When We Were Kings (1996)

1974 möttes Muhammad Ali och George Foreman i en klassisk boxningsmatch kallad The Rumble in the Jungle. Fajten ägde rum i Afrika, i landet som på den tiden gick under namnet Zaire. Dokumentären When We Were Kings är förutom ett väldigt intressant tidsdokument en skildring av matchen med stort M och allt som hände kring den.

Detta är fascinerande rörliga bilder att se. Efter ett tag glömmer jag vilket år det är och jag tror att det helt enkelt är 1974. Kvaliteten på klippen och fotot från vad som hände i Zaire före och efter matchen är strålande.

Historien kring varför matchen ägde rum i just Zaire är intressant. Här drar jag en del paralleller till mastodontdokumentären The Vietnam War som jag såg i vintras på SVT Play. Vi har ett land som blivit fritt från sin kolonialmakt (Belgien i det här fallet). En ”röd” premiärminister tillsätts men störtas sen av en militär med stöd av amerikanska CIA. Militären gör sig själv till diktatorisk president och styr landet med korrupta medel.

Denne nye president ser en chans till lite positiv uppmärksamhet och goodwill och köper därför till sig matchen för 10 miljoner dollar. Pengar som givetvis tas ur statskassan, på samma sätt som när ett olympiskt spel ska bekostas antar jag.

När Ali och Foreman anländer till Afrika är det uppenbart att Zaire älskar Ali men inte ger mycket för Foreman. Folket i Zaire gillar Ali eftersom han vägrade kriga i Vietnam. Foreman gör så gott han kan men ett misstag var att ha med sig en schäferhund, samma hundras som den belgiska kolonialmakten använde som polishund.

Filmen fokuserar en del på de svartas rättigheter. Ali gör en rad vad man skulle kunna kalla kontroversiella uttalanden. Bl a förklarar han varför han inte gillar vit eller kinesisk musik (bara en massa pling pling plong plong). Det är inte hans kultur, han förstår den helt enkelt inte. Svarta vill vara oberoende säger han. Men han hatar inte vita. Han kan visst samarbeta och göra affärer med dem. Fast svarta ska gifta sig med svarta. Ooook. Jag tror och hoppas att man visst kan förstå alla kulturer och då inse att alla (näst intill) har samma mänskliga sida. Men jag förstår vad han är ute efter. Det handlar ur Alis perspektiv om att först hitta en egen stabil identitet för sig själv. En identitet som Ali inte tycker afroamerikaner hade då.

Promotorn Don King. Vilken lirare! Han citerar Shakespeare samtidigt som han är oerhört medveten om the black struggle. Exempelvis kan nämnas att Ali flög till Zaire med ett plan med enbart afrikanska piloter och flygvärdinnor. Det är som att det svarta USA här återupptäcker Afrika som sitt moderland. Här kommer jag ju osökt att tänka på MCU-filmen Black Panther. When We Were Kings är lite som Black Panther fast på riktigt.

Musik! Det förekommer härlig musik i filmen. Don King & Co vill ju göra en jättegrej av det hela. Därför har man ordnat en stor musikfestival med de största svarta artisterna som ska äga rum i samband med matchen. Problemet är bara att Foreman i träning med en sparringpartner slår upp ett sår i pannan och matchen måste skjutas upp sex veckor. Musikfestivalen går dock av stapeln enligt plan. Vi får se en hel del klipp från konserterna med bl a James Brown (jag vill introduceras på samma sätt varje morgon när jag kommer till jobbet!), B.B. King, The Spinners och Miriam Makeba. Konserten skildras för övrigt i en separat dokumentär kallad Soul Power från 2008.

Efter musikfestivalen stannar Foreman och Ali överraskande nog kvar i Zaire och tränar under sex veckor fram till matchdatumet. Det känns inte som att det skulle hända idag. Zlatan skulle ta privatplanet hem.

Matchen då? Ja, mot slutet ägnar man tio minuter åt den fascinerande holmgången, där bl a författaren och journalisten Norman Mailer, som var på plats för att skriva om fajten, agerar engagerande berättarröst. Hur gick det? Ja, om jag säger så här: Ali boma ye!

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

The Latin Kings (2004)

The Latin Kings är inte bara namnet på en svensk hiphop-grupp utan även naturligt nog namnet på Maud Nycanders dokumentär om samma grupp.

Jag var själv aldrig så förtjust i TLK även om jag hörde en del av deras låtar och såg deras album fladdra förbi i skivbackarna. Skivbackarna? Ja, det här var under mitten av 90-talet på den tiden när det fanns skivbutiker med fysiska plastbitar som man köpte och tog med sig hem.

Jag vet inte om problemet var att de rappade på svenska och att det då kändes töntigt. Rim som ”snubben trodde han va’ cool för han hade en pistool” gick inte riktigt hem hos mig. Då var jag mer road av Infinite Mass (svensk G-Funk) vars medlem Rodde även inledningsvis var med i TLK.

Dokumentären handlar kanske inte så mycket om musik utan mer om hur det var att växa upp i Sverige och Botkyrka som invandrarbarn på 70- och 80-talet och sen hur Sverige förändrades under 90-talet bl a i och med Ny Demokratis intåg.

Maud Nycander gillar att berätta om en tid som flytt, ett svenskt folkhem som inte finns mer. 2012 gjorde hon tillsammans med Kristina Lindström dokumentären om Palme. Den dokumentären kryllade av nostalgiska klipp från ett gammalt och annorlunda Sverige. Här blandar Nycander nya och gamla klipp och kopplar ihop förortsliv, miljonprogram, främlingsfientlighet, Ny Demokrati och lasermän med TLK och deras karriär. Det är intressant och bra gjort och filmen känns väldigt aktuell även idag trots att den har många år på nacken.

Det förekommer en mängd härliga klipp från hur förortslivet såg ut förr och hur vissa tyckte det kanske borde se ut. I inledningen dyker det upp en cyklande centerpartist i Hallunda som beskriver det perfekta lokalsamhället. Cecilia, som hon heter, låtsas att hon bor ”här ute”. Hon har precis ätit lunch hemma, hunnit träffa barnen och nu ska hon cykla vidare till jobbet som givetvis ligger på cykelavstånd.

Nja, det funkade kanske inte riktigt som Cecilia hade tänkt. Salle berättar i slutet av dokumentären att han har flyttat från Botkyrka för att han inte vill att hans dotter ska växa upp där, gå i skolan där, inte lära sig svenska ordentligt, osv.

Vidare får vi se klipp från några lekplatser där barn, sjuåringar typ, inte leker så mycket. Nej, de slåss. Brutalt är det. Fasiken vad det gick hett till. Ett barn sparkar en unge i huvudet. Hårt. Kameramannen fortsätter lugnt filma. Barnet som blev sparkad i huvudet plockar upp en sten och kastar mot sin antagonist. Kameramannen fortsätter filma. Ja, det var en annan tid.

Det var kul att se de tidiga klippen på TLK och hur Dogge alltid skulle se arg ut med sin rynkade panna. Hade han fått denna stil från Ice Cube tro? För mig kändes det mest tillgjort. TLK blev bättre senare i karriären enligt mig och framförallt så är ju bröderna Salazar ena hejare till producenter. De driver fortfarande sitt skivbolag Redline Recordings.

I filmen ska TLK 2004 uppträda på Ullevi för storpublik. De har blivit stora och folkliga och turnerar och jobbar mer än nånsin. Samtidigt är Dogges fru dödssjuk i cancer. Detta är inget som berörs i filmen men jag läste om det i efterhand och kände att det nog var en väldigt jobbig tid för Dogge. En kort tid efter att dokumentären spelades in så upplöstes gruppen.

Jag tycke det var roligt var att se Janne Schaffer komma in i studion för att spela in några gitarriff. De hade ju samplat honom så mycket i sina tidigare skivor så de kände att det inte var mer än rätt att låta honom spela live också. Sämre var det när Håkan Hellström skulle vara med. Jag kände inte riktigt att det fanns nån kemi där.

Det bästa med filmen är nog att vi kommer nära alla medlemmar i gruppen. Som jag förstått det så träffade Nycander snubbarna första gången redan när de gick i högstadiet. Det känns att det finns en tillit här. Vi får se hur de grälar i studion om olika saker, som t ex diverse papper som ska skrivas på. Dogge visar möjligen divafasoner, åtminstone om man ska tro de andra medlemmarna. Men alla är trötta, alla har barn, och alla sover för lite. Det är man överens om.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Dokumentären går att se på SVT:s Öppet arkiv. Även Fiffi har skrivit om TLK.

Avicii: True Stories (2017)

Nu när the interwebs gått vidare till andra nyheter så postar jag mitt lilla inlägg om dokumentären om Avicii. Jag hade faktiskt tänkt se den under Malmö Filmdagar i höstas men dels var det en väldigt lång film och dels hade man ställt in det besök som skulle ha varit. Vi som var där nere i Malmö spekulerade i om det var Avicii själv som skulle ha kommit men hoppat av. Det där med längden är det möjligt att jag minns fel om, men jag har för mig att den version vi skulle få se var uppåt tre timmar och innehöll en del i slutet med hela Aviciis avslutningskonsert. Det kändes lite för mycket för min del.

Avicii: True Stories som dokumentären heter såg jag nu till slut på SVT Play efter att Tim Bergling (som Avicii heter ”på riktigt”) tråkigt nog lämnat jordelivet. Med den vetskapen så var det en speciell dokumentär att se. Det kändes väldigt lätt att läsa in negativa saker i allt man såg på ett sätt som man inte hade gjort utan den vetskapen. En sån sak som att Tim vid ett tillfälle säger ”jag kommer dö!” och att han inte kan fortsätta sitt turnerande liv känns ju extra tung. Om jag inte hade vetat vad jag nu vet så hade jag nog bara tänkt att det var ett talesätt. Som det var nu så blev det hela så tråkigt och tragiskt.

Jag drar paralleller till Michael Jackson och Prince. Precis som Tim så levde dessa artister liv med en mängd olika mediciner som skulle hålla dem flytande. Till slut så funkar det helt enkelt inte.

I dokumentären så framställs personerna runt omkring Tim som ett gäng dudes som inte verkar vara så… vad ska man säga… empatiska. När Tim försöker förklara hur han mår möts han mest av kommentarer som ”ja, ja, men bara en konsert till”. Jag är säker på att det finns en viss, eller förmodligen en stor del, sanning i det men jag är även säker på att filmmakarna valt att vinkla det på det sättet. De vill ju berätta en story. Precis som Malik Bendjelloul gjorde i Searching for Sugar Man. Jag köper det i bägge filmerna. Ibland är inte sanningen rakt upp och ner det som är mest äkta.

Det som ändå är uppenbart i filmen, hur mycket man än vinklat det, är att Tim inte mår bra. För honom var det helt rätt beslut att ställa in turnélivet och försöka hitta sig själv. Filmen slutar på ett hoppfullt sätt vilket kändes bra samtidigt som det ju gjorde saken än mer sorglig.

Vid tiden för sin död hade Tim i princip färdigställt ett helt nytt album. Det jag undrar nu är vad som kommer hända med det och vilka som kommer tjäna pengar på det. The show must go on.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Nej, jag har fortfarande inte hört en enda låt av Avicii förutom de korta delar man får höra i filmen. Den där avslutningskonserten som jag nämnde inledningsvis var inte med i den version som finns på SVT Play och som går att se där fram till 31 juli.

I Trumpland med Filip & Fredrik (2016)

Filip och Fredrik la jag märke till första gången i och med deras serie High Chaparall som började sändas 2003. High Chaparall gick ut på att det svenska radarparet åkte runt i USA och träffade b- och c-kändisar. Jag tyckte många av avsnitten var både roliga och fascinerande. Favoriterna är nog Gary Busey (det mesta), Fabio (Filips motorcykelkrock) och Philip Michael Thomas (Magic cookie-sången).

I dokumentären I Trumpland med Filip & Fredrik, som går att se på Dplay, försöker F&F ta reda på varför Donald Trump har så stort stöd i USA. De besöker gruvstaden Grundy, den plats i USA med högst Trumpsupporterdensitet.

Man kan säga att fördomarna om white trash-USA både bekräftades och kom på skam. F&F har ett nyfiket och öppet sinne när de snackar med folk, vilket gör att man får en förståelse för Grundy och dess invånare. Allt är inte svart och vitt. Vissa saker är dock svåra att förstå. De flesta vi träffar framhåller Gud som det absolut viktigaste i sina liv. Vi får höra från en man att en kvinna, ingen kvinna, skulle kunna ha en ledande position på vilken nivå det än gäller. Varför inte? Jo, det står ju i Bibeln att mannen ska styra i sitt eget hus.

Historiskt har stan varit beroende av sin gruvdrift. Nu har nästan alla kolgruvor stängt ner och folk lämnar Grundy. En stor andel av de äldre som jobbat i gruvorna dör i förtid i lungcancer eller är förtidspensionerade. Grundy är en dyster stad.

Om då Donald Trump kommer och säger att han ska satsa på kolgruvor och Hillary Clinton säger att hon ska fortsätta med nedstängningen och göra gruvarbetare arbetslösa. Ja, då är det inte svårt att förstå vem som får Grundys röst.

De röstar alltså för den person som vill fortsätta med den gruvdrift som gör alla som jobbar med den sjuka. Ja, för som de ser det så har de inget annat alternativ.

F&F träffar sin vana trogen en del härliga original och udda personligheter, och alla ska rösta på Trump i det kommande valet. Vi får träffa det gamla paret där mannen har väntat 60 år på att få sin ungdoms kärlek. Efter att hans bästa kompis dött får han chansen eftersom det var just den bästa kompisen som fick damen på kroken då för 60 år sen. Nu är det hans tur.

Vi får lära känna unge D-Train, Grundys förste rappare. Grundy, som ligger vid Appalacherna, är en stad fylld med bluegrass och country. Hip-hop… inte så mycket. Filmens klimax och det som allt leder fram till är D-Trains första live-uppträdande nånsin på Grundys årliga marknad. D-Train verkar fullkomligt livrädd.

Slutligen vill jag poängtera att filmen spelades in sommaren 2016, alltså några månader före presidentvalet. F&F (och regissören Karin af Clintberg!) ska ha kredd för att de inte gör nån nidbild av Grundy per automatik bara för att det är ett Trump-fäste. Man hade ju kunnat tänka sig det eftersom det då verkade galet och osannolikt att Trump faktiskt skulle vinna. I alla fall tyckte jag det som naiv svensk. Men, nej, de gör öppna porträtt av människor som gör att de som skildras framstår som just människor.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Weiner (2016)

Happy times…

Weiner var en sån där dokumentär som det kommer ett par stycken av varje år. En sån där som det snackas om de filmpodcasts jag lyssnar på. Det uppstår en buzz kring den. Grizzly Man, The King of Kong, The Cove, Searching for Sugar Man och Tickled är exempel på några andra.

Sen när jag väl ser dem så är det visserligen intressanta och fascinerande historier som berättas men rent filmiskt eller konstnärligt så brukar det inte vara nåt speciellt. Undantaget av de ovan nämnda är kanske Searching for Sugar Man som jag tyckte var vackert gjord.

Weiner handlar om den amerikanske politikern Anthony Weiner, hans fru Huma Abedin och Weiners kampanj för att bli borgmästare i New York 2013. Och så handlar det förstås om Weiners notoriska oförmåga att hålla sig bort från sexskandaler med honom själv som förövaren.

Jag hade velat veta mer (men kanske inte se mer) av den första sexting-grejen som hände 2011 då Weiner använde Twitter (smart – inte) för att skicka kalsongbilder på sig själv till en kvinna. Men det amerikanska folket har nog full koll på det och då behövdes det inte mer bakgrund. Eller förresten, vissa kretsar hade kanske full koll på vad som hänt men nog inte gemene man. I vilket fall, nu handlar ju filmen och fokuserar på borgmästarkampanjen. Det kanske är jag som är bortskämd efter att ha sett The Vietnam War och O.J.: Made in America som ju är minst sagt ingående. Weiner är en helt annan typ av dokumentär.

Efter 2011 års klavertramp ska Weiner nu göra comeback och försöka bli borgmästare i The Big Apple. Det var fascinerande att följa med bakom kulisserna på en amerikansk valkampanj. Filmmakarna har verkligen fått full access. Som jag förstått det så hade de jobbat med Weiner tidigare. Därav öppenheten.

Jag noterade att det var väldigt många tjejer som jobbade med Weiners kampanj. Efter ett tag förstår man varför. De vill få chansen att jobba med Hillary Clinton i det kommande presidentvalet. Weiners fru Huma är (eller var) nämligen en av Hillarys närmsta medarbetare. Ett faktum som kanske bidrog till att det gick som det i det amerikanska valet 2016.

Inledningsvis går det bra för Weiner och hans kampanj. Men sen drar en sexskandal åter igång. Drevet är släppt. Som jag förstod så var det dock gamla synder det gällde, men jag är inte säker på det exakta förloppet. Det spelar ju mindre roll. Skandalen är ett faktum och allt faller samman för Weiner, hans kampanj och för hans fru.

Eller gör det? Det som var mest fascinerande var att det ett tag såg ut som att Weiner skulle lyckas vända på steken en gång till. Fascinerande och plågsamt på samma gång. För har man som politiker använt sig av nätaliaset Carlos Danger och skickat sexbilder på sig själv till en kvinna vid namn Sydney Leathers så är det nog kört. Ja, det var kört.

Och som vanligt överträffar verkligheten dikten då Weiner just nu avtjänar ett 21 månader långt fängelsestraff för sexbrott som begicks efter att dokumentären släpptes.

Det är lite svårt att sätta betyg. Ska man betygsätta verkligheten? Nej, det ska man inte. Jag betygsätter filmmakandet, hur bra är dokumentärens manus t ex, och då hamnar jag på en stark trea.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Jag såg Weiner på SVT Play och tyvärr envisades SVT som vanligt med att inte visa dokumentären under sin originaltitel. Nej, här ska hittas på nåt klatschigt som de förmodligen tror ska locka mer. Vad fick Weiner heta? Jo, Weiner – sex, lögner och bultande kalsonger. Sluta, bara sluta.

Och vad skönt att jag lyckades undvika att nämna Donald Trumps namn under hela recensionen. ”D’oh!”

3 x Musikfilmer

När jag satt och bläddrade igenom gamla preblogg-texter som jag inte publicerat än här på bloggen såg jag att jag en sommar för länge sen tittade på en radda (fem stycken närmare bestämt) musikfilmer på SVT. I torsdags la jag upp två av dessa korta texter. Just musik- och konsertfilmer ser jag på relativt ofta nuförtiden och jag insåg att jag nog alltid gillat den här typen av dokumentärfilmer. SVT är en bra källa även idag. Deras serie Hitlåtens historia är härlig och det gäller även avsnitt när låten och artisten känns helt ointressant på förhand. Ta en titt på den på SVT Play. Och här kommer de tre avslutande gamla texterna om de där musikfilmerna som jag såg i juni 2003.

 

The Song Remains the Same (1976)

The Song Remains the Same är en konsertfilm med Led Zeppelin. I början och bitvis under själva konserten får vi även ta del av andra märkliga filmsekvenser. Jag konstaterar att Jimmy Page är en grym gitarrist. Det är alltid kul att höra musik, se kläder, bilar, etc från 70-talet. Om man gillar musiken så gillar man nog filmen men det är ju ändå bäst att uppleva det live. Betyget blir 3/5.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

 

Imagine: John Lennon (1988)

Imagine: John Lennon var en förvånansvärt tråkig dokumentär om John Lennon och hans liv under och efter Beatles (eller före och efter Yoko). En del bra musik och intressanta sekvenser, men ändå tyckte jag den mest var intetsägande. Vet inte varför egentligen, kanske var jag inte på humör (däremot fruktansvärt bakis… 😮 😛 :mrgreen: ). Betyget blir 2+/5.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

 

The Last Waltz (1978)

I Martin Scorseses konsertfilm The Last Waltz får vi se bandet The Band berätta anekdoter från sin turnéliv samt deras avslutningskonsert från 1976. Jag gillade känslan i den här filmen även om det inte är ”min” musik helt (jag gillar mer funk). Hur som helst, deras spelglädje lös igenom och framför allt Robbie Robertson har skön gungande stil. Bra att det inte bara var konsertbilder utan även lite snack och annat. Annars blir det lätt tråkigt tycker jag. Filmen får 4-/5.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

PS. Robertson inledde för övrigt efter filmen ett samarbete med Scorsese och han gjorde musiken till bl a Raging Bull. DS.

2 x Musikfilmer

Jag insåg plötsligt att jag har sett och gillat en hel del filmer om musik, och då pratar jag alltså musikfilmer, INTE musikalfilmer. Stor skillnad. Några exempel är Junun20,000 Days on Earth, Soul PowerRammstein in Amerika, Pink Floyd The WallJanis: Little Girl BlueMichael Jackson’s Journey from Motown to Off the WallMetallica: Some Kind of Monster och Searching for the Wrong-Eyed Jesus. Här kommer nu två korta preblogg-texter om två konsertfilmer. Texterna skrevs i juni 2003 då SVT körde ett sommartema med musikfilmer. Och allra sist kommer ett poddcasttips.

 

Ziggy Stardust and the Spiders from Mars (1973)

Ziggy Stardust and the Spiders from Mars är en konsertfilm där vi får se David Bowies sista uppträdande som sitt alter ego Ziggy Stardust (som ska föreställa en rockstjärna från rymden). Nja, bild och ljud är väl inte de bästa och sen var det inte mycket annat förutom själva konserten. Jag hade gärna sett nåt mer vid sidan om scenen. Sen måste jag säga att Bowies scenkläder nog är det fulaste jag sett. Var det nån annan som såg filmen? Hur som helst, ruskigt fula. Bl a en sorts kort kort kimono. Filmen om Woodstock var flera klasser bättre. Betyget blir 2/5.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

 

Woodstock (1970)

Det här var en härlig film om Woodstock-festivalen 1969. 3,5 timmar lång med FLUM, naket, droger och inte minst härlig musik. Santana, Canned Heat och Richie Havens tyckte jag var bäst. Förutom musiken är det ett skönt tidsklipp: kläderna, orden (groovy, far out, cat, man, etc), inställningen hos människorna, osv. Ändå känner man igen många frågor från nu. Motstånd mot kriget (Vietnam), mot polisen, problem med myndigheter, osv. Till festivalområdet kom nästan en halvmiljon människor och hela området utropades till katastrofområde. Betyget blir 4/5.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

 

TIPS!

Vill du förkovra dig inom ämnet David Bowie och samtidigt lyssna på två snubbar som vet att uppskatta Bowie bra mycket mer än jag, och som dessutom backar upp sin uppskattning med kunskap och vältalighet, kan jag rekommendera att lyssna på säsong två av Shinypodden där Henke och hans kompis Olof går igenom hela Bowies digra katalog, en skiva per poddavsnitt. Det senaste avsnittet handlade om just albumet The Rise and Fall of Ziggy Stardust and the Spiders from Mars från 1972.

13th (2016)

Om man som jag är intresserad av medborgarrättsrörelsen och den svarta befolkningens situation i USA genom historien så har det de senaste åren kommit ett antal filmer som utforskar dessa ämnen. The Butler (2014) och Selma (2013) är två exempel. Selma regisserades av Ava DuVernay och hon ligger även bakom Netflix-dokumentären 13th.

Filmens titel syftar på det trettonde tillägget till den amerikanska konstitutionen som efter det amerikanska inbördeskriget slog fast att slaveri var förbjudet. Eller vänta, helt förbjudet kanske det inte blev eftersom det även sägs att det är tillåtet som straff för dömda fångar. Och man kan väl säga att denna sista skrivelse har utnyttjats genom åren.

Det som 13th gör är att svart på vitt fastställa att America was built on racism som Chuck D skulle uttrycka det. Vi får en historielektion som går igenom slaveriet, Jim Crow-lagar, segregationen och War on Drugs och hur allt detta syftar till att trycka ner afroamerikaner i det amerikanska samhället.

En detalj jag gillade med dokumentären är att den i vissa avseenden inte är så självklar vad gäller det här med en god och en ond sida. Vad som sker, och varför, är ofta, alltid, mer komplext än vad man kan luras att tro om man bara följer det som man kan läsa på sociala medier.

Det går inte att låta bli att dra paralleller till Sverige och vissa partiers ursprung. Kan partier med rasistiska rötter nånsin omvandlas så pass mycket att man kan bortse från dessa rötter? Det amerikanska demokratiska partiet var fyllt av Ku Klux Klan-medlemmar och en majoritet inom partiet var emot slaveriets avskaffande. I våra dagar är väl Barack Obama (eller JFK) det första man tänker på.

I mångt och mycket är det här en standardmässigt gjord dokumentär där ett antal pratande huvuden får komma till tals. Detta klipps ihop med gamla nyhetsklipp och andra bilder för att skapa en helhet.

Ett av de gamla klippen har svenskkoppling och det är en intervju med Angela Davis som är tagen från den svenska dokumentären The Black Power Mixtape 1967-1975 som i sin tur har tagit intervjun från ett svensk tv-program från 1972 då en viss Bo Holmström intervjuar Davis när hon sitter fängslad. En riktigt stark intervju som man kan kolla in här.

Bitvis blir dokumentären på gränsen till övertydlig och för vinklad. Eller vinklad kanske är fel ord. Det skrivs på näsan. Trots att det som skrivs på näsan är rätt så är känslan ändå att bli skriven på näsan.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Cameraperson (2016)

Cameraperson är en fascinerande ”bakom kulisserna”-dokumentär om hur det är bakom kulisserna när man spelar in en dokumentär. Vänta nu? Blev det ett metalager för mycket där? I vilket fall så bygger filmen på överblivet material, sånt som har hamnat på klippgolvet, från allt det som Kirsten Johnson filmat under sitt yrkesliv som dokumentärfilmfotograf.

Vi får vara med och uppleva hur det går till när filmmakarna börjar förbereda sig, när Johnson testar olika bildlösningar. Johnson filmar en herde men några grässtrån i förgrunden stör helhetsintrycket. Johnsons hand dyker upp i bild och rycker bort grässtråna. Redan där skulle man kunna säga att scenen inte är autentisk utan iscensatt.

Johnson filmar en öde landsväg i USA, en bil passerar och kort därefter, lyser himlen upp när en blixt slår ner borta mot horisonten. Vilken bra tajming! Det är ofta tur det handlar om när man råkar fånga ”det där ögonblicket”. Och sen nyser hon. Mindre bra tajming kanske.

Filmen är löst sammansatt, eller inte sammansatt alls, kan man tycka till en början. Vi får se lösryckta bilder från alla världens hörn (USA, Bosnien, Rwanda, Afghanistan). Efter ett tag börjar man kanske ändå skönja ett mönster. Så mycket sorg, så mycket elände och samtidigt så mycket glädje oavsett var på planeten vi befinner oss.

Cameraperson påminner mig lite om Koyaanisqatsi i det att det är till synes slumpartade bilder som knyts samman till en abstrakt helhet. Vissa kan säkert tycka att det är en svår film, och det bevisas väl av att betyget på IMDb är 7.6 medan kritikerna på Rotten Tomatoes drar till med 8.4 i medel. Och, ja, det går inte att förneka att det finns prettovibbar här. Men jag skulle inte säga att den är svår, utan snarare övertydlig i sin iver att visa att världen är EN.

För mig var den mest intressanta aspekten metaaspekten. Hur ska man som filmare förhålla sig till det ämne man valt och de personer man följer och filmar. När är det rätt att kliva in och påverka det som sker för att det man ser framför sig i kameran är helt åt helvete? Det är i grunden samma problem som kapten Picard i Star Trek brottas med när han pga The Prime Directive är tvingad av avhålla sig från att hjälpa ett folk vars planet håller på att förintas.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Drottningen och jag (2008)

Rörliga bilder och tryckta ord-Sofia inledde året med att skriva om den svenska dokumentärfilmen Drottningen och jag. Därför tycker jag att det kunde passa bra att skicka upp min gamla preblogg-recension av samma film. Texten skrevs i januari 2010.

SVT Play en bra tjänst som jag har börjat utnyttja mer och mer under det senaste året efter att jag kopplat ihop dator och tv. (Det där med att titta på film på en datorskärm är väl inte någons grej, i alla fall inte min.) Nu tog jag chansen att se dokumentären Drottningen och jag som handlar två personer, som har liknande men ändå fullständigt olika bakgrund, som möts och faktiskt finner att de har mycket gemensamt. Svensk-iranska filmaren Nahid Persson Sarvestani träffar och gör en film om f.d. drottningen Farah av Iran.

Det som gör filmen speciell är att Nahid i slutet av 70-talet själv deltog aktivt i protesterna mot shahens styre som tvingade shahen och drottningen i landsflykt. Fast det muslimskt styrda Iran blev ju kanske inte vad alla hade hoppats på. Nahids familj protesterar även mot denna regim, och efter att Nahids bror avrättats (av den muslimska regimen) och familjen tvingats fly hamnar Nahid till slut i Sverige. Drottningen Farah lever omväxlande i USA och Paris.

Drottningen och jag kändes med tanke på upplägget som en unik dokumentär. Det är lustigt hur ”liten” och ”stor” världen ibland kan vara. Här har vi den svensk-iranska regissören som gjort kritiska filmer om det muslimska Iran som nu träffar ex-drottningen av Iran. En f.d. drottning som när hon får höra om Nahids bakgrund först betraktar henne som någon som enbart vill kritisera henne. Efter hand växer dock en vänskap fram mellan de båda, en något motvillig vänskap.

Filmen behandlar det här med objektivitet när man gör dokumentärfilm. Hur ska Nahid agera? För 30 år sen protesterade hon mot shahens styre och bidrog till att få honom störtad. Nu ska hon intervjua hans änka. Om hon ställer för kritiska frågor så kanske hela filmen skiter sig, om hon är för mesig så verkar det som om hon säljer sig. När Nahid är på fest med rojalister som hyllar drottningen så känner sig hon ganska obekväm och är faktiskt mest bekväm med drottningen själv. Det är märkligt med en ex-drottning som av många fortfarande betraktas som en drottning. Samtidigt är det sorgligt, hur man än ser på det, då hon inte har något hemland.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

%d bloggare gillar detta: