Valerian and the City of a Thousand Planets (2017)

Det är inte så ofta jag brukar klaga på att skådisar är felcastade. Jag gjorde en sökning på bloggen och jag har fyra gånger använt uttrycket felcastad om skådisar. Dessa fyra är…

Eller vänta, varför inte göra en topp-5-lista av det! Så här kommer alltså min topp-5-lista med de värsta felcastningarna:

5. Claire Bloom i The Man Between (1953)
4. Cameron Diaz i Gangs of New York (2002)
3. Zooey Deschanel i The Happening (2008)
2. Tom Hanks i The Da Vinci Code (2006)

Och ohotad etta:

1. Dane DeHaan i Valerian and the City of a Thousand Planets

Jag återkommer till den Dane ”ögonpåsarna” DeHaan. Jag ska nämligen byta spår lite och fokusera på det som jag gillar med Luc Bessons senaste skapelse.

Jag tyckte inledningen var strålande. Vi får se hur filmtitelns De tusen planeternas stad skapas. I en nära framtid samarbetar Jordens befolkning för att bygga en rymdstation som blir allt större och större och större. Vi får se nya besökare av alla raser och kön komma upp för att hälsa på de som för tillfället sköter driften av stationen.

Till slut inser människorna att stationen blivit för stor och ett hot mot Jorden då den inte klarar av att stanna i omloppsbana. Man beslutar sig för att skicka ut den i rymden likt Aniara. På sin färd genom universum får stationen nu besök av varelser från andra världar. Jag blev nästan rörd av hela den här sekvensen. Den ingav hopp, byggde på öppenhet, ett organiskt växande och att tro det bästa om sina grannar och de man möter.

Efter detta får vi en härlig sekvens som visar hur livet på paradisplaneten Mür funkar. Här finns inte en mur så långt ögat kan se. Här finns bara harmoni. Här bor de androgyna pärlmänniskorna som bara är lyckliga och glada. Jag har sällan sett så lyckliga människor på film eller tv. Det skulle i såna fall vara i nåt Star Trek-avsnitt där Enterprise kommit till en planet där lyckan råder. Fast då finns det alltid ett stort MEN. Icke här. Pärlfolket är helt enkelt lyckliga. Det kändes uppfriskande och udda att de faktiskt bara var lyckliga.

Det finns förstås ett MEN när det gäller pärlfolkets existens men hotet mot deras paradisplanet kommer givetvis utifrån. I det här fallet från människor och deras krig mot några utomjordingar. Pärlfolkets planet råkar ligga i vägen.

Ja, det var väl ungefär det som var det positiva med filmen.

Varför castade man Dane DeHaan i den här rollen som Valerian? Dane DeHaan funkar INTE. Han FUNKAR inte. De skulle ha kastat ut honom istället. I filmen framställs Valerian som en Han Solo/Indiana Jones-typ. Han ska vara en cool äventyrare med en kvinna på varje planet. Det funkar inte. Kemin med Laureline, spelad av stackars Cara Delevingne, är svagare än van der Waals-kraften (som är den svagaste av de svaga kemiska krafterna).

Jag lyssnade på en podcast om filmen där man kom fram till att DeHaan försökte sig på att låta som Keanu Reeves lät på 90-talet. Fast Keanu låter väl ungefär så nu också för den delen. Whoa. I vilket fall så funkar det funkar inte.

Hur sköter sig Cara ”ögonbrynen” Delevingne som den kvinnliga huvudpersonen Laureline? Jag tycker hon är helt ok. Hon gör så gott hon kan. Hon har skinn på näsan och är ljusår bättre än DeHaan. Men det är svårt när man spelar mot en sömngångare.

Vissa av DeHaans repliker får mig att trött sucka och ta mig för pannan. Det förekommer en fullkomligt obegriplig scen mot slutet när Valerian plötsligt blir paragrafryttare, vilket är en 180-gradare jämfört med hur hans karaktär har framställts tidigare i filmen. Men tydligen är det så relationen mellan de båda framställs i serietidningen. Där är Valerian den som vill följa reglerna medan Laureline är vildhjärnan. I filmen lyckas man inte alls etablera detta alls, snarare motsatsen. Man har med några fåniga sekvenser när det antyds att Laureline pilotar deras rymdskepp på ett vanskligt sätt, men det är typ det.

Filmen är fylld av urtrist exposition (och en Clive Owen som är så torr att han skulle självantända i Lucifer), och i delar påminde den mig om den tillika trista Guardians of the Galaxy Vol. 2. Ett skeende händer. Nån berättar om vad som hände och vi får se det igen. Ytterligare nån annan berättar om vad som händer och vi får se det en tredje gång. Kan vi få se det en fjärde gång?! Jag fattar fortfarande inte vem som är skurken?!

Nej, den här gången får jag lov att låta yxan falla och dela ut en etta. Det kanske kan kännas hårt när det fanns delar som jag faktiskt uppskattade men den här filmen kommer INTE återfinnas på min spellista. Fast sämre än Jupiter Ascending var den i alla fall inte.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

filmspanarna_kvadratValerian var denna månads filmspanarfilm. Klicka på länkarna nedan om du vill få reda på vad de andra tyckte?

Fiffis filmtajm
Fripps filmrevyer
Rörliga bilder och tryckta ord
Har du inte sett den? (Carl)
Movies – Noir

Dunkirk (2017)

Christopher Nolan är värd all min beundran eftersom han vägrar att göra sina filmer i 3D. Nolan framhåller istället formatet 70 mm IMAX. Hans senaste alster, krigsdramat Dunkirk, är om jag är rätt underrättad till 75 procent inspelad i 70 mm IMAX. Eller snarare inspelad i 65 mm för att sen kopieras över till, och visas med, 70 mm film eftersom det behövs 5 extra mm för ljudspåret.

Tyvärr går det inte att se Dunkirk i Sverige i formatet 70 mm IMAX (som alltså ger en 4:3-bild, det gamla tv-formatet). Nej, då får man åka till London. I Sverige har man att välja på en digital IMAX (Liemax)-projektion på Mall of Scandinavia eller 70 mm bredbild på Rigoletto i Stockholm (visas även i Göteborg och Malmö i det formatet).

För egen del blev det att jag såg den i IMAX eftersom det passade bättre så rent tidsmässigt. Nåväl, nog om formatet. Hur upplevde jag filmen? Från och med nu får jag nog lov att varna för spoilers då det kan hända att jag berör detaljer i handlingen som det är bäst att inte känna till om man inte har sett filmen.

Min spontana Twitter-reaktion efter att jag hade sett filmen var att Gravity är som Dunkirk fast i rymden. Med andra ord satt jag på helspänn under i princip hela Dunkrik utan att egentligen kunna andas. För att ta till en klyscha: det kändes som att jag var där!

  • När Stuka-bombarna störtdök ner mot stranden med sirenerna tjutande och soldaterna slängde sig ner på sanden i ett försök att skydda sig.
  • När plötsligt en torped träffade ett fartyg och de totalt utmattade brittiska soldaterna fick lov att glömma sina underbara marmeladsmörgåsar och bara försöka överleva igen.
  • När Tom Hardys Spitfire-pilot försöker avlossa sina kulsprutor i precis rätt ögonblick för att träffa den tyska banditen i Heinkel-planet.

Ljudspåret är enormt. Eller om man ska kalla det ljudbilden. För mig flyter ljudspåret (filmens musikaliska score av Hans Zimmer menar jag då) ihop med resten av filmens alla andra ljud, från bomber, sirener och kulsprutor.

Under de första 10-15 minuterna undrade jag lite oroligt om filmen verkligen skulle kunna hålla uppe den fantastiska intensiteten under hela sin speltid. Vad skulle hända om man lättade på gasen? Skulle det bli segt eller kännas som en välbehövlig paus?

Men filmen lättar aldrig på gasen (precis som Tom Hardys pilot inte heller lättade på gasen). Det är en svettig upplevelse från början till slut. Det som underlättar och gör att filmen funkar är speltiden på ”enbart” 106 minuter. Det var sååå skönt att det var en så pass kompakt film. En tätpackad pärla av spänning istället för ett överlångt och övertungt verk på två timmar och 40 minuter. (Ja, det finns jättebra filmer som är så långa också, men då är det motiverat.)

Fotot är enormt bra och vackert. Filmfotografen Hoyte Van Hoytema har varit min nya fotoguru (efter Christopher Doyle) ända sen jag såg den svenska filmen Flickan som kom 2009. Det är ett antal bilder från Dunkirk som sitter kvar på näthinnan: bl a några på de där Spitfire-planen, först när tre stycken flyger i formation och sen när ett ensamt plan sveper in över stranden mot slutet av filmen i tyst majestät.

Fotot och miljöerna gav mig ibland en sorts utomjordisk känsla, kanske därav kopplingen till Gravity? Det finns en bild på Cillian Murphys rollfigur sittandes på de flytande resterna av ett fartyg som etsade sig fast. Murphys soldats uppgivenhet och trötthet känns i kubik.

Nolan gestaltar filmens känslor i princip helt med ett visuellt språk och det är mycket effektivt. Det förekommer sparsamt med dialog (nästan ingen alls) och vi slipper all form av exposition. En intressant och för filmen fungerande detalj är att man aldrig ser skymten av några tyskar. Vi vet att de är där, men det är inte vi mot dem det handlar om. Det handlar om att överleva samt att göra vad man kan för att rädda andra än sig själv eller bara försöka rädda sig själv.

Slutligen så har vi Nolans besatthet av att leka med tidsbegreppet. I Dunkirk får vi tre historietrådar som utspelar sig under en timme, en dag respektive en vecka. Inledningsvis var det förvirrande men ändå störde det inte. När jag väl förstod vad det handlade om så gick logiken ihop.

Nu vet jag inte om det är alldeles säkert att dessa tidshopp gjorde filmen bättre (eller sämre). Det kändes kanske lite som fel film att använda den här typen av metod för att förvirra publiken. Samtidigt så kändes det logiskt då vi får ta del av tre historier som till slut sammanfogas både geografiskt och tidsmässigt. Det visar att alla inblandade spelar en roll i vad som sker.

Bitvis kändes dock klippningen mellan de olika trådarna aningen stressad, och jag ville vara kvar ett litet tag längre bland soldaterna på det sjunkande skeppet eller uppe hos Tom Hardy i luften eller hos Mark Rylance på den lilla båten på väg mot Dunkirk. Å andra sidan behövde man inte vänta särskilt länge innan filmen hade gått varvet runt och man var tillbaka där man började för nån minut sen. Ändå: det gav ett aningen upphackat intryck. Den film som har fulländat det här sättet att berätta är ju för övrigt Cloud Atlas där man ju har ännu fler trådar, och ännu större skillnader i tid och rum, men ändå funkar det på nåt magiskt vis.

Dunkirk är en film som växt en del efter visningen, men inte mer än till stabil fyra. Nånting saknas för att den ska få högre betyg. Fortfarande tycker jag Logan är årets hittills bästa film då den gav mig både spänning och en varm och samtidigt sorglig känsla i magen på en annan nivå.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Spider-Man: Homecoming (2017)

Jag som trodde jag inte var speciellt förtjust i amerikanska high school-komedier. Men det var och är jag tydligen. För jag älskade nämligen den senaste MCU-rullen om Spindelmannen – och Spider-Man: Homecoming som filmen heter är inget annat än just en high school-komedi.

Filmen tar vid ganska så direkt efter händelserna i Captain America: Civil War och Peter Parker körs hem tillbaka till Queens för att återgå till sin vardag efter sitt snabba konsultinhopp som en Avenger.

Peter, perfekt gestaltad av Tom Holland, vill inget annat än att jobba för Tony Stark & Co igen men han får nöja sig med att fajtas med Michael Keatons Adrian Toomes aka Vulture. Toomes och hans företag är en sorts skrothandlare, fast skrotet de handlar med är teknik, främst vapen, som chitaurierna har lämnat efter sig efter attacken på New York som vi såg i The Avengers.

Parallellt med sina äventyr som Spindelmannen försöker Peter få sin high school-vardag att gå ihop. Han är med i skolans quiz-lag och har en major crush på lagledaren Liz (Laura Harrier) – och han bygger Dödsstjärnan i lego tillsammans med bästisen Ned aka The Guy in the Chair (Jacob Batalon).

Det verkar som att jag uppskattar de MCU-filmer som är mer av renodlade komedier och som har en humor som inte går åt populärkulturreferenshållet som t ex The Avengers eller Guardians-filmerna. Jag gillar Ant-Man mer. Och jag gillar Spider-Man: Homecoming mer.

Jag satt med ett stort eller ganska stort leende under större delen av den här filmen. Jag tycker den har en skön humor, en skön och rapp dialog. Jag gillar skolmiljöerna med kidsen och Peters kompis Ned är en skön lirare. Jag gillar att det finns en varm stämning på skolan. Alla är nördar och snälla (nästan: för även bland nördar finns det mobbare). Det är inte de vanliga grupperingarna, och kanske är det därför jag gillar filmen, för den varma och mysiga stämningen på skolan och att det inte är så utstuderat med jocks, nerds och cheerleaders.

En stor del av humorn finns i dialogen. Det förekommer massor med vändningar i replikskiften. En person säger nåt, direkt efter det händer eller säger nån motsatsen. Det är kanske ett enkelt grepp men för mig funkade det i princip varje gång. Det är säkert också ett grepp som förekommer i alla de komedi-tv-serier som jag inte följer.

Tony Stark är med precis lagom mycket. Stark ska avnjutas i små doser (eller i Iron Man 3). Happy (Starks hjälpreda/chaufför/livvakt) heter Hogan i efternamn får vi reda på. Jon Favreau är kul och funkar mycket bättre som skådis än som regissör.

En detalj jag gillade var att skurkarna var mer mänskliga än i andra superhjältefilmer. De var liksom ordinary dudes som hade sina problem och dessutom ett eget litet team med sitt eget interna gnabb.

Vulture funkar bra som skurk. Dessutom finns det en twist kring hans rollfigur som gjorde att insatserna (the stakes) blev mycket högre. Det gav en upphov till en mycket bra sekvens i samband med att Peter är på väg till Homecoming-festen. Den såg jag inte komma.

Ja, jag tycker att det finns stakes här. Skalan är mindre och det är mer personligt. Jag kände att Spindelmannen faktiskt blev trött och fick stanna upp och pusta ut under actionsekvenserna. Peter inser t ex att han är höjdrädd, och jag kände av min egen höjdrädsla. Jag tycker även att det framgår att han bara är en unge.

Michael Keaton är svinbra. Han har blivit något av en favorit på sistone (Keatonaissance?). Jag tycker han är jättebra i t ex The Founder (en undersedd rulle) och även här. Hans insats påminner mig lite om Robert Redfords dito i Civil War. Både Redford och Keaton går in ordentligt i rollerna och ger filmerna tyngd.

Det jag såg av Tom Holland som Spindelmannen under Civil War gjorde att mina förväntningar inte var speciellt höga. Jag tyckte han pratade för mycket, precis som Tony Stark, och mest var irriterande. Men här, när vi verkligen får träffa Peter Parker och ta del av hans problem med att få high school-vardagen att gå ihop med livet som Friendly Neighborhood Spider-Man, så funkar det perfekt.

Ja, man kan alltså älska både avsnitt åtta av Twin Peaks: The Return och MCU-filmen Spider-Man: Homecoming.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Idag skriver även Henke och Carl om Spindelmannens hemkomst. Gick filmen hem hos dem? Sen tidigare har också Steffo och Fiffi tyckt till. Kolla även in vad Sofia tycker.

The Mummy (2017)

Det är svårt att skriva en recension när man inte har nåt vettigt eller meningsfullt att säga om en film. The Mummy är en sån där film som varken är genomusel eller suverän. Den är inte ens dålig, bra eller helt ok. Jo, dålig kanske den är men i slutändan är den framförallt intetsägande, och då är det svårt att få ur sig nåt som man faktiskt tycker och bryr sig om på allvar, annat än floskler.

Jag skulle kunna skriva om hur Universals satsning på sina gamla klassiska monster i form av ett helt nytt filmuniversum kallat Dark Universe känns tråkig. Kom igen! Hitta på nåt nytt. Med det sagt så gillar jag ju de gamla klassiska monsterskräckisarna (kolla in här) men vi kan väl låta dem vara just klassiker. I och för sig, nu när jag tänker efter så tyckte jag ändå att en film som The Wolfman var helt ok även om den lämnade mig oberörd (hehe, ja, hur bra var den då egentligen?).

Jag skulle kunna skriva om att det är nåt som känns fel med att kasta (in) Tom Cruise i rollen som militäräventyraren Nick Morton som härjar runt i Irak för att gräva fram gamla konstskatter. Han är Tom Cruise från Mission: Impossible-filmerna och funkar inte som 30-årig vårdslös gravplundrarpajas.

Jag skulle kunna skriva om att filmen är överfull med tråkig exposition där en rollfigur får berätta vad som har hänt, hela historien bakom mumien osv. Jag tror det förekom tre olika sekvenser med berättarröster som handlade om det gamla Egypten, Mesopotamien, korsriddare, mystiska dolkar och magiska stenar.

Jag skulle kunna skriva om att jag inte gillade Jake Johnson som Mortons sidekick Cliff, vare sig när han var normal eller när han blivit zombiefierad av mumien med hjälp av en spindel. Cliff kändes som en Darcy från Thor-filmerna eller en Riley från National Treasure-filmerna. En rollfigur som kläcker ur sig en massa repliker, gnäller och tar plats utan att vara speciellt rolig.

Jag skulle kunna skriva om att jag tyckte Russell Crowe funkade bra som Dr Jekyll och att jag inte hade nån aning om att han, rollfiguren Jekyll alltså, skulle vara med. Alltid kul med överraskningar.

Jag skulle kunna skriva om att jag inte fick grepp om den där gruppen som Dr Jekyll var chef, eller åtminstone jobbade, för. Namnet på gruppen, myndigheten eller vad det nu var, upplyste Sofia mig om efter visningen under det trevliga hamburgerutomhushänget på Gnarlys. Jag har redan glömt namnet. De jobbade med att bekämpa ondska i världen? Hade vi kunnat få en separat film om dem istället? Och så fokuserat på mumien i den här. Med det sagt så gillade jag ändå konceptet, lite på samma sätt som S.H.I.E.L.D. i Marvel-filmerna. Jag antar att det kommer en tv-serie om den där Dr Jekyll-ledda sammanslutningen inom kort (jämför med Agents of S.H.I.E.L.D.).

Jag skulle kunna skriva om hur jag gillade Sofia Boutella i rollen som den egyptiska mumiekvinnan som väcks till liv i våra dagar. Hon hade ett skräxigt utseende och jag gillade hennes rörelsemönster. Tydligen är hon dansare i grunden precis som en viss svensk skådis. Fast jag tror det handlar om olika dansstilar. Jag tyckte dock ibland att hennes estetik med armar längs med kroppen och händer med utspärrade fingrar gick till överdrift. Sen hade jag ingen aning om att det var samma skådis, Boutella alltså, som gjorde den trevliga bekantskapen Jaylah från Star Trek Beyond (yay!).

Jag skulle kunna skriva om att Jenny Halsey, spelad av Annabelle Wallis, var en ganska blek kvinnlig huvudkaraktär. Från början var hon den som kunde saker om vad som skedde för att mot slutet helt följa i Tom Cruise ledband. No wonder (woman) she was pale.

Men jag får återkomma när jag har nåt vettigt att skriva om. Ha en trevlig onsdag!

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

filmspanarna_kvadratThe Mummy var denna månads filmspanarfilm. Klicka på länkarna nedan om du vill få reda på vad de andra tyckte. Monsterhit eller ej?

Fiffis filmtajm
Rörliga bilder och tryckta ord
The Nerd Bird (hälsa Juno!)
Har du inte sett den? (Carl)
Filmfrommen

 

Sofia (eller Loreen?) bjuder in till den egyptiska modeveckan

Jönssonligan – Den perfekta stöten (2015)

Nyligen gick ju Gösta Ekman tyvärr ur tiden. Ekman gjorde ju bl a rollfiguren Charles-Ingvar ”Sickan” Jönsson till en svensk ikon (om än baserad på en dansk förlaga). 2015 bestämde sig några svenska filmmakare att det var dags för en reboot av Jönssonligan i modern tappning. Jag minns att ganska många skakade på huvudet och det vanliga drevet med idioter gick igång på att Rocky hade förvandlats till en tjej (spelad av Susanne Thorson) och att Ragnar Vanheden spelades av Alexander Karim. Väx upp, säger jag till dessa snöflingor (eller har jag missförstått användningen av snowflake?).

De gamla Jönssonligan-filmerna får väl sägas vara rena komedier. Denna nya version skulle jag kalla en actionthrillerkomedi. Den avancerade heisten är givetvis det viktigaste inslaget.

En detalj som det ovan nämnda drevet hade hakat upp sig på var att filmmakarna enligt uppgift skulle göra en mer rå och skitig film, typ på samma sätt som i Nolans Batman-filmer. Detta var nåt som inte alls skulle funka i svensk miljö sas det, och speciellt inte när det gällde Jönssonligan.

Själv tycker jag regissören Alain Darborg tillsammans med manusförfattaren Piotr Marciniak har gjort helt rätt. Att bara försöka upprepa samma sak fast med andra skådisar känns dömt att misslyckas. Bättre då att försöka med nåt annorlunda. Sen om det blev en total fullträff, det är en annan sak.

Inledningsvis hade jag lite svårt att acceptera filmens stil. Det är en amerikansk, lättviktig och underhållande actionkomedi, fast svensk. Jag har helt enkelt svårt att köpa Simon J Berger som småsnackande och skämtande biltjuv, förmodligen för att det pratas svenska och vi är så ovana med detta faktum. Det är ju engelska det pratas i vanliga fall i den här typen av genrefilm.

Efter ett tag hade jag vant mig och gillade stilen. Kanske berodde det på Alexander Karims entré som bluffmakaren Vanheden. Karim är förmodligen Sveriges bästa glidare med stil. Den mannen verkar kunna göra det mesta, inklusive jonglera med spritflaskor som bartender.

Torkel Petersson är med som Dynamit-Harry och gör i princip samma roll som i Josef Fares Kopps. Det funkar igen men känns kanske lite gjort vid det här laget. Fast jag gillar’t ändå.

Karim är ju känd från bl a de trevliga Arne Dahl-tv-filmerna och framförallt från Johan Falk. En annan skådis, och en trevlig överraskning, från just Johan Falk var Seth Rydell himself – ja, eller Jens Hultén då. Här spelar han skurk i form av en korrupt polis. Hultén är alltid underhållande, vare sig han pratar med Sophie Nord eller pucklar på Ethan Hunt.

Jönssonligan – Den perfekta stöten är en svensk Ocean’s Eleven och jag tycker den funkar bra. Givetvis är mycket hämtat från amerikansk film, men varför inte? Jag tycker det är charmigt. Om vi får se sånt här fler gånger så vänjer vi oss snart vid att svenska filmer inte bara behöver vara seriösa kriminalare, dramer eller landsorts- och Stockholmskomedier utan kan vara coola också.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Wonder Woman (2017)

Man kan väl inte påstå att filmerna som kommit från DCEU, dvs DC Comics utökade filmuniversum, direkt rosat marknaden. Nope, de har skällts ut rejält, och med all rätt. Själv tyckte jag ändå att Man of Steel var en helt ok film. Batman v Superman: Dawn of Justice och Suicide Squad var däremot genomusla. Ja, så usla att jag inte ens fått ur mig några recensioner av dem än så länge.

Frågan var nu om Wonder Woman, den senaste och alltså den fjärde filmen, skulle göra succé eller om Marvel fortfarande skulle vara herre på serietidningsfilmtäppan. Nu tycker jag i och för sig det är föga givande att hålla på att jämföra DCEU med MCU. Jag tycker vi låter dem göra sin grej och sen bedömer vi filmerna som fristående verk.

En detalj med Wonder Woman som jag inte hade koll på är att seriefiguren bygger på grekisk mytologi, med Zeus, amasoner, krigets gud Ares och så Diana. Här kan man ju då ändå inte låta bli att dra paralleller till Marvels filmer om Tor. Man har tagit ingredienser från en mytologi och sen kokat ihop det till en egen serietidningssoppa. Lite lustigt är att Ares är den grekiska krigsguden medan Diana är den romerska jaktguden. Den grekiska varianten av Diana heter ju Artemis.

I filmen får vi följa Diana (som mer eller mindre är att betrakta som en gud) växa upp bland amasonkvinnor på en paradisö nånstans i Medelhavet. Ön är dold från den övriga världen genom nån sorts energisköld eller dimma. Men omvärlden tränger sig på. Chris Pines pilot Steve Trevor från det första världskriget kraschar med sitt plan och räddas av Diana från att drunkna.

Diana vill nu, mot sin mors vilja, följa med Steve till fronten av första världskriget för att söka upp den onde guden Ares och få slut på alla världens krig genom att döda honom. Om det vore så enkelt…

Men hur står sig då Wonder Woman jämfört med MCU-filmerna? Äh, nu gled jag ju in på det spåret ändå! Well, jag skulle säga att Wonder Woman är mer lik en film som exempelvis Thor än de tidigare DCEU-filmerna. Tonen är inte lika mörk och grubblande som i framförallt Batman v Superman. Storyn håller ihop och är inte ett lapptäcke av scener med cool musik som i Suicide Squad. Nej, Wonder Woman är en bra film som har en hel del maffiga scener, snygg action, en perfekt Gal Gadot (t:et är inte stumt), en passande Chris Pine…

…och en tråkig slutfajt med två kombattanter och en energistråle. Ja, precis som det brukar vara i superhjältefilmer alltså.

Filmens inledning kändes nästan overklig. Vi får en ö med enbart kvinnor och det är så långt ifrån ett harem man kan komma. Det är badass-amasoner med Robin Wright och Connie Nielsen i spetsen och de liksom bara är. Det var märkligt uppfriskande och rörande att se. Det går inte att bortse ifrån.

En lustig detalj är att alla kvinnor på ön pratade engelska med israelisk brytning. Gal Gadot, som alltså spelar Diana, är ju från Israel och pratar engelska med en svag men ändå tydlig brytning och då har man valt att låta alla skådisar försöka få till samma brytning. Jag vet inte om det var en helt bra idé. Jag kunde inte låta bli att tänka på det och det tog mig lite ut ur filmen då och då.

Sen dyker Chris Pine upp och filmen blir bitvis en komedi då Gadot och Pine har en del roliga scener tillsammans, både på paradisön och senare i den verkliga världen i London. Jag tycker Pine funkar bra som Dianas sidekick och ledsagare i den för Diana konstiga nya världen. Pine som Dianas kärleksintresse hade man kunnat skippa.

Filmens action är länge riktigt bra. Diana har några sköna moves i SLOW MOTION och när hon kliver upp ur första världskrigets skyttegrav och verkligen BLIR Wonder Woman och drar på sig tyskarnas kulor – ja, då blev det faktiskt dammigt i rummet.

Om man tänker på Stålmannen och hur han har framställts i DCEU så finns det likheter med Diana men fler skillnader. Båda är gudar i jämförelse med vanliga människor men där Stålmannen är grubblande och butter så tror Diana på kärlek och det goda hos mänskligheten. Istället för att det kändes lökigt och gammalt så kändes detta budskap fräscht och nytt.

Några mindre bra saker i filmen:

  • De två tyska/spanska skurkarna, generalen Ludendorff (Danny Huston) och doktor Gift (Elena Anaya), blev aldrig mer än parenteser när väl den verklige skurken presenterades.
  • Apropå den verklige skurken så var både hans riktiga jag och slutfajten mot densamme besvikelser. Slutfajten var ful rent visuellt, full med cgi och kändes inte som en del av resten av filmen.
  • Steve Trevors band of brothers som fajtas ihop med Steve och Diana blev aldrig mer än parenteser, lite som Steve Rogers gäng The Howling Commandos i Captain America: The First Avenger.

Trots bristerna, speciellt mot slutet, så tycker jag filmen som helhet håller ihop riktigt bra. Men som så ofta när det gäller superhjältefilmer, vare sig det är Marvel eller DC, så är det sällan jag berörs så där riktigt på djupet eller har roligt på en stor skala.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Fler som sett och förundrats över Wonder Woman:

Rörliga bilder och tryckta ord
Flmr
Fiffis filmtajm
Fripps filmrevyer

The Fate of the Furious (2017)

För några år sen tittade jag igenom och skrev om alla tidigare Fast & Furious-filmer i ett projekt som betades av en kvarts mile i taget. Det hela skulle avslutas med en gloriös visning av den sjätte filmen på bio. Fast den där visningen blev inte så gloriös som jag hade hoppats på eftersom jag inte, som Sofia brukar säga, kom överens med filmen. Den dikeskörningen åtgärdades dock med film nummer sju i ordningen som jag såg tillsammans med en skrattande Joel och en road men lite mer dämpad Henke. En härlig visning, och en härlig film.

Nu är turen kommen till den åttonde filmen. Man undrar ju om serien kommer upp till tvåsiffrigt. Inte så vanligt i filmvärlden, eller? Men som jag förstått det så är det väl det som är tanken.

The Fate of the Furious inleds på ett helt underbart sätt i Havanna där de, Dom (Vin Diesel) och Letty (Michelle Rodriguez) alltså, är på smekmånad. Dom blir utmanad på ett lopp efter att hans kusin hamnat i trubbel med den lokale kappkörningskungen. Med ett vrak till bil ska Dom tävla mot öns snabbaste bil. Det kan ju bara gå på ett sätt, eller hur? Jag sitter med ett stort leende på läpparna. Hela sekvensen i Havanna är mysig, glad och rolig, som det ska vara på smekmånad.

Allt är frid och fröjd för Dom. Men så träffar han av en slump (not!) på Charlize Therons rollfigur i en av Havannas gränder. Efter deras möte beter sig Dom märkligt. Att nåt är fel blir uppenbart när Dom under ett uppdrag prejar agenten Hobbs (Dwayne Johnson) av vägen och drar iväg med det föremål som teamet precis heistat till sig.

Charlize Therons rollfigur visar sig vara hackerterroristen Cipher (nähä) och föremålet som Dom levererat till henne är en manick som kan generera en mycket kraftig elektromagnetisk puls. Pulsen är tydligen så kraftig att den kan slå ut elektroniken i en hel… låt oss säga… rysk flottbas med ubåtar. Ja, Cipher är som tagen ur en Bond-film.

Det är dags för teamet, minus Dom, att samlas för att hitta Cipher, sätta käppar i hjulet för hennes planer samt ta reda på varför Dom har gått över till den mörka sidan där man inte uppskattar sin #family.

Mannen bakom hiphop-biopicen Straight Outta Compton, F. Gary Gray, är den som fått uppdraget att regissera Fast & Furious 8 (som den tyvärr får heta i Europa). Om du har sett Straight Outta Compton så vet du att du kommer få en snygg film med en maffig over the top-känsla och en hel del slow motion.

Och, ja, vi får en maffig over the top-känsla. Men du får även en hel del mysiga scener med gänget samlade för få reda på sitt uppdrag, smida planer och gnabbas med varandra. Jag tyckte nog att dessa scener samt prologen var filmens bästa.

Det som ska vara filmens höjdpunkter rent actionmässigt funkar inte fullt ut. Det är inte dåligt men det funkar inte fullt ut. Att Cipher t ex fjärrstyr alla bilar på hela Manhattan för att skapa kaos kanske låter kul på pappret (nej, inte ens då) men det blir mest en massa drone-bilar som beter sig som zombies. Det är ganska ospännande med förarlösa bilar på film.

Den stora slutuppgörelsen på den ryska isen, med bilar ovanpå isen och ubåt under isen, är relativt underhållande men det blir aningen för otroligt och lite för mycket cgi för att bli nervigt på det rätta sättet. Men jokern Roman Pearce (Tyrese Gibson) är alltid underhållande även när han åker kälke på en bildörr!

Samspelet mellan Jason Statham och Dwayne Johnson är en av filmens behållningar. De har kul under sin tuppfajt och det märks. Likaså märks det att Kurt Russell, som underrättelseofficeren Mr. Nobody, verkar ha kul. Russell verkade inte ha lika kul i Guardians of the Galaxy Vol. 2. Eller jag hade i alla fall inte lika kul.

Det är lustigt det här med #family. Doms dragningskraft måste vara enorm, eller om det är den familjära känslan som alla i teamet utstrålar när de är tillsammans. Mr. Nobody har en yngre, grön och tafatt kollega, Little Nobody kallad, som när filmen går mot sitt slut plötsligt är en del av #family och är med när det dricks Corona på hustaket i solnedgången i New York för att fira segern. Det gick fort må jag säga.

Jag delar ut tre skrikande däck till The F8 of the Furious.

tiretiretiresep

Vad har jag tyckt om de tidigare filmerna i serien? Klicka på filmtitlarna för att komma till mina recensioner.

The Fast and the Furious
2 Fast 2 Furious
The Fast and the Furious: Tokyo Drift
Fast & Furious
Fast Five
Furious 6
Furious 7

Guardians of the Galaxy Vol. 2 (2017)

Jag var en av få (?) som inte fångades av lattjostämningen i den första filmen om galaxens väktare. Behållningen för mig var delar av gnabbet mellan filmens huvudpersoner; hur de till en början tycker att de inte trivs ihop alls men allt eftersom dras samman till en Fast & Furious-liknande familj. I övrigt var jag inte speciellt road av nåt alls, förutom det komiska som jag uppskattade i jätten Drax (Dave Bautista).

Nu var det dags för den andra volymen i serien. Vi möter samma gäng som i den första filmen. En skillnad är att trädvarelsen Groot blivit den omtalade (och överhajpade) Baby Groot. Annars är det mesta sig likt. Faktum är att jag skulle kunna kopiera stora delar av min recension av den första filmen. Väldigt mycket av det jag skrev då stämmer in den här gången också.

Några exempel på citat från den texten:

”Själv kände jag att jag fick underhållning för stunden men kanske inget mer. Jag fick aldrig gåshud. Jag kände aldrig att nåt ögonblick var ett wow-ögonblick. Allt rullade på egentligen helt utan stakes.”

”Det som var kul var ju samspelet mellan våra fem huvudpersoner. Snacket, gnabbbet, käbblet. Samtidigt är gnabbet ibland väldigt meta. Dialogen antyder att den vet att den är med i en film och just sånt kan jag ibland störa mig på.”

”Ja, den där skitsnackande tvättbjörnen var ingen favorit hur bra cgi:ad han än var.”

Ja, allt ovan skriver jag under på den här gången också.

En annan sak jag skrev var att det förekom brutalt våld i en film tänkt för sjuåringar, och att jag tyckte detta faktum skavde rejält. Jag tyckte precis samma sak nu. Jag tyckte t.o.m. det var osmakligt. När Yondu (Michael Rooker) med sin pil och tillsammans med tvättbjörnen massakrerar en hel besättning framställs det som en crazy, cool och rolig sekvens. Jag kände mig mest obekväm.

Min favorit Drax var tyvärr en besvikelse den här gången. I den första filmen var han en figur med ett korrekt och gammaldags sätt som inte förstod metaforer i språket. Den här gången hade han förvandlats till en sorts socialt inkompetent sanningssägare som sa vad han tänkte rätt ut. Jag vet inte, men han funkade inte lika bra. Dock gillade jag hans relation till nykomlingen Mantis, empaten med de söta antenner i pannan.

Baby Groot didn’t do it for me. Varför var han med i livsfarliga situationer ibland, men behandlades som en bebis ibland? Och varför tryckte han utan förklaring på rätt knapp? Nej, han var en gimmick för att locka barn till bion, varken mer eller mindre. Nu kan ju givetvis denna figur uppskattas av fler än barn är väl bäst att säga.

Kurt Russell spelade Ego, en ganska tråkig skurk med en tråkig plan och planen blev inte roligare av att Russell förklarade den i en fem minuter lång monolog. Egos sanna natur ledde till att slutfajten växte till planetariska proportioner, och det gjorde inte den bättre. Dock tyckte jag planeten i sig var ganska snygg och dess innandöme påminde om delar av den visuella stilen i Doctor Strange.

Jag gillade några av relationerna: Drax-Mantis, Gamora-Nebula och Quill-Gamora. Mest intressant tyckte jag nog relationen mellan systrarna Gamora (Zoe Saldana) och Nebula var. Vi fick lära oss mer om deras uppväxt och varför Nebula var som hon var. Vem är det som spelar Nebula förresten? Jag gillade henne. *googlar*… Karen Gillan. Hmm, helt okänd för mig.

Jag gillar inte The Ravagers. Jag tycker inte de är likable bad guys alls. De påminner mest om nån sorts högljudda pirater som tagna från Pirates of the Caribbean-filmerna . Ja, högljudda pirater är väl just vad de är. Och sen är ju Yondu vidrig. Men som jag skrev i min text om den första filmen:

”Den jag gillade mest var förstås Michael Rookers karaktär Yondu men så var han ju också inte en ren skurk utan lite mer komplex än så. Han kanske till och med blir snäll i en kommande film.”

Ja, där hade jag ju rätt. Men ändå, jag gillar inte Yondu här. Eller snarare, jag gillar inte hur filmen verkar vilja att man ska tycka att Yondu plötsligt är snäll och förtjänar en pompös begravning. Snubben hade ju dödat hundratals av sina förra kollegor utan att blinka?! Njae.

Filmen är till stora delar en komedi. Den enda gången jag skrattade under filmen var när David Hasselhoff dök upp i en cameo, och det visar väl att det här inte riktigt var min typ av film. Men usel är den inte.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

filmspanarna_kvadratGuardians of the Galaxy Vol. 2 var denna månads filmspanarfilm. Klicka på länkarna nedan om du vill få reda på vad de andra tyckte. Är jag ensam i min ringhörna igen?

Fiffis filmtajm
Rörliga bilder och tryckta ord
Fripps filmrevyer
The Nerd Bird (välkommen tillbaka! 🙂 )
Mackans Film
Flmr
Filmitch
Har du inte sett den?-Johan

 

Slutligen: Stort plus för låten Flashlight, med favoriterna Parliament, som spelades under eftertexterna. Härligt. RIP Bernie Worrell som spelar minimoog-bas på Flashlight.

Bonusvideo: Atmosphere, en galen låt med Funkadelic med Bernie på keyboard.

The Rock (1996)

I den här dokumentären får vi följa Dwayne Johnson och hans första stapplande steg i wrestlingkarriären. Det är lite som The Wrestler fast med en ung och lovande brottare istället för en sliten Mickey Rourke. Eller vänta, fel film. Den här korta preblogg-texten om Michael Bay-filmen The Rock skrev jag i september 2005.

Ho! Högoktanig action producerad av framlidne Don Simpson och livs levande Jerry Bruckheimer i regi av The Island-regissören Michael Bay. Det kan ju inte bli fel! Nej, just det, det funkar, det rullar på, det är lättuggat och lättsmält och alltså perfekt som underhållning efter jobbet när jag vill se en film där jag kan checka in min hjärna i kylskåpet medan jag ser filmen. Sean Connery är skön som rymningsexpert som typ har doktorerat i Alcatraz-kunskap, och dessutom rymt därifrån.

Nicolas Cage var riktigt bra i Adaptation, men det är nog den enda film (som jag har sett) där han funkat fullt ut. Här, och i andra filmer, är det nåt som känns lite fel. Jag vet inte vad det är riktigt. Hans något nervösa skådespelarstil passar i just Adaptation, men inte i andra filmer. Han känns tillgjord och som om han hela tiden är bajsnödig eller nåt. I övrigt är filmen faktiskt helt ok, och det blir spännande mot slutet. Förutom Cage så är det en väldigt bra skådisensemble med utmärkte favoriten Ed Harris i spetsen som skurk med rent mjöl i påsen. Min kommentar: Dessutom ser vi även David Morse, Michael Biehn, Philip Baker Hall och John C McGinley!

Japp, filmen är en välgjord actionrulle med bra tempo och en intensiv upplösning. Det är bara att luta sig tillbaka och dela ut en trea.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

John Wick (2014)

De senaste åren har vi sett något av en Keanusance, har vi inte det? Det kanske inte är samma nivå på Keanus återuppväckelse som det var på skådespelarkollegan Matthews dito men faktum är ändå att The Matrix-Neo blivit cool igen. Efter att under en period kanske inte riktigt hitta sin plats tar Keanu nu lite annorlunda roller, som t ex birollen i snyggfilmen The Neon Demon.

Det främsta och mest framgångsrika exemplet på att Keanu är inne igen är John Wick. Det var (väl?) en sån där film som nästan skrattades ut – John Wick ska hämnas för att hans hund (hans hund!) dödas – och stämplades som b-action redan innan den kom ut. Men sen hände nåt. Filmen fick eget liv och blev en sorts modern kultfilm.

Keanu Reeves spelar titelrollen och blir arg på ryska gangsters när de dödar hans älskade hund, det enda som han har kvar som minne efter sin bortgångna fru. Micke Nyqvist spelar gangsterbossen som försöker men misslyckas med att kontrollera sin hetlevrade sadist till son.

John Wick var en annorlunda upplevelse. Enbart filmens inledande upplägg kändes udda. De ryska gangstrarna dödar inte Keanus fru. Nej, hon har gått bort i sjukdom redan innan filmen tar vid. Istället är det en hund som hamnar i skottlinjen. Hunden råkar vara en present från frun till Wick. Now it’s personal.

Vem Wick egentligen är förblir länge oklart. Är han en gammal agent, polis, spion eller nåt annat? Nåt annat var svaret, och här fick man skymta lite av en dold värld som Wick dras in i igen.

John Wick är en film med en märklig stämning. Jag har svårt att sätta fingret på det men det är kanske blandningen av drama, thriller, ostiga scener, på (eller över) gränsen till komedi och så de otroligt välgjorda och brutala actionscenerna. Jag undrar om filmmakarna har inspirerats av asiatisk (koreansk) film? Jag får nämligen lite såna vibbar. Släng sen in en Micke Nyqvist som ska bryta på ryska så blir stämningen än märkligare.

Actionscenerna! Här har man verkligen lagt ner tid och möda. De är fullkomligt briljanta. Jag ser vad som händer. Det klipps inte. Det skakas inte kamera. Vi får Gun Kata, och t.o.m. Car Gun Kata. Jag tycker nästan filmen är mer av ett konstverk än en film. En sorts installation. Action- och slagsmålsscenerna är underbara. Slutfajten då, var och hur äger den rum? Jo, utan vapen, man mot man, i regn, under natten och uppe på en hög plattform. Check.

Varför ska gangsters i den är typen av film (Taken!) alltid komma från Östeuropa? Det är likadant i Johan Falk-filmerna. Förmodligen är svaret att det är så det är i verkligheten, men jag kan ändå tycka att det blir lite trött till slut.

En sak som gjorde mig glad, och som alltid gör mig glad, var att se skådisar från The Wire (yay!). Den här gången var det Lance Reddick (kommissarie Cedric Daniels) och Clarke Peters (Lester Freamon kriminalpolis). Good stuff.

En stark trea delar jag ut till John Wick. Det är en skön rulle som har en självdistans som verkligen behövs. Kanske är det den ryska gangsterklichén, och speciellt icke-ryska skådisar som pratar engelska med rysk brytning, som gör att jag inte delar ut en fyra.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

Några bilder från filmens höjdpunkt: klubbscenen, som påminde mig om en liknande scen i Collateral.

%d bloggare gillar detta: