Green Book (2018)

Årets Annandagsfilm på bio blev Green Book och det visade sig vara ett alldeles utmärkt val. Efter filmen fick jag beröm av mina föräldrar för det fina valet. Och det är ju alltid det viktigaste när man väljer film: att den uppskattas av de personer man valt åt! Vad man själv tycker är sekundärt.

Green Book utspelar sig i början av 60-talet och handlar om utkastaren Tony Lip som jobbar på en nattklubb med att ta hand om bråkstakar. Bråka med Tony Lip!? ”Fuggetaboutit!”. Vem spelar denne bufflige italiensk-amerikan? Jo, danske Viggo Mortensen som har ätit många munkar som förberedelse inför rollen. Dessutom har han troligen gått hos en dialektcoach. Jag har nämligen inte några problem alls med att tro på att han bor i Bronx på 60-talet.

När nattklubben där Lip jobbar ska stängas under sommaren för renovering behöver han en ny inkomstkälla. I tidningen ser han en annons om att det behövs en chaufför under några månader och går till ”anställningsintervjun”. Lip blir minst sagt förvånad när det visar sig vara en afroamerikansk klassiskt skolad pianovirtuos vid namn Don Shirley (Mahershala Ali) som behöver skjuts och dessutom beskydd. Varför beskydd? Jo, Dons trio ska åka på turné i den djupaste amerikanska Södern och som svart man på 60-talet så kan det då vara bra att ha nån som Tony Lip på och vid sin sida. Låt resan börja!

Det som direkt talar för Green Book för min del är att det är en roadmovie. Roadmovies är alltid bra, det är sen gammalt. Det uppstår en mysig känsla direkt. Rollfigurerna åker från ett ställe till ett annat, pratar och lär känna varandra. Nåt okänt och kanske spännande väntar bakom nästa krök.

Det andra stora pluset är samspelet mellan Viggo och Mahershala. De båda är strålande i sina roller. De är varandras motsatser i mångt och mycket. Mahershala för sig med en delikat grace medan Viggo är den som äter kycklingvingar med fingrarna.

Just deras kontraster är givetvis något överdrivna för att få till en dramatisk och komisk effekt. Mahershala är orealistiskt stel när han tvekar att hålla en kycklingvinge med handen och frågar efter bestick. Det kändes inte heller realistiskt när det framkommer att Don aldrig nånsin hade hört en sån pianist som Fats Domino. Det är upp till Viggo att utbilda honom i hans ”egen” musik. Really? Fast bara en stund senare så har Don stor uppvisning och spelar boogie-woogie som om han aldrig gjort nåt annat.

Det hela tiden bakomliggande temat om rasism hanterar filmen genom att slå in öppna dörrar. Tony Lip och hans familj är smygrasister där man slänger glas som svarta hantverkare använt i soptunnan. Fast Tonys fru är givetvis mer öppen. Det är männen i familjen som är sluskar.

I Södern är rasismen mer öppen, eller snarare helt öppen. Det känns galet idag, just hur satt i system det var, men det var inte speciellt länge sen. I filmen saknas dock nyanserna och jag tycker inget nytt eller intressant berättas (som t ex i en nutida skildring som Blindspotting). Även Tony Lips omvändelse är väl enkel.

Med det sagt så uppskattar jag ändå nästan alltid den här typen av filmer, om utsatta människor som står upp för sin sak och där budskapet är positivt i grunden, så betyget hamnar på en ganska stabil trea. Jag tror den här filmen kommer gå hem i stugorna, och kanske på några av de kommande filmgalorna.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Das Experiment (2001)

Jag inleder 2019 med att skicka ut en gammal preblogg-text om Oliver Hirschbiegels debutfilm Das Experiment. Min text skrevs i februari 2004.

Experimentet är en tysk film baserad på verkliga händelser där en grupp försökspersoner under två veckor ska spela fångar respektive vakter på ett ”låtsasfängelse”. Till en början är allt också just på låtsas men efter en ganska kort tid blir det mer allvar än vad någon kunnat räkna med. Muahaha. En av rollerna spelas för övrigt av Moritz Bleibtreu som spelar Lolas pojkvän i Spring Lola.

Ok, jag måste medge att vissa beslut som tas och vissa handlingar som utförs av vissa personer i filmen känns orealistiska. Även om det måste ha varit en pressad situation så tror jag inte man förvandlas till psykopat så snabbt. Men vad vet jag. Jag har inte deltagit i något liknande experiment.

Med det sagt så måste jag också säga att jag tyckte filmen var ruskigt bra, och ruskig också för den delen. Den sista halvtimmen är bland det svettigaste jag har sett faktiskt. Riktigt spännande och obehagligt på samma gång. Skådespelarna gör toppinsatser. Foto och klippning håller hög klass. Bra och passande stämningsmusik. Jag håller med Movies – Noir lite grann, om att tjejen som figurerar i handlingen kanske känns lite ditsatt, men det var inget jag störde mig nämnvärt på. Nej, jag gillar verkligen filmen och den får högt betyg!

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Capote (2005)

Jag gör det lätt för mig under julen och tar ledigt men låter bloggen jobba av sig själv med att skicka ut några korta och gamla preblogg-texter som skrevs i oktober 2006. Den tredje och sista filmen är Capote som gav Philip Seymour Hoffman (*snyft*) en välförtjänt Oscar för bästa manliga huvudroll.

En ganska speciell film om en speciell man, en man som i den här filmen gestaltas obehagligt bra av Philip Seymour Hoffman. Truman Capote var uppenbarligen ganska odräglig och självcentrerad (men rolig) och samtidigt en briljant författare som efter att ha skrivit Breakfast at Tiffany’s blir besatt av mordet på en familj i Kansas. Denna besatthet ledde till han sista bok In Cold Blood och filmen, som är ambitiös och välgjord i alla aspekter, berättar om hans arbete med den boken. Filmen hade en förmåga att komma in under skinnet på en och den skildrar väldigt bra hur Capotes arbete med boken, och hans nära kontakt med en av mördarna, tär på honom. Jag brukar alltid vara lite skeptisk till biografifilmer. Jag får alltid för mig att de ska vara tråkiga av nån anledning men Capote var intensiv, intressant och spännande i sin skildring av personen Capote och hans twistade ego.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Bloody Sunday (2002)

Mannen som gjort användningen av den skakiga handkameran till en egen konstart, Paul Greengrass, kom ju nyligen ut med 22 July, en film om attentatet på Utøya. Herr Greenrass verkar mer eller mindre besatt av att skildra den här typen av nationella trauman. 2002 kom Bloody Sunday och min gamla text skrevs i november 2007.

Oj, vilken annorlunda film jämfört med Lynchs senaste Inland Empire, som var den film jag såg innan Paul Greengrass skildring av det som kom att kallas Den Blodiga Söndagen/Bloody Sunday i Derry (Nordirland). I Bloody Sunday är skräcken så mycket mer konkret än i den psykedeliska Inland Empire. Greengrass använder givetvis handhållen kamera för att få den där dokumentära realistiska känslan. Hela det olyckliga förloppet känns nästan skildrat i realtid och det känns som om man själv är där. James Nesbitt är suverän som politikern som försöker anordna den fredliga marschen. Han far runt som en skållad råtta och hans entusiasm inför marschen känns på riktigt. Liksom hans desperation under marschen och sorg efteråt.

Precis som i Greengrass nerviga skildring i United 93 så är känslan av en kommande och oundviklig katastrof påtaglig. Nånstans känns filmen lite vinklad kanske. Engelsmännen framstår nästan enbart som onda despoter även om Greengrass lyfter fram några undantag. Nu ska dock sägas att jag inte har full koll på vad som verkligen hände och hela historiken bakom. Frågan är om nån har det? Faktum är i alla fall att det inte gjorde situationen bättre, vilket var engelsmännens tanke, utan IRA kunde glädja sig åt nya och arga rekryter villiga att ta till våld mot engelsmännen.

Nåt jag inte visste var att det finns en annan Blodig Söndag, nämligen från den ryska historien. År 1905 massakrerades flera hundra fredliga demonstranter av tsarens soldater i Sankt Petersburg. Lite mer research visade att det tydligen finns ett antal fler blodiga söndagar genom historien…

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

First Man (2018)

Den film som jag såg fram mest emot under årets Malmö Filmdagar var nog Space Jazz… ja, eller First Man heter den ju. Varför Space Jazz? Jo, regissör är nämligen Damien Chazelle (eller Damian Chappelle som presentatören nere i Malmö kallade honom innan filmen drog igång) som ju ligger bakom de jazziga filmerna Whiplash och La La Land.

Nu skulle Damien lämna det jordnära och åka hela vägen till månen. Varför lockades han av att göra den här filmen? Jag hörde nån nämna att det tydligen varit ett drömprojekt under en längre tid. Jag vet inte vad svaret är till att han drogs till den här historien. Vad jag vet är att Chazelle i mina ögon har jag gjort First Man till sen egen personliga film. Det här är inte en vaniljfilm à la Ron Howard, och det ska Chazelle ha cred för.

Man skulle kunna tänka sig att filmen om den första mannen på månen skulle vara en triumfatorisk film. Pukor och trumpeter, applåder, den amerikanska flaggan, tårar av stolthet. På ett sätt är den kanske det ändå. Den firar människans envishet, uppfinningsrikedom och utforskarglädje. Ja, den firar allt detta. Samtidigt så vet både filmen och vi tittare att den kanske främsta anledningen till att man utforskar det man utforskar är att hinna före ryssarna snarare än det magiska med att uppleva gravitationen på månen.

Framförallt är First Man ändå en film som för mig berättar om två saker. Den första är att astronautlivet och jobbet med att ta sig till månen är ungefär så oglamoröst det kan bli. Träningen astronauterna genomgår får dem att svimma och spy. Den metallkapsel de sitter i gnisslar, knakar, skakar, roterar, är trång, exploderar, är kall, är otrygg och inget ställe man vill spendera nån längre tid i. I kommandocentralen nere på jorden träffar vi vanliga knegare som gör sitt jobb. En halväten macka ligger på bordet bredvid en kaffekopp vid en av stationerna. Folk är orakade. En gitarr står lutad mot väggen. Kanske plockas den upp för en stunds underhållning när månkapseln befinner sig i radioskugga.

Det andra filmen berättar är den personliga berättelsen om astronautlivet i kombination med att ha en familj. Vad innebär det att säga hejdå till sin fru och sina barn när man ska åka till månen. Det är liksom inte samma sak som att åka till kontoret på morgonen och säga ”vi ses ikväll!”.

Neil Armstrongs fru spelas av Claire Foy och hon gör inte nån vanlig fru som väntar vid telefonen. Nu väntar hon ju förstås vid telefonen i filmen men hennes rollfigur är välskriven och har sin egen berättelse. Foy var för mig en helt ny men mycket trevlig bekantskap. Det känns som hon kan vara nästa It Girl om hon inte redan är det. Det var tur att Foy var så utagerande och känslomässig i filmen eftersom Ryan Goslings Armstrong är ganska så nollställd. Men för mig funkar även Gosling i sin roll. Det finns en anledning till hans nollställdhet.

I grunden är First Man en oväntat personlig och även sorglig film, eller kanske ännu mer en sorgsen film. På samma gång är den storslagen och intensivt nervig. Under den avslutande delen sitter jag som på nålar. Hela tiden finns där ändå ett stänk av svärta som man återkommer till. Under avslutningen där uppe på månen gick mina tankar till Denis Villenueves mästerverk Arrival. De båda filmerna har en del teman gemensamt.

Den allra sista scenen i filmen, en scen som i en Ron Howard-rulle ska ge ståpäls, slår fast att astronautlivet nog inte är en klang och jubel-föreställning och jag blir nedstämd snarare än upplyft (och jag gillar det!). Jag undrar i mitt stilla sinne om filmbolaget har fattat vilken film som Damien Chazelle egentligen har gjort.

Slutligen ett stort plus till filmens svenske fotograf Linus Sandgren som gjort ett strålande jobb med att fånga tidskänslan (det gryniga 60-talet) plus att ge en skakig (bitvis lite väl skakig) spänning inifrån de där kapslarna med bågnande plåtskal.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_halvbetyg_tomsep

bioFirst Man har premiär på fredag och jag rekommenderar definitivt ett biobesök. Det bästa sättet att uppleva rymden är på bio och det allra bästa sättet är troligen mitt sätt, dvs på Sveriges bästa biograf Royal under Malmö Filmdagar.

Vi var fler som såg First Man under filmdagarna. Länkar till andra recensioner dyker upp när de blir tillgängliga.

Har du inte sett den? (Carl)
Fripps filmrevyer
Rörliga bilder och tryckta ord
Fiffis filmtajm

The Big Sick (2017)

The Big Sick var en sån där film som många av de podcaster jag lyssnar på hyllade och den dök väl upp på en del topp-10-listor om jag minns rätt. Levde den upp till hajpen? Nej, det gjorde den förstås inte. Det är en ganska vanlig romantisk komedi, en amerikansk indierulle med mycket dialog och mysig humor. Det som den har som ett plus är att storyn tar en vändning som man kanske inte väntar sig i den här typen av film.

The Big Sick utspelar sig i komikervärlden i Chicago och Kumail Nanjiani spelar sig själv som en ståuppare som hankar sig fram men utan att riktigt lyckas. Under och efter en show träffar han Emily (Zoe Kazan) och de båda blir ett par. Ja, de dejtar i alla fall, men Kumail säger absolut ingenting till sina pakistanska föräldrar om Emily. Kumail ska ju gifta sig med nån av mammans utvalda blivande brudar som presenteras för Kumail i en strid ström.

Sen blir Emily sjuk och hamnar i koma. Det här var den vändningen som jag inte riktigt hade väntat mig i en romantiskt komedi. Men så bygger ju filmen på verkliga händelser som hände just Kumail. Nu visste jag ju att det skulle hända eftersom det ingick i det man inte kunde undvika att veta på förhand. Men ändå.

På sjukhuset träffar Kumail Emilys föräldrar, spelade av Holly Hunter och Ray Romano, och efter några inledande pinsamheter så upptäcker de att de gillar varandra. Här gillar jag exempelvis en mysig scen där Kumail betraktar och pratar med Emilys föräldrar och upptäcker att de faktiskt är roliga.

Jag gillar för övrigt alla scener mellan Kumail och föräldrarna och då pratar jag både om Emilys föräldrar och Kumails egna föräldrar. Hela Kumails familj och vad som pågår där var kul. Det finns en värme och mysighet som jag gillade. Filmen visar att de flesta har samma typer av problem (måhända av olika grader och varianter) och därmed blir filmen inkluderande istället för exkluderande.

När det gäller ståupp-biten så inser Kumail till slut att det handlar om att berätta om sig själv för att lyckas fullt ut. Det räcker inte bara att poängtera roliga detaljer i vardagen. Eller?! Seinfeld funkar ju.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Darkest Hour (2017)

Darkest Hour är den perfekta tvillingen till Dunkirk då den fokuserar på det politiska spelet bakom kulisserna på den brittiska sidan just under belägringen av Dunkerque. Premiärministern Neville ”Peace for our time” Chamberlain är hårt kritiserad för att vara för inaktiv gentemot den österrikiske målaren och låta nazisterna härja fritt i Europa. Chamberlain tvingas avgå och istället tillträder den färgstarke Winston Churchill.

Gary Oldman ÄR Winston Churchill, och därför vann han en Oscar för bästa manliga huvudroll i söndags. Det är en roll som gjord för Oscarsjuryn. Darkest Hour är en BOATS och biografifilm där en känd skådis som aldrig vunnit en Oscar förvandlar sig med hjälp av smink och manér till en helt annan person. Det kan ju bara sluta på ett sätt, speciellt eftersom jag tycker att Oldman är bra. Fast nog balanserar han på överspelets gräns titt som tätt. Men vad vet jag, kanske Winston var som ett vuxet barn på riktigt.

Churchill framställs som en mytisk person samtidigt som han ska vara en sorts grinig mysgubbe. Kvinnosynen är inte fräsch. Churchills fru (Kristin Scott Thomas) försöker trösta en ny sekreterare som blivit utskälld av Winston med orden ”He’s a man!”. Ah, men då så. Jag vet inte. Verkligheten var (och är) förmodligen så, men här känns det som att man vill framställa det hela som nåt så där lite udda charmigt.

Jag satt hela filmen igenom och önskade mig att Lily James rollfigur, sekreteraren miss Leyton, skulle få mer att göra än att bara försöka vara Churchill till lags. Jag känner att hennes rollfigur är av det inskrivna slaget (även om den är baserad på en verklig person). Samtidigt är det ganska smart gjort eftersom miss Leyton fungerar som ett substitut för publiken då både hon och vi tittare lär känna Winston för första gången.

Det är intressant och kanske skrämmande att fundera på vad som hade hänt om Storbritannien inte hade stått upp mot Nazityskland. Ja, eller snarare vad som hade hänt om man försökt med det diplomatiska spåret. För det var ju inte så att man stod upp direkt. Det man gjorde var att ordna en räddningsaction för att undsätta de brittiska soldaterna i Dunkerque. Man slickade sina sår och senare stod man upp tillsammans med de andra allierade som då även inkluderade USA.

Om man hade försökt den diplomatiska vägen, vad hade hänt? Hade det bildats en brittisk marionettregering som i Frankrike och Norge? Det är väl sånt här som alternativhistoriska författare undersöker. Mmm, spännande och tankeväckande. Jag drar även paralleller till en film som Black Panther där det ju kokade ner till just hur man ska agera, aggressivt eller mer balanserat. Och när man vet man vad som är rätt väg? Det Chamberlain gjorde i München 1938 var förmodligen rätt just då men kanske inte ett senare skede?

Jag gillar Joe Wright och hans stil. Wright är expert på historiska dramer med kriget som fond. Hans Atonement är ett (mer personligt) drama som till största delen utspelar sig i England men där Dunkirk spelar en viktig del i handlingen. Darkest Hour är ett stabilt historiskt BOATS-drama som jag delar ut en trea till.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

PS. Jag tänkte för övrigt inte ett ögonblick på att det faktiskt var Gary Oldman där bakom sminket och manéren. DS

Andra som skrivit om Darkest Hour: Fripps filmrevyer, Flmr, Fiffis filmtajm och Movies – Noir.

Catch Me If You Can (2002)

Natten mot söndag kan Steven Spielbergs The Post vinna en guldstatyett för bästa film då ju Oscarsgalan går av stapeln. Nu är det väl osannolikt att The Post skulle avgå med segern men konstigare saker har ju hänt. Här kommer ett gammalt preblogg-omdöme om en Spielberg-rulle från förr. Nämligen Catch Me If You Can från 2002 och texten skrevs i maj 2003.

Spielberg har spottat ur sig filmer på senaste tiden. AI tyckte jag var dålig, Minority Report helt ok och den senaste Catch Me If You Can får godkänt. Den är rätt fascinerande eftersom den bygger på verkliga händelser… ja, i början står det att filmen inspirerats av verkliga händelser. Men ändå.

Egentligen handlar det om en ung kille på jakt efter sig själv och nån sorts ordning i sitt liv. Det hela börjar när den 16-åriga Franks föräldrar skiljer sig och Frank (Leo DiCaprio) rymmer hemifrån. Hans pappa (Christopher Walken) är en sorts fifflare och har problem med skattemyndigheten, och familjen har tvingats flytta från sin villa till en trång lägenhet. Frank vill ställa allt till rätta, dvs fixa pengar till pappan och därigenom få mamman att komma tillbaks till pappan igen. Frank börjar förfalska checkar, utger sig för att vara pilot och flyger runt jorden. Det hela eskalerar och det är bara en tidsfråga innan verkligheten, i form av FBI-agenten (Tom Hanks) kommer ifatt Frank.

Det är i grunden en rätt så sorglig historia även om Franks lurendrejeri är roligt. Jag gillar 60-talskänslan som Spielberg fångat på ett bra sätt. Leo passar i sin roll tycker jag. Hanks känns lite för snäll som FBI-agent men han kanske var så i verkligheten. Walken är förstås bra men är med för lite. Filmen funkar som underhållning för stunden men liksom i andra filmer (AI!) har Spielberg en förmåga att dra ut slutet och det blir lite för långt och utan knorr. Betyget blir 3/5.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

The Disaster Artist (2017)

Jag kände inte nån speciell pepp inför The Disaster Artist. Jag hade inte sett The Room, filmen vars inspelning ju The Disaster Artist handlar om. Jag visste i princip ingenting om The Rooms skapare Tommy Wiseau. Det jag visste var att The Room var en kultfilm som betraktades som den bästa sämsta filmen som nånsin gjorts. De dåliga filmernas Citizen Kane var rubriker jag såg.

Men pga The Rooms rykte och mytologiska status kändes det ändå som att det var grundläggande filmutbildning att se den och då passade det ju alldeles utmärkt att göra det innan visningen av The Disaster Artist under Stockholm Filmdagar.

Sagt och gjort, jag såg The Room och det gick inte så bra. Men nu var det gjort i alla fall. Jag undrade om det verkligen skulle vara värt insatsen att plåga sig igenom denna 0/5-film. Skulle The Disaster Artist vara en sevärd film i sig och skulle titten på The Room faktiskt ge ett mervärde när jag såg James Francos biografifilm snedstreck BOATS om Tommy Wiseau och The Room?

Svar: ett klockrent JA på bägge frågorna! Jag är väldigt glad att jag först såg The Room eftersom det för mig verkligen lyfte The Disaster Artist. Jag fick reda på hur det gick till bakom kulisserna när många av scenerna spelades in. Varför slänger Tommy t ex iväg en vattenflaska under ”I did not hit her!”-scenen? Ja, det får man reda på. Såna här små detaljer lyfte upplevelsen.

Men den stora grejen med The Disaster Artist är att det är en jävligt (på ren svenska) bra och rolig film. Det var länge sen jag skrattade så här mycket i en biosalong. Visningen var helt underbar och jag satt och njöt, småskrockade och skrattade i princip hela tiden.

James Franco är underbar som Tommy Wiseau. Han har lyckats fånga den mannens själ känns det som. Jag vet inte hur han har lyckats men det har han. Wiseaus brytning och övriga manér sitter som en smäck. Jag såg för övrigt en intervju på engelska med en polsk backhoppare och nu vet jag varför Tommy säger ”I did naaht” på det sätt han gör.

I The Disaster Artist är Wiseau en sorts Hollywood-version av Toni Erdmann. Han känns som en utomjording men han har ett smittande ”rakt upp och ner”-sätt att ta sig an saker. Folk som ”råkar ut” för hans tokigheter vet först inte riktigt hur de ska agera men inser efter ett tag att det bara är att spela med. För mig var det stor humor som därmed skapades.

För Wiseau, filmskaparen Wiseau, är en bra film en film som har mycket av allt. Vilket fotot ska användas? Digitalt eller analogt 35 mm? Bägge! Vita lakan, smörsång och rosenblad under sexscenerna. Ja, men vi ska även hålla en glasruta framför sängen som det rinner vatten nerför. Sexy! Romantic! Hur ska man agera? Stort! Skrik! Inlevelse! Subtilt finns inte i hans ordbok.

För mig är det här den än så länge klart roligaste och bästa komedin jag sett från 2017. Förutom det så innehåller den även en sevärd story och ett intressant porträtt av en märklig person. Vänskapen med Greg Sestero, som var med och gjorde The Room och även skrev boken som The Disaster Artis bygger på, är kanske filmens dramatiska fokus.

Wiseau är inte den lättaste att jobba med då det mesta är oförutsägbart och Sestero känns som en av hans få vänner. Just i detta finns det en ganska sorglig ton. Hur det är i verkligheten vet jag förstås inte men i The Disaster Artist vill Wiseau inget annat än att bli omtyckt och uppskattad, kanske inte främst som omsusad filmstjärna utan som en vän. Till slut lyckades han (möjligen) i bägge avseendena även om det förmodligen inte gick till på det sätt som han ville från början.

Jag gillade The Disaster Artist jättejättemycket och om en komedi får mig att skratta på det sätt som den här filmen fick så ska det premieras. Ett tag var betyget faktiskt uppe och snuddade på en femma men jag landar på en stark fyra till slut.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

bioJag säger bara en sak: se först The Room och se sen The Disaster Artist. Biopremiär idag fredag 9/2.

The Room kan du för övrigt se i Stockholm 21 februari (lite dålig tajming kan man tycka) då Bio Rio ordnar två visningar. Då bjuds även på ett Q&A med Greg Sestero. Fast jag ser nu att bägge föreställningarna är utsålda. Så, om du redan har biljett så kan du se The Room på Bio Rio. 😉

Länkar till fler som tyckt till om filmen dyker upp när de blir tillgängliga: Fiffis filmtajm och Flmr.

The Death of Stalin (2017)

Jag höll på att missa den här filmen under Stockholm Filmdagar och då hade jag definitivt grämt mig. När jag kollade igenom listan på filmer som skulle vara med så fanns den inte där. Troligen kom den in sent på programmet. Efter att ha tittat igenom filmlistan och valt ut vilka jag verkligen ville se så tittade jag på visningsschemat och spikade mitt program. Ett program utan The Death of Stalin.

Nån dag innan filmdagarna drog igång så råkade jag se titeln The Death of Stalin i schemat. Hmm, var inte det nån typ av komedi som jag hade hört nåt om på nån podd nån gång? Jag kollade upp vad det var för film och upptäckte till min skräckblandade förtjusning att den var regisserad av Armando Iannucci. Armando Iannucci!

Armando Iannucci hade ju gjort In the Loop, en av mina absoluta favoritkomedier och kanske den enda komedi som fått högsta betyg. Jag gillade den t.o.m. så mycket att den hamnade på plats ett på min lista över 2009 års bästa filmer. Det var inget svårt val att ändra i schemat och göra plats för Stalins död.

Filmen är en BOATS om vad som hände i Sovjetunionen dagarna efter Josef Stalins död 1953. Vem i politbyrån skulle ta makten? Det stod främst mellan Nikita Chrusjtjov (Steve Buscemi) och Berija (Simon Russell Beale), chefen för säkerhetstjänsten.

Det som jag verkligen älskade med In the Loop var dialogen och det oerhört kreativa svärandet som centralfiguren Malcolm Tucker (Peter Capaldi) stod för. Här är dialogen inte lika nyanserad och jag njuter inte på samma sätt. Men det vore ju väldigt konstigt och kanske fel om så vore fallet. Iannucci i sitt esse är väl nutida politiska dramakomedier på engelska med satirinslag.

I The Death of Stalin pratar man visserligen engelska men filmen är baserad på verkliga händelser, är en historisk film och utspelar sig i Sovjetunionen. Jag tycker inte Iannucci kommer helt till sin rätt och jag känner en sorts distans till det jag ser.

Jag kanske kom in fel till den här filmen men den funkade inte för mig. Jag tyckte den bitvis var för farsartad och tramsig. Jag störde mig på Steve Buscemi och tyckte inte han fick till sin Chrusjtjov. Det kändes mer som jag såg just Buscemi en Coen-film och det skar sig för min del. Jag satt och störde mig på Buscemis fetgördel som han hade på sig för att få till Chrusjtjovs mage. Ibland var den där och ibland tyckte jag inte den var där. Om man sitter och stör sig på såna saker så är det ett bevis på att filmen inte funkar fullt ut.

I inledningen av filmen så presenterades huvudspelarna på ett Tarantino/Guy Ritchie-vis i slow motion och sen en stilla bild med en text som berättade vem det var. Jag gillade inte detta meta-grepp heller. Jag tyckte bara det kändes tramsigt och malplacerat.

Vad som faktiskt funkade var en del sköna satirinslag där rollfigurernas korrupta opportunism, hyckleri i kubik, desperata försök att hela tiden hålla ryggen fri och totala avsaknad av respekt för människoliv sattes i fokus.

Politbyråns medlemmar hade ett avslappnat och okomplicerat förhållande till våld, precis som filmen. Det funkade för mig och jag kunde tycka att det var roligt när en rad med män skulle avrättas och man samtidigt väntade motorder vilken sekund som helst. Vilka skulle klara sig? De tre sista? De två sista?

När samma typ av humor användes men gällde våld och övergrepp mot kvinnor så tyckte jag inte det funkade alls utan då blev blev bara äckligt. Jag tyckte det lämnades obehandlat. Det skulle väl ytterligare göra klart att dessa män var ena riktiga svin. Ja, det gjorde det kanske men jag hade velat se nån typ av konsekvens också. Våld, slumpmässigt våld mot män, hade jag tydligen ingenting emot. Hmm, ja, det är märkligt hur hjärnan funkar ibland.

Jag önskar verkligen att Iannucci hade levererat en toppfilm den här gången också men tyvärr blev jag väldigt besviken.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

bioThe Death of Stalin har premiär nu på fredag 9/2 och jag vet att många andra hyllar den. Så om du är sugen på lite historisk och politisk satir så kan det nog vara nåt för dig. Vänta dig dock ingen ny In the Loop. Själv funderar jag på om jag ska ta mig an Iannuccis tv-serie Veep med Julia Louis-Dreyfus för att återupprätta Iannuccis rykte hos mig.

Länkar till fler som tyckt till om filmen dyker upp när de blir tillgängliga: Rörliga bilder och tryckta ord.

%d bloggare gillar detta: