The Florida Project (2017)

Den sista söndagen varje festival är det tradition att jag får besök av min bror och vi brukar se oftast tre filmer under dagen. Det här året blev det ”bara” två då jag inte fick ihop ett program med tre filmer som jag var nöjd med. Jag saknade exempelvis några lämpliga asiatiska alternativ. Men jag kanske inte letade tillräckligt bra.

Hur som helst, efter att ha kollat in den både lättsamma och rörande Band Aid hade vi gott om tid att ta oss från Saga till Grand. Och tur var väl det. När vi kom fram till Grand (efter en kort fika, inköp av skosnören och en långsam promenad) så var det nämligen kö ända ut till gatan. Rackarns. Fast det löste sig rätt bra ändå. Vi fick inte plats på den bästa raden, den med en kilometers benutrymme, men vi norpade helt ok mittenplatser en bit bak.

Jag förstår att det var kö ut till gatan. Dels har Grand en foajé som mer påminner om min hall än om en biograffoajé och dels var filmen vi skulle se en av de mest hajpade inför festivalen.

För mig var definitivt The Florida Project den mest emotsedda filmen. Regissören Sean Bakers förra film Tangerine, om två prostituerade transvestiter i Los Angeles på julafton, var en unik och fin film. Den hamnade t.o.m. på min topplista över 2015 års bästa filmer.

I skuggan av Disney World utanför Orlando i Florida får vi följa med sexåriga Moonee (flickmonstret Brooklynn Prince) och hennes kompisar på deras dagliga äventyr när de äter glass, utforskar övergivna villor, stänger av strömmen på sitt motell, spottar på bilar, eller bara hänger med varandra – och äter glass.

Det här låter ju som en ganska skön film. Och det är en skön film på många sätt. Samtidigt är det så att barnen i princip är hemlösa. De bor tillsammans med oftast bara en förälder på slitna och nedgångna motell; motell som tidigare varit till för Disney World-turister men som nu förfallit och omvandlats till temporära boenden för fattiga och hemlösa familjer.

Det motell som huvuddelen av filmen utspelar sig på heter The Magic Castle och där chefar Bobby, spelad av Willem Dafoe. En bit in i filmen tänker jag inte riktigt på att det är Willem Dafoe. Han är omgiven av, som jag förstått det, mestadels amatörer och förstagångsskådisar (förutom Caleb Landry Jones och Macon Blair i små roller) . Det är skickligt av Baker och Dafoe att få detta faktum att inte lysa igenom. Bobby är en sympatisk men i filmen maktlös person som gör så gott han kan. Han agerar motvilligt pappa åt både Moonee och Moonees ansvarslösa mamma, men när socialen dyker upp så måste han förbli passiv (och det är väl just därför han motvilligt tar på sig en papparoll).

Det som jag tyckte var speciellt med filmen är att den är skildrad nästan helt ur barnens perspektiv, och särskilt då Moonees. Barnen mår till synes bra och har kul. De får löpa fritt. Det dåliga och jobbiga som pågår får vi som filmtittare oftast inte se och barnen vet heller inget om det, eller kanske snarare så förstår de inte. Det förekommer en återkommande scen där Moonee sitter i badkaret som jag först inte förstod varför den återkom hela tiden, fram tills att jag förstod varför.

Fotot i filmen är härligt. Det är färger och färger och färger. Det är varmt i Florida. Blå himmel, vita moln, purpurfärgade motell och grönt gräs. Filmen poppar fram ur duken.

Trots mina positiva intryck av filmen så kände jag mig under visningen hela tiden en aning besviken. Jag blev inte riktigt lika indragen och gripen av filmen som jag blev av Tangerine. Varför? Ja, kanske för att jag hade en något irriterande tandvärk under visningen. Jag vet inte vad det var för nåt men den har i alla fall försvunnit nu. Sen hade jag kanske lite svårt att följa med i dialogen då filmen visades otextad. Slutligen är det en film som är berättad utan en ordentlig story. Det är mest en serie scener staplade på varandra och detta kan ibland skapa en viss distans.

Men de härliga barnen, Willem Dafoe, fotot och de MAGISKA gåshudsgivande slutscenerna (som jag misstänker har gerillafilmats) gör att jag ändå måste dela ut en fyra. Vid en omtitt så kan det hända att fyran känns mer stabil men jag har svårt att tro att betyget kommer att höjas.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

The Florida Project blev alltså den sista filmen jag såg under årets Stockholm Filmfestival och det var en värdig avslutning. På måndag är det återigen Viggo som pryder bloggens header.

Visste ni förresten att The Florida Project var det interna projektnamn som Disney använde när man jobbade fram Disney World som öppnade 1971?

Vanlig svensk biopremiär för The Florida Project blir det 9 februari 2018.

 

Om Jojjenito
And all that is good is nasty

4 Responses to The Florida Project (2017)

  1. Aj då, låter inte särskilt kul att se kön slingra sig ut ända på gatan när man kommer fram till Grand. Själv såg jag den på Skandia (dagen innan) och den var fullsatt även där. Var framme i god tid och behövde inte stå ute på gatan (där köandet fortsatte för vissa).

    Hade inte sett Tangerine, men såg ändå fram emot att se denna efter en fin trailer. Gillade filmen som har en skön känsla, en del att skratta åt och några gripande scener. Däremot saknade jag precis som du är inne på lite mer handling. Kände därför inte tillräckligt under filmens gång för att filmen skulle leta sig upp till en fyra.

    http://moviesnoir.blogspot.com/2017/11/the-florida-project.html

    • Jojjenito says:

      Som tur var så fick vi ändå bra platser. I och med att det är så lite plats i foajén så behövs det inte så mycket folk för att kön ska komma ut på gatan.

      När jag läser igenom min recension av Tangerine så inser jag att den nog är minst lika episodisk som The Florida Project. Det handlar om nedslag i diverse personers liv. En skillnad är kanske att en av historierna som återkommer har en tydlig riktning mot ett mål om man säger så.

  2. Henke says:

    Trist med köer ut på gatan. Adrenalinpåslaget.

    Jag gillade också Tangerine en hel del, men jag tycker denna är klart bättra. Så bra att den kommer upp på topplistan för 2017? Ja, kanske!

    Jag kan tycka att båda filmerna har lika mycket (eller snarare lite) handling. I Tangerine letar de efter en person, här leder handlingen oss fram till att socialen dyker upp. I båda fallen är handlingen sekundär och miljöerna och karaktärerna är i fokus. Men det tycker jag är helt ok.

    • Jojjenito says:

      Kön visade sig vara mindre farlig än jag först trodde som tur var.

      Ja, som jag svarade till Christian så är nog bägge filmerna lika ”fattiga” på ”normal” handling. I Tangerine kände jag kanske att man direkt fick ett upplägg med en jakt på en person. I The Florida Project kände jag att det var mer löst till en början.

      Sen var ju visningen otextad vilket kan ha bidragit till att det var lite svårt att hänga med.

      Vad viktigare är är att jag gillade The Florida Project väldigt mycket och den har chans att hamna på topp-10 för 2017.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: