Woody Allen: A Documentary (2011)

Woody Allen: A Documentary är en mysig och lång dokumentär om den glasögonprydde filmskaparen från New York. Filmens förtexter liknar förtexterna i Woodys egna filmer med jazz, New York och ett enkelt vitt typsnitt mot svart bakgrund. Vi får se Woody uppträda på en jazzklubb med sin klarinett och, fasiken, gubben kan ju spela. Woody känns faktiskt som en mysfarbror. Ja, det känns kanske konstigt att uttrycka sig så med tanke på det som hände i Woodys liv under 90-talet men den känslan fick jag av filmen.

Filmen är en härlig tidsskildring när vi får följa med under Woodys uppväxt i Brooklyn. Han springer på bio hela tiden och här fick jag en känsla av saknad, efter just den där gemenskaphetskänslan det kan vara att se film på bio tillsammans med andra i en fullpackad och fokuserad salong. Den känslan går att få i våra dagar också, t ex på specialvisningar som när The Hateful Eight visades i 70 mm på Rigoletto, men det är sällan.

Det var kul att se Woodys skrivmaskin, en tysk Olympia, som han köpte när han var 16 och som han har skrivit alla sina manus på, och fortfarande skriver på.

Elefanten i rummet då, tar filmen upp den? Ja, man tar upp att Woody gifte sig med Mia Farrows adoptivdotter, och detta faktum gör filmen bättre. Nu går man inte på djupet men det slätas ej heller över. Man konstaterar att det är en märklig och tråkig historia för de inblandade. Mia Farrow är med i filmen men bara i form av gamla klipp och inga nutida intervjuer. Jag undrar varför. Inte.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

#SFF16: The Space in Between: Marina Abramovic and Brazil (2016)

sff_logomarina-abramovicInnan jag såg dagens film sa mig namnet Marina Abramovic inte speciellt mycket. Jag visste att hon var nån typ av konstnär som sysslade med performance (vet inget svenskt ord?). Bl a hade jag snappat upp från nåt kulturprogram att hon under en period suttit på ett museum i New York (MOMA?) och tittat folk (besökare på museet) i ögonen. Fem minuter för varje person tror jag det var. En närvarande konstnär.

Av det lilla jag kände till hade jag fått intrycket av att hon var en ganska svår och otillgänglig person. Eller jag kanske menar en person som det är svårt att förstå för att det är svårt att förstå hennes konst. Nu tror jag ganska mycket av min bild av Abramovic kommer från just konstvärlden, och andra verk jag upplevt på diverse museer. När man går runt bland videoinstallationerna på moderna museet (på Skeppsholmen i Stockholm) är det ibland inte helt lätt att förstå vad som menas. Och det är meningen och helt i sin ordning.

Just därför var det kul, men i efterhand ändå inte överraskande, att Abramovic kändes som en lättsam och rolig person med bägge fötterna på jorden (eller i leran…). Konst är ju konst (och konstig) men alla kan ju inte vara konstiga hela tiden. Då är ju till slut inget konstigt.

Nåväl. Vad handlar den här dokumentären om? Ja, rent ytligt får vi se Abramovic åka till Brasilien (tydligen ett favoritland) för att där ta del av diverse spirituella ritualer. Och då menar jag inte bara som åskådare utan att hon verkligen är en aktiv deltagare.

The Space in Between: Marina Abramovic and Brazil inleds med ett besök hos en helare, en person som sägs kunna utföra operationer med bara händerna och en enkel liten kniv. Jag trodde att filmen i princip bara skulle fokusera på den här mannen och hans verksamhet men det visade sig bara vara det första stoppet bland många på Abramovics, både kroppsliga och andliga (nähä!), resa.

Jag måste bara stanna lite vid den här helaren. Filmen gick ut hårt måste jag säga. Samtliga i publiken på biografen Zita ryckte till och stönade när helaren plötsligt körde upp en sax i näsan på en av sina ”kunder”. Jag vet inte riktigt vad det var han grävde efter där men det såg inte trevligt ut. Dessutom fick vi se en ögonoperation där helaren skrapade med en kniv mitt på ögat för att lätta på trycket inne i ögat (om jag förstod saken rätt). Jag satt och vred mig i min biofåtölj.

Som sagt, helaren var bara ett stopp på vägen. Abramovic besökte en rad andra sällskap för delta i deras ritualer. Här kan jag tycka att det faktiskt blev lite av en löpande band-känsla. Jag kom att tänka på Morgan Spurlock och hans dokumentära stil där han prövar på olika saker och sätter sig själv i fokus. Skillnaden är ändå att Abramovic verkligen går in för det hon gör fullt ut och utan att på nåt sätt driva med ritualerna. (Religiösa institutioner gillar hon inte, men spirituella ritualer är nåt annat.) Ändå hade jag velat se mer och veta mer om just helaren.

Fyra favoritbesök: 1. Det hos en kvinna som upplevde att nån annan tog över hennes kropp när hon lagade mat (god mat som det såg ut). 2. Den över 100 år gamla kvinnan som med inlevelse berättade hur hon levde livet (och dessutom ständigt avbröt tolken). 3. En märklig sekvens då Abramovic dricker nån typ av indiansk (?) dryck och upplever ett akut illamående blandat med hallucinationer. 4. När Abramovic blir insmord i lera hos en naturguru och sen blir avsköljd för att därefter knäcka två ägg med händerna som en form av rening. Ett ägg visade sig vara väldigt svårknäckt.

En sak värd att nämna är att filmen inte är regisserad av Abramovic själv. Nej, istället är det en man vid namn Marco Del Fiol (härligt namn). Så det kanske är han jag ska skylla på när det gäller filmens försök att knyta ihop det vi får se under Abramovics resa med delar av hennes konst. Några år efter sin resa håller hon en konstutställning i São Paulo. Folk (besökare på museet antar jag) går omkring med hörselskydd och lyssnar istället på energi från kvartskristaller. Nej, här tyckte jag det mest blev segt och jag såg ingen tydlig koppling till resten av filmen.

I slutändan tycker jag ändå det är en fascinerande dokumentär om en fascinerande person som är väl värd att se när den kommer på SVT Play.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Om visningen: Det här var den andra filmen vi såg under filmspanarnas mastodontlördag. Henke, Sofia och jag fick nu sällskap av Cecilia (trevligt!). Visningen var mysig. Jag tyckte det var lite kul att hela publiken då och då muntligt och fysiskt levde sig med i filmen. Förutom vid scenerna hos helaren så utstötte stora delar av publiken ett fascinerat/förvånat ”hmmm” när vi fick höra åldern på den gamla damen som ständigt avbröt tolken. 115 år gammal blev kruttanten.

Kändisspotting: Filmmakaren Suzanne Osten gled in i salongen i långt silvrigt hår och en matchande elegant röd stickad basker (som hon tog av efter halva filmen) tillsammans med en väninna som filmade henne. Kanske gör filmspanarna en cameo då vi satt på raden bakom?

Andra texter om filmen:

Fripps filmrevyer
Rörliga bilder och tryckta ord

Filip & Fredrik presenterar Trevligt folk (2015)

Trevligt folkJag gillar Filip & Fredrik. Jag tyckte t ex deras tv-serie High Chaparall var ganska så härlig. Nuförtiden har jag inte så bra koll på vad de sysslar med. Jag lyssnar exempelvis inte på deras podd. Förra året kom dokumentären med det långa namnet Filip & Fredrik presenterar Trevligt folk. Den handlar om hur det bildas ett somaliskt bandylag i Borlänge och lagets resa till VM i Sibirien. Ja, det var väl en trevlig (ehe) dokumentär det här. Den känns som ett längre avsnitt av nån av Filip & Fredriks tv-serier. En fråga jag ställer mig är om det kanske inte handlar så mycket om integration för somalierna utan snarare om deras stolthet över att få representera sitt land. Fast de två aspekterna behöver ju inte ta ut varandra. Slutord: Lite viktig och ibland rörande.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Heart of a Dog (2015)

Heart of a DogLaurie Andersons film Heart of a Dog fick mig att tänka på videoinstallationer som man ibland hamnar framför på museum med modern konst, som t ex Moderna Museet i Stockholm. På museum brukar dessa ofta väldigt märkliga filmerna visas i ett ganska litet rum. Det kanske står en eller ett par bänkar eller stolar framför en vit vägg där filmen projiceras. Folk kommer och går. Vissa, kanske t.o.m. de flesta, tittar in och ställer sig och tittar i kanske en minut och går sen vidare.

Det är som att ett museum inte är gjort för att vissa rörliga bilder på det här sättet. Man (läs: jag) känner inget riktigt lugn framför videoinstallationen vilken den än nu är. Ofta handlar det om udda skapelser. Hur långa de är varierar men kanske tio minuter eller en kvart brukar det handla om.

Vissa är säkert mycket bättre än vad jag är på att fokusera på en film i den här miljön. Själv blir jag störd av att det inte är helt mörkt i rummet och att det springs in och ut och att folk pratar. Att titta på en hjärndöd actionfilm i en sån typ av miljö, det är ju inget problem. Men en svår och udda installationsvideo är det inte lika lätt att ta till sig även om den bara är tio minuter.

Just pga av det jag precis skrivit om ovan så var det intressant och kul att se Laurie Andersons film. Det är nämligen en konstfilm utan en rätlinjig handling från a till ö. Det känns egentligen fel att kalla den en dokumentär. Den bygger helt på den stämning som skapas av bilder och ljud. Den har liksom ingen början eller slut utan existerar bara. Att se den i en biografsalong är garanterat det bästa sättet att se den. Det är mörkt och fokus är på duken och inte på mobilen eller nåt annat. Som det ska vara.

Jag gillade Andersons röst. Den har en mässande och lite mystisk kvalitet över sig. Det är som att hennes ord ibland både ställer frågan och ger svaret i samma mening om ni förstår vad jag menar (vilket ni förstås inte gör 😉 ).

Inledningen av filmen gjorde mig aningen orolig. Det är bara ett suddigt flimmer med streck och penseldrag. Jag minns inte om det sägs nånting eller vad som sägs. Jag blev dessutom ganska trött och nickade säkert till några gånger. Efter den inledande förvirringen var det dock som jag anpassade mig till hur filmen skulle vara och flöt bara med.

Vad vi får se är en ytterst personlig film där insidan av Andersons hjärna och hjärta projiceras på vita duken. Hon pratar om det vanliga: livet, döden – och sin hund Lolabelle.

Det jag gillade mest var nog de betraktelser om dagens samhälle som hon la fram och kanske speciellt om hur samhället har förändrats efter 11 september.

Vad skriva mer om? Lou Reed, som var gift med Laurie fram till hans död 2013? Nej, filmen handlar ju inte om Reed även om den är tillägnad honom och säkert handlar om hur Laurie hanterat hans bortgång. Mer om Lolabelle? Om hunden Lolabelle som blev musikartist och gav pianokonserter? Om den sanna (?) historien som Laurie berättade där hennes yngre bröder höll på att drunkna när de gick genom isen som barn? Om att det efter visningen var alldeles knäpptyst i salongen och ingen sa ett ord förrän jag påpekade att alla vara tysta?

Ah, det får räcka så.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Heart of a Dog har premiär idag fredag. VOFFa inte stryka filmen medhårs och svansa efter närmsta kulturman till biografen Zita i Stockholm och se den? Du får inte skäll av mig i alla fall.

Andra filmspanaråsikter om filmen? Ja, det var bara jag och Henke som jag såg den under Stockholm Filmdagar tror jag bestämt. Henke blev nog betydligt mer berörd av filmen än jag, så det ska bli intressant att se vad han skriver om den.

Fripps filmrevyer

Jesus Camp (2006)

Jesus CampJag vet inte varför jag kom att tänka på den här gamla dokumentären. Kanske för att jag lyssnade på ett gammalt Filmspotting-avsnitt där de nämnde filmen eller för att jag precis sett och skrivit om Spotlight. Hur som helst, det här är mitt korta omdöme om Jesus Camp som jag skrev i mars 2007 på ett numera slumrande forum.

Jesus Camp är en Oscarsnominerad – och läskig – dokumentär där barn i USA åker på sommarläger för att utbilda sig (hjärntvättas?) i den kristna läran. Om ni har sett Borat så minns ni scenerna där Borat befinner sig på ett väckelsemöte och spelar med och blir ”frälst”. Ungefär så är den här filmen fast med den skillnaden att det är barn det handlar om, inte Borat. Ledaren på lägret, en voluminös, charmig och obehaglig kvinna, tycker att eftersom muslimerna gör sina barn till mördarmaskiner så ska vi minsann göra våra barn till kristna missionärsmaskiner som lär ut att Harry Potter är djävulen och George Bush är en helig profet. He, läskigt minst sagt. Lite kul var att ett av de högsta hönsen, predikanten Ted Haggard, som i filmen ondgör sig över allt från droger till homosexualitet några månader efter filmen själv ”avslöjas” som bög (fast det ska han enligt uppgift ”bota sig själv ifrån”) och droganvändare. Håhåjaja. Den kristna högern i USA får mig alltid att skratta – men det är ett skratt som bottnar i ett obehag och fastnar i halsen.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

#SFF15: Cartel Land (2015)

sff_logoCartel LandCartel Land är en dokumentär som handlar om knarkkartellerna i Mexiko, eller nej, den handlar om en folkrörelse som tar till vapen för att kämpa för att ta tillbaka städer som dessa karteller styrt med järnhand. Vi får följa med till den mexikanska staten Michoacán där kartellen Knights Templar Cartel regerar. Det vanliga folket ledsnar på våldet och hoten och gör uppror. Ledare för det hela, och den som grundar rörelsen Autodefensas, är Dr José Mireles. Mireles är karismatisk, lång, silverhårig, mustaschprydd snubbe som med en k-pist i handen håller tal på stadens torg. Vad det handlar om är alltså en vigilantegrupp, en grupp civila som för att försvara sig tar till vapen.

Autodefensas jobbar sig framåt, en stad i taget. Man letar upp hus där man vet att Knights Templar Cartel håller till och gör sen räder för att driva bort dem. I början har man stor framgång vad det verkar. De olika städernas befolkning hyllar dem. Sen dyker militären upp och tycker att de ska lämna in sina vapen men ortsbefolkningen är på deras sida och protesterar och militären får till slut ge upp och lomma hemåt med svansen mellan benen.

Men med stor makt kommer stort ansvar, som det så fint heter. Och det där ansvaret kanske brister hos vissa Autodefensas (fast är verkligen alla äkta Autodefensas eller handlar det om infiltratörer?). När sen Dr Mireles skadas allvarligt i flygolycka (eller var det en olycka?) så börjar saker och ting falla samman. Den ställföreträdande chefen, kallad Papa Smurf, har inte lika stor pondus som Mireles och verksamheten börjar ifrågasättas.

Cartel Land var en klart intressant dokumentär. Men som vanligt så är det ”bara” en dokumentär, och jag kan inte låta bli att få känslan av ett förlängt nyhetsreportage. Fast med det sagt så måste jag ändå säga att det bitvis handlar om ett riktigt spännande reportage. Filmmakarna har, som Dave Chen på /Filmcast brukar säga, fått access till det han ska skildra. Regissören Matthew Heineman (som även fotat) är med när Autodefensas råkar ut för eldstrider när de ska fånga in kartellmedlemmar. Här fick jag lite Sicario-vibbar fast måhända dividerat med fem.

Det som för mig stack ut med Mireles var att han var läkare. Jag visste inte detta innan. Filmen introducerar Mireles som en upprorsledare med k-pist men man märker väl ändå att detta är en vältalig och sofistikerad man. Sen kommer en scen där vi får se Mireles jobba som barnläkare och då är det en helt annan sida av honom vi får se.

Förutom ”handlingen” i Mexiko (ja, det är en dokumentär, men det hindrar inte att den har en handling) så får vi träffa amerikaner som på den amerikanska sidan gränsen i Arizona bildat sin egen gränspatrull som försöker se till att kartellerna inte utökar sin verksamhet till USA. Detta tyckte jag var en klart svagare del av filmen. Det finns givetvis paralleller mellan det som händer i Mexiko och det som händer i Arizona men jag tyckte ändå att den amerikanska sidan av historien mindre intressant. Det gäller åtminstone det vi fick se i filmen där det blev lite oklart (för mig) vad den där gränspatrullen egentligen ville åstadkomma.

Slutet av filmen, som snyggt knyts ihop med inledningen, blev ganska starkt och nästan surrealistiskt med en helt bisarr situation där den mexikanska maktkorruptionen liksom inte har nån ände.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

Om visningen: Innan visningen träffade jag förutom Henke två av hans polare. Jag hade trevliga snack med bägge två (eller alla tre om ni så vill). Bl a fick jag ett filmtips i form av dokumentären Jordens salt av Wim Wenders. Enligt uppgift ska det vara ”världens bästa film”. 😉 Det mest bisarra med visningen var att det satt en tjej i sätet bredvid mig som sov under 45 minuter av filmen. Hon somnade efter 25 minuter och sov sen fram till sista kvarten ungefär. När hon vaknade återberättade pojkvännen snabbt vad som hade hänt men konstaterade att hon inte missat nåt egentligen. ”Du hade ändå inte gillat det”. What?

Papa Smurf

Papa Smurf

#SFF15: The Wolfpack (2015)

sff_logoThe WolfpackFörsta filmen för min del under årets filmspanardag på Stockholm Filmfestival blev dokumentären The Wolfpack. Det är en märklig, eller kanske mest tragisk, historia det här. Det påstås att regissören Crystal Moselle 2010 av en slump råkade träffa på sex udda bröder ute på stan i New York. Bröderna var klädda i likadana kostymer och hade svarta solglasögon, som tagna ur Quentin Tarantinos Reservoir Dogs med den skillnaden att alla svart långt hår ända ned till midjan.

Moselle, som vid den här tiden var konststudent, blev intresserad och fick veta att det här var en av få gånger som bröderna hade lämnat sitt hem. De bodde i en trång lägenhet i Manhattan tillsammans med sin pappa, mamma och syster. I ett totalt feltänkt sätt att ”skydda” sin familj hade pappan Oscar förbjudit resten av familjen att överhuvudtaget lämna lägenheten. Han åkte ensam iväg om det behövdes mat eller nåt annat.

Oscar och mamman Susanne (som spelas av Susanne Angulo, ja, eller vänta…) var tydligen nån sorts hippies/hare krishna-anhängare och ville låta barnen växa upp vid sidan om samhället ute på landet. Men brist på pengar gjorde att de istället hamnade på Manhattan och då tyckte pappan det var för farligt att gå ut. Eller nåt. Det finns förmodligen (läs: garanterat) mycket som vi som tittare inte får reda på. Men strunt i det just nu, för jag gillade nämligen filmen.

Den inleds aningen segt, eller så var det jag som var trött, för jag satt nämligen och nickade till. Efter ett tag piggnade jag till samtidigt som historien blev mer intensiv. Historien säger ni, det är väl ingen historia utan en dokumentär som skildrar verkligheten? Spelar ingen roll säger jag. Både en dokumentär och ren fiktion måste ha ett manus. Och The Wolfpack har ett hyfsat manus. Jag blev mer och mer fascinerad av bröderna och av hur de uppfattar världen. Under sin uppväxt har de lärt sig om världen via film. Troligen var även pappan otroligt filmintresserad och bröderna ser mängder av film. När de väl kommer ut i ”världen” så refererar de genomgående till saker från filmer. En skog påminner om Fangorn från Sagan om ringen. En sandstrand på Coney Island påminner om öknen i Lawrence av Arabien.

En del av dokumentären består av scener från filmer som bröderna iscensätter, och det handlar om riktigt bra rekonstruktioner. Bröderna kan replikerna innan och utan och scener från Pulp Fiction och Reservoir Dogs spelas upp läskigt bra. T.o.m. Tim Roths udda andning från Reservoir Dogs återges. Jag sitter och funderar på om de har skådespelartalang eller om det bara handlar om ren kopiering.

Med tanke på sin uppväxt verkar bröderna nånstans ändå ganska vettiga. Intressant är hur de uppfattar språk, slang, datorer, Google, osv. De har tydligen fått sin utbildning av sin mamma som agerat lärare i hemmet, och därmed fått lön för det. Hur den lönen ska betala för hyra, mat och alla dvd-filmer framgår inte. Om pappan jobbar med nåt framgår inte heller. Johan B, som jag träffade senare under dagen, hade hört att pappan, som var peruan (?), hade problem med sitt arbetstillstånd.

Apropå pappan så verkar han fortfarande vara en person som lever i total förnekelse över vad han har gjort. Han ser på tv och dricker (för att dämpa ångest antagligen). När han lämnar lägenheten med resten av familjen har han hela tiden lurar i öronen (med musik) och samverkar överhuvudtaget inte med nån, förutom mamman och dottern Visnu (ja, alla barnen är döpta efter hinduiska gudar). Här har vi ett oläkt sår som nog aldrig kommer att läka, och kanske inte ska det heller.

Apropå dottern Visnu. Vad händer med henne? Varför är det så litet fokus på henne? Har hon nåt typ av handikapp? *researchar*… Japp, tydligen…

Det finns en scen mot slutet av filmen som jag tyckte var riktigt bra. De har åkt ut på landet och besöker en äppelträdsodling. Bröderna springer runt bland träden och käkar äpplen. Mamman, pappan och dottern håller sig vid sidan av. Sen beslutar sig mamman för att det är dags att gå fram till bröderna för att se vad de gör, att släppa sargen och vara med dem. De går mot bröderna hand i hand men pappan viker av och deras händer släpper taget om varandra. Dottern blir liksom kvar i mitten, vilket gav mig en klump i halsen. Kanske var det hela iscensatt, kanske inte, men jag tyckte det var en fin scen.

Ju mer jag läser på om filmen desto mer undrar jag vad vi som tittare inte har fått se. Oj, oj, det är alltid svårt det här med dokumentärer. I slutändan tror jag ändå inte The Wolfpack ljuger. Känslan den förmedlar tror jag är sann.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

Om visningen: Jaha, skulle jag skriva om visningen också? Det hade jag glömt. Jag minns inte att nåt speciellt hände förutom att jag hade väldigt svårt att hitta filmspanarna på Victoria innan filmen började trots att det är en liten foajé. Jo, just det, lutningen på Victoria 4 är inte bra så om du får en lång person framför dig är det bäst att flytta eller så får du baksidan av ett huvud att titta på istället för nederdelen av filmen.

PS. En av bröderna, Mukunda Angulo var förresten med i Skavlan i fredags och avsnittet går att se på SVT Play. DS

Junun (2015)

jununMUBI är en filmtjänst på nätet som jag använt några gånger tidigare, men det var innan den blev en prenumerationstjänst. När jag använde MUBI för några år sen så var den fortfarande en VOD-tjänst, dvs man betalade en summa för varje film man ville se. Åtminstone funkade det så i Sverige. Jag minns att jag hade en del problem med kvaliteten på uppspelningen. Det hackade och hade sig. Så jag slutade använda tjänsten.

Nu har MUBI alltså ändrat sitt upplägg och blivit en prenumerationstjänst, ungefär som Viaplay eller Netflix. Men det finns en skillnad jämfört med dessa tjänster. MUBI erbjuder en billigare månadskostnad (enbart 49 kr/månad) men det finns enbart 30 filmer i utbudet. Whaaat?! Ja, det låter lite konstigt men så är det. Varje dag försvinner en film ur utbudet och ersätts av en annan. Varje film går att se under 30 dagar. Man skulle kunna kalla det ett sorts Cinemateket på nätet med noga utvalda filmer.

Varför skriver jag om det här? Jo, för att MUBI precis kört ett marknadsföringsstunt då de från den 9:e oktober erbjuder Paul Thomas Andersons senaste film, dokumentären Junun (vi pratar alltså om min favoritregissör PTA). Jag bestämde mig för att testa tjänsten en månad för att på så sätt få se och framför allt, visade det sig, höra hans senaste film.

Junun handlar om ett musikaliskt samarbete mellan Jonny Greenwood från Radiohead, den israeliska musikern Shye Ben Tzur och en rad artister från den indiska musikeliten. Junun är inspelad i Indien och är i princip en lång rad framträdanden med indisk folkmusik filmade av PTA et al. Som jag förstått det så är det mesta nya låtar skrivna av Greenwood och Ben Tzur men det är jag inte säker på.

Värt att nämna i sammanhanget är att Greenwood, förutom att vara gitarrist i Radiohead, även kompenerat filmmusik för filmer som PTA:s egna There Will Be Blood, The Master och Inherent Vice, och Lynne Ramsays We Need to Talk About Kevin.

Den i princip enda anledningen till att jag ger Junun en fyra är att jag tycker musiken är grym. Rent filmiskt så är det inget speciellt. Fast det är inte helt sant när jag tänker efter. Det jag gillar med dokumentärens upplägg är att vi inte får de vanliga pratande huvudena. Nej, här handlar det mer om en ”fluga på väggen”-stil. Vi får ingen förklaring till nåt av det vi ser. Jag vet inte ens vem som är Greenwood. Jag undrar ett tag varför Greenwood kan prata indiska men det visade sig att det var Ben Tzur, som tydligen bott i Indien under en del av sitt liv. Det lustiga är att jag hela tiden under filmen tror att det var Ben Tzur som var Greenwood och att Greenwood var nån kompis från Radiohead som Greenwood hade med sig.

Filmens upplägg, innan jag såg den, kändes sådär. Det här med att sammanföra artister från olika läger och sen få ljuv musik att uppstå har vi sett förut ett antal gånger. Det kan bli lite krystat. Här handlar det dock enbart om musiken. Regissören PTA själv och hans närvaro känner jag inte mycket av. Den känns nästan gjord med vänster hand (ja, eller höger om nu PTA är vänsterhänt).

Vad är det för typ av musik då? Ja, det är väldigt mycket trummor! Vilket jag gillar. Indierna kan sina trummor. Det finns ett speciellt vattnigt och bubbligt trumljud som jag gillar lite extra. Sen är det även mycket blås från ett indiskt brassband. De kör ofta med en lite udda enhandsteknik när de spelar sin trumpet samtidigt som de viftar med den andra handen. Bästa låten får vi när två tjejer kommer in och sjunger grymt, på ett språk de dessutom inte förstår (det finns ju mängder med språk i Indien). Då svänger det rejält. Jag skulle gärna länka till en YouToube-video här men tyvärr finns det inte en sådan. Än.

Jag tror svenskkroatiske trumpetaren Goran Kajfes, trombonisterna Nisse Landgren och Fred Wesley (måste vara det svängigaste trombonsolot nånsin) samt Dr. Funkenstein himself George Clinton kan tänkas gilla filmen och musiken. Som jag sa så svänger det nämligen rejält och Everything Is On The One. (YouTube-klipp till bra musik i länkarna.)

Skönaste snubben måste vara en av de indiska trumslagarna. Han har en härlig musche och droppar följande för att beskriva Indien: ”No toilet, no shower, but full power, 24 hour”. Fast just vid det tillfället så är det strömavbrott. Men han tar det hela med ro. Det är liksom bara att lägga sig och vila. Och lyssna på musiken.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

junun4

junun3

junun2

junun1

junun5

junun6

Jag är Ingrid (2015)

IngridJag tycker om Ingrid Bergman – som skådis. När det gäller henne som person så vet jag inte så mycket förutom att hon orsakade en skandal i Hollywood när hon lämnade man och ett barn i USA för att gifta sig med den italienske filmskaparen Roberto Rossellini. Båda var alltså gifta på varsitt och håll och deras tilltag sågs inte på med blida amerikanska ögon.

Stig Björkmans film Jag är Ingrid handlar om Ingrid som person, om hennes privatliv, om hennes affärer, kringflackande liv och det faktum att hon lämnade sina barn bakom sig när hon flyttade till nästa stad och man. Att filmen fokuserar på just detta tycker jag är ganska synd eftersom jag hellre hade fått reda på mer om hennes filmer och skådespeleri. Men nu är det alltså Ingrid som person det handlar om och det är väl ok det med. Ja, det hade varit ok om det blivit en intressant och spännande dokumentär, och det tycker jag inte Jag är Ingrid är.

I dokumentären får vi träffa Ingrids fyra barn som alla berättar om hur de upplevde sin mamma. Varvat med detta visas mängder, och jag menar määängder, med hemmavideofilmer som Ingrid eller nån annan i familjen har fotat.

Det är en lite märklig dokumentär det här. I princip är det en hyllningsfilm till Ingrid Bergman. Nånstans under ytan så finns det kanske en mer intressant film. Alla barnen uttrycker olika grader av besvikelse på sin mamma för att hon har lämnat dem ensamma under långa perioder. Både Ingrid själv och hennes barn beskriver henne inte som en mor utan snarare som en vän som kommer på besök då och då. Ändå går man inte på djupet här, och visst, det kanske man får respektera, men det blir inte så himla intressant att titta på. Barnen menar att ”Ingrid är så charmig och rolig att det inte spelar nån roll att hon är borta tio månader om året”. Typ.

Många har väl sagt att det är en feministiskt film och det kan jag till viss del hålla med om. Det handlar om en kvinna som gör karriär, gör som hon själv vill, går sin egen väg utan att låta nån stoppa henne. Gott så. Men att vara vän med sin barn snarare än mor känns varken feministiskt eller speciellt mänskligt. Jag tänker speciellt på hur hennes första barn Pia påverkades. Hon levde sina första 20 år i livet i helt eller delvis utan sin mor. Rossellini-barnen hade åtminstone varandra. Jag läste nu på Wikipedia att Ingrids första make Petter Lindström tydligen stämde Ingrid för att ha övergivit sitt barn och han ville få egen vårdnad av Pia. Detta tas inte upp i filmen. Nåväl, vad vet jag? De (barnen) verkar ju må bra idag, och om Ingrid nu blev kär i Roberto och ville flytta till Italien så var det väl svårt att lösa det hela rent praktiskt.

IngridEn sak jag noterade var att man i filmen nämner att Ingrid filmade sina barn mycket (när hon väl träffade dem). Ni vet fenomenet med att föräldrar filmar och fotar sina barn och tror att alla andra tycker det är jättekul att ta del av alla bilder och filmer. Det är inte så kul faktiskt. Bitvis kändes filmen som när man är på besök hos en familj som visar upp sina semesterbilder. Att titta på andras semesterbilder är inte så kul, inte ens Ingrid Bergmans semesterbilder. Därför blir filmen ganska tråkig och sövande. Till detta bidrar även den upprepande Michael Nyman-musiken som upprepas till förbannelse.

Det bästa i hela filmen (förutom Alicia Vikanders röstinsats som Ingrid själv) är när man visar en tidig provfilmning av Ingrid i Hollywood. Hon verkligen strålar här. Magiskt, och jag fick nästan en klump i halsen. I början av klippet hålls en skylt upp det där det står ”No makeup, No lip rouge” (verkligen?), och detta var nåt filmen refererade till några gånger, just frånvaron av smink och hur naturligt vacker Ingrid var. Och det var hon. Jag vet inte om det var nåt ovanligt (förmodligen) men t.o.m. tv-reportrar kommenterar att Ingrid inte har nån smink på sig under några nyhetsinslag vi får se. Ingrid själv återkommer också till det när hon i slutet av sin karriär spelar in Höstsonaten med sin namne Ingmar. I en scen där hennes ansikte är i en extrem närbild är hon helt utan smink. Hon var rädd för vad folk skulle tycka om det. Ingmar sa dock att även om du förlorar några fans så kommer du vinna nya.

En sista sak som jag tycker är värd att nämna, och det har mer med hennes skådespeleri att göra, är att hon till slut insåg att det här med italiensk (neo)realism inte var nåt för henne. Nej, hon ville inte improvisera fram sina repliker utan ha ett färdigt manus med repliker att läsa in. Och mycket riktigt, när Ingrid återvände till Hollywood 1956 i och med Anastasia så vann hon sin andra Oscar.

betyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tombetyg_tomsep

Just idag skulle Ingrid ha fyllt 100 år och SVT firar det genom att ikväll visa mästerverket Casablanca kl 20 på SVT2.

Malmö Filmdagar 2015 smallJag såg Jag är Ingrid under Malmö Filmdagar tillsammans med några av filmspanarna och här under kommer det dyka upp länkar till deras recensioner när de finns tillgängliga.

Fiffis filmtajm
Rörliga bilder och tryckta ord
Fripps filmrevyer

Hearts of Darkness: A Filmmaker’s Apocalypse (1991)

decades”My movie is not about Vietnam… my movie is Vietnam.”

Haha, med dessa ord från Francis Ford Coppola inleds den här dokumentären som också är den tredje gemensamma filmen som vi tar oss an när decennietemat nu är inne på 90-talet. Känns orden aaaaningen pretto, eller vad tycker ni? De yttras när Coppola ska presentera sin film Apocalypse Now på Cannes-festivalen 1979.

”There were too many of us, we had access to too much equipment, too much money, and little by little we went insane.”

Men om man lägger till det han sa vidare så handlar det väl mer om självinsikt. Inspelningen av Apocalypse Now var helt enkelt en galen tid och det är den inspelningen som Hearts of Darkness: A Filmmaker’s Apocalypse handlar om.

Apropå pretto så var Coppola under inspelningen fullständigt livrädd att Apocalypse Now skulle framstå som pretentiös. Detta framgår i det ”bakom kameran”-material som dokumentären visar upp. Förutom filmat material så spelade Francis fru Eleanor dessutom in intervjuer med sin man. Dessa var tänkta som komplement till en sorts dagbok som hon skrev under inspelningen. (Eleanor fungerar även som dokumentärens berättarröst.) I intervjuerna, eller snarare terapisamtalen, så är Francis helt öppen med hur han känner. Det var väldigt intressant att ta del av detta och inse hur förtvivlat läget var. Eller var det egentligen så farligt? Handlar det mer om gnäll, liksom för att ta bort pressen från sig själv?

Men faktum är att Apocalypse Now-inspelningen nog var ganska galen. Det finns så många märkliga saker att notera. För att nämna några…

  • Coppola lyckades få till ett avtal med Filippinernas president/diktator Ferdinand Marcos om att låna ett antal militärhelikoptrar av armén. Dessa kunde dock med kort eller inget varsel plötsligt tas tillbaka om nåt kommunistuppror i närheten behövde slås ner.
  • I början av inspelningen beslutar Coppola att huvudrollen inte ska spelas av Harvey Keitel trots att man redan börjat spela in scener. Coppola tycker inte Keitel funkar och anlitar istället Martin Sheen.
  • En tyfon drabbade inspelningen som fick avbrytas under två månader och en stor del av filmteamet fick åka hem till USA. En stor del av de uppbyggda inspelningsplatserna var nu förstörda och fick byggas upp på nytt.
  • Martin Sheen som till slut alltså gjorde huvudrollen som Willard var inte i bra form. Han drack sig stupfull innan inspelningen av den välkända hotellrumsscenen. Scenen spelades in, Sheen gjorde ett karateutfall mot en spegel skadade handen. Denna sekvens kom med i den färdiga filmen och jag minns den mycket väl. Sheen verkar fullkomligt galen och borta i den. En tid efter inspelningen av den scenen får Sheen en hjärtattack och Coppola står utan sin huvudskådis under flera veckor.
  • Coppola har ingen aningen om hur han ska avsluta filmen. Rollfiguren Kurtz som träder in i handlingen i slutet av filmen ska vara en lång och smal, i princip undernärd, figur. När Marlon Brando som ska göra Kurtz dyker upp så är han kraftigt överviktig och fet. Dessutom har han inte läst kortromanen Heart of Darkness av Joseph Conrad som filmen löst bygger på. Det blir en mardröm för Coppola. Istället skriva ett slut och låta skådisarna spela in det så väljer Coppola att improvisera, att helt enkelt spela in scen efter scen, efter scen. Många hävdar att slutet inte riktigt funkar och de har nog rätt. Det är filmens svagaste del men jag gillar det ändå, till stor del beroende på musiken och stämningen.
Heart Attack

Vilken bild…

För mig som håller Apocalypse Now som en av mina absoluta favoritfilmer (5/5) så var det här en mycket trevlig och intressant dokumentär. Det kan kanske verka lite konstigt att jag inte sett den förut, men ibland kan jag tycka att magin hos en film försvinner om man vet för mycket om den. Det är t ex därför som jag inte vill veta allt om hur man spelade in en film som Gravity. När det gäller Apocalypse Now och dokumentären om dess tillkomst så känns det inte så efter att jag nu har sett dokumentären. Jag tror det beror på att filmen och inspelningen liksom flyter ihop. Det är en enhet. Det är som Coppola själv sa i början om Vietnam. Filmen och inspelningen av filmen är ett. Jag ser fram emot att Apocalypse Now igen, och då givetvis INTE den förlängda Redux-versionen.

Bland det mest överraskande i dokumentären var att jag fick veta att Laurence Fishburne bara var 14 år när han fick rollen som en i flodbåtens besättning. Helt galet. 14 år och vara med i dessa galenskaper. Stackars Larry förstod nog inte riktigt vad som pågick här och jag tror inte han var mogen, vilket framgick när han blev intervjuad om vad han tyckte om Vietnamkriget.

En detalj jag saknade i dokumentären var att få se de scener som spelades in med Harvey Keitel. Men det kanske var för känsligt eller så ligger det rättighetsproblem eller nåt annat bakom. Hur som helst så hade det varit kul att se hur Keitel var jämfört med Sheen.

Den bästa sekvensen i hela dokumentären är den om inspelningen med Sheen i hotellrummet där Sheen är full så han inte kan stå, krossar en spegel och fortsätter blödande att spela in scenen. Och så får han en hjärtattack senare. En hjärtattack som Coppola tycks förneka eller åtminstone förtränga. Och även om den verkligen har hänt eller om Sheen t.o.m. dör så ska ingen säga nåt om det så att filmens producenter kan få reda på det.

”If Marty dies, I wanna hear that everything’s okay, until I say, ”Marty is dead.””

Var Coppola fullkomligt besatt av filmen eller var han bara fullkomligt besatt?

Jag tror Apocalypse Now i princip avslutade Coppolas karriär som framgångsrik och välkänd regissör. Filmen vann flera Oscars, bl a för bästa film, och Guldpalmen i Cannes men jag tror den brände ut Coppola själv. Om jag minns rätt blev en av Coppolas efterföljande filmer ett monumentalt fiasko, en film med en tokhög budget som blev ett publikt misslyckande. Coppola har givetvis fortsatt göra film men i mindre skala. Fast hans version av Dracula var en storfilm som funkade riktigt bra. Den gillade jag skarpt.

Som avslutning kan jag säga att jag gillade, och faktiskt blev rörd av, Coppolas slutord:

”To me, the great hope is that now these little 8mm video recorders and stuff have come out, and some… just people who normally wouldn’t make movies are going to be making them. And you know, suddenly, one day some little fat girl in Ohio is going to be the new Mozart, you know, and make a beautiful film with her little father’s camera recorder. And for once, the so-called professionalism about movies will be destroyed, forever. And it will really become an art form. That’s my opinion.”

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Kolla nu in vad decennie-spanarna Henke och Christian tyckte om denna dokumentär. Apokalyps nu? Eller blev de mest hungriga och ville äta kalops?

Movies – Noir
Fripps filmrevyer

%d bloggare gillar detta: