Arn: Tempelriddaren (2007)

För några dagar sen postade jag ett inlägg om den svenska kalkonfilmen Tre solar. Idag handlar det återigen om ett försök att göra en svensk historisk film. Denna gång blev dock resultatet mer lyckat. Texten om Arn: Tempelriddaren skrevs i december 2007.

Detta års familjejulfilm blev inte helt oväntat Arn. Det var liksom minsta motståndets lag. Jag föreslog The Darjeeling Limited men blev nedröstad, och eftersom Wes Anderson inte är någon personlig favorit så blev det Arn.

Mjaha, historien i korthet då: Arn som barn skadas i olycka, överlever, skickas till kloster som ett sätt att tacka Gud, återvänder från klostret, blir kär i grannflickan Cecilia vars familj stöder ”fel” kung, vilket resulterar i att Arn blir korsriddare i Det Heliga Landet för att skydda Jerusalem och att Cecilia skickas till kloster.

Haha, jag blev faktiskt en aning positivt överraskad. Jag var rädd att det skulle vara fullständigt skrattretande skräp i stil med Tre solar (tidernas svenska kalkon) men filmen är faktiskt sevärd även om den har problem med att få till ett driv i berättelsen samt levandegöra den viktigaste karaktären, nämligen Arn själv. Själv gillade jag början av filmen, när Arn är pojke, växer upp på klostret osv. Det brukar vara tvärtom: när en barnskådis gestaltar huvudpersonen så väntar man på att hen ska växa upp så att man kan lära känna karaktären. Problemet är att Joakim Nätterqvist som spelar Arn som vuxen har ungefär lika mycket karisma och repliker som barnskådisen. Vad vill han? Vem är han? Varför är Cecilia kär i honom? Man får inte svar på någon av frågorna.

När filmen utspelas i öknen kring Jerusalem så lyfter det en aning och man får lite Kingdom of Heaven-känsla. Men även här är scenerna för korta och ytliga. Man hinner aldrig få en känsla för karaktärerna. Jag får för mig att man har tryckt ihop material för två filmer till en film. Bättre hade varit att berätta historien som utspelas i Sverige fullt ut, och sen låta den andra filmen fokusera helt på handlingen i Det Heliga Landet. Men, men. Filmen är ändå snygg och hyfsat välgjord och jag kan inte ge den underkänt men den får det sämsta betyg den kan få men ändå vara godkänd.

Några kommentarer om skådisarna, vilka som funkade och vilka som inte funkade. Funkade: Stellan Skarsgård, Sven-Bertil Taube, Milind Soman (spelade Saladin), Bibi Andersson. Funkade inte: Michael Nyqvist (har jobbiga manér som inte känns medeltida), Joakim Nätterqvist (ledsen pudel), Sofia Helin (ville men kunde inte), Gustaf Skarsgård (åh, vad dålig han var!).

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Mina gamla tankar om uppföljaren Arn: Riket vid vägens slut kommer på onsdag.

The Jungle Book (2017)

Djungelboken är ju en film man är bekant med från Kalle Anka på julafton om man växt upp i Sverige på 70- och 80-talet. Fast där får man ju faktiskt bara se ett kort klipp med Mowgli och Baloo som sjunger ”Var nöjd med allt som livet ger”. Därför var det ganska spännande att kolla in hela Disneys original när jag väl gjorde det för några år sen. Vad jag tyckte jag om den animerade klassikern kan ni läsa om här.

2016 så kom det inte helt oväntat (allt ska ju mjölkas ur nuförtiden) en remake i form en spelfilmsversion, The Jungle Book. Fast det där med spelfilmsversion är väl nästan fel ordval. Faktum är att Mowgli är den enda rollfiguren som inte görs av ett team av datoranimatörer. Vad vi har är alltså en söt pojke med rådjursögon som hoppar omkring i en ren cgi-miljö. Skulle det funka?

Ja, just den detaljen funkar nog skulle jag säga. Miljöerna och djuren är så sagolikt bra gjorda och det gör att jag ungefär på samma sätt som i Avatar sugs in i filmens värld. Det finns dock ett problem med att djuren är så pass realistiska som de är. När de börjar prata så känns det hela väldigt udda. Djur i fabler pratar, men inte djur i en naturdokumentär av BBC. Det är David Attenborough som ska prata inte pantern själv.

Och så då den vanliga frågan, för mig i alla fall: varför jagar inte djuren varandra? Bagheera borde ju äta upp Mowgli direkt. Filmen kör en sorts förklaring om att man inte får jaga när det är lågvatten. Så länge ”fredsstenen” syns är vattenhålet fredad mark. Sen dyker den onda tigern Shere Khan upp och säger att han ska döda Mowgli när torkan är över. Alla, inklusive Mowglis adoptivföräldrar vargarna, blir upprörda. Varför? När torkan är slut får man ju jaga tyckte jag ni sa alldeles nyss?

Hur funkar det under resten av tiden när det inte råder torka? Är det bara de onda djuren som jagar, och de goda är vegetarianer? Jag känner att jag har precis samma problem som jag hade när jag såg Disneys version från 1967. Nej, hellre fablernas värld (läs den första kommentaren, troll eller inte?) för mig.

Filmen hävdar att människan skapade elden. Huh? Ja, kanske de lärde sig att kontrollera elden men att de skapade, uppfann den? Skogsbränder skapade av blixtnedslag har ju funnits i alla tider.

Ett annat problem för mig var att jag under titten satt och funderade på vilka skådisar som gjorde de olika djurens röster. De ser så verkliga ut och sen är det plötsligt Bill Murrays röst som kommer ur Baloos käft. Det tog mig lite ur filmen att klura över detta. Fast Idris Elbla var perfekt som Shere Khan får jag lov att säga. Och Scarlett var bra som Kaa.

Det var lite kul med en referens till Apocalypse Now. Det var tydligt att Kung Louie skulle vara överste Kurtz. Och hur stor var inte Louie? Är orangutanger verkligen så stora? Han såg ut som en jättejätteapa. Under filmen tyckte jag att Louies röst lät som en blandning av James Earl Jones och Christopher Walken. Det visade sig vara Walken så jag var inte fel ute där.

Trots att jag efter ett tag accepterade filmens märkliga verklighet så föredrar jag nog rena fabler, utan människor, framför den här luddigheten.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Tre solar (2004)

Sveriges facit vad gäller s.k. genrefilm är inte det bästa. Då och då görs halvhjärtade försök men antingen är problemet att man inte har resurser nog eller så tar man sig an den här typen av film på fel sätt. Jag tycker dock det har börjat ljusna på senare år. En sån sak som att om Arnfilmerna faktiskt gjordes såg jag, i alla fall för tio år sen, som ett positivt tecken. Även om de kanske inte var världens bästa filmer så visade man i alla fall att det går att göra nåt annat än Grabben i graven bredvid eller Beck. Det finns dock misslyckade försök. Försök att göra fantasy t ex. Dagens korta omdöme handlar om ett sånt misslyckat försök. Texten skrevs i februari 2004 efter att ha sett filmen på Göteborgs Filmfestival samma år.

Tre solar är en präktig kalkon som skulle räcka till mängder av Thanksgiving-middagar i USA. Det var länge sen jag såg en så här dålig film, som är så dålig att den nästan blir skrattretande trots gedigna skådisar (Lena Endre, Mikael Persbrandt, Maria Bonnevie, Rolf Lassgård, Kjell Bergqvist, mm) och en regissör med flera filmer bakom sig. Nu har jag i och för sig inte sett nån film av Richard Hobert men så här dåliga kan hans tidigare filmer inte vara. Ibland tror jag nästan att det verkligen är en komedi eller parodi men tyvärr är det väl inte så. Varje scen känns helt fel, replikerna krystade och känslan är helt fel. Allt faller platt. Det är märkligt att så mycket resurser har lagts ner på filmen men att den ändå misslyckas kapitalt. Nåt har gått galet. Persbrandts roll hade lika gärna kunnat gjorts av en docka. Den enda som klarar sig är Kjell Bergqvist som spelar sig själv ganska roligt ibland. Som DaisyBaggins (en medlem på det filmforum jag hängde på vid den här tiden) skrev så är den värd att se… i studiesyfte för att lära sig mer om kalkoner.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

PS. Tydligen var inte Tre solar en fantasyfilm i bokstavlig mening som jag hade fått för mig. Nej, den utspelar sig precis som Arn-filmerna i Sverige på medeltiden. Men jag skulle ändå kalla det en genrefilm. Eller vad säger du, Mikael?

Jumanji: Welcome to the Jungle (2017)

Efter filmspanarträffen i lördags då vi såg skräckisen A Quiet Place var jag sugen på att se ytterligare en film. Nåt ganska lättsamt tänkte jag. Under middagen nämnde Cecilia att hon hade samma tanke, att avsluta kvällen med en film eller kanske några tv-serie-avsnitt eller två. Fiffi tipsade bl a om Jumanji: Welcome to the Jungle. Cecilia var inte speciellt pepp på att se The Rock springa omkring i en tv-spels-djungel. Det var däremot jag. 🙂

Jag slog mig alltså ner i soffan för att kolla in den något oväntade uppföljaren till äventyrsklassikern (nåja) med Robin Williams från 1995. En ”klassiker” som jag inte sett och aldrig varit intresserad av att se.

Det som lockade mig med uppföljaren var dels att den har blivit en biosuccé världen över (jag undrade helt enkelt varför) och dels hittar vi ju Dwayne Johnson i filmen, och han brukar kunna lyfta ganska platt material. Förklaringen till att filmen gjordes från första början stavas förmodligen just The Rock. Filmbolaget hade väl på känn att det skulle bli en brottarhit då man kunde luta sig mot klippan som är den populäraste actionskådisen just nu.

Så vad har vi då? Ja, det hela inleds som en fånig standardmässig high school-komedi där 30-åriga skådisar spelar 17-åringar. Just dessa 17-åringar är som stöpta i stereotypform 1A, dvs Nörden, Sportkillen (som får hjälp med läxorna av Nörden), Den Populära Tjejen och slutligen Den Blyga Men Samtidigt Rebelliska Tjejen.

Det slumpar sig så att de alla à la The Breakfast Club får kvarsittning. Istället för att jobba med uppgiften de blivit tilldelade hittar de ett gammal tv-spel som de drar igång och vips så har de sugits in i spelet Jumanji. Låt äventyret börja.

Jag vet inte hur det var i originalet men en rolig twist här är att de inte är sig själva väl inne i spelet utan istället de avatarer som de valde när de startade spelet. Nörden förvandlades till Dwayne Johnson, Sportkillen till lille Kevin Hart, Den Blyga Men Samtidigt Rebelliska Tjejen till en Lara Croft-kopia (Karen Gillan) och Den Populära Tjejen till… ingen mindre eller större än Jack Black.

Jag hade roligt under titten och filmen fyllde därför sitt syfte för mig. Skådisarna, kanske framförallt Johnson, bjuder på och driver med sig själva. Jag gillade hur deras rollfigurer i spelet var en kombination av deras verkliga jag och deras avatar-jag. Johnson är en stenhård ledare ibland men ibland livrädd för ekorrar. Jack Black fungerade utmärkt som mean girl med hjärtat på det rätta stället (förstås). Kevin Hart påminner mig om Chris Tucker och jag är kanske en av få som inte stör sig nåt enormt på Tucker och hans gälla gnälliga röst.

Tv-spels-referenserna haglar och då handlar det om hur det var på 90-talet i spelvärldar. Våra hjältar har förstås tre liv inne i spelet. Kevin Hart har en ryggsäck som rymmer det ena vapnet efter det andra. Hur vapnen får plats kan man undra. Det dyker upp figurer som vad du än säger till dem upprepar samma sak, såvida du inte ställer exakt rätt fråga då de plötsligt ändrar sig för att visa den där kartan du är ute efter.

Skurken var inte speciellt bra. Han spelas av Bobby Cannavale men hade lika gärna kunnat spelas av en ren cgi-figur. Lite synd att han var så trist.

Filmens avslutning var inte klockren. Som så ofta blev det aningens ospännande och cgi-tungt. Men ändå helt ok. Nej, jag hade faktiskt förvånansvärt roligt under titten. Kanske ska man ta sig en titt på Dwayne Johnson och Kevin Harts andra samarbete Central Intelligence för lite mer stupid fun?

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Mina och de andra filmspanarnas tankar om A Quiet Place kan ni ta del av på onsdag morgon.

The Mountain Between Us (2017)

Efter att ha blivit tipsad om den av Flmr-Steffo så var inte valet speciellt svårt för mig att ta titt på The Mountain Between Us. Nu hade Steffo i och för sig inte hyllat filmen, nej, ganska långt därifrån men det fanns mycket annat som talade för den för min del. Och en åsikt är ju bara en åsikt.

Först och främst gillar jag genren: ”överleva i vildmarken”. Kate Winslet och Idris Elba är två toppskådisar och det skulle bli kul att se dem ihop. Slutligen, och det fick jag reda på först efter filmtitten, så var den regisserad av en man vid namn Hany Abu-Assad.

Hany Abu-Assad frågar ni er? Jo, Hany Abu-Assad har regisserat en personlig favorit, nämligen Palestina-terroristthrillern Paradise Now och även den stabila Muren.

Summa summarum: förutsättningarna fanns för en trevlig söndagskväll. Men, aj, vad fel det gick.

Men vi tar det från början då ändå hoppet fanns. Elba spelar Ben, en hjärnkirurg som behöver flyga från en liten flygplats uppe i Klippiga bergen till Denver för att ta sig vidare till New York där en patient väntar på en livsviktig operation. Problemet är att en snöstorm är på ingång. Alla flyg är inställda.

I kön till disken för klagomål träffar han Kate Winslets rollfigur Alex, ett yrväder till fotograf som ska flyga hem till ett bröllop. Sitt eget bröllop! De båda slår sina påsar ihop och anlitar en veteranpilot, spelad av Beau Bridges (som för övrigt pratar precis som sin mer kända bror på äldre dagar), som ska flyga dem till Denver i ett litet enmotorigt plan.

En timme senare landar de i Denver och går vidare med sina liv. Nej, givetvis inte. Planet störtar förstås, piloten dör, och Ben och Alex måste försöka överleva i de snöfyllda bergen. Frågan de ställer sig, som är en klassiker inom genren, är om de ska vänta på räddning vid planet eller försöka ta sig till civilisationen på egen hand?

Som sagt, jag gillar genren. Det finns nåt lockande där. Nåt ursprungligt och rått. Plus att det är skönt att sitta i tv-soffan med raggsockor på och titta.

The Mountain Between Us funkar dock inte alls. Det börjar väl hyfsat. Miljöerna i Klippiga bergen är ganska maffiga. Snö är alltid snyggt på film. En positiv detalj är att man faktiskt verkar ha filmat stora delar av filmen på plats ute i naturen. Snön är inte på låtsas.

Vad är det som inte funkar? Jo, jag tycker inte Idris och Kate har nån vidare kemi. Dessutom är upplägget vad gäller deras personligheter och bakgrund lite väl övertydlig. Ben är hjärnkirurg, logisk och känslomässigt stel. Alex är en hetlevrad och känslostyrd fotograf. Aha, ”Opposites Attract”. Vem tror ni vill stanna vid vraket och vänta på hjälp? Tror ni att de börjar gnabbas med varandra? Tror ni att de plötsligt börjar visa andra känslor för varandra?

En detalj som filmmakarna kanske trodde man skulle bli överraskad av såg jag komma redan första gången man rör vid ämnet. Ben har nån typ av inspelningsenhet som Alex inte kan låta bli att lyssna på för att lära sig mer om Ben eftersom han inte är en man som lättar sitt hjärta i brådrasket. Ett visst meddelande som Alex lyssnar på ska få oss att tro en viss sak men det är ju uppenbart från början vad som gäller. Nej, det blev bara fånigt och övertydligt.

Filmen faller samman totalt när Ben och Alex har sex i en jaktstuga som de till slut hittar. Sexscenen är bland de ostigaste jag har sett och dessutom har man valt att klippa in flashback-scener från händelser tidigare i filmen och allt till tonerna av smörig musik. Jag väntade bara på att man skulle filma de älskande genom en glasruta med rinnande vatten.

The Mountain Between Us är till slut en väldigt märklig film. När filmen egentligen borde vara slut så har man satt dit ett bihang på 20 minuter som känns som en helt annan film. Vad ville man göra? Ett äventyrsdrama eller ett romantiskt drama? Nu blev det varken heller. Och den absoluta slutscenen var som tagen ur The Room.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

När jag skrev om den här filmen så blev jag påmind om ett gammalt tema som jag hade planerat för några år sen. Den gången blev det aldrig av men jag är klar med skrivandet om kanske hälften av de tio filmer som skulle ingå i temat. Vilket tema? Jo, just Överleva i vildmarken (Into the Wild). Vi får se om The Mountain Between Us fungerar som en liten teaser. Man vet aldrig, jag kanske väcker temat till liv under sommaren. En sak jag hade planerad var att för varje film gå igenom några på förhand bestämda punkter. Så jag kan väl göra det även för The Mountain Between som en liten bonus.


Fyra vilda saker

Utlösande händelse: Flygkrasch.
Miljö: De vackra och snöiga Klippiga bergen, först ovanför trädgränsen och senare i skogigare terräng.
Djurattacker: Jag hade väntat mig vargar men när Alex, som skadat sig, är ensam kvar i flygplansvraket så dyker något oväntat en hungrig puma upp. Bergslejonet möter dock sitt öde då Alex använder sig av en nödraket.
MacGyver: Inte speciellt mycket. Ben använder läckande flygbränsle för att göra upp eld. Ja, inte MacGyver-nivå på det kanske. Senare använder han dock en ampull med ormserum för att göra nån typ av spruta för att väcka en medvetslös Alex till liv. Lite mer MacGyver över det tilltaget.

Varg (2008)

Varg! Det ordet får mig alltid att tänka på Stephen King och Peter Straubs Talismanen och en viss figur från den fantasyromanen. *snyft* Men nu handlar det om en svensk film med just den titeln och min preblogg-text skrevs i maj 2008.

Kerstin Ekman har skrivit manus till filmen som bygger på en litet avsnitt ur hennes romantrilogi Vargskinnet. Svenska recensenter har av någon anledning gått ner i brygga inför filmen, kanske beroende på att kulturelithyllade Ekman är inblandad. Peter Stormare spelar den renskötande samen Klemens som får en varg på halsen, och hans renar får också vargen på halsen – bokstavligen. Med sig på fjället har Klemens sin brorson Nejla/Nils, väldigt bra spelad av nykomlingen Robin Lundberg.

Först en liten men för mig revolutionerande parentes: jag såg Varg på Filmstaden i Råsunda och jag upptäckte till min förvåning att jag hade egna (!) armstöd på bägge sidor. Jag satt med andra ord i en helt egen skön biofåtölj. Detta tillsammans med ett överflöd av benutrymme bidrog till en skön biokväll.

Perfekt hade kvällen varit om filmen hade varit en höjdare. Nu är den inte riktigt det. Men den är helt ok. Positivt var själva ämnet i filmen, alltså att den handlar om samer, renskötsel och huruvida man som renägare har rätt att döda en varg som hotar det som man livnär sig på. Det måste ha varit kul för Stormare att göra den här rollen. Efter att ha spelat galen kosmonaut och blonderad fåordig mördare så får han här spela en riktig människa, och han gör det bra.

Trots Stormare så är det ändå Robin Lundberg, som spelar unge Nejla, som är bäst i filmen. Nejla hamnar i en rejäl knipa och Lundberg gestaltar Nejlas känslor på ett trovärdigt sätt. När det gäller filmen som helhet så sugs den någonstans ändå in i det svenska småtöntiga filmträsket. Det kändes som filmen hade kunnat bli riktigt bra om man vågat gå på djupet och låtit filmen vara lite längre. Nu blev det som en light-light-mix av Into the Wild och Grizzly Man. En trea blir betyget till filmen.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Black Panther (2018)

Black Panther är det 18:e avsnittet i Marvels filmiska universum. Den tar vid efter händelserna i Civil War där kungen av Wakanda dödades i ett attentat. Vi får följa prins T’Challa när han återvänder till Wakanda för att axla sin fars mantel. Omgående får den nye kungen problem att handskas med då ett museum i London blir bestulet på en artefakt gjord av den myotmspunna meteoritmetallen vibranium (ett bättre namn än unobtanium i alla fall).

Skurkarna bakom stölden av vibranium-artefakten är galningen Ulysses Klaue (Andy Serkis) och hans kompis Erik Stevens (spelad av regissören Ryan Cooglers favorit Michael B. Jordan).

Oj, jag har faktiskt inte så mycket att säga om Black Panther. Den försvann ganska snabbt ur huvudet efter visningen, lite som ett musselskum i Sveriges Mästerkock. Jag hade inte tråkigt medan jag tittade på filmen. Det kanske hände några gånger att jag kom på mig själv att tänka på annat. Överlag är jag dock ganska nöjd.

Inledningen var uppfriskande, lite på samma sätt som inledningen av Wonder Woman var uppfriskande. Den gången var det kvinnor som dominerade filmen. Här var det svarta skådisar som fyllde IMAX-duken och det var en fräsch upplevelse. De afrikanska miljöerna, designen, konsten, kläderna, frisyrerna var härliga. Musiken var bra, och jag tyckte mig flera gånger känna igen samma melodi som i Dr Albans ”It’s My Life”. En homage till den svensk-nigerianske tandläkaren?

Storymässigt tyckte jag dock inte det fanns så mycket att hänga i mahognyträdet. Det är en standardmässig Marvel-film, mer lik de jordnära och mindre filmerna Ant-Man och Spider-Man: Homecoming än spacefilmerna om Thor och galaxens väktare. Det är Wakanda som står på spel, inte jorden eller universum. Precis som i Spider-Man: Homecoming går skurken (och då räknar jag inte Serkis rollfigur) att relatera till och visar det sig att han har personliga kopplingar till T’Challa och Wakanda.

Min favorit bland skådisarna var helt klart Danai Gurira som krigarkvinnan Okoye. Gurira har ju redan visat sig vara en badass som Michonne i The Walking Dead men hon bekräftar det en gång till i Black Panther.

Även T’Challas lillasyster Shuri (Letitia Wright) var en skön figur. Hon var en sorts Q tagen från Bond-filmerna. Ja, faktum är att det var ganska mycket Bond-känsla över Black Panther, bl a under en kasinosekvens i Sydkorea.

En märklig detalj som jag inte kunde låta bli att fundera på var Wakandas system för att välja ledare. Man kunde tycka att ett så välutvecklat land skulle ha aningen mindre barbariska metoder än vad som visas upp i filmen. Mycket märkligt faktiskt.

Filmens action var helt ok förutom slutuppgörelserna. Först fick vi ett rörigt Sagan om ringen-slag, typ battle of the three armies med bl a bepansrade noshörningar. Sen ytterligare en rörig fajt mellan två svarta pantrar i en cgi-tung och mörk miljö.

Betygsmässigt landar jag ändå på en trea.

Jo, just det, en sak till: 3D:n var givetvis totalt meningslös och bidrog inte till nånting förutom att biljetten kostade 240 kronor. 240 kronor?! En positiv sak var dock att visningen på Mall of Scandinavia var riktigt bra. Publiken skötte sig exemplariskt, förutom några små kickar i ryggstödet från de som satt bakom. Haha, alltid är det nåt…

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Fler som tycker till om månadens filmspanarfilm:

Rörliga bilder och tryckta ord
Fiffis filmtajm
Fripps filmrevyer
Mackans Film

King Arthur: Legend of the Sword (2017)

Oj, vilken fantasilös, trött och tråkig smörja det här var. Inledningen ska föra tankarna till Sagan om ringen. Irländska folkmusikfioler ska ge en känsla av att vara tillbaka i Rohan och så har man även slängt in en magiker som heter Mordred.

(Jaha, namnet Mordred är faktiskt taget från Artursagan. Whatever.)

Vi kastas direkt in i ett förvirrande slag där nämnda Mordred med mystiska krafter och gigantiska elefanter (olifanter?) slåss mot Arthurs pappa Uther Pendragon (Eric Bana). Vad är det som händer? Vad har Mordred för krafter? Det mesta är förvirrat och visuellt är det inte bra heller då vi får mörka, grådaskiga och urtråkiga datoranimerade bilder.

Den gode kungen Uther besegrar den ondskefulle Mordred och allt verkar vara frid och fröjd. Fast om man är kung och har en bror som är prins men vill bli kung så är det minst lika viktigt att titta efter fienden i sitt eget hus. Den prins John-like Vortigern (Jude Law) föråder sin bror och tar makten själv. Kungens lille son Arthur lyckas undkomma och växer upp som ficktjuv i den romerska staden Londinium utan att veta vem han är.

Guy Ritchie? Börjar man inte bli rätt så trött på that guy? Hans teknik vad gäller klippning kanske kändes cool i två, upp till tre, filmer. Nu känns stilen mest trött och den tillför ingenting förutom förvirring. Det ska hoppas fram och tillbaka i handlingen. Nån ska berätta om en plan samtidigt som vi i snabba flash forward-sekvenser får se planen utföras. Jag minns att det här var nåt som funkade i exempelvis den första Sherlock Holmes-filmen, men icke här.

En regissör som jag tror är förtjust i den här formen av metaberättande är Edgar Wright. I söndags såg jag nämligen Baby Driver, min första Wright-film, och liknande stilgrepp återkom där med jämna mellanrum. Jag påmindes även om MCU-filmen Ant-Man där ju Wright skulle ha varit regissör men som till slut endast bidrog med manus. Scenerna när Michael Peña ska berätta historier har samma lekfulla känsla över sig.

Problemet med Ritchie är att Ritchie inte känns lekfull längre utan snarare trött och som en regissör som lider brist på nya idéer.

Grundtemat i King Arthur: Legend of the Sword handlar om att hitta sig själv och sin plats i tillvaron. För Arthur (som vuxen spelad av Charlie Hunnam) gäller det att konfrontera sina inre demoner. Om han inte kan göra det så kommer han aldrig att till fullo kunna utnyttja den enorma inneboende kraften som finns i det magiska svärdet Excalibur.

Hörde jag Star Wars? Haha, ja, det är inte bara teman från Sagan om ringen som går igen. Här hittar man mycket gammal skåpmat från exempelvis Star Wars. Men det är ju klassiskt. Den här typen av historier, historier om The One, kommer väl aldrig försvinna. Men det hindrar inte att de känns trötta.

Ytterligare en trött detalj är att man reflexmässigt har fått till en rollbesättning med bra mångfald. Inget fel i bra mångfald, men vad en kung fu-kines gör i Londinium får vi inget svar på. Jag skulle önska att man ”i Hollywood” även fokuserar på att försöka berätta andra typer av historier, från andra kulturer och miljöer, med rollfigurer som inte är så vanliga (Moonlight, Tangerine och kommande Black Panther är tre exempel). Men då krävs att vi har mångfald och/eller mångfaldstänk även bakom kameran.

Till sist så var slutfajten totalt värdelös. Den hölls på en greenscreen-plattform, i grådaskigt ljus, och Arthurs motståndare var nåt sorts försök att få till en Balrog-liknande men ändå nästan mänsklig glödande monstermänniska.

Haha, just det, innan jag glömmer det: vår egen Mikael Persbrandt är med som viking. Om jag ska säga nåt positivt om det så kan jag säga att han var med betydligt mer här än i Peter Jacksons Hobbit-filmer i alla fall. Skämt åsido, jag tyckte faktiskt Persbrandt funkade bra och det verkade som han hade ganska roligt.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

En världsomsegling under havet (1954)

Nu blir det söndagsmatiné i form av En världsomsegling under havet. Originaltitel, tagen från namnet på den franska äventyrsromanen, är 20,000 Leagues Under the Sea. Det är först nu som jag läser mig till att league (eller lieue på franska) i det här fallet inte alls är ett mått på vattendjupet utan ett vägmått, alltså hur långt man färdats under havsytan. Texten skrevs i oktober 2003. Ok, oktober 2003? Shit, that was some shit ass long time ago! Ja, jag såg just Girls Trip.

Det här är alltså Jules Vernes roman filmatiserad av Disney och med Kirk Douglas som harpunerare och James Mason som kapten Nemo.

Nja, det här var en amerikansk 50-talsfilm av det slaget som jag inte gillar. Eller egentligen borde jag gilla den. Historien är ju egentligen bra och vissa effekter likaså. Jag gillar Paul Lukas och Peter Lorre, en professor och hans assistent, som tillsammans med Douglas karaktär hamnar i kapten Nemos undervattensfarkost Nautilus. James Mason är också bra som kapten Nemo. Men det är Kirk Douglas karaktär som är värdelös tycker jag. En sorts macho-karaktär som till råga på allt spelar gitarr och sjunger med jämna mellanrum. Bottennappet var när han sjöng duett med ett tamt sjölejon vid namn Esmeralda. Fånigt!

Men, men. Det är en intressant historia där Mason och övriga skådisar gör ett bra jobb. Boken, som jag läste i slukaråldern, kommer jag ihåg att jag gillade mycket. Det är tyvärr så att Douglas förstör filmen för mig.

Två filmer från samma tidsepok och land som jag gillar är t ex Night of the Hunter (1955) och Ben-Hur (1959), där speciellt Ben-Hur är flera klasser bättre. En film som jag tycker spelar i en liga t.o.m. under En världsomsegling under havet är John Wayne-filmen The Searchers (1956) som bl a innehåller en kvinnosyn som tydligen gällde i 50-talets Hollywood. Jules Verne-filmen om kapten Nemo är bättre, kanske inte just när det gäller kvinnosynen, men överlag, och betyget blir 2+/5.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Crouching Tiger, Hidden Dragon: Sword of Destiny (2016)

Äntligen dags för martial arts igen! Uppföljaren till Crouching Tiger, Hidden Dragon kunde jag ju inte hålla mig borta från trots att jag hade hört en del negativt (19% på Rotten Tomatoe t ex). Förutom Atomic Blonde, som jag faktiskt kategoriserade som en martial arts-film, så var Ong-bak den senaste kampartsrullen jag skrev om, och det var nästan två år sen. Hög tid för mer wire fu med andra ord.

Crouching Tiger, Hidden Dragon: Sword of Destiny gick upp på bio i Hongkong medan den i resten av världen släpptes direkt på Netflix. Ang Lees original från år 2000 är en av mina absoluta favoritfilmer och jag blev fullkomligt blåst av banan (och dessutom besatt av Zhang Ziyi) när jag såg den på bio. Jag såg om och skrev om den när jag körde ett martial arts-tema för några år sen och min hyllning hittas här.

I uppföljaren hittar vi återigen den graciösa och till synes evigt unga Michelle Yeoh som krigarkvinnan som efter flera år i stillhet tvingas plocka fram sina skills igen eftersom det mytiska svärdet Det Gröna Ödet är i fara. Till sin hjälp mot de onda får hon Donnie Yen som dyker upp som den mystiske Silent Wolf.

I mångt och mycket behandlar denna uppföljare samma teman som sin föregångare. Det påminner även om Star Wars (eller så påminnner Star Wars om gamla martial arts-filmer). Vi har den mörka och den ljusa sidan. Vi har relationen mellan en mästare och dess lärjunge. Mästaren måste alltid se upp så inte lärjungen lär sig för mycket och då vill överträffa sin mentor. Precis som i den första filmen hittar vi här en bångstyrig ung tjej, Snow Vase (spelad av Natasha Liu Bordizzo), som är ute efter hämnd. Det blir Michelle Yeohs uppgift att lära upp och kontrollera henne.

En annan parallell man kan dra till Star Wars är den något märkliga vördnaden inför ett svärd, eller ett lasersvärd till och med. Ja, just det, nu visar ju Luke i The Last Jedi vad han egentligen känner inför det där svärdet. Men i Sword of Destiny är svärdet Det Gröna Ödet ett svärd som dyrkas som vore det en hundvalp på CuteEmergency. Och det är alltså ett mordvapen vi pratar om. Nu ska sägas att Det Gröna Ödet här har en nostalgisk koppling till Chow Yun-Fats rollfigur Li Mu Bai från den första filmen.

Stopp! Vänta! Jag klarar inte av att lyssna på det engelska ljudspåret. Jag kollar upp om Netflix har mandarin istället. Ja, hurra! Man kan välja mandarin som talat språk. Problemet är bara att filmen spelades in med engelska som det talade språket. Så skådisarnas munrörelser matchar alltså det engelska ljudspåret. Men med engelska som språk förstörs känslan totalt. Totalt. Engelska med en fånig kinesisk brytning är bara FEL. När jag bytte till mandarin så blev filmen flera snäpp bättre och det trots osynkade läppar.

Fajterna då? Riktigt bra skulle jag säga. Den inledande fajten med Michelle Yeoh var hyfsat bra. Michelle själv är alltid en njutning att se. Donnie Yen bidrar med sina kunskaper på ett bra sätt, bl a i en mycket bra fajt på ett värdshus. Den kan förstås inte mäta sig med en motsvarande värdshusfajt i originalet, men vad kan det?

En bit in i filmen får vi en mano a mano som utspelar sig på en frusen sjö. Jag har hört vissa klagomål om att den var för cgi-tung, framförallt när det gäller miljöerna. Ja, miljöerna är helt skapade i en dator men av nån anledning så störde det mig inte. Det kanske beror på att hela filmen känns mer fantasy än på riktigt och att det då passar med tecknad film-vibbar.

Slutfajten där alla deltar var en värdig avslutning. Här får vi ett klassiskt grepp i martial arts-filmer då olika personer på olika nivåer gör upp var för sig. Mästarna, den goda mot den onda, slåss mot varandra parallellt med att deras underhuggare gör upp sinsemellan. Precis som det ska vara.

Sword of Destiny (i regi av legenden Yuen Woo-ping) var en positiv överraskning. Det enda som störde mig var slutorden om kodex, plikt och heder som gav vibbar om att det handlade om plikt mot en stat när filmen ju handlade om personliga relationer.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Stör mig inte mitt i lunchen, tack!

%d bloggare gillar detta: