The Swimmer (1968)

Jag firar midsommmar med en gammal preblogg-text om en Burt Lancaster-film från 1968. Filmen får mina tankar att gå till förra årets Manchester by the Sea då det även i The Swimmer handlar om en man med ett mystiskt och förmodligen sorgligt förflutet. Texten skrevs i juni 2008.

Det här visade sig vara en riktigt intressant, och som jag tyckte, poetisk skildring av en mans förfall, från välbärgad familjefar/playboy till arbets- och familjelös wannabe-playboy. Huvudrollen görs, a tad bit överraskande, av den gamle trapetskonstnären Burt Lancaster. Eller det som överraskande mig en aning är kanske att Lancaster gör en perfekt insats som den vältränade poolsimmaren. Till en början är han charmig men aningen förvirrad. Mot slutet ser vi en bräcklig person vars värld faller samman fullständigt. En intressant grej är att den dag som skildras då Lancaster får idén att simma hem via sina grannars pooler i kompakt form beskriver Lancasters tidigare liv (hans rollfigurs alltså).

En anledning till att jag gillar filmen är nog att den har den där road movie-känslan som jag uppskattar. Lancaster rör sig genom det rika förortsområdet utanför New York, träffar sina grannar (endast iklädd badbrallor), och vi får hela tiden små ledtrådar till vad som egentligen har hänt. Fast det hela förblir hela tiden mystiskt och oklart, vilket jag tycker gör filmen bättre. Och sen var det här med att den dag som filmen utspelas under visar hur Lancasters liv är på topp för att sen krackelera och slutligen kollapsa totalt. Miljön som skildras i filmen fick mig att tänka på Far from Heaven. Allt är yta och you’d better fit in.

Fotot i filmen är bitvis lite fööör poetiskt. Ibland funkar det men ibland blir känslan mer att ”nu ska vi vara lite arty farty-konstnärliga”. En annan invändning tror jag är att musiken ibland är lite töntig. Att jag skriver ”tror” så beror det på att filmen ibland kändes lite töntig och en av anledningarna misstänker jag är just musiken. Men jag har ingen klar minnesbild av hur den egentligen lät. Vissa scener håller också på aningen för länge. Jag tänker främst på när Lancaster leker hästhoppning tillsammans med en ung flicka. Slutbetyget till The Swimmer blir ändå en svag fyra. Tyckte den hade en skön bitterljuv men obehaglig känsla över sig, precis som Lancasters rollfigur.

Jag kan tillägga att största delen av filmen regisserades av Frank Perry men att nyligen avlidne Sydney Pollack kallades in för att slutföra den då Perry hoppat av efter en ”konstnärlig konflikt” med Lancaster.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

The Mummy (2017)

Det är svårt att skriva en recension när man inte har nåt vettigt eller meningsfullt att säga om en film. The Mummy är en sån där film som varken är genomusel eller suverän. Den är inte ens dålig, bra eller helt ok. Jo, dålig kanske den är men i slutändan är den framförallt intetsägande, och då är det svårt att få ur sig nåt som man faktiskt tycker och bryr sig om på allvar, annat än floskler.

Jag skulle kunna skriva om hur Universals satsning på sina gamla klassiska monster i form av ett helt nytt filmuniversum kallat Dark Universe känns tråkig. Kom igen! Hitta på nåt nytt. Med det sagt så gillar jag ju de gamla klassiska monsterskräckisarna (kolla in här) men vi kan väl låta dem vara just klassiker. I och för sig, nu när jag tänker efter så tyckte jag ändå att en film som The Wolfman var helt ok även om den lämnade mig oberörd (hehe, ja, hur bra var den då egentligen?).

Jag skulle kunna skriva om att det är nåt som känns fel med att kasta (in) Tom Cruise i rollen som militäräventyraren Nick Morton som härjar runt i Irak för att gräva fram gamla konstskatter. Han är Tom Cruise från Mission: Impossible-filmerna och funkar inte som 30-årig vårdslös gravplundrarpajas.

Jag skulle kunna skriva om att filmen är överfull med tråkig exposition där en rollfigur får berätta vad som har hänt, hela historien bakom mumien osv. Jag tror det förekom tre olika sekvenser med berättarröster som handlade om det gamla Egypten, Mesopotamien, korsriddare, mystiska dolkar och magiska stenar.

Jag skulle kunna skriva om att jag inte gillade Jake Johnson som Mortons sidekick Cliff, vare sig när han var normal eller när han blivit zombiefierad av mumien med hjälp av en spindel. Cliff kändes som en Darcy från Thor-filmerna eller en Riley från National Treasure-filmerna. En rollfigur som kläcker ur sig en massa repliker, gnäller och tar plats utan att vara speciellt rolig.

Jag skulle kunna skriva om att jag tyckte Russell Crowe funkade bra som Dr Jekyll och att jag inte hade nån aning om att han, rollfiguren Jekyll alltså, skulle vara med. Alltid kul med överraskningar.

Jag skulle kunna skriva om att jag inte fick grepp om den där gruppen som Dr Jekyll var chef, eller åtminstone jobbade, för. Namnet på gruppen, myndigheten eller vad det nu var, upplyste Sofia mig om efter visningen under det trevliga hamburgerutomhushänget på Gnarlys. Jag har redan glömt namnet. De jobbade med att bekämpa ondska i världen? Hade vi kunnat få en separat film om dem istället? Och så fokuserat på mumien i den här. Med det sagt så gillade jag ändå konceptet, lite på samma sätt som S.H.I.E.L.D. i Marvel-filmerna. Jag antar att det kommer en tv-serie om den där Dr Jekyll-ledda sammanslutningen inom kort (jämför med Agents of S.H.I.E.L.D.).

Jag skulle kunna skriva om hur jag gillade Sofia Boutella i rollen som den egyptiska mumiekvinnan som väcks till liv i våra dagar. Hon hade ett skräxigt utseende och jag gillade hennes rörelsemönster. Tydligen är hon dansare i grunden precis som en viss svensk skådis. Fast jag tror det handlar om olika dansstilar. Jag tyckte dock ibland att hennes estetik med armar längs med kroppen och händer med utspärrade fingrar gick till överdrift. Sen hade jag ingen aning om att det var samma skådis, Boutella alltså, som gjorde den trevliga bekantskapen Jaylah från Star Trek Beyond (yay!).

Jag skulle kunna skriva om att Jenny Halsey, spelad av Annabelle Wallis, var en ganska blek kvinnlig huvudkaraktär. Från början var hon den som kunde saker om vad som skedde för att mot slutet helt följa i Tom Cruise ledband. No wonder (woman) she was pale.

Men jag får återkomma när jag har nåt vettigt att skriva om. Ha en trevlig onsdag!

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

filmspanarna_kvadratThe Mummy var denna månads filmspanarfilm. Klicka på länkarna nedan om du vill få reda på vad de andra tyckte. Monsterhit eller ej?

Fiffis filmtajm
Rörliga bilder och tryckta ord
The Nerd Bird (hälsa Juno!)
Har du inte sett den? (Carl)
Filmfrommen

 

Sofia (eller Loreen?) bjuder in till den egyptiska modeveckan

Shinypodden om Marvel Cinematic Universe – avsnitt 7

Henke, Carl och jag pratar vidare om Marvel Cinematic Universe på Shinypodden. Den här gången har vi celebert besök då producent-Johan från Buffypodden är med som gäst. Vi pratar om Captain America: Civil War och Doctor Strange a.k.a. Mister Doctor. Som vanligt önskar jag att jag tycker mer om filmerna, och då menar jag mer åt vilket håll som helst, bättre eller sämre.

Avsnittet hittar du på Shinypodden.se, iTunes eller så dyker det upp i feeden i din podcastspelare om du redan prenumererar på podden. Nästa avsnitt som kommer om en vecka är faktiskt det sista. Då försöker vi komma ihåg vad vi tycker om Guardians 2, sammanfattar poddäventyret samt listar våra favoriter bland alla 15 MCU-filmer.

Jönssonligan – Den perfekta stöten (2015)

Nyligen gick ju Gösta Ekman tyvärr ur tiden. Ekman gjorde ju bl a rollfiguren Charles-Ingvar ”Sickan” Jönsson till en svensk ikon (om än baserad på en dansk förlaga). 2015 bestämde sig några svenska filmmakare att det var dags för en reboot av Jönssonligan i modern tappning. Jag minns att ganska många skakade på huvudet och det vanliga drevet med idioter gick igång på att Rocky hade förvandlats till en tjej (spelad av Susanne Thorson) och att Ragnar Vanheden spelades av Alexander Karim. Väx upp, säger jag till dessa snöflingor (eller har jag missförstått användningen av snowflake?).

De gamla Jönssonligan-filmerna får väl sägas vara rena komedier. Denna nya version skulle jag kalla en actionthrillerkomedi. Den avancerade heisten är givetvis det viktigaste inslaget.

En detalj som det ovan nämnda drevet hade hakat upp sig på var att filmmakarna enligt uppgift skulle göra en mer rå och skitig film, typ på samma sätt som i Nolans Batman-filmer. Detta var nåt som inte alls skulle funka i svensk miljö sas det, och speciellt inte när det gällde Jönssonligan.

Själv tycker jag regissören Alain Darborg tillsammans med manusförfattaren Piotr Marciniak har gjort helt rätt. Att bara försöka upprepa samma sak fast med andra skådisar känns dömt att misslyckas. Bättre då att försöka med nåt annorlunda. Sen om det blev en total fullträff, det är en annan sak.

Inledningsvis hade jag lite svårt att acceptera filmens stil. Det är en amerikansk, lättviktig och underhållande actionkomedi, fast svensk. Jag har helt enkelt svårt att köpa Simon J Berger som småsnackande och skämtande biltjuv, förmodligen för att det pratas svenska och vi är så ovana med detta faktum. Det är ju engelska det pratas i vanliga fall i den här typen av genrefilm.

Efter ett tag hade jag vant mig och gillade stilen. Kanske berodde det på Alexander Karims entré som bluffmakaren Vanheden. Karim är förmodligen Sveriges bästa glidare med stil. Den mannen verkar kunna göra det mesta, inklusive jonglera med spritflaskor som bartender.

Torkel Petersson är med som Dynamit-Harry och gör i princip samma roll som i Josef Fares Kopps. Det funkar igen men känns kanske lite gjort vid det här laget. Fast jag gillar’t ändå.

Karim är ju känd från bl a de trevliga Arne Dahl-tv-filmerna och framförallt från Johan Falk. En annan skådis, och en trevlig överraskning, från just Johan Falk var Seth Rydell himself – ja, eller Jens Hultén då. Här spelar han skurk i form av en korrupt polis. Hultén är alltid underhållande, vare sig han pratar med Sophie Nord eller pucklar på Ethan Hunt.

Jönssonligan – Den perfekta stöten är en svensk Ocean’s Eleven och jag tycker den funkar bra. Givetvis är mycket hämtat från amerikansk film, men varför inte? Jag tycker det är charmigt. Om vi får se sånt här fler gånger så vänjer vi oss snart vid att svenska filmer inte bara behöver vara seriösa kriminalare, dramer eller landsorts- och Stockholmskomedier utan kan vara coola också.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Le grand voyage (2004)

Jag slänger upp en gammal preblogg-kortis om nåt så vanligt som en marockansk film. Om du gillar road movies, som jag, och far-son-skildringar, så är filmen ett hett tips. Den är för övrigt en av mycket få filmer som fått lov att filma i Mecka under vallfärden Hajj. Texten skrevs i oktober 2006.

Le grand voyage är en marockansk road movie om en fransk andragenerations-invandrare som, till att börja med mycket motvilligt, kör sin gamle far från Marseille till Mecka på hans pilgrimsfärd. Mmm, det här är en riktigt skön vägfilm faktiskt. Förhållandet mellan den västifierade sonen och den muslimske fadern är skildrat med både humor och allvar. Motsättningarna mellan de båda kommer fram under resan som går genom Italien, Balkanländerna, Turkiet, Syrien och Jordanien. De stöter på olika personer och hamnar i mer eller mindre lustiga situationer som måste hanteras. Och som vanligt när det gäller road movies är det den inre resan som är viktigast. Slutet blir dock en aning för mycket och tar lite fokus från det som filmen faktiskt berättar.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Shinypodden om Marvel Cinematic Universe – avsnitt 6

Henke, Carl och jag pratar vidare om Marvel Cinematic Universe på Shinypodden. Den här gången möter vi återigen The Avengers när de fajtas mot Ultron, en artificiell intelligens gone rogue som Tony Stark och Dr Banner skapat. Vidare i podden drar jag mitt strå till stacken för att försöka lyfta Ant-Man men stöter på visst motstånd från mina poddkollegor.

Avsnittet hittar du på Shinypodden.se, iTunes eller så dyker det upp i feeden i din podcastspelare om du redan prenumererar på podden. Nästa avsnitt kommer om en vecka och då handlar det om inbördeskrig och en konstig doktor.

Wonder Woman (2017)

Man kan väl inte påstå att filmerna som kommit från DCEU, dvs DC Comics utökade filmuniversum, direkt rosat marknaden. Nope, de har skällts ut rejält, och med all rätt. Själv tyckte jag ändå att Man of Steel var en helt ok film. Batman v Superman: Dawn of Justice och Suicide Squad var däremot genomusla. Ja, så usla att jag inte ens fått ur mig några recensioner av dem än så länge.

Frågan var nu om Wonder Woman, den senaste och alltså den fjärde filmen, skulle göra succé eller om Marvel fortfarande skulle vara herre på serietidningsfilmtäppan. Nu tycker jag i och för sig det är föga givande att hålla på att jämföra DCEU med MCU. Jag tycker vi låter dem göra sin grej och sen bedömer vi filmerna som fristående verk.

En detalj med Wonder Woman som jag inte hade koll på är att seriefiguren bygger på grekisk mytologi, med Zeus, amasoner, krigets gud Ares och så Diana. Här kan man ju då ändå inte låta bli att dra paralleller till Marvels filmer om Tor. Man har tagit ingredienser från en mytologi och sen kokat ihop det till en egen serietidningssoppa. Lite lustigt är att Ares är den grekiska krigsguden medan Diana är den romerska jaktguden. Den grekiska varianten av Diana heter ju Artemis.

I filmen får vi följa Diana (som mer eller mindre är att betrakta som en gud) växa upp bland amasonkvinnor på en paradisö nånstans i Medelhavet. Ön är dold från den övriga världen genom nån sorts energisköld eller dimma. Men omvärlden tränger sig på. Chris Pines pilot Steve Trevor från det första världskriget kraschar med sitt plan och räddas av Diana från att drunkna.

Diana vill nu, mot sin mors vilja, följa med Steve till fronten av första världskriget för att söka upp den onde guden Ares och få slut på alla världens krig genom att döda honom. Om det vore så enkelt…

Men hur står sig då Wonder Woman jämfört med MCU-filmerna? Äh, nu gled jag ju in på det spåret ändå! Well, jag skulle säga att Wonder Woman är mer lik en film som exempelvis Thor än de tidigare DCEU-filmerna. Tonen är inte lika mörk och grubblande som i framförallt Batman v Superman. Storyn håller ihop och är inte ett lapptäcke av scener med cool musik som i Suicide Squad. Nej, Wonder Woman är en bra film som har en hel del maffiga scener, snygg action, en perfekt Gal Gadot (t:et är inte stumt), en passande Chris Pine…

…och en tråkig slutfajt med två kombattanter och en energistråle. Ja, precis som det brukar vara i superhjältefilmer alltså.

Filmens inledning kändes nästan overklig. Vi får en ö med enbart kvinnor och det är så långt ifrån ett harem man kan komma. Det är badass-amasoner med Robin Wright och Connie Nielsen i spetsen och de liksom bara är. Det var märkligt uppfriskande och rörande att se. Det går inte att bortse ifrån.

En lustig detalj är att alla kvinnor på ön pratade engelska med israelisk brytning. Gal Gadot, som alltså spelar Diana, är ju från Israel och pratar engelska med en svag men ändå tydlig brytning och då har man valt att låta alla skådisar försöka få till samma brytning. Jag vet inte om det var en helt bra idé. Jag kunde inte låta bli att tänka på det och det tog mig lite ut ur filmen då och då.

Sen dyker Chris Pine upp och filmen blir bitvis en komedi då Gadot och Pine har en del roliga scener tillsammans, både på paradisön och senare i den verkliga världen i London. Jag tycker Pine funkar bra som Dianas sidekick och ledsagare i den för Diana konstiga nya världen. Pine som Dianas kärleksintresse hade man kunnat skippa.

Filmens action är länge riktigt bra. Diana har några sköna moves i SLOW MOTION och när hon kliver upp ur första världskrigets skyttegrav och verkligen BLIR Wonder Woman och drar på sig tyskarnas kulor – ja, då blev det faktiskt dammigt i rummet.

Om man tänker på Stålmannen och hur han har framställts i DCEU så finns det likheter med Diana men fler skillnader. Båda är gudar i jämförelse med vanliga människor men där Stålmannen är grubblande och butter så tror Diana på kärlek och det goda hos mänskligheten. Istället för att det kändes lökigt och gammalt så kändes detta budskap fräscht och nytt.

Några mindre bra saker i filmen:

  • De två tyska/spanska skurkarna, generalen Ludendorff (Danny Huston) och doktor Gift (Elena Anaya), blev aldrig mer än parenteser när väl den verklige skurken presenterades.
  • Apropå den verklige skurken så var både hans riktiga jag och slutfajten mot densamme besvikelser. Slutfajten var ful rent visuellt, full med cgi och kändes inte som en del av resten av filmen.
  • Steve Trevors band of brothers som fajtas ihop med Steve och Diana blev aldrig mer än parenteser, lite som Steve Rogers gäng The Howling Commandos i Captain America: The First Avenger.

Trots bristerna, speciellt mot slutet, så tycker jag filmen som helhet håller ihop riktigt bra. Men som så ofta när det gäller superhjältefilmer, vare sig det är Marvel eller DC, så är det sällan jag berörs så där riktigt på djupet eller har roligt på en stor skala.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Fler som sett och förundrats över Wonder Woman:

Rörliga bilder och tryckta ord
Flmr
Fiffis filmtajm
Fripps filmrevyer

10 i topp: Filmer 1975

1975: Parliament-Funkadelic spelar live en hel massa gånger under året men tyvärr verkar inget ha spelats in. Parliament släpper de två klassiska albumen Chocolate City och Mothership Connection. Funkadelic släpper Let’s Take It to The Stage.

Muhammad Ali gick fyra matcher under 1975 och han vann samtliga varav den mest kända är den s.k. Thrilla in Manila mot Joe Frazier.

Det som var kul med den förra årslistan, den som fokuserade på 1976, var att jag passade på att se ett antal filmer som jag inte hade sett förut från det året. Tyvärr fanns inte riktigt samma tid den här gången (då >14 MCU-filmer håller på att betas av) så jag hann bara med en. Å andra sidan så kom just den filmen med på listan.

 

10. Picnic at Hanging Rock
Picnic at Hanging Rock

För att stämningen vid Hanging Rock är ytterst obehaglig. Lite som i en David Lynch-film fast poetiskt.

9. Flåklypa Grand Prix
Flåklypa Grand Prix
För att det måste vara Norges bästa stop motion-animerade film och en barndomsfavorit.

8. Dog Day Afternoon
Dog Day Afternoon
För att jag hade glömt att Al Pacinos rollfigur utför bankrånet för att bekosta sin partners könsbyte, och så för John Cazale förstås.

7. Night Moves
Night Moves

För att det är jätteroligt att se lite mer okända filmer med kända skådisar där de gör lite annorlunda roller. I det här fallet är det Gene Hackman som är en skön lirare, vilket var lite oväntat. Det här var den filmen som jag hann med att bocka av innan listan skulle publiceras.

6. Profondo rosso
Profondo rosso
För bildspråket, stämningen och musiken av Goblin.

5. Yrke: Reporter
Yrke: Reporter

För slutscenen som är magisk och lång, och för en nedtonad och mystisk Jack Nicholson.

4. Three Days of the Condor
Three Days of the Condor

För Max von Sydow i glasögon och lönnmördaren i keps med regnskydd. Just det där regnskyddet har av nån anledning etsat sig fast precis som von Sydows glasögon.

3. Gökboet
Gökboet

För att slutet är både vackert och tragiskt.

2. Barry Lyndon
Barry Lyndon
För den episka historien om en simpel man, den klassiska musiken av bl a Händel och givetvis det naturliga ljuset.

1. Hajen
Hajen
För att ibland är en film en klassiker värd namnet, och så för att den mekaniska gummihajen oftast inte funkade under inspelningen.

 

Bubblare? Japp, en några stycken. Men en del hade jag nog behövt se om men dessa filmer dök i alla fall upp som kandidater till listan. Berättelsen om Adèle HKatharina Blums förlorade hederMonty Python and the Holy Grail och Dersu Uzala

Kolla nu in vad de andra filmspanarna hyllar från ’75.

Fripps filmrevyer
Movies – Noir
Filmmedia
Fiffis filmtajm
Flmr
Filmfrommen

Shinypodden om Marvel Cinematic Universe – avsnitt 5

Henke, Carl och jag pratar vidare om Marvel Cinematic Universe på Shinypodden. Den här gången tar vi oss an Captain America: The Winter Soldier och nykomlingarna Guardians of the Galaxy. Skönt att slippa diskussionen om Tony Stark för en gångs skull. Vad gäller filmerna vi såg så blev en av dem allmänt hyllad medan åsikterna gick rejält isär om den andra.

Avsnittet hittar du på Shinypodden.se, iTunes eller så dyker det upp i feeden i din podcastspelare om du redan prenumererar på podden. Nästa avsnitt kommer om en vecka och då handlar det om Avengers: Age of Ultron samt den lilla filmen om myrmannen.

The Outlaw Josey Wales (1976)

Clint Eastwoods western The Outlaw Josey Wales såg jag innan jag skulle sätta samman min lista över 1976 års bästa filmer. Det visade sig vara ett bra val då den hamnade på plats sex på listan.

Filmen utspelar sig under och efter det amerikanska inbördeskriget (1861-1865). Clintan spelar titelrollen som Josey Wales, en jordbrukare i Missouri som söker hämnd efter att hans fru och barn blivit brutalt mördade av ett gerillagäng med nordstatare. Wales går med i en liknande gerilla på sydsidan, s.k. Bushwackers, för att slakta jänkare.

Till slut är det bara han själv kvar. Vid det laget har Wales tröttnat på hämnd och nog insett att det inte ger nåt och att den onda cirkeln aldrig tar slut. Men han har ändå hämnd kvar i sinnet. Så småningom hamnar han i sällskap med en grupp omaka människor. Tillsammans med indianer, nybyggare och andra bildar han en ny typ av familj som samarbetar för att kunna leva i fred.

Problemet är att Wales efter sig fortfarande har den sadistiske kaptenen som mördade hans familj plus en gammal vän från Bushwackers-gerillan som bytt sida.

The Outlaw Josey Wales känns som en ganska udda fågel. Inledningen av filmen gjorde mig lite orolig, eller förbryllad. Efter att Wales familj mördats så följer ett ganska långt montage ackompanjerat med gladlynt marschmusik där vi får se Wales & Co kriga och mörda. Det hela är filmat genom ett gråblått filter. Nja, det kändes inte klockrent direkt.

Efter att ha varit flykt ett tag träffar Wales som sagt ett antal olika personer som han mer eller mindre motvilligt slår sig samman med. En av dessa personer var indianen Lone Watie, en rollfigur som tydligen bygger på den verklige Stand Watie, en indian som slogs på sydsidan i inbördeskriget. Jag gillade samspelet mellan Eastwood och Chief Dan George (som spelade Watie). De retar varandra samtidigt som de respekterar varandra och oftast med glimten i ögat.

Under scenerna mellan Wales och Watie gick mina tankar faktiskt till den något orättvist sågade The Lone Ranger, samtidigt som jag undrade över om bägge dessa filmer känns daterade vad gäller framställningen av den amerikanska urbefolkningen.

Filmens antikrigsbudskap är tydligt, kanske för tydligt, men fint. Wales rider ensam till comanchernas hövding, Ten Bears, för att mäkla fred. Det är en fred mellan män, inte regeringar. När Ten Bears och Wales pratar om detta känns lite väl skrivet på näsan, som om nåt rollfigurerna inte skulle säga eller i alla fall inte på det sättet. Jag får känslan av att det är regissörens/manusförfattarens röst jag hör snarare än rollfigurernas. Men det funkar och budskapet är fint. Fast jag gillade ändå filmens avslutningen mer där den gamle Bushwacker-vännen och Wales till slut möts. Det kändes mer subtilt men ändå lika tydligt.

Om du ser filmen och vill spela ett dryckesspel så är det bara att ta en sup varje gång Clintan spottar tobak. Han gör det ofta kan jag säga, på allt och alla, förutom vid ett tillfälle när han sansar sig.

Efter att igår spelat in ett avsnitt av Shinypodden där vi pratade om bl a Guardians of the Galaxy kan jag inte låta bli att dra paralleller mellan The Outlaw Josey Wales och Guardians. En udda grupp av tilltufsade människor kommer samman mer eller mindre av en slump. Tillsammans bildar de en ny familj där de finner en oväntad gemenskap och en orsak att fajtas mot såna som vill nån i den nya familjen ont.

The Outlaw Josey Wales är en westernversion av Guardians. Eller snarare: Guardians är en rymdversion av The Outlaw Josey Wales men inte lika rolig, med relationer mellan karaktärerna som inte var lika bra etablerade, och helt enkelt sämre som helhet.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

%d bloggare gillar detta: