Casino (1995)

På den tiden jag kunde se två filmer i rad på helt vanlig bio såg jag först Martin Scorseses 3-timmars epos om Las Vegas på Cinemateket och sedan blev det nattbio i form av Hideo Nakatas skräckis Dark Water. Idag handlar det om Casino och min korta text skrevs i april 2003.

Både De Niro och Pesci spelar egentligen samma roller som i Maffiabröder (1990). De Niro är proffsspelaren som driver ett casino och Pesci är maffiakillen som förutom att vara snabb i käften även är snabb att ta till våld; han har en förkärlek för att använda telefoner… Sharon Stone spelar lyxhoran som gifter sig med De Niro men har problem med droger och att hon inte kan glömma sin gamla pojkvän/hallick James Woods. Samtliga gör bra rollprestationer. Fotot, musiken och klippningen är av toppklass. Precis som i Maffiabröder följer vi rollfigurerna på väg upp mot toppen och sen vidare mot det oundvikliga fallet. Jag störde mig lite på att Woods roll aldrig utvecklades eller fick ta nån större plats. Det kändes lite som slöseri med en bra skådis. Filmen påminde mig om att man på 80-talet så hade man ruskigt fula solglasögon, i alla fall i Las Vegas… Betyg 4/5.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Den skyldige (2018)

Att se filmer som den danska nervthrillern Den skyldige är kanske den mest positiva aspekten med filmdagarna i Malmö och Stockholm. Du går in i princip helt blank i salongen. Du (läs: jag) har inte tittat på några trailers utan endast kollat upp regissör och skådisar samt möjligen ett kort synopsis. Sen gör man sitt val och sjunker ner i biostolen. Mörkret sänker sig och filmen rullar igång. Vad är det vi ska få se? En härlig känsla det där, speciellt när en film levererar som Den skyldige gjorde.

Egentligen borde jag inte skriva så mycket mer än att Den skyldige var en ruggigt intensiv thriller i det lilla formatet. Men nånting mer måste jag väl klämma ur mig. Eller? Det känns lite som att jag kanske förtar en del av upplevelsen genom att gå in på detaljer. Eller?

En sak jag är ganska säker på är att filmen funkar allra bäst i en mörk biosalong tillsammans med en engagerad publik. Filmens skådeplats är polisens nödcentral där svenske (!) Jakob Cedergren spelar en polis som fått ett 112-samtal från en kidnappad kvinna. Hur ska han kunna hjälpa henne med bara en telefon som hjälpmedel? Spänning i kubik! Tänk att telefonsamtal kan vara så spännande och rörande.

Cedergrens polis har sina egna demoner att kämpa med vilket vi som tittare kan läsa mellan raderna om. Nånting har hänt som gör att han sitter där han gör (normalt ska han vara ute i yttre tjänst). Nästa dag ska han och en kollega förhöras i rätten om just det som har hänt. Vad är det som har hänt? Ja, det vet vi tittare till en början ingenting om men vi vet att det gör Cedergrens rollfigur mer desperat att försöka rädda kvinnan på andra sidan luren.

Om jag ska jämföra Den skyldige med en andra filmer så är det ju svårt att inte nämna Tom Hardy-rullen Locke. Eller varför inte Dag och natt med Mikael Persbrandt? Om ni sett dessa filmer så förstår ni upplägget. Just Locke är väl mest extrem eftersom vi där enbart får se Tom Hardy i bild. I Den skyldige förekommer fler skådisar i form av kollegor på nödcentralen. Men det är ändå Cedergren som är i totalt fokus, och man riktigt känner hans desperation och hjälplöshet i den situation som råder.

Det som kanske fascinerade mig mest med filmen var vilka bilder som målades upp i mitt huvud under filmen trots, eller snarare pga, att vi endast får ta del av bilder från den ena sidan av ett telefonsamtal. Det är nästan som att jag har sett två filmer: först den som jag såg på vita duken och sen den som spelades i mitt huvud.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

bioDen skyldige har premiär imorgon fredag och jag rekommenderar givetvis ett biobesök. Filmen var för övrigt Danmarks bidrag till Bästa utländska film för 2018 och den var nära att bli nominerad då den var kvar bland de nio filmer som hade chansen men där föll den bort.

Tydligen är svenskar som är filmutbildade i Danmark på Den danske filmskole tidens melodi. Den skyldige är nämligen regisserad av svensken Gustav Möller som tagit sin filmexamen just där.

Om det dyker upp fler filmspanar-recensioner av filmen så lägger jag till länkar nedan.

Fiffis filmtajm

 

Inferno (2016)

”Run, Forrest, Run!”

Jag vet inte riktigt varför de här filmerna får fortsätta att göras men jag antar att de går hem någorlunda hos den breda massan. Tom Hanks, den här gången i bättre frisyr, ikläder sig alltså återigen Robert Langdons kavaj.

Den här gången är det en galen miljöaktivist som vill göra en Thanos mot mänskligheten, dvs utrota hälften av jordens befolkning för att rädda den andra hälften. Aktuellt tema i dessa dagar med klimathotet hängande över oss. Jag gjorde samma notering när jag såg om Interstellar för nån vecka sen.

Langdon som vaknat upp med minnesförlust i Florens får sällskap av en läkare (Felicity Jones) i jakten på att lösa gåtan och därmed hitta det livsfarliga viruset som riskerar att släppas lös och skapa… INFERNO!

Det här är skräp konstaterar jag omedelbart. Regissören Ron Howard är ingen favorit och jag kan tänka mig att Langdon-filmerna nog inte är personliga favoriter hos honom själv heller.

Filmen är oerhört jobbigt klippt. En bra klippning kan antingen inte märkas alls utan bara flyta på, eller så sticker den ut på ett positivt sätt och lever sitt eget sköna liv. Klippningen här sticker ut på ett dåligt sätt, speciellt inledningsvis när Langdon ser syner efter att ha blivit drogad. Langdon ser helvetet på jorden och vi tittare ska bli förvirrade och rädda genom en skakig och hetsig klippning. Det funkar inte utan är bara påfrestande utan att förmedla rätt känsla.

I början får vi träffa en lönnmördare, dvs en person får betalt för att mörda folk och som ska vara expert. Den här mördaren är dock fullkomligt inkompetent. Utklädd till polis kan mördaren helt enkelt promenera in i rummet där de som ska mördas befinner sig. Varför annars klä ut sig till polis? Istället börjar mördaren skjuta från långt håll ute i korridoren som leder till rummet. Inkompetent. Det är slarvigt skrivet manus helt enkelt.

När jag inte trodde det kunde bli sämre får vi en sagolikt fånig jakt där Langdon har drönare efter sig. Japp, små flygande drönare är Langdon hack i häl när han springer genom italienska stadsparker för att komma undan.

Det förekommer en mängd twister. Vem är vem? Vem är ond? Vad är företaget där Irrfan Khan (för övrigt bästa skådis i filmen) jobbar egentligen för företag? Det mesta är förvirrat och när vändningarna kommer så säger man bara jaså eftersom det känns lika sannolikt att det är Langdon som är skurken.

Slutet är en total katastrof. Folk simmar omkring i kaos i ett turkiskt bad. Allt är återigen förvirrat pga en förvirrad klippning. Istället för att man förstår vad som händer förstår man ingenting. Det är bara kaos.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

The Outsiders (1983)

Fripps filmrevyer och Movies – Noir kör just nu ett projekt där de under året listar sina fem favoritfilmer från 52 regissörer. En ny regissör varje vecka. Den här veckan var turen kommen till Francis Ford Coppola. Henke hade med The Outsiders på listan, en film som jag inte hade sett… trodde jag. För det visade sig nämligen att jag hade sett den och jag hade dessutom skrivit om den. Så här kommer min gamla preblogg-text om den som skrevs i maj 2008.

The Outsiders är en sorts systerfilm till Coppolas utmärkta Rumble Fish. Filmerna spelades in efter varandra och båda bygger på romaner av S.E. Hinton (som bara var en 15 år när HON skrev The Outsiders). I The Outsiders är det de fattiga ”greasers” och de rika ”socs” som fajtas. När en socs blir knivmördad tvingas två greasers, spelade av Ralph Macchio och C. Thomas Howell, att gömma sig på annan ort.

The Outsiders känns ungefär som en ungdomsvästern även fast den utspelas på 1960-talet. Kanske bidrar de orangefärgade förtexterna som visar slitna stadsmiljöer till västernkänslan. Och sen har vi då två gäng som staden inte är stor nog för. Borta med vinden är en annan ”influens”. Dels läser man i filmen boken Borta med vinden och dels påminner en del av scenerierna starkt om studiomiljöerna i filmen Borta med vinden. Jag tänker främst på bilder med svarta siluetter mot en färggrann kvällshimmel.

Ja, jag gillade filmen. Den hade en annorlunda känsla och det var nog skönt för Coppola att göra en relativt ”enkel” film efter mastodontmästerverket Apocalypse Now (1979) och musikalfiaskot One from the Heart (1982). Det är rätt kul att lista skådisarna som är med i filmen: Tom Cruise, Matt Dillon, Patrick Swayze, Ralph Macchio, Rob Lowe, Diane Lane, Emilio Estevez, Tom Waits, mm. Alla gör nog inte strålande insatser och filmens känsla var både b-ig och bra. En stark trea blir betyget.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

”You are a fear prisoner. Yes, you are a product of fear.”

Widows (2018)

Den som följt min blogg har kanske märkt att jag då och då tar chansen att hylla tv-serien The Wire. Om det dyker upp en skådis från den mästerliga serien i en film jag så brukar jag passa på att återkoppla till The Wire i form av ett litet ”yay!”. För mig var The Wire en fascinerande serie som skildrade alla de kopplingar som finns mellan olika samhällsgrupper i en stad. Allt är sammankopplat och det mesta är korrupt.

I The Wire är Baltimore staden i fokus och vi fick träffa knarkare som försöker överleva på gatan, kriminella som säljer knarket, polisen som försöker sätta dit knarklangarna, politiker som försöker bli återvalda eftersom polisen är så duktiga på att sätta stopp för knarklangningen, journalister som skriver om allt, och unga skolelever som blir springpojkar åt den lokale knarkkungen. Och då har jag inte nämnt hamnarbetarna som är en del i spelet de också. Ett epos i fem säsonger.

Steve McQueens senaste film Widows fick mig att känna sköna The Wire-vibbar. Istället för Baltimore så är spelplatsen Chicago. Givetvis är det inte så komplicerat och med så många personer som det kan vara i en tv-serie över fem säsonger men Widows är en urban saga i samma stil. Kanske hade storyn i filmen kunnat utökas och därmed passa som en bonussäsong i The Wire.

Jag tycker Widows är väldigt effektivt berättad. Huvudpersonerna (spelade av Viola Davis, Michelle Rodriguez och Elizabeth Debicki) och deras backstory avhandlas under de inledande minuterna. Vi hoppar mellan snabba klipp med vardagsscener och hyperintensiva scener där kvinnornas män är mitt uppe i ett rån, ett rån som håller på att gå helt fel.

Plötsligt finner sig kvinnorna ensamma i en för dem helt främmande värld. De är skyldiga en lokal politker/gangster en massa miljoner dollar, dollar som deras makar stulit. Nu måste de gå samman och genomföra nästa heist som deras män planerat.

Widows är en ”fish out of water”-historia som i grunden är en dramahriller men som ändå inte saknar humorinslag. Det var väl kanske just hur kvinnorna skulle bete sig i sin nya miljö som ibland fick mig att skratta. Som t ex när Viola Davis vill ha en bastu som möteslokal och öser vatten på aggregatet för att se till att de blir ensamma. Jag kan inte komma på några fler exempel just nu men jag vet att jag skrattade rätt ut ett antal gånger.

Allt hänger som sagt ihop. Politik och brottslighet går hand i hand. Colin Farrells politiker försöker axla sin fars (Robert Duvall) mantel och han använder givetvis inte schyssta medel. En hårfrisörska, spelad av nykomlingen Cynthia Erivo, som extraknäcker som CitySitter finner sig plötsligt indragen i historien eftersom Viola Davis har kallat till möte sent en kväll och Michelle Rodriguez behöver barnvakt. Kanske kan Cynthia även köra bilen under en heist? Hon visar sig i alla fall vara en baddare på att springa. Det är Tom Cruise-klass på hennes löpteknik och framförallt intensitet.

Fotot är en stor styrka i filmen. Det är knivskarpt, kliniskt och iskallt och bidrar till det effektiva berättandet. Den scen som det talas mest om är väl den där Farrells politiker åker tillbaka hem från ett möte i ett nedgånget kvarter. Färden tar några få minuter och visar hur nära men ändå så långt bort de två olika världarna är. Själv gillade jag nog en annan sekvens mer. Det var en maffig kameraåkning åkning där vi först fångar tunnelbanan uppe på en bro och sen sveper ner till gatunivå och in i Viola Davis bil. Mycket imponerande.

Som ni märker gillade jag verkligen Widows. Det kan hända att det finns en del logiska luckor och otydligheter. Bitvis får jag känslan av att det saknas scener, speciellt när det gäller den rollfigur som spelas av Liam Neeson. Men när man redan har sugits in och tagits över av filmen så betyder sånt ganska lite. Dessutom så ackompanjeras eftertexterna av en ny låt av gudinnan Sade.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

War Dogs (2016)

War Dogs är en förglömlig film som försöker rida på vågen efter en film som The Wolf of Wall Street. Det är en BOATS om snubbar som håller på med skumraskaffärer. Gold med Matthew McConaughey är en film i samma genre. I War Dogs är det Miles Teller och Jonah Hill som spelar vapenhandlare. Det finns inget nytt här direkt. Det är svart ironisk humor, klassiska freeze frames med tillhörande berättarröst som presenterar huvudpersonerna – och hiphop (Beastie Boys och House of Pain). Var det även lite Pink Floyd? Snubbarna tjänar storkovan, det partajas, de gapar över mycket, och snart kommer fallet. Om man gillar Jonah Hill och hans skratt så gillar man nog filmen. Jag gillar Hill när han är mer nedtonad som i Moneyball. Miles Teller är bra här, även om han känns lite valpig.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Dogman (2018)

För att gilla film så mycket som jag gör så är jag besynnerligt dålig på att muntligt berätta vad en film handlar om och att sälja in en film som jag verkligen gillar om jag blir tillfrågad. Precis så var det under Stockholm Filmdagar efter att jag sett Dogman. Jag började stamma om att det var en italiensk gangsterfilm, att det handlade om kriminella som befinner sig längst ner i näringskedjan. Jag märkte direkt att jag sålde in filmen dåligt då blicken på den som ställde frågan började glasas över. ”Gangsterfilm, nej tack”.

Senare på Twitter uttryckte jag mig istället så här:

”Dogman är ett tragiskt och våldsamt drama om en snäll snäll man som försöker överleva i värld där han inte ska behöva vara. Starkt!”

Ja, men det var väl bättre! Eller? Dogman är nämligen inte en gangsterfilm. Det är istället ett porträtt av en timid man vid namn Marcello (Marcello Fonte) som driver en hundsalong i en italiensk kuststad. Marcello är frånskild men har en dotter som han har bra kontakt med och så älskar han sina hundar.

Problemet är bara att Marcello är en del av en kriminell värld vare sig han vill det eller inte. Vid sidan om langar han kokain, bl a till en plågoande vid namn Simoncino (Edoardo Pesce) som terroriserar grannskapet generellt och Marcello i synnerhet.

Man kan säga att Dogman är film om mobbning. Det är bara det att mobbaren och den mobbade är vuxna människor. (Nu tror jag i och för sig att det inte är helt ovanligt med mobbning bland vuxna.) Marcello har hamnat i en rävsax. Han är en mjuk, tunn liten man med ett gott hjärta. Samtidigt är han kanske inte den smartaste när det gäller att prata sig ur situationer eller att hävda sig muntligt. Han saknar pondus. Så när den f.d. boxaren Simoncino kommer med krav om allt möjligt har han inte mycket att sätta emot. Det ena leder till andra och Marcellos livssituation blir jobbigare och jobbigare.

Oj, oj, jag drogs verkligen in i den här filmen. Jag kände stor empati med Marcello. Han försöker bli en del av gänget i kvarteret men han passar liksom inte in hur mycket han än försöker. Filmen lyfter fram vissa av mänsklighetens allra sämsta sidor. Och den ställer frågan om vad händer med en människa som blir utstött och behandlad som skräp. Till slut måste det väl koka över?

Jag kände fysiskt av filmen i magen och i ryggmärgen. Ett tecken på att jag lever mig in i en film är att jag under intensiva scener inte kan låta bli att röra på mig i biofåtöljen. Jag kastar mig bakåt med uppsträckta händer om nåt otäckt händer. Precis så var det här. Jag satt på helspänn. Jag hoppade upp och ner när tryckkokaren vid namn Marcello till slut lyfte på sitt lock och släppte ut all sin förnedrade ånga.

Förutom att Dogman var en intensiv upplevelse under själva titten så är det även en film som har stannat kvar i mitt sinne efteråt. Jag tänker på den då och då, främst på vad som hände med Marcello efter att filmen tog slut. Han känns nämligen som en verklig person som ju ska leva vidare även om filmen är över. Att jag har den känslan är ju om något ett gott betyg till filmen.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

bioDogman är regisserad av Matteo Garrone som för tio år sen gjorde den mästerliga Gomorra. Jag såg Dogman under Stockholm Filmdagar och jag rekommenderar den starkt. Men var beredd på att det är en stark (!) och sorglig film.

Dogman har biopremiär idag fredag och om det dyker upp några fler filmspanar-recensioner så lägger jag till länkar nedan.

 

Bilderna berättar en historia…

Narc (2002)

Vad gör Ray Liotta nuförtiden? Var köper han sina tröjor? Han var väl rätt het där ett tag under 90-talet. Nu var det ett tag sen man hörde nåt speciellt. Oavsett så tar jag och dammar av en gammal preblogg-recension om en Liotta-rulle, Narc från 2002, och min text om den skrevs i maj 2007.

Jag tog och såg den här filmen i helgen. Det visade sig vara en riktigt bra tv-deckare i biofilmsformat. Den för mig hittills okände Jason Patric gör rollen som Nick, en undercover-polis som blir avstängd efter en tragisk händelse. 18 månader senare vill polisledningen att Nick ska jobba ihop med aggrobrutalkommissarien Henry (Ray Liotta) för att lösa ett gammalt fall med en mördad polis. Nick går motvilligt med på det hela, vilket förstås visar sig leda in i en komplex härva av droger, lögner och fan och hans moster.

Som sagt, det kändes faktiskt som ett pilotavsnitt av Uppdrag: Mord (eller nån liknande polisserie med kvalitet), vilket var positivt i mina ögon. Jag gillade den skitiga, dystra miljön och att det är fokus på karaktärerna, främst Nick. Fotot överraskade en del, bl a med en bra och nervig jaktscen precis i inledningen som sätter stämningen direkt. Sen träder Ray Liotta in i filmen. Han är nog en liten favorit trots att jag inte har sett så många filmer med honom. Han är strålande i Maffiabröder förstås. Men han har helt klart nåt galet över sig, vilket funkar bra i Narc.

Av nån anledning så fick Narc mig att tänka på den dåliga filmen Brick trots att filmerna är helt olika. Jag tror det beror på att det i bägge filmerna äger rum avgörande händelser i tunnlar, typ stora avloppstunnlar. Hur som helst, Narc är bättre än wannabe-pretto-filmen Brick. Glöm att jag nämnde Brick överhuvudtaget. Narc rullar egentligen på filmen igenom. Inledningen var suverän med en del överraskande scener, <spoiler>bl a när Nick står i duschen – med sin lilla baby-son visade det sig – just efter att han som undercover-polis av misstag orsakat en gravid kvinnas fosters död. En vacker bild som kontrasterade mot det som skett tidigare i filmen på ett talande sätt.</spoiler>

Då och då dyker det dock upp en del klichémässiga scener, typ en frustrerad kommissarie som kört fast i sin utredning och i ett utbrott vildsint rensar bordet på alla utredningspapper. (Jag vet att ni kan se det framför er.) Det finns några fler exempel på såna här scener men som helhet funkar filmen bra. Jag gillade som sagt stämningen; det kändes slitet, rått och ruffigt. Ungefär som i Uppdrag: Mord. Bra med andra ord.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Crazy Ray

Brick (2005)

”You’re gonna slip the slop and beat the rat in the rot to steel the pop in the top. Shazam, you zappy zap”. Så skrev jag i en kommentar på på Filmtipset efter att där ha delat ut betyget 2/5 till Brick. Nej, jag gillade alltså varken filmen eller det nonsens-språk som förekommer i den. Brick är ju för övrigt filmen som har namngett Filmspottings årliga pris till den av årets smalare filmer som de vill lyfta fram och hylla lite extra. Jag såg Brick som överraskningsfilm på Stockholm Filmfestival 2005 och den här korta texten skrevs i anslutning till det.

Film noir är nog inte min favoritgenre. Surprisefilmen på festivalen presenterades som en film noir i high school-miljö innan visningen i torsdags. Det kunde väl vara ok trodde jag. Början lovade även en del. Det var mystiskt, snyggt och annorlunda. Tyvärr visade det sig att innehållet saknades fullständigt. Istället för innehåll fylldes filmen av tom dialog, försök till coola scener som dock bara blev tråkiga i sin överambition (The Pin, haha). Nä, det kändes som en misslyckad blandning av barngangsterfilmen Bugsy Malone och ett film noir-experiment från nån nyexad filmskoleelev som tror att det räcker med jump cut-klippning och en svår handling.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

PS. Jag störde mig för övrigt oerhört på att festivalsnubben avslöjade vilken film vi ska få se innan ljuset släcks och filmen rullar igång så att man inte fick chansen att själv gissa när förtexterna började.

The Mule (2018)

The Mule är Clintans senaste (sista?) film. Är det hans sista som skådis och/eller regissör? Har han kommit med nåt uttalande? Jag vet inte varför jag är så fokuserad på det här egentligen, och man ska ju inte syssla med åldersdiskriminering, men börjar inte herr Eastwood vara i det äldsta laget?

Å andra sidan är det ju genialt, eller åtminstone kongenialt, att han castar sig själv som 90-åring då ju filmen bygger på verkliga händelser om just en 90-åring som blir värvad av en mexikansk knarkkartell att smuggla knark.

Earl, som Clintans rollfigur heter, visar sig vara en hejare som knarkkurir. Ingen stoppar ju en pensionär som kör med sin skåpbil i tron att han har flaket fullt med små påsar fyllda med vitt pulver.

Jag kan inte låta bli att jämföra den här filmen med The Old Man & the Gun. De har nämligen en hel del gemensamt. Båda filmerna handlar om till synes ofarliga och oskyldiga äldre män som kommer undan med brottsliga handlingar. Det förekommer även parallella handlingar där vi får följa polisen i deras jakt på brottslingarna. I The Mule är det Bradley Cooper och Michael Peña som spelar två poliser som försöker spränga knarkkartellen. Slutligen så har ju Redford sagt att The Old Man & the Gun var hans sista film som skådis. Vi får se hur det blir med Clintan.

Den här filmen kanske har en parallell handling för mycket, eller? Först Clintan och hans förehavanden som knarkkurir. Sedan poliserna som försöker värva en tjallare för att komma åt kartellen inifrån. Slutligen så har vi vad som kanske borde ha varit den viktigaste delen, nämligen Earls relation, eller frånvaron av densamma, till sin familj. Earl själv säger vid ett tillfälle i filmen att familjen är det absolut viktigaste men han lever ju inte som han lär. Och det var lite samma sak med filmens manus eftersom jag bitvis kände att den delen av filmen glömdes bort. Jag hade kanske velat ha mer bakgrund här. Nu hade jag väldigt svårt att förstå mig på varför Earl agerade som han gjorde. Enda förklaringen som ges är att han älskade rampljuset i blomsterbranschen mer än sin egen familj.

Länge var The Mule ändå klart godkänd. Den puttrade på och det var rätt kul att se en gammal Clintan agera mot de kriminella mexikanska ungtupparna. Jag gillade scenerna där vi fick följa polisernas arbete. Cooper och Peña hade ett bra samspel. För Peña är det ju dessutom i princip omöjligt att inte vara mysigt rolig i varje film han är med i.

Det som inte funkade lika bra var när Clintan skulle leka cool gammal gubbe och vara på poolparty med prostituerade nere hos knarkbaronen i Mexiko. Här var det skämskuddedags för min del, men jag hade ingen kudde så det vara bara att vrida på sig i biostolen och härda ut.

Slutligen så var Clintans ålder och fysiska form distraherande för mig. Jag är ledsen, men jag var rädd att han skulle gå sönder ibland. Det lustiga var dessutom att filmen inleddes 2005 och jag tänkte att ”fasiken, vad gammal Clintan ser ut!”. Sen visades en skylt där det stod 12 år senare. Vänta nu här, hur ska det här gå? Ska resten av filmen utspela sig på Earls begravning, eller vad?

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

bioJag såg The Mule under Stockholm Filmdagar nu i januari och det var ett ganska självklart val att välja den filmen. Clintan är ju ändå Clintan och det borde rimligen vara hans sista film, i alla fall som skådis. Jag vet att andra är betydligt mer positiva till filmen än vad jag är så det är nog mig det är fel på i det här fallet. Men om jag måste välja mellan Redfords svanesång och Clintans så väljer jag Redfords alla dagar i veckan.

The Mule har biopremiär idag, och här hittar ni några andra åsikter om filmen:

Movies – Noir
Fripps filmrevyer

%d bloggare gillar detta: