Atomic Blonde (2017)

Jag tror aldrig att jag varit nåt jättefan av Charlize Theron. Det är inte så att jag ogillar henne, men om jag ska lista favoritskådisar så dyker hon i alla fall inte upp i skallen. Jag har inte heller varit förtrollad av hennes skönhet. Kanske är hon för docklik i ansiktet, jag vet inte. Man tvingades ju i alla fall att fulsminka henne rejält när hon skulle spela Aileen Voorhees.. eh Wuornos i Monster.

Men vänta nu, hon var väl ändå en badass i Mad Max: Fury Road? Ja, det var hon. När jag läser igenom min recension av filmen så ser jag att jag mycket riktigt kallar henne för en badass och hon är det som styr handlingen framåt. Det är likadant när jag kollar upp min gamla (på bloggen opublicerade) text om Monster. Jag skriver att Theron grym som Aileen och att jag håller med Oscarsjuryn som gav henne en guldgubbe för sin insats.

Och ändå så är hon inte nån personlig favorit. Hmmm.

Nu har jag sett Atomic Blonde, Therons bidrag till spionactiongenren där det slåss både mycket och brutalt. Enkelt beskrivet så är det John Wick fast med Charlize istället för Keanu. Och jag gillar’t.

Atomic Blonde känns verkligen som en serieroman i sin estetik, och den bygger ju mycket riktigt på en sån. Eller är det grafisk roman man ska kalla det? I vilket fall, filmen är grymt snygg och med grymt snygg musik (förutom en överanvändning av ”99 Luftballons”).

Filmen hoppar mellan en debriefingscen i London där Charlize är stenhård (påminde mig lite om Basic Instinct) och scener i dåtid där vi får följa Therons spion på uppdrag i Berlin.

Inledningsvis var jag lite orolig att filmen i själva verket bara skulle vara en enda lång musikvideo. Bra låtar, coola scener men helt utan substans. Lite samma brist som Suicide Squad lider av. Men jag tyckte faktiskt att det fanns nåt här som drog in mig och fick mig att känna nåt i magen.

Apropå bra musik så var det kul att återigen höra Public Enemys ”Fight the Power” i en nutida film. Senast var det ju Jaylah och Scotty som diggade den i Star Trek Beyond. Den låten verkar ha fått en revival (”nytt liv” på svenska?). Men bäst använd är den ju ändå i Do the Right Thing, filmen som den ursprungligen skrevs för.

Nu till fajterna. De är svinbra på ren svenska. Min favorit är en lång sekvens mot slutet där Theron ska försöka smuggla ut en person från Östberlin i skydd av en demonstration. Det hela urartar till en galen och brutal fajt i ett trapphus och vidare in i en lägenhet. Det påminde mig lite om vissa av Tony Jaas mest stenåldersbrutala fajter (bl a en i Ong-bak där han slåss mot ett kylskåp).

Det jag kanske gillade mest med fajtingscenerna var att jag egentligen aldrig såg skillnad på Charlize Theron och hennes stuntkvinna. Här har man verkligen ansträngt sig för att det ska bli sömlöst, och det är inte så konstigt då det är stuntmannen David Leitch som regisserat filmen. Leitch gjorde ju för övrigt den första John Wick-filmen tillsammans med Chad Stahelski (en annan stuntsnubbe).

Förutom fajterna, musiken, en stenhård Charlize (ursnygg på ett mänskligt och inte docklikt sätt den här gången) så gillade jag miljöerna i Berlin väldigt mycket. Givetvis får vi en sekvens som utspelar sig i tunneln med de breda pelarna med orangefärgad mosaik som vi sett i bl a Hanna och Captain America: Civil War och en mängd andra filmer.

Mot slutet får vi ett antal svängningar i handlingen där agenter först är agenter, sen dubbelagenter och slutligen kanske trippelagenter. Kanske lite onödigt svängigt men det var inte nåt som störde helhetsupplevelsen. En sån som Eddie Marsan vägde upp på plussidan. Och Bill Skarsgård är tydligen the It Boy just nu.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Andra som tyckt till om Atomic Blonde: Rörliga bilder och tryckta ord, Fripps filmrevyer, Movies – Noir, Fiffis filmtajm och Har du inte sett den?-Carl.

 

Hmmm (igen), jag undrar hur många stunttjejer de egentligen använde? Imponerande, Charlize.

Bowling for Columbine (2002)

I fredags listade jag mina favoritdokumentärer och på plats tio hittade vi Bowling for Columbine i regi av Michael Moore. Filmen är väl aktuellare än nånsin och frågan är om den nånsin inte kommer vara aktuell. Min preblogg-texten skrevs i februari 2003.

”Något är fel i det här landet” säger en av föräldrarna till ett av offren i Columbine-tragedin. Efter att ha sett Michael Moores dokumentär Bowling for Columbine kan man inte annat än att hålla med. Nåt är det som är fel med USA. Vad är felet? Ja, bland annat att i USA skjuts drygt 11000 människor om året med handeldvapen. Varför är det så då? Ja, den frågan försöker Moore besvara i filmen.

Moores jakt efter svaret på sin fråga är både rolig men får en också att skaka på huvudet av förvirring och förvåning. Inställningen hos många amerikaner är att det är en självklarhet att ha vapen hemma för att skydda sig mot en eventuell inkräktare. Man har kontroll med metalldetektorer i skolor. På tv förekommer ständigt nyheter om mord och våldsbrott. Tv-serien Cops, där man får se poliser jaga brottslingar (oftast svarta män), är populär . Jag tror för övrigt att kanal 5 har visat den. Det är nog bland det vidrigaste man kan se på tv.

Kommer då Moore nånsin fram till ett svar på sin fråga? Nja, egentligen inte. En del i det hela är ju förstås åtkomsten av vapen men det är inte hela förklaringen. I Kanada, konstaterar Moore, är man minst lika vapenälskande men där förekommer lika många mord med handeldvapen som i Europa, dvs knappt några alls, och man sover med dörren olåst.

En bidragande orsak är de amerikanska mediernas ständiga skrämselpropaganda. Allt är farligt: getingar, South Central, svarta män, ormar, etc. Givetvis måste man då ha ett vapen för att skydda sig. Amerikaner framställs i filmen som ett folk som väldigt mycket styrs av sin rädsla. En rädsla som till stor del byggs upp av media. Amerikanernas rädsla genom historien gestaltas i ett tecknat avsnitt i filmen gjort av skaparna av South Park (eller hur?). Givetvis förenklat men ändå genialt och roligt.

Moore ställer sin fråga flera gånger under filmen, ofta till sig själv, och han kan inte besvara den. Han vill, men är lika konfunderad som vi är.

I slutet av filmen besöker Moore NRA:s ordförande Charlton Heston för en intervju. Det känns lite som att slå in öppna dörrar. Visst, vapenåtkomsten är nog en bidragande orsak, men Heston är en ”sitting duck” och känns mest som en gaggig föredetting.

Som filmunderhållning får Bowling for Columbine klart godkänt. Det känns dock inte som en nödvändighet att se den på bio, även om det förstås är kul att den här typen av filmer visas på bio.

Ett personligt tillägg visar på skillnaden mellan synen på vapen i Sverige och USA:

En syrra till en kompis var i USA som au-pair hos en familj i USA. Vid ett tillfälle skulle hon ta en promenad i en park i staden där hon bodde. Innan hon skulle gå ut hejdade pappan i familjen henne och frågade om hon inte ville ha en pistol med sig for protection. Hon tog aldrig med sig nån pistol. Det känns nästan som en annan planet. Eller…? Mattias Flinck, Stureplan, Bromma gymnasium etc…

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

10 i topp: Dokumentärfilmer

Filmpodden Snacka om film med Steffo och Fiffi har ett stående inslag varje vecka i form av en topp-3-lista. Det är upp till lyssnarna att komma med förslag på ämnen för listorna. För ett tag sen skickade jag in en radda ämnen och ett av dessa blev faktiskt draget ur deras låda full med listlappar. Ämnet? Jo, de bästa dokumentärfilmerna nånsin skulle listas. Efter att ha lyssnat på avsnittet blev jag inspirerad själv och bestämde mig för att göra en topp-10-lista med mina favoriter inom ”genren”. Ja, det blev faktiskt en topp-20-lista.

För egen del så har kanske aldrig dokumentärer gett mig de där riktiga maffiga filmupplevelserna, och det är väl en del av genren antar jag. Det kan ju aldrig bli en Arrival av en dokumentärfilm. Under vissa perioder får jag dock ett sug att se dokumentärer och kan då bocka av en tre, fyra stycken på rad. Jag gillar nästan alltid de dokumentärer jag ser, men det är sällan jag älskar dem. Att en dokumentär får ett bättre betyg än 3/5 är ovanligt. Eller det var åtminstone det jag trodde fram tills att jag började kolla upp vilka dokumentärfilmer jag verkligen gillat.

Jag hittade hela 20 filmer som fått betyg 4/5 eller bättre. Högst upp i toppen kunde det bara finnas en film och det är dessutom den enda som fått toppbetyget 5/5.

Här är mina favoritdokumentärer. Filmens titel är en länk till min recension när det finns en sådan, vilket det gör det för de flesta av filmerna. Håll till godo!

 

20. Metallica: Some Kind of Monster – Fascinerande om gruppterapi och musik.
19. Sagolandet – En nostalgisk blick på ett svunnet Sverige av Jan Troell med mycket skånska.
18. Plötsligt i Vinslöv – Om grillning, minigolf, konst och fåglar i Vinslöv. Finns på Öppet arkiv.
17. The Cove – En dokumentär som väcker en hel del frågor kring relationen människa-djur.
16. De renade – Oerhört intressanta diskussioner mellan Dogmas grundare om vad film egentligen är.
15. Woodstock – 3,5 timmar med flum, naket, droger och sist men inte minst härlig musik.
14. Lost in La Mancha – Tragikomiskt om Terry Gilliams hopplösa försök att spela in Don Quixote.
13. Liv till varje pris – Ciceron Thommy Berggren drar härliga anekdoter om Bo Widerberg.
12. Junun – Paul Thomas Anderson åker till Indien med Johnny Greenwood och ljuv musik uppstår.
11. Palme – Ett väldigt intressant och välgjort tidsdokument om Sverige och Olof Palme.

 

10. Bowling for Columbine (2002)
Bowling for Columbine
Jag kände att jag var tvungen att ha med en film av och med Michael Moore på topp-10. Moore har väl mer eller mindre på egen hand skapat en ny typ dokumentärstil där regissören själv i mångt och mycket är i centrum. Bowling for Columbine, som tyvärr är lika aktuell nu som 2002 när den kom, var filmen som banade väg för fler filmmakare med liknande koncept, som t ex en sån som Morgan Spurlock.

9. Hearts of Darkness: A Filmmaker’s Apocalypse (1991)
Hearts of Darkness: A Filmmaker's Apocalypse

Film om film tycker jag nästan alltid är intressant. Hearts of Darkness: A Filmmaker’s Apocalypse är fascinerande inblick i den kaotiska filminspelningen av Francis Ford Copppolas Vietnamfilm Apocalypse Now. Coppola och filmteamet råkar ut för många vedermödor: En tyfon avbryter inspelningen, Martin Sheen får en hjärtattack och Marlon Brando, vars rollfigur ska vara lång, smal, i princip undernärd, dyker upp under slutfasen och är allt annat än smal. En favoritdokumentär om en favoritfilm.

8. Ett anständigt liv (1979)
Ett anständigt liv
Andra delen i Stefan Jarls Modstrilogi är blytung. Stockholm känns som en riktigt läskig stad i en filmdystopi. Trots att det bara gått drygt tio år sen vi mötte Kenta och Stoffe i Dom kallar oss mods så ser de ut att ha åldrats 25 år. Ulf Dageby bidrar med suggestiv och passande musik. Slutligen konstaterar jag att det som lyfte upplevelsen ytterligare var att lyssna på det underhållande och insiktsfulla kommentarspåret med Stefan Jarl och luffaren Kenta.

7. Armbryterskan från Ensamheten (2004)
Armbryterskan från Ensamheten
I den lilla byn Ensamheten i Norrlands inland bor 16 personer och typ alla bryter arm. Vi får följa Heidi Andersson och hennes sköna familj med pappan i spetsen. Heidi är världsmästare i armbrytning och nu stundar VM i Kanada mot otäcka ryskor. Det här är en härlig må-bra-film om sympatiska personer. Dessutom blir den ruggigt spännande på slutet då VM ska avgöras.

6. Searching for Sugar Man (2012)
Searching for Sugar Man

Searching for Sugar Man är en riktigt intressant film och speciellt är reaktionerna på den intressant. Jag vet att många stör sig på att filmen utelämnar vissa fakta för bättre dramatisk effekt när den väver sin historia om den mystiske Sixto Rodriguez. Jag själv stör mig inte på det. Kanske eftersom jag inte gör nån större skillnad på en dramafilm baserad en verklig persons liv och en dokumentär om samma person. Det viktiga är inte att rabbla sanningar utan att berätta en historia på ett äkta sätt, och det tycker jag Malik Bendjelloul (vila i frid) lyckas utmärkt med. Filmen handlar om relationen mellan Rodriguez och Sydafrika, inte om hans karriär i Australien. Searching for Sugar Man är i mina ögon ett lyckopiller.

5. Senna (2010)
Senna
Allt i Senna är verkligt arkivmaterial. Det förekommer inga dramatiserade scener, allt är äkta. Vi får höra olika profiler inom Formel 1 eller personer från Sennas familj berätta men vi får aldrig se de standardmässiga talkingen headsen. Just detta faktum var en sak jag verkligen uppskattade med filmen. Det gav en helt annan känsla, och fokus var hela tiden på Senna, inte på den som blev intervjuad och skulle berätta. Typ raka motsatsen mot Stefan Jarls film Liv till varje pris där Thommy Berggren är en underhållande ciceron. Senna är en vinklad film där Ayrton Senna själv framställs som ett charmigt helgon medan motståndaren Prost målas upp som en gris. Men jag har insett att även en dokumentär har en handling. Vad du än har, biopics, ren fiktion eller dokumentärer så är det filmmakarens syn på saken som du får.

4. Searching for the Wrong-Eyed Jesus (2003)
Searching for the Wrong-Eyed Jesus

Det här är en fantastisk dokumentär om amerikanska Södern och den atmosfär som råder där. Musiken (lyssna på tjejens underbara röst; en kort men fantastisk insats) spelar en stor roll och passar stämningen i filmen perfekt. Underbar melankolisk träsk-bluegrass. Dokumentär är egentligen fel beteckning. Filmen är för snygg och iscensatt för det. Att den är iscensatt är inget som stör mig. Miljöerna och fotot är sjukt snygga och tilltalar mig väldigt mycket. Det är bussvrak ute i Louisianas träskmarker, bilskrotar i Texas och små hålor i Mississippi. White trash-faktorn är hög och vi träffar minst en frireligiös pastor som skriker ”JEEEESUS-A!”. Det handlar om religion, musik och meningslöshet…

3. Koyaanisqatsi (1982)
Koyaanisqatsi

En mäktig film. Storslagen, maffig, hypnotisk. Det känns som en blandning av Kampen om elden, 2001 och andra dokumentärer i samma genre som Koyaanisqatsi. Och vilken genre är det? Jo, typ genren om den globala världen, dess ekonomi och vad den gör med människorna. Nu är väl i och för sig inte kritiken mot vårt sätt att leva så där jättetydlig i Koyaanisqatsi. Människan är en märklig varelse helt enkelt, konstaterar filmen. Och den stadsvärld vi skapat är inte nödvändigtvis dålig utan snarare fascinerande. Filmen försöker kanske nånstans definiera på nån märklig nivå vad en människa är. Hmm, det känns nästan lite pretentiöst. 😉 Och så är musiken av Philip Glass fantastisk förstås. Interstellar, någon?

2. Armadillo (2010)
Armadillo

Armadillo, där vi följer en grupp unga danska soldater på uppdrag i Afghanistan, är som The Hurt Locker, Green Zone och Jarhead men med den lilla skillnaden att det är på riktigt. De nämnda krigsfilmerna är ju realistiskt gjorda eller ska åtminstone framstå som realistiska. I Armadillo är det realistiskt på riktigt om man säger så. Det lustiga är att jag ibland ändå glömde bort detta faktum. Anledningen är de danska filmmakarna verkligen har ansträngt sig med att göra en filmisk dokumentärfilm som innehåller ett riktigt snyggt foto och passande suggestiv musik. En krigsdokumentär som verkligen kröp under skinnet på mig och som ställer många frågor men svarar på få. Vissa sekvenser har etsat sig fast, som t ex blicken på soldaten på bilden ovan.

1. H:r Landshövding (2008)
H:r Landshövding
Då har vi anlänt till ettan. Och det kan ju bara bli en film. H:r Landshövding förstås. Den enda dokumentärfilm som jag gett högsta betyg 5/5. Filmen i fråga är en cinéma vérité-dokumentär om Uppsalas landshövding Anders ”Du ska veta hut” Björck. I fantastiskt snygga svartvita scener får vi ”flugan på väggen”-följa Björck i hans ämbete. Vad gör Björck? Ja, han sitter och planerar in kommande möten i sin kalender med två andra äldre gentlemän. Han försöker tillsammans med en medarbetare/assistent få ordning och reda på programmet i en kommande aktivitet i samband med 300-årsfirandet av Carl von Linné. Han vandrar evighetslänge i en källarkorridor med kameran i ryggen à la Elephant. Som sig bör i cinéma vérité förekommer det inte några intervjuer eller kommentarer. Det är bara Anders Björck rakt upp och ner. Jag tror det är tomheten OCH magin i vardagligheten som jag fastnade för. 86 minuter fulländning!

 

Har jag några hedersomnämnanden? Ja, en hel del. Två stycken är musikfilmerna The Last Waltz och Pink Floyd The Wall. Mästerverket O.J.: Made in America bör förstås också nämnas, och nu har jag gjort det, men jag betraktar det som en tv-serie. Späckhuggardokumentären Blackfish är riktigt bra och en systerfilm till The Cove. Powaqqatsi, del två i Godfrey Reggios Qatsi-trilogi är nästan lika bra som ettan Koyaanisqatsi. Man on Wire är en vacker och mot slutet märkvärdigt rörande film, som kanske hade passat bättre som novellfilm, om den franske lindansaren Philippe Petit.

Fler bra: The King of Kong, Murderball, Bill Cunningham New York, Cameraperson, Cartel Land, Darwin’s Nightmare, 13th, The Black Power Mixtape 1967-1975, Jesus Camp, The Fog of War, Videocracy, Vikarien, Weiner, When We Were Kings… Listan kan göras lång.

Givetvis finns många omtalade dokumentärer som jag inte har sett. Några jag tänker på är: The Thin Blue Line, Harlan County U.S.A., Dont Lock Back, The Act of Killing, The Look of SilenceGrey Gardens, Hoop Dreams… Listan kan göras lång. 😉

Vad tycker du om dokumentärer? Vilka är dina favoriter? Har du några tips på riktigt sevärda dokumentärer som jag inte nämnt?

The Young Philadelphians (1959)

Jag gräver fram ett gammalt preblogg-omdöme om en svartvit höjdare från 50-talet. Paul Newman (klipp från filmen) var en stilig rackare får man lov att säga. Texten skrevs i januari 2004. Länge sen.

Paul Newman spelar Anthony Lawrence, en blivande jurist som försöker leva upp till sina ideal i den skrupelfria advokatvärlden i Philadelphia. Dessutom bär hans mor på en hemlighet om Anthonys ursprung. Robert Vaughn (Mannen från U.N.C.L.E.) blev Oscarsnominerad för rollen som Anthonys collegekompis Chet.

Jag tyckte The Young Philadelphians var en sevärd film med en intressant historia och framförallt var det kul att se en ung och dessutom bra spelande Paul Newman. Det är en typisk amerikansk 50-talskänsla över filmen. Bl a röker folk oavbrutet. Anthony upptäcker att det är svårt att leva upp till de ideal han själv trodde han hade om han samtidigt vill avancera i karriärstegen.

Filmen avslutas givetvis med en rättegång där Newman får briljera som advokat. Jag kan inte hjälpa det men jag gillar verkligen rättegång på film. ”Have the jury reached a verdict?”, ”Objection!”, ”Sustained”, hehe, underbart. Och sen den där sekunden precis innan juryn avslöjar domen, ”We, the jury, find the defendent… not guilty”. Eller ”Guilty”. Enkelt men effektivt. Om man inte får en överdos av det förstås, typ genom att kolla in alla avsnitt av Lagens änglar på en vecka.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Delicatessen (1991)

Jean-Pierre Jeunet, vad gör han nu för tiden? Den senaste filmen jag såg av honom var Micmacs från 2009. Efter det gjorde han The Young and Prodigious T.S. Spivet (som jag inte sett) och så tv-serien Cassanova (som nog bara blev en pilot och som jag inte heller sett). I övrigt har det varit ganska tyst. Hmm, jag längtar efter Amélie-Jeunet märker jag. Texten om Delicatessen skrevs i januari 2004.

Jean-Pierre Jeunet och Marc Caro har jobbat tillsammans sen 70-talet. På 90-talet gjorde de två långfilmer tillsammans: De förlorade barnens stad (1995) och innan det Delikatessen som utspelas i och kring ett hyreshus i en fransk stad i en dystopisk och annorlunda framtid. Mat är en bristvara och används som pengar. Fd clownen Louison kommer till staden och får jobb som vaktmästare i hyreshuset och blir kär i den lokale slaktarens dotter. Att den förre vaktmästaren försökte rymma gömd i en soptunna vet han inte om och inte heller varför. Det blir han så småningom varse.

Själv tycker jag att de filmer Jeunet har gjort själv är bättre än samarbetena med Carot. Det som kännetecknar både Delikatessen och De förlorade barnens stad är den speciella scenografin med signum Carot. Det påminner lite om Tim Burton eller Terry Gilliam, som även de ofta skapar egna universum i sina filmer. Just detta, miljöerna alltså, är det som är det bästa med Carot & Jeunets filmer. Däremot tycker jag själva storyn och den övriga känslan är bättre i både Amelie från Montmartre och faktiskt också i Alien 4 (just det håller förmodligen inte så många med om, men det tycker jag). Det är nåt i Delikatessen som fattas, som gör att jag inte blir engagerad av historien. En anledning kan vara Dominique Pinon i rollen som Louison. Jag gillar honom helt enkelt inte. Det gjorde jag inte i Amelie heller. Det klart bästa är en kvinna som bor i fastigheten som ständigt på mer och mer uppfinningsrika sätt försöker ta livet av sig. Absurt roligt. Filmen är sevärd men inte mer.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Hmm, 3/5, det var snällt.

2 x Bröderna Marx

Bröderna Marx? Är det nåt man ska se mer av, eller? För länge sen visade SVT två Marx-filmer och då passade jag på att spela in dem för att ta chansen att bekanta mig med bröderna och deras humor. När jag läser mina gamla omdömen om filmerna så verkar det som att bröderna Marx som helhet inte riktigt är min grej. Däremot så minns jag fortfarande att Groucho bitvis var väldigt rolig (ordvitsar är ju aldrig fel…). För några år sen körde för övrigt Filmspotting ett Marx-maraton och varken Adam eller Josh var speciellt förtjusta i filmerna, till Michael Phillips stora förtret. Den film de gillade bäst var just A Night at the Opera. Mina korta texter skrevs i januari 2004.

 

A Night at the Opera (1935)

Precis som Greenie (en filmforumvän från förr) så spelade jag in filmen med bröderna Marx (Groucho, Chico och Harpo) i diverse galna upptåg i syfte att hjälpa två vänner att få sjunga på operan i New York.

Den här filmen blandar ibland lysande sketcher med ganska tunn handling i övrigt. Filmen känns inte helt tajt så att säga. Roligast är Groucho med sin oändliga ström av one-liners och ordvitsar. För att fatta allt så gäller det att inte läsa den svenska texten utan bara lyssna på vad Groucho säger. Det är verkligen en strid ström av vitsar här. På nåt sätt så är kvantiteten imponerande. Tyvärr så är filmen alldeles för spretig och tradig emellanåt, bl a med diverse musikalnummer som känns malplacerade. Så fort Groucho inte är med så blir det lite tråkigt. Han är filmens behållning helt klart. Roligast var scenen där operadirektören förs bakom ljuset genom att man flyttar fyra sängar från ett rum till ett annat samtidigt som direktören springer från det ena rummet till det andra utan att se vad som händer. Slapstick av högsta klass. Men filmen som helhet får bara medelbetyg. Godkänt med inte mer.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

 

A Day at the Races (1937)

Återigen ser vi bröderna Marx (Groucho, Chico och Harpo) i diverse galna upptåg. Denna gång i syfte att hjälpa två vänner att behålla ett sanatorium bl a genom att vinna hästkapplöpningar.

Egentligen är detta samma film som Galakväll på operan. Det är Groucho som droppar one-liners, Harpo som spelar stum och harpa, och Chico som spelar bl a piano. Groucho är den stora behållningen återigen. Roligast blir det när Groucho, som egentligen är veterinär men utger sig för att vara läkare, luras i telefonen med nån som försöker kolla upp om Groucho är en riktig läkare. Återigen slapstick på hög nivå. Tyvärr tycker jag den här filmen håller ihop sämre än Galakväll på operan. Dock finns ett, nästan bisarrt, musikalnummer, som känns märkligt i vår tid. Det är Harpo som spelar flöjt i ett svart ghetto och alla svarta dansar och sjunger. Det skulle nog inte gå att göra i en film idag på det sättet.

I båda Marx-filmerna jag har sett så spelar en snubbe vid namn Alan Jones den manlige ”hjälten”, som tjejerna ska vila ögonen på är det väl tänkt. Han är otroligt tråkig och hans repliker är töntiga. Nyligen såg jag två Chaplin-filmer från samma era, Moderna tider (1936) och Diktatorn (1940), och dessa filmer är två klasser bättre.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Dog Day Afternoon (1975)

Efter Norrmalmstorg så fortsätter vi på det inslagna spåret med filmer om bankrån och gisslandraman och även denna gång är det verkliga händelser som ligger till grund. Min text om Dog Day Afternoon skrevs i januari 2004.

Al Pacino och John Cazale ska råna en bank men det mesta går fel och de två tar gisslan och stannar i banken och förhandlingar med polisen inleds.

Jag tyckte det här var en bra film. Eftersom den i princip utspelar sig på samma plats hela tiden kan man kalla det ett sorts kammardrama. Det uppstår en speciell känsla p.g.a detta, en sorts intensitet som gör att man känner att man är där, i sommarvärmen den där svettiga eftermiddagen i New York. Jag gillade att man kastades direkt in i handlingen utom nån som helst bakgrundshistoria om de två rånarna, om varför de ska råna banken eller vad som har hänt innan. Detta får man reda på allt eftersom filmen håller på och anledningen till själva rånet är ganska oväntad. Själva handlingen, där gisslan i viss mån tar rånarnas parti, påminner en del om Norrmalmstorgsdramat som det ju nyligen gjordes en svensk tv-film om (dock inte lika bra som Dog Day Afternoon).

I Dog Day Afternoon får Pacino spela ut en hel del medan Cazale spelar (utmärkt) en mer tillbakadragen person. Bäst blev det när anledningen till rånet kommer till platsen och pratar i telefon med Pacino. Mot slutet blir det ganska spännande och en ung Lance Henriksen får till slut agera och säga några repliker och inte bara stå i bakgrunden och se hård ut (vilken han i och för sig gör bra också).

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Norrmalmstorg (2003)

Efter några intensiva veckor under Stockholm Filmfestival drar jag ner på ambitionsnivån och passar på att skicka ut några gamla preblogg-recensioner. Först handlar det om en svensk tv-film om Norrmalmstorgsdramat, dvs rånet och det efterföljande gisslandramat i Stockholm 1973 som gav upphov till uttrycket Stockholmsyndromet. Det som är lite passande i sammanhanget är att det faktiskt under 2018 kommer en stor Hollywood-produktion om händelsen. Den filmen kallas Stockholm och i rollerna ser vi bl a Ethan Hawke, Mark Strong och Noomi Rapace. Min text om Norrmalmstorg skrevs i september 2003.

Norrmalmstorg är en tv-film om dramat på en bank vid Norrmalmstorg i Stockholm där rånaren krävde tre miljoner samt att fängelsekunden Clark Olofsson skulle föras till banken. Rånaren höll fyra personer gisslan i nästan en vecka.

Det här var en intressant filmidé men ganska dåligt utförd tyckte jag. När jag ser liknande filmer där rånare har tagit gisslan osv, funderar jag alltid på hur rånarna egentligen tror de ska komma undan. De är ju i ett hopplöst läge men det verkar aldrig riktigt fatta det. Likadant är det i denna film där rånaren tror han kan åka ifrån banken i en bil med tre miljoner. Nåväl, själva filmen tyckte jag inte var speciellt spännande. Poliserna kändes lite töntiga (det kanske de var också). Rånaren kändes lite töntig också för den delen. Positivt var att filmen utnyttjade autentiska tv-klipp från händelsen. Det skapade en verklighetskänsla i alla fall. Men problemet var att det aldrig blev tillräckligt intensivt eller spännande.

Det här med det s.k. Stockholmssyndromet är ju lite intressant. Det innebär ju att en gisslan plötsligt börjar sympatisera med rånaren och vända sig emot polisen. Jag vet inte, i filmen kändes det mer som om gisslan helt enkelt ville överleva och därför tyckte att polisen exempelvis inte skulle storma eftersom som gisslan då bedömde att de skulle kunna skadas själva.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

När jag tittar in på IMDb-sidan om den nya Hollywood-remaken Stockholm så ser jag att den har fått genrebeteckningen Komedi (förutom de förväntade Crime och Drama). Jag nämner i min text om Norrmalmstorg att den aldrig blev tillräckligt spännande. Kanske var det så att den verkliga historien inte var speciellt spännande utan ger mer om man vinklar det hela på ett humoristiskt sätt? Tv-filmen Norrmalmstorg finns förresten att se på SVT Öppet Arkiv.

The Florida Project (2017)

Den sista söndagen varje festival är det tradition att jag får besök av min bror och vi brukar se oftast tre filmer under dagen. Det här året blev det ”bara” två då jag inte fick ihop ett program med tre filmer som jag var nöjd med. Jag saknade exempelvis några lämpliga asiatiska alternativ. Men jag kanske inte letade tillräckligt bra.

Hur som helst, efter att ha kollat in den både lättsamma och rörande Band Aid hade vi gott om tid att ta oss från Saga till Grand. Och tur var väl det. När vi kom fram till Grand (efter en kort fika, inköp av skosnören och en långsam promenad) så var det nämligen kö ända ut till gatan. Rackarns. Fast det löste sig rätt bra ändå. Vi fick inte plats på den bästa raden, den med en kilometers benutrymme, men vi norpade helt ok mittenplatser en bit bak.

Jag förstår att det var kö ut till gatan. Dels har Grand en foajé som mer påminner om min hall än om en biograffoajé och dels var filmen vi skulle se en av de mest hajpade inför festivalen.

För mig var definitivt The Florida Project den mest emotsedda filmen. Regissören Sean Bakers förra film Tangerine, om två prostituerade transvestiter i Los Angeles på julafton, var en unik och fin film. Den hamnade t.o.m. på min topplista över 2015 års bästa filmer.

I skuggan av Disney World utanför Orlando i Florida får vi följa med sexåriga Moonee (flickmonstret Brooklynn Prince) och hennes kompisar på deras dagliga äventyr när de äter glass, utforskar övergivna villor, stänger av strömmen på sitt motell, spottar på bilar, eller bara hänger med varandra – och äter glass.

Det här låter ju som en ganska skön film. Och det är en skön film på många sätt. Samtidigt är det så att barnen i princip är hemlösa. De bor tillsammans med oftast bara en förälder på slitna och nedgångna motell; motell som tidigare varit till för Disney World-turister men som nu förfallit och omvandlats till temporära boenden för fattiga och hemlösa familjer.

Det motell som huvuddelen av filmen utspelar sig på heter The Magic Castle och där chefar Bobby, spelad av Willem Dafoe. En bit in i filmen tänker jag inte riktigt på att det är Willem Dafoe. Han är omgiven av, som jag förstått det, mestadels amatörer och förstagångsskådisar (förutom Caleb Landry Jones och Macon Blair i små roller) . Det är skickligt av Baker och Dafoe att få detta faktum att inte lysa igenom. Bobby är en sympatisk men i filmen maktlös person som gör så gott han kan. Han agerar motvilligt pappa åt både Moonee och Moonees ansvarslösa mamma, men när socialen dyker upp så måste han förbli passiv (och det är väl just därför han motvilligt tar på sig en papparoll).

Det som jag tyckte var speciellt med filmen är att den är skildrad nästan helt ur barnens perspektiv, och särskilt då Moonees. Barnen mår till synes bra och har kul. De får löpa fritt. Det dåliga och jobbiga som pågår får vi som filmtittare oftast inte se och barnen vet heller inget om det, eller kanske snarare så förstår de inte. Det förekommer en återkommande scen där Moonee sitter i badkaret som jag först inte förstod varför den återkom hela tiden, fram tills att jag förstod varför.

Fotot i filmen är härligt. Det är färger och färger och färger. Det är varmt i Florida. Blå himmel, vita moln, purpurfärgade motell och grönt gräs. Filmen poppar fram ur duken.

Trots mina positiva intryck av filmen så kände jag mig under visningen hela tiden en aning besviken. Jag blev inte riktigt lika indragen och gripen av filmen som jag blev av Tangerine. Varför? Ja, kanske för att jag hade en något irriterande tandvärk under visningen. Jag vet inte vad det var för nåt men den har i alla fall försvunnit nu. Sen hade jag kanske lite svårt att följa med i dialogen då filmen visades otextad. Slutligen är det en film som är berättad utan en ordentlig story. Det är mest en serie scener staplade på varandra och detta kan ibland skapa en viss distans.

Men de härliga barnen, Willem Dafoe, fotot och de MAGISKA gåshudsgivande slutscenerna (som jag misstänker har gerillafilmats) gör att jag ändå måste dela ut en fyra. Vid en omtitt så kan det hända att fyran känns mer stabil men jag har svårt att tro att betyget kommer att höjas.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

The Florida Project blev alltså den sista filmen jag såg under årets Stockholm Filmfestival och det var en värdig avslutning. På måndag är det återigen Viggo som pryder bloggens header.

Visste ni förresten att The Florida Project var det interna projektnamn som Disney använde när man jobbade fram Disney World som öppnade 1971?

Vanlig svensk biopremiär för The Florida Project blir det 9 februari 2018.

 

Band Aid (2017)

Filmfestivalens sista dag inleddes på den stora salongen med det lilla benutrymmet (Saga alltså) med en quirky och mysig indie-komedi, vilket kändes perfekt för en lunchvisning på en söndag. Band Aid, som filmen heter, handlar om ett par som kommer på den briljanta idén att lappa ihop sitt förhållande genom att starta ett band och skriva låtar om sina gräl. Anna (Zoe Lister-Jones) spelar bas, Ben spelar gitarr (Adam Pally), båda två sjunger och som trummis anlitar de sin något märklige granne Dave (Fred Armisen).

Det finns egentligen inget att inte gilla med den här filmen. Multitalangen Zoe Lister-Jones, som även skrivit och regisserat, och Adam Pally har en bra kemi, även när de grälar, och känns som ett riktigt par. De känns helt enkelt bekväma med varandra.

De går till en parterapeut som på ett roligt sätt förklarar hur saker och ting fungerar i ett förhållande men sen ledsnar på dem och flyttar till Kanada. De går på barnkalas och stortrivs inte direkt då de själva inte har barn, vilket Bens mor (spelad av Susie Essman från Curb Your Enthusiasm, yay!) inte är sen att påminna Ben om. De får besök av sin granne Dave när de håller att repa i garaget. Dave har nåt märkligt, minst sagt, över sig men han kan ju spela trummor. Det är småroliga scener mest hela tiden.

Band Aid (en perfekt filmtitel får man lov att säga) är en komedi men den ryggar inte för mer mörka aspekter av livet och därför blev den bättre som helhet. Musiken som Anna och Michael spelar är kanske inte världens bästa men scenerna när de jammar fram eller spelar låtar är mysiga och har nåt rörande över sig. Jag tror det är den mänskliga sång som gör det. Det blir utlämnande.

Vad vill filmen säga? Ja, jag tror att den vill säga att det är bra att skriva låtar om sina gräl som en form av terapi. Men för att en relation ska fungera behöver man även skriva egna låtar, eller rita egna teckningar, eller vad man nu gör för sin egen skull och som man tycker är roligt och kreativt.

Som jag skrev i början så finns det inget att inte gilla med filmen. Problemet, om man nu kan kalla det för ett problem, är att det kanske inte heller finns nåt att verkligen tokälska. Nåt som sticker ut, slår en i magen, ger en käftsmäll, knockar en totalt. Ja, välj vilken metafor ni vill. Men en mysig och smårolig film är det. En perfekt film att se en söndagseftermiddag med andra ord.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Jag såg alltså Band Aid på Stockholm Filmfestival och vill du se den själv, vilket jag rekommenderar, så finns den att se på alla möjliga ställen. Kolla in på Vodeville och välj den tjänst som passar dig!

På söndag kommer min recension av The Florida Project, den mest framemotsedda filmen och även den sista jag såg under festivalen.

%d bloggare gillar detta: