Film noir-fredag: The Big Sleep


Titel: The Big Sleep (Utpressning)
Regi: Howard Hawks
År: 1941
IMDb
| Filmtipset

När jag startade mitt film noir-tema i somras så fick jag för mig att det skulle pågå under sommaren och kanske en bit in på hösten. Först nu har vi kommit till den sista filmen. Dels räknade jag nog liiite fel när det gällde hur många veckor som en sommar faktiskt består av och dels har det under resans gång tillkommit ett gäng filmer. Men nu är det slut. Detta betyder inte att det här är den sista noiren jag ser och skriver om men idag är den sista Film noir-fredagen på Jojjenito.

The Big Sleep såg jag första gången för nästan 10 år sen och då skrev jag så här:

Jag har sett Utpressning (The Big Sleep) från 1946 med sjukt coola Humphrey Bogart och ännu coolare Lauren Bacall. Bogart spelar privatdetektiven Philip Marlow som tar sig an ett fall där det visar sig vara betydligt mer skumt i görningen än vad det verkar från början. Utpressning, mord, cigaretter, svartvitt, gamla bilar (well, de var inte gamla på den tiden…), trenchcoat, mm. ”They don’t make them like this any more” skulle man kunna säga. Chinatown som jag såg nyligen har lånat en del från den här filmen. 4/5 blir betyget.

Jaha, Chinatown har tydligen lånat från den här filmen. Mjaha, det var news för mig. 😉 Hur som helst, jag såg om The Big Sleep för några dagar sen och… jag vet inte. Visst, Bogart och Bacall är coola, det är det ingen tvekan om. Men utan dem skulle det inte vara mycket till film. Den här typen av noir, dvs en deckar-noir, kan aldrig bli riktigt lika bra som den bästa typen av noir. Vilken är den bästa typen av noir? Jo, det är vad jag skulle kalla den mänskliga noiren, där en person är i fokus, en person med problem som han inte kan klara sig ur.

The Big Sleep känns mer som en småputtrig matinénoir. Den blir aldrig tråkig men aldrig riktigt intensiv heller. Det är en sorts whodunit där vi har Bogart som privatdeckare som försöker reda ut vad som har hänt. Det som lyfter filmen är enskilda scener med helt underbara repliker och händelser. Ta bara den udda och roliga inledningen där Bogart kommer hem till familjen Sternwood och de bra scenerna avlöser varandra. Han träffar först på yngsta dottern som säger ”You’re not very tall are you?” och sen liksom lägger sig i hans armar. Efter detta kommer en ganska lång scen där han pratar med gamle generalen Sternwood om det uppdrag han ska åta sig. Och som avslutning träffar han på den äldsta dottern som (givetvis) spelas av Lauren Bacall.

Efter den underbara inledningen fortsätter filmen men snårar in sig lite väl mycket. Det är många personer och händelser involverade och det blir för invecklat kan jag tycka. Istället för att vi får den där spänningen som är relaterad till en person som det kan gå bra eller dåligt för så blir det mer ett hjärnmysterium för både Bogart och oss tittare. Det är inte dåligt men det kan aldrig bli riktigt bra.

Givetvis är det ändå en bra rulle att spendera nästan två timmar med. Enbart följande lilla scen och replik gör filmen sevärd för mig:

Bogart och Bacall pratar. Bacall är nervös och vet inte hur mycket hon vill avslöja för Bogart. Hon vill få hjälp men samtidigt vill hon inte säga för mycket. Hon är nervös helt enkelt. Hon sitter och kliar sig på knät. Bogart säger ”Go ahead and scratch”. Sen börjar Bacall räkna fingrarna på sina handskar, ett nervöst tic, varpå Bogart säger ”There’s usually five fingers on any glove” och fortsätter samtalet.

Men som helhet så är filmen inte mer en än en mysig matinénoir även om det är en bra sådan. Jag är tvungen att sänka betyg ett snäpp jämfört med förra titten.

3+/5

PS.  Filmtiteln The Big Sleep är tagen från kriminalromanen av Raymond Chandler med samma namn och syftar på döden, den stora sömnen. Ett annat faktum om filmen är att den tydligen betraktades som en upprörande och farlig film i Sverige. Se bara på den här postern där man ser ett gammalt tidningsklipp om att den totalförbjudna filmen nu är släppt av censuren. Klicka på bilden för en större version.

Film noir-fredag: The Maltese Falcon


Titel: The Maltese Falcon (Riddarfalken från Malta)
Regi: John Huston
År: 1941
IMDb
| Filmtipset

Detta är början på slutet på mitt noir-tema. Jag avslutar med två Bogart-filmer. Nästa fredag kommer en recension av The Big Sleep, en film som jag faktiskt har tänkt se om (halleluja!) då jag inte minns nånting från den förutom att jag gillade den. Riddarfalken från Malta väljer jag att inte se om då jag tydligen inte gillade den så rackarns mycket.

Humphrey Bogart spelar här Dashiell Hammets privatdeckare Sam Spade som en dag får besök av en mystisk kvinna (ho, vilken överraskning). Kvinnan säger sig leta efter sin syster som har rymt med en skum man. Spades kollega blir mördad när han skuggar mannen och Spade blir indragen i en mystisk historia där en mytomspunnen statyett spelar en viktig roll.

Mjaha, det här var tyvärr klart sämre än jag hade väntat. Tidigare har jag sett bl a Casablanca, To Have and Have Not och The Big Sleep med Bogart och jag tycker dessa filmer är klart bättre. Bogart själv är ok i Riddarfalken från Malta: han är cool helt enkelt. I de andra filmerna som jag nämnde tycker jag dock han har haft en bättre motspelerska. Både Ingrid Bergman (i Casablanca) och Lauren Bacall matchar Bogart. Speciellt Bacall som är ruggigt sval i sin kaxighet. Själva historien i Riddarfalken från Malta tycker jag är ganska tråkig också. Det är för mycket som är oklart. Det förklaras förstås mot slutet men då hade jag tröttnat. I vissa filmer funkar det här upplägget men just här blir det för ointressant tyckte jag. Vägen mot förklaringen måste vara bättre än vad den är här.

Bäst var Sydney Greenstreet som spelade en man besatt av att finna den där statyetten. Han påminde mig om Marlon Brando, och då menar jag den under senare år fetlagde Brando. Sen finns det vissa obetalbara scener med Bogart och Peter Lorre inblandade, bl a när Bogart skrattande betraktar Lorre som, efter att först ha blivit nedslagen, återigen hotar Bogart med en pistol. Kul, men inte tillräckligt kul för att lyfta filmen som helhet. Jag tyckte den kvinnliga huvudrollen var lite blek och Mary Astor, som gjorde rollen, blir inte den fullfjädrade femme fatal som en sån här film kräver. Då tycker jag Lauren Bacall är hästlängder bättre. Nja, jag kan tyvärr inte ge godkänt. Kanske kan det tyckas fräckt mot en sån här klassiker men jag blev helt enkelt inte underhållen nog för att ge filmen ett godkänt betyg.

2+/5

Film noir-fredag: The Night of the Hunter


Titel: The Night of the Hunter
Regi: Charles Laughton
År: 1955
IMDb
| Filmtipset | Movies – Noir

Under det senaste halvåret har uppmärksamma fredagsbesökare på bloggen upptäckt att jag kör ett film noir-tema. Förra fredagen lovade jag att temat snart (äntligen kanske några tycker, inklusive mig, haha!) skulle vara slut och jag bara hade två Bogart-rullar kvar att skriva om. Men det var innan jag kom på att jag hade glömt skriva om The Night of the Hunter.

Den här Charles Laughton-regisserade film noir-dramathrillern såg jag senast för nästan tio år sen och jag minns att jag gillade den men jag minns däremot inte speciellt mycket från själva filmen förutom ett väldigt snyggt, nästan surrealistiskt, svartvitt foto. Så här skrev jag då:

Kul med Peter Graves från Mission: Impossible. Jag kände igen honom direkt, främst på rösten kanske. Jag blev ändå lite besviken på filmen till en början. Den var annorlunda jämfört med jag förväntade mig. Det var mer drama än den thriller som jag hade väntat mig. Men efter ett tag hade jag liksom accepterat det och njöt från och med då bl a av det underbara fotot. En surrealistiskt känsla uppstod nästan under barnens färd på floden. Även scenen när mamman sitter död i bilen på flodbotten var mycket bra. Robert Mitchum gjorde en bra roll som den läskige falske predikanten. Såna roller verkar tydligen passa honom. Han spelar ju Max Cady i originalet av Cape Fear (1962). Jag kom att tänka på Night of the Living Dead (1968), och andra skräckfilmer, när barnen gömmer sig i källaren och Mitchum ropar efter dem. Källare är alltid lite obehagliga, är de inte? Jag gillade barnskådisen som spelade sonen. Han kändes naturlig och inte så där jobbigt lillgammal som jag hatar. Betyget blir en svag fyra.

Mina uppdaterade tankar kommer vi till nu. Ja, jag håller med mig själv till stor del. Men eftersom jag lite visste vad som väntade så drogs jag in i filmen ganska så direkt istället för att vänta på att thrillern skulle börja. Robert Mitchum är verkligen bra och galen som mannen med knogarna tatuerade med LOVE och HATE. Just Mitchum ger filmen en något obehaglig stämning. Tror han att han att utför Guds tjänster eller är han helt enkelt bara galen. Well, det kanske inte är nån skillnad. Fotot, som jag skrev om i min gamla text, slår mig igen. Det är verkligen superduper. Något jag tänker på den här titten är att det finns en episk känsla i filmen. Det religiösa temat är framträdande utan att bli påträngande. På ett sätt känns det hela som en biblisk saga. Efter ungefär halva filmen byter filmen karaktär och den där direkta nerven försvinner till viss del. Jag uppskattar fortfarande vad jag ser men just att tempot sjunker en aning när handlingen tar en annan vändning är nog det som gör att det fortfarande bara blir en svag fyra till den här rullen.

4-/5

Film noir-fredag: Touch of Evil


Titel: Touch of Evil (En djävulsk fälla)
Regi: Orson Welles
År: 1958
IMDb
| Filmtipset | Movies – Noir

Denna den sista film noiren, som vissa hävdar, regisserades av en fetlagd Orson Welles och hade Charlton Heston i en av huvudrollerna som Miguel, en mexikansk narkotikapolis gift med en amerikanska (Janet Leigh, iih iih iih iih iih… Psycho). Miguel och hans fru smekmånar i en gränsstad (mellan Mexiko och USA) då en bilbomb exploderar och kommissarie Quinlan (Orson Welles) anländer (och dominerar både som karaktär i filmen och som skådis).

Den inledande långa sekvensen är ett mästerverk konstaterar jag direkt. Ruggigt snyggt filmat (med schyssta skuggor som sig bör), som fick mig att fundera på hur det egentligen var gjort. Samtidigt som det är snyggt är också hela scenen spännande pga av en inbyggd osäkerhet om vad och hur saker och ting ska hända. Synd då att Welles inte fortsätter lika bra i resten av filmen. Alltså, Heston funkar kanonbra i en film som Ben-Hur men här känns han lite stel och väl amerikansk. Det känns verkligen som han är en amerikan med mörkfärgat hår.

Nja, filmen tappar alltså rejält efter ett hand och när Janet Leigh kommer till ett motell och träffar en nattportier med Tourettes syndrom (typ) blev det mest fånigt. Varför skulle han vara med och förstöra den stämning som eventuellt fanns? Sen försvann även spänningen på nåt sätt, även om Welles är bra i sin roll som den vrånge kommissarien med kontaminerat mjöl i påsen. Och ja, slutuppgörelsen var ganska fyndigt gjort ändå. Men, tyvärr, efter en mycket lovande inledning rann denna film ut i sanden och stannar vid en svag trea.

3-/5

PS. Trots att Touch of Evil ibland betraktas som den sista film noiren så är det inte den sista filmen i mitt noir-tema. Nej, det återstår två filmer, och det blir två 40-talsfilmer med Humphrey Bogart. Men sen är det slut. 😉

Film noir-fredag: The Harder They Fall


Titel: The Harder They Fall (Storstadsdjungel)
Regi: Mark Robson
År: 1956
IMDb
| Filmtipset | Movies – Noir

När Sofia på Rörliga bilder och tryckta ord skrev om The Harder They Fall fick jag upp ögonen för den och därmed fick den ingå i mitt noir-tema.

En boxningsfilm är nästan per definition rutten. Eller snarare, den handlar om ruttna affärer eftersom boxningsbranschen är rutten. Åtminstone framställs det så i filmerna. Det blir ju liksom en bättre film då. I den här boxningsnoiren är fokus inte på en avdankad boxare, en boxare som tror han ska få chansen. Nej, i fokus är istället de som jobbar runt boxaren, managers, agenter, skribenter och medieansvariga. Rod Steiger gör rollen som ärkesvinet och boxningspromotorn Nick Benko som vill tjäna pengar på en jätte från Sydamerika, kallad El Toro Moreno, som nästa boxningsmästare. Enda problemet är att Moreno inte kan boxas. Benko övertalar arbetslöse sportjournalisten Eddie Willis (Humphrey Bogart) att vara ansvarig för marknadsföringen.

Regissören Mark Robson var nog fascinerad av boxning. 1949 gjorde Robson Champion där vi ser Kirk Douglas som hänsynslös boxare på väg mot toppen. Hur framställs boxningen som bransch och sport i dessa bägge filmer? Ja, haha, det är inte en bild av en ädel och ärlig sport man får. Default är att alla matcher är uppgjorda. En av boxarna ska lägga sig i tredje. Och om han inte lägger sig i tredje så riskerar han att bli lynchad efter matchen.

I den här världen försöker Bogarts Eddie att vara ärlig eller åtminstone inte vara alltför oärlig. Samtidigt vill han ju och behöver tjäna pengar. Och detta vet Benko, och Eddie vet att Benko vet. Rod Steiger är underbar som Benko som skyller på den bransch han jobbar i. Det hela är business, big business, så är det bara. Och Eddie han dras med även om han då och då gör tappra att göra rätt, framförallt mot det stora barnet El Toro. El Toro är som sagt en fullständigt värdelös boxare. Ändå reser han runt i USA och har snart ”vunnit” 30 matcher i rad på knock-out. Själv tror El Toro att han är bäst i världen, vilket i ärlighetens namn känns lite väl orealistiskt.

Detta var Humphrey sista film. Han var sjuk under inspelningen men man kan väl säga att he went out fighting. Det må vara så att han inte är i toppshape här men han gör ändå en toppinsats. Eddie är, oftast mot sin vilja, briljant på att övertala folk, han vet hur man ska skriva upp en match. Bogart får fram Eddies luttrade men splittrade natur på ett bra sätt.

Kvinnorna i filmen spelar biroller vilket inte var oväntat. Eddies fru (Jan Sterling) gillar inte den korrupta boxningen och vill att Eddie ska syssla med annat. De andra kvinnorna är rena kuttersmycken medan man skulle kunna säga att Eddies fru är filmens samvete. I slutet av filmen ställs Eddies samvete mot hans pengabegär. Hur han väljer? Ja, haha, det säger jag så klart inte!

3+/5

Film noir-fredag: Du rififi chez les hommes


Titel: Du rififi chez les hommes (Rififi)
Regi: Jules Dassin
År: 1955
IMDb
| Filmtipset | Movies – Noir

Det här tycker jag är ett typexempel på en sån där film som hyllas för att den är stilbildande och en föregångare inom en viss genre. Sen när man ser filmen i fråga så brukar man inte alltför sällan bli ganska besviken. I just det här fallet är det heist-filmen det handlar om.

I Rififi möter vi gammeltjuven Tony (Jean Servais) som just kommit ut från ett fängelsestraff. Två kompisar från förr försöker få med honom på en ny kupp men Tony som känner sig gammal tvekar. Men när han upptäcker att hans f.d. flickvän Mado (Marie Sabouret) är otrogen med ett slemmo så ångrar han sig och tar kommandot över stöten. Till sin hjälp har de även en italiensk kassaskåpsexpert (spelad av regissör Jules Dassin själv).

Mjaha, inte helt oväntat så var det inte fantastiskt bra, även om det är långt ifrån dåligt. Skådisen Jean Servais gjorde en speciellt insats. Hans rollfigur känns både bräcklig och brutal, en lite märklig kombination. Inledningen av filmen var ganska ospektakulär och tråkig. När så den långa dialoglösa scenen under själva stötet kom så blev filmen bra, intensiv och svettig, och det höll i princip i sig resten av filmen.

Kvinnorna i filmen är inte några femme fatales utan bara bifigurer i handlingen vilket sänker betyget. Jag gillade slutet med bilfärden. Musiken och klippningen gav här en desperat domedagskänsla och dessa scener kändes som poesi. Slutomdömet blir att filmen känns lite daterad. Jag tycker den här typen av film nog har gjorts bättre senare. Nu kan jag dock på rak arm inte komma med några bra exempel, haha.

3+/5

Film noir-fredag: Kiss Me Deadly

Titel: Kiss Me Deadly (Natt utan nåd)
Regi: Robert Aldrich
År: 1955
IMDb
| Filmtipset | Movies – Noir

Hårda deckaren Mike Hammer (Ralp Meeker) håller en kväll på att köra på en förvirrad kvinna som står mitt ute på landsvägen. Han plockar upp henne och får höra att hon har rymt från en psykiatrisk anstalt. Till slut får skurkarna fatt i dem och Hammer blir slagen medvetslös och kvinnan dödad. De båda placeras i Hammers bil som rullas utför ett stup. Mot alla odds överlever Hammer och nu är han fast besluten att hitta mördarna och vad som ligger bakom. Eftersom det är Mike Hammer som är huvudperson så bygger filmen följaktligen på en roman av deckarförfattaren Mickey Spillane. Enligt den sköna filmaffischen ska vi bjudas på blood red kisses och white hot thrills. 😉

En skön film noir med en bra inledning som gav lite David Lynch-vibbar. Det är mystiskt och varken vi, eller Mike Hammer, förstår vad som pågår. Förtexterna är väldigt fina, bak och fram och med musik med Nat King Cole (som ju även förgyller In the Mood for Love med sin sammetslena stämma). Efter inledningen tyckte jag det blev lite ointressant ett tag. Kanske beror det på att filmen åldrats lite grann. Sen dyker en mystisk låda upp som innehåller nåt potentiellt farligt vilket också Hammer får uppleva. Här blir det lite science fiction-känsla plötsligt. Det var ganska oväntat och det lyfte filmen. Ralph Meeker funkar i rollen men Bogart är ju oslagbar i den här typen av roller. Jag gillade Hammers metod att övertala folk att prata: det räckte med en eller två örfilar så veknade alla, män som kvinnor. I dagens filmer brukar det krävas mer än så. Godkänt blir det hur som helst för denna film av regissören Robert Aldrich (The Dirty Dozen, What Ever Happened to Baby Jane?).

3+/5

Film noir-fredag: The Man Between


Titel: The Man Between (Träffpunkt Berlin)
Regi: Carol Reed
År: 1953
IMDb
| Filmtipset

Den femte och sista filmen ur min James Mason-box blev Berlin-thrillern The Man Between. Tyvärr blev det även en besvikelse. Det är förmodligen inte heller en film noir men jag tyckte det kunde passa att ha med den här ändå. Mason spelar Ivo Kern, en sorts spion i Berlin efter andra världskriget. Kern jobbar för den östra kommunistiska sidan men exakt var hans sympatier ligger är lite oklart. Till Berlin kommer Susanne (Claire Bloom), en ung och naiv brittiska, för att besöka sin bror och hans fru Bettina (Hildegard Knef). Snart träffar de på Kern (som tidigare haft ihop det med Bettina) och Susanne blir indragen i en ”farlig” spionhistoria. Regissör är Carol Reed och ibland kallas filmen för en uppföljare till Reeds mer kända efterkrigsthriller The Third Man.

Hmm, efter att ha sett t ex The Third Man, Odd Man Out — och nu The Man Between — kan jag bara konstatera att brittiska filmer från den här tiden antingen är överskattade eller så är de helt enkelt inte min kopp te. The Man Between är nämligen fånig, långdragen och helt ospännande. Den innehåller onödiga scener som inte leder nånstans. När det ska vara spännande får vi istället seg och corny dialog. Claire Bloom känns felcastad, men jag antar att hon ska vara så där oskuldsfull och tänka gott om alla. Mason dominerar varje scen han är med i så det är inte Masons fel att filmen är dålig. Jag tror helt enkelt Carol Reed inte var tillräckligt skicklig. Nu ska sägas att just The Third Man som helhet en bra film även om den innehöll vissa såsiga partier. The Man Between däremot är genomsåsig.

2/5

Film noir-fredag: The Hitch-Hiker


Titel: The Hitch-Hiker (Bilrånaren)
Regi: Ida Lupino
År: 1953
IMDb
| Filmtipset | Movies – Noir

Ida Lupino hade inte bara ett underbart namn och var en framstående skådis på 40- och 50-talen utan var även en av väldigt få kvinnliga regissörer vid den här tiden i Hollywood. The Hitch-Hiker är en väldigt enkel thriller om två män på fiskarsemester som plockar upp en liftare (William Talman). Det visar sig vara ett misstag eftersom liftaren är en fullblodspsykopat och kallblodig mördare på flykt undan polisen. Filmen anses vara en film noir men jag vet inte riktigt om jag håller med. Jag ser det mer som en vanlig thriller. Två oskyldiga män i händerna på en galning och ingen femme fatale känns inte som en noir-handling.

Som sagt, det är en väldigt enkel film. Kanske är den lite väl enkel även om man brukar säga att less is more. Men The Hitch-Hiker blir lite tråkig då det är en film från punkt A till punkt B utan att den tar några överraskande omvägar. Talman är bra som skurk. Han är ren elaking utan några som helst försonande drag. Han är inte en smart skurk utan bara elak, dum och hänsynslös (vilket i och för sig var lite annorlunda). Bitvis är det en bra och utsatt stämning för de två fiskarsnubbarna i bilen i händerna på Talman. Det förekommer även snygga miljöer i den mexikanska öknen. The Hitch-Hiker är halvspännande, mysig och kort, men inget att hetsa upp sig över. Betyget blir en svag trea.

3-/5

Film noir-fredag: 5 Fingers


Titel: 5 Fingers (Affären Cicero)
Regi: Joseph L. Mankiewicz
År: 1952
IMDb
| Filmtipset | Movies – Noir

I samband med att jag inledde mitt noir-tema så köpte jag en box med fem James Mason-filmer. Nu var det dags för den fjärde av dessa, nämligen spionthrillern 5 Fingers som även går under det — faktiskt bättre — svenska namnet Affären Cicero. Filmen är baserad på en sann historia om en betjänt på den brittiska ambassaden i Ankara som blir välavlönad tysk spion genom att sälja hemliga dokument till nazisterna i slutet av andra världskriget. Mason spelar givetvis spionen som får kodnamnet Cicero. Till sin hjälp (eller stjälp) har Cicero en polsk ex-grevinna (Danielle Darrieux) i behov av pengar.

Åhå, det här var en liten överraskning. Filmen började kanske lite segt. Åtminstone tog det ett tag innan filmen och karaktärerna satte sig för mig. Men även om inledningen kändes aningen intetsägande så var filmen ändå hela tiden småmysig. Bitvis var den även riktigt rolig, speciellt scenerna mellan Mason och en fantastiskt nervös tysk ambassadtjänsteman. 5 Fingers kändes som en väldigt brittisk film, trots att den är amerikansk. Det kan ju bero på att många av karaktärerna är så där härligt brittiska. Mason är t ex härligt arrogant och brittiskt självsäker.

Många av karaktärerna är riktigt sköna. Förutom Mason/Cicero och den tyske (och nervöse!) ambassadtjänstemannen (Oskar Karlweis) så gör John Wengraf en klockren insats som den pondusfyllde tyske ambassadören med det självklara (och autentiska) namnet Franz von Papen. Förutom att filmen är rolig och har en James Mason i högform så får vi faktiskt även lite hitchcock-spänning då Mason blir allt mer våghalsig för att komma över de hemliga handlingarna. Mot slutet tar filmen en del sköna vändningar och den absoluta slutscenen är en klassiker, perfekt ackompanjerad av Masons hysteriska skratt. Jag rekommenderar denna spion-noir hyfsat skarpt.

4-/5

%d bloggare gillar detta: