Valerian and the City of a Thousand Planets (2017)

Det är inte så ofta jag brukar klaga på att skådisar är felcastade. Jag gjorde en sökning på bloggen och jag har fyra gånger använt uttrycket felcastad om skådisar. Dessa fyra är…

Eller vänta, varför inte göra en topp-5-lista av det! Så här kommer alltså min topp-5-lista med de värsta felcastningarna:

5. Claire Bloom i The Man Between (1953)
4. Cameron Diaz i Gangs of New York (2002)
3. Zooey Deschanel i The Happening (2008)
2. Tom Hanks i The Da Vinci Code (2006)

Och ohotad etta:

1. Dane DeHaan i Valerian and the City of a Thousand Planets

Jag återkommer till den Dane ”ögonpåsarna” DeHaan. Jag ska nämligen byta spår lite och fokusera på det som jag gillar med Luc Bessons senaste skapelse.

Jag tyckte inledningen var strålande. Vi får se hur filmtitelns De tusen planeternas stad skapas. I en nära framtid samarbetar Jordens befolkning för att bygga en rymdstation som blir allt större och större och större. Vi får se nya besökare av alla raser och kön komma upp för att hälsa på de som för tillfället sköter driften av stationen.

Till slut inser människorna att stationen blivit för stor och ett hot mot Jorden då den inte klarar av att stanna i omloppsbana. Man beslutar sig för att skicka ut den i rymden likt Aniara. På sin färd genom universum får stationen nu besök av varelser från andra världar. Jag blev nästan rörd av hela den här sekvensen. Den ingav hopp, byggde på öppenhet, ett organiskt växande och att tro det bästa om sina grannar och de man möter.

Efter detta får vi en härlig sekvens som visar hur livet på paradisplaneten Mür funkar. Här finns inte en mur så långt ögat kan se. Här finns bara harmoni. Här bor de androgyna pärlmänniskorna som bara är lyckliga och glada. Jag har sällan sett så lyckliga människor på film eller tv. Det skulle i såna fall vara i nåt Star Trek-avsnitt där Enterprise kommit till en planet där lyckan råder. Fast då finns det alltid ett stort MEN. Icke här. Pärlfolket är helt enkelt lyckliga. Det kändes uppfriskande och udda att de faktiskt bara var lyckliga.

Det finns förstås ett MEN när det gäller pärlfolkets existens men hotet mot deras paradisplanet kommer givetvis utifrån. I det här fallet från människor och deras krig mot några utomjordingar. Pärlfolkets planet råkar ligga i vägen.

Ja, det var väl ungefär det som var det positiva med filmen.

Varför castade man Dane DeHaan i den här rollen som Valerian? Dane DeHaan funkar INTE. Han FUNKAR inte. De skulle ha kastat ut honom istället. I filmen framställs Valerian som en Han Solo/Indiana Jones-typ. Han ska vara en cool äventyrare med en kvinna på varje planet. Det funkar inte. Kemin med Laureline, spelad av stackars Cara Delevingne, är svagare än van der Waals-kraften (som är den svagaste av de svaga kemiska krafterna).

Jag lyssnade på en podcast om filmen där man kom fram till att DeHaan försökte sig på att låta som Keanu Reeves lät på 90-talet. Fast Keanu låter väl ungefär så nu också för den delen. Whoa. I vilket fall så funkar det funkar inte.

Hur sköter sig Cara ”ögonbrynen” Delevingne som den kvinnliga huvudpersonen Laureline? Jag tycker hon är helt ok. Hon gör så gott hon kan. Hon har skinn på näsan och är ljusår bättre än DeHaan. Men det är svårt när man spelar mot en sömngångare.

Vissa av DeHaans repliker får mig att trött sucka och ta mig för pannan. Det förekommer en fullkomligt obegriplig scen mot slutet när Valerian plötsligt blir paragrafryttare, vilket är en 180-gradare jämfört med hur hans karaktär har framställts tidigare i filmen. Men tydligen är det så relationen mellan de båda framställs i serietidningen. Där är Valerian den som vill följa reglerna medan Laureline är vildhjärnan. I filmen lyckas man inte alls etablera detta alls, snarare motsatsen. Man har med några fåniga sekvenser när det antyds att Laureline pilotar deras rymdskepp på ett vanskligt sätt, men det är typ det.

Filmen är fylld av urtrist exposition (och en Clive Owen som är så torr att han skulle självantända i Lucifer), och i delar påminde den mig om den tillika trista Guardians of the Galaxy Vol. 2. Ett skeende händer. Nån berättar om vad som hände och vi får se det igen. Ytterligare nån annan berättar om vad som händer och vi får se det en tredje gång. Kan vi få se det en fjärde gång?! Jag fattar fortfarande inte vem som är skurken?!

Nej, den här gången får jag lov att låta yxan falla och dela ut en etta. Det kanske kan kännas hårt när det fanns delar som jag faktiskt uppskattade men den här filmen kommer INTE återfinnas på min spellista. Fast sämre än Jupiter Ascending var den i alla fall inte.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

filmspanarna_kvadratValerian var denna månads filmspanarfilm. Klicka på länkarna nedan om du vill få reda på vad de andra tyckte?

Fiffis filmtajm
Fripps filmrevyer
Rörliga bilder och tryckta ord
Har du inte sett den? (Carl)
Movies – Noir

Spider-Man: Homecoming (2017)

Jag som trodde jag inte var speciellt förtjust i amerikanska high school-komedier. Men det var och är jag tydligen. För jag älskade nämligen den senaste MCU-rullen om Spindelmannen – och Spider-Man: Homecoming som filmen heter är inget annat än just en high school-komedi.

Filmen tar vid ganska så direkt efter händelserna i Captain America: Civil War och Peter Parker körs hem tillbaka till Queens för att återgå till sin vardag efter sitt snabba konsultinhopp som en Avenger.

Peter, perfekt gestaltad av Tom Holland, vill inget annat än att jobba för Tony Stark & Co igen men han får nöja sig med att fajtas med Michael Keatons Adrian Toomes aka Vulture. Toomes och hans företag är en sorts skrothandlare, fast skrotet de handlar med är teknik, främst vapen, som chitaurierna har lämnat efter sig efter attacken på New York som vi såg i The Avengers.

Parallellt med sina äventyr som Spindelmannen försöker Peter få sin high school-vardag att gå ihop. Han är med i skolans quiz-lag och har en major crush på lagledaren Liz (Laura Harrier) – och han bygger Dödsstjärnan i lego tillsammans med bästisen Ned aka The Guy in the Chair (Jacob Batalon).

Det verkar som att jag uppskattar de MCU-filmer som är mer av renodlade komedier och som har en humor som inte går åt populärkulturreferenshållet som t ex The Avengers eller Guardians-filmerna. Jag gillar Ant-Man mer. Och jag gillar Spider-Man: Homecoming mer.

Jag satt med ett stort eller ganska stort leende under större delen av den här filmen. Jag tycker den har en skön humor, en skön och rapp dialog. Jag gillar skolmiljöerna med kidsen och Peters kompis Ned är en skön lirare. Jag gillar att det finns en varm stämning på skolan. Alla är nördar och snälla (nästan: för även bland nördar finns det mobbare). Det är inte de vanliga grupperingarna, och kanske är det därför jag gillar filmen, för den varma och mysiga stämningen på skolan och att det inte är så utstuderat med jocks, nerds och cheerleaders.

En stor del av humorn finns i dialogen. Det förekommer massor med vändningar i replikskiften. En person säger nåt, direkt efter det händer eller säger nån motsatsen. Det är kanske ett enkelt grepp men för mig funkade det i princip varje gång. Det är säkert också ett grepp som förekommer i alla de komedi-tv-serier som jag inte följer.

Tony Stark är med precis lagom mycket. Stark ska avnjutas i små doser (eller i Iron Man 3). Happy (Starks hjälpreda/chaufför/livvakt) heter Hogan i efternamn får vi reda på. Jon Favreau är kul och funkar mycket bättre som skådis än som regissör.

En detalj jag gillade var att skurkarna var mer mänskliga än i andra superhjältefilmer. De var liksom ordinary dudes som hade sina problem och dessutom ett eget litet team med sitt eget interna gnabb.

Vulture funkar bra som skurk. Dessutom finns det en twist kring hans rollfigur som gjorde att insatserna (the stakes) blev mycket högre. Det gav en upphov till en mycket bra sekvens i samband med att Peter är på väg till Homecoming-festen. Den såg jag inte komma.

Ja, jag tycker att det finns stakes här. Skalan är mindre och det är mer personligt. Jag kände att Spindelmannen faktiskt blev trött och fick stanna upp och pusta ut under actionsekvenserna. Peter inser t ex att han är höjdrädd, och jag kände av min egen höjdrädsla. Jag tycker även att det framgår att han bara är en unge.

Michael Keaton är svinbra. Han har blivit något av en favorit på sistone (Keatonaissance?). Jag tycker han är jättebra i t ex The Founder (en undersedd rulle) och även här. Hans insats påminner mig lite om Robert Redfords dito i Civil War. Både Redford och Keaton går in ordentligt i rollerna och ger filmerna tyngd.

Det jag såg av Tom Holland som Spindelmannen under Civil War gjorde att mina förväntningar inte var speciellt höga. Jag tyckte han pratade för mycket, precis som Tony Stark, och mest var irriterande. Men här, när vi verkligen får träffa Peter Parker och ta del av hans problem med att få high school-vardagen att gå ihop med livet som Friendly Neighborhood Spider-Man, så funkar det perfekt.

Ja, man kan alltså älska både avsnitt åtta av Twin Peaks: The Return och MCU-filmen Spider-Man: Homecoming.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Idag skriver även Henke och Carl om Spindelmannens hemkomst. Gick filmen hem hos dem? Sen tidigare har också Steffo och Fiffi tyckt till. Kolla även in vad Sofia tycker.

The Mummy (2017)

Det är svårt att skriva en recension när man inte har nåt vettigt eller meningsfullt att säga om en film. The Mummy är en sån där film som varken är genomusel eller suverän. Den är inte ens dålig, bra eller helt ok. Jo, dålig kanske den är men i slutändan är den framförallt intetsägande, och då är det svårt att få ur sig nåt som man faktiskt tycker och bryr sig om på allvar, annat än floskler.

Jag skulle kunna skriva om hur Universals satsning på sina gamla klassiska monster i form av ett helt nytt filmuniversum kallat Dark Universe känns tråkig. Kom igen! Hitta på nåt nytt. Med det sagt så gillar jag ju de gamla klassiska monsterskräckisarna (kolla in här) men vi kan väl låta dem vara just klassiker. I och för sig, nu när jag tänker efter så tyckte jag ändå att en film som The Wolfman var helt ok även om den lämnade mig oberörd (hehe, ja, hur bra var den då egentligen?).

Jag skulle kunna skriva om att det är nåt som känns fel med att kasta (in) Tom Cruise i rollen som militäräventyraren Nick Morton som härjar runt i Irak för att gräva fram gamla konstskatter. Han är Tom Cruise från Mission: Impossible-filmerna och funkar inte som 30-årig vårdslös gravplundrarpajas.

Jag skulle kunna skriva om att filmen är överfull med tråkig exposition där en rollfigur får berätta vad som har hänt, hela historien bakom mumien osv. Jag tror det förekom tre olika sekvenser med berättarröster som handlade om det gamla Egypten, Mesopotamien, korsriddare, mystiska dolkar och magiska stenar.

Jag skulle kunna skriva om att jag inte gillade Jake Johnson som Mortons sidekick Cliff, vare sig när han var normal eller när han blivit zombiefierad av mumien med hjälp av en spindel. Cliff kändes som en Darcy från Thor-filmerna eller en Riley från National Treasure-filmerna. En rollfigur som kläcker ur sig en massa repliker, gnäller och tar plats utan att vara speciellt rolig.

Jag skulle kunna skriva om att jag tyckte Russell Crowe funkade bra som Dr Jekyll och att jag inte hade nån aning om att han, rollfiguren Jekyll alltså, skulle vara med. Alltid kul med överraskningar.

Jag skulle kunna skriva om att jag inte fick grepp om den där gruppen som Dr Jekyll var chef, eller åtminstone jobbade, för. Namnet på gruppen, myndigheten eller vad det nu var, upplyste Sofia mig om efter visningen under det trevliga hamburgerutomhushänget på Gnarlys. Jag har redan glömt namnet. De jobbade med att bekämpa ondska i världen? Hade vi kunnat få en separat film om dem istället? Och så fokuserat på mumien i den här. Med det sagt så gillade jag ändå konceptet, lite på samma sätt som S.H.I.E.L.D. i Marvel-filmerna. Jag antar att det kommer en tv-serie om den där Dr Jekyll-ledda sammanslutningen inom kort (jämför med Agents of S.H.I.E.L.D.).

Jag skulle kunna skriva om hur jag gillade Sofia Boutella i rollen som den egyptiska mumiekvinnan som väcks till liv i våra dagar. Hon hade ett skräxigt utseende och jag gillade hennes rörelsemönster. Tydligen är hon dansare i grunden precis som en viss svensk skådis. Fast jag tror det handlar om olika dansstilar. Jag tyckte dock ibland att hennes estetik med armar längs med kroppen och händer med utspärrade fingrar gick till överdrift. Sen hade jag ingen aning om att det var samma skådis, Boutella alltså, som gjorde den trevliga bekantskapen Jaylah från Star Trek Beyond (yay!).

Jag skulle kunna skriva om att Jenny Halsey, spelad av Annabelle Wallis, var en ganska blek kvinnlig huvudkaraktär. Från början var hon den som kunde saker om vad som skedde för att mot slutet helt följa i Tom Cruise ledband. No wonder (woman) she was pale.

Men jag får återkomma när jag har nåt vettigt att skriva om. Ha en trevlig onsdag!

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

filmspanarna_kvadratThe Mummy var denna månads filmspanarfilm. Klicka på länkarna nedan om du vill få reda på vad de andra tyckte. Monsterhit eller ej?

Fiffis filmtajm
Rörliga bilder och tryckta ord
The Nerd Bird (hälsa Juno!)
Har du inte sett den? (Carl)
Filmfrommen

 

Sofia (eller Loreen?) bjuder in till den egyptiska modeveckan

Wonder Woman (2017)

Man kan väl inte påstå att filmerna som kommit från DCEU, dvs DC Comics utökade filmuniversum, direkt rosat marknaden. Nope, de har skällts ut rejält, och med all rätt. Själv tyckte jag ändå att Man of Steel var en helt ok film. Batman v Superman: Dawn of Justice och Suicide Squad var däremot genomusla. Ja, så usla att jag inte ens fått ur mig några recensioner av dem än så länge.

Frågan var nu om Wonder Woman, den senaste och alltså den fjärde filmen, skulle göra succé eller om Marvel fortfarande skulle vara herre på serietidningsfilmtäppan. Nu tycker jag i och för sig det är föga givande att hålla på att jämföra DCEU med MCU. Jag tycker vi låter dem göra sin grej och sen bedömer vi filmerna som fristående verk.

En detalj med Wonder Woman som jag inte hade koll på är att seriefiguren bygger på grekisk mytologi, med Zeus, amasoner, krigets gud Ares och så Diana. Här kan man ju då ändå inte låta bli att dra paralleller till Marvels filmer om Tor. Man har tagit ingredienser från en mytologi och sen kokat ihop det till en egen serietidningssoppa. Lite lustigt är att Ares är den grekiska krigsguden medan Diana är den romerska jaktguden. Den grekiska varianten av Diana heter ju Artemis.

I filmen får vi följa Diana (som mer eller mindre är att betrakta som en gud) växa upp bland amasonkvinnor på en paradisö nånstans i Medelhavet. Ön är dold från den övriga världen genom nån sorts energisköld eller dimma. Men omvärlden tränger sig på. Chris Pines pilot Steve Trevor från det första världskriget kraschar med sitt plan och räddas av Diana från att drunkna.

Diana vill nu, mot sin mors vilja, följa med Steve till fronten av första världskriget för att söka upp den onde guden Ares och få slut på alla världens krig genom att döda honom. Om det vore så enkelt…

Men hur står sig då Wonder Woman jämfört med MCU-filmerna? Äh, nu gled jag ju in på det spåret ändå! Well, jag skulle säga att Wonder Woman är mer lik en film som exempelvis Thor än de tidigare DCEU-filmerna. Tonen är inte lika mörk och grubblande som i framförallt Batman v Superman. Storyn håller ihop och är inte ett lapptäcke av scener med cool musik som i Suicide Squad. Nej, Wonder Woman är en bra film som har en hel del maffiga scener, snygg action, en perfekt Gal Gadot (t:et är inte stumt), en passande Chris Pine…

…och en tråkig slutfajt med två kombattanter och en energistråle. Ja, precis som det brukar vara i superhjältefilmer alltså.

Filmens inledning kändes nästan overklig. Vi får en ö med enbart kvinnor och det är så långt ifrån ett harem man kan komma. Det är badass-amasoner med Robin Wright och Connie Nielsen i spetsen och de liksom bara är. Det var märkligt uppfriskande och rörande att se. Det går inte att bortse ifrån.

En lustig detalj är att alla kvinnor på ön pratade engelska med israelisk brytning. Gal Gadot, som alltså spelar Diana, är ju från Israel och pratar engelska med en svag men ändå tydlig brytning och då har man valt att låta alla skådisar försöka få till samma brytning. Jag vet inte om det var en helt bra idé. Jag kunde inte låta bli att tänka på det och det tog mig lite ut ur filmen då och då.

Sen dyker Chris Pine upp och filmen blir bitvis en komedi då Gadot och Pine har en del roliga scener tillsammans, både på paradisön och senare i den verkliga världen i London. Jag tycker Pine funkar bra som Dianas sidekick och ledsagare i den för Diana konstiga nya världen. Pine som Dianas kärleksintresse hade man kunnat skippa.

Filmens action är länge riktigt bra. Diana har några sköna moves i SLOW MOTION och när hon kliver upp ur första världskrigets skyttegrav och verkligen BLIR Wonder Woman och drar på sig tyskarnas kulor – ja, då blev det faktiskt dammigt i rummet.

Om man tänker på Stålmannen och hur han har framställts i DCEU så finns det likheter med Diana men fler skillnader. Båda är gudar i jämförelse med vanliga människor men där Stålmannen är grubblande och butter så tror Diana på kärlek och det goda hos mänskligheten. Istället för att det kändes lökigt och gammalt så kändes detta budskap fräscht och nytt.

Några mindre bra saker i filmen:

  • De två tyska/spanska skurkarna, generalen Ludendorff (Danny Huston) och doktor Gift (Elena Anaya), blev aldrig mer än parenteser när väl den verklige skurken presenterades.
  • Apropå den verklige skurken så var både hans riktiga jag och slutfajten mot densamme besvikelser. Slutfajten var ful rent visuellt, full med cgi och kändes inte som en del av resten av filmen.
  • Steve Trevors band of brothers som fajtas ihop med Steve och Diana blev aldrig mer än parenteser, lite som Steve Rogers gäng The Howling Commandos i Captain America: The First Avenger.

Trots bristerna, speciellt mot slutet, så tycker jag filmen som helhet håller ihop riktigt bra. Men som så ofta när det gäller superhjältefilmer, vare sig det är Marvel eller DC, så är det sällan jag berörs så där riktigt på djupet eller har roligt på en stor skala.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Fler som sett och förundrats över Wonder Woman:

Rörliga bilder och tryckta ord
Flmr
Fiffis filmtajm
Fripps filmrevyer

The Hitchhiker’s Guide to the Galaxy (2005)

Jag skickar ut ännu en preblogg-recension. Som jag nämner i texten så hade jag väldigt svårt för boken som filmen är baserad på och jag har faktiskt aldrig lyckats läsa klart den. Jag tror det är för studentikos humor för min smak. Texten skrevs i september 2005.

Mjaha, The Hitchhiker’s Guide to the Galaxy var ju ganska ok. Jag tycker den börjar ganska bra. Martin Freeman är skön som förvirrad jordbo och Mos Def funkar inledningsvis som utomjordingen som tar med sig sin jordvän på en tur runt galaxen.

Snart träffar vi även på en galet överspelande Sam Rockwell som galaxens president. Jag tyckte faktiskt (oväntat måhända) att han var rolig. Problemet är att den typ av humor som (för vissa) funkar i bokform inte riktigt går hem på vita duken. Boken (som för övrigt är den enda boken som jag inte lyckats ta mig igenom) är väl mest ett enda långt kåseri med underfundiga utsvävningar och lustigheter. Det funkar helt enkelt inte på film. Det finns ingen röd tråd. Allt kan hända och det gör att det aldrig blir riktigt spännande. Jag är väl i och för sig inte rätt målgrupp eftersom jag inte gillade boken. Mos Def försvinner in i anonymiteten efter ett tag och man märker knappt att han är med. Man har slängt in en liten kärlekshistoria mitt i allt och den känns faktiskt uppfriskande äkta.

Jag tyckte vissa bitar var roliga (t ex vogonerna med sin poesi och byråkrati) och smålog då och då. En sak som jag gillade var konceptet med företaget som designade planeter och när vi fick följa med på en rundtur av Jorden och se hur version 2.0 av denna vår planet kom till. Jag gillade även skådisen, Bill Nighy, som spelade ”chefsdesignern” Slartibartfast. Och så var slutet ändå rätt skönt och jag gillade också på nåt sätt hela upplägget med människorna som laboratoriemöss som medel för att komma fram till den slutgiltiga frågan.

Hmmm, jag är lite kluven. Det känns som man inte riktigt kunnat bestämma sig för vilken film man vill göra. Jag gillar vissa delar av filmen, men som helhet känns den ändå blek och lämnade inget vidare avtryck… vad jag minns.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Gold (2016)

gold-posterGold tillhör en speciell typ av film som blivit ganska populär de senaste åren. Det är filmer som är baserade på verkliga händelser och personer men inte riktigt den där gamla vanliga BOATS:en. Nej, i dessa filmer, jag vet inte vad man ska kalla genren (?), så handlar det om personer med tvivelaktig moral som når framgång. Uppe på toppen så partajas, knarkas, gökas och krökas det. Sen kommer förstås oftast fallet, det stora fallet.

Andra filmer i den här genren, eller åtminstone filmer som har lite av samma känsla, är t ex The Wolf of Wall Street, War Dogs och The Big Short. Jag tänka mig att även Michael Bay-rullen Pain & Gain platsar här även om jag inte har sett den.

Om du känner till några av filmerna som jag nämner så vet du ungefär vad Gold har att erbjuda.

Matthew McConaughey spelar Kenny Wells (som möjligen är baserad på en verklig person), en sleazy affärsman besatt av hitta en guldgruva, bokstavligen. Släkten Wells har idkat gruvdrift i USA i flera generationer och när Kennys pappa dör är det upp till Kenny att ta över.

Kenny är dock en våghalsig slarver som inte verkar kunna lyckas med nåt. Men så får han nys om eventuella guldfyndigheter ute i djungeln i Indonesien. Varför inte satsa, tänker Kenny? Han slår sina påsar ihop med geologen Michael Acosta (en stilig Édgar Ramírez). Kommer de att lyckas?

Vad tycker jag rent allmänt om den här typen av filmer? Nja, eftersom huvudpersonerna oftast är idioter som man (läs: jag) inte känner nån relation till alls så brukar filmerna inte funka fullt ut för mig.

I Gold har McConaughey fulat ner sig så mycket han kan. Det är så långt ifrån Magic Mike som man kan komma. Han har en frisyr som blir värre och värre för varje scen i filmen och dessutom en kulmage som han gärna visar upp.

Édgar Ramírez är hans motsats. Han har stil t.o.m. ute i den regnindränkta indonesiska djungeln.

gold

Opposites attract

På förhand visste jag inte riktigt vad det var för en typ av film. Jag hade hoppats på lite mer djungeläventyr kanske. Nu var det inte den typen av film men det tog en stund för mig att anpassa mig.

En koppling jag gjorde som jag inte hade förväntat mig var den till tv-serien Dallas. Ja, jag tittade faktiskt på den under en period. Det som påminde mig om Dallas i Gold var hur filmen skildrade gemenskapen och konkurrensen inom den amerikanska gruvbranschen. När Kenny vid ett tillfälle ska hålla tal på en branschfest kom jag osökt att tänka på Dallas och dess Oil Baron’s Ball. Klicka och njut.

En sak jag uppskattade med Kenny var väl ändå hans naiva envishet och tro på att lyckas. Här gjorde McConaughey en bra insats genom att få fram den där irriterande säljaren som du bara vill bli av med men som du ändå inte kan låta bli att gilla lite.

Det allra bästa med Gold är dess slutfas. En bra bit in i filmen händer nåt som gör att den helt ändrade karaktär och blev spännande för mig. Det blev liksom en annan film i en annan genre. Jag säger inte mer än så och jag är glad att jag inte visste nånting om den bakomliggande storyn.

Tyvärr lyckades inte den där slutdelen lyfta upp filmen som helhet mer än till två och en halv ynka guldkorn.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

bioGold har premiär idag fredag och jag kan nog inte rekommendera ett biobesök. Men om du vet att du gillar BOATS om idioter som når framgång för att sen falla platt så kanske det kan vara nåt för dig.

Även Fripps filmrevyer skriver om Gold idag. Kattguld eller 24 karat?

Rum 213 (2017)

rum-213Rum 237, eller vänta, Rum 213 heter filmen, är nåt så ovanligt som en skräckis för barn. Dessutom är den svensk!

Det hela utspelar sig under en sån där härlig äventyrssommar som i Stand By Me, som för övrigt är 1986 års bästa film. Här är handlingen förlagd till ett svenskt kollo istället för amerikanska järnvägsspår. Inledningsvis är det dock inte så härligt för vår huvudperson Elvira (Wilma Lundgren). Samma dag som det ska bära av till kollot så visar det sig att bästa kompisen har blivit sjuk och inte kan hänga med. Vem ska hon nu dela rum med?! Den oförstående mamman kvittrar bara ”men du kommer träffa jättemånga nya kompisar!”. Jo, visst, säger du, ja.

Faktum är ändå att mamman ju har rätt. Elvira hamnar i samma rum som Meja (Ella Fogelström) och Bea (Elena Hovsepyan) och efter lite inledande nervositet från Elviras sida så är allt frid och fröjd. Fast frid och fröjd kanske är fel att säga. Efter att det blivit översvämning i deras rum tvingas de flytta till det mystiska rum 213 som stått tomt i 60 år.

Rykten går på kollot att det spökar i rummet och redan första natten börjar konstiga saker hända. Bea har mardrömmar, de hör märkliga ljud och saker försvinner oförklarligt. Tjejerna beslutar sig för att ta reda på vad som händer. Spåren leder till stuga i närheten av kollot där en äldre kvinna bor. Muahahaha…

Vad jag tycker filmen lyckas med är att få till den där känslan av äventyr och mysterium. Det är en klassisk spökhistoria där tjejerna leker detektiver för att ta reda på vad som händer. Jag drogs in i det där mysteriet vilket förvånade mig en aning. Under filmens gång kom jag att tänka på Maria Gripes roman/radioföljetong Tordyveln flyger i skymningen. Visst har filmen lite av samma känsla?

Själva skräckkänslan var faktiskt helt ok. Stämningsmusiken (eller frånvaron av den när det passade) och klippningen fungerar. Problemet, för mig, är ju att när det är på väg att bli läskigt så går man inte hela vägen ut. Men jag antar att det har att göra med just det faktum att det är en film som riktar sig till barn. Det vore ju dumt skrämma de små liven från vettet.

Om man bortser från själva spökhistorien är resten filmen gullig med fokus på vänskap, killproblem och intriger på kollot.

Jag tycker det är intressant och lite vågat att man satsar på en sån här film. Det är en ganska smal film får jag för mig. Den riktar sig specifikt till åldersspannet 8-14 år eller nåt sånt. Den känns inte riktigt som en sån där barnfilm där hela familjen går och ser den på bio, som den senaste Pixar-filmen. Kudos!

Jag tycker Rum 213 är en välgjord och, som sagt, gullig film som nog är alldeles lagom skrämmande för barn.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

bioRum 213 har premiär imorgon fredag och jag rekommenderar ett biobesök. Skräck ska för bästa effekt givetvis ses på bio! Det är sen gammalt.

Även Fiffis filmtajm har tyckt till om filmen.

Hundraettåringen som smet från notan och försvann (2016)

101aringen2016 års annandagsfilm blev – givetvis, det var inget svårt val – uppföljaren till 2013 års svenska succé om hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann.

När vi återser hundraåringen har ett år passerat och hundraåringen Alan (Robert Gustafsson)… ja, eller hundraettåringen mer korrekt, befinner sig fortfarande på Bali tillsammans med sina kompisar Julius (Iwar Wiklander), Benny (David Wiberg) och Geddan (Jens Hultén). Två nykomlingar är en Herr Nilsson-liknande apa (Crystal the Monkey), och Miriam (Shima Niavarani) som är ihop med Benny.

En dag hittar Alan, bland sina prylar som fraktats ner från Sverige, en flaska med en röd läskeblask som tydligen smakar alldeles himmelskt, i alla fall baserat på hur de som smakar drycken reagerar. Folksoda heter underverket och det visar sig att väldigt många är intresserade av att få tag i receptet, ryssar och amerikaner bland annat. Om ni har undrat kring den underliggande och viktigaste orsaken till kalla kriget så får ni svaret här. Under 70- och 80-talet ville Sovjet spöa USA på läskedrycksfronten och la ner väldigt mycket tid och resurser på att ta fram ett bubbel som skulle slå Coca-Cola på fingrarna.

I flashbacksekvenser får vi se hur dubbelagenten Alan blev den som hjälpte till, ofrivilligt förstås, att fullkomna tillverkningsprocessen. Men var finns receptet nu? Efter att ryska och amerikanska agenter dödat varandra för att lägga vantarna på receptet vet nu ingen var eller om det finns kvar?

Eller vänta, Alan kanske minns? I filmens nutid beslutar sig gänget för att hitta receptet, och resan går bl a till Berlin och Sverige. Efter sig har de både ryssar, amerikaner, och brittiska gangsters som undrar vart deras pengar från den förra filmen har tagit vägen.

Mitt spontana omdöme om Hundraettåringen som smet från notan och försvann är att den överraskade mig ganska så mycket. Jag gillade den nämligen! Mer än den första filmen. Under visningen skrattade jag ett flertal gånger. Filmen är fars men det är en fars som på nåt sätt höll sig på rätt sida om töntighetsgränsen. Eller så är det min gräns som flyttats.

Min absoluta favorit bland skådisarna är den helt galet rolige Ralph Carlsson som polisen Göran som får två CIA-agenter på halsen. Ja, eller snarare, CIA-agenterna får Göran på halsen får man lov att säga. Carlsson har en komisk tajming som är perfekt och jag hade mycket roligt åt samspelet mellan lantispolisen Göran och de två seriösa agenterna.

En annan höjdpunkt var en psykolog, spelad av Eric Stern, som hade en agressiv rysk kvinna som patient. Även här fanns det en skön komisk tajming. Slutligen gillar jag, precis som i den första filmen, David Wiberg som den överosäkre Benny som inte kan ta ett enda beslut, och om han faktiskt tar ett beslut kan han inte stå för det i mer än fem sekunder. Underhållande.

Jag tycker även filmen som helhet känns mer tajt än den första filmen. Här fokuserar man enbart på en del av Alans förflutna och inte hela världshistorien från Jesu födelse och framåt (ja, jag överdriver en aning).

Denna uppföljaren slipper det där oket med att behöva ta med, eller rensa bort, det som finns med i boken. Här har man skrivit ett manus utan bokförlaga och det tror jag är en fördel. Jonas Jonasson, författaren till originalboken Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann, är för övrigt en av medförfattarna till manus och då inte bara under titeln ”based on characters created by”.

Nu ska väl ändå sägas att detta inte är Guds gåva till komedigenren (eller mänskligheten) men den funkar, den är rolig, och jag skrattade. Vad mer kan man begära?

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

En hunds testamente (2000)

en-hunds-testamenteUnder början 2000-talet körde SVT nåt som man kallade för Filmklubben. Jag tror det var på tisdagkvällar och jag spelade in varje film. Man visste aldrig riktigt vad som kunde visas. Ibland körde man teman med olika regissörer t ex. Det var ett bra sätt att se filmer som man annars inte skulle se eller ens få tag i. Ett tema var brasilianska filmer och då såg jag den udda filmen En hunds testamente. Jag ser nu att filmen har fått betyget 8.5/10 på IMDb. Helt galet. Texten skrevs i juli 2005.

Denna brasilianska rulle handlar om två fattiga skojare (den ene smart, den andra en lögnare) som hankar sig fram med hjälp av diverse småjobb. I en liten by jobbar de hos byns bagare, men är inte nöjda med den mat de får. Bagarfamiljens hund, däremot, får rena festmåltiderna. De två snubbarna byter således mat med hunden vilket leder till att hunden dör. Aj då. Detta leder i sin tur till vidare förvecklingar när killarna måste försöka övertyga byns präst om att hunden ska få en riktig begravning. Och sen rullar det vidare…

Oj, oj, det här var en av de märkligaste filmer jag har sett. Början är så dålig att jag knappt förstår vad som pågår. Fotot är bland det jobbigaste jag har upplevt. Det känns som om min granne har filmat och det är gjort med en sån där teknik som bl a förekommer i Gladiator under gladiatorscenerna. Ni vet vad jag menar. Det är så där hackigt på nåt sätt. Det finns säkert ett fint ord för det. Jag har även sett det i några krigsfilmer. Det är bara det att det är så hela filmen. Nästa grej som slog mig var att skådisarna spelade som om de var med i en stumfilm. Ni vet, med så där överdrivna rörelser och ansiktsuttryck. Det är förstås medvetet, förmodligen ska det väl vara kul, men på mig funkar det inte alls. Jag tycker det är helt kasst. Bagarens fru är den värsta karaktären. Riktigt hispig, burlesk och överdrivet jobbig. Hon ska vara rolig hon med, antar jag.

Nä, de första två tredjedelarna av filmen, som är tänkt att vara en komedi, är riktigt dålig. Alla beter sig som fån och spelar på ett överdrivet sätt som skulle passa i en buskis av Stefan & Krister. Den enda ljuspunkten är att det förekommer en ganska rolig kritik av kyrkan och dess dubbelmoral och hyckleri när det gäller pengar. Sen mot slutet av filmen så blir det faktiskt lite bättre och lite mer allvar när <spoiler> (om nu nån mot förmodan nånsin skulle se filmen) en av skojarna och resten av huvudpersonerna dör i en banditattack och kommer till en sorts rättegång inför Djävulen och Jesus som ska avgöra om de kommer till himlen eller helvetet. Här blir det lite spännande och intressant och det räddar filmen från bottenbetyget. Jag gilla ofta filmer där en person har dött och vi får följa honom/henne (hen alt. henom) till himlen eller om han/hon (hen) t ex kommer tillbaka till jordelivet som död, etc.</spoiler>

Ja, som jag skrev inom spoilertaggarna så är det slutet av filmen som räddar den från bottenbetyg, men det finns inget som räddar den från att få en klockren tvåa. Det skulle i såna fall vara den roliga kritiken mot kyrkan som för övrigt även förekom i den andra brasilianska film som SVT visat nyligen, En ny spännande värld. Men, nä, det räcker inte.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Rogue One: A Star Wars Story (2016)

rogue-oneDå var det äntligen (fast min pepp var ganska sval) dags för nästa installation i den nya serien av Star Wars-filmer.

Rogue One skulle vara något av en sidohistoria, en spinoff. Man kan i alla fall luras att tro det med tanke på undertiteln A Star Wars Story. Jag kommer att tänka på liknande verk som t ex Stephen Kings standalone-historia från The Dark Tower-världen, The Wind Through the Keyhole, eller kanske Harry Potter-spinoffen Fantastic Beasts and Where to Find Them. En historia som utspelas vid sidan om och ger oss ett utökat universum.

I vilket fall är Rogue One inte en äkta episod-film. Nej, där får vi vänta till nästa år då episod åtta, regisserad av Rian Johnson, har premiär. Fast så här efter visningen så inser jag att Rogue One ju inget annat är än episod 3½. Ja, just det, Rogue One utpspelar alltså precis innan Star Wars: A New Hope.

Alliansen a.k.a. Rebellerna har fått nys om att Imperiet håller på bygga ett supervapen (gissa vilket). En avhoppare från Imperiet har informationen men denna avhoppare har infångats av en rebell, spelad av Forest Whitaker, som startat sitt eget uppror. En liten grupp från Alliansen sätts samman för att hitta avhopparen och även hitta den person, Galen Erso (Mads Mikkelsen), som är den ansvarige utgivaren av informationen om man säger så. Med i gruppen finns bl a Galens dotter Jyn (Felicity Jones).

Hmm, jag märker att jag inte beskriver handlingen speciellt bra, men det ser jag mer som ett av filmens problem snarare än mitt.

Filmen inleds lovande. Vi får träffa Galen, hans fru och dotter. De bor isolerade på en öde planet och idkar jordbruk. Men så anländer ett av Imperiets skepp och Galens förflutna har därmed hunnit ikapp honom.

Ja, jag gillade alltså detta lilla avsnitt i början av filmen. Det kändes lite udda och mystiskt. Jag visste inte riktigt vad som pågick. Det här kunde bli bra tänkte jag.

Men sen är det som filmen aldrig börjar, aldrig riktigt kommer igång. Jag tycker inte inledningen kopplas ihop ordentligt med resten av filmen. Den lilla flicka vi får möta då känns inte alls som samma person som den som Felicity Jones spelar i resten av filmen.

Jag sitter även och väntar på förtexterna. Var fanns dessa? Det enda som stod var det vanliga ”A long time ago in a galaxy far, far away” och så ”Rogue One”. Inget om skådisar, regissör eller nåt. Det var lite udda och jag blev störd av det. Eftersom de aldrig kom så satt jag i princip hela filmen och väntade på att filmen skulle börja på riktigt. Märkligt.

Istället för att filmen börjar så får vi en ständig ström av planeter och karaktärer som vi introduceras för. Vi hoppar från en plats till en annan som rena Jason Bourne. Här är rebellbasen på en planet; här är en planet med ett sorts tempel som Imperiet utvinner nån kristall ifrån; här är ett torn på en vulkanplanet som taget ur Sagan om ringen där en viss Darth Vader badar ångbastu; här är en planet skyddad av en energisköld (nähä) som måste avaktiveras.

Det blev ganska tradigt, ganska snart. Jag tror t.o.m. jag nickade till där ett tag. Även slutfajten kändes tradig. Massor med skepp som flyger omkring, laserstrålar som flyger kors och tvärs och det exploderar överallt. Vi har sett det förut och det var inte kul då heller.

Jag kände inget för Felicity Jones karaktär Jyn. Jones övertygar inte riktigt. Jag får ingen känsla för henne. Jag vet inte vems fel det är men nåt är off. Daisy Ridley var så mycket bättre i The Force Awakens. Jag antar att Jyn ska vara nån sorts Han Solo-typ. Inledningsvis bryr hon sig inte om kampen mot Imperiet för att sen plötsligt vända från en scen till en annan och börja hålla ”innan striden”-tal till sina soldater. Njae.

Forest Whitakers karaktär kändes meningslös. Trodde Forest att han var med i en Marvel-film? Han spelade över. Kanske trodde han att han var Idi Amin igen. Dessutom hade han liksom ingen påverkan på resten av filmen. Han hade kunnat strykas för att göra filmen tajtare.

Hur funkade då den omaka gruppen som bildas på ett slumpartat sätt? Hmm, inte på nåt speciellt sätt. Kanske ville man här få till en sorts Guardians of the Galaxy-stämning. Problemet är bara att det inte fanns nån speciell kemi mellan karaktärerna. Det förekommer inget vidare roligt snack mellan gruppens medlemmar. En Joss Whedon hade nog behövts på manussidan.

De enda jag gillade var Donnie Yens blinde väktare och hans sidekick med det snabbskjutande lasergeväret. De hade åtminstone nån typ av relation och det kändes att det fanns en backstory där. Förresten, var Yens rollfigur nån form av jedi? Han verkade i alla fall gilla, och lita på, Kraften.

Det tråkigaste med filmen är nog att den känns som gammal skåpmat. Förvisso snyggt förpackad men det finns inget nytt eller annorlunda här. Bara en sån sak att vi har en sidekick-robot som kläcker ur sig lustiga repliker stup i kvarten. I slutändan är det en karbonkopia av A New Hope och framförallt Jedins återkomst. Jag önskar att man hade tagit chansen och gjort nåt som skiljer sig från resten av filmerna. Inte vet jag, kanske en lite mindre men mer svettig heist-film där gruppen ska få tag i de där ritningarna det handlar om.

Och en datoranimerad version av Peter Cushing, hur funkade det? Ja, om jag säger så här: hej, uncanny valley!

Om jag ska lyfta fram nåt mer positivt så är det väl ändå slutet, det enda logiska slutet för våra hjältar. Fast under viss scen på en strand satt jag och tänkte på hur pass mycket starkare en liknande scen var i Deep Impact. Till skillnad från i den filmen så blev det inte alls dammigt i salongen.

Äh, nu har jag svamlat tillräckligt om den här rullen och dessutom övertalat mig själv att sänka betyget till en stark tvåa. Mitt spontana betyg direkt efter visningen var en svag trea men jag inser nu att filmen inte gav mig nåt alls egentligen.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Jag såg filmen tillsammans med ett fullsatt Rigoletto inklusive Fripps filmrevyer-Henke och här hittar ni hans recension.

Fler tankar om Rogue One:

Spel och Film
Movies – Noir
Filmnight
Filmparadiset
Fiffis filmtajm
Flmr
Rörliga bilder och tryckta ord

%d bloggare gillar detta: