Che: Part Two (2008)

Då avslutar jag mitt lilla Che Guevara-tema med den andra delen av Steven Soderberghs duo med filmer om argentinaren som blev gerillaledare. Texten skrevs i juni 2009.

Som jag skrev i mitt omdöme om första delen i Steven Soderberghs filmer om Che Guevara så kändes det tveksamt om jag skulle se den andra och avslutande delen på bio. Men principfast som jag är, bara för att, så kunde jag inte hålla mig utan såg den bio den med. Che – Gerillaledaren utspelas i princip helt på landsbygden i det bergiga och skogiga Bolivia under 1967 när Che försöker starta en revolution där. Den bolivianska armén får nys om att Che finns i Bolivia och tar hjälp av USA för jaga ifatt och döda honom. Samtidigt har Che själv ganska svårt att uppnå kritisk massa när det gäller själva revolutionen, hur långhårig och skäggig han än är.

Fotot i filmen är riktigt smakfullt gjort, av Söderbergh själv för övrigt. Det känns mjukt och betraktande utan jobbiga actionklipp eller meningslösa konstnärliga grepp. Benicio Del Toro är grym i titelrollen, precis som i ettan. Han är fantastiskt nedtonad. Om detta är baserat på nån sorts verklig research eller Del Toros egen tolkning vet jag inte, men det ger filmen en lite sorglig (nästan apatisk) känsla. Nu stämmer det i och för sig ganska bra överens med den känsla jag fick av hur Che var som person som jag fick när jag såg den sevärda Dagbok från en motorcykel; timid, lite tafatt, men med en väldig vilja och envishet.

Jag tyckte faktiskt det här var bättre än ettan. Det kan bero att jag var lite beredd på hur filmen skulle vara. Precis som i ettan är det inte nån spektakulär actionthriller. Vardagligt, långsamt och i sporadiska scener för Soderbergh fram filmen mot det oundvikliga slutet. Och just det där oundvikliga slutet gjorde att filmen hade en undergångsstämning som jag uppskattade. Ett problem är dock att filmen innehåller lite för många personer samtidigt som det är en för svag historia. Det finns liksom inget att hänga upp handlingen på. Slutbetyget blir en svag trea, alltså precis godkänt.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Che: Part One (2008)

Igår postade jag ett inlägg om Dagbok från en motorcykel, Walter Salles biografifilm om den unge Che Guevara. Jag lovade att återkomma med mina tankar om Steven Soderberghs filmer om samme man. När man, eller åtminstone jag, tänker på Soderbergh och hans filmer så är det väldigt lätt att glömma Che-filmerna. De känns inte som Soderbergh-filmer och de gick under radarn när de kom. Om de hade kommit ut idag är det mycket tveksamt om de överhuvudtaget hade fått biopremiär har jag en känsla av. Denna korta text om den första delen skrevs i maj 2009.

På första maj (av alla dagar) så bestämde jag mig för att se första delen av Steven Soderberghs tvådelade biografi-film om Ernesto Che Guevara. I Che – Argentinaren får vi följa Che när han tillsammans med Fidel Castro i slutet av 50-talet gerillakrigar mot Kubas diktator Baptista. Hantverksmässigt är det inte dåligt, och inget annat var ju att vänta med Soderbergh bakom regispakarna. Problemet är att filmen är urbota tråkig ändå. Vad vill Soderbergh säga med filmen? Den är inte spännande då den bara radar upp djungelmarscher och svartvita klipp från Ches besök i New York och FN 1964. Det finns ingen spänning, inga konflikter som är intressanta, ingen röd tråd eller något att hänga upp handlingen på. Om man vill veta mer om Che så är Dagbok från en motorcykel bättre. Well, den är åtminstone en bättre film. Nä, Che – Argentinaren hade inget driv överhuvudtaget och det kan inte bli godkänt. Det känns tveksamt om jag kommer att se del 2, Che – Gerillaledaren, på bio. Men kanske, bara för att.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Imorgon kommer en lite längre text om Che: Part Two (Che – Gerillaledaren).

Cold Mountain (2003)

Fram tills att jag såg filmen det handlar om idag så hade jag inte mycket till övers för Renée Zellweger. Jag har svårt att säga vad det egentlig var som störde mig. Men i vilket fall så ändrade jag delvis uppfattning efter att ha sett Cold Mountain i september 2008.

Anledningen till att jag såg den här filmen är att jag var i Rumänien i somras (min kommentar: det här var alltså för tio år sen). Ja, det är nämligen så att Åter till Cold Mountain spelades in just där vi vandrade i bergskedjan Karpaterna i Transsylvanien. Så jag var ju tvungen att kolla in rullen som jag dock misstänkte skulle vara ganska smetig med en jobbig Renée Zellweger i en av huvudrollerna.

Hmm, det visade sig vara en film som överraskade positivt och dessutom var Zellweger för första gången inte så kväljande att en spypåse krävdes. Nicole Kidman spelar dottern till en predikant i den lilla bergsbyn Cold Mountain i North Carolina. Kidman blir kär i Inman, en ung snickare spelad av pretty boy Jude Law. De båda hinner förstås knappt kyssas innan de skiljs åt då inbördeskriget bryter ut och Inman rycker in i armén för att slåss för sydstaterna.

Förutom att filmen är väldigt välgjord rent generellt (fotot, skådisar, osv, bla bla) så har den nåt extra som jag har litet svårt att sätta fingret på. Handlingen växlar mellan Kidmans bestyr på gården som hon försöker sköta (senare i filmen med Zellwegers hjälp) och Inmans väg tillbaka från kriget. När det är fokus på Inman så är det en road movie, och såna filmer gillar jag nästan alltid. Och så är det ju ett historiskt kostymdrama, och det brukar jag också oftast gilla.

Filmen känns överraskande och slingrar sig fram på ett sätt som man inte riktigt är van vid. Den känns oortodox, helt enkelt. Den har en rå och opretentiös känsla som jag gillar. Det dyker upp riktigt duktiga skådisar som gör korta men strålande insatser i form av personer som Inman möter på sin långa väg hem. Bäst och roligast är Philip Seymour Hoffman som en predikant som inte lever som han lär. Några andra som är värda att nämnas: Natalie Portman, Donald Sutherland, Brendan Gleeson och Giovanni Ribisi.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Så här vackert var det i Rumänien så förståeligt att man spelade in filmen där.
Klicka på bilden för fler bilder.

Arn: Riket vid vägens slut (2008)

Dags för några ord om den andra och avslutande delen i filmerna om Arn. Jag har för mig att det även skulle komma en tv-serie men om jag minns rätt så hoppade SVT av och sen skulle väl TV4 vara med men sen blev det inget till slut ändå. Texten om Arn: Riket vid vägens slut skrevs i september 2008.

Då har jag sett del två i det här något överdrivet hånade svenska storfilmsprojektet (del ett fick 3-/5 av mig). Arn befinner sig i Det Heliga Landet som korsriddare medan hans älskade Cecilia uthärdar på ett kloster hemma i Västra Götaland. Till slut kommer Al Ghouti (som han kallas av araberna) ändå hem till Sverige och kastas så småningom in i striden om kungakronan. Det står mellan Sverkersätten (som stöds av de ondskefulla danskarna) och Folkungaätten som av någon anledning betraktas som god enligt filmens logik.

Nja, det finns inte så mycket att säga egentligen. Filmen känns platt och feg. Det finns ingen originalitet utan man försöker få till en film som ska tilltala alla och ingen. Jag ställer mig frågande till varför man har valt just dansken Peter Flinth att stå vid rodret för det dyraste svenska filmprojektet någonsin. Vad kvalificerat Flinth för detta? Jo, ett tv-avsnitt av Wallander samt Olsen Banden Junior (danska Lilla Jönssonligan). Ok då, han har gjort en film som heter Örnens öga som utspelar sig i 1200-talets Danmark och det är kanske där vi har förklaringen.

Filmen är, hur konstigt det än låter, ändå hyfsad trots att den är platt och feg. I sina bästa stunder är den sevärd, i sina sämsta stunder behöver man ändå inte ha skämskudde. Man har slängt in en ganska rolig norrman som funkar som komisk avlastning till den gravallvarlige Arn. Ett problem med filmen är att avsnitten med Arn som korsriddare i Det Heliga Landet känns alltför komprimerade. Jag kände likadant när jag såg den första filmen. Arns möte med muslimerna och främst Saladin är det som är bäst i hela filmen och tyvärr känns det genomstressat för att Arn snabbare ska komma hem till kriget mot danskarna.

Men, men, nu kan ju filmen inte vara tre timmar lång; det är kvalitetsnivån för låg för. Jag ger den ändå godkänt trots allt. Den största bristen är nog att man inte känner speciellt mycket för karaktärerna. Arn och Cecilias kärlekshistoria berör inte riktigt som den skulle ha gjort i en riktigt bra film. En sista kommentar är att Gustaf Skarsgård som Kung Knut funkade den här gången, kanske för att han nu hade klippt sig. En annan litet lustig detalj var att både Cecilia och Arn ser likadana ut hela tiden trots att över 20 år passerar. Jag förstår inte riktigt hur filmmakarna tänkt där.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Det kom faktiskt en tv-serie i sex delar som 2010 sändes i TV4.

Arn: Tempelriddaren (2007)

För några dagar sen postade jag ett inlägg om den svenska kalkonfilmen Tre solar. Idag handlar det återigen om ett försök att göra en svensk historisk film. Denna gång blev dock resultatet mer lyckat. Texten om Arn: Tempelriddaren skrevs i december 2007.

Detta års familjejulfilm blev inte helt oväntat Arn. Det var liksom minsta motståndets lag. Jag föreslog The Darjeeling Limited men blev nedröstad, och eftersom Wes Anderson inte är någon personlig favorit så blev det Arn.

Mjaha, historien i korthet då: Arn som barn skadas i olycka, överlever, skickas till kloster som ett sätt att tacka Gud, återvänder från klostret, blir kär i grannflickan Cecilia vars familj stöder ”fel” kung, vilket resulterar i att Arn blir korsriddare i Det Heliga Landet för att skydda Jerusalem och att Cecilia skickas till kloster.

Haha, jag blev faktiskt en aning positivt överraskad. Jag var rädd att det skulle vara fullständigt skrattretande skräp i stil med Tre solar (tidernas svenska kalkon) men filmen är faktiskt sevärd även om den har problem med att få till ett driv i berättelsen samt levandegöra den viktigaste karaktären, nämligen Arn själv. Själv gillade jag början av filmen, när Arn är pojke, växer upp på klostret osv. Det brukar vara tvärtom: när en barnskådis gestaltar huvudpersonen så väntar man på att hen ska växa upp så att man kan lära känna karaktären. Problemet är att Joakim Nätterqvist som spelar Arn som vuxen har ungefär lika mycket karisma och repliker som barnskådisen. Vad vill han? Vem är han? Varför är Cecilia kär i honom? Man får inte svar på någon av frågorna.

När filmen utspelas i öknen kring Jerusalem så lyfter det en aning och man får lite Kingdom of Heaven-känsla. Men även här är scenerna för korta och ytliga. Man hinner aldrig få en känsla för karaktärerna. Jag får för mig att man har tryckt ihop material för två filmer till en film. Bättre hade varit att berätta historien som utspelas i Sverige fullt ut, och sen låta den andra filmen fokusera helt på handlingen i Det Heliga Landet. Men, men. Filmen är ändå snygg och hyfsat välgjord och jag kan inte ge den underkänt men den får det sämsta betyg den kan få men ändå vara godkänd.

Några kommentarer om skådisarna, vilka som funkade och vilka som inte funkade. Funkade: Stellan Skarsgård, Sven-Bertil Taube, Milind Soman (spelade Saladin), Bibi Andersson. Funkade inte: Michael Nyqvist (har jobbiga manér som inte känns medeltida), Joakim Nätterqvist (ledsen pudel), Sofia Helin (ville men kunde inte), Gustaf Skarsgård (åh, vad dålig han var!).

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Mina gamla tankar om uppföljaren Arn: Riket vid vägens slut kommer på onsdag.

Tre solar (2004)

Sveriges facit vad gäller s.k. genrefilm är inte det bästa. Då och då görs halvhjärtade försök men antingen är problemet att man inte har resurser nog eller så tar man sig an den här typen av film på fel sätt. Jag tycker dock det har börjat ljusna på senare år. En sån sak som att om Arnfilmerna faktiskt gjordes såg jag, i alla fall för tio år sen, som ett positivt tecken. Även om de kanske inte var världens bästa filmer så visade man i alla fall att det går att göra nåt annat än Grabben i graven bredvid eller Beck. Det finns dock misslyckade försök. Försök att göra fantasy t ex. Dagens korta omdöme handlar om ett sånt misslyckat försök. Texten skrevs i februari 2004 efter att ha sett filmen på Göteborgs Filmfestival samma år.

Tre solar är en präktig kalkon som skulle räcka till mängder av Thanksgiving-middagar i USA. Det var länge sen jag såg en så här dålig film, som är så dålig att den nästan blir skrattretande trots gedigna skådisar (Lena Endre, Mikael Persbrandt, Maria Bonnevie, Rolf Lassgård, Kjell Bergqvist, mm) och en regissör med flera filmer bakom sig. Nu har jag i och för sig inte sett nån film av Richard Hobert men så här dåliga kan hans tidigare filmer inte vara. Ibland tror jag nästan att det verkligen är en komedi eller parodi men tyvärr är det väl inte så. Varje scen känns helt fel, replikerna krystade och känslan är helt fel. Allt faller platt. Det är märkligt att så mycket resurser har lagts ner på filmen men att den ändå misslyckas kapitalt. Nåt har gått galet. Persbrandts roll hade lika gärna kunnat gjorts av en docka. Den enda som klarar sig är Kjell Bergqvist som spelar sig själv ganska roligt ibland. Som DaisyBaggins (en medlem på det filmforum jag hängde på vid den här tiden) skrev så är den värd att se… i studiesyfte för att lära sig mer om kalkoner.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

PS. Tydligen var inte Tre solar en fantasyfilm i bokstavlig mening som jag hade fått för mig. Nej, den utspelar sig precis som Arn-filmerna i Sverige på medeltiden. Men jag skulle ändå kalla det en genrefilm. Eller vad säger du, Mikael?

Darkest Hour (2017)

Darkest Hour är den perfekta tvillingen till Dunkirk då den fokuserar på det politiska spelet bakom kulisserna på den brittiska sidan just under belägringen av Dunkerque. Premiärministern Neville ”Peace for our time” Chamberlain är hårt kritiserad för att vara för inaktiv gentemot den österrikiske målaren och låta nazisterna härja fritt i Europa. Chamberlain tvingas avgå och istället tillträder den färgstarke Winston Churchill.

Gary Oldman ÄR Winston Churchill, och därför vann han en Oscar för bästa manliga huvudroll i söndags. Det är en roll som gjord för Oscarsjuryn. Darkest Hour är en BOATS och biografifilm där en känd skådis som aldrig vunnit en Oscar förvandlar sig med hjälp av smink och manér till en helt annan person. Det kan ju bara sluta på ett sätt, speciellt eftersom jag tycker att Oldman är bra. Fast nog balanserar han på överspelets gräns titt som tätt. Men vad vet jag, kanske Winston var som ett vuxet barn på riktigt.

Churchill framställs som en mytisk person samtidigt som han ska vara en sorts grinig mysgubbe. Kvinnosynen är inte fräsch. Churchills fru (Kristin Scott Thomas) försöker trösta en ny sekreterare som blivit utskälld av Winston med orden ”He’s a man!”. Ah, men då så. Jag vet inte. Verkligheten var (och är) förmodligen så, men här känns det som att man vill framställa det hela som nåt så där lite udda charmigt.

Jag satt hela filmen igenom och önskade mig att Lily James rollfigur, sekreteraren miss Leyton, skulle få mer att göra än att bara försöka vara Churchill till lags. Jag känner att hennes rollfigur är av det inskrivna slaget (även om den är baserad på en verklig person). Samtidigt är det ganska smart gjort eftersom miss Leyton fungerar som ett substitut för publiken då både hon och vi tittare lär känna Winston för första gången.

Det är intressant och kanske skrämmande att fundera på vad som hade hänt om Storbritannien inte hade stått upp mot Nazityskland. Ja, eller snarare vad som hade hänt om man försökt med det diplomatiska spåret. För det var ju inte så att man stod upp direkt. Det man gjorde var att ordna en räddningsaction för att undsätta de brittiska soldaterna i Dunkerque. Man slickade sina sår och senare stod man upp tillsammans med de andra allierade som då även inkluderade USA.

Om man hade försökt den diplomatiska vägen, vad hade hänt? Hade det bildats en brittisk marionettregering som i Frankrike och Norge? Det är väl sånt här som alternativhistoriska författare undersöker. Mmm, spännande och tankeväckande. Jag drar även paralleller till en film som Black Panther där det ju kokade ner till just hur man ska agera, aggressivt eller mer balanserat. Och när man vet man vad som är rätt väg? Det Chamberlain gjorde i München 1938 var förmodligen rätt just då men kanske inte ett senare skede?

Jag gillar Joe Wright och hans stil. Wright är expert på historiska dramer med kriget som fond. Hans Atonement är ett (mer personligt) drama som till största delen utspelar sig i England men där Dunkirk spelar en viktig del i handlingen. Darkest Hour är ett stabilt historiskt BOATS-drama som jag delar ut en trea till.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

PS. Jag tänkte för övrigt inte ett ögonblick på att det faktiskt var Gary Oldman där bakom sminket och manéren. DS

Andra som skrivit om Darkest Hour: Fripps filmrevyer, Flmr, Fiffis filmtajm och Movies – Noir.

The Outlaw Josey Wales (1976)

Clint Eastwoods western The Outlaw Josey Wales såg jag innan jag skulle sätta samman min lista över 1976 års bästa filmer. Det visade sig vara ett bra val då den hamnade på plats sex på listan.

Filmen utspelar sig under och efter det amerikanska inbördeskriget (1861-1865). Clintan spelar titelrollen som Josey Wales, en jordbrukare i Missouri som söker hämnd efter att hans fru och barn blivit brutalt mördade av ett gerillagäng med nordstatare. Wales går med i en liknande gerilla på sydsidan, s.k. Bushwackers, för att slakta jänkare.

Till slut är det bara han själv kvar. Vid det laget har Wales tröttnat på hämnd och nog insett att det inte ger nåt och att den onda cirkeln aldrig tar slut. Men han har ändå hämnd kvar i sinnet. Så småningom hamnar han i sällskap med en grupp omaka människor. Tillsammans med indianer, nybyggare och andra bildar han en ny typ av familj som samarbetar för att kunna leva i fred.

Problemet är att Wales efter sig fortfarande har den sadistiske kaptenen som mördade hans familj plus en gammal vän från Bushwackers-gerillan som bytt sida.

The Outlaw Josey Wales känns som en ganska udda fågel. Inledningen av filmen gjorde mig lite orolig, eller förbryllad. Efter att Wales familj mördats så följer ett ganska långt montage ackompanjerat med gladlynt marschmusik där vi får se Wales & Co kriga och mörda. Det hela är filmat genom ett gråblått filter. Nja, det kändes inte klockrent direkt.

Efter att ha varit flykt ett tag träffar Wales som sagt ett antal olika personer som han mer eller mindre motvilligt slår sig samman med. En av dessa personer var indianen Lone Watie, en rollfigur som tydligen bygger på den verklige Stand Watie, en indian som slogs på sydsidan i inbördeskriget. Jag gillade samspelet mellan Eastwood och Chief Dan George (som spelade Watie). De retar varandra samtidigt som de respekterar varandra och oftast med glimten i ögat.

Under scenerna mellan Wales och Watie gick mina tankar faktiskt till den något orättvist sågade The Lone Ranger, samtidigt som jag undrade över om bägge dessa filmer känns daterade vad gäller framställningen av den amerikanska urbefolkningen.

Filmens antikrigsbudskap är tydligt, kanske för tydligt, men fint. Wales rider ensam till comanchernas hövding, Ten Bears, för att mäkla fred. Det är en fred mellan män, inte regeringar. När Ten Bears och Wales pratar om detta känns lite väl skrivet på näsan, som om nåt rollfigurerna inte skulle säga eller i alla fall inte på det sättet. Jag får känslan av att det är regissörens/manusförfattarens röst jag hör snarare än rollfigurernas. Men det funkar och budskapet är fint. Fast jag gillade ändå filmens avslutningen mer där den gamle Bushwacker-vännen och Wales till slut möts. Det kändes mer subtilt men ändå lika tydligt.

Om du ser filmen och vill spela ett dryckesspel så är det bara att ta en sup varje gång Clintan spottar tobak. Han gör det ofta kan jag säga, på allt och alla, förutom vid ett tillfälle när han sansar sig.

Efter att igår spelat in ett avsnitt av Shinypodden där vi pratade om bl a Guardians of the Galaxy kan jag inte låta bli att dra paralleller mellan The Outlaw Josey Wales och Guardians. En udda grupp av tilltufsade människor kommer samman mer eller mindre av en slump. Tillsammans bildar de en ny familj där de finner en oväntad gemenskap och en orsak att fajtas mot såna som vill nån i den nya familjen ont.

The Outlaw Josey Wales är en westernversion av Guardians. Eller snarare: Guardians är en rymdversion av The Outlaw Josey Wales men inte lika rolig, med relationer mellan karaktärerna som inte var lika bra etablerade, och helt enkelt sämre som helhet.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Bridge of Spies (2015)

Rackarns. Jag verkar ha missat att skriva om den här filmen efter att jag såg den på bio förra året. Är det möjligt att rafsa ihop nåt vettigt nu? Ja, jag gör ett försök. Om jag kollar in trailern och läser på lite om filmen så kommer nog en del tillbaka. Jag vet i alla fall vilket betyg jag satte på Bridge of Spies.

Vad vet jag just nu om filmen utan att börja googla? Ja, att det är en spionfilm signerad Steven Spielberg med Tom Hanks i sin gamla vanliga paradroll som en alltigenom god och principfast amerikan som står upp för allas rättigheter. Och så har vi även Mark Rylance som Rudolf Abel, KGB-agenten som blir avslöjad och dömd till ett långt fängelsestraff i USA. Rylance var ju den som snodde guldgubben framför näsan på Sylvester Stallone vid förra årets Oscarsgala.

Ja, det är väl ungefär det. Jo, en sak till, bröderna Coen var med och skrev manus. Fick jag några Coen-vibbar av filmen? Hmm, ja, kanske i vissa avseenden (typ att det är ett välskrivet manus!) men nu är det ju inte Coen som regisserar så alla quirky detaljer är inte lika tydliga som i deras egna filmer.

Jag läser på lite om filmen, kollar in trailern, och ja, det mesta kommer faktiskt tillbaka. Några saker slår mig:

Jag funderar på det här med spioner som utövar ett kallt krig om information. Både Sovjet och USA vet vad som pågår. Spionerna gör sitt jobb på uppdrag av sina respektive länders myndigheter. Det känns lite märkligt att en avslöjad spion ska prövas i en rättegång. Kan man inte skicka hem honom istället och sen som belöning få hem en av sina egna avslöjade spioner? Spionen kan ju ändå inte fortsätta utföra sitt uppdrag. Så det blir mer som ett spel, för det är ju nästan det det handlar om ändå.

Just i Bridge of Spies så är det i och för sig just det som händer! Efter att ett amerikanskt spionplan blir nedskjutet över Sovjet och piloten tillfångatagen och dömd till straffarbete inleder USA och Sovjet till slut förhandlingar om att göra ett utbyte. Den som får i uppdrag att representera den amerikanska sidan är förstås Tom Hanks rollfigur, som alltså spelar en ”simpel” försäkringsadvokat vid namn James B. Donovan. Tidigare i filmen har Donovan varit Rudolf Abels advokat i den rättegång som slutade med att Abel faktiskt inte dömdes till döden utan fick 30 år i fängelse, vilket var tur för den amerikanske piloten.

När sen förhandlingarna inleds i Berlin om det eventuella bytet så kom jag att tänka på hur mycket en persons agerande kan avgöra så mycket. En person, ett möte, kan avgöra allt. Donovan var rätt val som förhandlar då han visar både mod och respekt. Jag gillade även hur utsatt situationen var för Donovan. Han är helt ensam på okänd mark och kan bara lita på sitt eget omdöme, och känslan man får är dessutom att han vilken sekund som helst kan bli gripen och dömd till straffarbete i Sibirien.

Nu när jag tänker tillbaka på filmen och just dessa inledande förhandlingsscener så fanns det faktiskt en del Coen-vibbar här. Det förekom en del absurda ögonblick när Donovan inte vet hur han ska agera eller vem han egentligen pratar med. Här gled faktiskt filmen iväg och blev något av en komedi.

Mark Rylance då, är han värd sin Oscar? Nja, jag vet inte, vilka hade han mot sig förutom Sly? Jo: Christian Bale (The Big Short), Tom Hardy (The Revenant) och Mark Ruffalo (Spotlight). Hmm, jag hade nog lagt min röst på Tom Hardy tror jag.

I vilket fall så sköter sig Rylance bra. Han framställs som en ganska patetisk figur, speciellt i scenen när han blir gripen med rufsigt hår iklädd endast ett par saggiga kalsonger. Ja, inte är han nån superspion direkt.

En sak som fungerade mindre bra var när filmen drog paralleller mellan Donovans tågresor hemma i New York och de han gjorde i Berlin. I USA passerar han lekande barn på en bakgård, i Berlin människor som blir skjutna när de försöker fly till Västberlin. Jag tyckte det blev ett för övertydligt bildspråk.

Bridge of Spies är nästan en filmfilm men inte riktigt fullt ut, så den får en stark trea. Nämnde jag att det är en BOATS också? Om inte, så har jag gjort det nu.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

1900 (1976)

På onsdag publicerar jag och några andra filmbloggare våra topplistor över 1976 års bästa filmer. Av den anledningen har jag grävt några gamla preblogg-texter om filmer från just ’76. Kanske kommer de med på min lista, kanske inte. Texterna poppar upp från och med nu fram till onsdagen. Idag handlar det om Bernardo Bertoluccis mastodontfilm 1900 (Novecento). Texten skrevs i februari 2007.

För ett tag sen ägnade jag en helg åt att titta på Bernardo Bertoluccis epos där Italiens 1900-talshistoria, från sekelskiftet och fram till andra världskrigets slut, skildras ur Alfredos (Robert De Niro) och Olmos (Gérard Depardieu) ögon. SVT visade denna mastodontrulle oklippt i sin helhet (5 tim 18 min) uppdelad på två delar. Tack för det, SVT.

När jag väl kom över den första tröskeln som brukar finnas när man ser en så här lång och, som jag trodde, tung film sögs jag in i filmens berättelse ganska så ordentligt. Att det tog ett tag kan ha berott på att jag inte riktigt visste vad det var för typ av film, vad den gick ut på, vad den handlade om helt enkelt. Och som vanligt i italienska filmer så är ju rösterna inspelade i efterhand och även av helt andra skådisar i många fall (en del roller görs ju av ”Hollywood-skådisar”). Den här dubbningen störde kanske en aning i början men när jag väl vant mig var det ok. Att man är tvungen att läsa textremsan ordentligt (om man inte kan italienska vill säga) gör ju också att de totalt felsynkade munrörelserna inte blir lika tydliga.

Så, vad handlade filmen om? Jo, jag skulle säga att det i slutändan är Bertoluccis hyllning till den italienska arbetarrörelsen under början av 1900-talet och dess kamp mot den italienska fascismen. Det är samtidigt historien om godsägarsonen Alfredo (De Niro) och bondesonen och oäktingen Olmo (Depardieu) som föds på samma dag år 1900. De växer upp tillsammans på samma gård och Olmo blir en av de som kämpar för arbetarnas rättigheter medan Alfredo på ett sätt står på andra sidan. Han sympatiserar väl inte direkt med fascisterna men han tar inte heller ställning för de i princip livegna arbetarna. Alfredo känns som en ganska svag figur som inte riktigt vågar ta ställning mot något trots att han vet att det är fel.

Mmm, som sagt, efter en dryg timme så sjönk jag in i berättelsen. Jag insåg att jag gillar den här typen av storslagna filmer som utspelas under lång tid där vi får följa olika personers utveckling och även historiska och politiska skeenden. Till stämningen bidrog även musiken, av Ennio Morricone och Giuseppe Verdi, och ett sanslöst nästan surrealistiskt foto av Vittorio Storaro (som även fotat världens bästa film Apocalypse Now).

Av skådisarna bara måste jag nämna Donald Sutherland som spelar den otäcka – OTÄCKA – fascisten Attila. Visst, det är en karikatyr men Sutherland och hans groteska leende och behandling av en katt glömmer man inte i första taget. Hans fru (eller om det bara var flickvän?) görs till en nästan lika otrevlig figur av Laura Betti. Tillsammans är de i alla fall ett oslagbart par. Det var även kul att se en riktigt bra Burt Lancaster som Alfredos godsägarfarfar samt en ung och snygg Depardieu som Olmo. Depardieus näsa måste ha växt flera kubikcentimeter fram till idag. Åh, jag gillade också Dominique Sanda som Alfredos psykiskt instabila fru: vild och vacker.

Filmen har faktiskt en del roliga inslag och då tänker jag t ex på när De Niro & Co snortar kokain, fotar och dansar balett i början av del två. Mot slutet av filmen så blir det lite för mycket viftande med den röda fanan från Bertoluccis sida. Poängen hade redan nått fram vid det laget men Bertolucci ville verkligen banka in den kändes det som. Jag tycker även den absolut sista scenen var onödig och filmen skulle ha slutat en scen tidigare. Min kommentar: Denna invändning används med tillstånd från Movies – Noir ©. 😉

Betyget blir en svag fyra. Bitvis är det strålande men bitvis är det lite seg, främst i del ett när Alfredo och Olmo fortfarande är barn. Man längtade liksom efter De Niro och Depardieu då. Positivt var att man (läs: jag) slapp italienska mustiga tokigheter à la Fellini.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

 

 

%d bloggare gillar detta: