Me and You and Everyone We Know (2005)

På Stockholm Filmfestival 2005 såg jag Miranda Julys debutfilm med den långa titeln Me and You and Everyone We Know. Det var intressant att läsa det här korta omdömet så här över tio år senare. Ett problem med filmen som jag beskriver – ”Filmen är cool och underlig, med udda karaktärer, men åt det kvasidjupa hållet” – är ett problem jag fortfarande har och om jag skulle beskriva problemet idag skulle jag väl säga att en film är för quirky och att Wes Andersons filmer har samma problem. Texten skrevs i november 2005.

Hmm, ja, det här var en sån film som jag borde gilla – och jag gillar den men det verkar som om många andra gillar den ännu mer. Det ungefär samma sak med Garden State. Jag tycker det har kommit några filmer, en sorts känslodramer, där man försöker vara djup men där det har en tendens att bli ytligt ändå på nåt sätt. Så kände jag lite när jag såg Garden State och så kände jag lite här också. Filmen är cool och underlig, med udda karaktärer, men åt det kvasidjupa hållet. Jag tyckte det blev lite väl udda hela tiden och historien och karaktärerna fick lida lite för det. Klart bästa karaktären spelades faktiskt av en barnskådis: jag tänker på den den yngste sonen till skoförsäljaren. Lillkillens chat-scen när han var ensam (inte med storebrorsan) var sjukt rolig. Regissören/huvudrollsinnehavaren Miranda July har en hel del roliga idéer (koncept liksom) och man märker att hon är konstnär/performanceartist. Men bitvis känns dessa liksom bara stapplade på varandra.

Mmm, Me and You and Everyone We Know var genomgående bra och med några riktiga ljusglimtar i form av roliga, snygga eller gripande scener. Det kändes också som att filmen växte efter hand. Nä, som sagt, jag gillade filmen och den är verkligen nåt ni ska se på bio när den kommer i januari (tror jag det var). Men jag själv snålar ändå lite med betyget. Det får blir en stark trea. Som helhet nådde den inte riktigt ända fram för mig. T ex var musiken bra men den gav mig en ”nu-måste-jag-ha-mysigt”-känsla. Gaah, jag har svårt att förklara märker jag. Nåja.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

The Jacket (2005)

Som jag konstaterade i måndags så är ju tidresefilmer alltid roliga, så varför inte skicka upp ytterligare en preblogg-recension av just en sån film. Texten skrevs i april 2008.

The Jacket är en kanske lite bortglömd film om en Iraksoldat (spelad av Adrian Brody) som efter en skottskada i huvudet får problem med minnet. Efter hemkomsten till USA blir han dömd för mord och inlagd på en psykiatrisk klinik. På avdelningen styr doktor Becker (Kris Kristofferson) med järnhand och utför tortyrliknande experiment där patienterna förses med tvångströja och stängs in i en bårhuslåda. Ok, det låter som en bra behandling… inte. Brody upptäcker emellertid att han under tiden i boxen kan resa i tiden (vem kunde ana det?). I framtiden träffar han Keira Knightley och ljuv musik uppstår.

En klassisk ”resa i tiden”-film (som t ex Donnie Darko eller The Butterfly Effect) kryddat med lite Gökboet-vibbar. Ungefär så kan man sammanfatta The Jacket. Jag gillade filmen. Den är ganska mystisk. Inte så mycket förklaras, som t ex varför Brody kan resa i tiden. Han kan liksom bara det. Två favvoskådisar är med: Kris Kristofferson och Jennifer Jason Leigh. Filmen känns en aning kort och ofärdig på nåt sätt, lite blek då man har inte tagit ut svängarna ordentligt. Det hela rinner liksom ut i sanden och avslutningen är något av ett jaså. Men ändå hyfsat underhållande och ger lite för hjärncellerna att jobba med.

Jag kan väl tillägga att jag tycker att The Butterfly Effect är i samma klass som The Jacket. Däremot är Donnie Darko en femma i min bok.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

The Disaster Artist (2017)

Jag kände inte nån speciell pepp inför The Disaster Artist. Jag hade inte sett The Room, filmen vars inspelning ju The Disaster Artist handlar om. Jag visste i princip ingenting om The Rooms skapare Tommy Wiseau. Det jag visste var att The Room var en kultfilm som betraktades som den bästa sämsta filmen som nånsin gjorts. De dåliga filmernas Citizen Kane var rubriker jag såg.

Men pga The Rooms rykte och mytologiska status kändes det ändå som att det var grundläggande filmutbildning att se den och då passade det ju alldeles utmärkt att göra det innan visningen av The Disaster Artist under Stockholm Filmdagar.

Sagt och gjort, jag såg The Room och det gick inte så bra. Men nu var det gjort i alla fall. Jag undrade om det verkligen skulle vara värt insatsen att plåga sig igenom denna 0/5-film. Skulle The Disaster Artist vara en sevärd film i sig och skulle titten på The Room faktiskt ge ett mervärde när jag såg James Francos biografifilm snedstreck BOATS om Tommy Wiseau och The Room?

Svar: ett klockrent JA på bägge frågorna! Jag är väldigt glad att jag först såg The Room eftersom det för mig verkligen lyfte The Disaster Artist. Jag fick reda på hur det gick till bakom kulisserna när många av scenerna spelades in. Varför slänger Tommy t ex iväg en vattenflaska under ”I did not hit her!”-scenen? Ja, det får man reda på. Såna här små detaljer lyfte upplevelsen.

Men den stora grejen med The Disaster Artist är att det är en jävligt (på ren svenska) bra och rolig film. Det var länge sen jag skrattade så här mycket i en biosalong. Visningen var helt underbar och jag satt och njöt, småskrockade och skrattade i princip hela tiden.

James Franco är underbar som Tommy Wiseau. Han har lyckats fånga den mannens själ känns det som. Jag vet inte hur han har lyckats men det har han. Wiseaus brytning och övriga manér sitter som en smäck. Jag såg för övrigt en intervju på engelska med en polsk backhoppare och nu vet jag varför Tommy säger ”I did naaht” på det sätt han gör.

I The Disaster Artist är Wiseau en sorts Hollywood-version av Toni Erdmann. Han känns som en utomjording men han har ett smittande ”rakt upp och ner”-sätt att ta sig an saker. Folk som ”råkar ut” för hans tokigheter vet först inte riktigt hur de ska agera men inser efter ett tag att det bara är att spela med. För mig var det stor humor som därmed skapades.

För Wiseau, filmskaparen Wiseau, är en bra film en film som har mycket av allt. Vilket fotot ska användas? Digitalt eller analogt 35 mm? Bägge! Vita lakan, smörsång och rosenblad under sexscenerna. Ja, men vi ska även hålla en glasruta framför sängen som det rinner vatten nerför. Sexy! Romantic! Hur ska man agera? Stort! Skrik! Inlevelse! Subtilt finns inte i hans ordbok.

För mig är det här den än så länge klart roligaste och bästa komedin jag sett från 2017. Förutom det så innehåller den även en sevärd story och ett intressant porträtt av en märklig person. Vänskapen med Greg Sestero, som var med och gjorde The Room och även skrev boken som The Disaster Artis bygger på, är kanske filmens dramatiska fokus.

Wiseau är inte den lättaste att jobba med då det mesta är oförutsägbart och Sestero känns som en av hans få vänner. Just i detta finns det en ganska sorglig ton. Hur det är i verkligheten vet jag förstås inte men i The Disaster Artist vill Wiseau inget annat än att bli omtyckt och uppskattad, kanske inte främst som omsusad filmstjärna utan som en vän. Till slut lyckades han (möjligen) i bägge avseendena även om det förmodligen inte gick till på det sätt som han ville från början.

Jag gillade The Disaster Artist jättejättemycket och om en komedi får mig att skratta på det sätt som den här filmen fick så ska det premieras. Ett tag var betyget faktiskt uppe och snuddade på en femma men jag landar på en stark fyra till slut.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

bioJag säger bara en sak: se först The Room och se sen The Disaster Artist. Biopremiär idag fredag 9/2.

The Room kan du för övrigt se i Stockholm 21 februari (lite dålig tajming kan man tycka) då Bio Rio ordnar två visningar. Då bjuds även på ett Q&A med Greg Sestero. Fast jag ser nu att bägge föreställningarna är utsålda. Så, om du redan har biljett så kan du se The Room på Bio Rio. 😉

Länkar till fler som tyckt till om filmen dyker upp när de blir tillgängliga: Fiffis filmtajm och Flmr.

The Death of Stalin (2017)

Jag höll på att missa den här filmen under Stockholm Filmdagar och då hade jag definitivt grämt mig. När jag kollade igenom listan på filmer som skulle vara med så fanns den inte där. Troligen kom den in sent på programmet. Efter att ha tittat igenom filmlistan och valt ut vilka jag verkligen ville se så tittade jag på visningsschemat och spikade mitt program. Ett program utan The Death of Stalin.

Nån dag innan filmdagarna drog igång så råkade jag se titeln The Death of Stalin i schemat. Hmm, var inte det nån typ av komedi som jag hade hört nåt om på nån podd nån gång? Jag kollade upp vad det var för film och upptäckte till min skräckblandade förtjusning att den var regisserad av Armando Iannucci. Armando Iannucci!

Armando Iannucci hade ju gjort In the Loop, en av mina absoluta favoritkomedier och kanske den enda komedi som fått högsta betyg. Jag gillade den t.o.m. så mycket att den hamnade på plats ett på min lista över 2009 års bästa filmer. Det var inget svårt val att ändra i schemat och göra plats för Stalins död.

Filmen är en BOATS om vad som hände i Sovjetunionen dagarna efter Josef Stalins död 1953. Vem i politbyrån skulle ta makten? Det stod främst mellan Nikita Chrusjtjov (Steve Buscemi) och Berija (Simon Russell Beale), chefen för säkerhetstjänsten.

Det som jag verkligen älskade med In the Loop var dialogen och det oerhört kreativa svärandet som centralfiguren Malcolm Tucker (Peter Capaldi) stod för. Här är dialogen inte lika nyanserad och jag njuter inte på samma sätt. Men det vore ju väldigt konstigt och kanske fel om så vore fallet. Iannucci i sitt esse är väl nutida politiska dramakomedier på engelska med satirinslag.

I The Death of Stalin pratar man visserligen engelska men filmen är baserad på verkliga händelser, är en historisk film och utspelar sig i Sovjetunionen. Jag tycker inte Iannucci kommer helt till sin rätt och jag känner en sorts distans till det jag ser.

Jag kanske kom in fel till den här filmen men den funkade inte för mig. Jag tyckte den bitvis var för farsartad och tramsig. Jag störde mig på Steve Buscemi och tyckte inte han fick till sin Chrusjtjov. Det kändes mer som jag såg just Buscemi en Coen-film och det skar sig för min del. Jag satt och störde mig på Buscemis fetgördel som han hade på sig för att få till Chrusjtjovs mage. Ibland var den där och ibland tyckte jag inte den var där. Om man sitter och stör sig på såna saker så är det ett bevis på att filmen inte funkar fullt ut.

I inledningen av filmen så presenterades huvudspelarna på ett Tarantino/Guy Ritchie-vis i slow motion och sen en stilla bild med en text som berättade vem det var. Jag gillade inte detta meta-grepp heller. Jag tyckte bara det kändes tramsigt och malplacerat.

Vad som faktiskt funkade var en del sköna satirinslag där rollfigurernas korrupta opportunism, hyckleri i kubik, desperata försök att hela tiden hålla ryggen fri och totala avsaknad av respekt för människoliv sattes i fokus.

Politbyråns medlemmar hade ett avslappnat och okomplicerat förhållande till våld, precis som filmen. Det funkade för mig och jag kunde tycka att det var roligt när en rad med män skulle avrättas och man samtidigt väntade motorder vilken sekund som helst. Vilka skulle klara sig? De tre sista? De två sista?

När samma typ av humor användes men gällde våld och övergrepp mot kvinnor så tyckte jag inte det funkade alls utan då blev blev bara äckligt. Jag tyckte det lämnades obehandlat. Det skulle väl ytterligare göra klart att dessa män var ena riktiga svin. Ja, det gjorde det kanske men jag hade velat se nån typ av konsekvens också. Våld, slumpmässigt våld mot män, hade jag tydligen ingenting emot. Hmm, ja, det är märkligt hur hjärnan funkar ibland.

Jag önskar verkligen att Iannucci hade levererat en toppfilm den här gången också men tyvärr blev jag väldigt besviken.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

bioThe Death of Stalin har premiär nu på fredag 9/2 och jag vet att många andra hyllar den. Så om du är sugen på lite historisk och politisk satir så kan det nog vara nåt för dig. Vänta dig dock ingen ny In the Loop. Själv funderar jag på om jag ska ta mig an Iannuccis tv-serie Veep med Julia Louis-Dreyfus för att återupprätta Iannuccis rykte hos mig.

Länkar till fler som tyckt till om filmen dyker upp när de blir tillgängliga: Rörliga bilder och tryckta ord.

Happy End (2017)

Så vitt jag vet har jag alltid gillat Michael Hanekes filmer. Den första filmen jag såg – och oj, vilken kickstart! – var Funny Games. Jag såg den 1998 när den gick upp på bio i Sverige och jag minns mycket väl att det var på biografen Sture, eller Olympia som den hette på den tiden. Den gången stapplade jag ut ur biografen totalt tagen på sängen – och jag ville strypa regissören Haneke.

Faktum är ändå att trots att Haneke är något av en personlig favorit så är det sällan jag älskar hans filmer. Det är liksom lite svårt att göra det. Förutom hans egen remake på Funny Games så är Det vita bandet den enda film som fått högre betyg än 3/5.

Nu är Haneke tillbaka efter ett längre uppehåll. Hans senaste film innan Happy End var Amour (som jag inte sett). Filmtiteln Happy End får ju en (läs: mig) att fundera. Menar Haneke kanske att detta är hans sista film? Känner han kanske att han inte kan göra så mycket mer, att han börjar känna att han kanske inte är relevant längre? Nå, vad vet jag?

Det märktes för egen del att det var ett tag sen jag såg en Haneke-film då jag inte riktigt var beredd på hans kalla och distanserade sätt att filma. Här finns ingen historia från a till ö. Här finns inga rollfigurer att knyta an till. Alla är mer eller mindre störda och osympatiska. Då är det inte så lätt. Att filmen är europeisk råder det ingen tvekan om.

Ändå är jag lite så där lagom fascinerad av filmen. Det var väl det där vanliga Haneke-obehaget som kom krypande till slut. Sen är filmen inte helt utan humor, som främst levereras av veteranskådisen Jean-Louis Trintignant (som även var med i Amour).

Givetvis är Isabelle Huppert med hon också och det går inte att komma ifrån att hon är suverän. Sval som is och lätt som en fjäder.

Jag märker att jag inte skrivit nåt om handlingen men jag tror jag skippar det. I fokus är i alla fall en familj där tre generationer bor i samma villa. De verkar inte stortrivas ihop. Istället för att prata med varandra så vänsterprasslar man via mobilappar, tittar på YouTube-videoer eller sjunger karaoke.

Vad vill Haneke säga? Känns det som att han kanske är en gammal gubbe som försöker förklara för oss hur all ny teknologi egentligen fungerar och påverkar oss? Skriver han oss på näsan? Med alla sociala medier och våldsamma datorspel blir alla känslokalla psykopater? Nåväl, han försöker säga NÅT i alla fall.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

bioHappy End har premiär nu på fredag 9/2 och jag tror det kan vara bra att se den på bio, om man vet med sig att man gillar Haneke. Det är en film som kräver att man inte har några distraktionsmoment utan verkligen tittar på filmen, och folk som vanligtvis stör går nog inte och ser den här. På sin höjd kan du råka ut för en pensionär som äter en mandarin. Om du ser den hemma i soffan så lämna mobilen i ett annat rum.

Länkar till fler som tyckt till om filmen dyker upp när de blir tillgängliga: Fiffis filmtajm. och Rörliga bilder och tryckta ord.

Om det här var Hanekes sista film vet jag inte, men jag läste nyligen att Haneke nu går in i tv-världen (som alla andra) och ska göra en 10 avsnitt lång serie, ett dystopiskt drama (nån som är förvånad?) som ska spelas in på engelska.

The Room (2003)

Jag brukar alltid vilja börja i rätt ände. Därför kändes det naturligt och helt rätt att jag innan visningen av The Disaster Artist under Stockholm Filmdagar först passade på att se filmen om filmen, dvs den mytomspunna Tommy Wiseau-skapelsen The Room.

Vad är The Room frågar du dig? Ja, det vill du inte veta är mitt svar. Fast om du är en ”sån där” person som tycker att filmer kan vara så dåliga att de blir bra så är det förmodligen nåt för dig. Men då har du med all sannolikhet redan sett The Room.

The Room är en film från 2003 som den mystiske mannen, myten, legenden Tommy Wiseau producerade, manusförfattade, regisserade och spelade huvudrollen i.

Om man ska beskriva vilken typ av film The Room är kan man säga att det är en kärlekstragedi. Wiseau spelar Johnny som bor ihop med sin fästmö Lisa (Juliette Danielle). Plötsligt tycker Lisa att Johnny är fel för henne och hon börjar vänsterprassla med Johnnys bäste vän Mark (Greg Sestero). Stor dramatik uppstår. Eller inte.

Om man ska beskriva handlingen mer i detalj i The Room så är det svårt. Det finns egentligen ingen handling. Det i princip enda som sker är att folk går in och ut ur Johnny och Lisas lägenhet, oftast utan synbar anledning.

Efter 20 minuter har vi fått genomlida, inte en, inte två, inte tre, utan fyra (så kändes det) sexscener. Vita lakan, röda rosor, flortunna draperier, smörsång och vatten som rinner nerför en glasruta som av nån anledning har uppenbarat sig framför kameran.

Skådisarna är bleka, träiga, styltiga, felcastade eller, i Wiseaus fall, usla på en helt annan nivå. Känslan jag får är att det inte är en film gjord av människor utan att det är egentligen rymdvarelser som försöker låtsas vara människor. De har klonat ett antal kroppar och sen läst på hur människor pratar och beter sig. Det hela är faktiskt riktigt obehagligt.

Men obehaget till trots så tyckte jag framförallt The Room var urbota trist och tråkig så betyget blir det lägsta jag har. Ett betyg som för övrigt infördes efter att jag sett den svenska skräckkomedin American Burger.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

PS. Mina tankar om The Disaster Artist kommer på fredag. DS.

 

Apan (2009)

För några dagar sen skrev Rörliga bilder och tryckta ord-Sofia om Jesper Ganslandts vardagstragedi (Sofias genrebestämning) Apan. Med anledning av det tyckte jag det kunde passa att skicka upp mitt eget preblogg-omdöme om samma film. Texten skrevs i november 2009.

Jag kommer ihåg att jag tyckte Olle Sarri var rolig i Tillsammans. Olle Sarri i Apan är nog ungefär så långt ifrån Tillsammans man kan komma. Jag kommer att tänka på Michael Haneke. Andra skribenter refererar till Dardenne-bröderna vilket jag håller med om. Det är intensivt, obehagligt, klaustrofobiskt, anonymt, vardagligt. En vardagsrysare som utspelas i den värsta dagen i Olle Sarris liv. Just det vardagliga understryker bara ångesten. Vad har hänt? Vi vet inte men anar.

Jag gillar verkligen den nya svenska personliga filmen: Flickan, Farväl Falkenberg, Man tänker sitt, Ping-pongkingen, mm. Jag måste berömma filmfotografen Fredrik Wenzels handhållna och närgångna fotot som följer Sarri i nacken. Det som kanske saknas i Apan är nån sorts bakgrund. Nu blir det nästan för mystiskt. Vi kommer inte Olle Sarris karaktär in på djupet trots att det är närgånget. Det är intensivt och jobbigt men det blir bara en mardrömsskildring av en person i djup kris. Men det är klart sevärt och filmen sticker ut. Den ger inga svar men förmedlar en mardrömsstämning och sitter kvar i sinnet en tid efteråt. Rekommenderas!

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

En världsomsegling under havet (1954)

Nu blir det söndagsmatiné i form av En världsomsegling under havet. Originaltitel, tagen från namnet på den franska äventyrsromanen, är 20,000 Leagues Under the Sea. Det är först nu som jag läser mig till att league (eller lieue på franska) i det här fallet inte alls är ett mått på vattendjupet utan ett vägmått, alltså hur långt man färdats under havsytan. Texten skrevs i oktober 2003. Ok, oktober 2003? Shit, that was some shit ass long time ago! Ja, jag såg just Girls Trip.

Det här är alltså Jules Vernes roman filmatiserad av Disney och med Kirk Douglas som harpunerare och James Mason som kapten Nemo.

Nja, det här var en amerikansk 50-talsfilm av det slaget som jag inte gillar. Eller egentligen borde jag gilla den. Historien är ju egentligen bra och vissa effekter likaså. Jag gillar Paul Lukas och Peter Lorre, en professor och hans assistent, som tillsammans med Douglas karaktär hamnar i kapten Nemos undervattensfarkost Nautilus. James Mason är också bra som kapten Nemo. Men det är Kirk Douglas karaktär som är värdelös tycker jag. En sorts macho-karaktär som till råga på allt spelar gitarr och sjunger med jämna mellanrum. Bottennappet var när han sjöng duett med ett tamt sjölejon vid namn Esmeralda. Fånigt!

Men, men. Det är en intressant historia där Mason och övriga skådisar gör ett bra jobb. Boken, som jag läste i slukaråldern, kommer jag ihåg att jag gillade mycket. Det är tyvärr så att Douglas förstör filmen för mig.

Två filmer från samma tidsepok och land som jag gillar är t ex Night of the Hunter (1955) och Ben-Hur (1959), där speciellt Ben-Hur är flera klasser bättre. En film som jag tycker spelar i en liga t.o.m. under En världsomsegling under havet är John Wayne-filmen The Searchers (1956) som bl a innehåller en kvinnosyn som tydligen gällde i 50-talets Hollywood. Jules Verne-filmen om kapten Nemo är bättre, kanske inte just när det gäller kvinnosynen, men överlag, och betyget blir 2+/5.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Italienska för nybörjare (2000)

Enligt Dogma-manifestets egen hemsida finns det 35 Dogma-filmer. Den allra första är inte en Lars von Trier-film vilket man skulle kunna tro. Nej, det är Thomas Vinterbergs Festen, en film som jag såg på bio när den kom och knockades totalt av (5/5). Den andra är von Triers Idioterna och den har jag fortfarande inte vågat se pga sekundär skam-varning. Den tolfte är Italienska för nybörjare och min korta preblogg-text om den skrevs i januari 2004. Filmen är förresten regisserad av Lone Scherfig som ju verkligen lyckats ute i den stora filmvärlden med framgångar som An Education och Their Finest.

En präst kommer till en småstad som vikarie. Där träffar han en grupp människor som, precis som han själv, inte är helt nöjda med livet. En av få glädjepunkter är nybörjarkursen i italienska.

Filmen innehåller sympatiska karaktärer med brister som gör tafatta försök att få ihop det med nån. Egentligen är det inte mycket till handling utan filmen drivs framåt av sina karaktärer. Det förekommer en hel del roliga och pinsamma scener. Jag blev dock en smula besviken då jag hade lurats tro att jag skulle gilla den mer. Fortfarande är Festen den bästa Dogma-filmen, om det nu finns nån poäng i att samla just de filmerna i ett fack. En film är en film, och de flesta är olika. Jag gillar inte kommentarer av typen ”jag tål inte Dogma-filmer”. Hur som helst, i slutändan är Italienska för nybörjare en helt ok må-bra-film.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Swiss Army Man (2016)

Den här filmen blev känd under smeknamnet the farting corpse movie. Japp, det är precis vad vi får då Daniel Radcliffe mycket riktigt spelar ett pruttande lik som spolas upp på samma ö som den skeppsbrutna och suicidala Paul Dano redan befinner sig på. Dano upptäcker att liket, en sorts mänsklig schweizisk armékniv, kan användas till mycket. Några exempel: jetski, vattenkran, kompass, tändsticka och katapult. Hur funkar pruttandet? Jo, när liket används som jetski är det riktigt roligt. När Radcliffe fortsätter prutta med jämna mellanrum är det inte lika roligt. I övrigt gillar jag inte filmen. Ta bara musiken som är vidrig. Otroligt irriterande, precis som Danos eviga nynnande som påminde mig om en kollega på jobbet som nu tack och lov har slutat. ”Cotton Eye Joe”? Nej, tack. Jag får aldrig ihop poängen med filmen. Jag förstår att det går ut på att kroppens diverse funktioner är naturliga. Ja, men mer då? Det finns ingen story att hänga upp nåt på. Swiss Army Man är en rejält innovativ film men en irriterande Dano sänker den för mig.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

%d bloggare gillar detta: