The Bow (2005)

På Stockholm Filmfestival 2005 såg jag tydligen min första film av sydkoreanen Kim Ki-duk. Det blev ingen vidare upplevelse men trots det så har jag fortsatt se hans filmer på festivalen. Just The Bow, eller Hwal som originaltiteln lyder, såg jag och skrev om i november 2005. När jag läser vad jag har skrivit så undrar jag lite över vad det egentligen var för film. Jag verkar vara ganska irriterad och förvirrad över filmen.

Jag såg fram emot den här min första film av den uppsnackade Kim Ki-duk. Bågen var alltså spänd ganska hårt om man säger så. Well, strängen brast tyvärr kan jag väl säga. Jag tyckte filmen var enformig och upprepade samma scener om och om igen. Musiken var störande och jobbig. Varken gubben eller tjejen blev jag klok på. Visst, det finns hur mycket symbolik som helst man kan bolla med (gammalt möter nytt, etc, etc), men det hela måste vara förankrat i en någorlunda trovärdig historia som är spännande i sig. Det tyckte jag inte var fallet här. Händelseutvecklingen kändes ologisk, speciellt tjejens beteende. Det gick från att vara gulligull med gubben till att tjejen hatade honom pga av en freestyle. Nja. Och sen slutscenerna. Nej, även om det gick för tjejen så funkade det inte för mig. Plötsligt nån sorts mumbojumbo med en mystisk pil som trotsade tyngdlagen. Det blir inte godkänt. Jag kommer dock givetvis se flera av Kim Ki-duks filmer, om ni nu pga recensionen fick för er att jag sågat honom helt...

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

The Handmaiden (2016)

Park Chan-wooks filmer har haft lite blandad framgång hos mig. Jag gillar hans hämndtrilogi där jag håller Oldboy som klart bäst (på gränsen till ett mästerverk), Sympathy for Mr. Vengeance som ganska dålig och Lady Vengeance däremellan.

Efter vampyrthrillern Thirst fick Park chansen i ”Hollywood” och gjorde sin första engelskspråkiga film i Stoker med bl a Mia Wasikowska och Nicole Kidman. Den föll totalt platt för mig hur snygg den nu än var.

Med tanke på vad jag tyckte om Stoker så kändes det rätt skönt att Park nu skulle vara tillbaka på hemmaplan i och med The Handmaiden. Fast det är ju inte riktigt en vanlig hemmaplan för Park (kanske inte en walk in the park då?). The Handmaiden bygger nämligen på romanen Fingersmith (av Sarah Waters) som utspelar sig under den viktorianska tiden Storbritannien.

Det Park har gjort är att han har förlagt handlingen till början av 1900-talet i det av Japan ockuperade Korea. Det kanske känns lite märkligt men en liknande manöver har ju funkat tidigare för Kurosawa, t ex i Blodets tron.

Sook-he (Kim Tae-ri), en ung kvinna, tillika ficktjuv, får i uppdrag av en solochvårare att ta anställning som kammarjungfru hos den japanska ladyn (och blivande arvtagerskan?) Hideko (Kim Min-hee). Solochvårarens plan är att Sook-he på nåt sätt ska övertyga Hideko om att gifta sig med ”charmören”. Och då har vi bara skrapat på ytan av handlingen.

Ja, det här var en film som det till en början inte var helt lätt att hänga med i. Textningen var usel inledningsvis så jag fattade i princip noll. När jag äntligen lyckades aktivera rätt textalternativ på den tjänst jag använde så funkade det bättre.

The Handmaiden är en sexig film, rolig och sexig. Jag kom att dra paralleller till filmer som Single White Female och Persona. Sook-hes och Hidekos första scen i säng är smoking. Oj, sorry, det kanske var en spoiler, men de båda faller givetvis för varandra. En är erfaren och en är oerfaren. Fast vem som är vad är lite oklart. Det pågår mycket rollspel här.

En replik som stack ut: ”And please. Don’t ever again put my hand on your tiny joke of a cock”.

Vi har ett ganska klassiskt upplägg, i alla fall till synes. Det handlar om gaslighting men med den twisten att man börjar känna sympati med den man lurar. Ungefär som stockholmssyndromet fast tvärtom.

The Handmaiden är fascinerande, otroligt snygg, oförutsägbar och nervig. Och vad händer egentligen i den där källaren?!

Filmen går lite i cirklar. Vi får se samma scener igen fast ur en annan synvinkel. Nu vet vi plötsligt mer, får veta mer. Det var intressant till en början, men när vi kommer till en sån scen som sexscenen så kändes den plötsligt inte lika lockande. Nu blev det mer som en skräckis när man får se för mycket av monstret.

The Handmaiden är väldigt mycket: kostymdrama, twistfilm, heistfilm, mysteriefilm, erotisk thriller och en film med sadistisk tortyr (självklart, vi pratar ju Park Chan-wook).

Jag delar ut fyra metallkulor av fem möjliga.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

 

Ju-on: The Grudge (2002)

Medan jag är i Alperna på skidresa så passar jag på att publicera några gamla och korta preblogg-omdömen och här kommer det fjärde om Ju-on: The Grudge. Texten skrevs i september 2005 och jag konstaterar att inte all J-Horror var bra.

Nä, nä, nä, det här var ingen höjdare. Efter vad jag har förstått kan kanske denna film sägas vara del 3 i en serie skräckfilmer av samme regissör, Takashi Shimizu. De två första Ju-on-filmerna gjordes som tv/video-filmer och nu fick han (efter framgångarna för Ring-filmerna tro?) chansen att göra ”samma sak” på vita duken. Det blev tyvärr inte bra. Nu har jag inte sett de två första tv-filmerna i serien så jag kan bara bedöma denna biofilm (som jag i och för sig såg på dvd) men det känns faktiskt som en halvdålig remake där man upprepar ett koncept från tidigare filmer. Samma scener vevas om och om igen utan att det är riktigt läskigt. Den påminner lite om den dåliga skräckisen The Eye. Tyvärr, det här tyckte jag aldrig var läskigt eller bra på nåt sätt. Det enda som är bra är att japanskor är söta (i alla fall i den här filmen).

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

#SFF16: Your Name (2016)

your-namesff_logoYour Name är som en blandning av The Lake House (en övernaturlig snyftrulle med Keanu Reeves och Sandra Bullock), Donnie Darko, Freaky Friday, andra anime-filmer som t ex The Girl Who Leapt Through Time och som om inte det vore nog så bjuds vi även på lite musikal (typ). Ja, det är verkligen en film som har det mesta.

Huvudpersoner i filmen är Mitsuha, en ung tjej som bor i en liten by på landet, och Taki, bor och pluggar i Tokyo. Mitsuha och hennes kompisar trivs inte så vidare värst med livet ute på landet. Det finns ju inget att göra! Det finns inte ens ett kafé. Alltid detta problem som ungdomar har: det finns inget att göra!

Taki i Tokyo, ja, han trivs väl ok med livet sitt. Efter plugget jobbar han som servitör på en restaurang där även Miki jobbar. Taki är inte lite förtjust i den något äldre Miki men han verkar inte ha nån framgång med sina framstötar.

Jag vet inte om jag vill skriva så mycket mer om handlingen i detalj förutom att Takis och Mitsuhas liv knyts samman på ett övernaturligt sätt. Nu nämnde jag ju några andra filmer tidigare för att beskriva Your Name och känner man till dessa så kanske jag redan sagt för mycket. För som vanligt, i alla fall för mig, så är det den bästa känslan att gå in i en film helt blank.

Jag gillade Your Name. Länge är den uppe och nosar på en fyra i betyg. Jag satt mest och njöt. Filmen är väldigt vacker, bitvis nästan för vacker med sina himlar med moln och solnedgångar och vyer med pittoreska byar fint belägna vid en sjö.

Som så ofta när jag kollar på anime så är det små detaljer jag uppskattar mest, vardagliga små detaljer. Här handlar det om gammalt japanskt konsthantverk i form av vävning eller hur vattendroppar träffar röda löv under ett höstregn.

Handlingen var för mig bitvis helt oförutsägbar. Till stora delar är det en komedi, en sorts förväxlingskomedi kan man säga. Framförallt inledningsvis är de komiska inslagen dominerande.

Mitt i allt fick vi även sånger instoppade i form av en sorts musikvideor. Egentligen handlar det väl om det i film så vanligt förekommande montaget som ackompanjeras av nån känd låt. Fast här kändes det mer som regelrätta musikvideor och dessa musikaliska inslag förekom alltså inte bara en gång.

Efter hand blir filmen mer dramatisk och mer mystisk. Vad är det som händer och varför är de båda huvudpersonernas liv sammanlänkade?

Slutord: vacker, mystisk, rolig, dramatisk och kanske lite för snygg och aningen för lång.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Om visningen: Kaos på Skandia. När brorsan och jag anländer (för sent, efter jakt på kaffefix) står folk ute på Drottninggatan i två långa ringlande led. Dörrparet i mitten var stängt men efter att man börjat släppa in så öppnades även dessa dörrar. Då var frågan: skulle man gå förbi kön genom att gå in genom dessa dörrar? Well, det var inte jag som började är mitt försvar. Sue me and see you in court. 😉

Insläppet funkade ganska smidigt trots allt. Vi fick platser ganska snabbt och dessutom på de upphöjda raderna. Jag kände mig avslappnad trots att det tog ett tag innan filmen drog igång. Att få in de allra sista tog tid. Volontären som presenterade filmen var oerhört exalterad och körde (givetvis vid det här laget) en stand-up-rutin. Lite udda var att han dessutom genomförde en marknadsundersökning medelst handuppräckning. Frågorna var: Hur många har festivalkort? och För hur många är det här den första filmen man ser på festivalen? Kul tyckte jag och resten av publiken verkade vara med på noterna. Jag tyckte han var rolig. Han gjorde så gott han kunde och försökte få tiden att gå samtidigt som han var så glad och exalterad. Min bror tyckte han bara var jobbig, vilket även andra som var på visningen verkar ha tyckt. Och jag som normalt brukar vara den gnälliga!

Slutligen konstaterar jag att det var många japaner på visningen, precis som det brukar vara på festivalen (dvs filmer från Spanien lockar spanjorer, filmer från Iran lockar iranier osv).

 

Några bilder (och en gif) från filmen.

your-name-1

your-name-2

your-name

#SFF16: Seoul Station (2016)

seoul-stationsff_logoEn av de mest hajpade filmerna under festivalen får nog sägas vara den sydkoreanska zombierullen Train to Busan. Som bonus skulle festivalen även visa Seoul Station, en animerad prequel (eller kanske en lillasysterfilm) till ”huvudfilmen”. Roligt!

I filmen, som är regisserad av Yeon Sang-ho som även gjort Train to Busan, får vi se hur zombiesmittan bryter ut i Seoul.

En äldre man kommer stapplande med ett blödande sår i halsen. Mannen, som är hemlös (vad det verkar), kommer fram till centralstationen där han lägger sig för att vila. Just kring centralen är det många uteliggare som håller till. Mannens kompis upptäcker sin skadade vän och ger sig av för att hämta hjälp vilket inte visar sig vara det lättaste.

Parallellt med detta får vi möta en ung tjej och hennes pojkvän. De har problem med att betala hyran och pojkvännen tycker det är en bra idé lägga upp bilder på sin tjej på nätet och erbjuda hennes tjänster av sexuell natur. Tjejen som nu får nog ger sig av och hamnar så småningom i området kring centralen. Samtidigt letar hennes pappa efter henne, en pappa som hon inte haft kontakt med på länge.

Hmm, jag märker att jag skriver väldigt mycket tråkigt om själva handlingen. Kanske det beror på att jag inte har så rackarns mycket att säga om vad jag tycker om filmen. Jag blev något besviken på Seoul Station.

Men: Det var som vanligt kul att se en asiatisk animerad film. Jag tycker den tecknade stilen är skön. Det är lite skitigt och inte så där supersnyggt datoranimerat. En lite råare känsla.

Det var kul att se en tecknad zombiefilm. Det var premiär för mig tror jag. En gång i tiden, på den jättefina men numera nedlagda biografen Röda Kvarn, såg jag en vampyr-anime på festivalen, Vampire Hunter D: Bloodlust. Jag minns det som en ganska häftig upplevelse.

Seoul Station är en helt ok film men nånting gjorde att jag inte sögs in i filmen. Bitvis var den ganska spännande men jag kände att den kanske blev lite upprepande med sina gurglande zombier.

Och så har vi en av farorna med sydkoreansk film: det finns alltid en risk för överspel. Fast jag tror inte det handlar om överspel ur deras perspektiv. Det är så det ska vara. Det ska vara överdrivet med krokodiltårar. Det är en del av kulturen, både på film och i verkligheten tror jag. Men för mig kan det ibland bli mer farsartat t än nåt annat, och då kastas jag ur filmen. Här bjöds jag på en del urkast.

Vad har vi mer? Ja, vi har relativt övertydlig samhällskritik om hur Sydkorea behandlar sina fattiga och hur myndigheter inte har nån som helst respekt för mänskligt liv. Det gav inte mig nåt speciellt.

Slutligen konstaterar jag att filmen var väldigt mörk. Ja, så mörk att jag faktiskt blev överraskad. Och att bli överraskad brukar ofta var nåt positivt för mig när jag ser på film. Här blev det tvärtom då jag ville känna nåt sorts hopp. Annars känns det som att poängen lite försvinner, eller?

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Om visningen: Jag minns inte så mycket från själva visningen, vilket är ett gott betyg då det förmodligen betyder att inget störde. Jag hade sällskap med Henke och Har du inte sett den?-gänget (fast Erik tog sovmorgon har jag för mig?). Det var en skön lunchvisning en söndag på Victoria. En sak minns jag: En snubbe på raden bakom mig väste ”NEJ” varje gång en zombiejagad tjej INTE stängde dörren efter sig, tre-fyra gånger i rad. Och jag håller med: stäng dörren, människa… annars blir du zombie, människa.

Här hittar ni Henkes recension av Seoul Station.

Odjuret och hans lärling (2015)

odjuret-och-hans-larlingNär jag fick se programmet till årets Malmö Filmdagar visste jag direkt att det fanns en film jag skulle se. Det är nämligen inte speciellt ofta man får se anime på bio. Jag har gjort det några gånger och det gäller förstås främst mästaren Hayao Miyazakis filmer. Några gånger har även Stockholm Filmfestivals Twilight Zone-sektion visat anime-filmer. Men speciellt ofta är det alltså inte. Därför tog jag givetvis chansen när filmdagarna visade Odjuret och hans lärling.

Jag kollade inte upp nånting om filmen i förväg utan gick in helt blind, endast medveten om att det var en anime. I filmens inledning får vi träffa den föräldralöse pojken Ren, som efter att ha flytt från myndigheterna och sina blivande fosterföräldrar driver omkring på Tokyos gator.

Som följeslagare får han efter ett tag en näpen varelse som mest liknar en vit liten pälsboll – som tagen ur Min granne Totoro. Jag är säker på att de minsta barnen älskar den. Jag tyckte den var söt i alla fall.

Nån förklaring till varför detta gulliga sagoväsen finns i Tokyo ges inte direkt men så småningom visar det sig att det parallellt med vår verkliga värld existerar ett sagouniversum dolt för människor. Denna sagornas värld befolkas av märkliga varelser, odjur eller monster om man så vill. Vissa ser nästan ut som människor och de flesta beter sig egentligen som människor. Skillnaden är att alla är nån form av djur, och alla har ett djurhuvud.

Sagovärlden är en harmonisk värld där alla verkar samsas. Förändringar är dock på gång. Kungen bland djurmonstren (som ju inte alls känns som ett monster utan som en genommysig och klok vitpälsad liten jultomte) har beslutat sig för att avsäga sig sitt uppdrag, att avgå kan man säga. För dessa monster innebär det att de istället förvandlas till en gud. Efterträdaren ska utses genom en martial arts-duell. Japp, ni läste rätt. Det ska slåss om det. De två hetaste kandidaterna är den lugne och vise Iôzen och den vilde och hetlevrade Kumatetsu.

En dag när Kumatetsu i lönndom besöker Tokyo träffar han pojken Ren och det ena leder till det andra och vips! så har Ren transporterats till Jutengai, som odjurens värld kallas. Kumatetsu tar nu Ren som sin lärling och ska lära honom allt han kan (Djungelboken?) när det gäller kampsport. Grejen är nämligen att för att vara en värdig mästare och kung så måste man kunna visa att man kan ta lärlingar för att på så sätt föra sin kunskap vidare.

Fasiken, nu när jag skriver om Odjuret och hans lärling så upptäcker jag att det finns en hel del udda och charmiga detaljer här. När jag såg filmen så var det som den allra sista filmen under filmdagarna och min hjärna var något mosig och det kan hända att jag nickade till några gånger under filmen. Jag tror jag missade en del på grund av detta.

Jag gillar t ex att filmen har en ganska så mörk och sorglig inledning. Ren har det inte lätt alls, men jag tror att barn kan hantera svåra situationer, bättre än vuxna på många sätt.

En sak som är vanlig i anime är att det inte finns nån uttalad skurk och så är det även här. Man kan tycka att det gör att insatserna blir lägre men det är egentligen tvärtom. Det handlar om det mörka inom oss och det som hotar att förstöra den vackra fantasivärlden som här representeras av Jutengai. (Nu kom jag att tänka på Pixars underbara Inside Out och att den ju handlar om samma sak.)

Regissör till Odjuret och hans lärling är ingen mindre än Mamoru Hosoda som gjort de mysiga The Girl Who Leapt Through Time och Summer Wars. Hosoda ligger även bakom Wolf Children som handlar om en sorts människo-varg-familj. Hmm, jag anar ett tema här. Hosoda verkar gilla det här med att låta den mänskliga världen flyta samman med det mer fantasifulla. Det är inte en ren fantasivärld utan två världar som existerar parallellt. Ja, just detta koncept var nåt jag gillade med Odjuret och hans lärling. Ren återvänder nämligen med jämna mellanrum till Tokyo och där träffar han den blyga och mobbade skoltjejen Kaede. De inleder en mysig, kanske romantisk, men fullkomligt oskyldig relation där Kaede hjälper Ren med att komma ifatt med skolarbetet.

Direkt efter att ha sett filmen kände jag mig lite gnällig och klagade på att den kändes som att den var lite för mycket för barn. Jag tyckte odjuret Kumatetsu var over the top och tramsig, precis som en av hans sidekicks. Då gillade jag de sekvenser mellan Ren och Kaede som utspelade sig i den vanliga världen betydligt bättre.

Mot slutet förekom en väldig snygg sekvens som involverade en stor val. Den var väldigt snygg, precis som resten av filmen, men jag tyckte den pågick på tok för länge (vilket kanske även kan sägas om filmen som helhet).

Nu när jag tänker efter och går igenom handlingen i huvudet så kan jag inte låta bli att höja mitt betyg till en trea efter att först ha satt en stark tvåa. Eller inte.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Filmdagarna2016_smallOdjuret och hans lärling har biopremiär nu på fredag. Är du en animefantast är det bara att bänka sig biofåtöljen. Det är inte ofta anime-rullar hittar hit till Sverige, speciellt inte icke-Studio Ghibli-filmer.

Jag såg alltså filmen under Malmö Filmdagar och bland de andra filmspanarna var det bara Sofia som lockades av detta animeäventyr.

Kejsaren och mördaren (1998)

gong-li

En gong är ingen gong, två gonger är lagong…

Det är ganska intressant att ibland läsa sina egna gamla recensioner för att se vad man tyckte då, för typ tio år sen. Kejsaren och mördaren såg jag och skrev om redan 2005 (preblogg, på en annan sajt) och det uppenbart att jag fascinerades av den ”oförutsägbara asiatiska filmen”. Nuförtiden sker det inte lika ofta att jag tittar på asiatisk film. När det händer är det inte sällan på filmfestivaler eller förhandsvisningar av olika slag. Det kan jag tycka är lite tråkigt. Att det inte sker oftare menar jag.

Chen Kaige är en kinesisk regissör som tydligen var kursare med Zhang Yimou på filmskolan i Beijing. Jag kände inte till honom som regissör förutom att jag hade hört talas om filmen Farväl min konkubin som Chen gjorde 1993. Kejsaren och mördaren utspelas på 200-talet f.Kr. och är ett storslaget epos om den kinesiska kungen av Qin, Ying Zheng, som vill bli Kinas första kejsare genom att erövra de övriga sex kungadömena. För att få en orsak att anfalla Yan så skickar han sin barndomsvän, syster Zhao (Gong Li), dit för att lura en mördare att försöka döda Ying Zheng.

Min kommentar: Varför kallar jag Gong Lis rollfigur för barndomsvän och syster Zhao när det enligt alla beskrivningar av handlingen som jag hittar nu står att hon var Ying Zhengs konkubin? Well, jag antar att hon kan vara både barndomsvän och konkubin, och ”syster” kanske var nån sorts politiskt korrekt titel. Eller så hade jag noll koll.

Efter att ha tittat på den här väldigt vackra, välgjorda och brutala filmen ett kort tag så tänkte jag direkt på några av Akira Kurosawas filmer, främst Ran och Blodets tron. Det handlar om maktlystnad, misstänksamhet, och slutligen rädsla och paranoia för att förlora sin makt. Inte så speciellt mycket av handlingen utspelas på slagfältet utan mest inne i de palats där kungar, prinsar och rådgivare smider sina planer. Det är politik på en brutal nivå. Men vi hittar också historier om omöjlig kärlek bakom palatsens väggar. Jag får också Shakespeare-vibbar, vilket är logiskt då just Ran och Blodets tron bygger på pjäser av Shakespeare.

De scener som utspelas på slagfältet eller innehåller annat våld är grymma och brutala. Våldet visas rakt av, och blodet sprutar, vilket överraskade mig en aning, men det gör filmen starkare. De scener som dominerar filmen är ändå de med dialog som utspelas inne i palatsen mellan huvudpersonerna. Precis som i Kurosawas filmer så förekommer det här ett sorts medvetet överspel. Speciellt Li Xuejian, som spelar kungen av Qin, har ett speciellt minspel där hans ansiktsrörelser verkar gjorda med muskler spända som stålfjädrar. Kvinnorna är mestadels lågmälda och nedtonade (fast de har också en och annan räv bakom örat). Männen vrålar, skriker eller gapskrattar om de inte vet vad ska säga. Sen måste jag säga att kinesiska (mandarin) klingar väldigt fint i mina öron (xie xie).

Mmm, samtidigt som det bitvis är en grym film så innehåller den också en del kärlek (well, kärlek kan ju vara grym, hehe) och vänskap, och även väldigt smakfullt foto. Det är lite av en kontrasternas film. Mot slutet blir det riktigt spännande och gripande, och filmen visar hur maktbegär ofta kan förvrida huvudet på en från början vettig person som tycker hens avsikter kanske är goda. Ibland tar filmen också vändningar som man inte riktigt är med på; personer beter sig inte riktigt som man väntar sig. Jag menar alltså inte såna där handlingstwistar (typ The Machinist eller i Shyamalan-stil) som blivit ganska vanligt i västerländska filmer nu för tiden, utan det hänger mer samman med hur personer beter sig i filmen, själva kulturen och så. Detta händer då och då när man ser på asiatisk film; det blir inte lika förutsägbart som den ”normala” västerländska filmen.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

PS. Hmm, den här filmen borde nog ha platsat på min topplista över 1998 års bästa filmer

#SFF15: Gangnam Blues (2015)

sff_logoGangnam BluesMän som pratar i en lounge. Män som pratar på ett kontor. Män som sjunger karaoke. Män som attackerar högkvarteret för en valkampanj med påkar och andra tillhyggen. Män som river ned gamla skjul där folk fortfarande bor för att bereda plats åt nybyggnation. Män som är korrumperade. Män som går med i gangstergäng. Män som tidigare var kompisar som hamnar på olika sidor i en gangsteruppgörelse. Män som vill hoppa av gangsterlivet men dras in igen. Män som har ihjäl varandra medelst knivar i magen. Män i två stora grupper som slåss mot varandra med knivar och basebollträn i lervällingen på ett stort fält samtidigt som det ösregnar. Män som sitter i soffan på en restaurang med en lättklädd dam på vardera arm. Män som har sex med kvinnor i bisarrt långa och ostiga sexscener. Män som blir nedstämda och får the Gangnam Blues. Män som får en kniv i benet och haltar resten av filmen. Män som har sorgeband och går på andra mäns begravning. Män som skålar i whisky efter ännu en överenskommelse. Män som torterar varandra efter att överenskommelsen spruckit. Män som inte litar på varandra. Män som gräver sin egen grav medan fyra andra män tittar på. Män som slår ihjäl varandra med strykjärn. Män som försöker vinna val med skumma metoder. Män som försöker trissa upp markpriserna för att sen bygga dyra lägenheter där. Män som håller tal om hur strålande framtiden ser ut. Män som hade storslagna planer men som inte får ta del av den strålande framtiden.

Men ta slut nån gång då.

betyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tombetyg_tomsep

Om visningen: Det är inte så mycket folk i Zitas lobby när jag anländer men jag får ändå en trång känsla. Jag inser återigen att det inte bara är lobbyn som inte riktigt håller måttet utan även att salongen är dålig. Jag har inte speciellt långa ben men jag tycker ändå benutrymmet är bedrövligt. Dessutom är salongen märkligt utformad då den är bredare än den är lång. Under inledningen av filmen inser jag att om jag sitter kvar där sitter så kommer jag få leva med att en person sitter och sparkar på min stolsrygg under hela filmen. Som en förebyggande åtgärd innan det går överstyr flyttar jag fram en rad och kan sitta och bli uttråkad av filmen i fred.

#SFF15: Office (2015)

sff_logoOfficeSista filmen under filmspanarlördagen blev den koreanska Office. Som väntat – eftersom det handlade om en korean – var det en ganska oväntad genremix. Office är i grunden en film om deprimerade kontorsarbetare som jobbar för mycket övertid, blir mobbade av chefer och kollegor. Efter för mycket press, stress och utfrysning slår det slint för en av medarbetarna på en arbetsplats och istället för att krama om sin familj när han kommer hem efter jobbet slår han ihjäl dem med en hammare. Därefter åker han tillbaka till jobbet men försvinner sen.

Huvudperson i filmen blir istället den unga kvinnan Mi-rye (Ko Ah-sung från både The Host och Snowpiercer, yay!). Mi-rye är en praktikant med provanställning som snart går ut. Kommer hon få en fast tjänst? Efter ett tag anställs en ny praktikant, en ung snygg tjej med toppbetyg som dessutom pluggat utomlands. Mi-rye som kommer från de norra delarna av Sydkorea (typ vischan) känner sig mer och mer nedtryckt. Hur mycket hon än försöker vara alla till lags så blir det fel.

Plötsligt sker ett ett mord på arbetsplatsen. Muahahaha…

Ja, mitt ”muahahaha” antyder att det som alltså är lite lustigt med Office är att det är en dramafilm med skarp (eller åtminstone tydlig) kritik mot hur det funkar på koreanska arbetsplatser men även i vissa scener samtidigt en ren skräckis. Folk hör konstiga ljud. Folk går i trappor där ljuset plötsligt slocknar och det blir beckmörkt. Folk blir slashermördade.

Just detta att liksom inte bry sig om hur en viss genre ska vara, eller blanda genrer hejvilt, är nåt jag lärt mig uppskatta när det gäller koreansk film. Jag blir ofta upplivad av det jag ser. Koreanska filmer, även, blockbuster-filmer, tar inga fångar, lägger inga fingrar emellan.

Nu kanske det låter som jag hyllar Office och det är dags att dela ut ett toppbetyg. Tyvärr tappade filmen mig nånstans på vägen. Jag kanske var trött men den sista halvtimmen ville jag bara att filmen skulle ta slut. Jag hade myror i benen och ville bara kasta mig ut från biografen, ut i kylan och luften och andas lite. Jag var ofantligt uttråkad. Varför? Ja, filmen var för lång. Den drog ut på sig på längden utan anledning. Det tajta, skarpa, fräscha försvann och det blev bara upprepningar. Jag vet inte hur jag ska förklara men ibland blir det så där. Jag förlorar intresset. Men ändå – nästan en trea.

betyg_helbetyg_helbetyg_halvbetyg_tombetyg_tomsep

Om visningen: Oj, vad minns jag från den här visningen som är värt att nämna? Inte mycket, förutom att jag bara ville springa ut från bion sista kvarten. Det var inte så mycket folk så det fanns inte så mycket som kunde hända kanske. Ja, jo, ja, vi hade ju en viss Fiffi som med mobillurar i öronen lyssnade på en viss fotbollsmatch under visningen. Helt galet tyckte jag. Välj EN grej, liksom! Men det beror väl på att vi män har så dålig simultanförmåga. 😉 Och hon satt inte i närheten av mig så det är bara att köpa! 🙂

#SFF15: Alice in Earnestland (2015)

sff_logoAliceDet bästa med Stockholm Filmfestival tycker jag är att se filmer som du vet inte kommer att komma upp på bio senare. Att kolla in en indiefilm från Sydkorea, en skräckis från Brasilien eller isländsk komedi. Att se filmer som du normalt inte kommer att få chansen att se.

Det näst bästa kanske är att se en film som du verkligen sett fram emot och som inte kommer på bio förrän i typ mars. Det sämsta är oftast att se en svensk film som har biopremiär tre dagar efter att festivalen avslutats.

Alice in Earnestland är en film som aldrig kommer att komma på bio i Sverige. Den inleds på ett ganska skönt quirky sätt som vilken indiekomedi som helst. Under förtexterna till quirky musik får vi mysiga närbilder på en tjej som åker skoter. Man zoomar in på detaljer: hennes hand med avklippta vita fingervantar på gasreglaget, hennes lustiga kängor, hjulen som snurrar. Vart är hon på väg? Jo, det ska vi snart bli varse. Hon besöker en kvinnlig psykolog som hon överfaller och binder fast i kontorsstolen. Skotertjejen heter Soo-nam och hon vill berätta sin livshistoria för psykologen. Men först bjuder hon på lite mat och inte vilken mat som helst…

Vi tittare får se vad som hänt tidigare i Soo-nams liv samtidigt som hon berättar för psykologkvinnan. Hur hon träffar en döv kille som får ett hörselimplantat. Hur de gifter sig. Hur saker går fel på jobbet för mannen. Rejält fel. Sen vet jag inte riktigt vad som händer. Mannen hamnar på sjukhus och Soo-nam går av nån anledning runt i kvarteret där de bor för att samla in namnunderskrifter för att supporta nån sorts nybyggnation/upprustning av bostäder. Andra personer i grannskapet var tydligen emot projektet. Jag förstod aldrig riktigt vad som hände här. Jag vet inte, det kan bero på att jag nickade till under några minuter under mitten av filmen…

Ganska länge är Alice in Earnestland fånig koreansk komedi. Humorn är udda. Grejen är att denna typ av tramsiga humor även förekommer i annars mörka thrillers som t ex Memories of Murder (där poliser plötsligt beter sig som fåntrattar som tagna ur en svensk nyårsrevy). I såna thrillers klarar jag av det eftersom det adderar en lustig krydda till resten av filmen. Det kan ta ett tag att vänja sig vid stilen men jag har lärt mig uppskatta den.

Alice in Earnestland är en komedi och de fåniga tramsinslagen är på ett sätt grunden här, och då blev det för mycket för mig. Humorn funkar inte. Jag får en överdos. Filmens karaktärer brister t ex ofta ut i en totalt överdriven skrikgråt som jag bara vill att den ska ta slut. Eller ska man skratta? Förmodligen.

Det som gör att jag ändå är lite fascinerad av filmen är att den samtidigt som den är en komedi är förvånansvärt mörk. Om man bara tar handlingen rakt upp och ner och beskriver den utan några humorinslag så är det ju en kolmörk film. Att Soo-nams man råkar ut för en liten olycka på fabriken där han jobbar är bara början om jag säger så. Att Soo-nam binder fast den där psykologen i sin stol är bara början det med.

Ju längre in i filmen vi kommer desto mer blandas det mörka i filmens handlingen upp med inslag av vrickat ultravåld. Soo-nam lägger inte fingrarna emellan om man säger så. Tyvärr funkade inte humorn på mig. Jag tror det är tänkt att man ska se det humoristiska i ultravåldet och hur det utförs. Jag ser humorn men det är inte riktigt min typ av humor.

Huvudrollen som Soo-nam spelas av Lee Jung-hyun. Jag läste på lite om LJH och det visade sig att hon i Sydkorea (och Kina) är en superkänd skådis och artist. Hon kallas ”The Techno Queen” eftersom hon var den som introducerade technon för det koreanska folket.

Avslutningsvis: såg jag några referenser till Alice i Underlandet? Nope, ingenting, men det står på filmens Wikipedia-sida att den är baserad på Lewis Carrolls nonsensroman.

betyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tombetyg_tomsep

Om visningen: Jag kom till Klarabiografen i Kulturhuset en kvart innan filmen skulle börja. Det hade bildats en kö som inte var alltför lång så jag fick en bra plats i mitten eftersom folk hade lämnat luckor mellan sig (att de aldrig lär sig?). En volontär utan koll sa att detta var Klarabiografen men glömde att hälsa oss välkomna till festivalen. Efter lite om och men lyckades hon (nästan) uttala filmens titel. En mobiltelefon ringde under filmen och bredvid mig satt en sån där ”smart” skrattare som minsann skulle visa att han förstod filmens humor. Men allt som allt var det en bra visning att starta festivalen med! 🙂

%d bloggare gillar detta: