Renaissance (2006)

Denna lill-lördag (svenskans fånigaste ord?) skickar jag ut en gammal preblogg-text om en fransk animerad tech noir-rulle (tyvärr med engelska röster) som jag såg och skrev om under Stockholm Filmfestival 2006.

Renaissance var en ganska skön upplevelse som ändå inte gjorde nåt större intryck med tanke på att jag dåsade till gång vid mitten. Innan filmen började nämnde jag för min kompis (min kommentar: undrar vem det var, kan inte minnas?) att vi kommer få se den engelskdubbade versionen vilket jag tyckte var lite synd. Då vände sig en kille om på raden framför och sa att man inte märkte att det var dubbat. Hmm, jag tycker nog man märker att det snackas engelska även fast det utspelas i Paris. Och dessutom får jag för mig att de franska skådisarna är bättre än de engelsktalande. Jag störde mig även på att de använt sig av motion capture-teknik med riktiga skådisar istället för att animera fullt ut.

Ett problem är att rösterna ibland inte riktigt känns som om de riktigt är med i matchen så att säga. Det känns att de i efterhand läser sina repliker utan att agera ut tillsammans med sin rollfigur. Det känns bitvis tillbakahållet och stelt, helt enkelt. Historien, kriminalhistorien, är intressant och med bra sci-fi-inslag och det är väldigt snyggt allting. Dessutom finns det en del kopplingar till utmärkt flummiga animen Akira. Då tänker jag t ex på utseendet på rollfiguren Jonas Mullers yngre bror. Men helhetsintrycket är ändå ganska svalt även om det lyfte en hel del mot slutet. Riktigt snyggt. Jag vill gärna gilla den mer eftersom jag gillar den.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

PS. T ex Ghost in the Shell och Akira rekommenderas om man vill se nåt japanskt med någorlunda liknande känsla, fast bättre.

Batman v Superman: Dawn of Justice (2016)

Broodfest 2016

Broodfest 2016

Jag hade inte hört mycket gott om den innan jag kollade in den andra DCEU-filmen Batman v Superman: Dawn of Justice. Ändå tänkte jag: så dåligt kan det väl ändå inte vara?! En superhjältefilm kan väl inte vara helt fel på en fredagkväll? Jo, det kan vara så dåligt och det kan vara helt fel alla kvällar i veckan. Batman v Superman: Dawn of Justice är en svintrist film.

Inledningen är fruktansvärd. Pompös. Överdramatisk. Tråkig. Och så blir Bruce Waynes föräldrar skjutna. Igen. Varför? Släpp det där nu.

Jag gillar ändå att filmen under en sekvens med 9/11-vibbar återkopplar till Man of Steel. Det som hände i slutet av den filmen, en fajt mellan Stålmannen och general Zod som ödelägger stora delar av Gotham City, får faktiskt konsekvenser.

Men annars? Fy fan vad dålig. Vi bjuds på totalt pinsamma scener med Lois Lane (Amy Adams) i ett badkar. Varför ska hon vara i badkaret? Det finns ingen anledning. Och Stålmannen spelad av stelopererade Henry Cavill känns helt fel. Han är mörk, svår och gritty och det känns bara pinsamt.

Filmen förklarar inte varför Stålmannen och Läderlappen plötsligt hatar och börjar bekämpa varandra. Är det för att Läderlappen är en vigilant och Stålmannen vill ordna upp saker själv. Nej, jag förstod aldrig. Läderlappen gillar inte Lex Luthor. Stålmannen gillar inte Lex Luthor. Trots en gemensam fiende kommer de inte överens. Varför inte…? Ah, nu vet jag: det stod i manus.

Lite kul var det att se Ben Affleck som en orakad och sluskig Läderlapp (även om själva dräkten gjorde att han mest såg ut som en överviktig amerikansk wrestler). Däremot funkade inte en brooding Stålman alls, och Cavill känns felcastad (trots sitt yttre). Om jag minns rätt så funkade han bättre i Man of Steel där han inte var en dysterkvist i samma höga grad.

De kvinnliga skådisarna då? Ja, det enda som verkligen funkar i hela filmen är just Gal Gadot som Wonder Woman i sitt första framträdande. Amy Adams gör så gott hon kan med det som hon har blivit tilldelad. Efter filmtitten konstaterade jag att det är fantastiskt skönt att Adams har fått göra andra filmer, toppfilmer, som Nocturnal Animals och Arrival. Här var hon nämligen helt bortkastad.

Hur kan filmen vara så lång?! Inget händer ju! Slutfajten är som vanligt en orimligt lång och sövande cgi-fest. Monstret man slåss mot är en totaltråkig blandning av ett grottmonster från Sagan om ringen och alien-barnet från Alien: Resurrection.

I slutändan är det kvinnornas bidrag som ger filmen nån form av mening och känsla. Men tyvärr räcker inte insatserna från Amy Adams, Gal Gadot och Diane Lane (som mamma Kent) till att lyfta filmen från sitt bottenbetyg.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

The Meg (2018)

Under slutet av 2018 satte jag ihop en lista på science fiction-filmer som kom ut under 2018 som jag fortfarande inte hade sett och som kanske eller kanske inte var värda att se.

När jag googlade runt på the interwebs så dök The Meg upp på några listor och kallades för en science fiction-film. Jaha, jag trodde det var en haj-film? En haj-film som jag inte hade hört speciellt mycket gott om heller för den delen. Men jag gillar ju science fiction och den tillhörde ju den genren enligt IMDb. Så jag tog en rövare och kollade på den.

The Meg visade sig faktiskt vara en film som innehöll en del vetenskaplig fiktion. I filmens manus har man fantiserat ihop att Marianergraven är täckt av ett lager med vätesulfid (usch!) och att man därför inte insett att djuphavsgraven är djupare än man hela tiden trott. Ett forskningsteam ger sig ner för att undersöka vad som finns under svavelvätet. Vad hittar man, och än viktigare, vad är det man släpper lös? Muahahaha.

Alla scener som utspelar sig under havsytan var totalt värdelösa. Allt är mörkt, grumligt och förvirrat. Det känns som att man försökt dölja en begränsad cgi-budget genom att göra skeendet… mörkt, grumligt och förvirrat. Det är ju lite synd och märkligt då filmen handlar om en förhistorisk jättehaj.

Det förekommer en liten unge i filmen, en barnskådis som spelar dottern till en av forskarna. Detta brukar ju vara ett givet störningsmoment men inledningsvis funkade hon förvånansvärt bra. Eller kanske snarare, störde förvånansvärt lite. En bit in i filmen utbrister dock Jason Stathams tuffe dykare ”This is possibly the worst moment of my life!” efter att ungen i en oerhört krystad scen försöker hooka upp sin mamma med The Stath. Ja, och det var även filmens värsta ögonblick.

Filmen är väldigt förutsägbar och använder en mängd filmiska ”knep” som vi sett tusen gånger tidigare. Ett exempel är när en ”smart” rollfigur hela tiden inser faran före alla andra pellejönsar och skriker ut ”Kill the lights!”, ”No vibrations!”. Det blir mest komiskt.

The Meg är en märklig blandning av amerikansk blockbuster och kinesisk melodram. Av nån anledning så funkade just detta för mig.

Jag kom att tänka på en kinesisk tv-serie (från 90-talet (?), som SVT visade) som utspelade sig bland anställda på ett stålverk och som utspelade sig under den kulturella revolutionen. Det var en klassisk melodram med stora känslor. Vi bjuds på lite av samma vara även här, speciellt när det gäller relationen mellan den kvinnliga forskaren och hennes pappa.

The Meg är inte en bra film men den märkvärdiga mixen av stilar gör att den inte är helt förglömlig och i slutändan tyckte jag den var sevärd.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Upgrade (2018)

Logan Marshall-Green spelar Grey, en teknikfientlig snubbe i en nära framtid där tekniken tagit över allt mer. Eller snarare: tekniken har tagit över allt. Det är smarta datorer, polisdrönare och självkörande bilar som sköter allt. Grey, han är gammaldags, mekar med vanliga hederliga bilar och vill helst slippa ha nåt med nån dator eller avancerad teknik att göra.

Efter en katastrof, där Greys fru dör och han själv blir förlamad, lockas Grey ändå att testa på the bleeding edge of medicial technology. Grey får ett chip inopererat i sin ryggrad och vips så kan han gå igen… och mer än så. Chipet kallas STEM och visar sig ge Grey oanade förmågor som kommer väl till pass i jakten på fruns mördare. STEM visar sig även ha en egen vilja…

Inledningen av Upgrade kändes inte helt klockren eller speciellt intressant. Vi har sett mycket förut. Ett övervakningssamhälle fyllt av teknologi där ingen kan vara anonym. Maskiner som tar över vård och omsorg. Vi har även en företagsledare som är ett asocialt ungt geni. Inget nytt under solen direkt.

Men sen hände nåt! STEM började prata, i huvudet på Grey. Här blev filmen genast mycket intressant. STEM verkar vara en snäll intelligens. STEM hjälper Grey med att röra sig men har sina regler. Det är Grey som styr (eller?) och sen tolkar STEM nervsignalerna och får musklerna att röra sig.

Om Grey är i rejält trubbel så kan Grey ge STEM tillåtelse att ta över och göra processen kort med den som Grey fajtas med. Dessa sekvenser var briljanta och dessutom mycket roliga. Logan Marshall-Green visade sig vara riktigt bra på att gestalta hur det förmodligen känns när man inte själv styr sin kropp. Marshall-Greens förvirrade och panikartade ansiktsuttryck när STEM goes full ninja är obetalbart.

Jag är mycket förtjust i filmens stil. Det är en riktigt bra tech-thriller (tech-noir!). Mina tankar går bl a till The Matrix-filmerna när det gäller det visuella samt de avancerade och välgjorda fajterna. Filmens slut är kolmörkt, vilket vi gillar. Jag och min STEM alltså.

Ett litet klagomål, som mer är kopplat till vad som nog är en begränsad budget än nåt annat, är att filmen kan kännas lite för liten. Det är samma miljöer och personer som återkommer vilket gör att det inte fullt ut känns som en komplett värld som är inbodd på riktigt.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Filmens bästa fajt! Den lyckas vara både rolig och brutalt våldsam på samma gång (och vi slipper giftiga cgi-tentakler). Notera vid 0:14 hur STEM är tvungen att vrida på Greys huvud med hjälp av handen. Jag missade den lilla detaljen när jag såg filmen men råkade sen se att nån noterade det i en kommentar på YouTube. Och det är ju helt logiskt eftersom STEM har kontroll över allt utom just huvudet som Grey själv styr.

Rampage (2018)

Ni tror väl inte Dwayne Johnson nöjde sig med att komma ut med bara en action-blockbuster under 2018. Nej, förutom gårdagens Skyscraper så kom ju även Rampage ut. Eller Rampage: Big Meets Bigger som den av nån anledning fick heta i Europa, förutom i Danmark där man döpte filmen till Rampage Out of Control. Håhå jaja.

Det verkar som att filmer som delvis utspelar sig på rymdstationer har blivit populärt bland filmmakarna på sistone. Jag tänker på filmer som Life, The Cloverfield Paradox och Geostorm. Jag undrar om det är framgången med Gravity som är orsaken till denna fixering.

Nu ska sägas att Rampage till största delen inte utspelar sig upp i rymden men den inleds där i en sekvens som fick mig att tänka på avslutningen av just Gravity. Här går det dock inte riktigt lika bra för den kvinnliga rollfiguren som försöker ta sig hem helskinnad till jorden.

Men nånting kommer i alla fall ner till jorden och det är resultatet av experiment som Malin Åkerman och hennes Onda Företag sysslat med uppe på rymdstationen i hemlighet. Jag vet inte, jag bara undrar, men det måste väl finnas bättre sätt att utföra hemliga experiment än att skicka upp ett helt forskningslabb i rymden. En bunker kanske. Den gör ju lite mindre ljud än en rymdraket. Mer diskret på nåt sätt. Lite enklare att ta sig därifrån också.

Nåväl. Det här är ju trams förstås. Släpp taget.

De där proverna landar på olika ställen på jorden. I en vargflock, bland krokodiler i Floridas Everglades och hos en gorilla i en djurpark där The Rock jobbar som primatolog. Gissa vilken effekt proverna har på djuren?

Efter inledningen i rymden fortsätter vi med en helt vansinnig scen där The Rock visar gorillor för några av sina studenter. Snälla, så där går det inte till. Jag vet, det är en film men jag kände att det var på gränsen till oansvarigt att låtsas att gorillor är nån sorts gosedjur och samtidigt är ståuppkomiker.

På samma gång som filmen är dum och orealistisk ska den även vara politiskt korrekt och göra en poäng av att tjuvskyttar är onda, veganer är bra och att man ska rädda djurlivet på vår jord. Njae. Alla de tre sakerna är förstås sanna, ja, två i alla fall, men det hela känns mest dumt och krystat när dessa sanningar sägs bara för att det står i manus. Som att filmen kryssar pk-boxar.

Malin Åkerman, som jag inte sett i speciellt mycket alls tidigare, tyckte jag var alldeles utmärkt som psykopat-VD för Det Onda Företaget. Hon verkar ha haft roligt under inspelningen. Jag var även smått road av Åkermans rollfigurs yngre bror som var en total wimp.

Naomie Harris, som genetikforskaren som sparkats från Det Onda Företaget, kanske inte hade riktigt lika roligt. Hon kände väl av att det här var en ganska korkad film. Men hon gör ändå en hyfsat stabil insats. Hon spelade ju en mer normal person än Åkerman gjorde och då blir det ju kanske lite tråkigare.

En som hade ungefär lika roligt som Åkerman var Jeffrey Dean Morgan (just det, Negan från The Walking Dead). Han (över)spelar här nån form av myndighetsagent med hjärtat på det rätta stället.

Slutet av filmen urartar tyvärr till en cgi-fest med kaos, destruction och mayhem i form av en slutfajt mellan bjässarna i Chicago, vars centrala delar totalförstörs. Det blir som vanligt för tråkigt med dessa sterila studiomiljöer där man datoranimerar in monster som slåss och byggnader som förvandlas till småsten.

De absoluta slutscenerna bjuder på både pekoral och Stefan & Krister-nivå på humorn. Dumb Meets Dumber.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Skyscraper (2018)

Det blir något av ett Dwayne Johnson-tema den här veckan på bloggen inser jag nu. I Skyscraper spelar The Rock en familjefar med ett amputerat ben. Benet förlorade han när han jobbade som polis (eller om det var FBI-agent) några år tidigare i ett gisslandrama. Gissa vem som var läkaren som vårdade honom när han vaknade upp på sjukhuset? Jo, hans blivande fru förstås. Ostigt!

Nu befinner sig familjen (som inkluderar två söta barn) i Hongkong där The Rock ska jobba med att certifiera säkerhetssystemet i en ny och gigantiskt hög skyskrapa. Världens högsta! Men något står inte rätt till. Skurkar vill illa och The Rock och hans familj hamnar i skottlinjen. Det slutar med att skyskrapan börjar brinna med frun och barnen kvar ovanför branden och The Rock utanför, till synes maktlös.

Vad göra? Kanske ska The Rock friklättra uppför en byggkran och sen hoppa från den in i skyskrapan ovanför elden samtidigt som polisen skjuter på honom eftersom man tror är han är den som har satt eld på byggnaden? Ja, så gör vi.

Det här är givetvis trams, men det är ändå hyfsat underhållande trams. Vad funkade? Jo, exempelvis hela sekvensen när The Rock ska ta sig in i den brinnande skyskrapan från den där byggkranen. Här bjuds man på hisnande scener som skapade berg-och-dal-bane-sug i magen. Dessutom använder man det faktum att The Rock har en benprotes på ett fantasifullt och roligt sätt. Och bara det faktum att The Rocks rollfigur har en protes och att det faktiskt inte görs nån grej av det kändes udda och fräscht. Och då menar jag att filmen inte framställer det som ett problem för The Rock utan som en vardaglig grej… ja, förutom då när han använder protesen som ett finurligt verktyg likt MacGyver.

Jag gillade att The Rocks fru, spelad av Neve Campbell från Party of Five (åh, 90-talsnostalgi), faktiskt fick en hel del att göra på egen hand. Sen kanske det var lite trött att hon i slutet hamnar i en fajt med just den kvinnliga lejda hejduken medan The Rock tar sig an den manliga huvudskurken.

Nu till det som kanske inte funkade så bra. Apropå den där kvinnliga underhuggaren så ska hon framställas som nån sorts badass. Men hon är egentligen bara en brutal psykopat som gillar våld och mord. Det gör inte en till en badass. Vid ett tillfälle låter hon medelst kulsprutor meja ner ett drygt tjog totalt oskyldiga personer som råkar vara på fel plats vid fel tillfälle. Det blir bara rått och brutalt, speciellt eftersom filmen samtidigt är sentimental och ostig. Det skär sig på ett äckligt sätt för mig. Jag har samma problem med John Woos filmer. Kanske använder sig filmmakarna medvetet av samma stilgrepp för att locka den kinesiska marknaden.

En detalj som filmen inte förstått är hur man lägger fram skurkarnas plan på ett sätt som drar in oss tittare i filmen. Här fattar man ingenting. Vi vet inte ens vilka skurkarna är och än mindre vad de har för plan. Detta faktum adderar inte mer spänning utan enbart förvirring. I slutet får en av rollfigurerna berätta för The Rock (och för oss tittare) vad som egentligen ligger bakom allting. Ett typexempel på dåligt filmberättande, dåligt manus.

Det var kul att se Pablo Schreiber, dvs Nick Sobotka från hamnsäsongen av The Wire (yay!), som The Rocks gamla FBI-kollega. Jag vet att jag alltid påpekar när jag ser gamla The Wire-skådisar men jag kan inte låta bli. Idris Elba kommer alltid vara Stringer Bell för mig, Michael K. Williams alltid Omar. Så är det bara, och samma sak gäller de övriga skådisarna från den episka tv-serien.

Slutfatjen högst upp i skyskrapan måste väl vara en homage till det avslutande råkurret i spegelsalen i Enter the Dragon? Slutet efter slutfajten är bedrövligt smetigt och det smetiga förstärks av den eländiga musiken. Har jag nånsin hört en sämre avslutningslåt i en film? ”Fighting through the flaaaaames”. Godnatt. Och ändå delar jag ut betyget 2,5/5. Ja, jag hade faktiskt aldrig tråkigt.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Och, ja, hoppet är möjligt. Eller?

Central Intelligence (2016)

Efter att ha sett överraskningen Jumanji 2 med Dwayne Johnson blev jag en sen kväll sugen på att kolla in nåt annat förhoppningsvis lika lättsamt och samtidigt underhållande. Valet föll på Central Intelligence med klippan själv, även här ihopparad med den lille komikern Kevin Hart.

Johnson spelar den biffige (nähä?) CIA-agenten som var överviktig och mobbad nörd i high school. Harts rollfigur var däremot skolans populäraste kille men sen blev han en tråkig revisor. 25 år efter att de gått ut skolan möts deras vägar igen.

Det är ett klassiskt upplägg med en snubbe som hade ambitioner i high school men som sen slutar på ett grått 9-5-jobb (ja, eller 8-4-jobb är det väl snarare i Sverige). In sveper en Manic Pixie Dream Girl som en vind och får vår hämmade man att leva upp. I det här fallet är det dock en Manic Pixie Dream Boy i form av The Rock. Jag gillade just den lilla twisten även om det förstås förekommit tidigare på film.

Det är mycket nostalgi i filmen. The Rocks rollfigur lever kvar i 90-talet med magväska och allt. Framförallt är det dock väldigt fånigt. Dessutom känns hela filmen väldigt stressad. Det är som filmmakarna, främst klipparna, trott att man inte skulle klippa filmen utan filmens trailer i nån sorts långformat. Stressigt och fånigt är nog mina slutintryck. Lite kul var dock filmens blooper reel som visades under eftertexterna.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Solo: A Star Wars Story (2018)

Jag kände ingen vidare pepp att se den senaste installationen i serien av filmer som utspelar sig i Star Wars-universumet. Jag hade ju knappt hunnit smälta den senaste episod-filmen, episod VIII, The Last Jedi, en film som jag ändå verkligen gillade. Jag förstår inte varför Disney hade så bråttom att prångla ut Solo redan i maj? Varför inte köra en decemberpremiär som vanligt? Nu kände jag en Star Wars-mättnad redan på förhand. Ett felbeslut helt klart, speciellt eftersom man inte har nån annan Star Wars-film att visa världen i december i år. Episod IX kommer först i december 2019.

En anledning till att jag inte var så rackarns sugen på filmen var att Alden Ehrenreich som skulle spela titelrollen inte gav några Han Solo-vibbar överhuvudtaget. Nu färgades min bild av stackars Ehrenreich förmodligen av att jag tidigare endast hade sett honom i bröderna Coens Hail, Caesar! och där spelar han en figur som nog är så långt bort från Han Solo man kan komma.

Så? Levererade Ehrenreich när filmen väl började? Och spelar det egentligen någon roll om han är lik Harrison Ford eller ej? Nej, på bägge frågorna. Nej, jag tycker inte Ehrenreich gör en speciellt minnesvärd insats. Nej, om Ehrenreich hade gjort en minnesvärd insats så hade jag kanske inte brytt mig om han kändes som Solo eller ej. Nu blev det varken hackat eller malet då Ehrenreich verkar försöka göra sin egen Solo på samma gång som han ändå ger sig på att likna Fords förlaga.

Filmens story var inte speciellt intressant. Istället för att vara en berättelse som står på egna ben, med rollfigurer som står på egna ben, så känns det som att man skrivit ett manus vars enda syfte är att bocka av ett antal punkter på en lista. Chewbacca, check. Lando, check. Millennium Falcon, check. Han Solos namn, check. Det är inte en bra grund för ett spännande manus.

En bit in i filmen hade jag på ett sätt glömt att det var Han Solo vi fick träffa. Det kändes mer som att jag tittade på några slumpmässigt utvalda personer från Star Wars-världen som var på äventyr. Och då funkade filmen. Sen blev jag påmind om vem jag tittade på och tänkte ”just det, det är ju Han Solo”. Jag hade nog föredragit en film med för mig tidigare okända personer. I det avseendet tyckte jag Rogue One funkade bättre. Rogue One såg jag förresten om delar av för ett tag sen och den höjde sig minst ett snäpp från betyget 2,5/5 den fick första gången.

Solo: A Star Wars Story är en helt ok film men ooförglömlig. Jag finner inte några av rollfigurerna speciellt intressanta. Det förekommer en hel del vändningar där personer byter sida eller visar sig vara nåt annat än det man tror. Men jag tyckte inte dessa vändningar kändes som en organisk del av historien utan alldeles för skrivet.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Morgan (2016)

Morgan var en film som man väl kan säga kom i kölvattnet efter Ex Machina, eller så kan man säga att den hamnade i skuggan av Ex Machina.

Jag gillar filmens upplägg. En utomstående konsult (spelad av Kate Mara, vacker som en katt) kommer in i ett tajt team för att utreda vad som egentligen hände när nåt gick väldigt fel på ett forskningslabb. En syntetiskt (eller artificiellt kanske man säger?) framställd människa, kallad Morgan (Anya Taylor-Joy), har attackerat en av forskarna (Jennifer Jason Leigh) med en penna. Hmm, lustigt, Jennifer Jason Leigh har ögonlapp precis som i The Hateful Eight.

Ok, ska vi ta likheterna med Ex Machina direkt så har vi det avklarat. Vi har en person som kommer till ett labb för att utvärdera en skapelse (Ava respektive Morgan). Första gången de möts sker det med en glasvägg mellan de båda. ”Hello, Lee” – ”Hello, Morgan”. Det förekommer även många sekvenser med övervakningskameror.

Det kanske är orättvist att hålla på med dessa jämförelser. En film är ju en film och bör betraktas objektivt och inte jämföras med andra filmer. Men det är oundvikligt. Det är ju ett ganska vanligt fenomen det här att det snurrar runt likartade manus i filmbranschen och oftast är det en film som drar det längsta strået hos kritiker och publik. Tyvärr för Morgans del så gick den inte hem nåt vidare.

En detalj som jag uppskattade med filmen var hur forskarna, inklusive den underbara Michelle Yeoh, pratade mandarin. Jag tror det var mandarin i alla fall men det kan ha varit kantonesiska. I vilket så tycker jag det är ett skönt språk att lyssna på.

Paul Giamatti är med också och han har en riktigt bra förhörsscen med Morgan. Fast lite dumt och icke-forskaraktigt beter han sig kanske. Eller, ta bort kanske.

Kommer företag verkligen vilja göra det som filmen lägger fram? Jag förstår egentligen inte vad det är man har framställt. En helt konstgjord människa? Men varför? Ska den användas enbart som ett vapen? Det känns som att det borde finnas enklare sätt. Men då hade det ju inte blivit en film.

Slutdelen av filmen lyfter inte för mig då den övergår till att bli en standardmässig actionthriller. Den blev direkt mindre intressant, men ändå inte dålig. Tyvärr saknade jag det djup som jag kände att den ville förmedla inledningsvis och jag tycker aldrig den tar sig an de teman den presenterar. Jag förstår exempelvis aldrig vad Morgan vill (och det gäller både filmen och rollfiguren), och jag tycker inte det är öppet för olika tolkningar så att man kan spekulera. Det saknas en mystik här.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_halvbetyg_tomsep

The Predator (2018)

För bara några veckor sen skrev jag om Predator (obestämd form) från 1987, alltså det klassiska originalet med Arnold i högform som fajtas mot rastamonstret från rymden.

En av de som utgjorde Arnolds team i originalet spelades av Shane Black. Det sägs att han även hade ett finger med i filmens manus. Nu har Black både skrivit och regisserat en uppföljare. Varför kan man fråga sig? För om det var ett älsklingsprojekt så har Black misslyckats med att ösa all sin kärlek över filmen.

Handlingen kan vi egentligen glömma. Det är monsteraction från start till mål, och då är väl kanske inte handlingen det viktigaste här. Man ändå. Det är en väldigt spretig film. Inledningen är förvirrande och jag tycker inte det flyter på speciellt bra. Sekvenser från olika platser med olika rollfigurer staplas på varandra.

Hur är actionen då? Nja, gjord med vänster hand skulle jag säga. Jag tyckte inte det var speciellt snyggt eller intensivt. Intetsägande är en passande beskrivning.

Om nu handlingen är förvirrande och actionen tråkig så kan ju filmen istället lyftas av humor. Ja, då får jag konstatera att jag kanske inte är nåt jättefan av Shane Blacks humor, i alla fall inte i den här filmen. En bit in i filmen introduceras vi till ett team, en sån där typisk grupp med udda personligheter som kastas ihop och tvingas jobba tillsammans. Jag tycker det är ett ganska trött grepp.

Det som ska vara roligt, antar jag, är de olika personerna, alla med sina egenheter, och hur de ständigt gnabbas och jiddrar med varandra.

En aspekt av humorn som jag hade problem med är när man ska framställa våld och död som nåt crazy och roligt. Jag uppskattar helt enkelt inte detta utan jag känner mest avsmak. Jag har samma problem med Guardians of the Galaxy-filmerna.

Det som överraskade mig mest med hela filmen var kanske när en viss barnskådis dök upp. Jag kunde inte tro mina ögon när det visade sig att världens bästa Jacob Tremblay (från mästerverket Room) var med. Nu vet jag inte om han tillförde så rackarns mycket. Det är svårt i en sån här film. Det är liksom inte en skådespelarnas film, förutom om man är duktig på att droppa oneliners.

Om det var nåt som jag faktiskt gillade så var det de delar som utspelade sig på forskningslabb, såna där underjordiska forskningslabb i en bunker. Såna gillar jag alltid. Kan det vara för att jag själv önskar att jag kunde hitta ett hemligt sånt och utforska?

Skådisarna då? Mja, som sagt, det är ju inte en skådespelarnas film, så jag har inte så mycket att säga om dem. Jag tyckte varken de gjorde från eller till. Fast det var ungefär lika kul att se Trevante Rhodes från Moonlight som det var att se Tremblay.

Rovdjuret självt då? Jo, jag gillar idén med denna varelse som jagar som en form av sport. Om du är försvarslös så skonar han dig. I den här filmen är monstret uppgraderat till en typ tio meter lång vrålande cgi-varelse. Tyvärr gjorde det att tjusningen försvann. Det blev bara som vilket random rymdmonster som helst.

Varför jag ändå, trots mina invändningar, ger The Predator (bestämd form) en tvåa kan jag inte riktigt svara på. Jag hade inte supertråkigt är väl svaret.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_halvbetyg_tomsep

bioThe Predator har premiär idag fredag och jag kan nog inte rekommendera ett biobesök. Fast om man vill se den för att man gillar originalet och är inställd på meningslös action utan nån poäng så kan jag ju inte hindra nån.

Fler som skrivit om The Predator: Fripps filmrevyer, Fiffis filmtajm och Rörliga bilder och tryckta ord.

%d bloggare gillar detta: