Captain Marvel (2019)

Jag tog mig till slut i kragen och cyklade till Mall of Scandinavia i helgen för att se den senaste MCU-filmen Captain Marvel.

Mitt intresse för, och min pepp inför, MCU-filmerna peakade nog kring Captain America: The Winter Soldier. Åtminstone så är The Winter Soldier den i mina ögon klart bästa filmen av de alla. Vid det här laget har mitt intresse svalnat rejält, även om t ex Spider-Man: Homecoming var en trevlig bioupplevelse under sommaren 2017.

Jag har upptäckt att de filmer som jag gillar mest i Marvels filmiska universum är de som fokuserar sitt intresse på ett fåtal huvudpersoner och inte de stora ensemblefilmerna. Även de filmer som på ett eller annat sätt sticker ut jämfört med resten brukar jag gilla mer. Origin stories brukar funka bra också. Spontant så är mina favoriter The Winter Soldier, Iron Man 3 (som växte från 2/5 till 3,5/5 efter en omtitt), Thor, Ant-Man och Spider-Man: Homecoming.

Obs! Spoilers för Captain Marvel från och med nu!

I Captain Marvel får vi ytterligare en origin story i form av berättelsen om flygaresset Carol Danvers (Brie Larson) som efter en olycka transformeras till en supermänniska, blir av med minnet och hamnar hos folket Kree på planeten Hala.

Det filmen går ut på är att Vers (lite V’ger-varning på det), som hon kallas hos Kree, ska få tillbaka sitt minne, inse vad hon har blivit och hitta sitt nya superjag. Vägen till självinsikt går via C-53, Krees benämning på jorden, där Vers hamnar av misstag under ett uppdrag. Vem träffar hon på där om inte en ung Nick Fury (spelad av en datorföryngrad Samuel L. Jackson).

Ja, jo, men det här var ju ganska trevligt. Inte epokgörande på något sätt men underhållande för stunden och jag hade en mysig stund på bion. Roligast var kanske att se en ung Nick Fury (plus katt-flerken!). Föryngringen av Jackson var utmärkt gjord och jag fick aldrig nån känsla av att det såg fel ut. Om man t ex jämför med hur Jeff Bridges såg ut i TRON: Legacy så är det ju en milsvid skillnad.

Jag gillade Vers första tid på jorden när hon fortfarande tror att hon är en Kree. Här fick jag lite Thor-vibbar då Vers går på i ullstrumporna utan att ta hänsyn till vad diverse myndighetspersoner säger. Jag tyckte även samspelet mellan Larson och Jackson funkade bra. Delar av filmen är en buddy-komedi med Vers och Fury som den gnabbande duon.

En brist med filmen är att den inte är speciellt spännande. Själva mysteriet om vem Vers egentligen är vet alla, inklusive vi som tittar, redan svaret på. Vi vet redan på förhand, eller räknar direkt ut, att hon är från jorden, råkade ut för en olycka och hamnade hos Kree. Mysteriet är inget mysterium. Men jag får väl ”ta filmen för vad den är”, dvs en mental resa för Vers själv.

När Vers förvandlades till ett glödande tomtebloss som kunde flyga och förgöra en stjärnkryssare på fem sekunder så var det inte heller speciellt spännande. Men så är det ju alltid under slutstriden i MCU-filmern så det var väntat.

Betyget blir det normala till en MCU-film, dvs mellanmjölk. Gott till kaffet liksom.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

When Worlds Collide (1951)

Nån gång under början av 2000-talet blev jag besatt av att kolla på så många klassiska sf-filmer som möjligt. Dels körde Cinemateket ett tema där jag såg bl a Forbidden Planet och Westworld på vita duken, och dels köpte jag på mig ett gäng plastbitar med filmer. En av dessa s.k. dvd-filmer handlar det om idag och min korta text skrevs i november 2006.

When Worlds Collide (Flykten från jorden) är charmig sci-fi från 50-talet om en stjärna (och tillhörande planet) som är på kollisionskurs mot jorden. Forskarna varnar men nästan inga lyssnar (min kommentar: hehe, ingen lyssnar, vad oväntat). Dock får man ihop pengar för att bygga en rymdraket för att några utvalda ska kunna fly från den fördömda Jorden. Som sagt, charmig var ordet. Ändå är filmen bitvis realistisk i sitt tema och de frågeställningar som tas upp. Vissa saker i filmen känns daterade och förlegade, som t ex 50-talets ganska skeva könsroller. Men det är intressant hur som helst. Ganska oväntat så visar filmen upp specialeffekter som faktiskt inte känns så himla daterade. I scenerna där New York dränks av en väldig flodvåg så gick tankarna direkt till The Day After Tomorrow. Haha, ja, det är sant. Godkänt blir betyget.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Suicide Squad (2016)

I Suicide Squad är det gritty, grått och mörkt precis som det ska vara i DCEU-filmerna. Det är samtidigt väldigt trist. Ingen av de som ska ingå i det team som Viola Davis badass-kvinna sätter samman presenteras med nån backstory. Det finns ingen backstory. Det finns ingen story. Alla – Deadshot, Killer Croc, Captain Boomerang, Harley Quinn osv – har sin egen intro-musik. Men problemet är att vi introduceras till ingenting. Det finns inget personligt att relatera till. Allt ska bara vara coolt – för att det per definition ska vara coolt. Men filmmakarna missar att man faktiskt måste förtjäna epitetet coolt. Det spelas kända rocklåtar in absurdum. Det blir bara ytligt, som en spellista från en robot. De datorgenererade effekterna, t ex i form av en häxa vid namn Enchantress och en blå energistråle, är tråkiga. En timme och sju minuter in i filmen inser jag att jag måste ta en paus. Jag kan inte titta vidare. Nästa dag ser jag klart till 1:52 då eftertexterna börjar. Dessa eftertexter håller på till 2:02. Herregud! Tio minuters eftertexter. Ja, vi hann med kort mid-credits scene också. Men ändå.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Inferno (2016)

”Run, Forrest, Run!”

Jag vet inte riktigt varför de här filmerna får fortsätta att göras men jag antar att de går hem någorlunda hos den breda massan. Tom Hanks, den här gången i bättre frisyr, ikläder sig alltså återigen Robert Langdons kavaj.

Den här gången är det en galen miljöaktivist som vill göra en Thanos mot mänskligheten, dvs utrota hälften av jordens befolkning för att rädda den andra hälften. Aktuellt tema i dessa dagar med klimathotet hängande över oss. Jag gjorde samma notering när jag såg om Interstellar för nån vecka sen.

Langdon som vaknat upp med minnesförlust i Florens får sällskap av en läkare (Felicity Jones) i jakten på att lösa gåtan och därmed hitta det livsfarliga viruset som riskerar att släppas lös och skapa… INFERNO!

Det här är skräp konstaterar jag omedelbart. Regissören Ron Howard är ingen favorit och jag kan tänka mig att Langdon-filmerna nog inte är personliga favoriter hos honom själv heller.

Filmen är oerhört jobbigt klippt. En bra klippning kan antingen inte märkas alls utan bara flyta på, eller så sticker den ut på ett positivt sätt och lever sitt eget sköna liv. Klippningen här sticker ut på ett dåligt sätt, speciellt inledningsvis när Langdon ser syner efter att ha blivit drogad. Langdon ser helvetet på jorden och vi tittare ska bli förvirrade och rädda genom en skakig och hetsig klippning. Det funkar inte utan är bara påfrestande utan att förmedla rätt känsla.

I början får vi träffa en lönnmördare, dvs en person får betalt för att mörda folk och som ska vara expert. Den här mördaren är dock fullkomligt inkompetent. Utklädd till polis kan mördaren helt enkelt promenera in i rummet där de som ska mördas befinner sig. Varför annars klä ut sig till polis? Istället börjar mördaren skjuta från långt håll ute i korridoren som leder till rummet. Inkompetent. Det är slarvigt skrivet manus helt enkelt.

När jag inte trodde det kunde bli sämre får vi en sagolikt fånig jakt där Langdon har drönare efter sig. Japp, små flygande drönare är Langdon hack i häl när han springer genom italienska stadsparker för att komma undan.

Det förekommer en mängd twister. Vem är vem? Vem är ond? Vad är företaget där Irrfan Khan (för övrigt bästa skådis i filmen) jobbar egentligen för företag? Det mesta är förvirrat och när vändningarna kommer så säger man bara jaså eftersom det känns lika sannolikt att det är Langdon som är skurken.

Slutet är en total katastrof. Folk simmar omkring i kaos i ett turkiskt bad. Allt är återigen förvirrat pga en förvirrad klippning. Istället för att man förstår vad som händer förstår man ingenting. Det är bara kaos.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Renaissance (2006)

Denna lill-lördag (svenskans fånigaste ord?) skickar jag ut en gammal preblogg-text om en fransk animerad tech noir-rulle (tyvärr med engelska röster) som jag såg och skrev om under Stockholm Filmfestival 2006.

Renaissance var en ganska skön upplevelse som ändå inte gjorde nåt större intryck med tanke på att jag dåsade till gång vid mitten. Innan filmen började nämnde jag för min kompis (min kommentar: undrar vem det var, kan inte minnas?) att vi kommer få se den engelskdubbade versionen vilket jag tyckte var lite synd. Då vände sig en kille om på raden framför och sa att man inte märkte att det var dubbat. Hmm, jag tycker nog man märker att det snackas engelska även fast det utspelas i Paris. Och dessutom får jag för mig att de franska skådisarna är bättre än de engelsktalande. Jag störde mig även på att de använt sig av motion capture-teknik med riktiga skådisar istället för att animera fullt ut.

Ett problem är att rösterna ibland inte riktigt känns som om de riktigt är med i matchen så att säga. Det känns att de i efterhand läser sina repliker utan att agera ut tillsammans med sin rollfigur. Det känns bitvis tillbakahållet och stelt, helt enkelt. Historien, kriminalhistorien, är intressant och med bra sci-fi-inslag och det är väldigt snyggt allting. Dessutom finns det en del kopplingar till utmärkt flummiga animen Akira. Då tänker jag t ex på utseendet på rollfiguren Jonas Mullers yngre bror. Men helhetsintrycket är ändå ganska svalt även om det lyfte en hel del mot slutet. Riktigt snyggt. Jag vill gärna gilla den mer eftersom jag gillar den.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

PS. T ex Ghost in the Shell och Akira rekommenderas om man vill se nåt japanskt med någorlunda liknande känsla, fast bättre.

Batman v Superman: Dawn of Justice (2016)

Broodfest 2016

Broodfest 2016

Jag hade inte hört mycket gott om den innan jag kollade in den andra DCEU-filmen Batman v Superman: Dawn of Justice. Ändå tänkte jag: så dåligt kan det väl ändå inte vara?! En superhjältefilm kan väl inte vara helt fel på en fredagkväll? Jo, det kan vara så dåligt och det kan vara helt fel alla kvällar i veckan. Batman v Superman: Dawn of Justice är en svintrist film.

Inledningen är fruktansvärd. Pompös. Överdramatisk. Tråkig. Och så blir Bruce Waynes föräldrar skjutna. Igen. Varför? Släpp det där nu.

Jag gillar ändå att filmen under en sekvens med 9/11-vibbar återkopplar till Man of Steel. Det som hände i slutet av den filmen, en fajt mellan Stålmannen och general Zod som ödelägger stora delar av Gotham City, får faktiskt konsekvenser.

Men annars? Fy fan vad dålig. Vi bjuds på totalt pinsamma scener med Lois Lane (Amy Adams) i ett badkar. Varför ska hon vara i badkaret? Det finns ingen anledning. Och Stålmannen spelad av stelopererade Henry Cavill känns helt fel. Han är mörk, svår och gritty och det känns bara pinsamt.

Filmen förklarar inte varför Stålmannen och Läderlappen plötsligt hatar och börjar bekämpa varandra. Är det för att Läderlappen är en vigilant och Stålmannen vill ordna upp saker själv. Nej, jag förstod aldrig. Läderlappen gillar inte Lex Luthor. Stålmannen gillar inte Lex Luthor. Trots en gemensam fiende kommer de inte överens. Varför inte…? Ah, nu vet jag: det stod i manus.

Lite kul var det att se Ben Affleck som en orakad och sluskig Läderlapp (även om själva dräkten gjorde att han mest såg ut som en överviktig amerikansk wrestler). Däremot funkade inte en brooding Stålman alls, och Cavill känns felcastad (trots sitt yttre). Om jag minns rätt så funkade han bättre i Man of Steel där han inte var en dysterkvist i samma höga grad.

De kvinnliga skådisarna då? Ja, det enda som verkligen funkar i hela filmen är just Gal Gadot som Wonder Woman i sitt första framträdande. Amy Adams gör så gott hon kan med det som hon har blivit tilldelad. Efter filmtitten konstaterade jag att det är fantastiskt skönt att Adams har fått göra andra filmer, toppfilmer, som Nocturnal Animals och Arrival. Här var hon nämligen helt bortkastad.

Hur kan filmen vara så lång?! Inget händer ju! Slutfajten är som vanligt en orimligt lång och sövande cgi-fest. Monstret man slåss mot är en totaltråkig blandning av ett grottmonster från Sagan om ringen och alien-barnet från Alien: Resurrection.

I slutändan är det kvinnornas bidrag som ger filmen nån form av mening och känsla. Men tyvärr räcker inte insatserna från Amy Adams, Gal Gadot och Diane Lane (som mamma Kent) till att lyfta filmen från sitt bottenbetyg.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

The Meg (2018)

Under slutet av 2018 satte jag ihop en lista på science fiction-filmer som kom ut under 2018 som jag fortfarande inte hade sett och som kanske eller kanske inte var värda att se.

När jag googlade runt på the interwebs så dök The Meg upp på några listor och kallades för en science fiction-film. Jaha, jag trodde det var en haj-film? En haj-film som jag inte hade hört speciellt mycket gott om heller för den delen. Men jag gillar ju science fiction och den tillhörde ju den genren enligt IMDb. Så jag tog en rövare och kollade på den.

The Meg visade sig faktiskt vara en film som innehöll en del vetenskaplig fiktion. I filmens manus har man fantiserat ihop att Marianergraven är täckt av ett lager med vätesulfid (usch!) och att man därför inte insett att djuphavsgraven är djupare än man hela tiden trott. Ett forskningsteam ger sig ner för att undersöka vad som finns under svavelvätet. Vad hittar man, och än viktigare, vad är det man släpper lös? Muahahaha.

Alla scener som utspelar sig under havsytan var totalt värdelösa. Allt är mörkt, grumligt och förvirrat. Det känns som att man försökt dölja en begränsad cgi-budget genom att göra skeendet… mörkt, grumligt och förvirrat. Det är ju lite synd och märkligt då filmen handlar om en förhistorisk jättehaj.

Det förekommer en liten unge i filmen, en barnskådis som spelar dottern till en av forskarna. Detta brukar ju vara ett givet störningsmoment men inledningsvis funkade hon förvånansvärt bra. Eller kanske snarare, störde förvånansvärt lite. En bit in i filmen utbrister dock Jason Stathams tuffe dykare ”This is possibly the worst moment of my life!” efter att ungen i en oerhört krystad scen försöker hooka upp sin mamma med The Stath. Ja, och det var även filmens värsta ögonblick.

Filmen är väldigt förutsägbar och använder en mängd filmiska ”knep” som vi sett tusen gånger tidigare. Ett exempel är när en ”smart” rollfigur hela tiden inser faran före alla andra pellejönsar och skriker ut ”Kill the lights!”, ”No vibrations!”. Det blir mest komiskt.

The Meg är en märklig blandning av amerikansk blockbuster och kinesisk melodram. Av nån anledning så funkade just detta för mig.

Jag kom att tänka på en kinesisk tv-serie (från 90-talet (?), som SVT visade) som utspelade sig bland anställda på ett stålverk och som utspelade sig under den kulturella revolutionen. Det var en klassisk melodram med stora känslor. Vi bjuds på lite av samma vara även här, speciellt när det gäller relationen mellan den kvinnliga forskaren och hennes pappa.

The Meg är inte en bra film men den märkvärdiga mixen av stilar gör att den inte är helt förglömlig och i slutändan tyckte jag den var sevärd.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Upgrade (2018)

Logan Marshall-Green spelar Grey, en teknikfientlig snubbe i en nära framtid där tekniken tagit över allt mer. Eller snarare: tekniken har tagit över allt. Det är smarta datorer, polisdrönare och självkörande bilar som sköter allt. Grey, han är gammaldags, mekar med vanliga hederliga bilar och vill helst slippa ha nåt med nån dator eller avancerad teknik att göra.

Efter en katastrof, där Greys fru dör och han själv blir förlamad, lockas Grey ändå att testa på the bleeding edge of medicial technology. Grey får ett chip inopererat i sin ryggrad och vips så kan han gå igen… och mer än så. Chipet kallas STEM och visar sig ge Grey oanade förmågor som kommer väl till pass i jakten på fruns mördare. STEM visar sig även ha en egen vilja…

Inledningen av Upgrade kändes inte helt klockren eller speciellt intressant. Vi har sett mycket förut. Ett övervakningssamhälle fyllt av teknologi där ingen kan vara anonym. Maskiner som tar över vård och omsorg. Vi har även en företagsledare som är ett asocialt ungt geni. Inget nytt under solen direkt.

Men sen hände nåt! STEM började prata, i huvudet på Grey. Här blev filmen genast mycket intressant. STEM verkar vara en snäll intelligens. STEM hjälper Grey med att röra sig men har sina regler. Det är Grey som styr (eller?) och sen tolkar STEM nervsignalerna och får musklerna att röra sig.

Om Grey är i rejält trubbel så kan Grey ge STEM tillåtelse att ta över och göra processen kort med den som Grey fajtas med. Dessa sekvenser var briljanta och dessutom mycket roliga. Logan Marshall-Green visade sig vara riktigt bra på att gestalta hur det förmodligen känns när man inte själv styr sin kropp. Marshall-Greens förvirrade och panikartade ansiktsuttryck när STEM goes full ninja är obetalbart.

Jag är mycket förtjust i filmens stil. Det är en riktigt bra tech-thriller (tech-noir!). Mina tankar går bl a till The Matrix-filmerna när det gäller det visuella samt de avancerade och välgjorda fajterna. Filmens slut är kolmörkt, vilket vi gillar. Jag och min STEM alltså.

Ett litet klagomål, som mer är kopplat till vad som nog är en begränsad budget än nåt annat, är att filmen kan kännas lite för liten. Det är samma miljöer och personer som återkommer vilket gör att det inte fullt ut känns som en komplett värld som är inbodd på riktigt.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Filmens bästa fajt! Den lyckas vara både rolig och brutalt våldsam på samma gång (och vi slipper giftiga cgi-tentakler). Notera vid 0:14 hur STEM är tvungen att vrida på Greys huvud med hjälp av handen. Jag missade den lilla detaljen när jag såg filmen men råkade sen se att nån noterade det i en kommentar på YouTube. Och det är ju helt logiskt eftersom STEM har kontroll över allt utom just huvudet som Grey själv styr.

Rampage (2018)

Ni tror väl inte Dwayne Johnson nöjde sig med att komma ut med bara en action-blockbuster under 2018. Nej, förutom gårdagens Skyscraper så kom ju även Rampage ut. Eller Rampage: Big Meets Bigger som den av nån anledning fick heta i Europa, förutom i Danmark där man döpte filmen till Rampage Out of Control. Håhå jaja.

Det verkar som att filmer som delvis utspelar sig på rymdstationer har blivit populärt bland filmmakarna på sistone. Jag tänker på filmer som Life, The Cloverfield Paradox och Geostorm. Jag undrar om det är framgången med Gravity som är orsaken till denna fixering.

Nu ska sägas att Rampage till största delen inte utspelar sig upp i rymden men den inleds där i en sekvens som fick mig att tänka på avslutningen av just Gravity. Här går det dock inte riktigt lika bra för den kvinnliga rollfiguren som försöker ta sig hem helskinnad till jorden.

Men nånting kommer i alla fall ner till jorden och det är resultatet av experiment som Malin Åkerman och hennes Onda Företag sysslat med uppe på rymdstationen i hemlighet. Jag vet inte, jag bara undrar, men det måste väl finnas bättre sätt att utföra hemliga experiment än att skicka upp ett helt forskningslabb i rymden. En bunker kanske. Den gör ju lite mindre ljud än en rymdraket. Mer diskret på nåt sätt. Lite enklare att ta sig därifrån också.

Nåväl. Det här är ju trams förstås. Släpp taget.

De där proverna landar på olika ställen på jorden. I en vargflock, bland krokodiler i Floridas Everglades och hos en gorilla i en djurpark där The Rock jobbar som primatolog. Gissa vilken effekt proverna har på djuren?

Efter inledningen i rymden fortsätter vi med en helt vansinnig scen där The Rock visar gorillor för några av sina studenter. Snälla, så där går det inte till. Jag vet, det är en film men jag kände att det var på gränsen till oansvarigt att låtsas att gorillor är nån sorts gosedjur och samtidigt är ståuppkomiker.

På samma gång som filmen är dum och orealistisk ska den även vara politiskt korrekt och göra en poäng av att tjuvskyttar är onda, veganer är bra och att man ska rädda djurlivet på vår jord. Njae. Alla de tre sakerna är förstås sanna, ja, två i alla fall, men det hela känns mest dumt och krystat när dessa sanningar sägs bara för att det står i manus. Som att filmen kryssar pk-boxar.

Malin Åkerman, som jag inte sett i speciellt mycket alls tidigare, tyckte jag var alldeles utmärkt som psykopat-VD för Det Onda Företaget. Hon verkar ha haft roligt under inspelningen. Jag var även smått road av Åkermans rollfigurs yngre bror som var en total wimp.

Naomie Harris, som genetikforskaren som sparkats från Det Onda Företaget, kanske inte hade riktigt lika roligt. Hon kände väl av att det här var en ganska korkad film. Men hon gör ändå en hyfsat stabil insats. Hon spelade ju en mer normal person än Åkerman gjorde och då blir det ju kanske lite tråkigare.

En som hade ungefär lika roligt som Åkerman var Jeffrey Dean Morgan (just det, Negan från The Walking Dead). Han (över)spelar här nån form av myndighetsagent med hjärtat på det rätta stället.

Slutet av filmen urartar tyvärr till en cgi-fest med kaos, destruction och mayhem i form av en slutfajt mellan bjässarna i Chicago, vars centrala delar totalförstörs. Det blir som vanligt för tråkigt med dessa sterila studiomiljöer där man datoranimerar in monster som slåss och byggnader som förvandlas till småsten.

De absoluta slutscenerna bjuder på både pekoral och Stefan & Krister-nivå på humorn. Dumb Meets Dumber.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Skyscraper (2018)

Det blir något av ett Dwayne Johnson-tema den här veckan på bloggen inser jag nu. I Skyscraper spelar The Rock en familjefar med ett amputerat ben. Benet förlorade han när han jobbade som polis (eller om det var FBI-agent) några år tidigare i ett gisslandrama. Gissa vem som var läkaren som vårdade honom när han vaknade upp på sjukhuset? Jo, hans blivande fru förstås. Ostigt!

Nu befinner sig familjen (som inkluderar två söta barn) i Hongkong där The Rock ska jobba med att certifiera säkerhetssystemet i en ny och gigantiskt hög skyskrapa. Världens högsta! Men något står inte rätt till. Skurkar vill illa och The Rock och hans familj hamnar i skottlinjen. Det slutar med att skyskrapan börjar brinna med frun och barnen kvar ovanför branden och The Rock utanför, till synes maktlös.

Vad göra? Kanske ska The Rock friklättra uppför en byggkran och sen hoppa från den in i skyskrapan ovanför elden samtidigt som polisen skjuter på honom eftersom man tror är han är den som har satt eld på byggnaden? Ja, så gör vi.

Det här är givetvis trams, men det är ändå hyfsat underhållande trams. Vad funkade? Jo, exempelvis hela sekvensen när The Rock ska ta sig in i den brinnande skyskrapan från den där byggkranen. Här bjuds man på hisnande scener som skapade berg-och-dal-bane-sug i magen. Dessutom använder man det faktum att The Rock har en benprotes på ett fantasifullt och roligt sätt. Och bara det faktum att The Rocks rollfigur har en protes och att det faktiskt inte görs nån grej av det kändes udda och fräscht. Och då menar jag att filmen inte framställer det som ett problem för The Rock utan som en vardaglig grej… ja, förutom då när han använder protesen som ett finurligt verktyg likt MacGyver.

Jag gillade att The Rocks fru, spelad av Neve Campbell från Party of Five (åh, 90-talsnostalgi), faktiskt fick en hel del att göra på egen hand. Sen kanske det var lite trött att hon i slutet hamnar i en fajt med just den kvinnliga lejda hejduken medan The Rock tar sig an den manliga huvudskurken.

Nu till det som kanske inte funkade så bra. Apropå den där kvinnliga underhuggaren så ska hon framställas som nån sorts badass. Men hon är egentligen bara en brutal psykopat som gillar våld och mord. Det gör inte en till en badass. Vid ett tillfälle låter hon medelst kulsprutor meja ner ett drygt tjog totalt oskyldiga personer som råkar vara på fel plats vid fel tillfälle. Det blir bara rått och brutalt, speciellt eftersom filmen samtidigt är sentimental och ostig. Det skär sig på ett äckligt sätt för mig. Jag har samma problem med John Woos filmer. Kanske använder sig filmmakarna medvetet av samma stilgrepp för att locka den kinesiska marknaden.

En detalj som filmen inte förstått är hur man lägger fram skurkarnas plan på ett sätt som drar in oss tittare i filmen. Här fattar man ingenting. Vi vet inte ens vilka skurkarna är och än mindre vad de har för plan. Detta faktum adderar inte mer spänning utan enbart förvirring. I slutet får en av rollfigurerna berätta för The Rock (och för oss tittare) vad som egentligen ligger bakom allting. Ett typexempel på dåligt filmberättande, dåligt manus.

Det var kul att se Pablo Schreiber, dvs Nick Sobotka från hamnsäsongen av The Wire (yay!), som The Rocks gamla FBI-kollega. Jag vet att jag alltid påpekar när jag ser gamla The Wire-skådisar men jag kan inte låta bli. Idris Elba kommer alltid vara Stringer Bell för mig, Michael K. Williams alltid Omar. Så är det bara, och samma sak gäller de övriga skådisarna från den episka tv-serien.

Slutfatjen högst upp i skyskrapan måste väl vara en homage till det avslutande råkurret i spegelsalen i Enter the Dragon? Slutet efter slutfajten är bedrövligt smetigt och det smetiga förstärks av den eländiga musiken. Har jag nånsin hört en sämre avslutningslåt i en film? ”Fighting through the flaaaaames”. Godnatt. Och ändå delar jag ut betyget 2,5/5. Ja, jag hade faktiskt aldrig tråkigt.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Och, ja, hoppet är möjligt. Eller?

%d bloggare gillar detta: