The Last King of Scotland (2006)

the-last-king-of-scotlandJames McAvoy är ju aktuell just nu som multipel personlighets-monster i M. Night Shyamalans Split. Under 2006 års Stockholm Filmfestival kollade in en av hans tidigare filmer, The Last King of Scotland, som gav Forest Whitaker en Oscar. Den här korta texten skrevs i november 2006. Ingen Om visningen-text den här gången heller.

Forest Whitaker spelar Ugandas diktator Idi Amin läskigt bra. Han känns paranoid på ett obehagligt sätt som förmodligen stämmer rätt bra med verkligheten. Till Uganda kommer nyblivne och naive läkaren Nicholas (James McAvoy) som blir Amins privatläkare och han är till en början blind inför vad som egentligen pågår i landet. Väldigt bra skådespelarprestationer från de flesta i den här filmen. Även McAvoy som den unge läkaren känns helt rätt.

Filmen som helhet ger mig inte så himla mycket dock. Jag är lite trött på historier då nåt tragiskt i Afrika ska skildras genom en vits ögon. Nu var just den här vite mannen i och för sig en ganska viktig del i historien men ändå…. Klart sevärd och välgjord, men om man måste välja så känns en film som Hotell Rwanda betydligt mer angelägen och bättre.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

PS. Ja just det, bra afrofunk var det också i filmen! DS.

Snowden (2016)

snowdenOliver Stone. Det är nästan som att man (läs: jag) har glömt bort honom. Platoon, Wall Street, Natural Born Killers och viss mån Born on the Fourth of July är väl klassiker, och det säger jag utan att ha sett Wall Street. Av de andra så är Platoon och Natural Born Killers favoriter som jag såg på bio när det begav sig.

För mig är Stone en otroligt amerikansk regissör, och med det menar jag att han gör filmer om USA och det amerikanska tillståndet. Hur mår USA, och varför, är frågor han ställer.

Vad har Stone gjort gjort på sistone? Hmm, utan att titta på hans filmografi så har svårt att ens nämna en enda. Det är knappt att jag kan komma på nån alls förutom de fyra jag nämnde tidigare. Skrämmande. Alltså skrämmande vad han försvunnit från filmradarn eller skrämmande vad dåligt mitt minne har blivit.

Jag tittar igenom hans filmografi på IMDb. Då ska vi se, är det några filmer som jag känner igen eller t.o.m. har sett. Aaaah, givetvis: JFK, en film jag inte har sett men är sugen på. Nixon, ja, den har jag hört talas om (det är väl Anthony Hopkins som gör Nixon?). Any Given Sunday, en film om amerikansk fotboll och en film som inte känns som en Stone-film (för mig).

Nej, det fanns inte mycket där som lockade mig. En uppföljare till Wall Street känns som det roligaste och det säger väl det mesta. Ja, förutom JFK då men den kom ju redan 1991.

Nu är Stone aktuell med en stor film igen. Den handlar om visselblåsarnas visselblåsare, Edward Snowden. Det är en klassisk biografifilm kan man säga, eller filmen känns i alla fall som det på förhand.

Jag har lite svårt att säga vad jag egentligen tycker om filmen som ett hantverk. Jag är fascinerad av storyn i sig. Att en så pass, till synes, obetydlig person kan skapa så mycket rabalder genom sitt agerande att det slutar med att han finner sig i exil Ryssland, på flykt från sitt eget hemland.

Gjorde han rätt, gjorde han fel? Jag säger så här: om han gjorde vad han gjorde för att han kände att han gjorde rätt, så gjorde han rätt. Var han naiv? Förmodligen. Tycker jag själv att han gjorde rätt? Svårt att svara på. Jag har inte detaljkoll på vad exakt det var han läckte förutom att det handlar om att USA i samarbete med Europa systematisk massavlyssnar en stor del av världens befolkning. Fast det visste vi väl redan?

Hur har filmmakarna valt att berätta historien på? Faktiskt på ganska så exakt samma sätt som man gjorde i The Imitation Game. Dels får vi följa hur dokumentärfilmaren Laura Poitras (Melissa Leo) och två reportrar från brittiska The Guardian intervjuar Snowden (Joseph Gordon-Levitt) under ett antal dagar på ett hotellrum i Hongkong i samband med att han ska till att läcka sina uppgifter. Dels får vi möta Snowden flera år tidigare när han började jobba på CIA och senare NSA, dvs vi får se vad som ledde till att händelserna på det där hotellrummet i Hongkong.

Jag tycker upplägget funkar ganska bra. Det finns en viss spänning i hur man hoppar fram och tillbaka i tiden. Scenerna i Hongkong har ett nåt absurt över sig med Snowden som är extremt försiktig med hur han agerar. Han lever på det där hotellrummet i fyra dagar och är under en väldig press.

Det största fokuset är ändå på Snowden under hans karriär inom det amerikanska underrättelseväsendet. Här får vi även en sorts kärlekshistoria mellan Snowden och flickvännen Lindsay Mills spelad av Shailene Woodley. Även denna funkar hyfsat och jag antar att den bl a ska visa vad Snowden ”offrade” när han gjorde det han gjorde.

Vad funkade mindre bra? Well, första gången Joseph Gordon-Levitt öppnade munnen för att prata så undrade jag om han svalt en potatis eller hade ont i magen eller nåt. Han lät nämligen oerhört ansträngd. Även om den riktige Snowden låter på ett sätt som liknar det JoGo försökte sig på så funkar det inte. Det blir bara ett störningsmoment, vilket filmmakarna kanske noterat eftersom det blir mindre uttalat efter hand (eller så vande jag mig).

Det förekommer en scen där Snowden pratar med sin chef via en gigantisk storbildsskärm som fullkomligt skriker ”storebror ser dig”. Det var så osubtilt att det blev roligt och jag skrockade i min biofåtölj.

Det finns en dokumentär om det som ägde rum på det där hotellrummet i Hongkong som heter Citizenfour. Den är regisserade av Laura Poitras (som alltså spelas av Melissa Leo i Snowden) och den vann faktiskt en Oscar för bästa dokumentär 2015. Den skulle jag nog vilja se.

Det är trixigt det här med BOATS rent allmänt. Jag tror att jag i de allra flesta fall hellre ser dokumentären om vad det nu än handlar om. Då finns det åtminstone en chans att det som visas överensstämmer med vad som verkligen hände, även om ju dokumentärer förstås är (eller kan vara) precis lika vinklade som spelfilm. Det är nåt med filmer baserade på verkliga händelser, där man ju kan säga att dokumentären är en subgenre, som gör att de sällan funkar fullt ut för mig. Det är lätt att de blir trista, torra och redovisande. Det gäller t ex filmerna om WikiLeaks – dokumentären We Steal Secrets: The Story of WikiLeaks och spelfilmen The Fifth Estate – och i viss mån även Snowden.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Filmdagarna2016_smallSnowden har biopremiär idag fredag 16/9 men jag tycker nog man gott kan vänta på VOD-premiären.

Jag såg filmen under Malmö Filmdagar och förutom jag var det bara Sofia som tyckte det verkade spännande att snöa in på det här ämnet.

The Imitation Game (2014)

The Imitation GameThe Imitation Game är biografifilmen om den brittiske matematikern och kodknäckaren Alan Turing. Under andra världskriget Turing var en starkt bidragande faktor till att de allierade lyckades dechiffrera tyskarnas krypteringsmaskinen Enigma. Ja, han byggde i princip en dator (of sorts) från grunden för att gå i land med sitt kodknäckarunder.

Ja, det låter ju som att vi pratar om en äkta brittisk väldekorerad krigshjälte. Nej, inte riktigt. Arbetet som Turing & Co gjorde drevs (givetvis) i hemlighet och allt material förstördes efter kriget. Turing själv var bög (inte öppet förstås) men ”avslöjades” i början av 50-talet och dömdes då till två års fängelse alternativt kemisk kastrering. Turing valde det senare, blev mentalt nedbruten och tog livet av sig. I alla fall är det så filmen framställer hans död.

Den vanliga frågan när det gäller biografier på bio är ju hur filmmakarna väljer att lägga upp det hela. Ska man skildra personens liv från barndomen till slutet av livet? Denna metod lyckas sällan. Det blir lätt segt och långdraget och ger en känsla av att det är en lista med olika händelser som ska bockas av. Det andra alternativet, som jag generellt sett ger mer för, är att fokusera helt på en enda viktig händelse, eller åtminstone enbart ett fåtal händelser.

The Imitation Game väljer att zooma in på en kortare period och det är inte svårt att gissa vad. Japp, jobbet med att knäcka Enigma under andra världskriget. Helt rätt beslut tycker jag. Vi får dock några tidshopp, dels framåt till ett polisförhör när han blivit gripen för homosexualitet, och dels bakåt till skoltiden som inte var lätt för honom. Jag vet inte om tidshoppet bakåt egentligen tillförde nåt. Jag tror kanske man ville ge en förklaring till hur Turing var som vuxen men det kändes väldigt förenklat och lite onödigt.

Det jag funderade på var hur man skulle göra själva kodknäckandet intressant på film. Det går ju liksom inte att gå in på några detaljer. Jag tycker man lyckas hyfsat ändå. Upplägget är att Turing jobbar i princip helt ensam med att konstruera en datormaskin för att lösa problemet. Alla andra jobbar för hand med papper och penna. Pennfäktarnas arbete går till synes framåt medan Turings resultat är mer digitalt; antingen funkar det eller inte funkar. Militärledningen är givetvis helt oförstående till Turings metoder. Sakta vinner han dock över sina kollegor som ställer sig på hans sida när militärchefen vill förstöra Turings obrukbara apparat.

Keira Knightley är med i filmen som en ung kodknäckerska. Givetvis är det ingen som tror på henne heller. En kvinna kan väl aldrig bli nåt mer än växeltelefonist eller maskinskriverska?! Jag gillar faktiskt Keira här. Jag har vanligtvis lite problem med henne. Här är hon dock charmig och med piffigt skinn på näsan.

Nåt jag alltid uppskattar i den här typen av filmer är den förnäma engelska stilen. Elegansen. Talet. Här är exempelvis kodknäckaren Matthew Goode… very good.

Sämre var de fåtal krigssekvenser som förekommer. De gav ingenting förutom känslan av dålig cgi.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

Andrej Rubljov (1966)

Andrej RubljovJag har sett (och sovit till) åtminstone fyra av Andrej Tarkovskijs filmer. Tidigare på bloggen har jag publicerat gamla texter om Stalker (3/5) och Nostalghia (1/5). Solaris (3/5) har jag sett, faktiskt på bio på Cinemateket, men jag har ingen text om den (för det skulle det krävas en omtitt). Offret är en film jag tror jag har sett men det är evigheter sen så det räknas inte. Den fjärde filmen som jag med säkerhet vet att jag har sett är Andrej Rubljov och här kommer en kortis om den. Texten skrevs i december 2004.

Andrej Tarkovskijs andra långfilm handlar om en kringresande munk och ikonmålare i 1400-talets Ryssland, som vid den här tiden invaderas av mongoliska tatarer. Filmen är uppdelad i ett antal kapitel som utspelar sig med några års mellanrum.

Jag såg fram emot denna film. Jag satte mig och kollade på den en söndagseftermiddag då jag kände mig utvilad och med en kopp nybryggt kaffe i näven och tänkte att ”detta blir en upplevelse”. Ja, det blev det väl. Jag var tvungen att stanna videon en tre fyra gånger för att jag somnade. Det var bara att stoppa filmen och sova en stund helt enkelt. Det brukar i vanliga fall hjälpa. Man sover en tio minuter och sen kan man se resten av filmen utan problem. Men det funkade inte alls denna gång. En regissör som gör mer sövande filmer finns nog inte. Det var likadant när jag såg Stalker på bio… somnade.

Nåväl, vad tyckte jag om filmen? Nja, om man somnar tre gånger så kan det inte bli godkänt. Det mesta är ju mästerligt, det svartvita ödsliga fotot främst. Men historien engagerade mig inte för fem öre. Godkända kapitel var det om klockgjutarens son samt avsnittet då Rubljov träffade på gänget som hade en hednisk nudistfest. Då infann sig lite magi. Annars var det segt, tungt och ganska tråkigt. Intresseklubben kan notera att jag kände igen skådisen som spelade Rubljov från Tarkovskijs nästa film Solaris (som egentligen borde heta Soljaris på svenska). Jag tänker så småningom se om Stalker eftersom jag har den inspelad och då blir det fan tio koppar kaffe innan jag börjar kolla. Men tyvärr, kamrat, denna film kan jag inte ge godkänt.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

Jag skrev i texten att jag skulle se om Stalker och det gjorde jag en månad senare. Somnade jag? Ja, men faktiskt bara en gång. 😉

Finding Neverland (2004)

Finding NeverlandFör drygt tio år sen jobbade jag ett halvår i Östersund. Kvällarna efter jobbet spenderas inte sällan (nähä!) med att se på film. Biografutbudet bestod dels av Folkets Bio Regina där jag bl a såg den franska Se mig, och dels SF:s Filmstad där jag såg den film som det handlar om idag. Texten skrevs i juni 2005 och jag noterar att fenomenet med mobiler, eller snarare människor med mobiler, på bio var ett problem redan då…

Marc Forsters förra film Monster’s Ball tyckte jag var en ganska positiv överraskning. Det var en film med ett manus som betydde nåt och där man litade till insatserna från filmens skådisar. Forsters nya rulle följer i den filmens fotspår även om den har ett helt annat tema.

I Finding Neverland ser vi Johnny Depp som den blivande Peter Pan-författaren J.M. Barrie och Kate Winslet som ensamstående mamma till ett koppel söner. Barrie är pjäsförfattare men har ingen större lycka med sig. Så träffar han på mamma Winslet med söner och blir inspirerad. Samtidigt glider Barrie och hans fru allt mer isär.

Filmen är välspelad och välgjord rakt igenom. Man kan egentligen bara sitta och njuta av det småputtriga drama som spelas upp på den vita duken. Det tog dock ett tag för mig att komma riktigt in i filmen. Tyckte den till en början var ganska ointressant. Det fanns liksom inget att hänga upp historien på. Så småningom börjar det dock hända saker. Centrum i historien är Barrie och en av sönerna vid namn Peter (förstås!). Peter har nyligen förlorat sin pappa och verkar ha blivit lillgammal av det hela. Fantasi och lekar är nåt som han absolut inte gillar. Samtidigt finns något annat inom honom som försöker komma fram. Hmmm, det blev riktigt gripande bitvis.

Depp spelar här (en av få gånger?) en ganska normal person även om han då och då ägnar sig åt fantasilekar med barnen. Det är så långt ifrån kapten Sparrow man kan komma, och det visar att Depp är en riktigt bra skådis. Winslet (som vanligt bra hon med) och Depp funkar bra ihop även om det inte är nån romantisk historia det är frågan om. Det handlar om vänskap och om att våga släppa lös fantasin och tron på det fantastiska. Det kan låta fjantigt men för mig funkar det fullt ut. Mot slutet är det stark gråtvarning måste jag säga. Det kan bero på att regissören på ett ytligt sätt lyckas trycka på rätt knappar, men troligen på att det är en välgjord och gripande film… eller både och.

Det var kul att se hur Barrie fick sina idéer från det verkliga livet; han ser något hända och överför det till den teaterpjäs som kom att bli Peter Pan. De gånger vi får se in i Barries fantasivärld är det allt som oftast bra gjort med smakfulla specialeffekter som känns mänskliga på nåt sätt. Så långt ifrån Van Helsing man kan komma med andra ord (min kommentar: jag avskydde Van Helsing vid tiden för textens tillblivelse). När det gäller barnskådisarna så konstaterar jag att de var mycket bra. Ynglingen som spelar Peter är klockren. Tydligen ska han också spela Kalle i Tim Burtons kommande film om chokladfabriken. Något som kan vara lite kul är att titta in på J.M. Barries trivia-sida på IMDb. Där får man se att filmen verkligen bara är inspirerad av verkliga händelser. Speciellt en sak jag läste fick mig att haja till: <spoiler>den verklige Peter tog livet av sig 1960</spoiler>.

Ok, dags för slutbetyg. Det blir en svag fyra till Finding Neverland. Filmupplevelsen, på en ganska sunkig biograf i Östersund, stördes av diverse saker: bl a snackande fjortistjejer som envisades med att titt som tätt ta upp sin mobil med lysande display för att messa, en väldigt varm och kvav salong, för låg volym samt ett strömavbrott som gjorde att visningen stoppade i ca 10 minuter. Jag bedömer alltid filmupplevelsen, inte filmen i sig egentligen, så det var på gränsen till att bli en trea faktiskt…

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Selma (2014)

SelmaEfter The Butler fortsätter vi på det inslagna spåret med filmer om den amerikanska medborgarrättsrörelsen. Den här gången handlar det om Martin Luther King (David Oyelowo) och i synnerhet om den protestmarsch som King 1965 ledde mellan städerna Selma och Montgomery i Alabama.

Filmens inleds i Norge! Ja, det är inte så konstigt som det låter. 1964 delades nämligen Nobels fredspris ut till just MLK. Parallellt med bilderna från prisutdelningen får vi se dels hur en kyrka i Alabama utsätts för ett bombattentat som dödar fyra svarta flickor, och dels hur en svart kvinna (Oprah Winfrey) försöker registrera sig för att få rösta men blir nekad av personalen.

Tillbaka i USA försöker MLK åstadkomma en förändring vad gäller de svartas möjlighet att rösta. Han har presidenten Lyndon B. Johnsons öra men presidenten lyssnar inte eftersom han har andra saker att driva som han anser har högre prioritet. King tjatar förgäves på presidenten och känner att han måste ta till andra metoder, som att provocera fram våld mot svarta för att på så sätt få uppmärksamhet för sin sak.

Selma är en systerfilm till The Butler och jag tycker de kompletterar varandra rätt så bra. The Butler är mer episk då den utspelar sig under en längre tid men samtidigt mer personlig då det är fokus på en i princip okänd familj (även om nu pappan jobbade 30 år i Vita Huset). Händelserna i Selma, raskravallerna och Martin Luther King själv finns med i bakgrunden.

I Selma är det King som är i fokus, helt i fokus. Filmens regissör heter Ava DuVernay och jag tycker hon, och manusförfattaren Paul Webb, har gjort helt rätt som fokuserat på en enskild händelse i Kings liv. När det ska göras biografifilmer så är det nog det bästa sättet. Att berätta om en persons hela liv från barndomen till ålderdomen är dömt att bli för tradigt. Eller finns det nåt bra exempel när man lyckats?

Jag kände igen många av skådisarna, inte minst en handfull (eller två) från The Butler. Förutom Oyelowo och Winfrey dök även Cuba Gooding Jr och Colman Domingo (coolt namn!) upp. Andra skådisar som jag noterade var Wendell Pierce (Bunk från The Wire, yay!) och Snoop (Keith Stanfield) från Straight Outta Compton. En annan bekant var Tessa Thompson från Dear White People och Creed.

Jag tycker det är roligt att det dyker upp fler filmer med svarta skådisar och där det inte görs en poäng av att de är just svarta. Nu kanske inte just Selma, Straight Outta Compton och Dear White People är så bra exempel på just detta (doh), men jag tror filmer som dessa öppnar dörrar för skådisarna och gör att de får chansen i även andra typer av filmer. Exempelvis så har jag sett att Corey Hawkins (Dr Dre från Straight Outta Compton) just nu är med i The Walking Dead som en helt vanlig snubbe, och så är både han och Jason Mitchell (Eazy-E!) med i Kong: Skull Island, den kommande rebooten av King Kong (yay?!).

Tillbaka till filmen och vad jag tyckte om den. Jag gillade den, kort och gott. Oyelowo är klockren som King. Just hans sätt att prata gillade jag. Han uttalar varje ord med omsorg. Speciellt noterade jag hur han uttalar ord som while och white, där man faktiskt hör bokstaven h, som ett kort väsande utandningsljud. Om MLK säger which respektive witch så låter det alltså inte lika. Mer om detta uttalsnörderi här.

Det känns märkligt att Oyelowo inte blev Oscarsnominerad, speciellt eftersom det handlar om en sån typisk Oscarsfilm.

En sak filmen inte sticker under stol med är hur King resonerade kring hur man skulle få uppmärksamhet för den sak man kämpade för. King och hans krets väljer staden Selma med omsorg eftersom de vet att de förmodligen kommer att utsättas för grovt våld om de försöker sig på en protestmarsch därifrån. Selmas polischef var en stenhård rasist som de visste skulle agera brutalt. Polisens våldshandlingar, där även vita drabbas, visas sedan på tv över hela USA och därmed kan inte president Johnson bortse från problemet.

Att FBI hårdbevakade King och de i hans omgivning visar filmen på ett snyggt sätt. När King ringer ett samtal eller åker iväg med bil nånstans får man se ett utdrag från FBI:s bevakningslogg poppa upp i bilden. Vid ett tillfälle ringer MLK till sångerskan Mahalia Jackson då han vill att hon ska sjunga för honom i telefonen för att ge honom kraft att orka kämpa vidare. (Ja, tänk om man kunde ringa t ex Hope Sandoval för att få höra henne sjunga när man mår lite dåligt, bara så där.) I FBI:s logg står det om händelsen att ”King contacts Negro entertainer”.

Jag tycker Selma är en klart sevärd historisk rulle, speciellt om man är intresserad av amerikansk 60-talshistoria. För mig var det även en typ av BOATS som faktiskt fungerar.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Vikander-vecka: The Danish Girl (2015)

The Danish GirlJa, jag vet, en vecka har bara sju dagar men nu blev det så lämpligt ordnat att The Danish Girl (där Alicia blivit Oscarsnominerad för sin insats) hade premiär i fredags. Så därför fortsätter Vikander-veckan en dag till!

Trailers är farliga saker. En bra trailer kan höja förväntningarna på en film och när det sen väl är dags att se den så är den film man får se på vita duken inte alls den film som man trodde sig se i trailern. För mig var det precis så när det gäller The Danish Girl. Nån gång i höstas dök trailern upp och det var en riktig tearjerker. Musiken, ämnet, fotot, Eddie och Alicia. Helt magiskt. Jag såg den trailern många gånger, alldeles för många. Att jag ens såg den en gång var väldigt ovanligt då jag normalt sett aldrig kollar på trailers, förutom om det gäller en film som jag är helt ointresserad av och den dyker upp innan en visning på bio. Att jag aktivt söker upp en trailer på the interwebs händer i princip aldrig. Men med The Danish Girl var det alltså annorlunda.

Jag hoppades att filmen skulle dyka upp på Stockholm Filmfestival men där uteblev den, och dessutom visade det sig att den inte skulle få premiär på bio i Sverige förrän i februari. Men det kanske var lika bra det eftersom jag då fick en chans att distansera mig ifrån och glömma bort den där trailer.

Nu har jag sett The Danish Girl på en skön visning kl 12.30 på biografen Sture. Innan filmen började hann jag dessutom ta en kaffe och ett wienerbröd (givetvis!) på 7-Elven.

Så, höll den för hajpen? Nej, tyvärr inte är jag ledsen att säga. Filmen är oerhört snygg. Scenografin, kläderna och miljöerna, 1920-talets Köpenhamn och Paris, är underbara. Alicia är underbar och Eddie är bra han med. Men jag satt ändå genom hela filmen i princip helt oberörd. Vad fasiken var det som hände här, tänkte jag? Från en supertrailer till en ganska trist film. Var det bara ett bländverk alltihop? Ja, jag tror faktiskt det.

Ja, det är en varm historia om hur konstnären Einar (Eddie Redmayne) inser att han är född i fel kropp. Han är kvinna och det finns inget han göra åt detta faktum. Hans fru Gerda (Alicia Vikander) stöttar honom men får givetvis svårt att anpassa sig till den nya situationen. Samtidigt lever Gerdas eget konstnärskap upp när hon börjar teckna Lili, dvs Einars inre kvinna.

Ja, det låter kanske som att skulle kunna bli en intressant film. Det kanske är en intressant film för den delen, men för mig var den ganska tråkig också. Otroligt snygg (för snygg) och välgjord, men den tar liksom inte ut svängarna tillräckligt. Just ämnet, könskorrigerande operationer på 1920-talet, känns som att det borde kunnat bädda för mer dramatik. Men allt är kört genom ett suddigt filter som tagit borta alla skarpa kanter.

Sen kändes den även märkligt hackig på nåt sätt, eller kanske är det upprepande jag menar. Jag vet inte om det var manus som inte var helt tajt, men jag kände inget flyt i historien. Jag kände hela tiden att jag saknade nåt. Filmen satte sig aldrig riktigt. Och sen var den plötsligt slut utan att jag tyckte att den egentligen hade lett till något.

Och höga, spetsiga alpliknande berg i Danmark?! Var fick man det ifrån? Tokstollar.

Trailern lovade så mycket men filmen kunde inte leverera mer än en intressant men ganska blek historia. Ingen kan dock gråta så snyggt som Alicia…

The Danish Girl:

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

Alicia:

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

 

Smile

Profile

Tears

Danish

Rebus

Vikander-vecka: Testament of Youth (2014)

Testament of YouthTestament of Youth är en biografifilm om en kvinna vid namn Vera Brittain (Alicia Vikander). Vera växer upp i början av 1900-talet i England vid en tid när unga tjejer förväntas lära sig sjunga, sy och spela piano samt hitta en man att gifta sig med. Vera sticker ut en del då hon deklarerar att hon minsann inte ska gifta men däremot ska hon plugga litteratur i Oxford. Hennes föräldrar, spelade av Dominic West (McNulty i The Wire, yay!) och Emily Watson, har sina invändningar men Vera har skinn på näsan och får som hon vill. Hon söker, skriver inträdesprov och kommer in!

Fast det där med att inte gifta sig ändrar sig när hon träffar en av sina brors vänner, Roland (Kit Harington, som tydligen är med i nån serie om tronspel). Veras bror Edward, Roland och deras kompisar utbildar sig alla till officerare men ingen tror väl på allvar att kriget ska bryta ut.

Men kriget bryter ut och de unga pojkarna skickas in i första världskrigets helvete. Vera, som älskar sitt studentliv, känner att hon måste göra en insats och omskolar sig därför till sjuksköterska för att ta hand om skadade soldater. Till en början handlar det bara om brittiska soldater men när hon tjänstgör närmare fronten hamnar även svårt skadade tyska soldater framför henne på sjukbädden.

Filmen inleds som ett klassiskt brittiskt kostymdrama. Det är Downton Abbey som film. Inget fel i det men det är inte jättespännande. Jag gillar ju kostymdramer själv så jag ska väl inte klaga men om jag jämför med t ex En kongelig affære så är ju Testament of Youth betydligt mer slätstruken. Med det sagt så är Vera en tuff tjej (och Alicia gör henne mycket bra) och det var kul att följa hennes kamp för att få gå sin egen väg i livet.

När Vera skulle göra sitt inträdesprov hettade det till lite och blev spännande. Just när hon sitter där i skolbänken, supernervös, så kunde jag inte låta bli att tänka på en scen ur Mr. Bean (av alla tv-serier) då han ska göra nåt sorts prov och när det är en minut kvar upptäcker att ett papper med uppgifter blev kvar i kuvertet. Det var faktiskt lite samma känsla här.

Testament of Youth är en välgjord film. Den är skön att titta på. De flesta skådisar sköter sig utmärkt (förutom något stele Kit Harington). Fotot är fint. Men som helhet känns ändå filmen ganska tom. Vi får en klassiskt romantisk kärlekshistoria där paret tar farväl på en tågperrong och den kvarlämnade kvinnan sen går omkring i trädgården och smeker vita blommor till klinkande pianomusik. Fint men något tomt.

När det gäller skildringen av kriget så finns det ett poetiskt/romantiskt inslag som känns sisådär. I många amerikanska krigsfilmer kan det bli överdrivet (för mig) patriotiskt. I brittiska filmer kanske det blir poetiskt istället? Typ ”de stackars unga fina pojkarna som offrar sina liv”. Krig är ett helvete. Slut. Kan jag tycka. Eller gör en spännande krigsfilm, rakt upp och ner, som t ex Black Hawk Down (ja, jag minns den som bra. Jag får leta upp min gamla recension och lägga upp på bloggen.)

Nu ska ändå sägas att Vera förvandlas av sin upplevelse av kriget. Förutom att vara feminist så blir hon även pacifist. Kanske valde filmmakarna den poetiska tonen för att göra det tydligt varför Vera påverkas så mycket? Ja, förmodligen var det så.

Apropå feminism på film och i tv så kom jag nu att tänka på en aktuell film och en aktuell tv-serie. Nån gång i Testament of Youth så nämns suffragetter. Hmm, suffragetter, det får jag googla på efter filmen tänkte jag. Japp, så dålig koll hade jag. Men nu vet jag bättre, bl a efter att filmen Suffragette gått upp på bio. Tv-serien? Ja, givetvis den härliga svenska Fröken Frimans krig om en grupp kvinnor som öppnar livsmedelskooperativ och kämpar för kvinnors rösträtt.

Alicia? Ja, inte oväntat sköter hon sig utmärkt. Perfekt brittisk engelska och en härlig intensitet. Hon bär filmen på sina axlar som man krystat brukar säga, men så var det faktiskt här. Som helhet är filmen som jag tidigare nämnde aningen blek. Fin men blek.

Avslutningsvis så noterar jag att Alicia ofta badar i sina filmer. Av de jag har sett så har hon badat i Kronjuvelerna (sjö), Hotell (pool), Seventh Son (sjö), Testament of Youth (sjö), Son of a Gun (pool) och En kongelig affære (badkar).

Testament of Youth:

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

Alicia:

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

 

Par

Tårar

Ingen gråter som Alicia…

 

Vikander-vecka: The Fifth Estate (2013)

The Fifth EstateThe Fifth Estate är en BOATS om Julian Assange och WikiLeaks och som så ofta i biografifilmer så är det en uppgång- och fall-historia. Assange spelas av The Batch, dvs Benedict Cumberbatch.

Filmens förtexter är riktigt snygga. Två minuter som beskriver på vilket sätt information och nyheter har spridits genom historien. Det börjar med grottmålningar och slutar med Internet. Snyggt.

Efter det var det nog slut på det som var riktigt bra med The Fifth Estate. Trots att den gjord så sent som 2013 så känns den daterad. Den försöker visa hur coolt det är med Internet och hackers, men det blir mest töntigt. Då tycker jag tv-serien Mr. Robot lyckas bättre med samma sak.

För att beskriva hur WikiLeaks nätverk hänger ihop och fungerar så använder sig filmmakarna av ett surrealistiskt och samtidigt pedagogiskt berättande. Det funkar inte utan blir istället distanserande och det känns som att jag tittar på ett avsnitt av Vetenskapens värld. De skulle ha tittat mer på hur David Fincher och Aaron Sorkin gjorde i Facebook-filmen The Social Network. Skippa en massa datorgrafik, fokusera på relationer och berätta en story istället!

Alicia? Ja, hon får inte speciellt mycket att göra inledningsvis. Filmens huvudperson, förutom Assange, är Daniel Domscheit-Berg (Daniel Brühl), en tysk journalist som börjar samarbeta med Assange efter att de träffass på en hackerkonferens i Berlin. Efter ett tag börjar deras tidigare så fina samarbete gå sämre då Assange blir alltmer paranoid och despotisk. Alicia spelar Daniels kollega och sedemera flickvän och hon sköter väl sitt skådespelarjobb väl. Men hon är bara en pappfigur som finns där bara för att finnas där. En ganska otacksam rollfigur som inte har nåt eget agerande utan ser allt ur den manliga rollfigurens perspektiv. Mot slutet får Alica aningen mer att göra men det är för lite och för sent. Å andra sidan var det bara en ganska liten biroll.

Hur framställs Assange i filmen? Ja, han är ett arrogant svin men ändå sympatisk (i alla fall inledningsvis). WikiLeaks framstår som en sekt där Assange är ledaren, och precis som det är med det mesta så är allt underbart till en början. Ungefär som när jag började titta på ZTV när det var nytt och litet. När det sen växte så var det liksom inte samma sak längre.

En bit in i filmen börjar plötsligt en annan film. Nej, det gjorde det förstås inte, men det kändes så. I en sidoplot med bl a Laura Linney, Anthony Mackie och Stanley Tucchi handlar det om att en av amerikanska UD:s källor i Egypten måste ta sig ur landet efter att WikiLeaks börjat publicera hemlig korrespondans mellan USA och deras ambassader. Jag antar att man ville visa på hur känsligt det kan vara med att läcka information. Tyvärr kändes det här avsnittet som onödig och annorlunda, jämför med resten, utfyllnad.

Jag kan tyvärr nog inte rekommendera filmen. Förtexterna var fina och skådisarna är duktiga när de får jobba ordentligt. Men tyvärr blev det både för trist och spretigt i slutändan.

Om ni vill se en dokumentär om WikiLeaks så kan ni kolla in We Steal Secrets: The Story of WikiLeaks som jag skrivit om på bloggen tidigare. Det är inte en speciellt bra dokumentär men ändå snäppet bättre än The Fifth Estate.

The Fifth Estate:

betyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tombetyg_tomsep

Alicia:

betyg_helbetyg_helbetyg_helsep

 

Teckning

Mr. Turner (2014)

Mr TurnerMr. Turner var en av de där filmerna som jag tog mig tid att se innan jag satte samman min lista över förra årets bästa filmer. Jag hade hört en del gott om den och så var Mike Leigh regissör och jag har gillat några av hans filmer som t ex All or Nothing och Happy-Go-Lucky. Så det kändes som att det var värt att kolla in den.

Filmen handlar om den brittiske konstnären William Turner (1775-1851) vars tavlor nu säljs för runt 300 miljoner kronor (ok, rimligheten i det?). Här spelas han av Timothy Spall, skönheten känd från bl a Harry Potter och All or Nothing. Spall gör Turner till en grymtande grävling. Fast han är snäll? Bara lite vrång, vresig och butter. Eller? Turner bor ihop med sin far (Paul Gleeson) som agerar målarassistent och hushållerskan Hannah (Dorothy Atkinson). Hannah bistår med ”tjänster” och då pratar vi inte bara om sånt som att städa, tvätta och laga mat. ”Are you in need of anything else?”. Hannah avgudar uppenbarligen Turner men dessa känslor är, uppenbarligen, inte besvarade (eller är de bara undertryckta?). Samspelet mellan fadern, Hannah och Turner och roande. Det handlar om en torr, skröplig, brittisk humor som jag gillar.

Fast vänta, Turner är ju en gubbsjuk stofil!? Eller kanske inte, för nu kom det plötsligt en underbar scen där Turner sjunger en sång hemma hos en pianospelande madame. Jag vet inte, det fanns nåt rörande över scenen. Turners inte helt fina anlete och grymtande sångröst som ändå på nåt sätt blir vacker. Turner själv sjunger för att han gillar att sjunga och för att det då skapas konst. Vackert på nåt sätt.

Måleriet då? Ja, det var inte så enkelt att måla på den här tiden. Färgerna man använde bestod av alla möjliga saker och det gällde att vara kreativ för att hitta rätt. Turner var fascinerad av naturen och är väl kanske mest känd som landskapmålare. Det intressanta är ändå att han mot slutet av sitt liv när den industriella revolutionen satte igång även blev fascinerade av den också. Den puffande röken från ett ånglok var minst lika vacker som ett åskmoln över ett stormigt hav. Även fotografi var nåt han uppskattade som nåt kreativt och inte bara ett sätt att avbilda verkligheten.

En rolig aspekt med filmen är att vi får följa med i vardagslivet på den här tiden. Det är en mustig film. I en härlig scen kliver Turner ombord på ett fartyg för att resa till Frankrike. Det är ett myller av folk. Ett grälande par, en snubbe som försöker hooka upp med en tjej, ett partyband som spelar irländsk folkmusik. Turner headnoddar till svänget.

Plötsligt kommer jag på det! Turner låter som Beavis & Butt-head. Uh huh, huh huh. Ja, han låter som dessa MTV-”legender” förutom när han har sex. Då låter han som en gris.

Ja, Mr. Turner är i slutändan en märklig figur. Ibland en mansgris som inte bryr sig om andra människor överhuvudtaget (inte ens sin egen dotter). Ibland märkligt känslosam och med empati för andra.

Filmen är som två filmer, precis som Mr. Turner själv. En film med mängder av vackra naturscenerier och fina tavlor och sen en film som är mer av ett Downton Abbey-kostymdrama (fast med lite mer grisigt sex, ööh, ööh).

I slutändan kanske det ändå är hushållerskan Hannahs film och då blir det plötsligt en väldigt sorglig film. Nästan lika sorglig som The Remains of the Day fast på ett annat sätt. Här är det mer brutalt och patetiskt för Hannah istället för sorgligt på ett melankoliskt sätt om ni förstår vad jag menar.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

Efter som Filmitch efterfrågade det så uppdaterar jag inlägget och lägger in två av hans målningar, Fishermen at Sea och Fort Vimieux. Dramatiskt!

 

Fishermen

Fort Vimieux

%d bloggare gillar detta: