13th (2016)

Om man som jag är intresserad av medborgarrättsrörelsen och den svarta befolkningens situation i USA genom historien så har det de senaste åren kommit ett antal filmer som utforskar dessa ämnen. The Butler (2014) och Selma (2013) är två exempel. Selma regisserades av Ava DuVernay och hon ligger även bakom Netflix-dokumentären 13th.

Filmens titel syftar på det trettonde tillägget till den amerikanska konstitutionen som efter det amerikanska inbördeskriget slog fast att slaveri var förbjudet. Eller vänta, helt förbjudet kanske det inte blev eftersom det även sägs att det är tillåtet som straff för dömda fångar. Och man kan väl säga att denna sista skrivelse har utnyttjats genom åren.

Det som 13th gör är att svart på vitt fastställa att America was built on racism som Chuck D skulle uttrycka det. Vi får en historielektion som går igenom slaveriet, Jim Crow-lagar, segregationen och War on Drugs och hur allt detta syftar till att trycka ner afroamerikaner i det amerikanska samhället.

En detalj jag gillade med dokumentären är att den i vissa avseenden inte är så självklar vad gäller det här med en god och en ond sida. Vad som sker, och varför, är ofta, alltid, mer komplext än vad man kan luras att tro om man bara följer det som man kan läsa på sociala medier.

Det går inte att låta bli att dra paralleller till Sverige och vissa partiers ursprung. Kan partier med rasistiska rötter nånsin omvandlas så pass mycket att man kan bortse från dessa rötter? Det amerikanska demokratiska partiet var fyllt av Ku Klux Klan-medlemmar och en majoritet inom partiet var emot slaveriets avskaffande. I våra dagar är väl Barack Obama (eller JFK) det första man tänker på.

I mångt och mycket är det här en standardmässigt gjord dokumentär där ett antal pratande huvuden får komma till tals. Detta klipps ihop med gamla nyhetsklipp och andra bilder för att skapa en helhet.

Ett av de gamla klippen har svenskkoppling och det är en intervju med Angela Davis som är tagen från den svenska dokumentären The Black Power Mixtape 1967-1975 som i sin tur har tagit intervjun från ett svensk tv-program från 1972 då en viss Bo Holmström intervjuar Davis när hon sitter fängslad. En riktigt stark intervju som man kan kolla in här.

Bitvis blir dokumentären på gränsen till övertydlig och för vinklad. Eller vinklad kanske är fel ord. Det skrivs på näsan. Trots att det som skrivs på näsan är rätt så är känslan ändå att bli skriven på näsan.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Om Jojjenito
And all that is good is nasty

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: