The VVitch: A New-England Folktale (2015)

The Witch, eller The VVitch: A New-England Folktale som den fullständiga titeln lyder, var en utmanare när jag skulle sätta ihop min lista över 2016 års bästa filmer. Nu var 2016 ett ruggigt starkt filmår så den blev bara en bubblare.

The Witch utspelar sig i det puritanska New England på 1600-talet. En familj blir utstött från det samhälle där de bor. De är tydligen FÖR puritanska om man nu kan vara det. De får (bokstavligen) slå ner sina bopålar nån annanstans. Varför inte starta ett litet jordbruk vid gränsen till den stora och mörka skogen där det sägs bo en häxa? Det verkar vara en bra idé. Eller inte.

Stämningen och tidskänslan i The Witch har (debut!)regissören Robert Eggers verkligen fått till. Filmen känns bitvis som en dokumentär inspelad på 1600-talet. Språket är gammaldags, och bidrar till tidskänslan. Kläder och miljöer i övrigt känns helt rätt. Allt är grått, mörkt och trist. Härligt med andra ord.

Anya Taylor-Horror

William, pappan i familjen, har en härlig röst. Den är djup, raspig och mullrar som en vulkan. Apropå ljud, så uppskattade jag även filmmusiken: långsamma folkmusikstråkar som övergår i missljudande skräckmusik. Allt bidrar till att sätta rätt stämning.

Sen har vi SKOGEN. Den är läskig, mystisk och farlig.

Några ord som poppade upp i huvudet under titten: Djur, natur, mossa, mystik, fällor, kaniner, getter, religion, bebisar, häxor, blod, ägg och synd.

För familjen är allt synd. Alla är syndare. Att begå synd är by default. Du kan inte inte begå synd. Och den enda som kan förlåta dig är Gud. Så galet tänkt.

Efter ett tag inser jag att jag känner igen skådisen som spelar mamman. Är det inte hon som spelar huvudrollen i 5/5-filmen Red Road? Vad är det hon heter? Kate Dickie? Jo, men visst är det hon. Det är alltid skönt att lyckas placera en skådis som man känner igen.

The Witch påminner bitvis om Kelly Reichardts Meek’s Cutoff i stilen. Båda är närgångna filmer som lyckas bra med att fånga en tidskänsla plus en utsatthet och en känsla av att vara i händerna på den läskiga naturen.

Anya Taylor-Joy

Under titten kunde jag inte låta bli att tänka på häxan Rhea of the Cöos från Stephen Kings Wizard & Glass (den fjärde delen i The Dark Tower-serien). Rhea förföljer mig fortfarande och speciellt är det Dave McKeans bilder som etsat sig fast. Häxan i The Witch är minst lika ond men man får inte se henne i bild speciellt ofta, vilket förstås är bra. Det är ju alltid ens fantasi som är värst. Men McKeans bilder är undantaget som bekräftar den regeln.

En annan koppling till Stephen King (förutom New England) är Jurtjyrkogården (jag gillar den svenska titeln mer i det här fallet) och hur en rollfigur i The Witch klättrar över en risig hög med fallna träd för att komma till en speciell plats.

Det är intressant det här med religion och hur häxkonster betraktas som nåt ont då det ju handlar om samma typ av orimliga upplägg med fantasy och magi. Verkliga ”häxor”, såna som t ex har koll på örter med läkande egenskaper, är ju nåt bra. Men, nej, då ska de straffas och anklagas för att vara i maskopi med Djävulen. Jag gillar hur filmen visar att folktro och religion flyter ihop och egentligen är samma sak fast med den skillnaden att religion är pretto och påtvingad. De flesta kristna högtider har väl egentligen sitt ursprung i ”hedniska” versioner som man firat sen urminnes tider.

The Witch är en film med en väldigt läbbig stämning. Det är realistiskt och skräckmagiskt på samma gång vilket är ett framgångskoncept.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

 

Dave McKeans illustrationer från Wizard & Glass med häxan Rhea nere till höger.

Hidden Figures (2016)

hidden-figuresJag är en sucker för filmer om utforskandet av rymden. Jag är en sucker för filmer om kampen för de svartas rättigheter i USA. Hidden Figures kombinerar dessa två ämnen och lägger dessutom till matematik, datorteknik och ingenjörsvetenskap. Det kan ju egentligen inte gå fel och det gör det heller inte.

Här får vi följa tre svarta kvinnor som jobbar på NASA med att skicka upp astronauten John Glenn i en omloppsbana runt jorden. Och det är bråttom. Amerikanarna kan ju hamna efter ryssarna i rymdracet.

En viktig del i arbetet är att utföra beräkningar för att förstå fysiken bakom. Vilken hastighet behövs för att lämna jorden. Hur ska man göra för att hamna i en omloppsbana istället för att åka iväg bort från jorden ut i oändligheten.

De människor som jobbar med detta kallades på engelska computers, vilket är en helt logisk titel. Det som inte var lika logiskt var att svarta (enbart kvinnor vad det verkade?) kallades colored computers. Helt bisarrt men så var det.

Kvinnan i fokus är mattegeniet Katherine Johnson (Taraji P. Henson) som jag aldrig hört talas om tidigare. Hidden Figures är en riktigt bra historielektion.

Filmen bygger på verkliga händelser man jag har en känsla av att man tagit sig en del friheter när det gäller detaljer. Det spelar mindre roll. Filmen är ändå äkta även om den inte är sann i detaljerna.

Det förekommer egentligen ingen spektakulär rasism med lynchningar och våld. Men rasismen var en helt naturlig del av samhället på den här tiden (början av 60-talet). Allt var segregerat. Toaletter, bussar och kaffekannor. Från det stora till det lilla (kan tyckas). Men det lilla blir ju nästan mer påtagligt. Inte ens kaffe kan man dricka ur samma kanna.

Kanske blev det lite för mycket med tre huvudpersoner. Katherine är ju viktigast. Men Henson har ett bra samspel med sina medsystrar som görs av Octavia Spencer och Janelle Monáe.

Man har även lagt till en romantisk historia mellan Henson och Mahershala Ali, som jag kanske lite förvånande föll pladask för. Det blev t.o.m. lite dammigt i salongen vid ett tillfälle.

White savior brukar man prata om. Är det ett problem här? Förekommer det en white savior här? John Glenn? Kevin Kostners rollfigur? Är det inte bra att en vit person står upp för rättvisan? Ett klagomål är att det då blir det fokus på den personen istället för att man får se det hela ur de drabbades synvinkel. Här tycker jag man hittar rätt balans eftersom det är de tre damerna som dominerar. Dock har Kostner en aningen ostig scen som involverar en viss skylt.

Hidden Figures får tre starka omloppsbanor runt jorden, lika många som Glenn gjorde för övrigt.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

bioHidden Figures (Dolda tillgångar) har premiär idag och det är bara att ta sig biografen tycker jag. Samtidigt som den är en historielektion så är det även en riktigt härlig må-bra-film.

Andra åsikter om filmen.

Fripps filmrevyer
Rörliga bilder och tryckta ord
Fiffis filmtajm

Kejsaren och mördaren (1998)

gong-li

En gong är ingen gong, två gonger är lagong…

Det är ganska intressant att ibland läsa sina egna gamla recensioner för att se vad man tyckte då, för typ tio år sen. Kejsaren och mördaren såg jag och skrev om redan 2005 (preblogg, på en annan sajt) och det uppenbart att jag fascinerades av den ”oförutsägbara asiatiska filmen”. Nuförtiden sker det inte lika ofta att jag tittar på asiatisk film. När det händer är det inte sällan på filmfestivaler eller förhandsvisningar av olika slag. Det kan jag tycka är lite tråkigt. Att det inte sker oftare menar jag.

Chen Kaige är en kinesisk regissör som tydligen var kursare med Zhang Yimou på filmskolan i Beijing. Jag kände inte till honom som regissör förutom att jag hade hört talas om filmen Farväl min konkubin som Chen gjorde 1993. Kejsaren och mördaren utspelas på 200-talet f.Kr. och är ett storslaget epos om den kinesiska kungen av Qin, Ying Zheng, som vill bli Kinas första kejsare genom att erövra de övriga sex kungadömena. För att få en orsak att anfalla Yan så skickar han sin barndomsvän, syster Zhao (Gong Li), dit för att lura en mördare att försöka döda Ying Zheng.

Min kommentar: Varför kallar jag Gong Lis rollfigur för barndomsvän och syster Zhao när det enligt alla beskrivningar av handlingen som jag hittar nu står att hon var Ying Zhengs konkubin? Well, jag antar att hon kan vara både barndomsvän och konkubin, och ”syster” kanske var nån sorts politiskt korrekt titel. Eller så hade jag noll koll.

Efter att ha tittat på den här väldigt vackra, välgjorda och brutala filmen ett kort tag så tänkte jag direkt på några av Akira Kurosawas filmer, främst Ran och Blodets tron. Det handlar om maktlystnad, misstänksamhet, och slutligen rädsla och paranoia för att förlora sin makt. Inte så speciellt mycket av handlingen utspelas på slagfältet utan mest inne i de palats där kungar, prinsar och rådgivare smider sina planer. Det är politik på en brutal nivå. Men vi hittar också historier om omöjlig kärlek bakom palatsens väggar. Jag får också Shakespeare-vibbar, vilket är logiskt då just Ran och Blodets tron bygger på pjäser av Shakespeare.

De scener som utspelas på slagfältet eller innehåller annat våld är grymma och brutala. Våldet visas rakt av, och blodet sprutar, vilket överraskade mig en aning, men det gör filmen starkare. De scener som dominerar filmen är ändå de med dialog som utspelas inne i palatsen mellan huvudpersonerna. Precis som i Kurosawas filmer så förekommer det här ett sorts medvetet överspel. Speciellt Li Xuejian, som spelar kungen av Qin, har ett speciellt minspel där hans ansiktsrörelser verkar gjorda med muskler spända som stålfjädrar. Kvinnorna är mestadels lågmälda och nedtonade (fast de har också en och annan räv bakom örat). Männen vrålar, skriker eller gapskrattar om de inte vet vad ska säga. Sen måste jag säga att kinesiska (mandarin) klingar väldigt fint i mina öron (xie xie).

Mmm, samtidigt som det bitvis är en grym film så innehåller den också en del kärlek (well, kärlek kan ju vara grym, hehe) och vänskap, och även väldigt smakfullt foto. Det är lite av en kontrasternas film. Mot slutet blir det riktigt spännande och gripande, och filmen visar hur maktbegär ofta kan förvrida huvudet på en från början vettig person som tycker hens avsikter kanske är goda. Ibland tar filmen också vändningar som man inte riktigt är med på; personer beter sig inte riktigt som man väntar sig. Jag menar alltså inte såna där handlingstwistar (typ The Machinist eller i Shyamalan-stil) som blivit ganska vanligt i västerländska filmer nu för tiden, utan det hänger mer samman med hur personer beter sig i filmen, själva kulturen och så. Detta händer då och då när man ser på asiatisk film; det blir inte lika förutsägbart som den ”normala” västerländska filmen.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

PS. Hmm, den här filmen borde nog ha platsat på min topplista över 1998 års bästa filmer

The Imitation Game (2014)

The Imitation GameThe Imitation Game är biografifilmen om den brittiske matematikern och kodknäckaren Alan Turing. Under andra världskriget Turing var en starkt bidragande faktor till att de allierade lyckades dechiffrera tyskarnas krypteringsmaskinen Enigma. Ja, han byggde i princip en dator (of sorts) från grunden för att gå i land med sitt kodknäckarunder.

Ja, det låter ju som att vi pratar om en äkta brittisk väldekorerad krigshjälte. Nej, inte riktigt. Arbetet som Turing & Co gjorde drevs (givetvis) i hemlighet och allt material förstördes efter kriget. Turing själv var bög (inte öppet förstås) men ”avslöjades” i början av 50-talet och dömdes då till två års fängelse alternativt kemisk kastrering. Turing valde det senare, blev mentalt nedbruten och tog livet av sig. I alla fall är det så filmen framställer hans död.

Den vanliga frågan när det gäller biografier på bio är ju hur filmmakarna väljer att lägga upp det hela. Ska man skildra personens liv från barndomen till slutet av livet? Denna metod lyckas sällan. Det blir lätt segt och långdraget och ger en känsla av att det är en lista med olika händelser som ska bockas av. Det andra alternativet, som jag generellt sett ger mer för, är att fokusera helt på en enda viktig händelse, eller åtminstone enbart ett fåtal händelser.

The Imitation Game väljer att zooma in på en kortare period och det är inte svårt att gissa vad. Japp, jobbet med att knäcka Enigma under andra världskriget. Helt rätt beslut tycker jag. Vi får dock några tidshopp, dels framåt till ett polisförhör när han blivit gripen för homosexualitet, och dels bakåt till skoltiden som inte var lätt för honom. Jag vet inte om tidshoppet bakåt egentligen tillförde nåt. Jag tror kanske man ville ge en förklaring till hur Turing var som vuxen men det kändes väldigt förenklat och lite onödigt.

Det jag funderade på var hur man skulle göra själva kodknäckandet intressant på film. Det går ju liksom inte att gå in på några detaljer. Jag tycker man lyckas hyfsat ändå. Upplägget är att Turing jobbar i princip helt ensam med att konstruera en datormaskin för att lösa problemet. Alla andra jobbar för hand med papper och penna. Pennfäktarnas arbete går till synes framåt medan Turings resultat är mer digitalt; antingen funkar det eller inte funkar. Militärledningen är givetvis helt oförstående till Turings metoder. Sakta vinner han dock över sina kollegor som ställer sig på hans sida när militärchefen vill förstöra Turings obrukbara apparat.

Keira Knightley är med i filmen som en ung kodknäckerska. Givetvis är det ingen som tror på henne heller. En kvinna kan väl aldrig bli nåt mer än växeltelefonist eller maskinskriverska?! Jag gillar faktiskt Keira här. Jag har vanligtvis lite problem med henne. Här är hon dock charmig och med piffigt skinn på näsan.

Nåt jag alltid uppskattar i den här typen av filmer är den förnäma engelska stilen. Elegansen. Talet. Här är exempelvis kodknäckaren Matthew Goode… very good.

Sämre var de fåtal krigssekvenser som förekommer. De gav ingenting förutom känslan av dålig cgi.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

Andrej Rubljov (1966)

Andrej RubljovJag har sett (och sovit till) åtminstone fyra av Andrej Tarkovskijs filmer. Tidigare på bloggen har jag publicerat gamla texter om Stalker (3/5) och Nostalghia (1/5). Solaris (3/5) har jag sett, faktiskt på bio på Cinemateket, men jag har ingen text om den (för det skulle det krävas en omtitt). Offret är en film jag tror jag har sett men det är evigheter sen så det räknas inte. Den fjärde filmen som jag med säkerhet vet att jag har sett är Andrej Rubljov och här kommer en kortis om den. Texten skrevs i december 2004.

Andrej Tarkovskijs andra långfilm handlar om en kringresande munk och ikonmålare i 1400-talets Ryssland, som vid den här tiden invaderas av mongoliska tatarer. Filmen är uppdelad i ett antal kapitel som utspelar sig med några års mellanrum.

Jag såg fram emot denna film. Jag satte mig och kollade på den en söndagseftermiddag då jag kände mig utvilad och med en kopp nybryggt kaffe i näven och tänkte att ”detta blir en upplevelse”. Ja, det blev det väl. Jag var tvungen att stanna videon en tre fyra gånger för att jag somnade. Det var bara att stoppa filmen och sova en stund helt enkelt. Det brukar i vanliga fall hjälpa. Man sover en tio minuter och sen kan man se resten av filmen utan problem. Men det funkade inte alls denna gång. En regissör som gör mer sövande filmer finns nog inte. Det var likadant när jag såg Stalker på bio… somnade.

Nåväl, vad tyckte jag om filmen? Nja, om man somnar tre gånger så kan det inte bli godkänt. Det mesta är ju mästerligt, det svartvita ödsliga fotot främst. Men historien engagerade mig inte för fem öre. Godkända kapitel var det om klockgjutarens son samt avsnittet då Rubljov träffade på gänget som hade en hednisk nudistfest. Då infann sig lite magi. Annars var det segt, tungt och ganska tråkigt. Intresseklubben kan notera att jag kände igen skådisen som spelade Rubljov från Tarkovskijs nästa film Solaris (som egentligen borde heta Soljaris på svenska). Jag tänker så småningom se om Stalker eftersom jag har den inspelad och då blir det fan tio koppar kaffe innan jag börjar kolla. Men tyvärr, kamrat, denna film kan jag inte ge godkänt.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

Jag skrev i texten att jag skulle se om Stalker och det gjorde jag en månad senare. Somnade jag? Ja, men faktiskt bara en gång. 😉

Sauls son (2015)

Sauls sonNu så här några veckor efter att jag såg Sauls son (en titel som inte ligger bra i munnen) under Stockholm Filmdagar så vet jag inte riktigt hur jag ska gripa mig an filmen. Det finns en hel del med filmen jag beundrar, som jag imponeras över. Envisheten t ex. Att ha en vision och sen så skoningslöst följa den. Filmen är skoningslös. Av de filmer som jag såg under filmdagarna så är det nog den som i slutändan poppat upp mest i huvudet. Kanske tänker jag så eftersom jag inte visste vad jag skulle skriva om den, och funderade mer på den.

Jag får nog lov att varna för spoilers om filmen från och med nu. Så, då var det gjort.

Vad är det då för film? Ja, den handlar om en man, Saul, som letar efter sin son. Den utspelar sig under slutet av andra världskriget i ett koncentrations/förintelseläger och Saul, som är ungersk jude, jobbar där som hjälpreda, i ett s.k. Sonderkommando, åt nazisterna med att döda judar. Sauls jobb går ut på att samla ihop de nyanlända, klä av dem, fösa in dem i gaskamrarna, samla ihop deras kläder och efteråt samla ihop de döda kropparna. En av kropparna kan vara hans son.

Fasiken, nu när jag skriver det här så känner jag att jag blir lätt illamående, vilket var precis vad jag blev i inledningen av visningen. Det jag fick se i filmen var så fullkomligt vidrig att jag ett tag undrade om jag skulle kunna sitta kvar. Men det gjorde jag.

Det som är speciellt med Sauls son är att den är filmad helt ur Sauls perspektiv. Antingen får vi hans ansikte i närbild och allt annat i princip ur fokus. Eller så får man se det som Saul ser liksom över Sauls axel. Allt är klaustrofobiskt filmat och ger en instängd känsla, utan överblick. Hela tiden hör man slammer och oljud, metall mot metall, ugnar som stängs, folk som skriker. Av nån anledning minns jag även tydligt ljudet som uppstod när Saul och hans medarbetare rafsade ihop kläderna som lämnats kvar av judarna i ”omklädningsrummet”.

På Twitter efter filmen skrev jag ”Sauls son = Hell on earth”, och precis så kändes det. Det här var en helvetisk film. Jag skrev även att filmen är som om Gaspar Noé hade regisserat Roberto Benignis Livet är underbart. Då förstår ni kanske lite av känslan.

Ett avsnitt, ett riktigt helvetesavsnitt, fick mig att tänka på en sekvens från Apocalypse Now när Willard och hans män anländer till The Do Lung Bridge. Totalt kaos, explosioner, skrik. I Apocalypse Now fanns en psykedelisk skönhet. I Sauls son är det bara jobbigt och desperation i kubik.

Känslan var det. Vilken känsla gav filmen mig? Hur mycket jag än ville gilla (om det nu är rätt ord i sammanhanget) filmen så gjorde jag inte det. Jag ville bli berörd, gripen, sorgsen, nånting. Nu blev jag bara illamående. Var fanns hoppet? Nån annan som sett filmen kanske kan förklara?

Så hur mycket jag än beundrar vad filmmakarna har gjort så kan jag inte dela ut mer än en tvåa till Sauls son. Men det är en splittrad tvåa.

Uppdatering: Nu har det gått en dag efter att jag skrev min text och jag har läst några andra recensioner. Där framgår det att det hoppfulla i filmen är att Saul har kvar så pass mycket mänsklighet att han inte ger upp tanken på att hitta en rabbin som kan begrava den döde pojken. Ja, så kan man ju se det. En sorts symbolhandling. Nu gick det ju inte så bra med den begravningen i slutändan men det är väl tanken som räknas i ett sånt här fall. Men just för mig så fick jag inte tillräckligt med hopp av det faktum att Saul ville begrava pojken. Det kändes ju på ett sätt mest idiotiskt i den situation som rådde.

En annan detalj som det pekas på är att Saul ler i slutet i ladan. Han har alltså inte förlorat allt. Ja, men sen gick det ju ändå som det gick.

Många säger också att detta är en oerhört viktig film. Det kan jag väl hålla med om. Det som hänt ska aldrig glömmas eller upprepas och så vidare. Samtidigt kan jag inte tänka mig att den här typen av barbari inträffar bara för att vissa människor inte har sett en film som denna. Om det inträffar igen (vilket det förstås gjort ett flertal gånger) så är det nåt som finns inbyggt i oss människor (vilket är en hemsk tanke) oavsett.

Det som det skulle göras film om, tycker jag, är kanske inte det här slutstadiet där helvetet är ett faktum utan istället om vad som gör att vi hamnar där. Hur börjar det? Vad är det för mekanismer som spelar in? Vilka varningssignaler ska vi leta efter för att mota Olle i grind. För mig gav därför inte Sauls son nån vidare insikt eftersom det som skildrades redan var hell on earth.

Nej, nu tror jag att slutar fundera på det här. Jag blir mörkrädd. Men betyget står kvar.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Sauls son har premiär nu på fredag och om ni är redo för den så se den gärna och återkom här och förklara varför den eventuellt ska ha ett högre betyg.

Andra filmspanaråsikter om filmen. Nån som såg det där hoppet som jag inte såg?

Har du inte sett den? (Carl)
Fiffis filmtajm
The Nerd Bird
Rörliga bilder och tryckta ord

Vikander-vecka: The Danish Girl (2015)

The Danish GirlJa, jag vet, en vecka har bara sju dagar men nu blev det så lämpligt ordnat att The Danish Girl (där Alicia blivit Oscarsnominerad för sin insats) hade premiär i fredags. Så därför fortsätter Vikander-veckan en dag till!

Trailers är farliga saker. En bra trailer kan höja förväntningarna på en film och när det sen väl är dags att se den så är den film man får se på vita duken inte alls den film som man trodde sig se i trailern. För mig var det precis så när det gäller The Danish Girl. Nån gång i höstas dök trailern upp och det var en riktig tearjerker. Musiken, ämnet, fotot, Eddie och Alicia. Helt magiskt. Jag såg den trailern många gånger, alldeles för många. Att jag ens såg den en gång var väldigt ovanligt då jag normalt sett aldrig kollar på trailers, förutom om det gäller en film som jag är helt ointresserad av och den dyker upp innan en visning på bio. Att jag aktivt söker upp en trailer på the interwebs händer i princip aldrig. Men med The Danish Girl var det alltså annorlunda.

Jag hoppades att filmen skulle dyka upp på Stockholm Filmfestival men där uteblev den, och dessutom visade det sig att den inte skulle få premiär på bio i Sverige förrän i februari. Men det kanske var lika bra det eftersom jag då fick en chans att distansera mig ifrån och glömma bort den där trailer.

Nu har jag sett The Danish Girl på en skön visning kl 12.30 på biografen Sture. Innan filmen började hann jag dessutom ta en kaffe och ett wienerbröd (givetvis!) på 7-Elven.

Så, höll den för hajpen? Nej, tyvärr inte är jag ledsen att säga. Filmen är oerhört snygg. Scenografin, kläderna och miljöerna, 1920-talets Köpenhamn och Paris, är underbara. Alicia är underbar och Eddie är bra han med. Men jag satt ändå genom hela filmen i princip helt oberörd. Vad fasiken var det som hände här, tänkte jag? Från en supertrailer till en ganska trist film. Var det bara ett bländverk alltihop? Ja, jag tror faktiskt det.

Ja, det är en varm historia om hur konstnären Einar (Eddie Redmayne) inser att han är född i fel kropp. Han är kvinna och det finns inget han göra åt detta faktum. Hans fru Gerda (Alicia Vikander) stöttar honom men får givetvis svårt att anpassa sig till den nya situationen. Samtidigt lever Gerdas eget konstnärskap upp när hon börjar teckna Lili, dvs Einars inre kvinna.

Ja, det låter kanske som att skulle kunna bli en intressant film. Det kanske är en intressant film för den delen, men för mig var den ganska tråkig också. Otroligt snygg (för snygg) och välgjord, men den tar liksom inte ut svängarna tillräckligt. Just ämnet, könskorrigerande operationer på 1920-talet, känns som att det borde kunnat bädda för mer dramatik. Men allt är kört genom ett suddigt filter som tagit borta alla skarpa kanter.

Sen kändes den även märkligt hackig på nåt sätt, eller kanske är det upprepande jag menar. Jag vet inte om det var manus som inte var helt tajt, men jag kände inget flyt i historien. Jag kände hela tiden att jag saknade nåt. Filmen satte sig aldrig riktigt. Och sen var den plötsligt slut utan att jag tyckte att den egentligen hade lett till något.

Och höga, spetsiga alpliknande berg i Danmark?! Var fick man det ifrån? Tokstollar.

Trailern lovade så mycket men filmen kunde inte leverera mer än en intressant men ganska blek historia. Ingen kan dock gråta så snyggt som Alicia…

The Danish Girl:

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

Alicia:

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

 

Smile

Profile

Tears

Danish

Rebus

Vikander-vecka: Testament of Youth (2014)

Testament of YouthTestament of Youth är en biografifilm om en kvinna vid namn Vera Brittain (Alicia Vikander). Vera växer upp i början av 1900-talet i England vid en tid när unga tjejer förväntas lära sig sjunga, sy och spela piano samt hitta en man att gifta sig med. Vera sticker ut en del då hon deklarerar att hon minsann inte ska gifta men däremot ska hon plugga litteratur i Oxford. Hennes föräldrar, spelade av Dominic West (McNulty i The Wire, yay!) och Emily Watson, har sina invändningar men Vera har skinn på näsan och får som hon vill. Hon söker, skriver inträdesprov och kommer in!

Fast det där med att inte gifta sig ändrar sig när hon träffar en av sina brors vänner, Roland (Kit Harington, som tydligen är med i nån serie om tronspel). Veras bror Edward, Roland och deras kompisar utbildar sig alla till officerare men ingen tror väl på allvar att kriget ska bryta ut.

Men kriget bryter ut och de unga pojkarna skickas in i första världskrigets helvete. Vera, som älskar sitt studentliv, känner att hon måste göra en insats och omskolar sig därför till sjuksköterska för att ta hand om skadade soldater. Till en början handlar det bara om brittiska soldater men när hon tjänstgör närmare fronten hamnar även svårt skadade tyska soldater framför henne på sjukbädden.

Filmen inleds som ett klassiskt brittiskt kostymdrama. Det är Downton Abbey som film. Inget fel i det men det är inte jättespännande. Jag gillar ju kostymdramer själv så jag ska väl inte klaga men om jag jämför med t ex En kongelig affære så är ju Testament of Youth betydligt mer slätstruken. Med det sagt så är Vera en tuff tjej (och Alicia gör henne mycket bra) och det var kul att följa hennes kamp för att få gå sin egen väg i livet.

När Vera skulle göra sitt inträdesprov hettade det till lite och blev spännande. Just när hon sitter där i skolbänken, supernervös, så kunde jag inte låta bli att tänka på en scen ur Mr. Bean (av alla tv-serier) då han ska göra nåt sorts prov och när det är en minut kvar upptäcker att ett papper med uppgifter blev kvar i kuvertet. Det var faktiskt lite samma känsla här.

Testament of Youth är en välgjord film. Den är skön att titta på. De flesta skådisar sköter sig utmärkt (förutom något stele Kit Harington). Fotot är fint. Men som helhet känns ändå filmen ganska tom. Vi får en klassiskt romantisk kärlekshistoria där paret tar farväl på en tågperrong och den kvarlämnade kvinnan sen går omkring i trädgården och smeker vita blommor till klinkande pianomusik. Fint men något tomt.

När det gäller skildringen av kriget så finns det ett poetiskt/romantiskt inslag som känns sisådär. I många amerikanska krigsfilmer kan det bli överdrivet (för mig) patriotiskt. I brittiska filmer kanske det blir poetiskt istället? Typ ”de stackars unga fina pojkarna som offrar sina liv”. Krig är ett helvete. Slut. Kan jag tycka. Eller gör en spännande krigsfilm, rakt upp och ner, som t ex Black Hawk Down (ja, jag minns den som bra. Jag får leta upp min gamla recension och lägga upp på bloggen.)

Nu ska ändå sägas att Vera förvandlas av sin upplevelse av kriget. Förutom att vara feminist så blir hon även pacifist. Kanske valde filmmakarna den poetiska tonen för att göra det tydligt varför Vera påverkas så mycket? Ja, förmodligen var det så.

Apropå feminism på film och i tv så kom jag nu att tänka på en aktuell film och en aktuell tv-serie. Nån gång i Testament of Youth så nämns suffragetter. Hmm, suffragetter, det får jag googla på efter filmen tänkte jag. Japp, så dålig koll hade jag. Men nu vet jag bättre, bl a efter att filmen Suffragette gått upp på bio. Tv-serien? Ja, givetvis den härliga svenska Fröken Frimans krig om en grupp kvinnor som öppnar livsmedelskooperativ och kämpar för kvinnors rösträtt.

Alicia? Ja, inte oväntat sköter hon sig utmärkt. Perfekt brittisk engelska och en härlig intensitet. Hon bär filmen på sina axlar som man krystat brukar säga, men så var det faktiskt här. Som helhet är filmen som jag tidigare nämnde aningen blek. Fin men blek.

Avslutningsvis så noterar jag att Alicia ofta badar i sina filmer. Av de jag har sett så har hon badat i Kronjuvelerna (sjö), Hotell (pool), Seventh Son (sjö), Testament of Youth (sjö), Son of a Gun (pool) och En kongelig affære (badkar).

Testament of Youth:

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

Alicia:

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

 

Par

Tårar

Ingen gråter som Alicia…

 

Vikander-vecka: En kongelig affære (2012)

En kongelig affæreDet är lite lusigt. Innan jag tittade på filmen jag skriver om idag så hade jag inte sett Alicia i ett enda kostymdrama. Nej, det hade handlat om en science fiction-film (Ex Machina), ett fantasyäventyr (Seventh Son), två Lisa Langseth-filmer (Till det som är vackert och Hotell), en svensk Tim Burton-film (Kronjuvelerna) och så en agentactionfilm (The Man from U.N.C.L.E.). Men efter det danska kostymdramat En kongelig affære skulle det komma fler.

Alicia spelar här prinsessan Caroline Mathilde, en ung brittisk kunglighet som blir bortgift med den nyblivna, unga och psykiskt instabila kung Christian VII av Danmark (enligt Wikipedia var de även kusiner, oooook). Caroline Mathilde anländer till det danska hovet och möts av en pajas till kung. Han påminner mest om Tom Hulces Amadeus i Milos Formans film om Mozart. En skrattande pajas som inte är beredd att ta nåt ansvar överhuvtaget.

Caroline Mathilde är en ung kvinna intresserad av nya idéer. Hon läser mycket men de böcker hon vill läsa är förbjudna i Danmark. De anses vara ett hot mot hovet med sina liberala idéer om att minska kungamakten.

När Christian får en ny livläkare, Struensee (Mads Mikkelsen), så upptäcker Caroline Mathilde att hon träffat en själsfrände, både intellektuellt och romantiskt. Alltmedan kungen blir mer och mer galen så inleder de båda ett förhållande som vi tittare nog förstår bara kan sluta på ett sätt.

Jag kan inleda med att säga att Alicia nog måste vara ett språkligt geni. Här har hon lärt sig danska, bara så där. I början pratar hon dessutom en ganska så perfekt brittisk engelska. Tänk om Noomi Rapace hade spelat samma roll. Huganemej. Nu ska väl sägas att Alicia alltså spelar en person med engelska som modersmål som kommer till Danmark och då är det väl ok om hon inte pratar perfekt danska. Men jag tyckte det lät naturligt, vilket är ganska otroligt egentligen. Det viktigaste är att det inte blir inläst och krystat, och det blev det inte.

En kongelig affære är en intressant och riktigt bra film. Nu är jag en sucker för bra kostymdramer är väl bäst att säga. Hur som helst, så gillade jag intrigerna inom hovet, hur t ex det viktigaste är att säkra tronföljden. Det absolut viktigaste, prio ett, när Caroline Mathilde anländer är att fixa en tronföljare. Redan första kvällen ska det ske.

Kungen är som sagt sinnessjuk och inte i styrbart skick. Men det är egentligen inget problem eftersom hovet ordnar fram en rådgivare som i princip tar över. Rådgivaren tar besluten och slänger sen fram de papper som kungen behöver skriva på. Allt för att säkra makten vilket är det viktigaste. Ungefär som politik idag med andra ord…

Apropå makt så förändras Struensee efter ett tag när han får mer makt. Då blir plötsligt det viktigaste att behålla den makten. Under filmen satt jag och funderade på hur lång tid det skulle ta för Caroline Mathilde att släppa sina liberala idéer och bli en kunglighet som alla andra. Men det hände aldrig. Makt korrumperar alltså inte alltid. Hmm, varför Caroline Mathilde annorlunda jämfört med andra? Räckte det med att läsa några böcker alltså?

Kärleksrelationen mellan Caroline Mathilde och Struensee funkar i filmen och det trots den ganska stora åldersskillnaden mellan skådisarna. Det är klassisk hemlig romantik. Vi får dessutom en härlig kliché då Alicia och Mads är ute och rider på en grön äng och stannar och vilar under ett träd.

Relationen, och det är INTE en kärleksrelation, mellan kungen och Caroline Mathilde är bisarr och äcklig. Han kallar henne för Mor och jag antar att han syftar på att hon är mor till hans barn. Det här kanske var vanligt på den här tiden?

Jag nämnde att det var intressant att se in bakom kulisserna hos hovet och hur det smordes ränker. En sak som jag insåg var viktig, och som är lika viktig idag, var den information eller bild som hovet spred. Nuförtiden finns ju en överdos av sociala medier och Internet-skvaller. På den tiden spreds nyheter betydligt långsammare och begreppet huvudet på ett fat hade en viktig poäng. När allmänheten såg någons huvud på ett fat så blev dödsfallet sanning. Det var helt enkelt en sorts nyhetsrapportering.

Det som sänkte filmen en aning var att man hela tiden drog väldigt tydliga (läs: övertydliga) paralleller med dagens samhälle, speciellt i form av kritik av Danmark av idag. Det fick mig ibland att kastas lite ur kostymdramat. Men det störde inte nämnvärt när filmen som helhet var så bra som den var. Alicia är givetvis som strålande som skådis i kostymdramer. Om jag i förra filmen noterade hennes långa svarta hår så var de otroligt blanka ögonen jag fastnade för den här gången.

En kongelig affære:

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Alicia:

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

 

Queen

Blunda

Frost/Nixon (2008)

Frost vs NixonInnan jag skulle se Frost/Nixon hade jag inte riktigt koll på vem som var filmens regissör. När så förtexterna presenterade en viss Ron Howard så blev jag direkt orolig och nästan per automatik uttråkad. Howard är en i mina ögon blek och totalt ospännande regissör. Skulle jag få ytterligare vatten på min hatkvarn i och med denna film om det mentala och verbala spelet mellan programvärden David Frost och ex-presidenten Richard Nixon? Ja, men se på fan! Karln kan ju göra film. Frank Langella är mycket bra som Nixon. Han kör med en del manér men jag köper honom. Michael Sheen gör en slemmig Frost som jag inte blir riktigt klok på. Är han seriös eller vill han bara bli kändis? En retorisk fråga möjligen. Ron Howards bästa film om du frågar mig.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

%d bloggare gillar detta: