Band Aid (2017)

Filmfestivalens sista dag inleddes på den stora salongen med det lilla benutrymmet (Saga alltså) med en quirky och mysig indie-komedi, vilket kändes perfekt för en lunchvisning på en söndag. Band Aid, som filmen heter, handlar om ett par som kommer på den briljanta idén att lappa ihop sitt förhållande genom att starta ett band och skriva låtar om sina gräl. Anna (Zoe Lister-Jones) spelar bas, Ben spelar gitarr (Adam Pally), båda två sjunger och som trummis anlitar de sin något märklige granne Dave (Fred Armisen).

Det finns egentligen inget att inte gilla med den här filmen. Multitalangen Zoe Lister-Jones, som även skrivit och regisserat, och Adam Pally har en bra kemi, även när de grälar, och känns som ett riktigt par. De känns helt enkelt bekväma med varandra.

De går till en parterapeut som på ett roligt sätt förklarar hur saker och ting fungerar i ett förhållande men sen ledsnar på dem och flyttar till Kanada. De går på barnkalas och stortrivs inte direkt då de själva inte har barn, vilket Bens mor (spelad av Susie Essman från Curb Your Enthusiasm, yay!) inte är sen att påminna Ben om. De får besök av sin granne Dave när de håller att repa i garaget. Dave har nåt märkligt, minst sagt, över sig men han kan ju spela trummor. Det är småroliga scener mest hela tiden.

Band Aid (en perfekt filmtitel får man lov att säga) är en komedi men den ryggar inte för mer mörka aspekter av livet och därför blev den bättre som helhet. Musiken som Anna och Michael spelar är kanske inte världens bästa men scenerna när de jammar fram eller spelar låtar är mysiga och har nåt rörande över sig. Jag tror det är den mänskliga sång som gör det. Det blir utlämnande.

Vad vill filmen säga? Ja, jag tror att den vill säga att det är bra att skriva låtar om sina gräl som en form av terapi. Men för att en relation ska fungera behöver man även skriva egna låtar, eller rita egna teckningar, eller vad man nu gör för sin egen skull och som man tycker är roligt och kreativt.

Som jag skrev i början så finns det inget att inte gilla med filmen. Problemet, om man nu kan kalla det för ett problem, är att det kanske inte heller finns nåt att verkligen tokälska. Nåt som sticker ut, slår en i magen, ger en käftsmäll, knockar en totalt. Ja, välj vilken metafor ni vill. Men en mysig och smårolig film är det. En perfekt film att se en söndagseftermiddag med andra ord.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Jag såg alltså Band Aid på Stockholm Filmfestival och vill du se den själv, vilket jag rekommenderar, så finns den att se på alla möjliga ställen. Kolla in på Vodeville och välj den tjänst som passar dig!

På söndag kommer min recension av The Florida Project, den mest framemotsedda filmen och även den sista jag såg under festivalen.

Om Jojjenito
And all that is good is nasty

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.

%d bloggare gillar detta: