Söndagar med Bergman: Ansikte mot ansikte (1976)

Det allmänna intrycket om Ingmar Bergman hos fôlk är väl att han gör ångestfyllda filmer renons på nån som helst glimt i ögat eller humor. För egen del så delar jag inte riktigt den uppfattningen. Tidigt i karriären gjorde Bergman ganska vanliga filmer där han blandade dramer med touch av film noir med romantiska komedier. Sen, ju mer framgångsrik han blev, när han fick fria händer så hände det visst att han gjorde kompromisslösa dramer om tvivlande präster. Men en film som Det sjunde inseglet är ju inte alls dyster. Den är fylld av humor, glädje, glimt i ögat. Och död. En perfekt blandning.

Med det sagt så är dagens film en film som ganska så perfekt uppfyller den där fördomen om Bergman. Ansikte mot ansikte är nämligen ett stenseriöst drama om en kvinnas handlösa fall in i en psykos. Det är en närgången, och nästan för intim, skildring av psykologen Jenny (Liv Ullman) och hur hon brottas med traumatiska barndomsupplevelser och även upplevelser i nutid.

Det första namnet som dök upp under förtexterna var Dino De Laurentiis. Ja, just det, vid den här tiden gjorde Bergman en del filmer producerade med amerikanska pengar, som t ex Beröringen (1971). Misstaget Bergman gjorde med Beröringen var att låta en stor del av filmen vara engelskspråkig pga att en av huvudrollerna spelades av Elliot Gould. I Ansikte mot ansikte är vi tillbaka med den gamla vanliga ligan som Ullman och Erland Josephson.

Hur funkade nu det dystra och seriösa? Jo, faktiskt riktigt bra. Liv Ullman gör en grym insats och lämnar ut sig själv totalt. Bitvis var det en jobbig film att se beroende på att den, som jag nämnde ovan, nästan kändes för intim. Det var som att man tittade på nåt som man egentligen inte skulle få se.

Förutom scenerna mot slutet när Jenny är fullkomligt psykotisk förekom det även andra scener som var intima på ett annat finare sätt. I väntan på en ny bostad bor Jenny hemma hos sina morföräldrar och en natt när hon kommer hem sent ser hon hur mormodern tröstar sin förvirrade och på gränsen till demente man. Jenny betraktar dem i smyg, precis som vi tittare. Det var en fin scen, kanske filmens bästa.

En styrka som Bergman återigen visar prov på Ansikte mot ansikte är hans förmåga att skapa en skräckfylld stämning. Bergman – skräckmästaren! Det förekommer en rad surrealistiska drömsekvenser som gjorde att jag uppriktigt kände ett obehag. Som vanligt är det döden som spökar. Det återkommer t ex en kvinna med ett helsvart öga som gav mig rysningar.

Ansikte mot ansikte är en skräckfilm om en psykos. Om den hade gjorts idag hade man stämplat epitetet elevated horror på filmen. Jag stämplar betyget tre svarta ögon av fem möjliga på Ansikte mot ansikte.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Klassisk Bergman-bild

”Hej, trevligt att träffas”

”Ehe, jag tror jag ska gå nu”

Dark Water (2002)

Igår skrev jag om en filmfestival i miniformat som jag hade för länge sen när jag såg både Casino och Dark Water på bio samma kväll. Efter att ha avnjutit Cinematekets visning av Casino bar det av till biografen Sture för mörk och blöt J-horror. Där jag skulle möta min gamla tyska kollega Marco och medan jag väntade minns jag att jag slank in på Babs där jag till min förvåning hittade den utmärkta tequilan 1800 Añejo. Jag kunde inte motstå ett glas. Detta äventyr ägde rum, och mina intryck av filmen dokumenterades, i april 2003.

Dark Water handlar om en mamma som flyttar in med sin dotter i ”fel” lägenhet i ett nedslitet hyreshus. Det droppar vatten från taket. Någonting pågår i lägenheten ovanför även om ingen ska bo där. En mystisk flicka med gul (min kommentar: Gul! Aha!) regnrock visar sig. Det regnar mest hela tiden. Det hela blir underligare och underligare. Det är lite småläskigt ibland men inte riktigt skrämmande.

Hmm, ja, den var ju inte dålig. Det är helt klart en bra skräckis och bättre än exempelvis Terror på Elm Street som jag såg nyligen. Problemet med Dark Water är att jag inte blev skrämd riktigt ordentligt. Det är ju liksom det som är meningen. Efter att ha sett The Ring (remaken alltså) så bleknar det mesta. The Ring gjorde mig faktiskt rädd; jag tror det var den där filmen som är på videobandet som gjorde det. Om man jämför med Nakatas Ringu (1998) så tyckte jag den var snäppet bättre än Dark Water. The Ring är i sin tur snäppet bättre än Ringu (slå mig inte nu, alla ni som gillar originalet bättre). Betyget för Dark Water blir således 3/5.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Casino (1995)

På den tiden jag kunde se två filmer i rad på helt vanlig bio såg jag först Martin Scorseses 3-timmars epos om Las Vegas på Cinemateket och sedan blev det nattbio i form av Hideo Nakatas skräckis Dark Water. Idag handlar det om Casino och min korta text skrevs i april 2003.

Både De Niro och Pesci spelar egentligen samma roller som i Maffiabröder (1990). De Niro är proffsspelaren som driver ett casino och Pesci är maffiakillen som förutom att vara snabb i käften även är snabb att ta till våld; han har en förkärlek för att använda telefoner… Sharon Stone spelar lyxhoran som gifter sig med De Niro men har problem med droger och att hon inte kan glömma sin gamla pojkvän/hallick James Woods. Samtliga gör bra rollprestationer. Fotot, musiken och klippningen är av toppklass. Precis som i Maffiabröder följer vi rollfigurerna på väg upp mot toppen och sen vidare mot det oundvikliga fallet. Jag störde mig lite på att Woods roll aldrig utvecklades eller fick ta nån större plats. Det kändes lite som slöseri med en bra skådis. Filmen påminde mig om att man på 80-talet så hade man ruskigt fula solglasögon, i alla fall i Las Vegas… Betyg 4/5.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Söndagar med Bergman: Beröringen (1971)

Beröringen är en något udda fågel i Bergmans filmproduktion och jag kan väl direkt säga att den aldrig fick tillräckligt med luft under vingarna för att lyfta. Filmen var inte ointressant att se, speciellt inte under den här typen projekt när man betar av en regissörs hela katalog, men bra var den inte.

Av nån anledning ser vi Elliott Gould (!) i en av huvudrollerna. Ja, eller anledningen är förstås att filmen är producerad av amerikanska pengar i form av tv-bolaget ABC. Bergman var het på den här tiden, hade vunnit två Oscars och kunde inte göra ett misstag eller en dålig film. Så var hans status. Fram tills dess hade han motstått frestelsen och fortsatt spela in sina filmer med svenska skådisar och på svenska. Den här här gången stod han inte emot. Pengar lockar väl alla, antar jag.

I huvudrollerna ser vi Bibi Andersson och Max von Sydow som de äkta makarna Karin och Andreas Vergerus (klassiskt Bergman-namn) samt Gould som den amerikanske arkeologen David Kovac. Karin (hemmafru?) och läkaren Andreas lever i vad som tycks vara ett lagom lyckligt äktenskap men där saknas kanske lite äventyr. Just ett äventyr får dock Karin när hon inleder ett förhållande med David som besöker Sverige och Gotland för en utgrävning i en gammal kyrka där man har hittat en unik madonnastaty i trä.

Filmens stora problem är att relationen mellan Karin och David delvis känns helt obegriplig. David är som ett barn, en barnunge. Han agerar slumpmässigt och oberäkneligt och jag har svårt att se varför Karin skulle lockas av denne man. Men det kanske är så enkelt att hon lockas av affären i sig, i alla fall till en början. Ja, Karin förklarar t.o.m. det för David första gången de träffas i hans lägenhet. Hon är inte alls säker på att hon är kär i honom men hon gillar uppmärksamheten och… äventyret.

Trots dessa förklaringar så framstår David ändå som något av en stalker. Ibland blir han till synes utan förklaring arg, våldsam och skäller ut Karin för att hon lever ett så borgerligt, tryggt och instängt liv. Nej, scenerna mellan Karin och David känns konstiga, lika konstiga som deras relation. De påstår att de inte kan leva utan varandra men det känns inte som att de har speciellt roligt ihop. Det är som att Bergman har hoppat över den biten av filmen, vilket gör det svårt att relatera till rollfigurerna.

Det finns ett undantag då faktiskt vi fick se en bra scen mellan Karin och David. Ja, främst är det Karin, och Gunnar Ekelöf, som står för det fina. Karin läser dikten Sång av sin favoritpoet Ekelöf. Först läser hon en strof på svenska och sen översätter hon för David på engelska. Bibi Andersson läser vackert och David är inte irriterande för en gångs skull.

Med denna scen i åtanke framstår det som mycket märkligt att filmen även spelades in helt på engelska. Den amerikanska publiken klarar ju inte av att läsa undertexter som bekant, så i den versionen av filmen pratade alla engelska med varandra och det gällde även Karin och Andreas när de var ensamma med varandra. Som tur var så lyckades jag få tag i en version där man blandar svenska och engelska, och det talas engelska endast i scener där David är med. Karin säger t.o.m. vid ett tillfälle att det är svårt att uttrycka sig på ett språk som inte är ens modersmål, dvs modersmålet svenska.

Filmens behållning för min del var Bibi Andersson, och de mer vardagliga scenerna mellan Karin och Andreas eller med Karin ensam. Här hade filmen en humoristisk touch som jag uppskattade, som t ex när Karin ska klä sig inför sin dejt med David och inte kan bestämma sig för vad hon ska ha på sig. Den scenen var som tagen ur en modern romantisk komedi. De mer vardagliga scenerna bjöd även på sköna hemmamiljöer à la tidigt 70-tal med produktplacering, köksinredning med träytor, diabildsvisning (!), gamla härliga telefoner (bl a en Kobra!), skrivbord med häftapparat och hålslagare. Film som tidsdokument ska aldrig underskattas.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Kul och skratt vid frukosten!

En glad (!) Max von Sydow

”Nej”

”Nej”

”Nej”

”Nej”

”Ok då, nu måste jag åka!”

Träskor och träytor

Kobran!

Den skyldige (2018)

Att se filmer som den danska nervthrillern Den skyldige är kanske den mest positiva aspekten med filmdagarna i Malmö och Stockholm. Du går in i princip helt blank i salongen. Du (läs: jag) har inte tittat på några trailers utan endast kollat upp regissör och skådisar samt möjligen ett kort synopsis. Sen gör man sitt val och sjunker ner i biostolen. Mörkret sänker sig och filmen rullar igång. Vad är det vi ska få se? En härlig känsla det där, speciellt när en film levererar som Den skyldige gjorde.

Egentligen borde jag inte skriva så mycket mer än att Den skyldige var en ruggigt intensiv thriller i det lilla formatet. Men nånting mer måste jag väl klämma ur mig. Eller? Det känns lite som att jag kanske förtar en del av upplevelsen genom att gå in på detaljer. Eller?

En sak jag är ganska säker på är att filmen funkar allra bäst i en mörk biosalong tillsammans med en engagerad publik. Filmens skådeplats är polisens nödcentral där svenske (!) Jakob Cedergren spelar en polis som fått ett 112-samtal från en kidnappad kvinna. Hur ska han kunna hjälpa henne med bara en telefon som hjälpmedel? Spänning i kubik! Tänk att telefonsamtal kan vara så spännande och rörande.

Cedergrens polis har sina egna demoner att kämpa med vilket vi som tittare kan läsa mellan raderna om. Nånting har hänt som gör att han sitter där han gör (normalt ska han vara ute i yttre tjänst). Nästa dag ska han och en kollega förhöras i rätten om just det som har hänt. Vad är det som har hänt? Ja, det vet vi tittare till en början ingenting om men vi vet att det gör Cedergrens rollfigur mer desperat att försöka rädda kvinnan på andra sidan luren.

Om jag ska jämföra Den skyldige med en andra filmer så är det ju svårt att inte nämna Tom Hardy-rullen Locke. Eller varför inte Dag och natt med Mikael Persbrandt? Om ni sett dessa filmer så förstår ni upplägget. Just Locke är väl mest extrem eftersom vi där enbart får se Tom Hardy i bild. I Den skyldige förekommer fler skådisar i form av kollegor på nödcentralen. Men det är ändå Cedergren som är i totalt fokus, och man riktigt känner hans desperation och hjälplöshet i den situation som råder.

Det som kanske fascinerade mig mest med filmen var vilka bilder som målades upp i mitt huvud under filmen trots, eller snarare pga, att vi endast får ta del av bilder från den ena sidan av ett telefonsamtal. Det är nästan som att jag har sett två filmer: först den som jag såg på vita duken och sen den som spelades i mitt huvud.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

bioDen skyldige har premiär imorgon fredag och jag rekommenderar givetvis ett biobesök. Filmen var för övrigt Danmarks bidrag till Bästa utländska film för 2018 och den var nära att bli nominerad då den var kvar bland de nio filmer som hade chansen men där föll den bort.

Tydligen är svenskar som är filmutbildade i Danmark på Den danske filmskole tidens melodi. Den skyldige är nämligen regisserad av svensken Gustav Möller som tagit sin filmexamen just där.

Om det dyker upp fler filmspanar-recensioner av filmen så lägger jag till länkar nedan.

Fiffis filmtajm

 

En kärlekshistoria (1970)

Roy Andersson är en intressant regissör tycker jag. Lite av en svensk Terrence Malick kanske? I alla fall om man tänker på hans produktionstakt. Först kom filmen det handlar om idag, En kärlekshistoria, och efter det floppen Giliap 1975. Sen dröjde det ända till år 2000 innan vi fick se Sånger från andra våningen. Min kortkorta text om En kärlekshistoria skrevs i mars 2003 och om jag minns rätt så såg jag filmen på en Cinemateket-visning på en av de minsta salongerna på Victoria.

Det här var en underbar, riktigt svensk, men lite osammanhängande historia från 1970 om kärleken mellan två ungdomar vars föräldrar har sina egna problem. Det är regissören Roy Anderssons första film och man känner igen en hel del bl a från hans reklamfilmer men faktiskt även från den i sig helt annorlunda Sånger från andra våningen. Detta gäller främst humorn, som t ex i början när 15-årige Per är ute och rejsar med sin moppe. Han sitter framåtlutad på styret i vinddraget och man får intrycket av det går undan… tills en cyklist glider förbi på en racercykel tuggandes på en chokladkaka. 4/5 blir betyget.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Klassisk scen

Far from Heaven (2002)

Medan jag är på skidresa i de franska Alperna sköter bloggen sig själv och idag handlar det Far from Heaven. När jag såg Far from Heaven så tyckte jag att den kändes en systerfilm till The Hours fast aningen sämre. De kom ut ungefär samtidigt och båda har en strålande Julianne Moore, vars rollfigurer i bägge filmerna befinner sig i ungefär samma miljöer som Burt Lancaster simmar omkring i i The Swimmer. Min text skrevs i mars 2003.

Julianne Moore visar att hon är en av världens bästa skådisar. Hon gör en otrolig rollinsats som den perfekta 50-talshemmafrun med en man som har ”drabbats av sjukdomen homosexualitet” som man tyckte på den tiden. Själv umgås hon med sin färgade (min kommentar: *host*svarta heter det nog idag*host*) trädgårdsmästare vilket inte ses med blida ögon bland societetsdamerna i ”Pleasantville”. Efter ett tag känner man nästan att man håller på att spricka av de grälla färgerna, illusionen av den perfekta familjen, etc. Åtminstone känner nog vissa av karaktärerna i filmen så. Jag saknade kanske nån form av upplösning, slutord, efter allt som byggts upp, men det kom liksom aldrig. Betyget blir ändå 4/5.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Dreamcatcher (2003)

Medan jag är på skidresa i de franska Alperna sköter bloggen sig själv och idag handlar det om en Stephen King-filmatisering, inte en av de mest hyllade kan väl säga utan att vara helt ute och cykla. Min text om Dreamcatcher skrevs i maj 2003.

Jag har sett Drömfångare (Dreamcatcher, 2003) som handlar om fyra män som varje år samlas i en jaktstuga på landet. Denna gång blir det dock snöstorm och så får de besök av en förvirrad man plus att mängder av djur flyr från skogen. Märkliga saker sker helt enkelt. Våra fyra har vänner vissa telepatiska krafter som de utnyttjar då och då. Dessa krafter hänger samman med händelser (som visas i tillbakablickar) som skedde 20 år tillbaka i tiden kring en gemensam vän vid namn Duddits.

Filmen bygger på en Stephen King-bok som är helt ok ©. Boken är lite spännande, lite äcklig, dock lite för lång och utdragen. Filmen har endast en av dessa egenskaper… Ja, ni gissade rätt: den är för lång. Filmen börjar ok, lite som en psykologisk thriller där både rollfigurerna i filmen och publiken funderar på vad som egentligen händer. Men sen när monstret, i form av en intergalaktisk bajskorv visar sitt fula tryne, då det är meningen att man ska bli rädd, blir det mest komiskt. Resten av filmen känns som en lång transportsträcka mot slutet. Betyget blir 2/5. Bottenbetyg undviks pga början samt skildringen av hur en av ”hjältarna” blir ”instängd” i sin egen hjärna när hans kropp tas över av en elak utomjording.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Jason Lee och en intergalaktisk bajskorv a.k.a ”shit weasel”

The Hours (2002)

Samma helg i april 2003 som jag såg 25th Hour och Kod okänd såg jag även dagens film på bio. The Hours regisserades av Stephen Daldry. Vad gjorde han efter framgången med The Hours frågar jag mig? Det känns inte som han blev känd för den breda publiken efter att ha peakat med The Hours. Jag kollar på IMDb och ser att han gjorde The Reader (vann inte Kate Winslet en Oscar för den?), Extremely Loud & Incredibly Close (Oscarsniminerad för bästa film) och så har han regisserat några avsnitt av The Crown. Då får man nog säga att det gått ganska bra ändå. Framöver kommer han göra en film om Oz-figuren den Elaka Häxan från Väst och… Untitled Star Wars/Obi-Wan Kenobi Project. Den sistnämnda måste ju vara en sån där Star Wars-spinoff-historia, typ Ben: A Star Wars Story.

Timmarna (min kommentar: ja, jag använde de svenska titlarna på den här tiden) påminner lite grann om Kod okänd i det att det är tre parallellhandlingar även här. Här utspelas dom dock varken under samma tid eller plats. Men ändå är de sammanlänkade.

Först har vi Virginia Woolf (Nicole Kidman) som på 20-talet har psykiska problem och försöker skriva sin roman Mrs Dalloway. På 50-talet hittar vi en kvinna (Julianne Moore) som har sina problem med att klara pressen att vara den perfekta hemmafrun, att klara livet egentligen. Slutligen, nutid där Meryl Streep spelar en kvinna som förbereder ett party, precis som Mrs Dalloway gör i Woolfs roman, för sin aidssjuke författarvän (Ed Harris).

Låter det bara svårt och konstigt? Well, faktum är att regissören Stephen Daldry (Billy Elliot) lyckats knyta ihop de tre historierna på ett sätt som funkar mycket bra. Samtliga historier är gripande och ingen egentligen sämre än nån annan. Skådisarna håller, inte helt oväntat, ruggigt hög klass. Även tårkanalerna får ett träningspass, och då pratar jag inte bara om skådisarna som gråter i var och varannan scen. Betyget blir en mycket stark 4/5.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Apropå bra skådespel och starka scener så visades prov på detta i den högre skolan i kortfilmen Tystnadens röst som visades innan Timmarna drog igång. Lena Endre är så bra man kan vara då hon på 7 minuter lyckas förmedla mer känsla än Sandra Bullock nånsin kommer att göra sammanlagt under hela sin karriär (min kommentar: hehe, Sandra var tydligen inte en personlig favorit). I filmen ringer en kvinna hem till sin man för att berätta att hon måste läggas in på sjukhus pga ett livsfarligt åderbråck i hjärnan. Kortfilmen bygger på en novell av Majgull Axellson och är klart sevärd. 4/5.

Söndagar med Bergman: Ett drömspel (1963)

Ingmar Bergman verkar ha varit besatt av August Strindbergs Ett drömspel då han satte upp pjäsen inte mindre än fyra gånger. Första försöket skedde 1963 och det gjordes i form av en tv-film och den går att se på SVT:s Öppet arkiv vilket jag gjorde.

När jag började titta så insåg jag att jag med största sannolikhet faktiskt har sett en uppsättning av Ett drömspel, i Uppsala för länge sen på Grand (en teater som för övrigt ligger på en parallellgata till Bergmans egen biograf, Slottsbiografen). Mitt minne av pjäsen: obegriplig och oändligt tråkig. Var det till och med så att vi lämnade i pausen?

Jag hade ingen koll på handlingen alls så det tog ett tag för mig att förstå att Ingrid Thulin spelade guden Indras dotter som klivit ner bland människorna på jorden för att få uppleva hur det känns att vara just människa. Glädjen, lyckan, hoppet, kärleken. Haha, nej, givetvis inte. Smärtan och lidandet handlar det förstås om! Vad trodde ni?

Att pjäsen heter just Ett drömspel är logiskt. Den påminner om en dröm vilket är just det som Strindberg ville få fram. I sin erinran skriver han följande:

Jag har i detta mitt drömspel sökt härma drömmens osammanhängande men skenbart logiska form. Allt kan ske. Allt är möjligt och sannolikt.

Hmm, det kan ju vara vanskligt det där, att gestalta en dröm. Det finns en risk att det blir för flummigt. Men jag brukar oftast gilla de drömsekvenser som dyker upp i filmer eller tv-serier. Ta bara Twin Peaks och när vi besöker The Black Lodge. Helt underbart.

Jämfört med Bergmans tidigare tv-pjäser som jag har sett (Herr Sleeman kommer och Venetianskan) så var det här en klart kvalitetshöjning, och det gäller det mesta. Framförallt så kändes det här betydligt mer påkostat och mer som en film. Borta är den statiska kameran och känslan av filmad teater. Här leker Bergman och fotograferna med bilden på ett helt annat sätt. Musiken spelar en större roll, bl a till att bidra med en skräckstämning. Jag noterar återigen att Bergman hade talang för det här med skräck.

Handlingen är som sagt drömlik. Vi hoppar från en scen till en annan. Samma personer återkommer. Samma scener återkommer. Det är en tidig metafilm. Indras dotter, som kallas Agnes, är i ena stunden gift med en advokat (utmärkt och aningen otäckt spelad av Allan Edwall). De är fattiga, klistrar igen fönstren för att hålla värmen inne och äter kålgryta. Agnes kan inte andas. Hon vill ha ut mer av livet än plikter. Hon flyr till semesterorten Fagervik men hamnar istället i Skamsund på andra sidan viken. Där är det fattigt, koleraepidemi och man tvingas vara i karantän i en brinnande ugn i 40 dagar. Tror jag.

Förutom Agnes så är en officer, spelad av Uno Henning, en av huvudpersonerna. Henning var riktigt bra. Han hade ett märkligt och indragande sätt att prata. Språket är för övrigt både fint och klurigt att lyssna på. Det kryllar av gamla svenska eljest ord. Ibland saknar jag tiden innan allt blev svengelska. Har jag blivit gammal på gamla dar, tro?

Det förekommer några roliga scener mitt i allt lidande – ”Det är synd om människorna” upprepar Agnes som ett mantra – och en av dem påminde mig om Hail, Caesar!. Fyra dekaner från fyra olika fakulteter grälar om livets mening. Agnes har begärt att dörren till svaret om livsgåtan ska öppnas och nu ska de enas om den faktiskt ska öppnas. De gnabbas som små barn som slåss i sandlådan. Jag fick vibbar av scenen i bröderna Coens Hollywood-skildring då Josh Brolins fixare försöker få representanter från de olika religionerna att bli nöjda.

En filosofisk diskussion om matematik och tid var även den underhållande. Att ett gånger ett blir ett är väl ett vattentätt bevis för att två gånger två blir två? Eller kanske inte. Och vad är egentligen tid? Det som flyr när jag talar förklarar magistern för barnen i skolan. En smart gosse (för övrigt spelad av Jörgen Lindström från Persona och Tystnaden) utnyttjar detta faktum med orden: ”Du talar och jag flyr, alltså är jag tiden!”. Filosofiskt skolk.

Är det högtravande i övrigt? Ja, det kan du hoppa upp och sätta dig på. Det är högtravande så det förslår. ”Det är synd om människorna”. Men jag kan inte låta bli att gilla det. Bergman tar ut svängarna och håller inte igen. Det här handlar inte om nån realism. Det här är en helt annan grej. En helt annan stil. Skådisarna håller långa monologer. Ingrid Thulin orerar om vinden som är människornas klagan och vågorna som är trösten.

Så vad fanns där bakom dörren. Intet eller 42?

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

%d bloggare gillar detta: