Neruda (2016)

Igår skrev jag om Victoria & Abdul, en film som jag tyckte innehöll en del märkliga aspekter, saker som helt enkelt inte funkade. Men där fanns ändå en i grunden bra komedi. Neruda fann jag också vara en mycket märklig film. Problemet var bara att här fanns inga som helst förmildrande inslag. Filmen var mer eller mindre en plåga från början till slut.

Jag visste ingenting om huvudpersonen, Pablo Neruda, den chilenske poeten och politikern, och inte heller gjorde filmen mig sugen på att reda på mer. Då känns det som en ganska misslyckad biopic.

(Pablo Neruda var ett taget namn och egentligen hette han Ricardo Eliécer Neftalí Reyes Basoalto. Ja, Pablo Neruda var ju lite enklare.)

Filmen Neruda utspelar sig 1948 och är baserad på verkliga händelser. Den skildrar hur Neruda och hans fru tvingas gå under jorden eftersom Neruda riskerar att arresteras, kommunist som han var. Så småningom väljer Neruda att försöka fly landet. Oj, vad spännande det låter.

Filmen är bisarrt klippt. Mitt i en dialog så har plötsligt de som pratar med varandra flyttat sig 10 meter och sitter på verandan istället för inne vid köksbordet. Och det sker utan nåt klipp i dialogen. Detta märkliga grepp störde mig enbart. Vad var poängen? Om jag tänker på andra inslag i filmen får jag för mig att det kanske skulle poängtera att hela filmen bara var en enda iscensättning som inte alls behöver vara sann. En sorts metakommentar på sig själv. Inte vet jag.

Metainslag var det. Filmen leker med olika genrer, främst film noir. Som så ofta i film noir så förekommer det en berättarröst, in absurdum. Det är Gael García Bernals polischef som envisas med att delge oss sina innersta tankar. Bernals rollfigur är alltså polis, heter Óscar, är på jakt efter Neruda. Det enda Óscar hittar är kvarlämnade pocketböcker, deckare, som Neruda lämnar efter sig som små påskägg. Meta. Åh, vad smart, vad meta. Skit på dig.

Rollfiguren Óscar känns nästan lika patetisk och ointressant som Neruda själv. Här hade vi verkligen en odynamisk duo. Jag ställer mig även frågan om Óscar i sjäva verket enbart existerade i posören Nerudas egna medvetande?

Mot slutet av filmen får vi även en känsla av västern när vår ”hjälte” på hästryggen och i snö försöker ta sig igenom ett bergspass i Anderna. Neruda har en poncho som fick mig att tänka på The Man with No Name. Ingen cigarr dock. Eller hade han det? Jag minns inte.

Vem var Neruda? Vad vill filmen säga om Neruda? Jag förstår inte om filmen är en satir eller vad den är. För mig verkade filmen säga att han var en bluff och ett svin som led av en narcissistisk personlighetsstörning. En sån person funkar inte för mig som huvudperson i en film, i alla fall inte den här gången.

Filmens regissör heter Pablo Larraín och jag har faktiskt sett en annan film av honom och det är No där Gael García Bernal har huvudrollen. När jag läser min text om No så ser jag att även då noterade den märkliga klippningen där personerna byter plats men att dialogen bara fortsätter. Tydligen är detta grepp nåt som regissören är väldigt förtjust i och det används så mycket att det mest blir fånigt. Döda dina älsklingar säger jag!

Jag ser nu att Larraín även gjort biopicen Jackie och jag blir ju lite sugen på att se den för att se om jag ogillar den lika mycket som Neruda. Måhända är Larraín något av en vattendelare som regissör? Han har i alla fall en speciell stil.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

bioNeruda har premiär nu på fredag och jag kan bara säga att du gör bäst i att hoppa över filmen.

Andra som tycker till om Neruda: Fripps filmrevyer och Har du inte sett den?-Johan. Är detta chilin i den chilenska chili con carnen?

Fler länkar till recensioner läggs till när de blir tillgängliga.

Victoria & Abdul (2017)

Victoria & Abdul var en positiv överraskning för mig. Jag trodde filmen skulle vara ett seriöst brittiskt kostymdrama om mötet mellan två kulturer. Inget fel alls med ett brittiskt seriöst kostymdrama. Jag brukar nästan alltid gilla den typen av filmer. Men det är alltid kul att bli överraskad för Victoria & Abdul är nämligen mestadels en komedi.

På ålderns höst är Victoria en ensam kvinna som låter sig styras av sitt hov. Mest ser hon fram emot fina middagar där hon snabbt kan trycka i sig rätt efter rätt innan hennes gäster hinner blinka.

En dag dyker två indiska besökare upp under en sådan middag för att överlämna en sorts hedersgåva, ett litet indiskt mynt. Av nån anledningen väcker den ene av besökarna Victorias intresse och Abdul Karim, som han heter, blir något av en jourhavande vän för Victoria. Hovet ser inte med blida ögon på deras vänskap men låter henne hållas, tills vidare.

Det här är en väldigt märklig film men jag kan inte neka till att jag hade roligt under visningen. Det märkliga ligger i relationen mellan Abdul och Victoria. Hur Abdul av nån anledning avgudar Victoria. Hur Victoria av nån anledning vill lära sig om islam och lära sig prata och skriva urdu.

Nu har inte jag läst på om de verkliga händelser som filmen bygger på, men nåt skavde här. Victoria verkar helt bortkommen när det gäller det brittiska imperiets härjningar men allt Abdul säger litar hon blint på. Att varken hon eller övriga delar av hovet inte heller har koll på hur muslimska kvinnor klär sig kändes inlagt för komisk effekt. Samtidigt visste några av hovets medarbetare vad en burka var när det passade för rolig replik. Som sagt, här fanns det en del som skavde på ett anakronistiskt sätt, som t ex ett skämt om hur det är svårt att skilja på två kvinnor klädda i burka. Märklig film.

Och ändå, trots det märkliga, så hade jag kul under visningen. Det som lyfter filmen för mig är framställningen av det absurda tillståndet som ett kungahus är. Vi har ett hov som trippar omkring på tårna för att tillfredsställa sin drottning, samtidigt som de är livrädda för vad hon ska hitta på.

Vad pågår bakom kulisserna? Vad krävs för att driva ett kungahus? Här får vi oss lite härlig farsartad hovhumor till livs, och jag tyckte det var njutbart roligt. Här fanns även inslag av sorg och melankoli då Victoria verkligen är helt ensam, isolerad och oförmögen att ha normala relationer till nån.

För min del hade filmen helt kunnat fokusera på denna aspekt, hovet vs drottningen, och skippat relationen med Abdul eftersom den relationen ofta kändes krystad och sentimental på ett tillgjort sätt.

När jag läser på om filmen ser jag att det faktiskt är en uppföljare till Mrs Brown från 1997. Även i den filmen är det Judi Dench som spelar Victoria och då handlade det om hennes relation till en skotsk betjänt vid namn John Brown (som även omnämns i Victoria & Abdul). Den filmen blir jag sugen på att se.

Skådisarna som gestaltar de olika personerna inom hovet är sevärda. När jag läser på (återigen) om vilka som är med så ser jag att Eddie Izzard spelade kronprinsen Bertie, Victorias, enligt filmen odräglige, son. Jag kunde inte identifiera honom men undrade hela tiden vilken skådis det var. Izzard är i vilket fall bra som odräglig son.

Det som slutligen gör att jag delar ut en trea till filmen är Dame Judi Dench (snart 83 vintrar) som dominerar totalt som drottning Victoria. Skulle inte hon lägga av för några år sen pga att hon höll på att bli blind? Hon är även med i Kenneth Branaghs kommande remake Murder on the Orient Express.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

bioVictoria & Abdul har premiär nu på fredag och jag har svårt att rekommendera ett biobesök. Men om du vet att du gillar kostymdramer och farsartad brittisk humor kan det vara värt att ta sig till biografen. Men jag skulle nog säga att den går lika bra att se hemmavid.

Andra som tycker till om Victoria & Abdul: Fripps filmrevyer, Har du inte sett den?-Carl och Fiffis filmtajm. Är detta juvelen i den brittiska filmkronan?

Fler länkar till recensioner läggs till när de blir tillgängliga.

42 (2013)

Pengar är färgblinda sägs det väl. I filmen 42 får vi se ett exempel på det då den berättar historien om Jackie Robinson och hur han blev den förste afroamerikanen att spela i Major League Baseball. Robinson spelas av Chadwick Boseman som vi senare har sett som Black Panther i Captain America: Civil War. Med i filmen är också Harrison Ford som chefen för Brooklyn Dodgers. Ford är totalt over the top här. Jag vet inte vad han höll på med. Det som är bra är att han är helt olik sig själv. Jag brukar nästan alltid gilla filmer som skildrar hur människor kämpar för mänskliga rättigheter och mot rasism. I 42 blev det dock för tillrättalagt. Det är för snällt, för få och små stakes och smörig musik. Inledningen är seg med en berättarröst och tråkiga dokumentära klipp. Sen har vi även ett lite tråkigt inslag av white savior i form av Fords rollfigur. Chadwick Boseman är filmens starka kort.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

The Last King of Scotland (2006)

the-last-king-of-scotlandJames McAvoy är ju aktuell just nu som multipel personlighets-monster i M. Night Shyamalans Split. Under 2006 års Stockholm Filmfestival kollade in en av hans tidigare filmer, The Last King of Scotland, som gav Forest Whitaker en Oscar. Den här korta texten skrevs i november 2006. Ingen Om visningen-text den här gången heller.

Forest Whitaker spelar Ugandas diktator Idi Amin läskigt bra. Han känns paranoid på ett obehagligt sätt som förmodligen stämmer rätt bra med verkligheten. Till Uganda kommer nyblivne och naive läkaren Nicholas (James McAvoy) som blir Amins privatläkare och han är till en början blind inför vad som egentligen pågår i landet. Väldigt bra skådespelarprestationer från de flesta i den här filmen. Även McAvoy som den unge läkaren känns helt rätt.

Filmen som helhet ger mig inte så himla mycket dock. Jag är lite trött på historier då nåt tragiskt i Afrika ska skildras genom en vits ögon. Nu var just den här vite mannen i och för sig en ganska viktig del i historien men ändå…. Klart sevärd och välgjord, men om man måste välja så känns en film som Hotell Rwanda betydligt mer angelägen och bättre.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

PS. Ja just det, bra afrofunk var det också i filmen! DS.

Snowden (2016)

snowdenOliver Stone. Det är nästan som att man (läs: jag) har glömt bort honom. Platoon, Wall Street, Natural Born Killers och viss mån Born on the Fourth of July är väl klassiker, och det säger jag utan att ha sett Wall Street. Av de andra så är Platoon och Natural Born Killers favoriter som jag såg på bio när det begav sig.

För mig är Stone en otroligt amerikansk regissör, och med det menar jag att han gör filmer om USA och det amerikanska tillståndet. Hur mår USA, och varför, är frågor han ställer.

Vad har Stone gjort gjort på sistone? Hmm, utan att titta på hans filmografi så har svårt att ens nämna en enda. Det är knappt att jag kan komma på nån alls förutom de fyra jag nämnde tidigare. Skrämmande. Alltså skrämmande vad han försvunnit från filmradarn eller skrämmande vad dåligt mitt minne har blivit.

Jag tittar igenom hans filmografi på IMDb. Då ska vi se, är det några filmer som jag känner igen eller t.o.m. har sett. Aaaah, givetvis: JFK, en film jag inte har sett men är sugen på. Nixon, ja, den har jag hört talas om (det är väl Anthony Hopkins som gör Nixon?). Any Given Sunday, en film om amerikansk fotboll och en film som inte känns som en Stone-film (för mig).

Nej, det fanns inte mycket där som lockade mig. En uppföljare till Wall Street känns som det roligaste och det säger väl det mesta. Ja, förutom JFK då men den kom ju redan 1991.

Nu är Stone aktuell med en stor film igen. Den handlar om visselblåsarnas visselblåsare, Edward Snowden. Det är en klassisk biografifilm kan man säga, eller filmen känns i alla fall som det på förhand.

Jag har lite svårt att säga vad jag egentligen tycker om filmen som ett hantverk. Jag är fascinerad av storyn i sig. Att en så pass, till synes, obetydlig person kan skapa så mycket rabalder genom sitt agerande att det slutar med att han finner sig i exil Ryssland, på flykt från sitt eget hemland.

Gjorde han rätt, gjorde han fel? Jag säger så här: om han gjorde vad han gjorde för att han kände att han gjorde rätt, så gjorde han rätt. Var han naiv? Förmodligen. Tycker jag själv att han gjorde rätt? Svårt att svara på. Jag har inte detaljkoll på vad exakt det var han läckte förutom att det handlar om att USA i samarbete med Europa systematisk massavlyssnar en stor del av världens befolkning. Fast det visste vi väl redan?

Hur har filmmakarna valt att berätta historien på? Faktiskt på ganska så exakt samma sätt som man gjorde i The Imitation Game. Dels får vi följa hur dokumentärfilmaren Laura Poitras (Melissa Leo) och två reportrar från brittiska The Guardian intervjuar Snowden (Joseph Gordon-Levitt) under ett antal dagar på ett hotellrum i Hongkong i samband med att han ska till att läcka sina uppgifter. Dels får vi möta Snowden flera år tidigare när han började jobba på CIA och senare NSA, dvs vi får se vad som ledde till att händelserna på det där hotellrummet i Hongkong.

Jag tycker upplägget funkar ganska bra. Det finns en viss spänning i hur man hoppar fram och tillbaka i tiden. Scenerna i Hongkong har ett nåt absurt över sig med Snowden som är extremt försiktig med hur han agerar. Han lever på det där hotellrummet i fyra dagar och är under en väldig press.

Det största fokuset är ändå på Snowden under hans karriär inom det amerikanska underrättelseväsendet. Här får vi även en sorts kärlekshistoria mellan Snowden och flickvännen Lindsay Mills spelad av Shailene Woodley. Även denna funkar hyfsat och jag antar att den bl a ska visa vad Snowden ”offrade” när han gjorde det han gjorde.

Vad funkade mindre bra? Well, första gången Joseph Gordon-Levitt öppnade munnen för att prata så undrade jag om han svalt en potatis eller hade ont i magen eller nåt. Han lät nämligen oerhört ansträngd. Även om den riktige Snowden låter på ett sätt som liknar det JoGo försökte sig på så funkar det inte. Det blir bara ett störningsmoment, vilket filmmakarna kanske noterat eftersom det blir mindre uttalat efter hand (eller så vande jag mig).

Det förekommer en scen där Snowden pratar med sin chef via en gigantisk storbildsskärm som fullkomligt skriker ”storebror ser dig”. Det var så osubtilt att det blev roligt och jag skrockade i min biofåtölj.

Det finns en dokumentär om det som ägde rum på det där hotellrummet i Hongkong som heter Citizenfour. Den är regisserade av Laura Poitras (som alltså spelas av Melissa Leo i Snowden) och den vann faktiskt en Oscar för bästa dokumentär 2015. Den skulle jag nog vilja se.

Det är trixigt det här med BOATS rent allmänt. Jag tror att jag i de allra flesta fall hellre ser dokumentären om vad det nu än handlar om. Då finns det åtminstone en chans att det som visas överensstämmer med vad som verkligen hände, även om ju dokumentärer förstås är (eller kan vara) precis lika vinklade som spelfilm. Det är nåt med filmer baserade på verkliga händelser, där man ju kan säga att dokumentären är en subgenre, som gör att de sällan funkar fullt ut för mig. Det är lätt att de blir trista, torra och redovisande. Det gäller t ex filmerna om WikiLeaks – dokumentären We Steal Secrets: The Story of WikiLeaks och spelfilmen The Fifth Estate – och i viss mån även Snowden.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Filmdagarna2016_smallSnowden har biopremiär idag fredag 16/9 men jag tycker nog man gott kan vänta på VOD-premiären.

Jag såg filmen under Malmö Filmdagar och förutom jag var det bara Sofia som tyckte det verkade spännande att snöa in på det här ämnet.

The Imitation Game (2014)

The Imitation GameThe Imitation Game är biografifilmen om den brittiske matematikern och kodknäckaren Alan Turing. Under andra världskriget Turing var en starkt bidragande faktor till att de allierade lyckades dechiffrera tyskarnas krypteringsmaskinen Enigma. Ja, han byggde i princip en dator (of sorts) från grunden för att gå i land med sitt kodknäckarunder.

Ja, det låter ju som att vi pratar om en äkta brittisk väldekorerad krigshjälte. Nej, inte riktigt. Arbetet som Turing & Co gjorde drevs (givetvis) i hemlighet och allt material förstördes efter kriget. Turing själv var bög (inte öppet förstås) men ”avslöjades” i början av 50-talet och dömdes då till två års fängelse alternativt kemisk kastrering. Turing valde det senare, blev mentalt nedbruten och tog livet av sig. I alla fall är det så filmen framställer hans död.

Den vanliga frågan när det gäller biografier på bio är ju hur filmmakarna väljer att lägga upp det hela. Ska man skildra personens liv från barndomen till slutet av livet? Denna metod lyckas sällan. Det blir lätt segt och långdraget och ger en känsla av att det är en lista med olika händelser som ska bockas av. Det andra alternativet, som jag generellt sett ger mer för, är att fokusera helt på en enda viktig händelse, eller åtminstone enbart ett fåtal händelser.

The Imitation Game väljer att zooma in på en kortare period och det är inte svårt att gissa vad. Japp, jobbet med att knäcka Enigma under andra världskriget. Helt rätt beslut tycker jag. Vi får dock några tidshopp, dels framåt till ett polisförhör när han blivit gripen för homosexualitet, och dels bakåt till skoltiden som inte var lätt för honom. Jag vet inte om tidshoppet bakåt egentligen tillförde nåt. Jag tror kanske man ville ge en förklaring till hur Turing var som vuxen men det kändes väldigt förenklat och lite onödigt.

Det jag funderade på var hur man skulle göra själva kodknäckandet intressant på film. Det går ju liksom inte att gå in på några detaljer. Jag tycker man lyckas hyfsat ändå. Upplägget är att Turing jobbar i princip helt ensam med att konstruera en datormaskin för att lösa problemet. Alla andra jobbar för hand med papper och penna. Pennfäktarnas arbete går till synes framåt medan Turings resultat är mer digitalt; antingen funkar det eller inte funkar. Militärledningen är givetvis helt oförstående till Turings metoder. Sakta vinner han dock över sina kollegor som ställer sig på hans sida när militärchefen vill förstöra Turings obrukbara apparat.

Keira Knightley är med i filmen som en ung kodknäckerska. Givetvis är det ingen som tror på henne heller. En kvinna kan väl aldrig bli nåt mer än växeltelefonist eller maskinskriverska?! Jag gillar faktiskt Keira här. Jag har vanligtvis lite problem med henne. Här är hon dock charmig och med piffigt skinn på näsan.

Nåt jag alltid uppskattar i den här typen av filmer är den förnäma engelska stilen. Elegansen. Talet. Här är exempelvis kodknäckaren Matthew Goode… very good.

Sämre var de fåtal krigssekvenser som förekommer. De gav ingenting förutom känslan av dålig cgi.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

Andrej Rubljov (1966)

Andrej RubljovJag har sett (och sovit till) åtminstone fyra av Andrej Tarkovskijs filmer. Tidigare på bloggen har jag publicerat gamla texter om Stalker (3/5) och Nostalghia (1/5). Solaris (3/5) har jag sett, faktiskt på bio på Cinemateket, men jag har ingen text om den (för det skulle det krävas en omtitt). Offret är en film jag tror jag har sett men det är evigheter sen så det räknas inte. Den fjärde filmen som jag med säkerhet vet att jag har sett är Andrej Rubljov och här kommer en kortis om den. Texten skrevs i december 2004.

Andrej Tarkovskijs andra långfilm handlar om en kringresande munk och ikonmålare i 1400-talets Ryssland, som vid den här tiden invaderas av mongoliska tatarer. Filmen är uppdelad i ett antal kapitel som utspelar sig med några års mellanrum.

Jag såg fram emot denna film. Jag satte mig och kollade på den en söndagseftermiddag då jag kände mig utvilad och med en kopp nybryggt kaffe i näven och tänkte att ”detta blir en upplevelse”. Ja, det blev det väl. Jag var tvungen att stanna videon en tre fyra gånger för att jag somnade. Det var bara att stoppa filmen och sova en stund helt enkelt. Det brukar i vanliga fall hjälpa. Man sover en tio minuter och sen kan man se resten av filmen utan problem. Men det funkade inte alls denna gång. En regissör som gör mer sövande filmer finns nog inte. Det var likadant när jag såg Stalker på bio… somnade.

Nåväl, vad tyckte jag om filmen? Nja, om man somnar tre gånger så kan det inte bli godkänt. Det mesta är ju mästerligt, det svartvita ödsliga fotot främst. Men historien engagerade mig inte för fem öre. Godkända kapitel var det om klockgjutarens son samt avsnittet då Rubljov träffade på gänget som hade en hednisk nudistfest. Då infann sig lite magi. Annars var det segt, tungt och ganska tråkigt. Intresseklubben kan notera att jag kände igen skådisen som spelade Rubljov från Tarkovskijs nästa film Solaris (som egentligen borde heta Soljaris på svenska). Jag tänker så småningom se om Stalker eftersom jag har den inspelad och då blir det fan tio koppar kaffe innan jag börjar kolla. Men tyvärr, kamrat, denna film kan jag inte ge godkänt.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

Jag skrev i texten att jag skulle se om Stalker och det gjorde jag en månad senare. Somnade jag? Ja, men faktiskt bara en gång. 😉

Finding Neverland (2004)

Finding NeverlandFör drygt tio år sen jobbade jag ett halvår i Östersund. Kvällarna efter jobbet spenderas inte sällan (nähä!) med att se på film. Biografutbudet bestod dels av Folkets Bio Regina där jag bl a såg den franska Se mig, och dels SF:s Filmstad där jag såg den film som det handlar om idag. Texten skrevs i juni 2005 och jag noterar att fenomenet med mobiler, eller snarare människor med mobiler, på bio var ett problem redan då…

Marc Forsters förra film Monster’s Ball tyckte jag var en ganska positiv överraskning. Det var en film med ett manus som betydde nåt och där man litade till insatserna från filmens skådisar. Forsters nya rulle följer i den filmens fotspår även om den har ett helt annat tema.

I Finding Neverland ser vi Johnny Depp som den blivande Peter Pan-författaren J.M. Barrie och Kate Winslet som ensamstående mamma till ett koppel söner. Barrie är pjäsförfattare men har ingen större lycka med sig. Så träffar han på mamma Winslet med söner och blir inspirerad. Samtidigt glider Barrie och hans fru allt mer isär.

Filmen är välspelad och välgjord rakt igenom. Man kan egentligen bara sitta och njuta av det småputtriga drama som spelas upp på den vita duken. Det tog dock ett tag för mig att komma riktigt in i filmen. Tyckte den till en början var ganska ointressant. Det fanns liksom inget att hänga upp historien på. Så småningom börjar det dock hända saker. Centrum i historien är Barrie och en av sönerna vid namn Peter (förstås!). Peter har nyligen förlorat sin pappa och verkar ha blivit lillgammal av det hela. Fantasi och lekar är nåt som han absolut inte gillar. Samtidigt finns något annat inom honom som försöker komma fram. Hmmm, det blev riktigt gripande bitvis.

Depp spelar här (en av få gånger?) en ganska normal person även om han då och då ägnar sig åt fantasilekar med barnen. Det är så långt ifrån kapten Sparrow man kan komma, och det visar att Depp är en riktigt bra skådis. Winslet (som vanligt bra hon med) och Depp funkar bra ihop även om det inte är nån romantisk historia det är frågan om. Det handlar om vänskap och om att våga släppa lös fantasin och tron på det fantastiska. Det kan låta fjantigt men för mig funkar det fullt ut. Mot slutet är det stark gråtvarning måste jag säga. Det kan bero på att regissören på ett ytligt sätt lyckas trycka på rätt knappar, men troligen på att det är en välgjord och gripande film… eller både och.

Det var kul att se hur Barrie fick sina idéer från det verkliga livet; han ser något hända och överför det till den teaterpjäs som kom att bli Peter Pan. De gånger vi får se in i Barries fantasivärld är det allt som oftast bra gjort med smakfulla specialeffekter som känns mänskliga på nåt sätt. Så långt ifrån Van Helsing man kan komma med andra ord (min kommentar: jag avskydde Van Helsing vid tiden för textens tillblivelse). När det gäller barnskådisarna så konstaterar jag att de var mycket bra. Ynglingen som spelar Peter är klockren. Tydligen ska han också spela Kalle i Tim Burtons kommande film om chokladfabriken. Något som kan vara lite kul är att titta in på J.M. Barries trivia-sida på IMDb. Där får man se att filmen verkligen bara är inspirerad av verkliga händelser. Speciellt en sak jag läste fick mig att haja till: <spoiler>den verklige Peter tog livet av sig 1960</spoiler>.

Ok, dags för slutbetyg. Det blir en svag fyra till Finding Neverland. Filmupplevelsen, på en ganska sunkig biograf i Östersund, stördes av diverse saker: bl a snackande fjortistjejer som envisades med att titt som tätt ta upp sin mobil med lysande display för att messa, en väldigt varm och kvav salong, för låg volym samt ett strömavbrott som gjorde att visningen stoppade i ca 10 minuter. Jag bedömer alltid filmupplevelsen, inte filmen i sig egentligen, så det var på gränsen till att bli en trea faktiskt…

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Selma (2014)

SelmaEfter The Butler fortsätter vi på det inslagna spåret med filmer om den amerikanska medborgarrättsrörelsen. Den här gången handlar det om Martin Luther King (David Oyelowo) och i synnerhet om den protestmarsch som King 1965 ledde mellan städerna Selma och Montgomery i Alabama.

Filmens inleds i Norge! Ja, det är inte så konstigt som det låter. 1964 delades nämligen Nobels fredspris ut till just MLK. Parallellt med bilderna från prisutdelningen får vi se dels hur en kyrka i Alabama utsätts för ett bombattentat som dödar fyra svarta flickor, och dels hur en svart kvinna (Oprah Winfrey) försöker registrera sig för att få rösta men blir nekad av personalen.

Tillbaka i USA försöker MLK åstadkomma en förändring vad gäller de svartas möjlighet att rösta. Han har presidenten Lyndon B. Johnsons öra men presidenten lyssnar inte eftersom han har andra saker att driva som han anser har högre prioritet. King tjatar förgäves på presidenten och känner att han måste ta till andra metoder, som att provocera fram våld mot svarta för att på så sätt få uppmärksamhet för sin sak.

Selma är en systerfilm till The Butler och jag tycker de kompletterar varandra rätt så bra. The Butler är mer episk då den utspelar sig under en längre tid men samtidigt mer personlig då det är fokus på en i princip okänd familj (även om nu pappan jobbade 30 år i Vita Huset). Händelserna i Selma, raskravallerna och Martin Luther King själv finns med i bakgrunden.

I Selma är det King som är i fokus, helt i fokus. Filmens regissör heter Ava DuVernay och jag tycker hon, och manusförfattaren Paul Webb, har gjort helt rätt som fokuserat på en enskild händelse i Kings liv. När det ska göras biografifilmer så är det nog det bästa sättet. Att berätta om en persons hela liv från barndomen till ålderdomen är dömt att bli för tradigt. Eller finns det nåt bra exempel när man lyckats?

Jag kände igen många av skådisarna, inte minst en handfull (eller två) från The Butler. Förutom Oyelowo och Winfrey dök även Cuba Gooding Jr och Colman Domingo (coolt namn!) upp. Andra skådisar som jag noterade var Wendell Pierce (Bunk från The Wire, yay!) och Snoop (Keith Stanfield) från Straight Outta Compton. En annan bekant var Tessa Thompson från Dear White People och Creed.

Jag tycker det är roligt att det dyker upp fler filmer med svarta skådisar och där det inte görs en poäng av att de är just svarta. Nu kanske inte just Selma, Straight Outta Compton och Dear White People är så bra exempel på just detta (doh), men jag tror filmer som dessa öppnar dörrar för skådisarna och gör att de får chansen i även andra typer av filmer. Exempelvis så har jag sett att Corey Hawkins (Dr Dre från Straight Outta Compton) just nu är med i The Walking Dead som en helt vanlig snubbe, och så är både han och Jason Mitchell (Eazy-E!) med i Kong: Skull Island, den kommande rebooten av King Kong (yay?!).

Tillbaka till filmen och vad jag tyckte om den. Jag gillade den, kort och gott. Oyelowo är klockren som King. Just hans sätt att prata gillade jag. Han uttalar varje ord med omsorg. Speciellt noterade jag hur han uttalar ord som while och white, där man faktiskt hör bokstaven h, som ett kort väsande utandningsljud. Om MLK säger which respektive witch så låter det alltså inte lika. Mer om detta uttalsnörderi här.

Det känns märkligt att Oyelowo inte blev Oscarsnominerad, speciellt eftersom det handlar om en sån typisk Oscarsfilm.

En sak filmen inte sticker under stol med är hur King resonerade kring hur man skulle få uppmärksamhet för den sak man kämpade för. King och hans krets väljer staden Selma med omsorg eftersom de vet att de förmodligen kommer att utsättas för grovt våld om de försöker sig på en protestmarsch därifrån. Selmas polischef var en stenhård rasist som de visste skulle agera brutalt. Polisens våldshandlingar, där även vita drabbas, visas sedan på tv över hela USA och därmed kan inte president Johnson bortse från problemet.

Att FBI hårdbevakade King och de i hans omgivning visar filmen på ett snyggt sätt. När King ringer ett samtal eller åker iväg med bil nånstans får man se ett utdrag från FBI:s bevakningslogg poppa upp i bilden. Vid ett tillfälle ringer MLK till sångerskan Mahalia Jackson då han vill att hon ska sjunga för honom i telefonen för att ge honom kraft att orka kämpa vidare. (Ja, tänk om man kunde ringa t ex Hope Sandoval för att få höra henne sjunga när man mår lite dåligt, bara så där.) I FBI:s logg står det om händelsen att ”King contacts Negro entertainer”.

Jag tycker Selma är en klart sevärd historisk rulle, speciellt om man är intresserad av amerikansk 60-talshistoria. För mig var det även en typ av BOATS som faktiskt fungerar.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Vikander-vecka: The Danish Girl (2015)

The Danish GirlJa, jag vet, en vecka har bara sju dagar men nu blev det så lämpligt ordnat att The Danish Girl (där Alicia blivit Oscarsnominerad för sin insats) hade premiär i fredags. Så därför fortsätter Vikander-veckan en dag till!

Trailers är farliga saker. En bra trailer kan höja förväntningarna på en film och när det sen väl är dags att se den så är den film man får se på vita duken inte alls den film som man trodde sig se i trailern. För mig var det precis så när det gäller The Danish Girl. Nån gång i höstas dök trailern upp och det var en riktig tearjerker. Musiken, ämnet, fotot, Eddie och Alicia. Helt magiskt. Jag såg den trailern många gånger, alldeles för många. Att jag ens såg den en gång var väldigt ovanligt då jag normalt sett aldrig kollar på trailers, förutom om det gäller en film som jag är helt ointresserad av och den dyker upp innan en visning på bio. Att jag aktivt söker upp en trailer på the interwebs händer i princip aldrig. Men med The Danish Girl var det alltså annorlunda.

Jag hoppades att filmen skulle dyka upp på Stockholm Filmfestival men där uteblev den, och dessutom visade det sig att den inte skulle få premiär på bio i Sverige förrän i februari. Men det kanske var lika bra det eftersom jag då fick en chans att distansera mig ifrån och glömma bort den där trailer.

Nu har jag sett The Danish Girl på en skön visning kl 12.30 på biografen Sture. Innan filmen började hann jag dessutom ta en kaffe och ett wienerbröd (givetvis!) på 7-Elven.

Så, höll den för hajpen? Nej, tyvärr inte är jag ledsen att säga. Filmen är oerhört snygg. Scenografin, kläderna och miljöerna, 1920-talets Köpenhamn och Paris, är underbara. Alicia är underbar och Eddie är bra han med. Men jag satt ändå genom hela filmen i princip helt oberörd. Vad fasiken var det som hände här, tänkte jag? Från en supertrailer till en ganska trist film. Var det bara ett bländverk alltihop? Ja, jag tror faktiskt det.

Ja, det är en varm historia om hur konstnären Einar (Eddie Redmayne) inser att han är född i fel kropp. Han är kvinna och det finns inget han göra åt detta faktum. Hans fru Gerda (Alicia Vikander) stöttar honom men får givetvis svårt att anpassa sig till den nya situationen. Samtidigt lever Gerdas eget konstnärskap upp när hon börjar teckna Lili, dvs Einars inre kvinna.

Ja, det låter kanske som att skulle kunna bli en intressant film. Det kanske är en intressant film för den delen, men för mig var den ganska tråkig också. Otroligt snygg (för snygg) och välgjord, men den tar liksom inte ut svängarna tillräckligt. Just ämnet, könskorrigerande operationer på 1920-talet, känns som att det borde kunnat bädda för mer dramatik. Men allt är kört genom ett suddigt filter som tagit borta alla skarpa kanter.

Sen kändes den även märkligt hackig på nåt sätt, eller kanske är det upprepande jag menar. Jag vet inte om det var manus som inte var helt tajt, men jag kände inget flyt i historien. Jag kände hela tiden att jag saknade nåt. Filmen satte sig aldrig riktigt. Och sen var den plötsligt slut utan att jag tyckte att den egentligen hade lett till något.

Och höga, spetsiga alpliknande berg i Danmark?! Var fick man det ifrån? Tokstollar.

Trailern lovade så mycket men filmen kunde inte leverera mer än en intressant men ganska blek historia. Ingen kan dock gråta så snyggt som Alicia…

The Danish Girl:

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

Alicia:

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

 

Smile

Profile

Tears

Danish

Rebus

%d bloggare gillar detta: