsikt över Don Juan och se till att allt gick som Satan ville, hehe.

Som vanligt när det gäller Bergman är dialogen skarp och välskriven. Givetvis är det en fantastiskt teatral dialog – men alltså underbar. Filmen når inte riktigt fram till fyran men en stark trea är självklar. Komedier blir sällan fyror för mig, då jag oftast inte blir gripen eller indragen på samma sätt som när jag ser en thriller eller ett drama. Om fyran ska komma så måste jag i princip skratta ihjäl mig. Men det var kul att se Bergman igen; det var ett tag sen. Jag blev sugen på att se några av de Bergman-rullar jag ännu inte har sett, och det i sig är väl ett ganska bra betyg till Djävulens öga.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Lägg märke till Allan Edwall till vänster. Han spelar örondemon (!) som från helvetet kan lyssna på vad som händer uppe på jorden. I mitten ser vi Don Juan (Kulle) och till vänster Djävulen själv (Järrel).

När fjärilarna kommer (2018)

När fjärilarna kommer, eller Butterflies (Kelebekler) som den kallades när jag såg den nere på Malmö Filmdagar, är en turkisk roadmovie om tre syskon som efter att inte ha pratat med varandra under flera år bilar hem till sin barndomsstad för att träffa sin åldrade far.

Att syskonen, två bröder och en syster, har fjärmat sig från varandra beror på gammalt groll; gammalt groll som givetvis kommer upp till ytan när de är mer eller mindre tvungna att spendera tid tillsammans.

Filmens inledning upplevde jag som ganska förvirrande och jag förstod inte riktigt vad som pågick. Regissören verkar vara förtjust i en udda form av humor. En humor med en dragning åt det absurda. En av bröderna var av nån anledning besatt av att leka astronaut och förstod aldrig varför eller vad det hade med resten av filmen att göra? Att jag inte riktigt greppade humorn kanske bara beror på helt vanlig tycke och smak eller så spelar det även in att filmen var turkisk. Min svenska humorgen kanske inte svänger med riktigt samma frekvens.

Efter ett tag hade jag dock vant mig vid filmens stil och lärt känna dess rollfigurer. Och en roadmovie är ju alltid en roadmovie (en favoritgenre!). Jag gillade syskonens samspel. De har inte träffat eller pratat med varandra på flera år, men ändå så känner de ju varandra och faller snabbt in i en ganska mysig jargong.

Väl framme i sin hemby bjuds vi på den absurda humorn i form av filmposterns höns. En lastbil som transporterade krut hade tydligen vält när den körde igenom byn och höns är inte kräsna om vad som kan betraktas som ätbart. Det hela får exploderande följder.

Filmens slutscen gillade jag mycket och den är en starkt bidragande orsak till att jag delar ut en trea till När fjärilarna kommer. Med tanke på hur det byggdes upp så förväntade jag mig att slutet skulle vara allvarligt och rörande. Nu blev det istället underfundigt roligt och rörande.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_halvbetyg_tomsep

bioNär fjärilarna kommer har biopremiär idag och om du gillar roadmovies så rekommenderar jag ett biobesök. Dessutom är det alltid, för mig i alla fall, kul att se film från andra länder än de ”vanliga”.

Det var åtminstone ytterligare två filmspanare som såg filmen i Malmö. Åsikterna går isär om jag säger så…

Fripps filmrevyer-Henke
Har du inte sett den?-Carl (på Letterboxd)

The Favourite (2018)

Jag såg The Favourite redan nere i Malmö under filmdagarna. Det var en film jag hade en hel del förväntningar på. Giorgos Lanthimos är en fascinerande regissör med en väldigt speciell still på sina filmer. Hans genombrottsfilm, i alla fall internationellt, Dogtooth är i mina ögon ett mästerverk. Hans uppföljare Alper har jag inte sett och den verkar ha gått under radarn även för andra.

I och med The Lobster gick han över till att göra engelskspråkiga filmer. Med lyckat resultat för man väl lov att säga, även om varken hummer-filmen eller The Killing of a Sacred Deer når upp till samma klass som Dogtooth.

Det som för mig gör filmerna speciella är hur Lanthimos skapar helt egna universum med regler som vi inte riktigt känner igen från vår egen värld. Lite som Charlie Kaufman kanske. I både The Lobster och hjort-filmen så spelar skådespelarna under så mycket de kan. De pratar med tomma känslolösa röster och man undrar om inte Data kunde vara så snäll och låna ut sitt känslochip.

The Favourite är ett avsteg från allt detta för Lanthimos, och det tycker jag känns som ett fräscht grepp. Ändå finns det likheter. Den värld som skildras, det brittiska hovet under 1700-talet, är som eget universum med sina egna regler. Det är bara det att Lanthimos inte skapat det själv. Men han låter sin film att utspela sig där.

Skådespelarna, med Rachel Weisz, Emma Stone och Olivia Colman i spetsen, får verkligen spela ut. Här talar vi inte om nåt underspel, snarare tvärtom. Det skriks, gapas, diskuteras, intrigeras, debatteras, svimmas på låtsas, knuffas och skjuts lerduvor… eh, ja, eller levande duvor. Throw!

Filmen är otroligt häftig rent visuellt. Det är ett äkta kostymdrama (Oscar för bästa kostym?) men jag tycker den har en mustigare och farligare känsla än vad som är normalt. Hela filmen är vad det verkar även inspelad med naturligt ljus, dvs ljus från stearinljus som man hade på den tiden, precis som Kubricks epos Barry Lyndon. Det ger en speciell känsla. Intimare kanske. Även användningen av fiskögeobjektiv sticker ut. En annan film som i stilen påminner mycket om The Favourite är Peter Greenaways The Draughtsman’s Contract.

Första gången jag såg The Favourite var det som den sista av fem filmer som betades av under en dag. Det kanske gjorde att jag hade lite svårt att uppskatta filmen fullt ut. Dessutom visades filmen otextad den gången, och det var inte helt lätt att hänga med i all intrikat dialog.

Jag hade hoppats att filmen skulle lyfta en eller två nivåer den här gången. Det gjorde den nog inte. Även om jag hade en betydligt trevligare visning så funkade filmen inte fullt ut. Kanske blev jag till slut lite trött på alla intriger och möjligen lite förvirrad över vem som var vem där i hovet och personerna runt omkring. Det kändes som att jag saknade nåt att hänga upp handlingen på.

Skådisarna är strålande. Rachel Weisz spelar en rollfigur som är en av de mest tåliga som jag sett. Hon är en badass med tjockt skinn på näsan som finner sig i alla situationer som uppstår utan att nånsin misströsta.

En märklig upplevelse jag hade när jag såg filmen nu under filmfestivalen är att jag kunde svära på att det var en version som var annorlunda klippt jämfört med den vi bjöds på i Malmö. Min känsla är dels att filmen inte började med samma scen. I Stockholm var den första scenen samma scen som inleder trailern, som avslutas med att Queen Anne säger ”Oh, I did not know that!”. I Malmö kom denna scen en bit in i filmen, inte som första scen. Dessutom introducerades vi denna gång till Emma Stones rollfigur nästan omedelbart (och inte efter att först ha spenderat en del tid med Rachel Weisz och Olivia Colman vilket är det jag minns från Malmö-visningen). Jag är mycket nyfiken på hur det egentligen ligger till. Upplevde jag filmen så olika eftersom det var andra gången jag såg den eller är den faktiskt omklippt?

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Därmed avslutar jag rapporteringen från Stockholm Filmfestival för den här gången. 25 januari får The Favourite vanlig premiär på bio i Sverige.

The Favourite (Giorgos Lanthimos, 2018)

Barry Lyndon (Stanley Kubrick, 1975)

The Draughtsman’s Contract (Peter Greenaway, 1982)

Nicholas Hoult is in a wig but not a Whig (The Favourite)

The Old Man & the Gun (2018)

Robert Redford, vilken charmör till skådis han ändå är! The Old Man & the Gun sägs vara hans sista film, i alla fall om man ska tro honom själv. Han ska tydligen ta upp sitt måleri igen på äldre dagar. Ett citat från en artikel från 2016 skvallrar ändå om att skådespelardörren inte är helt stängd.

”It’s just me, just the way it used to be, and so going back to sketching – that’s sort of where my head is right now. So, I’m thinking of moving in that direction and not acting as much.”

Jag litar ändå mer på Redford än på andra som hotat med att sluta *host*Steven Soderbergh*host*. Redford är ändå över 80. Men som sagt, jag tror inte det är definitivt med tanke på avslutningen ”…not acting as much”.

The Old Man & the Gun är en film om världens snällaste bakrånare. Om den verkliga personen, Forrest Tucker, var lika mysig, snäll och charmig som det framställs i filmen, det vet jag inte, men filmen bygger alltså på verkliga händelser. Fast jag har svårt att tro att en person som åker in och ut ur finkan genom hela livet och ägnar dagarna åt att råna banker verkligen kan framstå som så mysig som Redford gör i The Old Man & the Gun.

Filmen innehåller väldigt tydliga metaaspekter. Detta är Redfords svanesång, en sorts sammanfattning av och hyllning till hans karriär som skådis. Film och verklighet flyter ihop.

De bästa scenerna är de när Redford träffar och flörtar med Sissy Spaceks rollfigur. Jag hade kunnat hänga hur länge som helst vid sidan om när de båda sitter och småpratar på ett fik. Det är bara att sitta där i ett diner-bås intill och njuta av det lättsamma samtalet och skådespeleriet från de båda.

I en sidohistoria i filmen får vi även följa en polis, spelad av Casey Affleck, som är Redford i hälarna. Även den här storyn är mysig och snäll. Affleck har ett trevligt förhållande med sin fru och sina små barn. Det förekommer inget stort drama. Alla är snälla.

De enda skotten som hörs i filmen är knallar från avgasrör. Vi får vid ett tillfälle se resultatet av ett skott då en av Redfords kumpaner, spelad av Danny Glover, har fått ett sår i en av sina love handles. Den tredje medlemmen av Redfords gäng spelas av en vithårig Tom Waits. Ja, de tre är sannerligen The Over-the-Hill Gang.

Det blir inte mysigare än så här tror jag, i alla fall inte i en film om bankrånare. The Old Man & the Gun är som en antites till Heat. Alla är snälla och Waingro lyser med sin frånvaro.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Happy New Year, Colin Burstead. (2018)

Eftersom Fripps filmrevyer-Henke inte kunde vara med på kvällspasset under filmspanarlördagen på årets filmfestival så bad han om lite input angående vilken kvällsfilmen skulle bli. Jag såg att filmen med den något tråkiga titeln Happy New Year, Colin Burstead skulle visas vid lämplig tid och att regissören var en man vid namn Ben Wheatley.

Hmm, Ben Wheatley, tänkte jag, det var ju han som gjorde den där fullkomligt vedervärdiga Kill List som jag avskydde. Den väljer jag! Hur tänker jag då, undrar ni kanske? Jo, eftersom Kill List väckte såna känslor hos mig, må så vara negativa, så kändes det som ett bra val. Hellre det än en mellanmjölksfilm.

Det som är positivt med Ben Wheatley, ja, i alla fall en positiv aspekt, är att han gör ganska så olika filmer från gång till gång och i olika genrer. Kill List var socialrealism som övergick i flumskräck. Sightseers är en skräckkomedi. A Field in England är en kostymdramaskräckis. Hmm, kanske skräck en gemensam nämnare ändå.

Men sen har han gjort High-Rise som av Wikipedia beskrivs som ett dystopiskt drama och slutligen Free Fire som är en actionkomedi. Så, jo, han blandar nog genrer ganska så friskt.

Happy New Year, Colin Burstead är ett familjedrama i stil med det danska Dogmamästerverket Festen men med mer humor och utan de där riktigt pinsamma skämskuddeögonblicken. Neil Maskell, från Kill List, spelar här titelns Colin Burstead som bjuder in sina släktingar till en nyårsfest på ett slott.

Colins syster Gini (bönätande Hayley Squires från I, Daniel Blake) bjuder på eget bevåg in deras bror David (Sam ”Ian Curtis” Riley). David har efter en konflikt med familjen brutit upp och bor nu i Tyskland sen fem år. Hans ankomst till festen väcker saker till liv som kanske inte borde väckas… eller så borde de just det.

Happy New Year, Colin Burstead var en positiv överraskning, helt klart. Ett fall framåt om jag jämför med Kill List. Ja, det där var kanske orättvist. Happy New Year, Colin Burstead är mer än ett fall framåt. Det är bra film, och en rolig film. Det är en tajt film. Tempot är uppskruvat till max. Dialogen sprutar ut ur rollfigurernas munnar som kulspruteeld. Alla förolämpar varandra när de får chansen, kanske med glimten i ögat oftast. Man är ju ändå släkt så man blir ju inte av med varandra. Fast man kan ju dra till Tyskland, men det håller ju bara tills man blir inbjuden på släktkalas.

Det som sticker ut allra mest är ändå klippningen, som är helt vansinnig och då menar jag vansinnig på ett mestadels positivt sätt. En scen inleds, pågår i fem sekunder och sen klipper vi till nästa och sen tillbaka, och sen till en annan dialog mellan två andra rollfigurer som är på väg ut ur rummet som de i den första scenen var i. Sen rullar det på så där, som ett filmekorrhjul.

Jag kom att tänka på en annan film som är uppbyggd på ett liknande sätt fast på en annan skala. Jag syftar på Cloud Atlas där man ju hoppar mellan sex olika historier. Där kanske man spenderar fem minuter i varje historia åt gången. I Happy New Year, Colin Burstead handlar det snarare om fem sekunder i varje kort liten scen och det är ju inte så att man nånsin hoppar i tiden. Men just det där round-robin-upplägget fick mig att tänka på syskonen Wachowskis och Tom Tykwers film.

Jag är nöjd med Happy New Year, Colin Burstead. Det var en lagom lång film (filmer behöver inte alltid vara 2t 20min, det räcker gott med 1t 35min) som bjöd på en hel del skratt. Det var inte helt lätt att hänga med i det furiösa tempot och att hålla koll på alla i persongalleriet. Vem var släkt med, och hur, var frågor man ställde sig men sällan fick svar på.

Slutligen: Charles Dance. Vilken lirare! I filmen visar det sig att hans rollfigur Uncle Bertie har en böjelse, en böjelse som förblev helt okommenterad. Och det var inte så konstigt eftersom att hans släkt och vänner ju kände honom sen gammalt. Gott så.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Om visningen: Efter filmens slut bjöds det på ett Face2Face med regissören Ben Wheatley som var på plats i Stockholm. Moderatorn höll ganska låg nivå, vilket tyvärr är ganska vanligt på festivalen. Men jag ska inte gnälla för mycket. Jag vet inte om jag skulle göra ett så mycket bättre jobb själv. Fast jag hade nog varit lite mer påläst i alla fall. Tur då att publiken, som fick komma till tals ganska snabbt, ställde betydligt mer intressanta frågor.

Herr Wheatley var mycket frispråkig och gav informativa svar. Vi fick bl a veta att filmens manus bygger på Shakespearepjäsen Coriolanus. På Wikipedia läser jag att filmens arbetsnamn var Colin You Anus och då förstår man ju varför.

Wheatley såg en föreställning av Coriolanus eftersom Tom Hiddleston var med i den och Tom skulle vara med i Wheatleys film High-Rise. För att imponera (?) på Tom skrev Wheatley ett manus baserat på Shakespeares verk. Pjäsen handlar om en romersk general som krigar mot diverse arméer som vill invadera Rom. Wheatley tog ramhandlingen och gjorde om det hela till ett litet familjedrama på ett slott istället. Ja, varför inte?

Det kanske viktigaste ha sa var att han gillade att göra film oavsett hur liten den är. Och det var därför han gjorde så pass mycket film. Hellre det än att vänta i sex år på att få in pengar i Hollywood för att kunna göra en cgi-tung monsterfilm. Nej, bättre då att hyra ett slott och spela in ett drama på två veckor, och sen klippa färdigt filmen på tre veckor. Klart!

%d bloggare gillar detta: