Söndagar med Bergman: Djävulens öga (1960)

Denna söndags Bergman-film är Djävulens öga och i självbiografin Bilder skriver Ingmar Bergman så här om den:

”Bolaget hade köpt en dammig dansk komedi som hette ”Don Juan kommer tillbaka”. Dymling [SF-chef] och jag ingick en skamlig överenskommelse. Jag ville iscensätta Jungfrukällan som han avskydde. Han ville att jag skulle ta mig an Djävulens öga som jag avskydde. Vi var båda mycket belåtna med vår överenskommelse och ansåg att vi hade lurat varandra. I själva verket hade jag bara lurat mig själv.”

Haha, typiskt Bergman att snacka ner sig själv och sina egna filmer. Min text om Djävulens öga skrevs i april 2009.

Plötsligt kände jag att det var dags för en Bergman-film. Det blev Djävulens öga där Satan (Stig Järrel) har fått en vagel i ögat. Handling tar sats i ett, enligt filmen, irländskt ordspråk: En ung kvinnas oskuld är en vagel i Djävulens öga. Den unga kvinnan i fråga, Britt (Bibi Andersson), är förlovad och ska gifta sig och är dessutom dotter till en kyrkoherde (Nils Poppe). Don Juan (Jarl Kulle) och hans betjänt Pablo (Sture Lagerwall) får permis från helvetet av Satan och skickas till jorden för råda bot på problemet.

Djävulens öga är en lättsam film, nästan vad jag skulle kalla en komedi. Filmens känns mysig i alla fall, och till det bidrar Gunnar Björnstrand som är vår berättare/ledsagare i de metafilmsinslag som förekommer. Björnstrand kallar själv filmen för en komedi. Dramakomedi med övernaturliga inslag kanske passar bättre om man ska beskriva filmen. En tragedi är det i alla fall definitivt inte. När det gäller skådisarna så är det toppinsatser på de flesta håll. Stig Järrel är härlig som Satan. Nils Poppe är mysigare än mysig som den snälle, naive men ändå smarte kyrkoherden. Bibi Andersson är kanske en aning svagare men det kan bero på att hennes rollfigur inte var så intressant.

Även om Jarl Kulle är obetalbar som Don Juan så är relationen mellan honom och Bibi Andersson inte det som för mig blir filmens fokus. Betydligt intressantare är scenerna mellan kyrkoherdens fru (Gertrud Fridh) och Don Juans betjänt Pablo samt relationen mellan kyrkoherden (Poppe) och hans frun. En rolig scen var när Poppe lyckas lura in en liten smådjävul i ett skåp varpå han glatt och otroligt nöjt utbrister: ”Jag har en djävul i mitt skåp, jag har en djävul i mitt skåp”. Smådjävulen hade följt med till jorden för att hålla uppsikt över Don Juan och se till att allt gick som Satan ville, hehe.

Som vanligt när det gäller Bergman är dialogen skarp och välskriven. Givetvis är det en fantastiskt teatral dialog – men alltså underbar. Filmen når inte riktigt fram till fyran men en stark trea är självklar. Komedier blir sällan fyror för mig, då jag oftast inte blir gripen eller indragen på samma sätt som när jag ser en thriller eller ett drama. Om fyran ska komma så måste jag i princip skratta ihjäl mig. Men det var kul att se Bergman igen; det var ett tag sen. Jag blev sugen på att se några av de Bergman-rullar jag ännu inte har sett, och det i sig är väl ett ganska bra betyg till Djävulens öga.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Lägg märke till Allan Edwall till vänster. Han spelar örondemon (!) som från helvetet kan lyssna på vad som händer uppe på jorden. I mitten ser vi Don Juan (Kulle) och till vänster Djävulen själv (Järrel).

The Rite


Titel: The Rite (Ritualen)
Regi: Mikael Håfström
År: 2011
IMDb
| Filmtipset

Jag gillar temat i The Rite. Trots att jag är inte är troende själv — långt därifrån — så älskar jag verkligen filmer om fajten mellan Gud och Djävulen. Kanske är det nån längtan till att faktiskt tro trots att jag alltså inte gör det. En längtan till att faktiskt Gud finns. Eller nåt. Haha, lustigt att ta upp den typen av tankar i samband med en sån här standardskräckis av tveksam kvalitet.

Mikael Håfström, har han hamnat i ett skräckisfack nu? Efter 1408 kommer alltså The Rite som är ganska så lika i temat. Filmen handlar om en ung man, Michael (Colin O’Donoghue), som utbildar sig till präst. Problemet är att han inte har den rätta tron. Hans tro är minst sagt sviktande. Hans mentor Fader Matthew (Toby Jones) föreslår att han ska åka till Rom för att utbilda sig till exorcist istället. Japp, det finns tydligen såna utbildningar, i alla fall i filmens verklighet och kanske på riktigt också då filmen bygger på vad som sägs vara verkliga händelser.

Väl i Rom möter Michael Fader Lucas (Anthony Hopkins som spelar Anthony Hopkins). Lucas är en luttrad exorcist som betraktar sitt ”yrke” som vilket yrke som helst. Precis som en rörmokare rensar rör från saker som fastnat så rensar Lucas människor från demoner som fastnat.

Det har sagts att Anthony Hopkins spelar på tomgång här. Well, jag vet inte, men en Hopkins på tomgång är inte helt fel. Jag gillar hans sätt att tala. Huvudrollsinnehavaren O’Donoghue är en ganska tråkig pretty boy. Han gör egentligen inget fel men han är tråkig helt enkelt. Hans karsisma är lika med noll. Filmen bygger istället mycket på sina bilder och ljudspåret.

The Rite är en rulle som man glömmer ganska snabbt efter att man har sett den. Men ändå är den sevärd om man ser den som underhållning, speciellt om man gillar temat. Jag blir ju sugen på att se fler djävulsfilmer som t ex The Omen och så Exorcisten igen.

3/5

PS. Borde inte filmen kallas Riten på svenska? Rit känns som en mer rätt översättning än ritual som ju finns som ord även på engelska.

%d bloggare gillar detta: