The Rock (1996)

I den här dokumentären får vi följa Dwayne Johnson och hans första stapplande steg i wrestlingkarriären. Det är lite som The Wrestler fast med en ung och lovande brottare istället för en sliten Mickey Rourke. Eller vänta, fel film. Den här korta preblogg-texten om Michael Bay-filmen The Rock skrev jag i september 2005.

Ho! Högoktanig action producerad av framlidne Don Simpson och livs levande Jerry Bruckheimer i regi av The Island-regissören Michael Bay. Det kan ju inte bli fel! Nej, just det, det funkar, det rullar på, det är lättuggat och lättsmält och alltså perfekt som underhållning efter jobbet när jag vill se en film där jag kan checka in min hjärna i kylskåpet medan jag ser filmen. Sean Connery är skön som rymningsexpert som typ har doktorerat i Alcatraz-kunskap, och dessutom rymt därifrån.

Nicolas Cage var riktigt bra i Adaptation, men det är nog den enda film (som jag har sett) där han funkat fullt ut. Här, och i andra filmer, är det nåt som känns lite fel. Jag vet inte vad det är riktigt. Hans något nervösa skådespelarstil passar i just Adaptation, men inte i andra filmer. Han känns tillgjord och som om han hela tiden är bajsnödig eller nåt. I övrigt är filmen faktiskt helt ok, och det blir spännande mot slutet. Förutom Cage så är det en väldigt bra skådisensemble med utmärkte favoriten Ed Harris i spetsen som skurk med rent mjöl i påsen. Min kommentar: Dessutom ser vi även David Morse, Michael Biehn, Philip Baker Hall och John C McGinley!

Japp, filmen är en välgjord actionrulle med bra tempo och en intensiv upplösning. Det är bara att luta sig tillbaka och dela ut en trea.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Tangerine (2015)

Tangerine är lite som Moonlight innan Moonlight fanns. En skillnad är väl att det känns som att Tangerine har regisserats av nån som… låt oss säga Harmony Korine. Nu saknas inte finstämda ögonblick i filmen men den har ändå en helt annan galen stämning än Moonlight.

Handlingen är förlagd till Los Angeles istället för Miami men precis som i Moonlight får man en insyn i miljöer som inte är de vanligaste på film. I fallet Tangerine så handlar det om prostituerade transor, först och främst Sin-Dee (Kitana Kiki Rodriguez) och Alexandra (Mya Taylor) och personer i deras omgivning i Hollywood.

Grundstoryn är enkel. Sin-Dee har precis släppts ut från häktet och får reda på att hennes pojkvän/pimp, som för övrigt spelas av James Ransone aka Ziggy från The Wire (yay!), haft ihop det med en annan tjej. Till råga på allt är den andra tjejen inte en transperson och som lök på laxen dessutom vit. Sin-Dee går bärsärk genom Tinseltown för att hitta tjejen. Alexandra följer med som ledsagare för att minimera dramat. ”No drama, girl!”

Jag gillar filmen skarpt. Den har ett härligt tempo med färger, graffiti (!), musik, klippning och dialog som bara sköljer över en. Det är en frenetisk film som aldrig släpper taget.

Musiken var speciell. Plötsligt kan vi få höra klassisk musik efter att sekunder tidigare fått lyssna på hiphop. Förtexterna ackompanjerades av käck julmusik vilket kändes helt random, men det var inte så konstigt eftersom filmen utspelas på julafton.

En av sidofigurerna var en taxichaffis och i återkommande scener får vi se när han plockar upp diverse personer. Det här fungerade som intressanta korta små nedslag i olika personers liv, som t ex tjejen som tog glada selfies för att sen sätta i lurarna, lyssna på musik och se helt apatisk ut.

En sak jag lärde mig var att det faktiskt finns en tunnelbana i L.A. plus att man får ta med cykeln på den. Nu anses man förmodligen som misslyckad om man använder den, men ändå.

Filmen är fylld av en hajpad dråplig humor som ändå har en sorts värme. Bl a får den där taxichaffisen sig en rejäl överraskning när han plockat upp en tjej från streetan, en tjej som inte uppfyllde hans kravspecifikation. ”What is that?!”, ”It’s a pussy!”. Jag gillar att normen i filmen är trans. Det känns inte politiskt korrekt utan snarare uppfriskande.

Filmens humor bygger på en sorts vardagskomik med en dokumentär känsla och jag kom faktiskt att tänka på en tv-serie som Curb Your Enthusiasm.

Det finns även ögonblick av värme och medmänsklighet, främst mellan Sin-Dee och Alexandra. Ett återkommande och roligt inslag i början är när Alexandra ständigt marknadsför sitt kommande uppträdande till alla hon möter. ”7 PM at Mary’s!”. Sen blir det lite rörande när hon väl ska uppträda. Här kom jag att tänka på Mulholland Drive och sekvensen från Silencio.

En annan filmreferens jag tror mig ha hittat är till Psycho i en scen som involverar ett duschdraperi. Jag undrar om det är jag som överanalyserar eller om scener som denna faktiskt är medvetet inlagda av regissören Sean Baker för att vara just referenser/blinkningar till andra filmer?

En omtalad scen är en scen i en biltvätt. Och, ja, den scenen är magiskt på ett märkligt sätt, och den visar att det går att skapa fin konst med små medel. I det här fallet en iPhone 5S. Japp, hela filmen är nämligen inspelad med denna mobiltelefon från Apple. Det är en vackert fotad film. Färgerna poppar verkligen från skärmen och det verkar som stora delar filmats just i the magic hour à la Days of Heaven.

Jag delar ut fyra och en halv peruker av fem möjliga.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

 

Zozo (2005)

Zozo känns lite som en bortglömd film. Dessutom känns Josef Fares i dag som en lite bortglömd regissör, eller? Brorsan Fares känns mer het. Efter framgångarna med Jalla! Jalla! och Kopps skulle Fares i och med Zozo göra en ”seriös” film. Det är i alla fall den känslan jag har. Min text skrevs i september 2005.

Josef Fares nya rulle börjar i ett krigshärjat Libanon där vi möter Zozos familj som ska fly till Sverige, där farfar och farmor redan är. Vägen till Sverige blir dock betydligt längre än vad Zozo anar och väl där blir det inte så lätt heller. En skönt annorlunda svensk rulle. Fares vågar ta ut svängarna. Han vågar använda specialeffekter och gör det på ett skönt sätt. Han vågar berätta på ett sorts ”större än livet”-sätt, vilket känns uppfriskande i det delvis sumpiga svenska filmträsket. Filmen innehåller några väldigt vackra, poetiska och surrealistiska scener som jag gillade mycket. Tyvärr tycker jag inte Fares lyckas fullt ut med att få till en röd tråd eller skapa ett riktigt engagemang för filmen. Fares skulle nog behöva döda några älsklingar. Det blir bitvis lite för mycket upprepning i form av liknande scener med samma sentimentala musik. Ändå är det en sevärd film som får godkänt. Fares komiska och träffsäkra ådra glimtar till då och då, speciellt i vissa scener som utspelas på skolan i Sverige.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

The Handmaiden (2016)

Park Chan-wooks filmer har haft lite blandad framgång hos mig. Jag gillar hans hämndtrilogi där jag håller Oldboy som klart bäst (på gränsen till ett mästerverk), Sympathy for Mr. Vengeance som ganska dålig och Lady Vengeance däremellan.

Efter vampyrthrillern Thirst fick Park chansen i ”Hollywood” och gjorde sin första engelskspråkiga film i Stoker med bl a Mia Wasikowska och Nicole Kidman. Den föll totalt platt för mig hur snygg den nu än var.

Med tanke på vad jag tyckte om Stoker så kändes det rätt skönt att Park nu skulle vara tillbaka på hemmaplan i och med The Handmaiden. Fast det är ju inte riktigt en vanlig hemmaplan för Park (kanske inte en walk in the park då?). The Handmaiden bygger nämligen på romanen Fingersmith (av Sarah Waters) som utspelar sig under den viktorianska tiden Storbritannien.

Det Park har gjort är att han har förlagt handlingen till början av 1900-talet i det av Japan ockuperade Korea. Det kanske känns lite märkligt men liknande manöver har ju funkat tidigare för Kurosawa, t ex i Blodets tron.

Sook-he (Kim Tae-ri), en ung kvinna, tillika ficktjuv, får i uppdrag av en solochvårare att ta anställning som kammarjungfru hos den japanska ladyn (och blivande arvtagerskan?) Hideko (Kim Min-hee). Solochvårarens plan är att Sook-he på nåt sätt ska övertyga Hideko om att gifta sig med ”charmören”. Och då har vi bara skrapat på ytan av handlingen.

Ja, det här var en film som det till en början inte var helt lätt att hänga med i. Textningen var usel inledningsvis så jag fattade i princip noll. När jag äntligen lyckades aktivera rätt textalternativ på den tjänst jag använde så funkade det bättre.

The Handmaiden är en sexig film, rolig och sexig. Jag kom att dra paralleller till filmer som Single White Female och Persona. Sook-hes och Hidekos första scen i säng är smoking. Oj, sorry, det kanske var en spoiler, men de båda faller givetvis för varandra. En är erfaren och en är oerfaren. Fast vem som är vad är lite oklart. Det pågår mycket rollspel här.

En replik som stack ut: ”And please. Don’t ever again put my hand on your tiny joke of a cock”.

Vi har ett ganska klassiskt upplägg, i alla fall till synes. Det handlar om gaslighting men med den twisten att man börjar känna sympati med den man lurar. Ungefär som stockholmssyndromet fast tvärtom.

The Handmaiden är fascinerande, otroligt snygg, oförutsägbar och nervig. Och vad händer egentligen i den där källaren?!

Filmen går lite i cirklar. Vi får se samma scener igen fast ur en annan synvinkel. Nu vet vi plötsligt mer, får veta mer. Det var intressant till en början, men när vi kommer till en sån scen som sexscenen så kändes den plötsligt inte lika lockande. Nu blev det mer som en skräckis när man får se för mycket av monstret.

The Handmaiden är väldigt mycket: kostymdrama, twistfilm, heistfilm, mysteriefilm, erotisk thriller och en film med sadistisk tortyr (självklart, vi pratar ju Park Chan-wook).

Jag delar ut fyra metallkulor av fem möjliga.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

 

Jojjenito gästar Buffypodden där 2016 års bästa filmer koras – del 2

Tillsammans med Har du inte sett den?-Carl och Niklas från spelpodden Speccat gästar jag Buffypodden/Fripps filmrevyer-Henke för att lista och prata om våra tio favoriter från filmåret 2016. Nu har vi anlänt till den andra och avslutande delen där vi går igenom platserna 5-1 samt några nämner några av våra bubblare och även betar av några andra kategorier (största besvikelsen t ex!)

Hos Buffypodden.se kan du ladda ner avsnittet men det går givetvis även att hitta på iTunes eller så dyker det upp i feeden i din podcastspelare om du prenumererar på Buffypodden.

What Lies Beneath (2000)

Här kommer några korta tankar om skräckisen What Lies Beneath (Dolt under ytan) i form av en preblogg-text som skrevs i september 2005. Obs! Jag tyckte Harrison Ford var bra i The Force Awakens.

Harrison Ford och Michelle Pfeiffer spelar man och fru i denna Hitchcock-historia i modern tappning. Familjen har precis flyttat och Pfeiffer börjar se spöken i det nya huset och inbillar sig att grannfrun har blivit mördad.

Robert Zemeckis står bakom filmen och tidigare har han bl a har gjort Contact, en film som jag gillar skarpt. (Ja, jag gillar den t.o.m. så pass mycket att den hamnade på plats ett på min 1997-topplista.)

Länge tyckte jag detta var en fyra. Det är riktigt välgjort, spännande och smakfullt läskigt emellanåt. Pfeiffer överglänser vida den torre Ford (som aldrig varit nån favvo hos mig). Ford funkar dock i början när han inte gör så himla mycket. Mot slutet när han ska agera ut lite mer så träffar han inte alls rätt tycker jag. Jag tycker även filmen i sig blir lite förutsägbar och det hela mynnar ut i de vanliga twistarna som brukar förekomma i såna här thrillers. Synd på en så bra första timme och så bra skådespel från Pfeiffer. Men klart godkänt ska filmen givetvis ha.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

The VVitch: A New-England Folktale (2015)

The Witch, eller The VVitch: A New-England Folktale som den fullständiga titeln lyder, var en utmanare när jag skulle sätta ihop min lista över 2016 års bästa filmer. Nu var 2016 ett ruggigt starkt filmår så den blev bara en bubblare.

The Witch utspelar sig i det puritanska New England på 1600-talet. En familj blir utstött från det samhälle där de bor. De är tydligen FÖR puritanska om man nu kan vara det. De får (bokstavligen) slå ner sina bopålar nån annanstans. Varför inte starta ett litet jordbruk vid gränsen till den stora och mörka skogen där det sägs bo en häxa? Det verkar vara en bra idé. Eller inte.

Stämningen och tidskänslan i The Witch har (debut!)regissören Robert Eggers verkligen fått till. Filmen känns bitvis som en dokumentär inspelad på 1600-talet. Språket är gammaldags, och bidrar till tidskänslan. Kläder och miljöer i övrigt känns helt rätt. Allt är grått, mörkt och trist. Härligt med andra ord.

Anya Taylor-Horror

William, pappan i familjen, har en härlig röst. Den är djup, raspig och mullrar som en vulkan. Apropå ljud, så uppskattade jag även filmmusiken: långsamma folkmusikstråkar som övergår i missljudande skräckmusik. Allt bidrar till att sätta rätt stämning.

Sen har vi SKOGEN. Den är läskig, mystisk och farlig.

Några ord som poppade upp i huvudet under titten: Djur, natur, mossa, mystik, fällor, kaniner, getter, religion, bebisar, häxor, blod, ägg och synd.

För familjen är allt synd. Alla är syndare. Att begå synd är by default. Du kan inte inte begå synd. Och den enda som kan förlåta dig är Gud. Så galet tänkt.

Efter ett tag inser jag att jag känner igen skådisen som spelar mamman. Är det inte hon som spelar huvudrollen i 5/5-filmen Red Road? Vad är det hon heter? Kate Dickie? Jo, men visst är det hon. Det är alltid skönt att lyckas placera en skådis som man känner igen.

The Witch påminner bitvis om Kelly Reichardts Meek’s Cutoff i stilen. Båda är närgångna filmer som lyckas bra med att fånga en tidskänsla plus en utsatthet och en känsla av att vara i händerna på den läskiga naturen.

Anya Taylor-Joy

Under titten kunde jag inte låta bli att tänka på häxan Rhea of the Cöos från Stephen Kings Wizard & Glass (den fjärde delen i The Dark Tower-serien). Rhea förföljer mig fortfarande och speciellt är det Dave McKeans bilder som etsat sig fast. Häxan i The Witch är minst lika ond men man får inte se henne i bild speciellt ofta, vilket förstås är bra. Det är ju alltid ens fantasi som är värst. Men McKeans bilder är undantaget som bekräftar den regeln.

En annan koppling till Stephen King (förutom New England) är Jurtjyrkogården (jag gillar den svenska titeln mer i det här fallet) och hur en rollfigur i The Witch klättrar över en risig hög med fallna träd för att komma till en speciell plats.

Det är intressant det här med religion och hur häxkonster betraktas som nåt ont då det ju handlar om samma typ av orimliga upplägg med fantasy och magi. Verkliga ”häxor”, såna som t ex har koll på örter med läkande egenskaper, är ju nåt bra. Men, nej, då ska de straffas och anklagas för att vara i maskopi med Djävulen. Jag gillar hur filmen visar att folktro och religion flyter ihop och egentligen är samma sak fast med den skillnaden att religion är pretto och påtvingad. De flesta kristna högtider har väl egentligen sitt ursprung i ”hedniska” versioner som man firat sen urminnes tider.

The Witch är en film med en väldigt läbbig stämning. Det är realistiskt och skräckmagiskt på samma gång vilket är ett framgångskoncept.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

 

Dave McKeans illustrationer från Wizard & Glass med häxan Rhea nere till höger.

Jojjenito gästar Buffypodden där 2016 års bästa filmer koras – del 1

Tillsammans med Har du inte sett den?-Carl och Niklas från spelpodden Speccat gästar jag Buffypodden/Fripps filmrevyer-Henke för att prata om och lista våra tio favoriter från filmåret 2016. I denna den första delen går vi igenom platserna 10-6.

Del två kommer om en vecka. Hos Buffypodden.se kan du ladda ner det första avsnittet men det går givetvis även att hitta på iTunes eller så dyker det upp i feeden i din podcastspelare om du prenumererar på Buffypodden.

John Wick (2014)

De senaste åren har vi sett något av en Keanusance, har vi inte det? Det kanske inte är samma nivå på Keanus återuppväckelse som det var på skådespelarkollegan Matthews dito men faktum är ändå att The Matrix-Neo blivit cool igen. Efter att under en period kanske inte riktigt hitta sin plats tar Keanu nu lite annorlunda roller, som t ex birollen i snyggfilmen The Neon Demon.

Det främsta och mest framgångsrika exemplet på att Keanu är inne igen är John Wick. Det var (väl?) en sån där film som nästan skrattades ut – John Wick ska hämnas för att hans hund (hans hund!) dödas – och stämplades som b-action redan innan den kom ut. Men sen hände nåt. Filmen fick eget liv och blev en sorts modern kultfilm.

Keanu Reeves spelar titelrollen och blir arg på ryska gangsters när de dödar hans älskade hund, det enda som han har kvar som minne efter sin bortgångna fru. Micke Nyqvist spelar gangsterbossen som försöker men misslyckas med att kontrollera sin hetlevrade sadist till son.

John Wick var en annorlunda upplevelse. Enbart filmens inledande upplägg kändes udda. De ryska gangstrarna dödar inte Keanus fru. Nej, hon har gått bort i sjukdom redan innan filmen tar vid. Istället är det en hund som hamnar i skottlinjen. Hunden råkar vara en present från frun till Wick. Now it’s personal.

Vem Wick egentligen är förblir länge oklart. Är han en gammal agent, polis, spion eller nåt annat? Nåt annat var svaret, och här fick man skymta lite av en dold värld som Wick dras in i igen.

John Wick är en film med en märklig stämning. Jag har svårt att sätta fingret på det men det är kanske blandningen av drama, thriller, ostiga scener, på (eller över) gränsen till komedi och så de otroligt välgjorda och brutala actionscenerna. Jag undrar om filmmakarna har inspirerats av asiatisk (koreansk) film? Jag får nämligen lite såna vibbar. Släng sen in en Micke Nyqvist som ska bryta på ryska så blir stämningen än märkligare.

Actionscenerna! Här har man verkligen lagt ner tid och möda. De är fullkomligt briljanta. Jag ser vad som händer. Det klipps inte. Det skakas inte kamera. Vi får Gun Kata, och t.o.m. Car Gun Kata. Jag tycker nästan filmen är mer av ett konstverk än en film. En sorts installation. Action- och slagsmålsscenerna är underbara. Slutfajten då, var och hur äger den rum? Jo, utan vapen, man mot man, i regn, under natten och uppe på en hög plattform. Check.

Varför ska gangsters i den är typen av film (Taken!) alltid komma från Östeuropa? Det är likadant i Johan Falk-filmerna. Förmodligen är svaret att det är så det är i verkligheten, men jag kan ändå tycka att det blir lite trött till slut.

En sak som gjorde mig glad, och som alltid gör mig glad, var att se skådisar från The Wire (yay!). Den här gången var det Lance Reddick (kommissarie Cedric Daniels) och Clarke Peters (Lester Freamon kriminalpolis). Good stuff.

En stark trea delar jag ut till John Wick. Det är en skön rulle som har en självdistans som verkligen behövs. Kanske är det den ryska gangsterklichén, och speciellt icke-ryska skådisar som pratar engelska med rysk brytning, som gör att jag inte delar ut en fyra.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

Några bilder från filmens höjdpunkt: klubbscenen, som påminde mig om en liknande scen i Collateral.

10 i topp: Filmer 1977

1977: Parliament-Funkadelic spelar live i Houston. Parliament släpper Funkentelechy Vs. the Placebo Syndrome. Funkadelic släpper faktiskt ingen skiva alls under 1977.

Muhammad Ali försvarar sin tungviktstitel två gånger under året.

Ett antal filmer släpps också och här har ni mina favoriter bland de jag har sett.

 

10. Bröderna Lejonhjärta
Bröderna Lejonhjärta

För att jag ser ljuset. Ljuset, Jonatan.

9. The Serpent’s Egg
The Serpent's Egg
För den grymt snygga, avlånga röda nattklubben som dyker upp i slutet av filmen. Bergman på engelska!

8. Begärets dunkla mål
Begärets dunkla mål
För de sköna 70-talsmiljöerna och för Fernando Rey.

7. Den amerikanske vännen
Den amerikanske vännen

För skådespelarinsatserna av en galen Dennis Hopper och en suverän Bruno Ganz.

6. Bernard och Bianca
Bernard och Bianca
För nostalgin och albatrossen Orville. (Filmen har den sämre titeln The Rescuers på engelska.)

5. Eraserhead
Eraserhead

För kvinnan bakom värmeelementet som sjunger ”In Heaven (Everything Is Fine)”.

4. Star Wars
Star Wars

För att den skapade Kylo Ren.

3. Suspiria
Suspiria

För rött, för grönt, för gult, för blått och för Goblin.

2. Close Encounters of the Third Kind
Close Encounters of the Third Kind
För mötet med utomjordingarna och melodistrofen som François Truffaut använder för att kommunicera med dem. Contact och Arrival spelar i samma liga.

1. Annie Hall
Annie Hall
För att jag råkar ha Mr Allen med mig här just nu och han säger att Annie Hall är hans bästa film och dessutom 1977 års bästa film. Notera postern.

 

Bubblare? Nope. Däremot önskar jag att jag hade tagit mig tid att se Capricorn One, Rabid, Cross of IronSorcerer och Looking for Mr. Goodbar.

Kolla nu in vad de andra filmspanarna hyllar från ’77.

Fripps filmrevyer
Movies – Noir
Filmfrommen
Flmr
Filmitch
Absurd Cinema

%d bloggare gillar detta: