Anon (2018)

Anon är Andrew Niccols senaste film och tidsenligt hade den premiär direkt på Netflix, för bara några dagar sen. Jag såg den flimra förbi när jag letade efter nån hyfsat ny sf-rulle att kolla in. Den verkade lite intressant så jag tog en närmare titt på vad den handlade om. Jag såg att regissören alltså hette Andrew Niccol och då ringde det en klocka. Vad hade han gjort tidigare? Tre sekunder senare visste jag att han bl a låg bakom Gattaca, en film som jag verkligen gillade när jag såg den på bio, och In Time, en inte lika bra film. Min nyfikenhet var väckt och jag klickade på Spela upp.

Anon är en film noir i en science fiction-miljö. Eller är det tech noir man kallar den här typ av film? Ja, jag tror det. Tech noir. Det låter rätt för Anon.

Jag kände direkt igen mig från Gattaca, och även In Time. Vi har ett väldigt tydligt koncept. Många skulle kalla konceptet övertydligt, även jag. Och så har vi miljöerna, som är betonggrå, kalla, rena, kliniska, sterila, stiliserade, utan utsmycknad. Ja, vilka ord du vill som inte betyder värme.

Med tanke på filmens frånvaro av värme så framstår det ju som kongenialt att vi hittar Clive Owen i huvudrollen som den deppiga poliskommissarien Sal. Han brinner inte för sitt jobb direkt och resten av hans liv består mest av sitta hemma i soffan och tänka tillbaka på ett tidigare liv som han inte längre har. Visst låter det kul?

Vad är då filmens koncept? Jo, att världen har utvecklats till ett extremt övervakningssamhälle. Det behövs dock inga kameror för att övervaka. Nej, allt du ser med dina egna ögon spelas in och lagras i vad man kallar Etern, ett gigantiskt datalagringssystem. Om ett mord sker är det bara för polisen att spela upp filmen från offret och förövarens synvinkel. Case closed.

Det speciella är även att alla har tillträde till det som man själv har lagrat i Etern. (Polisen har förstås befogenhet att se allt från alla.) Så om du inte mindes vad du gjorde den där berusade natten för två veckor sen så är det inget problem. Dessutom behöver du ingen fysisk skärm att titta på. Nej, du öppnar det du vill se ”med tanken” och sen spelas det upp framför dina ögon som om du hade en liten IMAX-duk på insidan av dina ögon.

Detta geniala övervakningssystem har, enligt filmen, lett till att det i princip inte längre finns nån brottslighet i världen. Men inget som har programmerats kan inte hackas, och kommissarie Sal dras förstås in i en utredning om en serie mordfall där mördarens identitet är okänd pga av nån (mördaren?) har lyckats radera delar av det som har lagrats i den ohackbara Etern.

Jag är svag för den här typen av konceptfilmer, precis som Andrew Niccol själv verkar vara. Niccol har bl a regisserat och skrivit S1m0ne (2002), Gattaca (1997) och In Time (2011) och även (helt själv!) skrivit manus till The Truman Show (1998). Niccol är uppenbarligen besatt av övervakning, virtuell verklighet, identitet (mänsklig och annan) och ny teknik som vrider till dessa koncept ett eller två varv.

Några andra filmer som jag kom att tänka under titten på var Minority Report (brott löses med nya tekniska innovationer) och Strange Days (minne lagras för att kunna tas del av efteråt). Kanske hade Anon funkat bättre om nån av dessa filmers regissörer tagit sig an Niccols manus.

(Apropå filmtiteln Anon så insåg jag först dagen efter titten att det givetvis var Anonymous man syftade på. Jag trodde länge att det bara var ett nonsensord eller en person som hette så. Jag fattar inte varför jag inte insåg det direkt…)

Det som jag tycker filmen får till är hur den visar att ny teknik, hur smidig den än är, på ett sätt skapar ett samhälle med mer distans (en typ av distans i alla fall) mellan människor. Ta en sån sak som Swish t ex. Swish är jättebra men att klicka på sin app är inte samma sak som lämna över 300 kronor i sedlar (inga guldpengar!) till sin vän för den där middagen. Handlingen blir mindre symbolisk och jag tycker även man tappar lite av värdet av pengarna i sig. Eller är det bara jag? Men jag gillar verkligen Swish.

I filmen behöver man inte nån app i en mobil. Det förekommer inga mobiler. Allt sköts via nån typ av internt system som programmerats in i allas hjärnor. Ska du ge dricks på ett fik dyker det upp en miniräknare på din inre display och så procentsatserna 0, 10, 20 och 30. Du behöver inte ens titta på den som säljer kaffet.

Just det där med ögonen var intressant. Det är som att ingen i filmen tittar på varandra. De tittar allt som oftast på sin inre display, även när de pratar med varandra. Ja, jag skrev ju tidigare att det var övertydligt. Men ändå inte överdrivet; det är ju bara att åka tunnelbana i Stockholm.

Jag tänkte på detta när jag var ute och promenerade idag. Jag gick förbi en grupp människor som verkade hänga med varandra. Två satt i en bil med ena dörren öppen parkerad vid en trottoar, och tre andra stod på trottoaren intill bilen. Samtliga glodde ner på sina mobiler. Det såg lustigt ut just för att de var så många. Jag vet inte om de väntade på en sjätte person eller vad de höll på med men det såg lustigt ut och jag var sugen på att ta en bild. De hade förmodligen inte märkt nåt.

Anon är kanske en lite för liten film. Kanske är filmens budget för låg för just den typen av film den försöker vara. Det är samma gråa och kliniska miljöer hela tiden. Det blir för statiskt, lite som Clive Owens ansiktsuttryck. Fast jag tycker Owen av samma anledning passar i den här typen av roll precis som i Children of Men. Det ska vara dystert.

Film noir-stämningen funkar kanske inte fullt ut. Känslan av sleeze man vill förmedla med droger, dricka och prostituerade känns lite krystad och mest ofräsch.

Jag ger ändå Niccol med tvekan godkänt. En svag trea blir det. Det hade kunnat vara en tvåa lika gärna men jag ska sluta vara så gnällig (förutom när det gäller populära MCU-filmer).

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

Amanda Seyfried spelar för övrigt ungefär samma roll här som i In Time. Lite längre peruk bara.

 

Delicatessen (1991)

Jean-Pierre Jeunet, vad gör han nu för tiden? Den senaste filmen jag såg av honom var Micmacs från 2009. Efter det gjorde han The Young and Prodigious T.S. Spivet (som jag inte sett) och så tv-serien Cassanova (som nog bara blev en pilot och som jag inte heller sett). I övrigt har det varit ganska tyst. Hmm, jag längtar efter Amélie-Jeunet märker jag. Texten om Delicatessen skrevs i januari 2004.

Jean-Pierre Jeunet och Marc Caro har jobbat tillsammans sen 70-talet. På 90-talet gjorde de två långfilmer tillsammans: De förlorade barnens stad (1995) och innan det Delikatessen som utspelas i och kring ett hyreshus i en fransk stad i en dystopisk och annorlunda framtid. Mat är en bristvara och används som pengar. Fd clownen Louison kommer till staden och får jobb som vaktmästare i hyreshuset och blir kär i den lokale slaktarens dotter. Att den förre vaktmästaren försökte rymma gömd i en soptunna vet han inte om och inte heller varför. Det blir han så småningom varse.

Själv tycker jag att de filmer Jeunet har gjort själv är bättre än samarbetena med Carot. Det som kännetecknar både Delikatessen och De förlorade barnens stad är den speciella scenografin med signum Carot. Det påminner lite om Tim Burton eller Terry Gilliam, som även de ofta skapar egna universum i sina filmer. Just detta, miljöerna alltså, är det som är det bästa med Carot & Jeunets filmer. Däremot tycker jag själva storyn och den övriga känslan är bättre i både Amelie från Montmartre och faktiskt också i Alien 4 (just det håller förmodligen inte så många med om, men det tycker jag). Det är nåt i Delikatessen som fattas, som gör att jag inte blir engagerad av historien. En anledning kan vara Dominique Pinon i rollen som Louison. Jag gillar honom helt enkelt inte. Det gjorde jag inte i Amelie heller. Det klart bästa är en kvinna som bor i fastigheten som ständigt på mer och mer uppfinningsrika sätt försöker ta livet av sig. Absurt roligt. Filmen är sevärd men inte mer.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Hmm, 3/5, det var snällt.

Blade Runner 2049 (2017)

Eftersom regissören av Blade Runner 2049 är en man från Québec som lystrar till namnet Denis Villeneuve så var mina förväntningar trots allt ganska höga på uppföljaren till 1982 års Blade Runner. Om du har läst min text om originalet så vet du att jag inte är tokförtjust i den även om jag fortfarande tycker det är en bra film.

Det som gjorde mig lite orolig var att Villeneuve under de senaste åren (från 2013 och framåt) klämt ur sig det ena mästerverket efter det andra. Well, alla kanske inte är mästerverk men det är ruggigt bra filmer vi pratar om: Prisoners, Enemy, Sicario och Arrival. Vilken serie filmer! – och lägg dessutom till Incendies och Polytechnique och du har en regissör som gör äkta filmfilmer i en mängd genrer. Det är väl komedi som inte verkar vara hans grej, än så länge är väl kanske bäst att säga.

Skulle verkligen Villeneuve orka med att ta sig an en sån här typ av franchise-film eller skulle han knäckas under trycket? Jag tyckte även det var lite synd att min favoritregissör inte fortsatte göra sin egen grej baserat på nån form av originalkoncept.

Nu visade det sig som tur var att min oro var obefogad (även om jag tycker den gode Denis förtjänar en lång semester för att ladda batterierna). Jag tyckte nämligen väldigt mycket om Blade Runner 2049. För mig hade den en helt annan tyngd i allt från bilder och story till ljud och scenografi än originalet.

Nu kan givetvis den maffiga bioupplevelsen av att se filmen på en perfekt visning på Filmstaden Scandinavia (i 2D!) bidra till att jag håller BR2049 högre än sin förälder. Att ta del av Roger Deakins makalösa foto av Dennis Gassners brandgula scenografi till tonerna av Hans Zimmers drönarscore i en biosalong är nåt utöver det vanliga.

Det tog inte lång tid innan jag var totalt inne i filmen och lät den omsluta mig. När Ryan Goslings blade runner K träffade den väldige Dave Bautista till tonerna av en kokande vitlöksgryta fick jag Logan-vibbar och satt jag bara och njöt.

En sak som höjde filmen för mig jämfört med originalet var att vi här bl a fick bekanta oss med en hologram-intelligens vid namn Joi (Ana de Armas). Hon var K:s artificiella hemmafru som hälsade honom välkommen hem efter jobbet med mat och omsorg. Eftersom det var tydligt att hon var just en artificiell skapelse så blev frågeställningen om hennes eventuellt mänskliga egenskaper mer intressant för mig jämfört med hur det är med replikanter.

Ryan Gosling tyckte jag passade perfekt i rollen som blade runner och replikant i ett. Han har alltid haft ett robotaktig inslag i sitt skådespeleri (se Only God Forgives om inte annat).

Harrison Ford är med som Deckard och jag tycker han är bättre här än i originalet. Han är äldre. Han verkar ha ont i höften. Han är luttrad men har humorn i behåll eller så har han fått humor snarare. Hmm, har replikanter humor? Han kanske inte är replikant trots allt?

Skådisarna gillar jag alltså överlag, och det gäller även Robin Wright och Sylvia Hoeks som båda gör badass-kvinnor på olika sidor om gott och ont, om man nu kan göra den digitala uppdelningen.

Det som lyfter filmen till det där extra är dock filmens scenografi, foto och ljudbild.

Scenografin ansvarar alltså Dennis Gassner för. Nu vet jag inte om scenografi är den korrekta termen för det som Gassner ansvarar för. Production Designer kallas det på engelska, i alla fall på IMDb, det som Gassner sysslar med. Det jag syftar på är filmens miljöer, främst interiörerna, och framförallt looken på de lokaler som huserar Niander Wallaces (filmens skurk) globala storföretag.

Det är en njutning att se på de raka linjer och oftast brandgula färger som har använts för att skapa de här kontorslandskapen. De känns fullkomligt oanvändbara men de är ruskigt snygga. Korridorer är ersatta med vattenfyllda rum där svarta träskivor utplacerade med jämna mellanrum utgör det icke flytande golvet. De, träskivorna, kan inte vara lätta att träffa med högklackade skor.

Filmens score, ljudspåret, har gjorts av Hans Zimmer och Benjamin Wallfisch. Från början var det tänkt att Arrival-kompositören Jóhann Jóhannsson skulle ansvara för musiken men han lämnade produktionen och ersattes av Zimmer & Wallfisch. Nu tycker jag ändå Jóhannssons isländska ande svävar över filmen. Jag får samma blåvalsvibbar som jag fick av Arrival, och det handlar alltså om positiva vibbar.

Slutligen så är det Roger Deakins som ansvarar för fotot, vilket han även gjorde i Villeneuves Prisoners. Jag känner direkt att jag är i trygga fotohänder. Det är perfekta bilder vi får se och jag sitter, återigen, bara och njuter. Det måste väl nästan vara dags för en Oscar till slut för veteranen Deakins? Eller blir den den flygande svenskholländaren Hoyte Van Hoytema som kniper den för Dunkirk?

Filmens enda egentliga brist är en viss Jared Leto, eller möjligtvis hans rollfigur Niander Wallace. Det flyter väl ihop det där. Alla scener med Wallace känns totalt överflödiga och rent av dåliga. Wallace mässar som en gud om sin egen gudsstatus med ett överspel som skaver. Varje gång det sker så försvinner all stämning som byggts upp totalt, och sen tar det några minuter att bygga upp den igen.

Men det är alltså den enda bristen enligt mig. Slutbetyget blir en fyra, på gränsen till fyra och en halv.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Det är fler som skrivit om månadens filmspanarfilm:

The Nerd Bird
Rörliga bilder och tryckta ord
Fiffis filmtajm
Fripps filmrevyer
Movies – Noir
Filmitch
Flmr

 

Blade Runner (1982)

Blade Runner är en sån där klassiker som jag rimligen borde älska. Senaste gången jag såg den var för kanske tio år sen. Av den titten minns jag inte jättemycket förutom att jag inte var speciellt imponerad och att filmen inte lämnade nåt vidare intryck (tydligen, eftersom jag inte minns så mycket, duh).

Nu när det kommit en uppföljare, Blade Runner 2049, var det givetvis hög och perfekt tid att se om Ridley Scotts science fiction-klassiker. Skulle den lyfta denna gång och leva upp till sitt klassiker-epitet?

Svaret för mig blev det lite tråkiga: nej, tyvärr inte denna gång heller. Jag tror jag ändå börjar med att ta upp det som jag gillar, för det är i själva verket ganska mycket, ja, det mesta till och med.

Jag gillar miljöerna. Los Angeles är som ett enda stort, dystopiskt och regnande Chinatown. Jag gillar hur all kultur och alla språk verkar ha flutit ihop. Det pratas kinesiska och andra språk, man äter nudlar och dricker whisky, och sen spelas det plötsligt arabisk musik.

Jag gillar blandningen av high- och low tech. Vi har flygande bilar men vi har även persienner på ett poliskontor där M. Emmet Walsh sitter bakom ett hederligt gammalt skrivbord. Här kommer vi även in på film noir-känslan som är tydlig. Harrison Fords rollfigur Deckard är en klassisk deckarsnubbe som får ett fall på halsen med en tillika klassisk femme fatale i form av Sean Youngs rollfigur Rachael. I bioversionen av filmen har vi även Fords noiriga berättarröst.

Filmens teman är fortfarande aktuella och behandlas i många samtida filmer. Var Blade Runner en föregångare i detta avseende? Jag vet inte. Såna här frågor måste ha diskuterats redan före Metropolis. Vad gör oss mänskliga? Är det våra minnen? Den detalj jag fann kanske mest tankeväckande var att vi i filmen har en replikant som inledningsvis inte vet att den är replikant. Här fanns nåt rörande och sorgligt.

Så på ytan fanns mycket här som jag gillade. Ändå lyfter filmen aldrig till några mirakelhöjder för min del. Jag kände aldrig nåt starkt för karaktärerna och jag kände aldrig nån sorts känsla av förundran (sense of wonder på engelska) över de teman och idéer som filmen tar upp.

På grund av det som skrev i stycket ovan så kände jag även att handlingen liksom segade sig fram. Jag kände mig bitvis aningen uttråkad och det är aldrig ett bra betyg. Enda gången som det brände till och jag tittade riktigt ordentligt på det jag såg var under Rutger Hauers och Harrison Fords slutuppgörelse.

Roy Battys katt och råtta-lek med stackars Deckard, som är förtvivlat underlägsen, var fascinerande. Hur den slutar var fascinerande. Battys slutdialog är bra men det är ju inte det bästa sen skivat bröd. Jag fick inte gåshud om man säger så. Men det är bra i alla fall.

Så har vi då kommit till frågan med stort F. Är Deckard en replikant? Jag såg den version av Blade Runner som kallas Final Cut. Som jag förstått det så kan det skilja en del i hur de olika versionerna behandlar Deckards natur. För mig kändes det som att Final Cut på ett subtilt sätt antyder att Deckard är replikant.

Varför tror jag det? Jo, det är ett antal små detaljer. Ögon är viktiga exempelvis. Det antyds att replikanters ögon ibland lyser rött, ungefär som när man får röda ögon på fotografier. Vid ett tillfälle blänker det till på det sättet i Deckards ögon, precis efter att vi sett samma rödhet i Rachaels ögon.

Rachael frågar vid ett tillfälle om Deckard har genomgått testet som avgör om en person är replikant eller ej. Hon får dock inget svar eftersom Deckard har slocknat i sängen.

Slutligen så har vi drömmen, som jag inte tror finns med i bioversionen, om en enhörning som Deckard har vi ett tillfälle. I slutet av filmen så hittar sen Deckard en enhörning som hade lämnats där av Edward James Olmos rollfigur Gaff. Jag tolkade det som att det skulle visa att den drömmen hade planterats hos Deckard. Varför skulle annars Gaff lämna just en enhörning? Och vem var den där Gaff egentligen? Bara en av Deckards kollegor? Hmmm.

Slut.

Eller vänta. Efter att ha skrivit klart texten så känner jag att jag inte lyckats sätta fingret på varför jag inte fascineras mer av filmen med tanke på de teman den tar upp. En film som exempelvis Ex Machina fascinerade ju mig nåt enormt. Jag tror det är konceptet med replikanterna som jag inte köper fullt ut. Replikanter ser ut exakt som människor vilket gör att jag inte inser, förutom i min logiska hjärna, att de är konstgjorda. För mig känns de som människor som av nån anledning kallas replikanter. Just att de är artificiella känner jag aldrig av, så hela frågeställningen kring vad som gör oss och dem mänskliga blir ointressant för mig. För mig är de mänskliga från dag ett så det finns inget för mig att grotta ner mig i där. Jag är på ett sätt på deras sida redan från början.

Sen funderar jag på hur vettigt det var (inte vettigt alls!) att göra replikanter som är identiska med vanliga människor, som helt enkelt inte går att särskilja från människor förutom om man utför ett omständligt test med frågor där man studerar reaktionen på ögats pupill. Huh? Och inget av-knapp finns det heller. Nej, istället har man infört en livslängd på… låt oss säga… fyra år. Det blir väl bra. Huh? Nej, det finns nåt med replikant-konceptet i Blade Runner som skaver för mig.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Nu ser jag fram emot Blade Runner 2049 i regi av favoriten Denis Villeneuve. Ja, faktum är att jag redan har sett den och recensionen kommer på onsdag.

Andra som tycker och tänker om Blade Runner:

Flmr
Fiffis filmtajm
Movies – Noir
Rörliga bilder och tryckta ord
Fripps filmrevyer

Ögon…

The Hunger Games: Mockingjay – Part 2 (2015)

The Hunger Games-filmerna har varit en blandad kompott för min del. Av de tidigare filmerna såg jag Catching Fire och Mockingjays första del på bio. Första filmen och nu del två av Mockingjay avnjöts hemmavid. Betygsmässigt har det gått upp och ner men alltid hamnat mellan 2/5 och 3/5. Det var skönt att konstatera att filmmakarna avslutar med en av de bättre filmerna i serien. Det här är en YA-film med kvalitet. Jennifer Lawrence är riktigt bra som motvillig hjältinna. Inledningsvis är det fokus på intima scener, och inte action, vilket jag uppskattade. Ett tag är filmen en ”vandra i kloaker samtidigt som en efter en i gruppen går åt”-thriller. Man lyckas även få in själva spelelementet på ett ganska smart sätt. Man kan hävda att slutet var förutsägbart så som det framställdes i filmen men jag tyckte ändå det var överraskande och bra rent manusmässigt att det gick som det gick. Slutligen: Philip Seymour Hoffman, snyft.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

In Time (2011)

in-timeJust in time. Justin Timberlake spelar huvudrollen i denna tidsthriller där människor inte åldras efter att de har fyllt 25. Problemet är bara att man lever på lånad tid. Att jobba och tjäna pengar är livsviktigt, bokstavligen. Man tjänar nämligen inte pengar utan tid. Men tid är ju pengar som vi alla vet.

På armen, under huden, har alla människor en digital klocka som räknar ner. Om den kommer ner till noll så dör du omedelbart. Tillhör du de fattiga i samhället så kanske du har 24 timmar kvar på morgonen när du vaknar. Det är bara att sega sig upp, gå till jobbet och knega för att överleva. När du lämnar din arbetsplats på kvällen passerar man tidskassan och får en dag till som lön.

Hur lever de rika? Ja, givetvis i överflöd, lyx och med flera tusen år kvar på sina klockor.

Visst är det hela övertydligt men jag gillar ändå oftast den här typen av utstuderade konceptfilmer. Eller det kanske är så att jag oftast gillar koncepten i sig men kanske nuförtiden mer sällan filmerna i sig.

Det förekommer många, alltför många, övertydliga repliker i filmen. Hela tiden ska det refereras till tiden och hur dyrbar den är.

In Time utvecklas till en lagom spännande och snygg thriller där den fattige riddaren Timberlake gör uppror mot den tidstäta överklassen. Som kompanjon och kärleksintresse får han Amanda Seyfrieds rikemansdotter.

Cillian Murphy spelar en tidspolis, en s.k. Timekeeper, som utreder ett dödsfall där en förmögen mans klocka tickat ner till noll misstänkt snabbt. Timberlake dyker upp på en övervakningsfilm och blir huvudmisstänkt.

Det är lustigt med Cillian Murphy. Jag brukar nästan aldrig gilla honom. Det är nåt med hans utseende och sätt att spela som inte funkar för mig. Hans skurk Fågelskrämman i Batman Begins var nog det sämsta i den filmen bara för att nämna ett exempel. Men här funkade han, kanske för att jag aldrig riktigt får koll på om han ska vara ond, god eller nåt mittemellan.

Kemin mellan Timberlake och Seyfried är inte klockren. Jag tyckte mest det blev floskler mellan de båda.

Två filmer som jag kom att tänka på under titten är Metropolis och Gattaca. Metropolis (både stumfilmen och animen) för att två klasser krockar men kanske ändå förenas till slut. Gattaca för den snygga ytan, och det visar sig mycket riktigt att Gattaca-regissören Andrew Niccol ligger bakom även In Time.

In Time är två saker samtidigt och kanske är det där som det skär sig lite för mig. Dels är det en film som tydligt (på ett allt annat än subtilt sätt) kritiserar världens ekonomiska system, och dels är det en film med en mer filosofisk vinkling (allt annat än subtil) där det handlar om evigt liv ställt mot att bara ta en dag i taget.

Jag säger som Erik: Helt ok.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

The Hunger Games: Mockingjay – Part 1 (2014)

filmspanarna_kvadratTyvärr har det spridit sig en sjukdom i Hollywood (filmus svullus kapitalismus) som resulterat i att filmbolagen känner sig tvungna att göra två eller flera filmer även när historien i sig är alldeles lagom för en endast en film. Därför är den fullständiga titeln på filmen som filmspanarna skriver om idag The Hunger Games: Mockingjay – Part 1. Puuih.

Vi hoppar in i filmen princip direkt efter tvåan Catching Fire. Katniss (Jennifer Lawrence) har räddats från hungerspelen och The Capitol av militäriska rebeller från Distrikt 13 ledda av en silverblondhårig Julianne Moore. Peeta (Josh Hutcherson) blev kvarlämnad i The Capitol och i president Snows (Donald Sutherland) grepp. Nu är det tänkt att den motvilliga Katniss ska marknadsföras som the Mockingjay, dvs själva symbolen för upproret bland alla distrikt.

Jag blev positivt överraskad av… Catching Fire. Efter att ha sett ettan på hemmabio så såg jag faktiskt Catching Fire på bio och tyckte den var helt ok. Första delen av Mockingjay var varken bu eller bä för mig. Den kändes litet statisk, litet tråkigt, litet seg. Jag har egentligen inget att säga om den, förutom att den känns långdragen. Den försvann från mitt medvetande ganska så direkt. Ibland blir dock filmen skrattretande dålig som t ex när en viss katt ska räddas…

Det jag kan säga är att det var en fröjd, en litet sorglig fröjd men ändå en fröjd, att se Philip Seymour Hoffman som Distrikt 13:s ”propagandaminister” och producent av reklamfilmer med Katniss i huvudrollen som the Mockingjay.

Mockingjay

Det andra guldkornet var förstås den f.d. hungerspelsdeltagarledsagaren Effie (härligt spelad av Elisabeth Banks) som även hon har hamnat i det strikta Distrikt 13. Hon gör så gott hon kan men har det svårt utan sina peruker! Här bjuds vi på litet skön och välbehövlig humor, speciellt i samspelet med Hoffman.

I övrigt gillade jag sången The Hanging Tree med en bra bluegrass/blues-känsla. Jag gillade sekvensen när Katniss skickats ut till Distrikt 8 (där alla är svarta av någon anledning) för att fånga hennes äkta känslor på (propaganda)film. Katniss är ju en väldigt motvillig rebellsymbol och för att det ska bli äkta så måste hennes känslor vara på riktigt.

Jag skrev i min recension av Catching Fire att jag gillade världsbyggandet i den filmen mer än i ettan. I Mockingjay tyckte jag man tog ett steg tillbaka. Jag fick aldrig någon riktigt känsla för varken Distrikt 13, The Capitol eller något av de andra distrikten.

Som slutord får jag säga att jag faktiskt saknade själva hungerspelen. Ja, faktiskt. I ettan tyckte jag de mest var fåniga men i Catching Fire funkade spelen för mig. Nu förekom inget spel, trots att filmen fortfarande heter just The Hunger Games…

   

Själva visningen var för min del en trevlig upplevelse. Jag noterade inte några speciella störningsmoment. Bredvid mig satt två tjejer som var helt inne filmen. De levde sig verkligen in i handlingen kan man säga, och det bidrog positivt snarare än negativt till visningen. Några av de andra filmspanarna stördes av en idiotisk mobilmarodör. Jag hade tur och satt i en sådan vinkel att jag slapp se den upplysta skärmen. Om ni hoppar vidare och läser de andras texter så tror jag emellertid att ni kan hitta litet gnäll om detta otyg – ja, förutom andra åsikter om filmen vill säga. 🙂

The Nerd Bird
Rörliga bilder och tryckta ord
Fripps filmrevyer
Fiffis filmtajm
Har du inte sett den?

THX 1138 (1971)

decadesTHX 1138Precis som var fallet med den förra decennie-filmen McCabe & Mrs. Miller så hade jag sett TXH 1138 tidigare. Den här gången har jag t.o.m. grävt fram min gamla recension från december 2007, så först kommer den i kursiv stil varefter mina uppdaterade tankar följer.

Det här var faktiskt en liten överraskning. Jag tyckte filmen var väldigt snygg. Lucas har nästan överdrivit arbetet med att få till de kalla kliniska miljöerna, men det ger en bra och lite otäck stämning. Det mesta, eller allt snarare, känns genomtänkt: frisyrerna, de vita miljöerna, de metallblänkande robotvakterna, expressmotorvägarna under jord. Sen kändes filmen nästan som en konstfilm, en sorts installation. Handlingen berättas i korta snabba klipp, episodiskt. Det är snyggt och lite annorlunda men gör samtidigt att det är lite svårt att få en känsla för karaktärerna. Filmen är ändå intressant hela tiden och det är på gränsen att den får en fyra. THX 1138 känns för övrigt väääldigt långt ifrån den, i jämförelse, betydligt lättsammare Star Wars som kom sex år senare.

Jag såg en director’s cut av filmen och tyvärr har Lucas inte kunnat hålla sina fula fingrar från cgi-syltburken. Han har nämligen lagt till en del nygjorda och datoranimerade scener som nästan, men inte riktigt, passar in. Då och då känner man att ”hmm, den där scenen var nygjord”. Lite synd, då jag tycker att en film är en film.

****

När jag nu skulle se om filmen så började jag kolla om det fanns några nättjänster som kunde erbjuda den. Givetvis var svaret nej, så jag började ladda ner den från Gratistjänsten istället. Sen mindes jag att jag för några år sen, innan jag slutade köpa eller hyra dvd-skivor, införskaffade in ett helt gäng med gamla klassiska sf-filmer. Det var sköna rullar som The Omega Man, Soylent Green, Silent Running, Logan’s Run och inte minst praktkalkonen Zardoz. Hade jag inte även köpt just THX 1138 frågade jag mig. Jag började gräva i gömmorna och allra längst in och underst i högen fanns den mycket riktigt. Jag avbröt nedladdningen och stoppade in skivan med THX 1138 i min dvd-spelare.

I det stora hela håller jag med mig själv i det jag skriver här ovan även om filmen inte direkt var en överraskning den här gången. Något som dock överraskade mig en aning var hur artsy fartsy den var, speciellt i inledningen. Vi bjuds på snabba, korta bilder, obekväm klippning. Jag antar att det skulle gestalta den förvirring som oftast rådde i huvudpersonen THX 1138:s sinne. Helt slumpmässigt dök det också upp en bild på en ödla bland några datorkablar. Detta förklaras aldrig, den var bara där.

Bitvis blir det stor humor när de kliniska miljöerna, maten man äter (det är i princip bara piller), blir alltför överdrivna. Priset tas av den onanimaskin som Robert Duvall nyttjar på kvällarna medan han tittar på nakna svarta hologram som dansar till afrikanska trummor. Japp, kvällsunderhållningen står av nån anledning svarta människor för och de kallas för hologram men är äkta människor. Ingen förklaring ges. Det är bara så det är.

Ja, förresten, vad går handlingen ut på? Jo, i framtiden lever människor i ett gigantiskt byggnadskomplex där man tillverkar robotar och äter piller för att kunna prestera och hålla sig lugn. Man tar inga egna initiativ förutom att man ska konsumera. Vi har blivit hjärntvättade konsumtionsgalna drönare med andra ord. Hmm, jag tyckte det var liiiite svårt att förstå vad man syftar på här? Är det nån sorts samhällskritik Lucas försöker ge sig på? Hmm.

Robert Duvall spelar alltså THX 1138 som bor med sin ”partner” LUH 3417 (Maggie McOmie). THX jobbar med att montera robotar. Efter jobbet går man först till kyrkan för att bikta. Här påmindes jag av scenen i Elysium när Matt Damon pratar med en myndighetsrobot. Efter bikten går man alltså hem till sin onanimaskin och sin afrikanska dansös.

THX 1138 är en märklig film. Den är fragmenterad, nästan utan handling, med lösryckta scener som inte riktigt går ihop. Förutom den plötsligt uppdykande ödlan fick vi även en slumpmässig bild på en publik som verkade titta på tennis och nån som sa ”I can feel it”. En scen som pågick i kanske tre sekunder, utan nån förklaring. Vi får även en nakenfajt, inte lika brutal som den i Eastern Promises men likväl en nakenfajt.

Ibland funkar det, ibland inte. Ett exempel på ett avsnitt som inte funkade för mig var när THX och hans ”kompis” SEN (Donald Pleasence) befinner i något sorts fängelse i ett stort vitt rum till synes utan slut. En mycket konstig sekvens. Efter ett tag går de helt enkelt iväg. Vakterna verkar inte uppfatta detta eller bry sig. Nu träffar de för övrigt även på ett av de där svarta hologrammen.

En sekvens som däremot funkade var när de tre (THX, SEN och hologrammet) först är helt ensamma i det gigantiska vita utrymmet och sen hittar en dörr. De öppnar dörren och där ute är det fullkomligt proppat med folk som skyndar sig i form av en mänsklig flod. En effektfull scen.

Den version jag såg var alltså en director’s cut av filmen och som jag noterade i min gamla text så har alltså Lucas tyvärr lagt till cgi-scener. Det är fullkomligt värdelöst, onödigt och förstör bara. Om man bortser från Lucas cgi-fasoner så innehåller filmen väldigt snyggt komponerade bilder. Här hittar ni förresten 35 vackra bilder från filmen.

Betyg 2007:

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_halvbetyg_tomsep

Betyg 20014:

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

Hoppa nu över till mina decennie-kollegor Henke och Christian för deras syn på filmen. Behövde de bikta sig efter att ha sett filmen?

Movies – Noir
Fripps filmrevyer

Tidigare har även Fiffis filmtajm skrivit om den.

Snowpiercer (2013)

SnowpiercerSnowpiercer genomborrade mitt frusna filmhjärta! Det gör mig glad men samtidigt ledsen. Glad för att filmens regissör heter Bong Joon-ho och han har lyckats att behålla sin personliga stil i sin första ”Hollywood-produktion” (eller om vi ska kalla det hans första amerikanskt producerade och till största delen engelskspråkiga film). Ledsen för att filmen av anledningar som gör mig trött inte kommer upp på bio i Sverige. Varför kommer filmen inte upp på bio i Sverige? Förmodligen för att svenska filmdistributörer är fega och helt enkelt inte vågar satsa på den. Man har ju alltid Transformers 4. Filmen gick upp i Finland 11 juli. Kanske skulle man ta semester där? Sverige, kom igen nu, missa inte tåget utan låt filmen komma upp bio. Idioter.

Handlingen: Efter ett misslyckat försök att lösa problemet med den globala uppvärmningen drabbas jorden istället av en ny istid. De enda (?) överlevande efter fryskatastrofen är passagerarna ombord på ett hypermodernt och självförsörjande tåg som åker jorden runt, varv efter varv. Ombord på tåget har ett eget och nytt samhälle uppstått med en tydlig klassindelning. De passagerare som klev ombord i första klass är de som styr och lever i överflöd längst fram i tåget. Längst bak lever de fattiga och här hittar vi Curtis (Captain America himself Chris Evans), Edgar (Jamie Bell) och den vise mannen Gilliam (John Hurt). Nu är året 2031, 17 år efter katastrofen, och upproret kokar.

Jag gillar filmens upplägg direkt. Det är tillspetsat, överdrivet, övertydligt, crazy och jag känner igen mig i den sydkoreanska stilen. Postapokalytiska dystopier är nästan aldrig fel för mig så redan där var filmen på plus. Ombord på tåget är tåget världen, speciellt för de barn som fötts ombord. De vet ingen annan värld än tåget. En pojke vi möter utbrister en gång ”in the whole wide train?”. För pojken är även THE BALL en dyrgrip. Japp, det är en fotboll, gjord av ihoplindade tygstycken.

Det där sydkoreanska, varför nämner jag det? Jo, för att filmen påminde mig om hur det ibland är när jag ser just sydkoreanska filmer. Det finns nåt tillskruvat, nåt extra, med filmerna. Ofta får man en udda blandning av humor och allvar. Nu var det ett tag sen jag såg en sydkoreansk rulle och därför var det så kul att se att den tillspetsade stilen som vissa sydkoreanska regissörer kan ha fanns kvar här. Den hade inte försvunnit, nedslipad av västerländska producenter. Just Bong Joon-ho är en favorit. Hans filmer Memories of Murder, The Host och Mother är bra eller mycket bra filmer.

Nu vet jag att det varit en hel del kontrovers kring Snowpiercer vad gäller just det jag nämner om att förenkla och göra filmen mer tillgänglig för en västerländsk publik. De amerikanska distributörerna The Weinstein Company ville klippa 20 minuter av filmen samt lägga till en förklarande berättarröst i början och slutet av filmen. Bong Joon-ho vägrade, filmen sattes i karantän, amerikanska fans protesterade och The Weinsteins släppte till slut filmen men som hämnd bara i en mycket begränsad ”art house cinema”-release. MEN, efter postiva recensioner och word of mouth så kommer den få en bredare release… i USA alltså, inte i Sverige. Eller?

Tilda Swinton är med i filmen. Det kan man lätt missa om man inte läser skådespelarlista eller är ouppmärksam under filmen. Hon är minst lika oigenkännlig som i The Grand Budapest Hotel. Swinton spelar en sorts tågets premiärminister och är den som med jämna mellanrum kommer på besök längst bak i tåget för att kungöra olika beslut som man tagit längst fram i tåget. Hon har haft roligt under inspelningen tror jag. Det verkar så i alla fall. Hon är ”over the top”-skön.

Andra skådisar som det var kul att se var (förstås) Babyface himself Song Kang-ho och Ewen Bremner som jag alltid kommer att se som Spud från Trainspotting.

Ju längre filmen fortskrider desto längre fram i tåget kommer vi. Det var kul att se de olika delarna av tåget. Allt är stiliserat till det yttersta. Förmodligen är allt helt orealistiskt och det finns med all sannolik hur många plot holes och ologiska detaljer som helst… Varför överlevde bara folk ombord på tåget? Var får man mat ifrån? Hur många är man egentligen ombord? Var sover alla? Hur kan man upplåta en hel vagn till att vara nattklubb? Haha, när jag tänker efter så tror jag faktiskt i slutändan filmen nästan (i princip) ger svar på alla frågor. I vilket fall så bryr jag mig inte eftersom jag redan svalt filmens upplägg och stil.

Filmens slut gav mig gåshud. Den sista varelsen i bild tittar på oss med en lugn men lite road blick som säger ”Vad håller ni på med?” och ”Här tuffar livet på som vanligt”.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Även Henke skriver om Snowpiercer idag och tidigare har Fiffi, Filmitch och Movies-Noir skrivit om den, och TNE-pod pratat om den.

The Hunger Games: Catching Fire

Jennifer

Spoiler Nose job? Spoiler slut

Titel: The Hunger Games: Catching Fire
Regi: Francis Lawrence
År: 2013
IMDb
| Filmtipset

Den första filmen om Katniss (Jennifer Lawrence) föll mig inte riktigt på läppen. Min filmspanarkompis Joel skrev ett inlägg med titeln – om jag minns rätt – ”10 Things That Sucked About The Hunger Games”. Tyvärr kan jag inte av länka till Joels inlägg eftersom det just nu befinner sig i ett sorts cyberlimbo. Jag kanske inte kan räkna upp tio saker som jag ogillade med den första filmen men bra var den inte i mina ögon. Faktum är att det var väldigt nära ett bottenbetyg. Det enda som räddade den är att jag i grunden är ett sf-fan, och då räcker det med lite sf-element för att göra en film någorlunda intressant.

Jag läser nu igenom min recension av den första filmen, The Hunger Games, för att se vad det var som jag inte gillade. Oj, det var mycket jag inte gillade! Scenerna mellan Katniss och Peeta (Josh ”jag har mindre karisma än en lagårdsvägg” Hutcherson) tyckte jag var plågsamma. En liten tjejs dödsscen gjorde att jag ville snabbspola. Samhällskritiken kändes krystad istället för skarp. Med mera, med mera, med mera. Och så var musiken äcklig. Bottenbetyget var som sagt nära.

The Hunger Games: Catching Fire var en trevlig och positiv överraskning. Jag var inne i filmen hela tiden. Den av mig så hatade Peeta var faktiskt ganska intressant som rollfigur trots, eller kanske för att, han är en lismande svärmorsdröm. En sak som jag inte tror funkade i ettan var skapandet av själva världen. Jag fick nog aldrig en känsla av hur distrikten eller The Capitol fungerade, hur de var uppbyggda. I tvåan tyckte jag världsbyggandet var klockrent. Kanske beror det på att jag ungefär visste vad som väntade och därför kände igen mig.

Precis som i ettan så handlar allt, eller det mesta, om Jennifer Lawrence. Hennes rollfigur Katniss är i fokus och vi får följa det som händer ur hennes perspektiv. Hon är i princip med i varje scen i filmen. Jag gillar hur Katniss framställs. Hon funkar som kvinnlig förebild men utan att det blir en feministisk predikan. Hon är stark men motvillig. Det märkligaste i sammanhanget är att Peeta, som jag alltså ogillade skarpt i första filmen, här mest känns tafatt gullig (och så är han lik svenske fotbollstalangen John Guidetti).

Jag tycker själva hungerspelen var intressantare och bättre filmade rent actionmässigt än i ettan. Det var kul med lite udda deltagare, främst i form av Jeffrey Wright och Amanda Plummer, och istället för vidrigt animerade monsterhundar får vi här snyggt gjorda babianer och mystisk frätande dimma.

Till skådespelartyngden bidrar Stanley Tucci (helt galet bra!) och Donald Sutherland precis som i den första filmen. Dessutom har Philip Seymour Hoffman anslutit och det kan ju aldrig vara fel.

I slutändan är filmen ändå en enda lång uppbyggnad inför trean Mockingjay vilket gör att den ”bara” hamnar på en trea. Förresten ser jag nu att Mockingjay-filmen har drabbats av Harry Potter-syndromet och alltså kommer att delas upp i två filmer.

betyg_hel betyg_hel betyg_hel betyg_tom betyg_tom

Undrar ni över om John Guidetti och Josh ”jag har mindre karisma än en lagårdsvägg” Hutcherson verkligen är lika? En strålande comeback för min Lika som bär-kategori.

John Guidetti Peeta

%d bloggare gillar detta: